Burfiske efter torsk - nytt i Östersjön 4 år ( ) av burfiskeutveckling! Vad näst?

Transkript

1 2015 Burfiske efter torsk - nytt i Östersjön 4 år ( ) av burfiskeutveckling! Vad näst? Simrishamn

2 Innehållsförteckning Introduktion... 3 Förord burfiske nytt i Östersjön!... 3 Bakgrund... 4 Projektets målsättning... 4 Samarbetet och ansvarsfördelning... 4 Rapportens innehåll... 5 Material och metoder... 5 Delförsök 1 ( )... 5 Delförsök 2( )... 8 Resultat Delförsök Burarnas hanteringsegenskaper och fiskestrategi Burarnas fångsteffektivitet Torskens beteende Delförsök Burarnas hanteringsegenskaper och fiskestrategi Burarnas fångsteffektivitet Torskens beteende Diskussion Allmänt om försöket och verksamheten Sammanfattning av diskussionerna på burfiskemötet Mest effektiv burmodell för svenska förhållanden Potentialer och utmaningar i ett framtida burfiske Hur går vi vidare? Konklusioner Författare och ansvariga för arbetet Bilaga Bilaga

3 Introduktion Förord burfiske nytt i Östersjön! Utveckling av torskburar har pågått oavbrutet i Sverige sedan Idén att testa burfiske i Östersjön introducerades av Fiskeriverkets forskare som genom sina kolleger fick kännedom om ett fullskaligt kommersiellt burfiske som bedrivs inne i norska fjordar då sälskadorna i torskfisket förväntades öka i södra Östersjön. Burar precis som instängningsredskap överlag med ett omslutande fiskhus format av ett rigitt ramverk kan i princip skydda fångsten från sälarnas attacker. De traditionella kustfiskeredskap som idag används, torskgarn och torskkrok, kommer aldrig att kunna skydda fångsten eller stå emot de mekaniska skador som sälarna förorsakar. Kan burfiske efter torsk fungera i Östersjön? Från norska fjordar där torsken följer naturliga klippväggar och bildar på så sätt högre tätheter av fisk per givna/kända områden är vägen lång till de vidsträckta böljande ler- och grusbottnar som är kännetecknande för Östersjön. Detta projekt har dock väckt tankar t ex vad gäller de tusentals vrak som finns i Östersjön. Mer om detta i slutet av rapporten. Dessvärre innebär ett fungerande kommersiellt konkurrenskraftigt fiske att alla dess element är anpassade till burfiske dvs. burar, båtar och fiskestrategier. Man kan förstås ställa frågan varför har ingen östersjö- eller svensk yrkesfiskare kommit hem från en internationell fiskemässa eller semesterresa till söder med en idé att bygga och testa torskburar? Burfisket är trots allt väldigt vanligt på andra håll i världen. Det kan hända att svaret är så enkelt att yrkesfiskarna vet att övergången till burfiske kräver mer än bara fungerande burar, vilket i sin tur kräver ett investeringsutrymme, något den dåliga lönsamheten idag i småbåtssegmentet inte tillåter. Samtidigt har fler och fler yrkesfiskare insett faktumet att myndigheter inte kommer att kunna vidta effektiva beståndsreglerandeåtgärder gällande den konstant ökande gråsälspopulationen på ett tag då dessa styrs av det internationella samfundet. Någonting borde ändå göras för det är många, myndigheter medräknade, som vill värna och ha kvar kustfisket! Men vem skall göra det och vad i så fall? För att kunna skapa en mera övergripande syn på burfiskets möjligheter i Östersjön har utgångspunkten för detta projekt varit att arbeta parallellt med alla viktiga grundförutsättningar dvs. frågor kring fungerande burar, anpassade båtar och optimerade fiskestrategier. På så sätt kan man ta fram kunskap gällande både det praktiska utvecklingsbehovet men även behovet gällande anpassning av fiskeregler och/eller regleringsåtgärder som gynnar ett mer ekologiskt fiskesätt. Alla dessa element tillsammans kommer slutligen att avgöra huruvida en lyckad implementering av ett fungerande burfiske i Östersjön är möjlig. När det gäller arbetet inom detta projekt har utgångspunkten varit mer fördelaktig än någonsin i o m att både fiskare och forskare har startat i princip från ett tomt bord m a o det finns inget etablerat burfiske efter torsk i Östersjön. Sydkustens fiskeområde (SFO) har i sin roll som projektledare agerat som organisatör och samordnare med särskild fokus på samverkan, kunskapsutbyte i realtid samt en optimal rollindelning mellan huvudparterna. Denna rapport sammanställer resultat från två projekt drivna av SFO. Det första projektet var avsiktligt övervägande praktiskt inriktat med syfte att stärka engagemanget från fiskets håll. I det andra projektet har man kombinerat framgångsrikt det praktiska med erfarenheter från FiV:s och SLU:s tidigare projekt. Detta framkom tydligt under slutkonferensen som hölls i Simrishamn 28 3

4 januari 2015 där alla berörda parter (HaV, länsstyrelsen, forskare, fiskare och redskapstillverkare) var representerade och uttryckte sitt stöd för en fortsatt utveckling av burfisket efter torsk. Bakgrund Gråsälpopulationen (Halichoerus grypus) orsakar dokumenterade skador på fångst och fiskeredskap. Incidenterna har ökat det senaste tio åren, vilket har lett till en betydande ekonomisk effekt på det lokalt förankrade yrkesfisket. Behovet att utveckla alternativa fiskemetoder har blivit alltmer påtagligt då skadorna ökar. Att utveckla burfisket ger möjligheten till ett sälsäkert, ekologiskt och selektivt fiske. Ett samarbete mellan yrkesfisket, forskare samt det lokala näringslivet i kustsamhällena är av största vikt om vi skall lyckas utveckla ett tekniskt fungerande och ekonomiskt lönsamt burfiske för svenska vatten i Östersjön. Sydkustens fiskeområde (SFO) påbörjade 2011 ett burfiskeprojekt i havsområden utanför Simrishamn och Ystad. Syftet var att testa ifall burfisket som en kommersiell fiskemetod var implementeringsklar inom den aktiva delen av befintlig kustfiskeflotta på den svenska ost- och sydkusten. Därför beställdes fem olika typer av burar (alla tillgängliga typer 2011) från professionella redskapstillverkare och testades i ett fullskaligt fiske av två aktiva yrkesfiskare. Försöksfisket stoppades 2012 när det stod klart att burarna varken fungerade praktiskt eller fångade fisk. Rapporter för det första burfiskeprojektet finns tillgängliga på Fiskeområdets (ctrl + klicka på länken) online webbibliotek (i fall länken inte fungerar är webbadressen: Det första burfiskeprojektet finansierades av Jordbruksverket (EFF; branschgemensamma), HaV (havsmiljöanslag), Sälar & Fiske samt Region Skåne. I juni 2013 godkände Jordbruksverket en ansökan från SFO angående ändring av projektplanen gällande Ett fullskaligt, praktiskt försöksfiske med sälsäkra torskburar. Den ändrade projektplanen innebar en ny infallsvinkel där huvudsyftet var att i samråd med yrkesfisket och i samarbete med SLU:s redskapsforskare inleda ett systematiskt utvecklingsarbete för att definiera den mest potentiella burmodellen för i första hand det svenska östersjöfisket. Detta nya projekt startade i april 2013 och slutredovisades i mars Projektets målsättning 1) Definiera från praktisk synvinkel den mest potentiella burmodellen/burtypen primärt för svenska och sekundärt för Östersjöförhållanden 2) Preliminärt försöka fastställa potentialen och de största utmaningarna i ett framtida burfiske; identifiera fördelar och nackdelar! 3) Hur går vi vidare? Hur ser utvecklingsbehovet ut hos den utpekade bästa burmodellen vad gäller dess konstruktion/funktion? Finns det behov att titta på övriga detaljer i burfiskekonceptet såsom båten, ombordteknik/-hantering, fiskestrategi, betning osv. Samarbetet och ansvarsfördelning SFO ansvarade för planering av projektet, budget, koordinering av samarbetet mellan SLU och yrkesfisket samt slutrapportering i samråd med SLU. 4

5 SLU:s ansvarsområde har varit primärt den vetenskapliga komponenten, vilket innefattar undervattensfilmning av fiskbeteende och experimentell design i den delen av försöksfisket som haft en mer vetenskaplig inriktning. Dokumentation av fångst har legat huvudsakligen på SFO men har periodvis utförts även av SLU. SLU har ansvarat för all analys av försöksfiskedata. Ansvaret för det praktiska arbetet ombord, utvecklandet av en del burmodifikationer samt framför allt ett flertal ombyggen av burar har legat på den kontrakterade fiskaren Olle Viberg (SIN 18 Vingarö). Han har även utvecklat, baserat på mångårig fiskekunskap, en egen burmodell med en mer traditionell funktion där buren står på botten dvs. inte flyter som de flesta burar som testats i Sverige gör. Rapportens innehåll Denna rapport omfattar resultat och metoder för utfört projektarbete från Rapporten skiljer på försök gjorda (delprojekt 1) och (delprojekt 2). I delprojekt 1 fokuserade man på att modifiera ett antal olika typer av burar med funktionalitet som huvudsaklig utgångspunkt. Jämfört med SFO:s tidigare arbete under var det nya inslaget användning av undervattenskameror med syfte att studera torskens beteende i relation till burarna. I delprojekt 2 vidareutvecklade man de burar som visade lovande resultat i första delförsöket. Metodisk kombinerade man även under det andra delförsöket praktiska försöksfisken med undervattensvideoobservationer. Detta projekt har varit en direkt fortsättning på det första burfiskeprojektet ( ) som visade betydande tekniska och praktiska problem med dåtida burmodeller, vilket ledde till att arbetet avbröts samt att målet omvärderades. För information om det första burfiskeprojektet ( ) hänvisas till tidigare rapporter som är tillgängliga på eller som tidigare angivits på online webbiblioteket. Material och metoder Delförsök 1 ( ) Testade burar och modifikationer De testade burarna representera fem olika modeller. Fyra av burarna är av typen flytande Lundin, Kurt, Sara och Modifierad Carapax (=Mod/Carapax) medan burmodellen Olle är bottenstående. Alla fyra flytande burar var utrustade med endast en ingång, alternativt med 2 ingångar (vissa Mod/Carapax burar). Dessa burar förväntas ställa sig alltid med ingången medströms så att luktspåret går ut ur buren genom ingången. Den bottenstående buren var utrustad med fyra ingångar. Man har testat ingångar med fyra olika konstruktioner; stor rund ring med strut (ursprunglig), mindre oval ring med strut, mindre oval utan strut och mindre oval snedställd ring utan strut. Denna uppställning med att testa olika ingångstyper gjordes med burmodellen Kurt. Två identiska länkar konstruerades innehållande 11 burar per länk. Tre burar vardera modifierades med de tre typerna av mindre, ovala ingångarna (totalt 9 burar) och två burar i varje länk behålls intakt, med stor ring med strut. Länkarna benämndes SLU1 och SLU2, den ena fiskades tillsammans med 5

6 övriga länkar i försöket, oftare på djupare vatten (SLU1) medan den andra (SLU2) fiskades på grundare vatten, ca 20m, för att ges möjligheten att filma torskens beteende i relation till ingångarna. Uppställningen gav en möjlighet att både analysera fiskens beteende och jämföra modellernas fångstbarhet, både mellan modeller i länk, mellan djup, samt i relation till burar i andra länkar (bild 1; foton på burar finns i resultatkapitlet). Bild 1. En förenklad, grafisk presentation av testade burmodellers konstruktion. Runda cirklar markerar plats för ingången/ingångar. Nedanför visas konstruktionsprincipen i de fyra testade ingångsvarianterna. Observera att burarnas storlekar inte är ritade i skala. Observera att buren längst till höger är en Mod/Carapax 1. Försöksfiske och fiskeplatser Försöksfisket utfördes av Olle Viberg med båten SIN 18 Vingarö (Längd 15,5m; BRT 29tn; maskineffekt 175KW). Under försöksfisket hade båten en tvåmansbesättning. Anledningen till att man kontrakterade en något större båt var behovet att försäkra möjligheten att vid behov hantera betydligt större burar. Vingarö är i grunden en mindre kusttrålare. Inför försöksfisket lyftes såväl tråltrumman (från akterdäcket) som rensmaskinen (från shelterdäcket fram) i land för att skapa plats för en smidig hantering av burar. På styrbordsidan, längst fram vid den fria/öppna delen av relingen, monterades en lindragare (modell: Pots Hauler 375W/Davit Arm; dragkraft 400kg anpassad till linor Ø 8-14mm) (bild 2). 6

7 Bild 2. Den kontrakterade fiskebåten (kusttrålare) SIN 18 Vingarö (till vänster). Lindragaren var monterad på styrbordsidan närmast shelterdäcket. Försöksfisket har under hela perioden huvudsakligen bedrivits inom samma havsområde öster om Simrishamn (se karta; bilaga 1). Särskilt de yttre delarna av detta steniga grundområde som sticker ut från kusten tiotals sjömil mot öst används flitigt av de mindre torskgarn- och krokfiskebåtarna i o m att trålarna inte kan operera i området. Fiskeplatsen för en av länkarna (SLU2) behölls konstant och stod närmare kusten i grundare (20 22m) vatten medan resten av länkarna/burarna sattes på olika platser längre ut i m djupt vatten. I denna studie har man inte testat de nya burarna inom områden som av yrkesfiskarna anses i dagsläget som attraktiva fiskeplatser. Anledningen är deras avlägsna läge, vilket innebär både långa körtider och fiske i ett mera utsatt läge. Med tanke på fokuset i utvecklingsarbetet under den redovisade perioden ansåg arbetsteamet inte motiverat att sträva efter större fångster med tanke på de nackdelar som ett fiske inom mera utsatta områden innebär. Hanteringstiden (hanteringstid/bur) beräknades genom att man samlade data på tidpunkt för bägge vakarna vid dragning, likadant för båda vakarna vid sättning av länken. En bärbar dator användes för att logga position, datum och tid för de olika länkarna. Den totala vittjnings- och sättningstiden för varje länk dividerades med antalet burar, vilket gav en genomsnittlig hanteringstid per bur per aktuell länk. Vid alla vittjningar och sättningar fanns representanter från SFO eller SLU närvarande. Tömning av fisk sköttes primärt av representant för SLU och/eller SFO. Varje bur tömdes på fisk och mängden fisk per bur vägdes. Färsk alternativt fryst sill användes som bete under hela försöksperioden. Alla burar betades om innan sättning. Ett fåtal undantag gjordes då det var intressant att dokumentera eventuella skillnader i fångst beroende på färskheten på betet. Länkarna med Caparax- och Kurtburar sattes i varierande länkar beroende på försökets syfte där den längsta innehöll 12 och den kortaste sju burar. Saraburarna sattes i länkar med 6-7 burar i varje länk. Olleburarna sattes ut en åt gången. Datainsamling (antal och vikt per bur, position och djup) dokumenterades. Inom projektperioden har det fiskats med burar per tillfälle med ståtider mellan ett till sex dygn. Under delförsök 1 godkändes resultatet från totalt vittjade burar som senare ingick i analysen (bilaga 2). 7

8 Undervattensfilmningar Moderna, digitala undervattenskameror användes för att dokumentera fiskens relation till och beteende i burarna. Framför allt har två modeller av kameror använts. Dels en kamera där en extern inspelningsenhet och batterier är kapslade i en vattentät box. Denna variant tillåter upp till 24 timmars inspelningstid. Den andra modellen är av typen GoPro Hero3 med extra batteripack, vilken tillåter inspelningstider upp till 36 timmar. Kamerorna fästes i buren med hjälp av en fästplatta och buntband, och riktades beroende på vilket beteende som skulle undersökas. I de flesta fall var vi intresserade av att undersöka fiskens beteende i relation till ingångstyp. I fallet med olika ingångar fästes kameran i burens baksida och riktades framåt så den filmade både ingången och området framför buren. Kameran sattes igång när burarna sattes. I samband med vittjningarna byttes batteri och minneskort och kameran återsattes tillsammans med burarna. Det inspelade materialet analyserades därefter i dator. De parametrar som registrerades var tid som fisken attraherades av betet, tid som fisken undersökte ingången. Hur många fiskar som gick in och hur många fiskar som simmade ut ur buren genom ingången. Undervattensfilmningarna gav även en möjlighet att analysera eventuella felkonstruktioner i burarna eller om en bur hamnar fel på botten. Undervattensfilmningarna utgör därigenom ett utmärkt redskap att snabbt få information om ett redskaps olika betingelser, något som påskyndar processen att utvärdera redskapen. Delförsök 2( ) Testade burar och modifikationer Till detta delförsök valdes tre olika burtyper ut att arbeta vidare med. Dessa var burar som visade goda framtidsutsikter samt fanns att tillgå från delförsök 1. Initialt valde man att gå vidare med burtyperna: Kurt, Olle och Sara. Framställning av flera Saraburar visade sig riskabelt i o m att det skulle kunna dra ut på tiden. Saraburen ersattes därför av en snarlik ny burmodell utformad och tillverkad av Carapax. Kurtburen och denna nya Carapaxbur är av den mindre flytande varianten som är tänkt att ställa sig så att luktspåret från betet som sprids av strömmen lockar in fisken genom en (den enda) ingång. Carapaxburen (0,73 m 3 ) var i samma storleksklass som Kurtburen (0,7m 3 ), men mindre än Olleburen (2,4m 3 ). Olle- och Kurtburen är av samma modell som användes under delförsök 1. Tanken initialt var att Saraburen skulle inkluderas i delförsök 2 (se bild 3; foton finns i resultatkapitlet). Bild 3. En schematisk illustration av de tre burmodeller som ingick i delförsök 2. Observera att storleksskillnaderna mellan burar är endast riktgivande på bilden. Från bilden framgår att burmodellen längst 8

9 till vänster (OLLE) har fyra ingångar medan buren i mitten (KURT) och till höger (CARAPAX 2) endast en ingång. Skillnaden beror på burarnas olika funktioner. Olle buren är bottenstående medan de två till höger flyter och tanke är att dessa burar ställer sig alltid i vattenströmmen med ingången medströms. Fotografier av burar finns i bilaga 2. Försöksfiske och fiskeplatser Försöksfisket 2014 och 2015 bedrevs av samma yrkesfiskare Olle Viberg som under delförsök 1. För tekniska detaljer se beskrivning under material och metoder delförsök 1. Fiskeplatserna (se karta; bilaga 1) var i stort sett de samma som användes under delförsök 1 ( ). Precis som under delförsöket 1 har alla ombyggnadsarbeten av burar utförts av den kontrakterade yrkesfiskaren. Modifieringar av burarnas konstruktion har utförts i flera omgångar parallellt med försöksfisket. Ingångar har byggt om på flertalet av burmodellerna flera gånger. Burarna har satts i olika formationer beroende på burmodell. I delförsök 2 dokumenterades datum, länkarnas position, vattendjup och total fångst per länk (torsk över och under 38 cm) vad gäller Kurt- och Carapaxburar medan fångsten i Olleburar dokumenterades per bur (beroende på att dessa burar stod en och en). I enlighet med delförsök 1 sattes de större Olleburarna även under delförsök 2, delvis av fiskestrategiska men även hanteringsmässiga skäl, var bur för sig själv med ett ankare och en flagga/markör. Totalt användes 6 st. Olleburar. De mindre Kurtburarna (83 st.) sattes i länkar om 6-10 burar beroende på försökets utformning. Carapaxburen (6 st.) sattes i en länk om 6 burar. Mängden burar som använts i de olika försöksuppläggen kan hämtas ur tabell i bilaga 2. Det totala antalet godkända vittjade burar som användes i analysen uppgick till Undervattensfilmningar Uppställningen, metoder och kamerautrustning var de samma för undervattensfilmningsarbetet som under delförsök 1. Under denna försöksomgång fokuserade man på att undersöka kammarens funktion och funktionalitet samt samverkan mellan ingångens form och kammare. Avsikten med en kammare i en bur är precis det samma som med flera kammare i ett fiskhus på en ryssja eller fälla dvs. hindra fisken att hitta vägen ut ur redskapet. Filmmaterialet gjorde det även möjligt att direkt se om något var felkonstruerat på burarna. Exempelvis så visade en av filmerna hur en ingång var satt på ett sätt som hindrade fisken från att ta sig in i buren. Problem som detta kunde på så vis snabbt åtgärdas. Testade egenskaper/konstruktioner hos burar För att förbättra burarnas effektivitet gjordes ett antal tester med olika burmodifikationer. Det gjordes t ex ett försök att förlänga tiden då betet doftar med hjälp en ny teknik som inte blev klar. Arbetet med både denna teknik samt en test med ett artificiellt i Norge tillverkat bete avbröts. För att begränsa rapportens längd samt att fokusera på i dagsläget betydelsefulla resultat väljer vi i denna rapport att koncentrera oss på tre av de testade egenskaperna/konstruktionerna. Alla olika försöksomgångar som genomfördes redovisas i bilaga 4. Vi har valt att redovisa följande försök: i) effekt av ingångens färg, ii) effekt av NEPTUN ingång, och iii) effekt av ljus som kompletterande stimulus till doft. 9

10 Effekt av ingångens färg (svart respektive vit) För att undersöka om torskburens ingångsfärg påverkar fångsteffektivitet byggdes burarna om så att hälften av burarna hade en vit medan andra hälften hade en svart ingång. Länkar sattes ihop om 8-10 burar där hälften hade svarta och andra hälften vita ingångar. Länkarna bestod av Carapax- eller Kurtburar. Även Olleburarna användes i analysen då det fanns tre med vita ingångar och två med svarta ingångar. Effekt av NEPTUN ingång För att undersöka möjligheter att använda moderna ingångar provade man en ingång som kallas NEPTUN som är likt legoklossar steglöst omformbara och består av plastflikar eller fingrar (bild 4). Denna modell är i bruk inom flertalet olika typer av burfisken (både kräft/hummer och fisk) längs med USA:s västkust. Syftet med detta försök var att undersöka om fysiska hinder i detta fall böjliga plastfingrar hindrar fisken från att simma ut ur buren. Bild 4. Från Amerika/Seattle beställdes en uppsättning röda, vita, svarta och transparenta ingångar av typ NEPTUN. I de utförda testerna monterandes dessa ingångar både i en traditionell strutformad ingång samt direkt i burens sidoväg. På bilden visas ett exempel på en svart NEPTUN ingång monterad i en Olle bur utan den strutformiga ingången. Detta är det vanliga sättet att använda NEPTUN i USA. Effekt av ljus som kompletterande stimulus till betesdoften Man gjorde även försök där man installerade lampor i burar (bild 5). Detta bygger delvis på teorin att lampan lockar till sig mindre fisk och kräftdjur, som torsken som är en opportunist i sin tur lockas av. Lamporna som användes var av modellerna Fisheye Fish Neo DX 800 och Fisheye Fish Neo DX De två modellerna är identiska till utformningen men har en ljusstyrka på 800 respektive 1200 lm. Då användaren själv kan ställa in styrkan så kunde samma styrka(120 lm) ställas in på de två modellerna. Lampan placerades i den nedre delen av buren och riktades mot ingången. Målet var att ljuskäglan främst skulle lysa upp insidan av buren men i praktiken är detta svårt att uppfylla då spridningen av ljuset varierar med partikelmängden i vattenmassan. 10

11 Bild 5. Ett foto som visar placeringen av lampan och kameran i en Kurtbur. Två svarta ringflöten monterades på burar med lampa och kamera för att kompensera viktökningen. Resultat Delförsök 1 Burarnas hanteringsegenskaper och fiskestrategi Inledningsvis sattes burarna en och en i enighet med det nya strategiska inslaget baserat på erfarenheter från det förra avbrutna burfiskeprojektet. Under fiskets gång övergick fiskaren av logistiska och praktiska skäl ändå successivt till att länka ihop burarna. Ett fiske med ensamstående, mindre, lätta burar kräver i princip en vakare (markör/flagga) och vikt per varje satt bur. Även i vårt forskningsinriktade försöksfiske uppgick antalet burar i fisket lätt till runt 60 stycken. Att förvara ombord samt hantera 60 flaggor och 60 vikter kräver fysiskt både plats men upptar framför allt orimligt mycket värdefull tid som bör i stället helst utnyttjas till att hantera burar. Fiskestrategiskt använde man burarna som om de var nät/garn. Burarna sattes, vitjades, tömdes och betades om alltid på morgonen och/eller under förmiddagen. Praktiska erfarenheter av testade burmodeller Lundins bur (en ingång, flytande, gul) Denna burkonstruktion är förmodligen tekniskt sätt den mest avancerade av alla testade burmodeller i våra projekt ( ). Många av de tekniska lösningarna är i grunden genialiska och i fall de fungerade fullt ut som tänkt så skulle de underlätta hanteringen märkbart. Samtidigt innebär komplexa tekniker att många delvis integrerade funktioner (hoppfällbarhet, tömning, betning osv.) måste alla fungera i praktiken för att redskapet/tekniken är tillräckligt pålitlig och användbar. Det är precis detta som kan bli ett stort problem i det dagliga fisket som är mekaniskt väldigt slitsamt. En fungerande bur måste vara idiotsäker helst utan något större dagligt underhållsbehov (bild 6). 11

12 Bild 6. En ny oanvänd Lundin bur (A). På burexemplaret i bild B som använts i ett antal försöksfisken kan man se att formen på själva kammaren är inte längre optimal. Detta beror på att gummirepet i bild C inte längre klarar av att dra staget mot ramen och på så sätt spänna ut duken. I en fullskalig operation hade detta problem uppstått mycket snabbt samt blivit förmodligen mycket värre vintertid med risk av att gummirepet fryser när buren står på däcket eller på kajen. På bild D presenteras delarna i tömningsluckan. Luckan låses med fjädertryck och öppnas med en cirkulär rörelse (E). Tackvare att ramen är vattentät genererar aluminiumramen den lyftkraft som behövs. I o m att man inte behöver flöten kan flera burar staplas på varandra (F). Mycket pga. denna komplexa konstruktion upplevde yrkesfiskarna denna bur som övervägande opraktisk med tanke på det uppenbara behovet av underhåll samt de många moment som ingår i vittjning, betning och sättning. Storleken på buren innebar även att den skulle bli otymplig att arbeta med ombord mindre båtar. En ram som på undersidan sticker utanför själva buren ansågs bli besvärlig ombord i o m att den kan haka på olika föremål och detaljer uppe på däcket. Burens hopfällningsteknik är relativt snabb och enkel men sårbar. Gummirepen som spänner ut duken är hårt belastade i det dagliga arbetet. När gummirepen mister sin funktion påverkar det direkt burens form negativt. Väl hopfälld blir denna bur mycket tacksam att staplas ovanpå varandra (50 burar i en stapel blir 1,50 m hög, jmf bild 6). Även låsmekanismen för uttömning av fisk var bristfällig då denna mekanism öppnade sig ibland innan eller under vittjning, varpå förlust av fångst i en eventuell kommersiell skala är sannolik (jmf bild 6). Sarabur (en ingång, flytande, grön) Dessa burar upplevdes som praktiska att hantera vid vittjning samt sättning på grund av den lätta vikten (bild 7). Även tömning upplevdes smidig. Det krävdes enbart en bask under buren. Tre olika modifikationer användes i försöket. För ökad sälsäkerhet är ramarna stumma dvs. de går inte att fälla ihop vilket gör att sälen inte kan klämma ihop buren och på så sätt komma åt fisken. Burar kan däremot staplas ovanpå varandra. Dessa burar hade skillnader i maskstorlek (20 mm och 40 mm). 12

13 ingång Bild 7. Sarabur sett från framsidan (bilden till vänster) dvs. där ingången finns. Ingången finns under det tvärgående röret. (se pilen). I bilden till höger finns duken som delar buren till en övre och undre kammare (som är fäst vid det tvärgående röret) ritad med vita linjer. Samma gäller ingången som är dessutom markerad med text. Modifierad Carapaxbur (fyra eller två ingångar, bottenstående, svarta), Carapax 1 Burarna fanns i två olika storlekar varpå den större användes under perioden juni till november. Under arbetets gång blev det alltmer uppenbart att ombordhanteringen av denna bur var besvärlig på grund av sin storlek och tyngd samt ett opraktiskt tömningssätt vid vittjning. För att underlätta byte av betespåsarna, modifierades burar så att man i stället hänger betespåsen från ovan. Trots detta upplevde yrkesfiskarna dessa burar fortfarande opraktiska. En observation som förstärktes i dåligt väder. Flöten monterades för att säkerställa att buren stod på botten på rätt håll (ingångarna närmast botten). Tio av den mindre Carapaxburen sattes i en länk i november. Fyra av dessa burar behölls i originalskick medan övriga modifierades med olika antal ingångar samt en rund och oval ring (sälstänge) vid ingången. Denna mindre burmodell upplevdes lättare att vittja, beta om och sätta jämfört med den större Carapaxburen (bild 8). Bild 8. På bilden visas den mindre varianten av Mod/Carapaxbur med två ingångar; en i vardera gavelvägg. 13

14 Ollebur (4 ingångar, bottenstående, gröna) Tanken med denna bur är att den är robust, stark och enkel i konstruktion (bild 9). Inspirationen till buren kommer från burar som används i fiske efter kungskrabba och torsk på stora hav och svåra förhållanden (t ex i Alaska). Buren är relativt platt (ca 60 cm hög), vilket innebär att den står alltid rätt på botten. Buren är identisk vad gäller tak och bottenparti så buren kan stå endera upp och ner eller rätt väg utan att dess fångstegenskap försämras. Däremot är denna bur större ca 2 x 2 m, vilket krävs för att kunna inhysa fyra ingångar. Ramen är tillverkad av rostfritt stål vilket gör att buren är tung. Dess hantering kräver två besättningsmän och helst en extra lyftanordning (vinsch med bom) för att få buren upp på däck samt att hantera den ombord. Tömningsmekanismen kräver vidareutveckling. Det finns en bildserie om tömningen i diskussionskapitlet. Bild 9. Grundidén med denna burmodell var att bygga en markant större bur men att den ändå var hanterbar i försöksfiskesammanhanget. I praktiken bestämdes storleken, framför allt längd och bredd, av utrymmesbehovet. Att bygga in fyra normala (i projektet testade) ingångar kräver minst en 2 x 2m bur. Höjden valdes godtyckligt men tanken var att den är så låg att den omöjligen kan ställa sig på högkant vid sättning. Kurtbur (en ingång, flytande, grön) Kurtburen upplevdes överlag enkel att arbeta med både vid vittjning samt sättning. Det är en liten och förhållandevis lätt bur. En 2-kammarvariant av denna bur ansågs kräva mycket tid vid tömning på fisk vid vittjning i o m att tömning sker från den nedre kammaren. Fångsten som låg i den övre kammaren var svår att hantera. På Vingarö fanns det utrymme på däck för 12 stycken icke hopfällda Kurtburar på samma gång. I fall burarnas övre del var kantig i ställer för rundad, skulle man kunna lättare stapla flera burar ovanpå varandra. Som hopfällda kan relativt många burar förvaras endera ombord eller i ett lager (bild 10). Bild 10. En fiskefärdig (till vänster), en hopfälld (i mitten) Kurtbur med sju ovala flöten. Till höger ser vi en hög med Kurtburar. Pga. flöten blir högen ganska ostabil samt att den blir lätt väldigt hög jämfört med t ex Lundins 14

15 bur. Observera att modellen i bilden till vänster är den från Märkbara skillnaden är att denna version saknar stången högst upp som lades till i den ursprungliga modellen för att försäkra att buren inte fälls ihop under fisket. Burarnas fångsteffektivitet Fångst per burmodell och ansträngning I ett kommersiellt burfiske påverkas den totala potentiella fångsten per ansträngning främst av två faktorer; a) burens fiskeeffektivitet och b) dess hanteringstid. Ju kortare hanteringstid i kombination med bra fiskeeffektivitet desto större blir dagsfångsten. Från tabell 1 framgår att det finns två burmodeller (Sara och Olle) med en medelfångst som är 4,5 kg per bur per fångsttillfälle eller mer (Ollebur). Beaktar man den kortare hanteringstiden (3 min/bur) visar en beräkning att Saramodellen resulterar i ett större antal vittjade burar per ansträngning och därmed en högsta teoretiska fångstkapacitet (92 kg/timme). Den enskilt effektivaste burmodellen, Ollebur, vars beräknade genomsnittsfångst ligger 50 % högre (7,7 kg/bur/tillfälle) jämfört med Sara- och Kurtburar ger pga. sin längre hanteringstid en fångstkapacitet om 76 kg/timme. Tabell 1. Medelantal fångade fiskar och deras medelvikt per bur för testade burtyper, hanteringstid (min och sek) per bur, antalet vittjade burar/timme och teoretisk beräkning av fångst/bur/timme. För fisket 2014 saknas uppgifter för hanteringstiden. År Burtyp Vittjade burar Antal per bur (n) Vikt per bur (kg) Hantering per bur Antal burar per timme Fångst per timme (kg) 2013 Carapax ,6 0,9 3:36 16,7 15,3 Kurt 791 2,1 1,2 2:36 23,1 27,7 Lundin ,8 1,0 3:10 18,9 18,9 Olle 17 13,9 7,7 6:05 9,9 76,2 Sara 73 8,2 4,6 3:00 20, Carapax ,0 3,5 Kurt 425 3,5 2,0 Olle ,8 8, Alla burar ,6 2,1 3:41 17,7 46 Hanteringstiderna är baserade på det antalet burar som fanns i respektive länk. I o m att antalet burar skiljde mellan länkar kom vissa moment att fördelas på fler eller färre burar. Ett moment som finns medräknad i hanteringstiden är tiden det tar att dra bojflaggor och tampar, vilket gör att denna tid slås ut över det aktuella antalet burar i en länk. Är antalet burar i en länk litet (ex Saraburar med 6 burar per länk) blir den proportionen tid av länkgemensamma moment större än i en länk med 15

16 Torskfångst (>38cm) antal Burfiske efter torsk - nytt i Östersjön många burar (exempelvis Kurtburarna med upp till 12 burar per länk), vilket direkt påverkar hanteringstiden. För burar som står solitärt, exempelvis Olleburen blir detta påtagligt och påverkar direkt hanteringstiden även om den endast har en bojlina att dra upp till skillnad från i övriga länkar, som har två. Vidare tas inte gångtiden mellan burar/länkar med i beräkningsmodellen för hanteringstid. Där för kan det vara fördelaktigt att en länk, om den inte sätts på en specifik plats som kräver att den bör vara kortare, bör hållas så lång som möjligt för att minska proportionen av länkspecifika moment samt tidsmässiga kostnader för transport mellan länkar. Av bl. a dessa anledningar väljer vi kalla våra beräknade fångstkapaciteter i denna rapport teoretiska eller riktgivande. Inverkan av ingångens konstruktion I två länkar (SLU1 och SLU2) testades om burar med strut fångar fisk bättre än burar utan strut. Dessa länkar är de enda där vi fiskat med burar som bara skiljer sig åt på ett sätt från varandra. I dessa länkar fanns fyra typer av burar, oval med strut, oval utan strut, oval snedställd utan strut och original (stor rund ring med strut). Av dessa skiljer sig statistiskt original och oval med strut och original mot snedställd utan strut jämfört numeriskt antal fisk (bild 11). Det vill säga att även om fångsterna skiljer mellan alla fyra burtyperna sett till antal fiskar de fångat, så är det bara dessa två där fångsten över tid är signifikant högre i originalburen än i de andra två. Tittar vi på vikt skiljer sig enbart original mot snedställ, mycket beroende på stor variation i fångsterna. 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 ± 95% Confidence oval ring oval ring sned oval ring, strut Modifikation Bild 11. Burar med oval ring och strut (strut = ett tunt nät fäst i ingången som hindrar fiskar hitta vägen ut ur buren) fångade dubbelt så många fiskar/fisketillfälle som burar utan strut. Torskens beteende När det gäller sättet hur fisken tar sig in i buren kan vi i regel se att torskarna är relativt orädda (bild 12). Står buren rätt i vattnet, verkar torskarna hitta vägen in i buren ganska snabbt utan större letande. Det som framgår också är att om ingången är konstruerad så den saknar en strut verkar fisken lätt hitta vägen in. Tyvärr gäller det även åt andra hållet. I flertalet av dessa fall kunde man observera torskar simma ut och in utan att märkbart bli påverkade av redskapet. Filmupptagningarna visar också betydelsen av att ha rätt konstruktion på ingången. I fall torskarna upplever ingången frånstötande har de inga problem att vända om inne i ingången och simma tillbaka ut. Även fiskens relation till andra fiskar är viktigt då det finns observationer av hur stora torskar håller buren som sitt revir och t o m jagat ut mindre individer ur buren. 16

17 Med Strut Utan Strut Sned ingång Söker bete Undersöker ingång Simmar in Vänder ut Simmar ut Bild 12. Andelen av olika typer av beteenden hos observerade torskar i Kurtbur med A) oval ingång med strut, B) oval ingång snedställd ring utan strut och C) oval ingång utan strut. Delförsök 2 Burarnas hanteringsegenskaper och fiskestrategi Med en ökande insyn i och erfarenheten av ett östersjöburfiske har användningsmöjligheterna för de två olika typerna av burar börjat ta form. När det gäller burarnas olika funktion dvs. flytande mot bottenstående, har vissa frågetecken uppstått vad gäller användning av flytande burar på potentiella fiskeplatser. Utgår man från att burfisket bedrivs i områden där trålfisket inte är möjligt eller tillåtet m a o på traditionella nät- och krokfiskeplatser, innebär detta att burfisket kommer att bedrivas på hårda och ofta väldigt steniga bottnar. På dessa bottnar kan storleken av stenar vara avsevärd utöver att de kan vara uppseendeväckande kuperade. En djupskillnad på 5-10 m inom ett avstånd på 50 m är ingen ovanlighet. Vi bedömer att inom denna typ av områden är risken stor för att en del av burar i en länk helt enkelt blir värdelösa endera genom att de inte kan ställa sig rätt i strömmen pga. en sten eller att de hamnar för högt ovanför botten pga. en kuperad bottenprofil (bild 13). Dessa problem kan undvikas i praktiken med teknik- och strategiutveckling. T ex. det sistnämnda fenomenet kan minskas genom att undvika sträckning av länklinan när man ankrar. 17

18 Bild 13. På bilden till höger syns en autentisk dokumenterad situation där en flytande Kurtbur hamnat vid sidan av en stor sten som hindrar buren att ställa sig rätt i strömmen. I den schematiska illustrationen till höger ligger den oftast ganska hårt sträckta länklinan på en ojämn botten, vilket gör att delar av linan och vissa av burarna hamnar högt över botten och därmed fisken. I båda fall är resultatet en nedsatt fångsteffektivitet. I o m att Kurt- och Carapaxburar är förhållandevis små kan man få plats med flera burar ombord, är dessa burar lämpliga att länkas ihop. Vid vittjandet kräver hantering av hoplänkade burar att avståndet mellan burarna är så lång att man hinner ta hand om en bur innan nästa är på väg upp på däcket. Idag med en genomsnittlig hanteringstid om ca 2,5 3 min och en 2-mansbesätting bör avståndet mellan burar inte understiga 50 m. En annan anledning som även den förespråkar ett längre avstånd mellan länkade burar är behovet att undvika att burar fyllda med fisk hänger långa tider i en lina på väg upp mot ytan. När en bur hänger vajandes i en lina för länge ökar risken att de fångade fiskarna trycks ut ur burarna eller hittar vägen ut i fall ingångarna inte är utrustade med strutar. På så sätt påverkas det optimala avståndet mellan burar också av gällande vattendjup. Avståndet mellan två burar skall helst vara vattendjupet m. Detta innebär också att behovet att ändra avståndet mellan burar kan bli aktuellt. Sammanfattningsvis pekar våra erfarenheter hittills mot ett burfiske där man kanske bör använda flytande länkade och större enskilt bottenstående burar parallellt men på olika typer av fiskeplatser/bottnar. Erfarenheterna och slutsatserna hittills tyder på att den rätta platsen för länkade burar är kanske längs med en rygg eller förkastning i områden med relativt jämn botten medan de större bottenstående burarna kommer till sin rätta inom mindre, begränsade områden som gropar, runt mindre toppar eller varför inte intill vrak. Traditionellt anses färsk sill vara det bästa betet i krokfisket efter torsk. Baserat på erfarenheterna hittills anser yrkesfiskarna att det är sill som gäller även i burfisket. Problemet i dagens burfiske, som bedrivs lik garnfisket dvs. vittjning, betning och omsättning på morgonen, är att ett bete bestående av styckat sill, urvattnas eller blir surt (i varmare vatten) långt innan de mest effektiva fisketiderna inträffar vid solens upp- och nedgång. Torskkrokarna betas och sätts tidigt på morgonen innan soluppgång då torsken är som aktivast. På motsvarande sätt bör nybetade och nyligen satta burar fånga effektivast vid solnedgång då torsken inleder sin jakt efter sill och simmar upp från botten eller innan soluppgång på morgonen. För att öka chansen att torskarna får vittring just på de luktspår som kommer från betespåsarna, bör man kanske försöka undvika områden med närvaro av stora sillstim. Då kan lukten från burarna försvinna i den massiva lukten från tonvis av levande sill. 18

19 Carapaxbur (svart, flytande, en ingång, obs. inte samma som under delförsök 1), Carapax 2. Direkt efter endast några fiskedagar blev det klart att buren behövdes byggas om en hel del för att kunna användas i ett fiske lik det som bedrevs med de andra burmodellerna. Buren var för tung, tömningsmekanismen opraktisk (nästan intill omöjlig att hantera) och flytanordningarnas placering och typ (ringflöten) var ytterst ofördelaktiga. På bild 14 visas den av projektgruppen ombyggda bur. Buren hade en selektionspanel med större maskor, vilket innebar att fångstegenskaperna inte var likställda med de andra provfiskade burarna. Original bottenpaneler (tillverkade för att möjliggöra ovanpåstapling) avlägsnades och ersattes med vanliga uppspända nätdukar. När man började fiska med den ombyggda Carapaxburen kunde man konstatera att burens fångsteffektivitet varierade kraftigt. Enligt yrkesfiskaren verkade denna burmodell fungera bättre än de andra burarna speciellt efter hårt väder. Den ombyggda buren upplevdes generellt som enkel att hantera men en smidig hantering kräver en enkel lindragare för att få upp buren ur vattnet och vidare över relingen. Anledningen ligger i dess form. Trots att buren är mycket mindre än Ollebur så är denna bur svår att hantera framför allt pga. dess relativt stora höjd, vilket gör bl. a att det är svårt att lyfta den manuellt över relingen. Bild 14. I foton till vänster ser man framsidan av den ombyggda buren. Längst ner (under tvärstång nedanför flöten) syns ingång. I fotot till höger ser man originalburen längst till höger i det skicket den levererades från fabriken och till vänster efter ombyggnaden. Ombyggnaden rörde sig mest om en förenkling av konstruktionen så att buren blev robustare. Kurtbur (grön, flytande, en ingång) Denna lilla gröna bur ansågs fortsättningsvis som enkel och smidig att arbeta med. Fiskeeffektiviteten var lägre men stabil. Dessa burar kan fällas ihop, vilket gör att man kan enkelt transportera eller lagra ett betydligt större antal burar. Hopfällningsfunktionen ansågs dock av yrkesfiskarna vara tidskrävande och opraktisk. Under fisket har burar hela tiden varit uppfällda och staplats på varandra utan större problem. Burarna fälldes ihop endast när de togs i land för längre lagring. Hoppfällningsfunktionen anses inte robust nog att tåla kommersiell hantering. Risken är övervägande stor att den svetsade metallstången som spänner ut burarnas gavelväggar och som ligger på burens ovansida, är för svag och på en utsatt plats för att tåla ett riktigt fiske. Denna metallstång brast vid 19

20 upprepade gånger redan under vårt försöksfiske. Kurtburarna kan vid behov lyftas manuellt över relingen efter att man med hjälp av en lindragare tagit dem till ytan (se bild 10, sida 14). Ollebur (grön, bottenstående, fyra ingångar) Denna största av de testade tre burmodellerna visade sig även under delförsök 2 vara numeriskt sett den bäst fångande buren. Enhetsfångsterna varierade stort från ett nollresultat till rekordfångster som t ex 90 kg torsk i fyra burar (i snitt 22,5 kg per bur). Anledning till att buren är så stor är intensionen att ha en ingång på burens alla fyra sidor. På så sätt kvittar det hur buren hamnar på botten genom att i alla fall en utav de fyra ingångarna står alltid rätt i förhållande till strömmen. Att bygga in fyra väl fungerande ingångar i en bur kräver att buren är fysiskt större. Nackdelarna med denna 2,4 kbm stor bur är att hanteringen blir betydligt svårare samt att burar i denna storleksklass inte kan länkas ihop. Främsta orsaken är att det är helt enkelt svårt att även på en större båt som Vingarö få plats för mer än 6 burar samtidigt. Ramarna på de hittills testade burarna är tillverkade av rostfritt stål, vilket gör att burna är tunga. Hanteringen kräver minst två man ombord och gärna även en starkare lift eller kran utöver en lindragare (se bild 9 på sida 13). Burarnas fångsteffektivitet Fångst per burmodell och ansträngning Burarnas totala fångststatistik (bild 15) visar att Olleburen fiskar bättre än de andra provade modellerna. Den fiskar i snitt 8 kg per bur och vittjningstillfälle medan Kurtburen fiskar 2 kg och Carapaxburen 3 kg - per bur och tillfälle. Denna analys tar inte hänsyn till årstid eller det faktum att de olika burtyperna hade olika selektionspaneler. Carapaxburen hade en selektionspanel på 50 mm, Kurtburen 45 mm och Olleburen hade ingen selektionspanel Medelantal/bur Medelvikt(kg)/bur Carapax 2 Kurt Olle Bild 15. På figuren visas medelantal och medelvikt av torskfångsten per burmodell under delförsök 2 (2014). 20

21 Antal Burfiske efter torsk - nytt i Östersjön Inverkan av testade burmodifikationer När det gäller försöket med svart eller vit ingång så visar vårt resultat att färgen inte hade signifikant inverkade på fångsteffektiviteten (bild 16). Svart Vit Kurt Carapax Olle Bild 16. En jämförelse av fångsteffektivitet i burar utrustade med endera vita eller svarta ingångar. Resultat visar entydigt i alla tre testade burmodeller att färgen inte påverkar effektiviteten. Enligt våra resultat fångade burar med Neptuningångar klart sämre än burar med traditionella ingångar (bild 17). När det gäller försök med ljus (bild 18) som substitut eller komplement till traditionellt bete (fryst styckat sill) så kunde vi konstatera att burar med endera endast ljus eller både ljus och bete verkade fånga bättre torsk än burar med endast bete. Effekten av ljuset är störst bland mindre individer, vilket syns tydligast i försöken med bara ljus eller ljus kombinerat med bete (<38 cm). Antal Vikt Neptun Original Bild 17. Medelvikten samt medelantalet torsk för burar som varit utrustade med neptuningång jämfört med standardingång. 21

22 Antal Burfiske efter torsk - nytt i Östersjön Torsk >38 cm Torsk <38 cm Bete Ljus Ljus och bete Bild 18. Medelantalet torskar under och över den tillåtna landningsgränsen (38 cm) för burar utrustade med bete, ljus eller både ljus och bete. Torskens beteende Vårt försök med ljusstimulering (bild 18) visade att burar med endast ljus samt ljus i kombination med bete verkade fånga fler torskar än burar med endast bete. Dock verkar ljuset påverka mest mindre torskar men anmärkningsvärt är att även i snitt två stora torskar fångades i burar med enbart ljus. Vi har även tittat på i fall ljusets färg påverkar torsken. Vid två tillfällen filmades burar med grönt ljus samt grönt ljus och bete. Vid ett annat tillfälle filmades vitt ljus samt med vitt ljus och bete. Effekten av ljuset kan bero på att ljuset attraherar pungräkor som i sin tur lockar in torsk. Fisken stannar i buren och äter räkor i ljuset tills lampan släcks, då sågs en del av fiskarna simma ut igen. I bild 19 och 20 kan vi se hur ljus som stimuli lockar till sig stora mängder fisk efter redan 4 till 5 timmar. Det antal fisk som räknas i buren när lampan är tänd behöver däremot inte motsvara det antal fisk som är i buren när buren vittjas. Det som är intressant är att man kan följa hela fångstprocessen. Vi ser att fisk kommer in redan efter 4 till 5 timmar och att antalet fisk i buren ökar markant fram till ca 8 timmar efter start då antalet fisk i buren blir mer konstant. 22

23 Figur 19. Antalet torskar observerade i buren vid varje halvtimme. De röda inringade prickarna på bilden är den räknade fångsten buren hade vid vittjning. Grön ja innebär att buren betats med sill och har en lampa som avger grönt ljus, grön nej innebär att buren enbart har en lampa som avger grönt ljus. En kurva innebär beteendet hos torsk vid en bur dvs. bilden visar torskbeteendet i 4 filmade burar under upp till 13 timmar. 12 vitt ja vitt nej :00:00 2:24:00 4:48:00 7:12:00 9:36:00 12:00:00 14:24:00 16:48:00 19:12:00 21:36:00 Figur 20. Antalet torsk observerade i buren vid varje halvtimme. De röda inringade prickarna på bilden är den räknade fångsten den buren hade vid vittjning. Vitt ja innebär att buren betats med sill och har en lampa som avger ett vitt ljus, vitt nej innebär att buren enbart har en lampa som avger vitt ljus. En kurva innebär beteendet hos torsk vid en bur dvs. bilden visar torskbeteendet i 2 burar som filmats upp till 19 timmar. 23

24 Diskussion I allt kustfiske men framför allt i fiske med stationära fiskeredskap, bygger en fungerande och ekonomiskt lönsam verksamhet på följande samverkande element: A) kunskap om tillgängliga fiskarter inom verksamhetsområdet; vilka tider, var och hur dessa kan fångas (strategiskt element) B) optimerade fiskemetoder och redskap (krokar/garn till torsk, bottenryssjor till ål osv.) (fisketekniskt element) C) till verksamheten anpassad fiskebåt (med hänsyn till redskapshantering och verksamhetsområde) (fiskebåt) D) en (helst) lokal marknad och förädlingsindustri som kan tillvarata mindre kvantiteter av fisk av hög kvalité och resultera i ett högre producentpris (efterfråga/marknad) Idag är kustfisket krisdrabbat av missgynnande regelverk och marknadssituation samt av ökade fångst- och redskapsskador förorsakade av konstant växande sälpopulationer. Syftet med vårt projekt är att utveckla och anpassa burfisket för Östersjön som ett sätt för kustfiske att samexistera med gråsälar. Som vi redan i introduktionen inledningsvis konstaterade är utgångspunkten det att yrkesfiskarna saknar både teknisk och strategisk kunskap om burfiske efter torsk. Därför måste utvecklingsarbetet ske med hänsyn till, i första hand punkt A (strategi) men i ett senare skede även punkt C (fiskebåt). Med tanke på det ansträngda ekonomiska läget för kustfisket, har vi i mån av möjligheter försökt utgå ifrån principen att implementering av burfiske i framtiden kan ske utan betydande investeringar beträffande fiskebåtar. Detta innebär inte att vi helt uteslutit utvecklingsspår som i slutändan kräver framtagande av nya typer av båtar. Huvudmålet med projektet och arbetet i dagläget är att utveckla en bur som fångar kostnadseffektivt torsk i Östersjön. Nästa logiska steg blir att titta på hur en båt ser ut som klarar av både burarna och fiskestrategin. I slutet av diskussionsdelen återkommer vi till dessa frågor utifrån dagens aktuella kunskapsnivå. Vi kommer att diskutera våra resultat, erfarenheter och framtagna kunskap i fyra steg: 1. Vi sammanfattar de rådande generella förutsättningarna kring försöksfisken samt hur de strategiska besluten kring projektets upplägg påverkat resultatet. 2. Vi presenterar resultatet av de detaljerade diskussionerna som fördes på burfiskekonferensen i Simrishamn den 28 januari Utgångspunkterna för diskussionerna låg i projektets resultat, resultat från andra burfiskeprojekt i både Sverige och Danmark samt inspelet från deltagare. Bland deltagare fanns representanter för HaV, länsstyrelsen, SLU:s forskare, kommersiella burtillverkare, fiskare (även motståndare för burfiske) samt Sydkustens fiskeområde. 3. Vi försöker besvara kort de tre frågor som anges i projektplanen och i början av denna rapport 4. Vi blickar framåt och ger vår bild av var fokuset i utvecklingsarbete borde ligga framöver och motiverar varför. Allmänt om försöket och verksamheten Generellt har kommersiella torskfisket i Östersjön under en längre period kännetecknats av lägre fångstnivåer och avsaknad av större individer. De större ansamlingarna av torsk som påträffats har i regel funnits längre ut till havs närmare den gamla polska gränsen! Detta har drabbat extra hårt speciellt det mindre tonnaget som jobbar i kustnära vatten. Den rådande situationen har utan vidare 24

25 försvårat vårt arbete. Å andra sidan har fokuset hittills i projektet legat på utveckling och test av nya burmodeller/-konstruktioner, vilket innebär att fångstmängderna sig själv inte varit lika avgörande. Självklart hade ett bra fiske underlättat utvecklingsarbetet men tyvärr kan vi inte just nu räkna med en snabb förbättring vad gäller tillgång på torsk. Ett burfiske bedrivet längre ut till havs i följe med aktiva garn- och krokbåtar, hade varit önskvärt men krävt betydligt längre gångtider (runt 4 timmar per fiskedag), vilket naturligtvis hade reducerat tiden man kan lägga på själva utvecklings- och försöksfiskeverksamheten. Utöver förlorad fisketid hade verksamhet längre ute till havs ökat risken för onödiga resor. Fiskevatten som ligger kanske 8 10 sjömil ut från kusten är utsatta vid hårt väder. Längre ute till havs erbjuder inte Skånska kusten något skydd längre, vilket gör att vågorna är stora. Ombordtekniken på dagens kustfiskebåtar är inte optimerad för burfiske. När båten rullar kraftigt blir hantering av speciellt stora, tunga burar farlig då man är tvungen att lyfta upp dem när man arbetar ombord. I en gungande båt börjar hängande burar svänga i luften och kan förorsaka skador för både besättning och båt (bild 21). Fiskefartyget SIN18 Vingarö som anlitats i projektet är betydligt större än genomsnittet (ca 12 m) bland dagens aktiva garn- och krokfiskebåtar. Anledningen till att Sydkustens fiskeområde (SFO) valde kontraktera en större båt var först och främst för att vid behov försäkra en möjlighet att hantera större burar i ett fullskaligt försöksfiske. Idag kan vi konstatera att detta varit ett ändamålsenligt beslut. Utan en större båt hade vi inte kunnat hantera 2,4 kbm burar, vilket innebär att vårt resultat som tyder på en bättre fångsteffektivitet hos större burar hade uteblivit. Vi återkommer till denna fråga längre fram. Det är ändå värt att understryka att utan möjlighet att testa större burar skulle vår bild idag av burfiskets potential som en ny fiskemetod sett avsevärt sämre ut. Bild 21. Bildserien illustrerar hantering av större burar ombord på en båt som i o f sig har plats på däcket men som inte är burfiskeanpassad. Buren stoppas vid lindragarens block och en lyftkran kopplas i buren (upp till vänster). Buren lyfts upp mot relingen, surras provisoriskt och fångsten töms in i en korg (upp till höger). Buren lyfts in på fördäcket med hjälp av lyftkran (ner till vänster). Därefter töms betespåsen och betas om med ny färsk sill (ner till höger). 25

26 Sammanfattning av diskussionerna på burfiskemötet Gråsälpopulationen i framtiden I det stora hela fortsätter gråsälspopulationen att växa i snitt med ca 8 % per år. Det finns regionala variationer i tillväxthastigheten. Beståndet uppskattas 2014 till mellan och individer. Ökningstakten i Södra Östersjön är klart högre med en tillväxt av uppemot 25 % årligen de senaste åren, vilket är ett resultat av att många gråsälar har bytt födoområde från norra Östersjön till södra. Knäckfrågan verkar vara just nu hur stor gråsälpopulation Östersjöns ekosystem tål i dagsläget. Enligt svenska forskare går åsikterna kraftigt isär bland olika forskare. HELCOM har antagit en sälrekommendation som innebär att sälbeståndet skall växa oavbrutet oavsett vilka ekologiska och ekonomiska konsekvenser sälbeståndet har. Dessutom har EU nyligen godkänt ett lag som innebär ett totalt stopp för handel av sälprodukter. Sälen kan därmed inte anses längre vara en resurs! Sammanfattningsvis måste konstateras att för tillfället är utvecklingen av sälsäkra fiskeredskap den mest effektiva och ändamålsenliga åtgärden i kampen om att försöka minska konflikten mellan gråsälspopulationen och kustfisket. Kustfiskets framtid Kustfisket är i ett oerhört utsatt läge. Vid sidan av hotet från den alltjämt ökande gråsälspopulationen påverkar även dagens regleringar kustflottans möjligheter att bedriva ett ändamålsenligt fiske med stationära fiskeredskap. Trots alla lovord om intensioner att värna det småskaliga fisket slår dagens fiskeregler hårdast mot just kustfisket och det mindre tonnaget. Den viktigaste förutsättningen för kustfisket är en tillräckligt stor lokal marknad för närfångad fisk. Efterfrågan för färsk, dagsfångad fisk finns men dagens grossister och fiskhandlare är inte intresserade att bemöta denna efterfråga. De är mer riktade mot en mer centraliserad och industriell marknad som per automatik är utsatt för internationell konkurrens, vilket i sin tur innebär lägre fiskpriser. Låga fiskpriser skapar inga möjligheter för kustfisket att uppnå en tillräcklig lönsamhet för i regel levererar småbåtar i och för sig fisk av högre kvalité men för små kvantiteter. Tyvärr innebär en högre kvalité inte någon konkurrensfördel på dagens internationellt styrda marknad. Framtiden kommer förhoppningsvis innebära ändringar i dessa förutsättningar. Nu när Sverige förbereder genomförandet av den nya EU programperioden ( ) bl. a med hjälp av LLU områden (Lokalt Ledd Utveckling) kommer allt större fokus ligga i utveckling av närmarknader för lokalproducerade livsmedel både från jordbruks- och fiskesektorn. Ett fungerande burfiske skulle innebära en möjlighet för kustfiskeföretag att saluföra både miljövänligt och klimatsmart fångad fisk av god kvalité i ett mer flexibelt fiske genom minskat väderberoende. Enligt vår erfarenhet överlever torsken i en bur uppemot en vecka. Dessutom gör den det i bibehållen god kvalité. Vad vet vi om en fungerande bur idag? Storlek Även om våra försöksfiskeresultat tyder på att större burar fångar mer fisk per fisketillfälle kan man i dagsläget inte påstå att detta beror endast på storleken. I o f sig är detta ett resultat som upprepades i båda våra delförsök men å andra sidan var burarna i delförsöken de samma. Den egentliga frågan är, ger större burar ett bättre resultat i ett fullskaligt fiske med kanske eller kanske ännu 26

27 flera burar? I vårt fall, med en icke optimerad burfiskebåt, varierade hanteringstiden mellan 3 och 6 min beroende på burstorlek. Hanteringstiden för de bäst fångande stora Olleburarna var 2013 dubbelt så lång som för mindre burar (Sara och Kurt). Teoretisk räknat skulle detta innebära att en fiskebåt hinner vittja dubbelt så många små burar och trots att varje bur fångar mindre fisk per bur skulle dagsfångsten bli något högre i ett fiske med mindre burar. Detta förutsätter förstås att varje bur presterar i olika tillfällen någorlunda jämnt. Detta är dock ett antagande som vi bedömer att inte håller i praktiken. Det finns en stor fångstvariation i allt fiske. Frågan är snarare hur mycket högre kan den genomsnittliga dagsfångsten bli när man kopplar in andra faktorer t ex en mer burfiskeanpassad fiskestrategi. Mer om detta längre fram. När man fiskar med ett stort antal mindre burar måste de länkas ihop av praktiska skäl. Skulle man inte göra det, som är alternativet när man fiskar med stora burar, ökar fisketiden pga. mycket sökande mellan varje bur eller länk. Problemet med länkade burar är att länkarna blir rätt långa pga. att avståndet mellan burar bör vara minst 50m. De områden som verkar vara mest lämpade för burfiske kännetecknas av små knölar, gropar osv. När man lägger en m lång länk med 6-8 burar över en sådan plats, kan kanske i bästa fall tre mittersta burar ha fisk i sin närhet och ger fångst. Den strategiska frågan lyder alltså: finns det tillräckligt många platser som kan ge fångst i fler än i 2-3 burar av 6 eller fler burar i länken? Eller omvänt! Är det överhuvudtaget meningsfullt att ha mer än 2-3 burar i en länk? Är det storlek, fyra ingångar eller det att buren står på botten som gör buren effektivare? Svaret till denna fråga är att vi inte vet! Försöksfiskedata ger ingen möjlighet att titta på vilka av dessa egenskaper som är avgörande. Det finns forskningsresultat som stödjer utgångspunkten att ett fiske med större burar i regel resulterar i större fångster per bur och tillfälle. Gäller detta även i Östersjön eller är dessa resultat som kommer från andra delar av världen platsspecifika? Anledningen i vårt fall till att Ollebur blev stor var att fiskaren ville testa en mer robust bottenstående bur. Yrkesfiskarna är intuitivt skeptiska till flytande burar för enligt dem ju närmare botten redskapet är desto bättre fångar det torsk. I praktiken är det ganska svårt att garantera att flytande burar verkligen behåller sin flytkraft. Gör de inte det utan att endera ligger på botten eller flyter för högt upp så slutar burarna fånga fisk. Dessvärre är det svårt att kontrollera hur burarna står under fisket, vilket gör att yrkesfiskarna kan uppleva flytande burar som mer nyckfulla. Detta är en utgångspunkt som fått stöd av våra erfarenheter och undervattensobservationer. Garnfiskebottnarna är precis som de potentiella burfiskebottnarna ojämna och i regel väldigt steniga, vilket kan innebära att de flytande burarna inte alltid står rätt och därmed inte heller fångar fisk. Det finns inget säkert sätt att säkerställa att burarna verkligen står rätt på botten men är de sjunkande så hamnar de i varje fall alltid på botten! Utrustar man statiska bottenstående burar med flera ingångar då ökar chansen att hur än buren ställer sig på botten pekar alltid en utav ingångarna medströms dvs. doftplymen leder fisken till ingången. Hamnar en bur på eller vid en stor sten kvittar det om buren är stor, liten, flytande eller bottenstående. Flera än en ingång kräver i sin tur mera utrymme och därmed blir buren automatiskt större. Yrkesfiskarnas bestämda uppfattning är att burarna i våra vatten måste stå på botten eller väldigt nära botten för att fånga torsk. Om detta är en grundläggande utgångspunkt innebär det att Olleburen har den rätta funktionen. Man kan kanske utgå från att en mera rundad form på burarna kan minska behovet av ingångar till tre eller t o m två. Man kommer i snar framtid 27

28 att testa runda bottenstående burar med tre ingångar på Bornholm. Genom att utveckla ingångarnas konstruktion, kan bottenstående burarnas storlek kanske minskas i framtiden. Vi har redan delvis behandlat frågan om buren skall flyta eller stå på botten. Sammantaget kan man konstatera att i praktiken kommer det högst troligt bero helt och hållet på vilka typer av bottnar man fiskar på. Visar det sig att ojämna, steniga bottnar ger större fångster är bottenstående burar förmodligen ett säkrare kort. Bottenstående burar kan vara en lösning när det gäller ett hållbart fiske vid vrak. Länkade, flytande burar kan tänkas ge bättre förutsättningar för fiske på jämnare bottnar där man skall täcka större ytor t ex vid kanter. Precis som vi konstaterade om storlek så finns inget belägg idag att utesluta varken flytande eller bottenstående burar. Små eller stora burar i framtiden? Sammanfattningsvis konstateras att det fortfarande är för tidigt att uttala sig slutgiltigt om storleken på torskburar. För det första kan det visa sig att det inte är bara storlek som gör att Olleburarna fångar bäst utan det kan vara storlek i kombination med någon annan egenskap. För det andra är det mer sannolikt att ett burfiske kommer att bedrivas med både större och mindre burar beroende på de områden burarna sätts i. Under senare tiden antyder faktiskt även danska resultat från Bornholm att större burar fångar effektivare torsk. Hopfällbarhet? Att hopfällbarhet skulle innebära en möjlighet att använda flera burar per dag i fisket verkar orealistiskt och kanske t o m onödigt. Det kan vara väldigt svårt att konstruera en snabbt och enkelt hopfällbar bur som samtidigt är slitstark. Skulle detta i framtiden visa sig vara möjligt är det mycket sannolikt att tillverkningspriset av en sådan bur blir hög. Dessutom måste man ställa den kritiska frågan ifall en hopfällbar bur kan samtidigt vara sälsäker. Våra erfarenheter tyder på att den inte kan vara det. Att burar kan fällas ihop när fisket skall avslutas och alla burar skall tas iland kan en hopfällbarhet vara en potentiell fördel som sparar kostnader. Samma gäller om burfisket måste plötsligt flyttas till ett annat område som ligger långt borta. Flytten sker desto snabbare ju fler burar man kan få plats med ombord. Däremot stapelbara burar som t ex Saramodellen kan vara en hållbar lösning i fall det finns behov av att hantera stora mängder burar. En eller två kammare Generellt anses en flerkammarbur effektivare än en enkammarbur precis som en ryssja med flera fiskhus hindrar effektivare fångade fiskarna att hitta vägen ut ur redskapet. Vad gäller denna egenskap så är våra resultat delvis motstridiga. Våra undervattensobservationer visar att de fiskar som simmat upp i den övre kammaren i en Sarabur, stannade där. Att Saraburarna fångade bra med fisk beror enligt oss på det att torskarna inte hittade ner från övre kammaren. Hade de gjort detta, då hade de uppenbart lika lätt hittat ut ur Saraburens nedre kammare som de gjorde från en Kurtbur som saknade strut. Olleburarnas ingångar var utrustade med strutar. 28

29 Vårt delförsök där vi specifikt testade skillnaden mellan en- och tvåkammarburar bestyrkte inte det som framgick tydligt under kameraobservationerna och som resultatet med Saraburar antydde. Anledningen till detta beror troligtvis på en sämre konstruktion i Kurtburen. Ingången upp till den övre kammaren var dålig i Kurtburarna, vilket gjorde att torskarna kunde simma lika lätt tillbaka ner i den första/nedre kammaren och därmed också hitta vägen ut ur buren. Däremot i både Sara och Carapax 2014 modellerna var ingången till den övre kammaren korrekt utformad. Slår man samman våra resultat kan man säga att en fungerande enkammarbur måste ha en ingång som effektivt hindrar fiskar att hitta ut ur buren medan en fungerande tvåkammarbur behöver inte ha en mer komplicerad ingång. En enkel öppen ingång verkar öka sannolikheten att torsken simmar in, vilket kan öka burens fångsteffektivitet men då måste man se till att de fångade fiskarna ganska fort hamnar upp i den andra kammaren. Burarnas färg Våra data visar att när det gäller ingångens färg t o m i ett så extremt fall som svart jämfört med vitt, så verkar färgen ha ingen effekt på fiskeeffektiviteten. Den samlade erfarenheten från våra projekt kombinerat med yrkesfiskarnas kunskap, stödjer en hypotes att svarta burar inte är att rekommendera vilket däremot gröna är. Hur bra olika färger syns i havet är ett relativt fenomen. Djupet påverkar hur olika färger framträder i havet. Rött försvinner först i Östersjön medan grönt eller blågrönt syns djupast. Det verkar som att torskarna dras till tydligt framträdande detaljer i burarna. I en videosekvens kan man se när en torsk som närmar sig en flytande bur som står fel pga. en sten som hindrar den att ställa sig rätt, försöker buffa mot ett svart blixtlås som är monterat i burens gröna sidovägg. Man kan kanske spekulera i o m att grönfärg syns bäst i Östersjön så framträder kanske detaljerna i en grön bur bättre än i en svart eller gul bur och att den därför fångar bättre torsk. Selektivitet Vi har valt att inte fokusera på selektivitet i detta projekt. Anledningen är att det finns gott om bevis som visar att burar jämfört med t ex en trålar är hyperselektiva. När vi vet hur en effektivt fungerande bur ser ut är det förhållandevis lätt att i ett kort projekt bestämma maskstorleken för en given selektivitet. Sälsäkerhet SLU:s resultat från ett filmförsök där man placerade burar med levande torsk i ett område med gott om gråsälar, visar att sälarna lyckades komma åt fisken i fasta Saraburar med en maskstorlek på 45 samt Lundinburen. Carapax modell 2 testades också och där visade det sig att torsken i buren var säker från sälens attacker. Erfarenheterna från detta försök ledde sedermera till utveckling av burarna. För att burarna ska vara sälsäkra krävs fasta burar med mindre maskstorlek alternativt ett avstånd mellan den yttre delen av fångstkammaren och den inre delen där fisken samlas gjorde burarna sälsäkra. Alla de burar som testats i detta försök har varit fasta konstruktioner. Betning och ljusstimuli Vi har betat burarna mesta dels med fryst sill som tinats upp, skurits i bitar och lagts oftast in i vita betespåsar. Enligt yrkesfiskarna är det ingenting som slår färskt, nyfångat sill. Kanske tobis skulle kunna göra det men varken färskt, nyfångat sill eller tobis är något man har tillgång till varje dag i en 29

30 modern fiskehamn som Simrishamn. Sillfisket bedrivs av två stora båtar som fångar sina stora ransoner en gång i veckan eller varannan vecka. Då fileas en del som färsk medan resten åker in i frysen. Tobis fiskas inte längre. Vi har testat även ett artificiellt, i Norge tillverkat bete men med mindre lovande resultat. Under tre dagar simmade inte en enda torsk in i burar betade med detta artificiella bete medan andra burar i samma område betade med sill fångade, inte mycket men ändå, några torskar. När det gäller betning anser yrkesfiskarna att detta är helt klart en utav de verkliga knäckfrågorna i burfisket. Baserat på erfarenheterna från både torskkrokfisket och laxlångrevsfisket uppskattar yrkesfiskarna att grovhackad sill doft kanske i 4 maximalt i 5-6 timmar. Efter denna period är betet urvattnat och slutar att locka till sig torsk. Betet får en motbjudande lukt förvånansvärt snabbt speciellt om den varit frusen. Yrkesfiskarnas erfarenheter från krokfisket (både torsk och lax) visar att bete som inte doftar normalt (färskt) fungerar betydligt sämre. Ju färskare bete desto bättre resultat. Man bör, enligt yrkesfiskare, även överväga att med jämna mellanrum tvätta betespåsarna som blir framför allt under det varma halvåret snabbt illaluktande. Under projektets gång har vi utvecklat och delvis även testat olika sätt att förlänga tiden då betet doftar men även försökt att få det att dofta gott. Inledningsvis sågade vi ut isblock ur den frusna sillmassan, bevarade dessa skyddade tills det var dags att beta burarna. Våra tester har inte visat tecken på en ökad fiskeeffektivitet i o m att sillen som fryses kan ofta redan vara lite gammal. Tiningsprocessen snabbas när sillen är i vatten vilket påskyndar försurningsprocessen speciellt om den frusna sillen som tidigare nämndes är redan delvis gammal. För att möjliggöra att en ny betesdoft skulle spridas utan att behöva vittja buren prövades ett fåtal gånger en så kallad betesburk. En vattentät burk med ett tidsspärrat lock tillverkades. Planen var att beta buren som vanligt med en betespåse med skuren sill. I tillägg placerades en tillförsluten betesburk packad med skuren sill i buren. Samma skulle upprepas med en annan burk. Den första burken skulle enligt idén öppnas efter 24 timmar och den andra efter 48 timmar. Tyvärr blev utmaningen att ta fram en vattentät burk som dessutom tål tryck på m djup övermäktig på grund av tidsbrist. När vattnet sipprade in i burken, smalt isen och sillen blev försurat och när burken öppnades luktade betet inte gott. Vi vill trots ett misslyckat försök redovisa denna metod för framtida utvecklingsarbeten. Ljuset från en aktiv ljuskälla (lampa) visade sig locka till sig mest mindre torsk förmodligen för att ljuset primärt drog till sig massvis med mindre pungräkor som i ljuset syntes bra. Nu när förvaltarna verkar föredra ett fiske som riktas mot mindre torsk (minimimåttet är redan sänkt till 35 cm) så kan ljusstimulering ge vissa fördelar. Vi tror däremot att en svagare visuell stimulering t ex ett blinkande silverfärgat reflekterande ljus i kombination med silldoft kan öka torskens nyfikenhet. Detta har testats framgångsrikt efter att vårt projekt avslutades. Länkade eller enskilt satta burar? Vi har redan ett par gånger varit inne på denna fråga. Utifrån dagens erfarenheter ser det snarare ut att dessa två strategier kommer att användas parallellt beroende på området man fiskar i (bild 22). Naturligtvis är det ändå så att grundfrågan som inte ännu är besvarad dvs. fångar en större bur effektivare torsk än en liten kommer påverka hur burarna används. Blir mindre burar i framtiden lika 30

31 effektiva som stora är det ganska uppenbart att man satsar på mindre burar tack vare att deras hantering är enklare. Det i sin tur kräver att man i det praktiska fisket är mer eller mindre tvingad av att länka ihop burarna. Hur långa kan länkarna vara är en annan fråga (jmf tidigare). Bild 22. Länkade burar kan användas på fiskeplatser där man skall täcka större områden (till vänster). När man sätter ut en länk behövs två ankare och två markörer. I bilden till höger visas hur ett antal enskilt satta större burar har koncentreras på en fiskeplats där fisken förekommer mer ackumulerat. Troliga fiskeplatser Lika lite som garn- och krokfiske kan inte burfiske heller bedrivas på platser som allmänt utnyttjas av bottentrålflottan. Traditionellt är jämnare och mindre steniga områden ägnade för trålfiske medan garn/krokfiske håller till på ojämna och hårda (=steniga) bottnar. Dessa områden ligger mestadels i kustnära vatten men det finns även garnfiskeområden längre ut på öppet hav bl. a ett stenigt område mitt i gattet mellan Bornholm och Sveriges kust, Norra och Södra Midsjö Bank samt söder om Öland osv. Ett speciellt utnyttjat område där torsken vistas vintertid är grunda, riktigt kustnära vatten. Dessa bottnar är i regel för steniga för garnfiske av den anledningen att garn fastnar i stenarna och rivs sönder. Medan sannolikheten för stora ekonomiska skador håller garnfisket borta från dessa vatten kan burar erbjuda nya möjligheter att erövra dessa fiskeplatser. Sättning, vittjning och annan fiskestrategisk kunskap I o m att burfisket bygger på att locka torsken in i redskapet med hjälp av doft från ett bete, liknar burfiske mer krok- än garnfiske. Krokfiskestrategin skiljer sig en hel del från nätfiskestrategin. Framför allt när det gäller sättningstid. I krokfisket fångas de flesta torskarna medan krokarna är på väg genom vattenpelaren ner mot botten. Det finns minst två olika typer av långrev (=krokfiskeredskap). En som sjunker snabbare och en annan som sjunker långsamt. Valet beror på olika omständigheter. Det som i krokfisket är avgörande är tiden då krokarna sätts. Det bästa resultatet fås om krokarna sätts snäppet innan soluppgång då torsken är på väg ner mot botten. Torsken jagar sill under natten uppe närmare ytan och återvänder ner till botten i gryningen efter sillen som också dyker djupare med ökande ljusmängd. Även näten/garnen fångar förmodligen mest både på kvällen och i gryningen då torsken rör mera på sig och därmed kan simma in i ett nät. Ju färskare betet på krokarna är desto bättre fångsteffektivitet. Därför är det strategiskt viktigt att beta och sätta krokarna precis innan de skall fånga fisk. I takt med att vi i detta projekt mer systematiskt betraktat allt större antal fisketillfällen från olika årstid, väderförhållanden och fiskeplatser, har yrkesfiskarens intresse mot fiskestrategiska element ökat. Precis som vi var inne på tidigare har våra erfarenheter förstärkt bilden av att burfisket ligger helt klart närmare krokfisket än garnfisket i o m att fisken måste lockas till redskapet med hjälp av ett 31

32 doftspår i vattnet. Vid nätfisket dras och sätts näten i regel en gång per dag, alternativt var annan dag men i regel alltid under morgontimmarna. Man brukar sträva till att bli klar runt 12 tiden för att sedan hinna köra iland och landa fångsten runt tiden. När det gäller krokfiske så bör man sätta krokarna i god tid innan soluppgång dvs. innan torsken har återvänt ner till botten där den stannar hela dagen. Nattetid stiger torskarna upp i takt med sillstimmen för att sedan jaga sill hela natten. Denna jakt pågår tills dagen gryr. Lägger man ut krokarna bland torsken som fortfarande jagar sill medan de sakta simmar ner mot botten, brukar krokfisket ge bäst resultat. Det framstår som samma strategi skulle även fungera bäst i burfisket. Det är förmodligen så man skall tänka när det gäller burfiske. Vi har inte inkluderat fiskestrategiska element i vårt projekt men helt klart har vi uppnått en temporär enhetsfångstnivå som är tillfredställande. Nu gäller det att öka sannolikheten att burarna är oftare på rätt plats, rätt tid betade med färsk sill som i norska fjordar där torsken simmar längs med klippväggarna! Det finns tankar om att eventuellt sätta och dra 2 gånger dagligen; en gång på kvällen och en gång på morgonen. Fisketurerna skulle därmed börja på kvällen och avsluta på förmiddagen. Fiskesäsong Mycket tyder på att precis som krokfiske, verkar även burfiske ge bättre fångster under vinterhalvåret, vilket beror på att perioden oktober februari är torskens viktigaste näringsintagningsperiod. Då är torsken aktiv, den rör på sig och äter konstant. Traditionellt under denna period anses torsken vara i sin bästa kondition. Att vinterhalvåret ter sig som en högsäsong i burfisket utgör en stor fördel för det mindre tonnaget som just under denna period kämpar med ogynnsamt väderlek med hårda vindar och kyla. I o m att burar bevarar fångade fiskarna i liv och på så sätt i ett utmärkt skick, minskar problemet att de mindre båtarna tappar fiskedagar pga. stormigt väder. Burarna kan stå en vecka med fångsten i god behåll. När man fiskar med nät/garn måste redskapen vittjas minst varannan dag. Väntar man längre än två dygn hinner en stor del av torskarna som fångats under första natten (i regel mesta del) dö i näten. Hänger de döda torskarna en natt till blir man mycket sannolikt tvungen att kassera dessa fiskar, vilket kan innebära att nästan hela fångsten går förlorad. Båtstorlek, ombyggnadsbehov, akter eller frambyggd? På bilden 23 nedanför visas arbetsytan (däckyta) på ett antal typiska nät- och krokfiskebåtar från Hanöbukten. Typiskt för dessa båtar är att de är maximalt 12 m långa, oftast frambyggda, garnrullen på styrbordssidan (högra sida) strax bakom styrhytten och med hela öppna arbetsytan överbyggd med ett kapell vars syfte är att skydda mot den bitande vinden. Båtarna har oftast rätt hög reling mest för att minska risken att man hamnar överbord när båten gungar häftigt. Det var tydligt att diskussionerna kring möjligheterna att använda existerande kustfiskebåtar i ett framtida burfiske inte blev speciellt detaljerade. Den grundläggande anledningen till detta var förstås att det inte finns många fiskare i detta segment som tror på en bättre framtid. Den avgörande frågan som påverkar hela situationen är lönsamheten i fisket. Ju bättre betalt desto mindre fisk behöver man fånga och desto mer tid finns det att jobba med t ex tidskrävande fiskeredskap. I dag speciellt i Östersjön ger en bättre kvalité inte högre pris! Detta innebär att lönsamheten uppnås endast genom fångst av större kvantiteter. Därför är en trål i dag överlägset mer lönsam än garn- och krokar. Å 32

33 andra sidan är allting relativt. Kan man skapa och förstärka miljömedvetna marknader som betalar t ex 50 kr/kg (eller mera) för burfångad torsk som ett etiskt och ekologiskt alternativ, förändras hela upplägget. En normal kustfiskebåt med enmansbesättning kan nöja sig med årlig fångst som bara är mindre än hälften av det som krävs idag för att garantera en lönsam verksamhet. Bild 23. Sex typiska garn/krokfiskebåtar kan indelas i tre grupper beroende på tillverkningsåret. De äldsta båtarna är ofta akterbyggda (bild A.1) med rätt oplanerad däck layout som dessutom är inte maximerad. Båtar som byggdes på talet (B.1-4) rustades med en lite mindre framhytt för att maximera arbetsytan på akterdäcket. Däcket är indelat till bingar med ofta löstagbara metallstolpar. Moderna 12 meters kustfiskebåtar (C.1) är ofta bredare för att göra dem sjödugligare samt öka lastkapaciteten. Idag verkar yrkesfiskarna tro mest på är att ett fungerande burfisket kan komma bedrivas som komplement, parallellt med ett eller förhoppningsvis flera olika fisken. Burarnas egenskap att hålla fångsten levande länge innebär att man inte blir beroende av att vittja dem alla dagar. Olle Viberg som i vanliga fall bedriver småskaligt trålfiske har planer på att fortsätta använda burar vid sidan av trålning i o m att burar sköter sig själv längre tider. Behovet av att bygga om hela båten ansågs inte övervägande stort för tänker man på båtar som är byggda på 1990-talet eller nyare så kan däck layouten ganska enkelt ändras, båtarna har hydraulik och har mer bredd i förhållande till längd. Naturligtvis, skulle det visa sig att burfisket blir ett framtida huvudredskap så blir det antagligen nödvändigt att ta fram en ny båt som först och främst är avsedd för burfiske och eventuellt sekundärt för nät- eller krokfiske. Mest effektiv burmodell för svenska förhållanden Våra försöksfiskeresultat som dessvärre är i linje med andra observationer runt om i världen, vittnar om en högre fiskeeffektivitet hos större burar. Detta däremot behöver inte innebära att stora burar är optimala i ett fullskaligt kommersiellt fiske. Våra mätningar av hanteringstid av burar ombord på en suboptimal burfiskebåt visar att man vittjar i snitt två mindre (0,6 kbm) burar på samma tid som 33

34 en större (2,4 kbm) bur. Teoretiskt sätt skulle detta innebära att ett fiske med större antal mindre burar ger ett bättre totalresultat. I dagsläget utgår detta resultat ifrån ett fiske där alla burar oberoende funktion eller storlek används på samma fiskeplatser och fiskas på samma sätt. Vi har dock börjat inse att olika stora burar eller burar med olika funktioner (flytande, bottenstående) kan mycket väl fungera bättre på olika typer av fiskeplatser. Det finns dessutom all anledning att utgå ifrån att en skiftning mot en mer tydlig krokfiskestrategi kan komma att öka enhetsfångstnivån en hel del även hos nuvarande burar. Pga. fortfarande en bristande teknisk-strategisk kunskap anser vi inte att det är befogat att rikta utvecklingsarbetet att omfatta endast en typ av bur vare sig det gäller storlek eller funktion. Det kan mycket väl visa sig att ett burfiske kräver en parallell användning av olika typer av burar. Dessutom vet vi inte med säkerhet om det är specifikt just fysisk storlek hos burar som ligger bakom en högre fångsteffektivitet. Så långt vad gäller burmodell har vi till stor del jobbat med burens fysiska storlek, vilket till en viss del är förknippad med vikt. Vår bäst presterande burmodell är en 2,4 kbm stor bur med metallram. Tar man hänsyn till verkligheten där de flesta potentiella båtar som kan tänkas växla över till burfiske är mycket mindre än vår försöksfiskebåt, är det mycket i dagsläget som talar för att det är sannolikt små (~1,0 kbm eller mindre) burar som gäller. Utifrån dagens tekniska utgångspunkt är hantering av 2,4 kbm burar ombord på typiska 8 12 m långa kustfiskebåtar en omöjlighet. Utvecklar man däremot nya hanteringstekniker specifikt avsedda för burfiske i kombination med att burarna blir något mindre och lättare så kan burfisket kanske i framtiden bedrivas även med mindre båtar. Potentialer och utmaningar i ett framtida burfiske En utav de mest betydande potentialerna hos burfisket är ekologisk hållbarhet. I vårt projekt har denna övergripande bild hos burar förstärkts. Den egenskap som främst förknippas med hållbarhet när det gäller burar är en god selektivitet. Vi har valt att inte fokusera på selektivitet i detta skede i o m att denna egenskap har verifierats i flertalet studier världen över. En annan potential jämfört med t ex nätfiske är att i burar hålls de fångade fiskarna levande, vilket ökar fiskets flexibilitet. I praktiken innebär en ökad flexibilitet t ex ett minskat väderberoende dvs. fisken hålls vid liv och därför bevaras den utmärkta kvalitén förhållandevis länge. När man fiskar med nät måste näten vittjas senast efter andra natten. Gör man inte det riskerar man förlora hela fångsten i o m att de fångade fiskarna dör i näten och snabbt blir osäljbara. Under det blåsiga vinterhalvåret är det ingen ovanlighet att mindre båtar är inblåsta i flera dagar pga. en storm. Även vårt försöksfiske drabbades av stormiga veckor men när burarna äntligen vittjades var fångsten fortfarande i ett nyfångat skick efter 6 dygn. Ökad flexibilitet innebär också en ökad möjlighet att vittja endast ett visst antal burar för att t ex leverera en beställd mängd färsk, nyfångad torsk till en viss kund. Resten av burarna kan stå kvar tills man hittat en ny kund. När man fiskar med nät, måste man landa all fisk som fanns i näten samma dag. En tredje potential med burfisket är att burar kan användas i situationer och fiskeplatser där t ex nät eller krokar fungerar mindre bra eller inte borde användas alls. Under vårt projekt har två särskilt högintressanta platser identifierats. Den ena är vrak och den andra är grunt kustnära vatten med steniga bottnar. Vrak är kända att locka till sig torsk. Genom att sätta näten över ett vrak kan yrkesfiskarna öka sin enhetsfångst med risken att näten fastnar i vraket och rivs sönder. Idag vet vi 34

35 att många vrak i kustnära vatten är övertäckta med fisknät som tyvärr fångar fisk till ingen nytta. Burar kan bli framtidens hållbara vrakfiskemetod i o m att man inte behöver sätta dem rakt på vraket utan en bit vid sidan om motströms så att doften från betet når torskarna som lurar inne i vraket. Tidvis under hösten kan torsken simma kustnära i grunt vatten på områden med steniga bottnar. Yrkesfiskarna vågar inte sätta sina nät i dessa vatten för risken av allvarliga skador förorsakade av t ex bottennapp är övervägande. Burar kan även i detta fall framstå som ett nytt potentiellt redskap. Sist men inte minst är burar ett fiskeredskap som kan med relativt enkla och billiga medel försäkras mot spökfiske i fall de skulle bli borttappade. Man kan enkelt sy in i buren en panel med biologiskt nedbrytbart tråd, vilket gör att efter en viss tid i havet lossnar denna panel och det uppstår en flyktväg ut ur buren. Dessutom är burar och burfiske skonsammare för havsmiljön. Fiske med burar minskar t ex slitage och mekaniska skador för bottenlevande organismer och djur. Efterfrågan på torsk fångat med ekologiska fiskeredskap kommer att öka, vilket högst sannolikt leder till en ökad prisbild för fisk fångad med burar jämfört med torsk fångad med andra redskap. En viktig utmaning förknippad med burfisket och dess fortsatta utvecklingsarbete är regelverket. Idag ingår inte burar i det juridiska ramverket som är kopplat till t ex den långsiktiga torskförvaltningsplanen i Östersjön. Det vore därför viktigt att titta på den juridiska delen av burfisket redan under utvecklingsarbetet. Helst borde detta arbete synkroniseras med en genomgång av hela regelverket vad gäller styrning av det kustnära fisket. Man skulle kunna t ex titta på regelverket som styr båtstorleken i det berörda segmentet. Varför begränsa storleken till 12 m i ett fiske med statiska fiskeredskap? I o m att båtens fysiska storlek inte är kopplad till vare sig fångsteffektivitet eller maskineffekt när det gäller fiske med ankrade fiskeredskap skulle en uppluckring av båtarnas maximilängd till t ex m erbjuda helt andra möjligheter. En båt i denna längdklass kan utrustas till ett mångsidigt fiske alltifrån en liten sill- eller torsktrål till burar, nät och krok. Även en diversifiering av verksamheten mot turistfiske kräver större båtar än 12 m. Kustfiskets förutsättningar att överleva och utvecklas i framtiden kan bättras genom att skapa lokala marknader som värdesätter kvalité och spårbarhet. Då kan kustfiskare sälja sin dagsfångad fisk och få bättre betalt. En annan grundförutsättning som måste försäkras är en möjlighet att fiska på alla tillgängliga fiskarter, vilket är nödvändigt för att garantera verksamhet under olika årstider. På så sätt fördelas ett fisketryck (=en biologisk risk) på flera fiskarter i stället för en art (torsk, lax eller sill). Så som vi ser på burfiskets tekniska utmaningar i dag är det framför allt fyra frågor/egenskaper vi tänker på; fiskestrategi (sättningstid och fiskeplats), burarnas storlek, betning och antalet/placering av kammare. Vi tror att ett fortsatt arbete med dessa frågor kommer slutligen leda fram till en effektiv och praktisk bur. När man väl tagit fram en fungerande bur blir både optimering av dess selektivitet och sälsäkerhet mycket enklare. Hur går vi vidare? Med utgångspunkt i det vi diskuterat tidigare kan man sammantaget säga att de burar vi har jobbat mest med och som i dag verkar mest potentiella är Olle- och Sarabur dvs. en stor och en liten, men eventuellt ser vi även en potential i den ombyggda Carapax 2014 buren. Dessa burar fångar bevisligen torsk i fall det finns torsk i närheten när betet fortfarande doftar. Hanteringen av burar 35

36 ombord ligger på förhållandevis acceptabel nivå (3-6 min per bur) som med tanke på att våra mätningar är gjorda ombord på fartyg som icke är burfiskeanpassade är tillräckligt bra. Hanteringstiderna kan lätt minskas ner om och när man börjar fokusera mer på burfisket genom att anpassa båtarnas däcklayout samt ombordteknik till burfiske. Figuren nedan summerar försöksfisken genomförda med torskburar i Hanöbukten fr. o m 2007 när man inledde preliminära tester i Skillinge tills de sista testerna i Simrishamn höst/vintern I det stora hela kan man se en tydlig stegvis ökning av medelfångsten per alla bur i försöken från Karlskrona där den bästa enhetsfångsten låg på ca 1,5 kg/bur till Simrishamn med runt 3,3 kg/bur. Det är nästan en tvådubbling i burarnas fångsteffektivitet. Dessutom hittar man de bäst fångande burarna som i snitt fångade över 7 kg/bur dvs. över tvådubbelt mer än genomsnittet i försöket från de senaste försöksfisken genomförda i Simrishamn Bilden 24 visar alltså en stark positiv utvecklingen över tid. Bild 24. Data från SLUs provfisken ( ) och Sydkustens fiskeområde ( ). Den genomsnittliga fångsten per bur inkluderar alla olika burtyper som använts från år 2007 till 2014 i 3 olika fiskeområden. Siffrorna under staplarna anger antal vittjade burar per år och område. De bästa burar vi testat i detta projekt har tillfälligt fångat uppemot 22,5 kg torsk per bur och natt. I detta fall fångade 4 burar totalt 90 kg torsk. Detta motsvarar i dagsläget en garnfångst från fyra länkar m a o 4,8 km nät. Uppenbarligen fångar de bästa burarna när de står på rätt plats redan i dag tillräcklig bra fisk. Då blir den naturliga följfrågan: hur kan vi försäkra att burarna ligger oftare på rätt plats? Vår åsikt är att burarnas fångsteffektivitet är bevisligen idag på en nivå som innebär en potential till tillfredställande fångstnivåer och att man nu borde rikta fokuset på strategiska delar i burfisket. Då tänker vi främst på: val av fiskeplats, dygnstid man sätter och drar burarna samt val av fiskesäsong. Vi föreslår att i mån av möjligheter testa dessa parametrar med både stora och små burar. Vi känner också en fortsatt nyfikenhet för att testa visuell stimulering och tänker på typ av silverfärgade blänken som används när man pimplar efter sill. 36