En inledning och några vägval

Transkript

1 En inledning och några vägval Det snöar lätt och är 15 grader kallt när vi passerar skylten som talar om att vi är framme i Pajala. Det är den 11 december, så klockan sex på kvällen har mörkret redan sänkt sig över samhället för flera timmar sedan. Det ser ut som i de flesta samhällen i Norrlands inland när bilen rullar vidare in mot centrum några industrilokaler, ett Folkets hus, en hamburgerrestaurang och en bensinmack. Vi åker förbi några affärer längs huvudgatan. Sedan är vi framme vid torget med kommunhuset på ena sidan och hotellet på den andra. Det första tecknet på att något har hänt i Pajala är just hotellet Lapland River hotel med en tillhörande pub, med det passande namnet Miners. Senast jag var i Pajala, för fyra år sedan, såg byggnaden rejält sliten ut. Nu ser den ut att ha putsats upp. Det är fullt med bilar på parkeringen och i puben är det trångt, fast det är en vardagskväll. En kvällspromenad genom samhället visar att det har tillkommit några nya matställen sedan jag var här senast och att det inte längre går att hitta några tomma skyltfönster inne i samhället. Kanske är det en för snabb slutsats av en timmes promenad, men jag får i alla fall en känsla av att det är fler människor som är ute på samhället den här decemberkvällen än vad man borde förvänta sig i ett samhälle av Pajalas storlek. Nästa dag fylls bilden på av ett samhälle i förändring. Den gamla Smutsiga miljarder 9

2 skolan håller på att byggas om till bostadsrättslägenheter. och inte långt ifrån centrum står en grupp alldeles nybyggda villor. På många orter skulle detta inte vara något som får ögonbryn att höjas, men i ett samhälle som Pajala, med mer än 50 år av befolkningsmässig tillbakagång bakom sig, är det en sensation. Nya bostäder och restauranger är en sak, men den stora förändringen märks hos de människor jag talar med. När järnmalmsgruvan i Kaunisvaara två mil norrut kommer på tal lyser det i ögonen på pajalaborna. Det finns skäl. Gruvan har redan förändrat vardagen. Affärernas omsättning har ökat, hus som stått tomma har gått att sälja eller hyra ut med god förtjänst. Människor som tidigare pendlat 100-tals kilometer till jobbet har fått jobb på hemmaplan. Framtiden för skolor och förskolor ser tryggare ut. Ändå är detta bara början. Transporterna av järnmalmskoncentrat från Northland Resources anrikningsverk har inte ens pågått i en vecka. Två stora truckar och en hjullastare är det som just nu behövs för att transportera malmen från det ena av de två dagbrotten som ska försörja anrikningsverket med malm. Totalt är det 200 personer som jobbar med driften just nu. Men när verksamheten om några år är fullt utbyggd, kommer det att krävas 450 anställda för att hålla gruvorna och anrikningsverket igång och ytterligare 300 för att köra malmbilarna från anrikningsverket till Pitkäjärvi, där järnmalmskoncentratet lastas om till järnväg för vidare transport till hamnen i Narvik. Pajala och gruvan i Kaunisvaara har blivit till något av en symbol för den svenska gruvboomen. Det har gjorts otaliga reportage även i riksmedia om järnmalmens betydelse för Pajala, och visst förtjänar denna historia att berättas, inte minst för att det inte är ett isolerat fenomen utan en del i en bredare tillväxt inom den svenska gruvnäringen. På sätt och vis är också den ekonomiska kris som drabbade Northland Resources i början av 2013 typisk för branschen. För detta är en bransch där det svänger snabbt. Förändringar i metallpriser, 10 Smutsiga miljarder

3 något för optimistiska kalkyler eller felbedömningar i något led av processen från brytning till färdig produkt kan göra att budgetar spricker och att speciellt nystartade bolag kan råka i gungning. I Northlands fall kastades personalen och den kommunledning som satsat allt på gruvetableringen mellan hopp och förtvivlan under våren och försommaren. Den 29 april meddelade företaget att en överenskommelse träffats med finansiärer, som säkrade de nära 2,5 miljarder kronor bolaget behövde för att kunna fullfölja starten av gruvan. Men sedan började det tillstöta nya problem. Trots flera förlängningar av tiden för att teckna de nya företagsobligationer som skulle säkra finansieringen nådde man inte upp till den nödvändiga summan. Den 24 maj gav man upp försöken att säkra finansieringen på detta sätt. Det innebar samtidigt att verksamheten vid gruvan och anrikningsverket i Kaunisvaara stoppades. Den 28 maj meddelade företaget att en ny grupp av investerare var beredd att gå in i projektet och rädda Northland från att gå i konkurs. Dessa visade sig vara LKAB:s riskkapitalbolag Norrskenet, Folksam, Metso och Peab. Men i sista stund uppstod en osäkerhet om de gamla obligationsägarna skulle godta den föreslagna uppgörelsen. Den 4 juni kom dock beskedet att räddningsplanen godkänts och att verksamheten i Kaunisvaara kunde återupptas. Krisen för Northland Resources har inneburit att bilden av en gruvbransch i en stadig, kraftfull tillväxt blivit rejält fläckad. Det är troligt att detta inte kommer att vara det enda bakslaget för gruvnäringen under det kommande året. Trots detta fortsätter branschen att växa och arbetet med en rad nya gruvprojekt går vidare även om takten i tillväxten troligen kommer att bromsas upp något under den närmaste tiden. Det är lätt att hitta stöd i statistik för bilden av den expanderande gruvnäringen. I november 2012 räknade Statistiska centralbyrån med att gruvbranschen under det kommande året skulle öka sina investeringar med 66 procent till rekordnivån 11,6 miljarder kronor. 1 Detta i en bransch som för mindre än tio år sedan inte ens 1. Pressmeddelande från SCB 910: Smutsiga miljarder 11

4 kom upp i investeringar på två miljarder. Gruvboomen syns varhelst man tittar i branschen. Inte bara gruvan i Pajala startades Även i Dannemora återinvigdes gruvan som lagts ned 20 år tidigare, och i Kankberg utanför Skellefteå startade Boliden utvinningen av guld och tellur. De två stora gruvbolagen LKAB och Boliden har stora pågående utbyggnadsprojekt och prospekteringssatsningar. Till det kommer alla nya projekt inom allt från järnmalm och basmetaller, till fluorit och sällsynta jordartsmetaller. Jag har försökt skaffa mig en bild över hur många projekt det finns i landet där det pågår ett målmedvetet arbete för att starta nya gruvor. Siffran kan variera lite beroende på hur sträng man är i bedömningen, men jag får det till närmare 30 projekt från trakterna kring Gränna i söder till kirunaområdet i norr. Ska man tro på branschens egna bedömningar har vi bara sett början på boomen ännu. I en rapport om branschens utveckling fram till 2025 ser branschorganisationen SveMin förutsättningar för en tredubblad produktion. Detta skulle i sin tur skapa nya jobb. En stor del av dessa jobb skulle hamna i glesbygdsområden. 2 Det är klart att detta är siffror som lyser och bländar i ett läge när arbetslöshetssiffrorna är dystra och varslen, inte minst inom industrin, har varit många. Ledande politiker av olika kulör, från kommunal nivå upp till regeringen, har hyllat gruvsatsningarna och gjort stora insatser för att räcka ut en hjälpande hand. En nationell samordnare för gruvnäringen har tillsatts, ett arbete för att påskynda tillståndsprocesserna pågår, miljarder av statliga medel kommer att satsas på att förbättra infrastruktur som gruvnäringen har tänkt använda under de kommande åren och en speciell statlig mineralstrategi har tagits fram. Att gruvplanerna väcker förhoppningar hos många som bor i närheten av de planerade gruvorna är inte att undra på. Det räcker med att höra namnen på några av de tänkbara nyblivna, 2. Gruvbranschen en llväxtmotor för Sverige, SveMin, Smutsiga miljarder

5 nygamla och tilltänkta gruvkommunerna: Pajala, Jokkmokk, Älvsbyn, Storuman, Hedemora. I samtliga fall handlar det om platser, där några hundra nya jobb innebär en genomgripande förändring av förutsättningarna för att få ett arbete och kunna bo kvar. Den svenska gruvboomen är inget isolerat fenomen. Över hela världen pågår jakten på nya fyndigheter av metaller och andra mineral som behövs inom industrin. Drivkraften är främst den fortsatta snabba tillväxten av industrin i Kina, Indien och andra nya industriländer. Speciellt stark har den ökade efterfrågan på järnmalm märkts. Trots den djupa nedgången i världsekonomin har järnmalmsproduktionen fortsatt att skjuta i höjden, utan några egentliga svackor. Under de fyra åren från 2007 till 2011 ökade den globala järnmalmsproduktionen med 50 procent; från två till tre miljarder ton. Enligt konsultföretaget Raw Materials Group förväntas efterfrågan fördubblas fram till Den svenska och nordiska gruvindustrin utgör en liten del av den globala gruvindustrin, men tillväxten är snabb. Raw Materials Group bedömer det till och med som sannolikt att gruvsektorns tillväxt i de nordiska länderna kommer att vara snabbare än genomsnittet i världen. Det är en omtumlande utveckling, där det är lätt att dras med av de brant stigande kurvorna och optimistiska framtidsprognoserna. Jag ska erkänna att det har hänt att också jag dragits med av utsikterna om miljardinvesteringar i Västerbottens glesbygdsområden. Om jag gick igenom de senaste tio årens rapportering i Västerbottensnytt, skulle jag säkert hitta ett antal reportage som jag inte borde ha gjort, eller som borde ha gjorts på ett annat sätt. Till mitt försvar kan jag säga att jag inte varit ensam. Sedan slutet av 90-talet, när det gick att ana konturerna av den gruv- Smutsiga miljarder 13

6 boom vi ser idag, har det tryckts och sänts mängder av oerhört okritiska reportage om olika gruvprojekt. Bolagen har tidigt varit bra på att beskriva sina projekt i en positiv dager och även i riksmedia har det i princip inte funnits några journalister som haft tillräcklig kunskap för att kunna ifrågasätta vare sig de ekonomiska kalkylerna eller de miljömässiga konsekvenserna. I någon mån har bilden förändrats något under senare tid. Radioprogrammet Kalibers serie Malmens makt under hösten 2012 är ett exempel på detta. 3 Det som också bidragit till att journalisterna hållit en låg gard i denna fråga är att den förhärskande bilden varit att svensk gruvindustri är föregångare när det gäller miljöfrågor. Delvis finns det grund för den bilden. Det har hänt mycket sedan 60- och 70-talet när i stort sett orenat vatten kunde släppas ut från landets gruvor och nedlagda gruvor kunde överges utan några åtgärder för att förhindra fortsatt läckage av metaller till omgivningen. Det är inte heller svårt att hitta hårresande exempel på ren skövling av miljön i anslutning till gruvprojekt i tredje världen och även en del industriländer. I hård konkurrens är antagligen Papua nya guinea och Västra guinea, som hör till Indonesien, det mest utsatta området i världen. Här finns flera gruvor som hör till världens största, där många miljoner ton kraftigt sura och tungmetallbemängda restprodukter från gruvorna dumpas varje år. 4 Exempel som dessa gör att den svenska gruvindustrin vid en jämförelse framstår som långt mycket bättre. Men att det finns värre miljöförstöring i andra delar av världen och att det i vissa avseenden var värre förr i Sverige är inte detsamma som att den svenska gruvindustrins problem vare sig är små eller på väg att lösas. Även om branschen gärna vill hävda det. 3. Du hi ar serien via denna adress: h p://sverigesradio.se/sida/gruppsida. aspx?programid=1316&grupp= För den som vill få en aktuell bild av de värsta miljöproblemen vid gruvor rekommenderas Troubled waters. How mine waste dumping is poisoning our oceans, rivers and lakes. Earthworks and MiningWatch Canada, Februari Smutsiga miljarder

7 SveMins rapport om gruvbranschens framtid la till exempel stor vikt vid att framhålla Sverige som ett miljömässigt föregångsland inom gruvindustrin. Bland annat hänvisade man till ett Miljöregleringsindex, som ska ge en bred bild av miljöarbetet. Enligt detta index låg Sverige på andra plats i världen. Tidpunkten för publiceringen rymmer en god portion ironi. Det hann nämligen inte ens gå en månad från det att rapporten hade publicerats innan hundratusentals kubikmeter vatten förgiftat med nickel, kadmium och uran rann ut från en läckande damm vid Talvivaaras gruva i finska Sotkamo. I samband med denna miljökatastrof riktades också skarp kritik för bristande miljötillsyn både mot företaget och de regionala miljömyndigheterna. Vilket var då det enda land som låg före Sverige i den internationella miljöranking som Svemin hänvisar till? Det kanske redan är uppenbart att det var Finland. Min egen bild av miljöproblemen inom gruvnäringen har förändrats över tiden, och det har varit en lång process. En första insikt gav en rapport från Naturvårdsverket om metalläckaget från nedlagda gruvor som jag läste i slutet av 90-talet. Det gick ganska snabbt att efter att ha läst rapporten hitta gamla gruvor, som trots att de var små fortsatte att läcka ut stora mängder tungmetaller årtionden efter det att de lagts ned. Några år senare avslöjade Norra Västerbotten och Västerbottensnytt att så gott som allt liv slagits ut i sjön Hornträsket en sjö i vars närhet det fanns tre nedlagda gruvor som Boliden drivit. Min och mina arbetskamraters granskning av detta fall visade på bristfälliga åtgärder från bolagets sida och en delvis mycket svag tillsyn från myndigheternas sida. Boliden gjorde också ganska oblyga försök att tona ned sitt ansvar. Än idag är problemen vid Hornträsket långt ifrån lösta. Men fortfarande handlade det om miljöproblem som hade sin grund minst tio år bakåt i tiden. Min bild av gruvbranschen änd- Smutsiga miljarder 15

8 rades på nytt när de första nya gruvorna på många år öppnades i Västerbotten. När gruvan i Svartliden startades skickade boende i trakten stillbilder till Västerbottensnytts redaktion som visade stora dammoln från krossanläggningen. Det tog tid innan problemen åtgärdades och dammolnen försvann. Men därpå följde rapporter om utsläpp av zink, nickel och arsenik från gruvan. Något som 2012 ledde fram till att det väcktes åtal för miljöbrott mot ägaren Dragon Mining. Scanminings zinkgruvor i Blaiken och Svärträsk befann sig i permanent kris under sin korta livstid. När konkursen var ett faktum konstaterades stora metalläckage från gruvorna. Trots stora insatser från de nya ägarna, Lappland Goldminers, fortsatte utsläppen under flera år. Det här var händelser som i grunden skakade om min bild av den svenska gruvnäringen. Här handlade det om nya gruvprojekt, inte lämningar från en helt annan tidsepok. Även om gruvan i Blaiken prövats enligt den gamla miljöskyddslagen och inte enligt den nya miljöbalken hade miljöprövningen varit omfattande. Hur kunde resultatet bli detta? Jag har fortsatt att följa gruvbranschen och gång på gång sett att vi långt ifrån lever i den bästa av alla möjliga världar. Fortfarande är det självfallet så att det går att hitta länder i tredje världen där allt är långt mycket värre. Även i en del industrialiserade länder, som Kanada, orsakar gruvbranschen mer omfattande miljöproblem. Men jag har ändå förvånats över mängden och omfattningen av miljöproblem inom den svenska gruvbranschen. Det som ökar frågans allvar är den gruvboom, vars konturer har synts ganska länge, men som under de allra senaste åren har tagit allt mer tydliga former. Kaunisvaara, Svappavaara, Laver, Rönnbäcken, Vindelgransele, Håksberg, Tvistbo och Norra Kärr är bara några exempel på orter där det finns planer på att starta eller återuppta gruvdrift. Det finns några faktorer som gör 16 Smutsiga miljarder

9 att jag tycker det finns skäl att känna oro för de miljömässiga konsekvenserna av uppsvinget för gruvbranschen. Den ekonomiska tidspressen. I många fall är de nya gruvbolagen små bolag i stort sett utan egna pengar. De måste övertyga banker och investerare att satsa mycket stora belopp för att projekten ska kunna realiseras. Fördröjningar i tidsplaner innebär också att det tickar ränta på de pengar som redan satts in i projektet. Detta inbjuder till en jakt på genvägar som kan göra att miljöhänsynen kommer i kläm. För stora bolag med en långsiktig verksamhet i Sverige finns det åtminstone delvis ekonomiska argument för att sköta sitt miljöarbete. Negativ publicitet, anmärkningar och förelägganden från myndigheter är sådant som kostar för en långsiktig verksamhet. Men många av de nya bolagen arbetar inte alls med samma perspektiv. De kanske vill starta en gruva eller sälja projektet vidare. De kanske vill satsa på uran i Sverige eller guld i Finland. Miljöfrågorna framstår sällan som högt prioriterade i denna snabbt föränderliga värld. Dessutom gör den snabba expansionen att kompetensen i bolagen är varierande. De höga metallpriserna gör att en ny typ av fyndigheter blivit intressanta. Många av de tänkbara gruvprojekten är egentligen inte nya. Men tidigare har de bedömts ha för låga metallhalter eller på grund av andra tekniska problem inte varit ekonomiskt intressanta. Men fyndigheter med låga halter innebär mycket storskalig brytning i dagbrott. Det innebär i sig ökade ingrepp i naturen, ökad konkurrens om markanvändningen och potentiellt försämrade levnadsförhållanden för de människor som bor i området. Smutsiga miljarder 17

10 Det här skulle vara problematiskt i en stabil ekonomisk omgivning, men så har världen inte sett ut de senaste fem åren och kommer troligen inte att se ut så under de kommande årtiondena heller. Marknadens osynliga hand har darrat och drabbats av ryckningar. Symptomen är, om inte kroniska, så i alla fall troligen långvariga. Ändå ges det i medias rapportering ofta en bild av att metallprisernas uppgång är som en naturlag som kommer att vara bestående under en lång tid framöver. Men detta resonemang tänker bort risken för att USAs samlade skuldsättning till sist blir ohållbar, eller att marknaden yrvaket konstaterar att Japans statsskuld är långt mycket värre än Greklands. Lägg till detta att det även finns risker och problem i den kinesiska ekonomin och att den europeiska krisen av allt att döma blir långvarig, så är prisutvecklingen för olika råvaror minst sagt svårförutsägbar. Bara för att ta ett exempel ur högen nickelpriset låg nära dollar per ton 2008, ett drygt år senare hade priset fallit till nära dollar. De nya jobb som Svemin hoppas på kan väldigt snabbt förvandlas till 5000, om det vill sig illa. Ett exempel på denna instabilitet visas av att BHP, som är ett av världens största gruvbolag, under förra året stoppade investeringar värda 40 miljarder dollar i Australien. Det gällde dels en utökning av kapaciteten i koppar och urangruvan i Olympic Dam, dels en utbyggnad av en malmhamn där järnmalm från Pilbaraområdet skeppas ut. Strax därefter stoppade även Fortescue Metals en stor investering i den australiensiska järnmalmsregionen Pilbara och sparkade 1000 anställda. 5 Stopp för gruvprojekt och stora svängningar i gruvbranschen i andra delar av världen tenderar ändå att gå relativt obemärkt förbi i Sverige. Därför var den chock som krisen för Northland Resources orsakade desto större. Efter en företagsrekonstruktion under våren 2013, ser det ut som om den akuta krisen för bolaget är avvärjd. Men om inte ens det projekt som blivit till 5. The Economist, The World in Smutsiga miljarder

11 en symbol för den svenska gruvboomen är säkert, hur stabil är då branschen som helhet? Lite mer i skymundan inleddes även en företagsrekonstruktion av företaget Wiking Mineral i slutet av mars Detsamma gäller för Lappland Goldminers guldgruva i finska Pahtavaara. Denna extrema instabilitet ökar i sig risken för miljöproblem. Gruvor är till sin natur långsiktiga och ofta extremt kapitalkrävande projekt. Att bedriva en sådan verksamhet i en omgivning där marknaden inom loppet av månader kan förvandla en till synes solid verksamhet till ett hopplöst förlustföretag är närmast absurt. Det öppnar för ekonomiska kriser och konkurser för gruvföretag, vilket i sin tur skapar risker för att miljöfrågorna sätts på undantag. Att visa denna baksida och dessa risker med den pågående gruvboomen är viktigt. Inte minst nu när tillståndsprocessen för många av de nya projekten pågår och det därmed finns en chans att diskutera inriktning och villkor för verksamheten, och om de över huvud taget borde genomföras. Under många år har det varit oerhört tyst om denna sida av gruvverksamheten, med tanke på miljöproblemens omfattning. En viss förändring har märkts under det senaste året. Startpunkten för detta var de protester och den diskussion som uppstod kring Nordkalks planerade kalkbrott Bunge på Gotland. Det är tidigt att dra några mer bestämda slutsatser, men kanske kommer protesterna mot Nordkalks anläggningar 2012 att framstå som en vändpunkt. Det var den första större protesten riktad mot en gruvetablering, där både lokalbefolkning och miljöorganisationer deltog. Detta i sin tur gjorde att även riksmedia tvingades uppmärksamma miljöfrågorna i större omfattning. Att jag vill peka på miljöproblemen inom branschen är inte detsamma som att jag i allmänhet är emot etablering av nya gruvor. Det kommer att behövas metaller, även med en fungerande hushållning med världens resurser. Det finns en hel del gruvpro- Smutsiga miljarder 19

12 jekt som är relativt problemfria ur miljösynpunkt och det finns mycket som kan göras för att minska miljöriskerna vid gruvor. Efter att levt större delen av mitt liv i Norr- och Västerbotten förstår jag också att frågan om nya arbetstillfällen inte är något som man kan ta lätt på i denna del av världen. Däremot anser jag att snart sagt allt jag har sett inom denna bransch visar att den är sällsynt illa lämpad för att bli föremål för marknadskrafternas spel. Jakten på vinstmaximering på årsbasis, och inte sällan på kvartalsbasis, kommer oundvikligen i konflikt med de långsiktiga miljöintressena. Miljöåtgärderna är en kostnad, som ska minimeras, som alla andra kostnader i ett vinstdrivande aktiebolag. Restriktionen på denna kostnadsjakt är de fall där risken är uppenbar för kostsamma skador eller för utsläpp som leder till omfattande negativ publicitet. Om detta är ABC för hur ett företag fungerar i en marknadsekonomi så tillkommer när det gäller gruvbranschen den press som stora investeringar i kombination med en oerhört instabil marknad för metaller skapar. Gruvan måste komma igång snabbt för att investeringen ska kunna börja betalas av istället för att kosta räntor. I nästa fas är pressen stor att snabbt komma upp i en produktion som ger ett positivt kassaflöde, särskilt för mindre bolag, som när verksamheten startar ofta inte har särskilt mycket pengar kvar på kistbotten. Lägg därtill att gruvors ekonomi kan undergrävas av plötsliga prisfall, så får man en riskfylld utveckling både för människor och miljö. Detta om bakgrunden och motiven för att skriva denna bok. För jag tycker att det krävs goda skäl för att skriva en bok. Om inte annat går det åt något ton papper och en hel del arbete för andra än den som sitter vid tangenterna för att en bok ska bli till. Då krävs det goda skäl för att motivera en sådan förbrukning av resurser. Något kan också behöva sägas om de vägval jag har gjort när det gäller bokens innehåll. 20 Smutsiga miljarder

13 Jag tycker det är naturligt att börja i det förgångna. Gruvorna har nämligen ofta den obehagliga egenskapen att ställa till riktigt stora problem när verksamheten har lagts ned, men där läckaget av metaller fortsätter och till och med kan öka. Sjön Hornträsket är ett exempel på hur det kan gå när det går riktigt illa, men det finns många fler exempel och det kommer att kosta mycket stora belopp att städa upp efter de gruvor som stängts och en stor del av kostnaderna kommer samhället att få betala. Blaiken är ett exempel som får personer som är verksamma inom gruvbranschen att skruva på sig. En gruvverksamhet som två gånger på kort tid gått i konkurs, där de miljöfarliga utsläppen varit enorma och där samhället nu får betala kostnaderna för uppstädningen. Det är ingen god reklam för en bransch på frammarsch. Blaiken väcker minst två stora frågor. Hur lätt är det att få tillstånd för gruvverksamhet när en ekonomiskt tveksam och miljömässigt riskfylld verksamhet som denna kan få det och kan det som hände i Blaiken upprepas igen? Under arbetet har jag insett att en bok som denna är svår att passa in i en redan från början fastställd ram. Nya insikter och nya händelser har förändrat den ursprungliga planen. Frågan om gruvdammars farlighet var från början en liten del i ett kapitel, den utvecklades först till en faktaruta och blev efter dammolyckan vid Talvivaaragruvan i Finland till ett eget kapitel. Detta är kanske den del av boken där jag själv har lärt mig mest under arbetet. Det facit som svenska gruvor kan visa upp när det gäller dammsäkerhet är allt annat än bra. Även om det finns tecken på att säkerheten har höjts på senare år, har branschen oerhört mycket att bevisa på detta område. Det är inte bara djurs och växters miljö som påverkas av gruvorna. Malmberget är ett tydligt exempel på att även människor berörs. Ett inhägnat hål som är djupt och växande, mitt i samhället, är ett övertydligt tecken på detta. Till vardags skakar marken. Det uppstår sprickor i byggnader. Det sprids damm. Så- Smutsiga miljarder 21

14 dant som idag är ett stort problem för de som bor i Malmberget kan under de kommande årtiondena bli problem för tusentals människor i andra delar av landet när nya, mycket storskaliga gruvprojekt startas. Från början var min tanke att avsnittet om Malmberget skulle få ett större utrymme i boken. Men sedan gjorde både Kaliber i P1 och SVT välgjorda reportage från platsen. Därför lyfter jag tacksamt på hatten för kollegornas arbete och väljer att sammanfatta och tillföra en del nya detaljer. Det är lätt att avfärda enskilda olyckor och utsläpp som beklagliga avvikelser från det som är det normala. För att få en bättre bild av vad som är regel och undantag gick jag tillsammans med reportern Malin Viktorsson igenom miljörapporterna för samtliga svenska gruvor häromåret. Syftet var att se i vilken mån gruvorna klarar att följa de uppsatta miljökraven. Utan att föregripa innehållet allt för mycket kan man konstatera att den bild vi fick fram inte överensstämmer med den bild branschen ger av verksamheten. Om miljökrav överskrids, i vissa fall med allvarliga miljöskador som följd, borde det leda till polisutredningar, åtal och domar. Någon sammanhållen statistik över hur det är med den saken finns inte, men jag har försökt skaffa mig överblick. Det visar sig att uppförsbacken har varit påtaglig för åklagarna i dessa mål. Sedan återstår det viktigaste alla de nya projekten. Signalerar de en ny epok inom gruvbranschen där miljöproblemen är under kontroll, eller finns risken att vi får se både gamla problem göra comeback och dessutom en del nya problem, i och med att det är nya mineraler som ska brytas och att en del projekten är mycket storskaliga? Det har varit omöjligt att titta på alla projekten. Jag har fått välja ut vissa. Utgångspunkten har varit att välja projekt som är sinsemellan olika och representativa för olika sidor av den svenska gruvboomen. En typ av projekt är de som har relativt låga 22 Smutsiga miljarder

15 metallhalter och kräver storskalig brytning för att bli lönsamma. De höga metallpriserna gör att dessa projekt blivit aktuella. Men brytning i stor skala innebär också stora ingrepp i naturen, en stor förbrukning av energi och enorma transportvolymer som stör och orsakar utsläpp. Vid flera projekt ställs frågan på sin spets om vad som väger tyngre. Intresset av gruvbrytning eller andra tänkbara sätt att nyttja området. Särskilt tydligt har konflikten gentemot rennäringen blivit på några platser, där renskötseln redan fått sitt utrymme begränsat av kraftverksutbyggnad och skogsbruk. Frågan är också vilken styrka utfästelser om att skydda vissa naturområden mot ingrepp har. Går det till exempel att anlägga en gruva vid stränderna på en av de fyra skyddade nationalälvarna? Nu är det inte så att alla de planerade gruvprojekten är potentiella miljöhot. Det finns ett antal projekt, som utifrån den information som finns tillgänglig idag har alla förutsättningar att producera värdefull malm och ge en hel del arbetstillfällen på ett förhållandevis resurssnålt sätt. Några av dessa finns i Dalarna och har fått ett eget avsnitt. Gruvbranschens företrädare måste självklart få komma till tals. Visserligen tar denna bok upp en del konkreta exempel från olika gruvor, men den handlar ändå om mer generella frågeställningar för branschen. Därför har jag valt att intervjua branschorganisationen Svemins VD Per Ahl och vice VD Tomas From kring ett brett spektrum av de miljöfrågor som är aktuella inom branschen. Under arbetet med boken väntade jag otåligt på att regeringen skulle presentera sin mineralstrategi, som skulle ange den politiska färdriktningen när det gäller gruvnäringen. I början av 2013, när boken var i stort sett färdig, kom den till sist. Det gav ett tillfälle att syna både regeringens politik och socialdemokraternas, som presenterats i en rapport året innan. Även om en bok ger ett enormt utrymme jämfört med vad som får plats i ett nyhetsinslag i TV, så finns det ändå begränsningar. Smutsiga miljarder 23

16 En hel del får plats, men vissa aspekter har jag tvingats välja bort. Prospekteringen, det första steget på vägen mot nya gruvor, har jag lagt åt sidan. Det finns frågor som förtjänar att belysas. Exempelvis det faktum att det idag är fullt möjligt att få prospektera inne i områden där naturen är skyddad. Det kanadensiska bolaget Blackstone Nickel fick för några år sedan tillstånd att provborra inom ett stort område inne i Vindelfjällens naturreservat, som är ett av de största naturskyddade fjällområdena i Europa. 6 Riskerna med en eventuell brytning av uran i Sverige har jag inte heller gått in på. Skälet är att uranprospekteringen, efter några år då det satsades väldigt stora belopp, i det närmaste har upphört. Det verkar som om de flesta bolag som var verksamma inom detta område insett att det folkliga motståndet skulle vara allt för stort för att det skulle vara möjligt att dra igång en brytning. Jag påstår inte att frågan om uranbrytning i Sverige är borta från dagordningen en gång för alla, men just nu är den betydligt mindre aktuell än för några år sedan. Halter av tungmetaller i vatten, dammar som läcker eller till och med rasar, spridning av damm allt detta är viktigt att redovisa i en bok av det här slaget. Men lika betydelsefulla är de människor, som på olika sätt påverkas av och oroas över gruvorna och gruvplanerna. Därför ett speciellt tack till Carola, Tommy, Loyd, Louise, Johan, Tor och Marie, som tagit sig tid att besvara mina frågor och därmed bidra till att göra innehållet i denna bok mer levande och begripligt. Med hopp om att den fortsatta läsningen ska bli intressant. Arne Müller Umeå den 11 juni, I e erhand har det också visat sig a bolaget har lagt ned sin verksamhet utan a betala kronor för merkostnader som medlemmarna i Grans och Rans samebyar ha på grund av prospekteringen i naturreservatet, enligt en dom i Mark- och miljödomstolen. Västerbo ens Kuriren Smutsiga miljarder