Sara, simmaren: Fallbeskrivning av en idrottspsykologisk intervention.

Transkript

1 Martin Gunnarsson Östergatan Råå # martin@duvil.se Sara, simmaren: Fallbeskrivning av en idrottspsykologisk intervention.

2 Gunnarsson, M. (2004). Sara, simmaren: Fallbeskrivning av en idrottspsykologisk intervention. Sammanfattning Att idrotta på elitnivå är en komplicerad process, att nå dit kanske ännu svårare. Tekniska, fysiska och psykologiska färdigheter måste utvecklas och behärskas för att samspelet dem emellan ska kunna utnyttjas av idrottaren under korta perioder av maximal prestation. Kraven på, ibland väldigt unga, idrottare på väg mot toppen är höga. Detta innebär att de olika stödfunktionerna runt idrottaren måste fungera om förutsättningarna för framgång ska vara optimala. I denna text beskrivs samarbetet mellan en ung simmare och en idrottspsykologisk rådgivare. Efter åtta månaders samarbete har simmaren utvecklat strategier för att öka sin träningsmotivation, samt skapat större förståelse för idrottspsykologiska faktorers inverkan på den fysiska och taktiska prestationen. Nyckelord: elitidrott, idrottspsykologisk rådgivning, intervention, simning Arbetet Följande är en beskrivning av samarbetet mellan en idrottspsykologisk rådgivare, mig själv, och en simmare på elitnivå. Mitt och Saras arbete pågår fortfarande (vid författandet av texten) och med hänsyn till personer i hennes omgivning samt av etiska principer (se bl a Fallby, 2004) är samtliga namn fingerade. Vissa händelser har av samma skäl modifierats något. Eftersom dokumenteringen av fallstudier inom den tillämpade idrottspsykologin är sparsam, inte minst i Sverige, finns det all anledning att bidra med kunskap inom området. Därför är jag tacksam att Sara var villig att dela med sig av sina upplevelser och låta mig sammanfatta våra gemensamma erfarenheter. Kontakt Den initiala kontakten mellan oss togs av Saras tränare för åtta månader sedan. Det fanns en ambition från föreningen att inleda ett långsiktigt arbete med fokus på idrottspsykologiskt stöd till utövarna i elitgruppen. Under den första träffen mellan mig och tränaren presenterade han de huvudsakliga ambitionerna med denna satsning och förklarade utförligt för hur situationen i föreningen såg ut. Inför det andra mötet med tränaren hade jag presenterat min syn och tolkning av situationen samt hur jag ansåg att man bäst kunde jobba för att nå de mål som han uppgett. Jag var i detta skede noga med att poängtera hur jag såg den rådgivande situationen som en lång och systematiskt utformad process. Tränaren accepterade den idé jag presenterade och vi enades om ett tillfälle då jag inom snar framtid skulle träffa hela elitgruppen för att presentera mig och det idrottspsykologiska området i övergripande termer. Syftet med mötet var att ge samtliga simmare en möjlighet att själva avgöra huruvida detta var något de ville avsätta tid för eller ej. Det första mötet med gruppen skedde i föreningens lokaler. Enligt överenskommelse inledde tränaren med att förklara hur han såg på situationen och poängterade sina egna avsikter med min närvaro. Han tydliggjorde hur han såg på idrottspsykologiska färdigheter som en viktig del av simningen och att han inte upplevde sig ha tillräckligt med kunskap att ge professionell hjälp till simmarna. Min egen presentation var kortfattad och jag valde att enkelt belysa några 2

3 punkter för att avdramatisera området. Simmarna som närvarade vid detta första möte var mellan 14 och 18 år. Efter den första gemensamma kontakten erbjöds samtliga simmare ett kortare enskilt samtal med mig omedelbart efter gruppmötet. Dessa samtal varade ca: minuter och vi diskuterade hur de såg på simningen, vilka mål de hade och om de trodde att idrottspsykologi var något de kunde tänka sig att avsätta tid för. Några av simmarna visade tydligt ointresse och vi valde då att konstatera att dessa var välkomna att kontakta mig om de kände att behov fanns, men att vi i detta skede inte skulle gå vidare. En av de simmare som tydligast visade intresse var Sara. Redan vid detta första möte var hon tydligt angelägen om att inleda ett samarbete. Hon fick e-postadress och mitt telefonnummer samtidigt som jag klargjorde att hon själv var ansvarig för att kontakta mig och komma med förslag på tidpunkt för ett första möte. Ett flertal simmare uppvisade liknande intresse och jag upprepade proceduren med dessa. Ett antal dagar senare hade jag fortfarande inte hört något, varpå jag valde att göra ett besök i simhallen under ett träningspass. Det fanns en misstanke om att dessa unga tjejer och killar upplevde en viss tveksamhet (oro?) för att ta kontakt med mig, och om jag visade upp mig fysiskt i en miljö som var välkänd för dem så skulle detta underlätta. Ett resonemang som visade sig stämma bra och efter träningen var tre möten med olika simmare inbokade, varav ett var med Sara. Datainsamling Den information som jag har kring fallet har inhämtats med olika metoder. Till dags dato har jag haft åtta samtal med Sara. Dessa har varit av sokratisk karaktär (Perris, 1996) och genererat en stor mängd information om Sara utifrån hennes egna tolkningar av den situation hon befinner sig i. Den sokratiska samtalsmetodiken bygger på två faser där den första innebär ett insamlande av data (induktion). I den andra fasen drar men sedan slutsatser (deduktion) ur dessa data. Man bör som rådgivare följa ett antal grundregler om man avser att använda sig av denna metod (se bl.a. Perris, 1996, s ). Perris (1996) menar att den sokratiska metoden för att samtala otvivelaktigt kan betraktas som utvecklande. Jag själv ser många fördelar med detta arbetssätt och är noga med att låta de idrottare jag samtalar med på egen hand komma fram till lösningar på eventuella problem. Att exempelvis ställa frågan hur? istället för varför? upplevs många gånger som betydligt bekvämare och mindre hotfullt av idrottaren. Till skillnad mot att presentera färdiga åtgärdspaket ( quick fix? ), tar det ofta längre tid att jobba på detta sätt, men skapar också en insikt hos idrottaren om att jag som människa faktiskt själv sitter på lösningar till problemen. Något som frammanar både fler positiva och starkare känslor hos idrottaren, samt tydligare och mer bestående beteendeförändringar än de färdiga åtgärderna som rådgivaren skulle kunna föreslå. Bättre alltså att låta idrottaren, med stöd, komma fram till dessa själv! Ett flertal informella samtal (kortare) har även skett i samband med de träningar jag besökt (cirka 10 tillfällen). Under dessa samtal har Sara gett uttryck för känslor som funnits i samband med vissa moment i träningsupplägget. Träningarna har även varit plattformen för den ambition jag har kring uppbyggandet av min specifika kunskap kring simningen som idrott. Vid dessa situationer (träningarna) har huvudsakligt fokus legat på ökad förståelse för träningarnas karaktär, men även kring tränarnas agerande och ledarstilar. Utan tvekan är detta en viktig aspekt att ta hänsyn till i den rådande situationen där Sara lägger ner ett 20-tal timmar per vecka. Utöver dessa möten/observationer i träningslokalen (simhallen) har jag 3

4 även närvarat vid två olika tävlingar där hon deltagit. Då en av dessa tävlingar enligt Sara var en av årets viktigaste tävlingar, skapade detta ett värdefullt tillfälle för observation av hennes beteende i skarpt läge. Ingen specifik observationsmall användes för detta, däremot fördes minnesanteckningar noggrant. Jag spenderade totalt åtta timmar med henne och de andra simmarna under de två dagar som denna viktiga tävling avgjordes på. Den andra tävlingen var viktig, men inte fullt lika avgörande som den första jag besökte. Vid dessa tillfällen har det funnits ganska stort utrymme för mina frågor kring den specifika tävlingssituationen. Mina samtal med tränarna under tävlings- och träningstillfällena har även genererat en stor mängd information om simningen generellt, men även om simmarnas egenskaper och färdigheter. Jag har även haft kontakt med Saras tidigare tränare som arbetade med henne innan hon tog steget till elitgruppen. Min övergripande uppfattning är att jag har erhållit en betydande mängd information att jobba utifrån, kanske mer än vid någon tidigare rådgivningssituation jag varit involverad i. Detta har även varit ambitionen eftersom min specifika kunskap om tävlingssimning är (eller har varit) klart begränsad. Den metod som huvudsakligen använts för att samla in information vid de samtal (jmfr sokratisk samtalsmetod, se ovan) som jag haft med Sara har varit att hon utifrån två identifierade prestationer, en bra och en mindre bra, försökt identifiera beteenden som varit gynnsamma respektive mindre gynnsamma för utfallet (se bl a Gunnarsson, 2004). I fallet med Sara fanns det visserligen inte några områden som hon tydligt kunde peka på som problem, men ett flertal intressanta faktorer framstod som viktiga för hennes prestation när vi diskuterade andra aspekter utifrån den ovan beskrivna metoden. Denna metod fungerade delvis bra, varpå jag även valde att använda mig av en strategi som jag fortsättningsvis kommer att referera till som målsättningstårtan. Detta är en pedagogisk metod baserat på Hardy och Butlers (1992) prestationsprofil, vilken jag valt att modifiera något för att bättre passa in i den specifika kontexten som det aktuella fallet utspelades i. Metoden innebar ett litet genombrott i vårt arbete och beskrivs senare i texten. En annan diskussionsgrund utgjordes av den relationskarta (se även Perris, 1996) som Sara ombads göra. Diskussioner kring relationer med simkamrater, föräldrar och syskon, men även andra signifikanta personer i hennes omgivning har skapat ökad förståelse för hennes situation. Att låta idrottaren beskriva sig själv och de personer som hon (i detta fall) omger sig med är en bra metod för att bilda sig en uppfattning om viktiga faktorer som socialt stöd, idrottskultur och andra faktorer som påverkar stabiliteten i livssituationen ur ett bredare perspektiv. Dessutom ger det mig en grund att referera till när jag visar intresse i idrottarens person även utanför tränings- och tävlingsarenan. En viktig faktor att ta hänsyn till i skapandet av den viktiga arbetsalliansen. Beskrivning av fallet Sara Sara är 15 år och har simmat på elitnivå i några år som hon själv uttrycker det. Tillsammans med övriga simkamrater upplevs hon som glad och lättsam. I sällskap med mindre kända personer som mig själv, är hon till en början tillbakadragen. Detta upphör ganska omgående och hon finner sig snart i konversationer och delar med sig frikostigt av sina upplevelser. Enligt henne själv är relationen till simkamraterna och det goda klimatet som finns i gruppen en av de huvudsakliga anledningarna till att hon uppskattar sitt idrottsutövande så mycket som hon gör. 4

5 Sara bor i ett mindre samhälle några mils resa från simhallen där föreningen tränar. Det innebär att hon är direkt beroende av olika transportmedel för att kunna ta sig till träningarna. Huvudsakligen sker detta med buss, men till tidiga morgonträningar är föräldrarnas stöd en förutsättning eftersom hon måste tillbaka till skolan i tid. Vissa dagar sker träningen både på morgonen innan skolan och på eftermiddagen efter skolan, så resandet är en del av hennes vardag, liksom planerandet för att få allt att klaffa. Utöver simträning, skola och läxläsning, prioriterar Sara tiden med kamraterna utanför simningen för att få ett välbehövligt avbrott. Simmässigt tillhör Sara landets 20 bästa i sin ålder, men hon har missat kvalifikationen till riksfinalen med ynka 9 respektive 7 hundradelar vid de senaste tillfällena. Detta på favoritdistansen 100 meter frisim. Sara upplever själv att hon har svårt att ge allt hela vägen eftersom hon är rädd för att krafterna ska ta slut efter halva distansen. De gånger hon presterat bra har hon tagit i hela vägen även om hon har varit trött mot slutet. Sara upplever även att hon kan tappa tekniken efter sista vändningen när hon är trött. De gånger som hon presterat sämre har hon upplevt att det finns krafter kvar efter målgång. Sara uppger även att hon vid de tillfällen som utgången varit lyckosam så har hon under loppet fört ett inre samtal för att peppa sig själv (ren motivation), samt för att påverka sig själv och sin teknik med uttalanden som fram med höfterna (instruktioner till sig själv). Sara uppger att hennes mål är att komma med till landslaget, men på kortare sikt att ta en plats i riksfinalen (ungdoms-sm) i favoritdistansen. Det har vid våra samtal och vid mina observationer inte framkommit något som tyder på att hon har några egna konkreta mål med träningspassen. Snarare förefaller hon lita på sin tränare och dennes upplägg. Sara uppger dock att hon skulle vilja förbereda sig för tävlingarna genom att simma de aktuella distanserna under träningarna innan. Något som idag inte förekommer enligt henne, och som även verifieras av tränaren. Mål med samarbetet Under de inledande samtal jag och Sara hade så uttrycktes det inte några direkt konkreta mål med interventionen. Om man utgår från det resonemang som Gould (2000) för om två olika infallsvinklar för idrottspsykologisk rådgivning, framgår det tydligare vad som ligger till grund för denna ospecificerade rådgivningsstrategi. Gould (2000) menar att rådgivningen kan ta sitt ursprung i antingen ett problem och rådgivningen benämns då som problemfokuserad rådgivning. Den andra infallsvinkeln handlar huvudsakligen om att påverka idrottarens färdighetsutveckling i positiv riktning. Ett utökat resonemang kan föras utifrån de faktorer som Hardy, Jones och Gould (1996) presenterar i modellen över de faktorer som påverkar idrottarens förmåga att nå en så kallad peak performance (se även Fallby & Hassmén, 2001; Gould, Greenleaf, Guinan, Dieffenbach & McCann, 2001; Orlick, 2000; Orlick & Partington, 1988). Om dessa färdigheter som presenteras i modellen utvecklas, ökar även idrottarens möjligheter att uppnå den optimala prestationen. Det var utgångspunkten i samarbetet med Sara. Att identifiera områden där hon kan utveckla sina färdigheter. Däremot kom arbetet att utvecklas tydligare med tiden eftersom samtalen och mina observationer av Sara utmynnade i identifikation av intressanta områden. Inte minst eftersom hon blev allt mer medveten om dessa då vi belyste de olika idrottspsykologiska färdigheterna som möjligen påverkar hennes prestation i vattnet. Det ska dock påpekas att mina avsikter med samarbetet går utanför idrottsarenan eftersom det även finns ett ansvar vad gäller idrottarens liv bortom idrotten. Som grund för detta uttalande hänvisar jag till Wylleman och Lavallee:s modell (2003; se figur 1) för de olika karriärövergångar som idrottaren står inför, speciellt under den perioden av livet som Sara befinner sig i. Detta är inget vi diskuterat öppet, men det har funnits med som en viktig faktor i bakgrunden när vi samtalat kring hennes aktuella situation. 5

6 Figur 1. Beskrivning av karriärövergångar och de faktorer som påverkar dessa. Det grå fältet (vertikala) illustrerar var Sara befinner sig och vilka faktorer som påverkar henne nu och kommer att påverka henne de närmsta åren framöver. Observera att åldersintervallet är individuellt och när övergångarna infaller varierar mellan olika personer. (fritt översatt från Wylleman & Lavallee, 2003) Diskussionen ovan kretsar huvudsakligen kring ett prestationsförbättrande synsätt på rådgivningssituationen. Det ska dock nämnas att jag tillsammans med Sara har identifierat ett par områden där hon själv uppger att det finns vissa problem. Huvudsakligen har detta visat sig vid tävlingar (som nämnts ovan) och resulterat i vad Sara tycker är mindre bra prestationer. Ett mål med vårt samarbete är att identifiera bakgrunden till dessa problem, samt hitta lämpliga strategier som hon kan använda för att hantera dessa i framtiden. Sammanfattningsvis är förhoppningen att Sara ska utveckla färdigheter som hon i framtiden kan använda som en naturlig del av sitt idrottsutövande. Lyckas hon med det framstår också möjligheten att hon på egen hand ska kunna undvika, eller hantera, problematiska situationer som betydligt större. Det finns ingen bestämd tidsram för detta arbete eftersom både Sara och jag är överens om att detta är en livslång process. Vi jobbar tillsammans tills vi känner att rådgivningen inte längre tillför något till Saras utveckling. Om och när den situationen uppstår kan man även anse att våra förutsättningar för genomföra det gemensamma arbetet på ett tillfredställande sätt saknas och att samarbetet bör upphöra. Teoretiskt ramverk Utgångspunkten för arbetet ligger i den arbetsallians (se Perris, 1996) som jag och Sara lyckats etablera. Med arbetsallians avses mycket kortfattat det förtroende vi har för varandra och det engagemang som läggs ner på de uppgifter vi åtar oss. Från den idrottspsyskologiska rådgivarens sida handlar detta mycket om det etiska och moraliska förhållningssätt man har, vilket även relateras till den kunskap man besitter ur ett teoretiskt och praktiskt perspektiv. Om jag som idrottspsykologisk rådgivare är väl utbildad och har bred kunskap, är jag ju bättre rustad att möta idrottaren utifrån deras uppfattning om situationen och anpassa min strategi därefter (läs bemöta idrottaren på dennes villkor). Ju bättre alliansen fungerar desto bättre kommer informationsutbytet mellan oss att fungera. En stor del av arbetet i den inledande fasen har därför legat på att etablera ett förtroende mellan oss. Strategin har varit tydlig: (1) visa intresse genom att skaffa kunskap om Saras situation, (2) bekräfta hennes upplevelser 6

7 genom visad förståelse. Förhoppningen är att förtroendet ska få henne att delge information som kan upplevas som känslig. Att skapa ett klientcentrerat klimat där arbetsalliansen är själva kärnan är en viktig del i rådgivningssituationen eftersom det inte finns några färdiga verktyg (jmfr canned approach ; Weinberg & Gould, 1999) att jobba med (Fallby & Johnson, 2004; Perris, 1996). Eftersom Sara är relativt ung kom arbetet att utgå från Thomas utbildande modell (1990) såsom den beskrivs i Hardy m fl (1996). Argumentet för detta är att Sara inte har några större bekymmer som vi måste hantera och hennes ringa erfarenhet inom idrotten (som ett resultat av hennes ålder) skapar gynnsamma förutsättningar. Huvudsakligen kan man se förutsättningen att koppla Saras fysiska utveckling inom idrotten hennes utveckling av idrottspsykologiska färdigheter (jmfr Hardy m fl, 1996). Thomas modell följer även den tanke som Gould (2000) har om den idrottspsykologiska rådgivningen som prestationsförbättrande. Interventionsmodellen innehåller sju faser där arbetet lite kortfattas kan sägas utgå från etablerings- och identifieringsfaserna, vidare till den fas där de färdigheterna tränas och slutligen till fasen där färdigheterna implementeras i idrottarens tränings- och tävlingsverksamhet. Det grundläggande synsättet på interventionsarbetet baseras på en kognitiv grundsyn som säger att människan är aktiv i bearbetningen av informationen. Denna syn genomsyrar hela samarbetet med Sara. Det kognitiva synsättet och dess arbetsmetodik påverkar även sessionernas struktur och utformning. Även metoder som gäller tillämpning av hemarbeten (Free, 1999; Perris, 1996; Harris & Harris, 1984) anammas under samarbetet med Sara och ligger i linje med det kognitiva synsättet. Beskrivning av interventionen I inledningen av samarbetet var det svårt att ange eller tillämpa en speciell struktur. Huvudsakligen baserades tankarna (som tidigare nämnts) på de olika steg som Thomas (1990) beskriver. En stor del av interventionens första del bestod därmed i att skapa en förståelse för idrotten och det reciprokala förhållande som den (idrotten) och Sara hade till varandra. I detta fall var det svårt att se hur interventionen skulle utvecklas vilket också Perris (1996) menar är vanligt. På samma sätt betraktar jag den arbetsallians och situation som finns i detta fall. Tillsammans med Sara kom vi att utgå från den rådande situationen, samt de områden och faktorer som kändes viktiga just för tillfället. Det är en inbyggd flexibilitet som enligt mina erfarenheter skapar ett gynnsamt klimat och ofta leder till goda resultat. Naturligtvis finns det en ambition att skapa så givna ramar som möjligt och ett grundläggande målsättningsarbete med interventionen genomfördes också så småningom. Det fanns självklart en målsättning från början med vilken vi uttryckte en ambition om att skapa en grund för fortsatt arbete på förtydligade förutsättningar vid ett tillfälle då vi ansåg att vårt samarbete nått den punkten. Med tanke på Saras ålder samt hennes obefintliga erfarenheter av systematiskt arbete beträffande idrottspsykologiska färdigheter, kändes detta som en bra strategi. Detta ligger även i linje med de resonemang som Free och Perris (1999; 1996) för kring den kognitiva utgångspunkten genom vilken klienten (Sara i detta fallet) själv kommer till insikt, skapar en grund för egen förståelse och därigenom skapar utrymme för egna lösningar på problematiken (som att skapa målsättningar för den egna karriären till exempel). Målsättningsarbete är en dynamisk process (Weinberg, 2002) och i fallet med Sara kom detta att vara en faktor som granskades och omvärderades löpande. 7

8 Arbetsplan Den planering som Sara och jag har kom överens om var flexibel, men minst ett möte per månad. När dessa möten skulle äga rum berodde på hur vi kan koordinera våra scheman. Huvudsakligen skedde mötena i en lokal direkt ansluten till simhallen, men även på annan plats om då detta visade sig passa bättre. Under inledningsfasen kom mötena att äga rum med frekvensen en gång per två veckor, därefter träffades vi med cirka tre till fyra veckors mellanrum. Ett av skälen till den ökade frekvensen i inledningen av samarbetet var att jag ville skapa en grundläggande förståelse för idrottspsykologin som helhet (jmfr utbildning, Free, 1999; Tomas, 1990; i Hardy m fl, 1996). Totalt räknade vi med ett 10-tal samtal under det närmaste året. Därtill kom de observationer jag gjorde i samband med träningar och tävlingar. Interventionen Som tidigare nämnts har jag och Sara träffats vid åtta separata tillfällen för samtal till dags dato. Utöver dessa möten har jag närvarat vid ett antal träningar (ca 10 stycken) där jag har observerat henne (och andra simmare) i en presterande miljö. De tävlingar jag närvarade vid skapade intryck som vi samtalat kring vid våra enskilda träffar. De inledande träffarna var trevande och svåra att strukturera. Något som enligt min mening huvudsakligen berodde på Saras relativa oerfarenhet inom området. Det är svårt att samtala konstruktivt kring något som för den ena parten är okänt. Mitt huvudsakliga mål med dessa träffar var därför trefaldigt: 1. Jobba på vår relation och skapa ett förtroende från Saras sida. Något som delvis uppnåddes genom en lättsam stämning (träffar på café, samtal kring annat än idrott etc), samt att jag i mycket stor utsträckning försökte uttrycka förståelse för det hon delgav mig i form av personliga funderingar med mera (jmfr Fallby & Johnson, 2004; Perris, 1996). Min förhoppning var att denna strategi skulle vara utvecklande för vårt samarbete på sikt, vilket också visade sig stämma bra. 2. En utbildande hållning. Jag valde att lägga en stor del av tiden på att förklara hur olika idrottspsykologiska faktorer hänger samman och tycks påverka den idrottsliga prestationen i olika sammanhang. De hemarbeten som Sara fick under inledningsfasen avspeglade även denna tanke jag hade då de syftade till att skapa utökad förståelse för det vi pratat om. Jag var dock noga med att inte överbelasta hennes redan hektiska situation med för mycket att läsa eller på annat sätt jobba med. 3. Erbjuda något konkret (se bl a Orlick & Partington, 1988). Vad man sett i tidigare forskning är att de idrottspsykologiska rådgivare som haft något praktiskt och konkret att erbjuda också är de som varit mest framgångsrika i sina arbeten med idrottare. Jag var noga med att alltid konkretisera mina resonemang och låta Sara själv sätta dessa i ett sammanhang som hon kunde förstå. Hemarbetena var även en del i denna strategi då dessa förutom att fördjupa Saras teoretiska förståelse för sin situation, även innehöll inslag som var direkt kopplade till simningen. Exempelvis kunde ett hemarbete kring målsättning bestå av att läsa en text, samt att skapa en målsättning för den närmsta framtiden. Vid nästa träff kunde vi diskutera samt utveckla densamma och hemarbetet till nästa träff var att hon skulle diskutera målsättningen med sina tränare och vidareutveckla den baserat på vad som framkom i de diskussionerna. Det är även värt att nämna hur våra träffar genomfördes då dessa i de flesta fall var synnerligen konstruktiva. Målet med det kognitiva förhållningssättet är utbildande och 8

9 kortsiktighet. För att uppnå detta måste klienten ta eget ansvar för sin utveckling och rådgivaren vara strukturerad i sitt arbetssätt (Free, 1999). Detta har uppnåtts genom att varje träff (samtal) har följt en viss arbetsmall: 1. Varje träff har inletts med en sammanfattning av föregående mötesdiskussioner. Detta med syfte att skapa en bild av vad Saras uppfattning var och hur hon själv har arbetat vidare med de områden som behandlades vid senaste träffen. Stämmer hennes bild överens med den som jag hade tänkt mig? Vilken ambitionsnivå har hon själv haft? 2. Hemarbetet som formulerades vid senaste mötet gås igenom. Vad har Sara lärt sig? Vilka svårigheter har uppstått? Hemarbetet har varit viktigt eftersom det har tvingat Sara att vara aktiv även mellan våra träffar. 3. Dagens agenda. Baseras på de föregående punkterna. Fanns det svårigheter att genomföra hemuppgiften och i så fall varför. Hemuppgifterna har bland annat bestått i att Sara skulle skapa en tävlingsrutin och testa den i skarpt läge. Hur fungerade det, vad fungerade och vad fungerade inte (?) är exempel på frågeställningar som vi haft på agendan. 4. Ett nytt hemarbete har formulerats baserat på innehållet i dagens agenda. I vissa fall kan denna ha varit samma som föregående veckas om resultatet av detta varit icke önskvärt från arbetsalliansens håll. 5. Sammanfattning av innehållet i dagens samtal. Det har varit viktigt att sammanfatta mötet eftersom det i vissa fall fanns tveksamheter kring vad vi hade enats. Det visade sig särskilt i de fall då hemuppgifterna var mer komplexa och innehöll fler delmoment. Ett av de områden vi kom in på i ett tidigt skede var hur rutiner kunde påverka Saras prestation. Vid våra samtal framkom det att hon inte hade någon särskild rutin att tillämpa vid tävlingssituationer (eller träningar heller för den delen). Det här låg i linje med det intresse som Sara uttryckt kring våra diskussioner om uppmärksamhet kopplat till anspänningsnivå (läs bl a Moran, 1996). Arbetet med utveckling av adaptiva rutiner för skarpt läge var något vi återkom till under flera träffar och även något som jag observerade under de tävlingar jag närvarade vid. De träningar jag närvarat vid under den aktuella perioden (8 månader) har gett upphov till en del funderingar som jag successivt integrerat i den strategi som funnits kring rådgivningens syfte. Förefallande ofta verkar träningarnas utformning kretsa kring ett kvantitetstänkande snarare än en väl genomtänkt idé om hur kvalitén på de olika momenten kan höjas. Detta fenomen har jag även observerat inom andra idrotter med samma karaktär som simning. De tankar jag har haft kring detta har jag givetvis lyft fram för tränaren på ett ytterst diplomatiskt sätt eftersom det knappast är mitt jobb att sköta dessa sysslor. Inte desto mindre finns det tydliga tankar om hur man på ett ganska enkelt sätt kan höja kvalitén på den fysiska träningen (Schmidt & Wrisberg, 2000; Schmidt & Lee, 1999). Gehöret för mina resonemang har varit begränsat om man tittar på tränarstabens agerande, även om det också noga skall påpekas att förbättrande åtgärder faktiskt har implementerats. Baserat på detta resonemang har jag därför valt att integrera min kunskap om motorisk inlärning och fysisk träningslära i de samtal som jag och Sara har haft kring framförallt de processmål (Weinberg, 2002) som formulerats. Det finns inga ifrågasättanden (annat än att träningssituationen går att effektivisera) i mina samtal med henne och jag ser utvecklingen i våra samtal som en del i Saras utbildning kring idrottspsykologiska färdigheter för prestationsförbättring. Inledningsvis var rådgivningssituationen något trevande och varken jag eller Sara kunde riktigt hitta en gemensam utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Visserligen fortlöpte arbetet i 9

10 linje med det utbildande syftet och hon lärde sig mycket som kommer att gynna hennes fortsatta utveckling i framtiden. Å andra sidan är det knappast den idrottspsykologiska rådgivarens uppdrag att leta efter problem som inte finns. Ett litet genombrott skedde dock under träff fem. Sara hade fördjupat sig i målsättningsarbetet under en längre semesterresa över julledigheten och vi hade intressanta diskussioner kring detta. Hon hade även jobbat på sin målsättning utifrån målsättningstrårtan som nämnts tidigare och kommit fram med några intressanta idéer om hur hon kunde strukturera sitt idrottande. Vid fortsatta diskussioner kring detta visade det sig att hon fullt naturligt baserat sina mål på en helhetssyn av simningen. En helhetssyn som innebar att hon tolkat in både träningar och tävlingar, samt fysiska, tekniska/taktiska och psykologiska aspekter i samma situation. Som hemarbete till nästa träff fick hon därför i uppgift att på nytt jobba fram de färdigheter som hon uppfattade som viktiga för sin prestation, men den här gången för tävling och träning som två skilda situationer. Vid nästa tillfälle diskuterade vi detta och föga förvånande är det samma färdigheter som är viktiga i de båda situationerna, men hennes bedömning av sin egen prestation av dessa skiljer sig signifikant åt. I träningssituationer uppfattar hon sig som sämre på att upprätthålla exempelvis en bra anspänningsnivå, rätt fokus (ett samband kanske?), samt flera andra viktiga färdigheter. Utifrån detta har vi ett mycket konstruktivt samtal för att reda ut eventuella skäl till detta. Sara är dock ganska klar över bakgrunden och förklarar att hon ofta har svårt att hitta motivation till träningspassen, vilket jag har förståelse för med tanke på idrottens karaktär. Gemensamt formulerar vi en strategi för detta (öka motivationen) som hon även får i uppgift att arbeta på till nästa gång vi träffas. I grova drag går den ut på att vi (mest hon) tydliggör processmål för varje enskilt träningspass, skriver ner dessa i träningsdagboken kvällen innan det aktuella passet. Dessa processmål baseras på de långsiktiga prestationsmålen hon formulerat, men även på utvärderingen av det under dagen genomförda träningspasset (Sara tränar i princip 7 dagar i veckan). Tanken är att hon på detta sättet skapar ett tydligare innehåll, en utmaning och mening varje gång hon tränar, viket rimligtvis borde leda till utökad motivation i någon grad. När vi träffas igen har en månad gått sedan vårt förra möte. Sara har under tiden skickat mail till mig och meddelat att hon nu har uppnått alla mål (vad skönt!?) och hon inte riktigt vet vad hon ska göra. Kring detta cirklar vårt samtal denna gång och det visar sig inte vara några större svårigheter att utveckla målen när Sara får använda mig som bollplank. Strategin har fungerat utmärkt enligt henne och motivationen är klart högre än sist vi pratade. Vi är nu inne i månadsskiftet mars-april och sannolikt kan även den allt ljusare årstiden inverka på motivationen. Sara uppger dock att hon har svårt att skriva ner sin träningsplan för det kommande passet i simbassängen redan kvällen innan och uppger att detta istället sker kort innan hon sätter sig på bussen för att åka till träningsanläggningen samma dag. Som skäl menar hon att det svårt att somna på kvällen då hon ligger och tänker på vad nästa träningspass kommer att innehålla. Jag uppfattar detta som lysande (!) eftersom hon verkligen ger uttryck för en mental förberedelse i och med detta, men inser ju också att sömn är en viktig del av hennes hela prestation. Vi kommer överens om att hon ska försöka jobba in en rutin där målen formuleras kvällen innan, men att det inte behöver ske omedelbart. Hon är märkbart nöjd över sin egen utveckling vad gäller detta avseende. Tre veckor senare jag får ett e-post meddelande från Sara: Hej Martin, jag har brutit armen så det är kanske ingen idé att vi träffas som vi hade bestämt eftersom jag ändå inte kan simma nu 10

11 Intressant tänker jag och svarar att jag gärna vill träffa henne så snart det går. Det har gått tre veckor sedan vi sågs senast och Sara har varit på semester med sin familj och brutit ena armen när hon åkte skidor. Vi träffas på ett kafé och det visar sig vara en spricka i ena underarmen som sätter stopp för simträningen under några veckors tid framåt. Sara är på mycket bra humör och ser inga problem i det inträffade eftersom det rör sig om så kort tid med gips. Jag minns att hon vid ett tidigare möte nämnt att hon tycker att den egna benstyrkan är dålig och vi pratar om hur vi kan utnyttja tiden fram till att gipset tas av för att jobba lite extra med detta. Sara tycker att det är en bra idé och kommer att jobba på det i arbetet med de dagliga målsättningarna. Jag uppmuntrar henne även att försöka träffa sina kamrater utanför simningen lite mer nu då hon inte behöver vara i simhallen varje eftermiddag. Detta möte blir kort och det känns mest som om vi stämmer av läget med varandra. Jag passar även på att fråga henne lite om hur hon tycker att vårt samarbete har fungerat så här långt (redovisas senare) men är noga att inte måla upp något avslutsscenario eftersom vårt arbete kommer att fortsätta framöver. Att mäta interventionens effektivitet Mätning av effektivitet beträffande prestationshöjande rådgivning är vanskligt eftersom det är svårt att erhålla ett objektivt mått på prestationen. Därför kommer måttet på det utfall som rådgivningen får, vara av strikt subjektiv karaktär. Jag och Sara har fortlöpande haft diskussioner där hennes resonemang kring den egna prestationen kommer att utgöra ett subjektivt mått på effektiviteten. Samtal med tränare är också en bra metod för att mäta de eventuella beteendeförändringar som uppstår. Tränaren följer Sara dagligen och är mer känslig för skillnader i hennes agerande än vad jag själv är, och kan därmed uppfatta dessa lättare. Mina egna observationer av henne i den presterande kontexten utgör ett annat mått på effektiviteten. Den bild jag har av henne nu ligger till grund för hur jag uppfattar att hennes utveckling har varit. Om interventionen varit av problemlösande karaktär hade det varit lättare att se eventuella förändringar i beteendet. Men de saker Sara upplever som problematiska är inte av sådan karaktär att de går att mäta på annat sätt än den egna uppfattning som hon ger uttryck för. I de diskussioner som jag fört med både Sara och hennes tränare har inte lett till någon anledning att tro att ens hennes tränare uppmärksammat dessa problem. Därför blir det också svårt att be någon utomstående att värdera eventuella förändringar eftersom dessa lika väl kan ha uppstått som ett resultat av den fysiska träningen, eller den naturliga mognadsprocessen. Med tanke på Saras ringa ålder kommer ett mer rättvist mått på effektiviteten snarare visa sig om några år då hon ska stå på toppen av sin karriär. Utfall De samtal som förts kring Saras prestationer (både med henne själv och tränarna) har inte sagt så mycket om hennes eventuella förbättringar vad gäller den tekniska färdigheten, men att det finns en tydligare struktur och mer systematiska tankar kring framtiden är uppenbart. Att Sara själv tar initiativ till samtal kring sin teknik är enligt mitt sätt att se det en positiv effekt av den intervention vi har genomfört. Vidare ger hon uttryck för att motivationen till träning har förbättrats. Detta har skett genom att hon ökat på sin förståelse för hur man kan jobba med målsättningar och att dessa kan vara till hjälp för att påverka olika saker som är viktiga i hennes situation. Sara säger själv: 11

12 Jag har lärt mig att det är andra saker, som huvudet till exempel, som påverkar hur bra jag simmar. Det hade jag inte tänkt på tidigare! Om jag nämnt tidigare är det svårt att se hur detta arbete kan generera något konkret resultat hos idrottare i den ålder som Sara befinner sig i. De reflektioner jag gör ovan är inte direkt mätbara och diskussionerna är tolkningar av de subjektiva uttalanden som hon själv gör i kombination med de diskussioner jag har med tränare. Till det kommer mina observationer som sker under tränings- och tävlingstillfällen. Problemet med detta sätt att värdera Saras prestation är att hon vid varje nytt tävlingstillfälle (i stort sett) slår sina personliga rekord och hur arbetet med utbildning och utveckling av hennes idrottspsykologiska färdigheter inverkar på detta är oerhört svårt att värdera. Man bör även som utomstående betraktare ta hänsyn till det faktum att Saras egen uppfattning om eventuella resultat från interventionen, skulle kunna härstamma från en önskan om positiva effekter. Detta brukar också benämnas som självuppfyllande profetior. Måttet på interventionens utfall blir då hennes värdering och mina tolkningar av vad hon säger till mig och tränarna i relation till det observerbara beteendet. I mitt tycke upplever jag då att det har varit en positiv utveckling och att det sammanfattade resultatet kan sägas vara bra. Därmed inte sagt att interventionen avslutas utan snarare att vi successivt går över i en fas där Sara själv tar större och större ansvar för utvecklingen, samt att jag mer tar roller som bollplank /rådgivare istället för utbildare. En utvärdering av min egen roll i detta samarbete är svår att göra. Visst, jag tycker att jag har varit jätteduktig, med vad säger det? Det intressanta enligt mitt tycke är vilka erfarenheter jag tar med mig för att utvecklas vidare, lite på samma sätt som Sara gör. I detta fall är det utan tvekan hennes ålder och det arbetssätt detta har krävt som är det mest utvecklande för min del. Nu ska det i sanningens namn sägas att jag parallellt med Sara även samarbetar med ytterligare åtta simmare i samma ålder (både killar och tjejer), vilket bidrar till förståelsen för den komplexa situation de befinner sig i (jmfr Wylleman & Lavalle, 2003). Taget dessa fakta tillsammans med Saras kognitiva mognad så har arbetet inneburit att jag i vissa fall tvingats omvärdera och även hittat nya metoder för att förklara vissa delar av idrottspsykologins påverkan på den fysiska prestationen. Mycket värdefullt inför framtiden! Dessutom var simning ett helt nytt område för mig, vilket medfört att jag tvingats sätta mig in i en ny idrott och se på vissa saker ur ett nytt perspektiv. Att ha viss (det går knappast att lära sig en ny idrott på 8 månader) förståelse för olika idrotter skapar enligt min mening en ökad beredskap för att möta andra (nya) idrotter. Ofta har man inom idrotten en ganska smal syn på sin egen idrott och svårt att ta till sig kunskap från andra, kanske helt annorlunda, idrotter trots att det finns många vinster att göra. Att som idrottspsykologisk rådgivare ha en bredare förståelse för detta och att kunna föreslå kreativa ändringar i exempelvis träningsupplägg, kan ju knappast betraktas som en svaghet! De lärdomar som Orlick och Partington (1988) dragit angående den effektive rådgivaren går helt i linje med den uppfattningen. Idrottare som jobbar med en rådgivare med förståelse för den aktuella idrotten uppfattar denna som mer trovärdig och därmed skapas en effektivare situation (arbetsallians?). 12

13 Referenslista Butler, R. J., & Hardy, L. (1992). The performance profile: Theory and application. The Sport Psychologist, 6(3), Fallby, J., & Hassmén, P. (2001). OS i Sydney 2000: Vad tyckte de aktiva? Opublicerad rådata. Internrapport till Sveriges Olympiska Kommitté. Fallby, J., & Johnson, U. (2004). Den idrottspsykologiska rådgivaren. I J. Fallby (Red.), Guiden till idrottspsykologisk rådgivning. Farsta: SISU Idrottsböcker. Free, M. J. (1999). Cognitive therapy in groups: Guidelines and resources for practice. Chichester, UK: Wiley. Gould, D. (2000). Performance enhancement consulting: Lessons, guidelines and common problems. I B. Carlsson, U. Johnson, & Wetterstrand, F. (Red.), Proceedings of the sport psychology in the new millenium conference (s.43-54). Halmstad University: Centre for Sport Science Gould, D., Greenleaf, C., Guinan, D., Dieffenbach, K., & McCann, S. (2001). Pursuing performance excellence: Lessons learned from olympic athletes and coaches. Journal of Excellence, 4, Gunnarsson, M. (2004). På snowboard mot OS den mentala förberedelsen. I J. Fallby (Red.), Guiden till idrottspsykologisk rådgivning. Stockholm: SISU Idrottsböcker. Hardy, L., Jones, J. G., & Gould, D. (1996). Understanding psychological preparation for elite sports: Theory and practice of elite performance. Chisester, UK: Wiley & Sons. Harris, D. V., & Harris, B. L. (1984). Sports psychology: Mental skills for physical people. New York, N.Y.: Leisure Press. Moran, A. P. (1996). Psychology in sport performers: A cognitive analysis. Exeter: BPC Weatons Ltd. Orlick, T. (2000). In pursuit of excellence: How to win in sport and life through mental training. Champaign, IL: Human Kinetics. Orlick, T., & Partington, J. (1988). Mental links to excellence. The Sport Psychologist, 2, Perris, C. (1996). Kognitiv psykoterapi i teori och praktik. Borås: Natur & Kultur Schmidt, R. A., & Lee, T. D. (1999). Motor control and learning: A behavioral emphasis. Champaign, IL: Human Kinetics. Schmidt, R. A., & Wrisberg, C. A. (2000). Motor learning and performance: A problem based learning approach. Champaign, IL: Human Kinetics. Weinberg, R. S. (2002). Goal setting in sport and excercise psychology. I J. L. Van Raalte, & B. W. Brewer (Red.), Exploring sport and excercise psychology (s.25-48). Washington, NE: American Psychological Association. Weinberg, R. S., & Gould, D. (1999). Foundations of sport and excercise psychology. Champaign, IL: Human Kinetics. Wylleman, P., & Lavallee, D. (2003). A developmental perspective on transitions faced by athletes. I J. H. Humphrey (Red.), Child Development Through Sports. Haworth Press. 13