Som plåster på ett sår ungefär. Det läker snabbare

Transkript

1 Som plåster på ett sår ungefär. Det läker snabbare Utvärdering av Livbojens stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn Frida Silfversparre och Fredrik Spak Enheten för Socialmedicin och Epidemiologi (EPSO) Sahlgrenska akademin Göteborgs universitet

2 Innehållsförteckning Inledning Bakgrund Livbojen Barn som kommer till Livbojen Stödgruppsträffarnas utformning Mätinstrument och dokumentation Syfte och frågeställningar Metod Resultat Intervjuer med personal om Livbojens verksamhet Intervjuer med barn om Livbojens verksamhet Diskussion Mätinstrument och dokumentation Verksamhetens utformning Personalens tankar om Livbojen Barnens erfarenheter av Livbojen Sammanfattning Bilagor Referenser

3 Inledning Denna rapport handlar om Livbojen, en stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn i Tjörns kommun. Dåvarande Folkhälsoinstitutet fick under 2009 i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning i Sveriges kommuner av arbetet med barn i riskmiljöer (Regeringen, 2009). Hösten 2012 beviljades Livbojen projektmedel från Folkhälsomyndigheten, tidigare Folkhälsoinstitutet, för att utveckla specifika områden som kvalitativ och kvantitativ utvärdering samt kommunikationsplan med utvidgad samverkan mot psykiatrin och primärvården. I samband med detta anlitades Göteborgs universitet för att genomföra en utvärdering av Livbojens arbete. Rapporten innehåller intervjuanalyser med barn som går eller har gått i stödgruppsverksamheten, verksamhetens personal samt med personer som arbetar med liknande stödgrupper i Sverige. Rapporten presenterar även utvärderingsenkäter för föräldrar och barn som verksamheten kan använda i utvärderingssyfte när barnen börjar och slutar Livbojen. Rapportens syfte har justerats under arbetets gång, och därför har några specifika frågeställningar omformulerats. Skälet till dessa ändringar är att moment i utvärderingen inte varit genomförbara. Journalföringsprogrammet JD har inte kunnat utvärderas som planerat då programmet i dagsläget inte används av personal inom Livbojens verksamhet och endast ett fåtal barns svarsenkäter är registrerade i programmet i den utsträckning som krävs för möjliggöra en utvärdering. Istället för att undersöka journalföringsprogrammet har intervjuer med barn och personal på Livbojen genomförts. 3

4 1. Bakgrund 1.1. Livbojen Livbojens stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn startades 1996 och är belägen i Tjörns kommun i Bohuslän. Västra Götalandsregionen, Tjörns kommun och Svenska kyrkan finansierar gemensamt verksamheten. Det har inte funnits kontinuerlig statistik över antal barn som kommit till verksamheten sedan start, men mellan 2006 och 2015 har 69 barn gått i stödgrupp. Syftet med Livbojens verksamhet är att fungera som en pedagogiskt inriktad stödgrupp för riskutsatta barn, inte som någon utredande eller behandlande verksamhet. Barn kommer vanligtvis i kontakt med Livbojen genom föräldrar, skolpersonal, socialsekreterare eller genom att de själva söker upp verksamheten. Tanken är att barnen som går i Livbojen ska vara med i stödgruppen under en termin, men ibland utökas det till flera terminen om barnet och anhöriga önskar det. Anmäler man sitt intresse till att få gå i stödgruppen mitt under en pågående termin har personalen väntelistor för att barnen ska kunna börja under nästkommande termin. I dagsläget arbetar tre personer som stödgruppsledare inom verksamheten. De är utbildade socialpedagoger och en person är diakon. Under projektets gång har det skett stora omorganisationer inom kommunen och verksamheten. Livbojen har påverkats av detta bland annat genom byte av lokaler och personer med chefspositioner samt gruppledare med lång erfarenhet har slutat Barn som kommer till Livbojen Barn som kommer till Livbojen har vanligtvis en förälder eller annan närstående som lever med psykisk ohälsa, alkohol- eller drogmissbruk. En del är också barn till föräldrar som utövat eller utsatts för våld i en nära relation. Åldersgrupperna på barnen som kommer till Livbojen är 7-12 år och år Stödgruppsträffarnas utformning I varje grupp finns plats för 5 barn och varje stödgrupp träffar en gång i veckan under två timmar i en termin. Innan varje terminsstart bestämmer personalen på Livbojen träff tillsammans med föräldrar 4

5 eller anhöriga för att berätta hur stödgruppen arbetar och för att personalen ska få en bild av familjens situation. En liknande träff sker även efter terminen för att summera tiden på Livbojen och diskutera eventuella ytterligare behov. Inför varje grupptillfälle har personalen förberett ett särskilt tema som de tillsammans med barnen diskuterar och gör övningar efter. Varje stödgruppstillfälle börjar med att ledarna och barnen går igenom trivselregler som exempelvis handlar om att barnen alltid är välkomna till Livbojen hur de än mår och oavsett vilket humör de är på. De kommer i början av stödgruppen alltid överens om att det som sägs och berättas på Livbojen stannar där och inte sprids till någon annan. Andra regler är att inga fula ord ska användas, mobiltelefoner ska vara avstängda, barnen ska lyssna på varandra och alltid meddela ledarna om de får förhinder att komma till Livbojen. Andra stående inslag är att barnen och ledarna fikar tillsammans och talar om vad som varit bra och dåligt under den gånga veckan. Det är alltid två ledare som tillsammans leder stödgruppsträffarna och de utgår från material de fått under utbildningar hos IOGT/NTO :s Juniorförbund (Junis), Hela Människans barnstödsmaterial Linus samt material från Rädda barnen Mätinstrument och dokumentation Innan första stödgruppsträffen och en period efter terminens slut har verksamheten beslutat att stödgruppsledarna ska be barn och föräldrar tillsammans fylla i tre olika enkäter: KASAM13, Strenghts and Difficulties Questionnaire (SDQ) och Livsstegen. De nämnda enkäterna mäter på olika sätt barnens psykiska hälsa och genomförs för att se om det skett någon förändring av den efter stödgruppsperioden. Resultaten från enkäterna ska sedan registreras i det databaserade journalföringsprogrammet Journal Digital som Tjörns kommun bekostat åt verksamheten. KASAM-13 Känsla av sammanhang (KASAM) är ett begrepp formulerat av Aron Antonovsky och syftar till att beskriva människans känsla av sammanhang i vardagen. KASAM utgörs av tre viktiga komponenter; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Det kan handla om individen förmåga att begripa och bedöma verkligheten, hens möjlighet att hantera saker som sker samt förmåga och engagemang att hantera händelser. (Antonovsky, 2005). KASAM-13 är ett frågeformulär som består av 13 frågor som behandlar barnens känsla av sammanhang i vardagen. På varje fråga i formuläret ska den siffra 5

6 mellan 1 och 7 som stämmer bäst in på vad barnet tycker ringas in. Varje siffra ger en viss poäng och räknas sedan samman till en totalpoäng. Strenghts and Difficulties Questionnaire Strenghts and Difficulties Questionnaire (SDQ) är ett frågeformulär innehållande 25 frågor utvecklat för att mäta barn och ungdomars psykiska hälsa och mäter barnets beteende de senaste sex månaderna (Goodman, 1997 ). Frågorna relaterar till fem skalor som fokuserar på problem kopplade till kamratrelationer, hyperaktivitet/koncentration, beteende, emotioner samt prosocialt beteende vilket syftar på handlingar som omfattar omtänksamhet och generositet. Skalorna vägs samman och generar en totalpoäng som ger en bild av barnets psykiska hälsa. Frågeformuläret är tänkt att användas på barn i åldern 3-16 år och kan användas som ett självskattningsformulär, men också som ett formulär som barnets närstående fyller i. Livsstegen Livsstegen är ett verktyg som mäter hur ett barns hoppfullhet och framtidstro ter sig samt hur barnets nuvarande och tidigare livsförväntningar ser och har sett ut. Formuläret består av en bild på en stege med flera steg samt av tre frågor. Barnet ska med hjälp av bilden svara på frågor om vilken stegpinne hen befinner sig på i dagsläget, vilket steg hen befann sig på för ett år sedan samt vilket steg hen tror sig befinna sig på ett år fram i tiden (Skerfving, 2009). Journal digital Journal Digital är ett databaserat journalföringsprogram som utöver journalföring kan användas vid uppföljning och för inmatning av självskattningstester såsom KASAM13, SDQ och Livsstegen. Programmet kan utifrån olika tester och enkäter som barn eller vuxen fyller i generera grafer och översiktlig statistik. Som användare kan man själv välja vilka tester man vill ska ingå i journalföringen. 6

7 2. Syfte och frågeställningar Syftet med denna utvärdering är att ta reda på hur det databaserade journalföringssystemet Journal Digital fungerar som utgångspunkt för dokumentation av verksamheten samt kartlägga erfarenheter och synpunkter från personalens sida vad gäller denna dokumentation. En annan viktig tematik gäller barnens upplevelser av att ha deltagit i stödgruppsprogrammet samt att öka kunskapen om vilka anledningarna kan vara till att barnen och deras familjer söker sig till Livbojen. Detta har resulterat i följande två övergripande frågeställningar: Hur fungerar Journal Digital som system för dokumentationen? Tycker barnen att stödgruppen lett till en förbättring av deras situation? 3. Metod För att svara på frågeställningarna har 11 enskilda telefonintervjuer gjorts med personal inom Livbojens verksamhet samt med personer i andra liknande verksamheter som har kunskap om Livbojen och stödgruppsverksamheter för riskutsatta barn. Utöver detta har sju intervjuer genomförts med barn och ungdomar som går eller har gått i Livbojen där bland annat erfarenheter av stödgruppsverksamheten och anledningar till att ha kommit till den har studerats. Personal på Livbojen har kontaktat barn som går eller har gått i stödgruppen och frågat om de vill medverka i intervjuer. Både personal och barn har fått sina respektive intervjufrågor skickade till sig i förväg. Intervjuaren stämde träff med varje barn i Livbojens lokaler och barnen bjöds på fika och fick efter intervjun två biobiljetter som tack för deltagandet. De deltagande barnen visste på förhand inte om att de skulle få dessa biljetter. En person ur personalen, och ibland även barnets anhöriga, satt utanför intervjurummet och väntade. Vissa av barnen utvecklade anledningarna till att de behövt komma till stödgruppsverksamheten mer än andra, men av hänsyn till barnens integritet kommer dessa delar inte att redovisas närmare. Alla intervjuer har analyserats utifrån Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys. Kortfattat innebär det att meningsbärande enheter har lyfts ut från insamlad data och sedan kategoriserats för att slutligen bilda olika teman som har analyserats (Graneheim, Lundman, 2004). För att svara på frågeställning tre har enkäter till barn och föräldrar/anhöriga utvecklats i samråd med Livbojens personal. Dessa enkäter är baserade på 7

8 önskemål som framkommit under intervjuerna samt genomgång av Livbojens och andra stödgruppsverksamheters tidigare enkäter. 4. Resultat 4.1. Intervjuer med personal om Livbojens verksamhet I denna resultatdel presenteras en innehållsanalys av intervjuer med personal och enhetschef på Livbojen samt intervjuer med personer i andra verksamheter med kunskap om stödgruppsverksamheter för barn och journalföringsprogram. Under arbetet med analysen identifierades fem kategorier: Journal Digital-användande Mätinstrumenten Utveckling av mätinstrument Inskrivnings-och utskrivningsenkäter Utvecklingsmöjligheter för Livbojen Ovanstående kategorier beskrivs i kommande avsnitt med text och avidentifierade citat Journal Digital-användande Under intervjuerna berättade personalen om användarvänlighet, svårigheter och möjligheter som de relaterade till Journal Digital (JD) som journalföringsprogram. Nej, för vi har ju inte fått någon utbildning på det riktigt vad vi ska använda det till. ( ) Det känns som att vi bara gör detta för att vi är tillsagda att göra det ( ) Sen kanske själva programmet är OK, men jag känner för min personliga del att jag är inne där (d.v.s. i JD, förf. anmärkning) så sällan så för mig blir det bara jättejobbigt. Så vi tittar inte på det eller använder oss av dem, förutom att vi lägger in enkäterna då som är bestämt att vi ska göra. 8

9 Flera av intervjupersonerna menade att de har fått bristande utbildning i programmet samt att de inte fått tydlig information om varför JD användes och vad inmatad data ska användas till och att detta därför lett till att det inte finns något rutinmässigt användande av JD. Personalen ansåg att detta bidrog till att man lätt glömde av hur information skulle matas in och tolkas. Inmatad information i programmet utnyttjas inte i något utvärderings- eller kompetensutvecklingsarbete i dagsläget på Livbojen. Ett ytterligare skäl till att programmet inte utnyttjats är svårigheter med att förstå och tolka de resultat som programmet genererar. Ett annat angivet skäl är att det är få barn som registrerats i programmet, vilket har gjort att flera intervjupersoner menade att kvalitativ uppföljning av barnen är att föredra framför kvantitativ. En intervjuperson sade också att JD är ett klumpigt journalföringssystem som orsakar mycket administrativt arbete. Alltså jag tänker såhär: det är inte systemet man behöver ändra utan tankesättet som personalen har. Och då tänker jag såhär: vi måste alla dokumentera av olika anledningar. Vissa behöver dokumentera, vissa för att de har licens andra för att man blir granskade och andra för att någon aktör kan vilja veta vad vi har gjort och så. Allt behandlingsarbete innebär faktiskt att man måste skriva vissa anteckningar, för vad vet man annars var man är i behandlingen eller vad man ska jobba vidare med nästa gång En intervjuperson menade att personalen behövde ändra sin inställning angående dokumentation av barnen då detta är nödvändigt för att kunna planera framtida arbete med barnen, men också för att göra det möjligt för andra aktörer inom området att granska och ta del av Livbojens arbete. En annan intervjuperson som tillämpat i JD i forskningssammanhang på ett större underlag än det som Livbojens verksamhet har menade dock att programmet var enkelt efter en tids inlärning Mätinstrumenten Personalen på Livbojen har under flera år varit tillsagda att använda sig av enkäter i form av självskattningsinstrumenten KASAM13, SDQ och Livet stege. Tanken är att förälder/anhörig och barn ska fylla i dessa innan terminens början och efter dess slut. Detta avsnitt belyser de uppfattningar som finns hos intervjupersonerna angående ovan nämnda mätinstrument. Jag tycker att det känns jobbigt helt enkelt att lägga fram det där framför föräldrar och barn. Jag tycker inte att frågorna handlar om vad det är vi pratar om här. 9

10 De flesta intervjupersonerna var missnöjda till de ovan nämnda mätinstrumenten, men en person menade att de nämnda instrumenten är av bra kvalitet då de har använts i flera olika forskningsrapporter och därmed bör ses som lämpliga att använda. Personalen på Livbojen menade att de inte riktigt vet varför mätningarna med dessa instrument görs och tycker inte att de är bra att använda på barn som går i stödgrupp. En person upplevde det som jobbigt att behöva ställa frågorna till familjerna då hen menade att det inte fanns någon koppling mellan frågorna och det som barnen har gjort och arbetat med under stödgruppstiden. Det är inte rätt, jag tänker där är det mycket problematik riktat mot barnet och beteendeproblematik och det är inte det som vi träffar på det sättet. Utan det här är barn vars föräldrar har en problematik. Så jag känner inte att det här är en bra enkät alls. För att de frågar om saker som att barnen var sjuka eller hade bekymmer. De är liksom inte utformade för en sådan här pedagogisk stödgruppsverksamhet som detta är. Frågorna upplevdes också av flera intervjupersoner som irrelevanta, skuldbeläggande gentemot barnen samt som svåra att be dem att svara på. Flera personer menade att frågorna är formulerade på ett sätt som gör att barnen utpekas som om de hade ett problem som de behövde arbeta med, när det egentligen var föräldrarnas problem som barnen var där för att prata om och få stöd för. En intervjuperson menade också att ett verktyg som Livsstegen, som handlar om hur man tror att livet kommer te sig om ett år, är mycket svårt för ett barn att svara på då barn ofta saknar så långa tidsperspektiv. Samtidigt betonades att tanken med Livsstegen är att få en uppfattning av barnets känsla kring framtiden. Men vi har så pass små barn så att vi har ju inte använt oss av KASAM13 för det är ju från 13 och uppåt. En anställd på Livbojen berättade att KASAM13, som är utformat för barn från 13 år och uppåt, inte har använts på Livbojen i och med att tonåringar inte har velat komma till Livbojens stödgrupp på flera år. Det framkom även en osäkerhet kring huruvida mätinstrumentet KASAM13 verkligen kan påvisa förändringar efter sex månader, vilket är så länge som barnen går i stödgruppen. I och med att mätinstrumenten inte uppfattas som problemfria gör personalen ibland också egna noteringar om barnen om något särskilt framkommer, istället för att använda sig av existerande mätinstrument. Jag känner att den här mätmetoden, eller enkäterna tycker inte jag är bra. Men det vore bra om man hittade något som var bra. 10

11 En intervjuperson uttryckte ett missnöje gentemot enkätfrågorna samtidigt som hen uttryckte en önskan om att hitta andra frågor att ställa till barnen Utveckling av mätinstrumenten Under intervjuerna med personal på Livbojen framkom bland annat olika tankar om hur de önskade att mätinstrumenten de använder i dagsläget istället borde se ut och vilka områden instrumenten bör täcka. En nyckeldel handlar om barnet har ett nätverk, har barnet kamratrelationer, finns det någon fritidsaktivitet. Finns det positiva sammanhang utanför familjen? Intervjupersonerna vill veta mer om hur barnens relationer utanför Livbojen ser ut för att få veta om det finns särskilda sammanhang och kontakter utanför barnets familj som barnen upplever som positiva. Det är väl mer frågor utifrån deras mående som jag tänker på. Om de visar symptom på oro och ängslan, hur sover de på natten, hur går det i skolan om de märker någon skillnad där. Om de har lättare att prata om sin situation Har det här någon verkan eller inte? Hur blir det när man pratar om sin situation som man kanske har hållit hemlig väldigt länge, man kanske inte alls är van vid att prata om det här. Centralt för personalen var att de vill veta mer om hur barnens mående påverkas av att gå i Livbojen. De uttryckte också en önskan om att mätinstrumenten tydligt ska fokusera på om barnen med Livbojens hjälp märker någon skillnad i vardagen. Flera intervjupersoner ville veta om gruppsamtalen om den anhöriges problematik haft någon påverkan på barnet. Några sätt att få en inblick i huruvida barnets mående förändrats eller inte kunde vara att ta reda på hur barnen sover, hur det går i skolan och om de visar tecken på ängslan och oro efter att ha gått i stödgruppen. Annat som efterfrågades var copingformulär och att enkäterna som används i framtiden ska vara validerade. Något som också var lyftes under intervjuerna var ett förslag om att ha kvalitativa uppföljningssystem och använda sig av en metod som av personalen benämndes som lärande samtal. Ett annat utvecklingsförslag som 11

12 framfördes var att barnen i framtiden själva skulle kunna fylla i utvärderingsenkäter via dator, vilket skulle kunna spara tid för personalen som annars matar in barnens svar i JD. Det var även viktigt för de intervjupersonerna att barnen på Livbojen inte ska behöva känna sig alltför utfrågade när de har varit på gruppsamtal Inskrivnings- och utskrivningsenkäter Personalen på Livbojen har inte haft några standardiserade utvärderingsformulär att använda sig av efter ett terminsavslut. När ett barn gått färdigt på Livbojen har personalen stämt träff med förälder/anhörig och barn och pratat om tiden på Livbojen, samt bett dem fylla i mätinstrumenten SDQ, KASAM13 och Livsstegen. Under intervjuer med personal har det framkommit att det känts problematiskt att be familjerna fylla i dessa enkäter, vilket resulterat i att personalen ibland valt att avstå från att göra det. Jag känner att jag inte vet vad det är för frågor jag vill ha för det har jag inte jobbat med och har inte hunnit tänka. Jag tycker inte heller att det är jag som ska göra det. Jag kan inte svara riktigt på det. Men jag skulle väl önska få reda på om de tycker att de fått lite strategier på vad de kan göra. Och det är ju om det skulle vara någonting att man har utvärderingssamtal, eller avlutningssamtal. Något sådant kanske. Att man kan gå igenom, om det är relevanta frågor, att man kan använda sig av det på sikt. Men som det ser ut idag så använder vi ju oss inte av det, vi tycker inte att det är relevanta frågor som vi faktiskt frågar efter. Men jag skulle väl önska få reda på om de tycker att de fått lite strategier på vad de kan göra. Finns det någon de kan ringa till och sådär. Förstår de att det inte är deras fel? För det tar de på sig väldigt mycket. Då Livbojen saknat en systematisk utvärderingsmodell att använda sig av efter varje terminsavslut och personalen känt sig obekväm med att be familjerna fylla i ovanstående enkäter har vi utvecklat nya utvärderingsenkäter till Livbojen i samråd med personalen (Bilaga 2). Enkäterna består av separata inskrivnings- och utskrivningsenkäter för barn och förälder. Detta för att kunna mäta om de märkt någon skillnad på hur barnen mådde före och efter stödgruppsperioden. Enkäterna har under arbetets gång testats på en grupp barn och föräldrar och därefter har mindre justeringar och förtydliganden gjorts. 12

13 Utvecklingsmöjligheter för Livbojen Personalen på Livbojen gav flera exempel på områden inom verksamheten som de tycker behöver utvecklas eller fokuseras mer på: Dels tror jag att den stora utvecklingen, det är ju det här med det utåtriktade arbetet och få barn till grupperna. Att lägga mer krut och energi på det, på ett långsiktigt, hållbart sätt. Det tror jag är det stora utvecklingsområdet, sen så kan jag ju tänka mig det här som vi har pratat om ibland att man skulle kunna att man skulle vilja ha föräldragrupper parallellt med stödgrupperna. Det är en stor grej också som vi ser allihop som vi skulle vilja kunna jobba med föräldrarna också. Jag tänker att Livbojens verksamhet skulle kunna utvecklas på så sätt att man går ihop flera kommuner om verksamheten så att vi når flera brukare. Livbojens personal uttryckte att verksamheten behöver bedriva mer utåtriktat arbete och personalen behöver bli mer effektiv i att identifiera barn som är i behov av Livbojens hjälp för att verksamheten ska kunna fortsätta att hållas vid liv. Förslag på utåtriktat arbete som nämndes var att ha mer kontakt med skolor och använda sig av fler ambassadörer som visar att Livbojens finns. Personalen menade också att man önskade ett mer utvecklat samarbete med grannkommuner för att på så vis få in fler barn i stödgrupperna då deltagarantalet ofta varit lågt. Dessutom betonades vikten av uppföljning av barnen och av att kartlägga deras eventuella framtida behov och behovet av stödåtgärder. Intervjupersonerna menade också att det fanns en önskan om att integrera föräldrar mer i verksamheten genom att utveckla föräldragrupper parallellt med stödgrupperna för barnen. Något som också uttrycktes var en önskan om att det bör finnas vägledning för hur man kan lotsa vidare barn som kan behöva mer hjälp än den som stödgruppsverksamheten har möjlighet att erbjuda. 13

14 4.2. Intervjuer med barn om Livbojens verksamhet Följande resultatdel består av en innehållsanalys av intervjuer med barn som går eller har gått på Livbojen. Sammanlagt intervjuades sju barn; två flickor och fem pojkar. Frågorna som ställdes under intervjuerna med barnen var relaterade till barnens erfarenheter av Livbojen, deras upplevelser av att träffa andra barn i liknande situationer och om de önskade något mer av verksamheten. Alla barn intervjuades enskilt, med undantag för en pojke och flicka som bad om att få intervjuas ihop. Under analysarbetet identifierades fem teman (se Tabell 1) och sammanlagt 11 kategorier presenteras tillsammans med relevanta citat i texten nedan. Tabell 1 Tema Kategori Anledning till att komma till Livbojen Upplevelse av gemenskap Respekt inom gruppen Dela sina och ta del av andras erfarenheter Man är inte ensam Ska ej känna skam och skuld Nya vänner och kontakter Hur det fungerar på Livbojen Livbojen hjälper Vill till Livbojen Ytterligare möjligheter En bra stödgruppsledare Vad som mer behövs Det man bär med sig efteråt Verktyg och aktiviteter Förhållningssätt 14

15 Anledning till att komma till Livbojen För att min far var alkoholist och narkoman och har suttit i fängelse från och till. Min mamma gick bort för ett par år sedan och då Och sen har jag gått här innan också. Därför att min mamma mår inte bra. Och hon har inte gjort det på många år och då går jag hit och får reda på varför hon inte mår bra och vad jag kan göra åt det och vad jag inte kan göra åt det. Jag har varit med om våld ( ) Ja, alltså jag har inte blivit slagen själv men jag har sett när min mamma har blivit misshandlad. Grovt. De intervjuade barnen uppgav flera olika anledningar till att de regelbundet börjat gå i Livbojens stödgruppsveksamhet. Orsaker som barnen nämnde under intervjuerna var att någon förälder eller annan nära anhörig missbrukade alkohol, hade dött till följd av drogmissbruk, lidit av psykisk ohälsa, bråk mellan föräldrar eller blivit utsatt för grovt våld som barnet bevittnat. Det kunde vara en eller flera av dessa problem som barnens anhöriga var drabbade av och som lett till att de börjat gå i stödgruppsverksamhet Upplevelse av gemenskap De intervjuade barnen upplevde att en stark gemenskap uppstod i stödgruppen när de pratade om sina familjesituationer med varandra. Man kan ju säga: Nej, jag står över, jag vill inte berätta" typ. Det får man säga och man får ju respektera det. Och så typ så säger vi att när någon berättar något då stannar det i gruppen. Då behöver man inte typ gå och småfnissa utanför. Så det känns bra. Och man kan lita på att ingen annan berättar och så. Ibland kunde man välja att avstå från att prata och bara lyssna på vad de andra hade att säga och det respekterades alltid. Ett barn uttryckte respekten inom gruppen med att förklara att man alltid kan lita på att ingen av de andra gruppdeltagarna berättar om det som sägs på Livbojen för någon annan. Barnen menade att det kan göra att man ser på varandra på ett annat sätt och kan förstå att andra har det jobbigt. 15

16 Ja, att man har fått andra människor och fått prata om saker som man har varit med om. Så mår man lite bättre sen. Intervjuare: På vilket sätt mår man bättre? Att man kan prata med någon och att man kan släppa det och slipper bära på det. Sen blev det stor gemenskap i gruppen också. Då var det en gemenskap med folk som visste mer om en än någon annan vet, sånt som man aldrig pratar om med någon annan. Hade man varit en åt gången så hade man bara känt att man hade var ensam med sina problem. Att man var typ konstig bara för att man är ensam med det, men är det mer som är med så fattar man att man är verkligen inte ensam med det. Och det hade ju varit strunt samma om någon hade sagt att man inte är ensam med det. Men det är ju det att man måste se det för att fatta att man inte är ensam med det och att höra dem berätta exakt samma som man själv varit med om. Då barnen sinsemellan delade med sig av erfarenheter som de tidigare inte berättat om för andra upplevde de att en stark gemenskap uppstod. Det kändes skönt att få prata om dessa erfarenheter för att på så vis lära sig att sätta ord på sina känslor kring dem. Ett av barnen som gått i Livbojen menade att hen mådde bättre och hade lättare för att släppa vissa tankar efter att ha berättat om sina erfarenheter kring sin anhörigs situation. Barnen tyckte att det kändes skönt att komma till Livbojen och släppa ut sina känslor och genom de andra barnens upplevelser också få veta att man inte är ensam om att ha en förälder med problem. Det hjälpte att fysiskt få träffa och prata med andra barn i samma situation och inte enbart få höra från andra vuxna att det finns barn som har det likadant som en själv. Det har varit kul och man har lärt sig olika saker om varför till exempel varför någon kanske dricker alkohol eller är sjuk eller så. Att det inte är ens eget fel. Nu vet jag att det inte är mitt fel att min pappa är som han är och det är inte min skyldighet att försöka göra honom frisk I början, kanske jag ville att mamma skulle följa med mig upp och kanske gå och lägga mig, men hon har inte orkat för hon var så deprimerad. Och det kanske inte jag förstod då i början utan då blev jag kanske sur på mamma fast hon ville inte att jag skulle vara ledsen. Så då har jag förstått det att hon var inte sur på mig och så. Något barnen lärt sig under sin tid på Livbojen är att det inte är deras fel att deras familjesituation ser ut som den gör eller att de ska behöva skämmas för att den anhörige är sjuk eller har ett problem. Flera barn förklarade hur deras skuldkänslor gentemot sin anhöriges problem förändrats under tiden på Livbojen och att de lärt sig att det är den vuxne som ska förändra sin situation, inte barnet. 16

17 Jag känner såhär, jag tycker ändå att vi inte bara är vänner för att vi gick här. Man är typ vänner utanför också. Barnen på Livbojen berättade att något som var bra med Livbojen var att de lärt känna nya människor med liknande erfarenheter. Barnen menade att flera av de andra barnen de lärt känna under tiden de varit på Livbojen blivit bestående vänner även utanför Livbojens verksamhet. Ett annat barn uppskattade att Livbojen förmedlat nya kontakter i den ideella föreningen Maskrosbarn Hur det fungerar på Livbojen Under intervjuerna fick barnen svara på frågor om hur de tycker att det är att komma till Livbojen. Barnen svarade att de har roligt på Livbojen och att de känner sig hjälpta på så vis att de lärt sig saker som de tidigare inte visste något om. De menade också att om man hade det tufft hemma och mötte några av de andra på Livbojen som var glada den dagen så smittade den känslan ofta av sig. När man typ har, man har tråkigt hemma så har man någonting att i alla fall längta till. Det hjälper. Hur då? Ja, som plåster på ett sår ungefär. Det läker snabbare. Flera av barnen såg träffarna som en möjlighet att komma bort från hemmet och som veckans höjdpunkt när man hade det tufft hemma. Barnen sa under intervjuerna att de mellan varje grupptillfälle längtade efter att få komma till Livbojen och att det kändes som att Livbojen hjälpte och gjorde att man mådde bättre när man kom dit. Ett barn menade att man alltid kände sig välkommen på Livbojen oavsett hur glad, arg, ledsen eller spänd man än var, man fick vara där ändå. Ett annat barn upplevde att självförtroendet blivit bättre under tiden i Livbojen och gav exempel på ett tillfälle då de fick ställa sig framför en spegel medan stödgruppsledarna sa att det som fanns i spegel var det mest värdefulla som finns. 17

18 Ytterligare möjligheter Barnen gav flera förslag på vad de tycker är viktigt i en stödgruppsverksamhet för barn som är i samma situation som de själva och föreslog saker som de tycker att Livbojens verksamhet skulle kunna arbeta mer med. Den (d.v.s. en bra stödgruppsledare, förf. anmärkning) vet alltid vad den ska säga, den kan förstå hur det känns och den vet hur den ska hjälpa en och prata om det. Det är viktigt att den som är ledare ska kunna förstå lite av känslan, hur det känns och så här. Om man själv har varit med om det kan man också hjälpa andra som är med om det De menade att en bra stödgruppsledare är en person som förstår känslorna som barnen beskriver och som kanske själv varit med om liknande händelser som barnen som kommer till Livbojen varit med om. Bra på att lyssna. För det är också något som man måste kunna. Det är inte många som är så bra på att lyssna. Det är en väldigt viktig grej att man verkligen märker när folk lyssnar och inte bara "mhm". Då är det som att prata med en vägg. Ett annat barn menade att man som stödgruppsledare aldrig ska tro att man förstår allt, utan istället lära sig att lyssna på ett bra sätt. Barnen tyckte också att det var viktigt att ledarna får barnen att inte känna sig dåliga när de berättar om saker och att de är snälla och inte för stränga. Typ som här. Fast då skulle jag inte vilja ha det i grupp, utan jag skulle vilja att man tar en person och träffas en gång i veckan kanske. Intervjuare: Så man träffas ensam med ledaren, liksom? Mmmm. Typ som på BUP nästan. Vid varje träff presenterar stödgruppsledarna ett tema som sedan behandlas under träffen. Ett förslag som framkom under intervjuerna var att man på Livbojen i fortsättningen skulle ha fler teman att diskutera. Något som också önskades från ett barn var att man skulle ha enskilda samtal istället för gruppsamtal i fortsättningen. Ett annat barn tyckte att alla barn som kommer till Livbojen borde få någon sorts belöning för att de vågar komma till verksamheten och berätta om sina problem. 18

19 Det man bär med sig efteråt Varje dag skrev vi lappar med sådant som vi ville bli av med, känslor och sånt som man inte ville ha i livet längre, att sånt ska försvinna. Att typ pappa ska sluta droga och sådana grejer som inte var bra. På avslutningen hade vi en liten kastrull och så eldade vi upp det. Det blev väldigt lättade känslor när det liksom bara flög iväg. Detta citat är ett exempel som gavs på en övning barnen gjort för att hantera sina anhörigas situation. Intervjupersonen mindes denna övning särskilt och sa även att hen gjort den själv många gånger efter Livbojen för att det ofta kändes som om känslorna kring det som skrevs på lappen försvann. Barnen beskrev också hur de under stödgruppens gång lärt sig att förhålla sig till sina anhöriga på ett nytt sätt. Till exempel att nu vet jag att det är inte mitt fel att min pappa är som han är och det är inte min skyldighet att försöka göra honom frisk, för det kan jag inte och det är han som måste göra det själv. Det visste jag ju inte innan så jag försökte hjälpa min pappa på alla olika sätt, men det hjälpte ju inte till - det gjorde ju egentligen bara allting värre för då trodde han att jag skulle kunna ta hand om han hela livet. Vilket han vet nu att jag inte tänker göra. Ett barn menade att en lärdom från Livbojen var att man som barn inte är ansvarig för eller kan påverka sin förälders problem. Flera av barnen menade också att de fått lära sig att tänka mer på sig själva och vilka saker i vardagen som får dem att må bra. Något man också lärt sig om är att tänka på nuet och försöka lägga det som hänt tidigare bakom sig. 19

20 5. Diskussion Syftet med denna utvärdering var att genom intervjuer med personal och barn som gått på Livbojen undersöka Livbojens dokumentation av de barn som kommer till verksamheten samt att förmedla personalens och barnens tankar och upplevelser om Livbojen. Fokus under arbetets gång har till stor del varit att utgå från barnens perspektiv och på så vis ta tillvara på barnens röster och tankar kring erfarenheter från att ha kommit till verksamheten. Detta för att skapa en bild av vad som har fungerat bra, men också få en inblick i vad som i framtiden kan utvecklas eller omarbetas. I FN:s barnkonvention klargörs att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra alla samhällsfrågor som rör barn och att det är viktigt att involvera och låta barn vara delaktiga i frågor som rör dem både som individer och som grupp (Barnkonventionen, 2009). Att utgå från barn som kommit till Livbojen och deras perspektiv i denna utvärdering gör att en av deras grundläggande rättigheter kan upprätthållas samt förhoppningsvis också en möjlighet till ökat självförtroende och en form av empowerment. En begränsning i denna utvärdering är antalet intervjuade barn. Under de första månaderna av 2015 försökte vi utvidga materialet med ytterligare tre intervjuer med barn på Livbojen då förnyade medel från Folkhälsomyndigheten hade beviljats. Det har inte varit praktiskt genomförbart då personalen på Livbojen inte haft möjlighet att rekrytera fler barn. Detta har lett till svårigheter med att erhålla ytterligare information om de barn som kommer till Livbojen samt om verksamhetens arbetssätt och metoder. Trots det kan de 7 intervjuade barnen ändå anses ha bidragit med värdefull information Mätinstrument och dokumentation En utvärdering från stödgruppsverksamheten Trappan i Uppsala län har tidigare, likt Livbojen, använt sig av självskattningsformulären SDQ, KASAM13 och Livsstegen vid två mättillfällen. I den utvärderingen visade resultatet på gruppnivå med 90 inkluderade barn att barnen och ungdomarnas psykiska problem hade minskat enligt mätinstrumentet SDQ. Livsstegen visade att barnen hade utvecklat mer positiva nutids- och framtidstankar under stödgruppsperiodens gång. Likaså visade KASAM 13 förbättringar hos barnen. Det redogjordes dock också för att de yngsta barnen som deltagit i utvärderingen hade svårt för att förstå vissa frågor i formulären, vilket bidrog till en viss osäkerhet vid tolkning av resultaten (Skerfving, 2009). Personalen på Livbojen har under intervjuerna framhävt att de inte förstår eller fått tydlig information om varför de ställer vissa självskattningsfrågor i samband med att barnen börjar och slutar stödgruppen. De anser dessa frågor 20

21 kan verka skuldbeläggande gentemot barnen, vilket har bidragit till en obekväm känsla av att ställa frågorna och de har även ifrågasatt användandet av JD som dokumentationssystem. Personalen har också efterfrågat nya former av utvärderingar för vuxna och barn och de vill veta om barn och förälder upplever att Livbojen har någon effekt och hur barnen mår efter att ha gått i stödgrupp. De har också poängterat att verksamheten är en pedagogisk och inte en behandlande verksamhet, vilket enligt stödgruppsledarna medför att man inte har skyldighet att journalföra eller samla in annan information om barnen som kommer till stödgrupperna. Med anledning av kritiken mot nuvarande journalföring och mätinstrument och avsaknaden av systematisk utvärdering har vi utarbetat förslag till nya enkäter i form av en inskrivningsenkät och en utskrivningsenkät. Enkäterna är olika för barn och vuxen och ska fyllas i enskilt, men i stödgruppsledarnas närvaro. I utformningen av de nya enkäterna har det varit centralt vad uppgifterna som samlas in kommer skall användas till och fokus har legat på att anpassa enkäterna till målgruppen som är tänkt att fylla i dem. Detta framför allt för att inte utsätta barnen för onödig påfrestning genom att ställa frågor som inte bidrar till något i det fortsatta arbetet. Svaren från inskrivnings- och utskrivningsenkäterna ska kunna jämföras för att få en uppfattning om stödgruppsträffarna har haft någon inverkan på barnet eller inte. Det finns också möjlighet att framföra önskemål och synpunkter om fortsatta träffar. Uppgifterna från de tidigare enkäterna (SDQ, KASAM13 och Livsstegen) har enligt personalen på Livbojen inte använts i något specifikt syfte. Enligt Barnombudsmannen bör man inte kräva av barn att de ska lämna synpunkter, information eller svara på frågor om de själva inte vill det (Barnombudsmannen, 2007). Detta är något verksamheten kan ha i åtanke i de situationer de upplever att det blir problematiskt att ställa frågor till barn som kommer till Livbojen, frågor som kan upplevas som obekväma eller skuldbeläggande. Om enkäterna är något som ska ersätta mätinstrumenten SDQ, KASAM13 och Livsstegen är ett beslut som verksamhetens ledning i samråd med stödgruppspersonalen bör fatta. Någon utvärdering av enkäternas lämplighet har under utvärderingens gång inte varit möjlig att genomföra Verksamhetens utformning Barnen i vår utredning rapporterar mycket positiva erfarenheter av att delta i Livbojen. Samtidigt har vi funnit att stora delar av personalen som arbetar på Livbojen har bytt arbetsuppgifter och slutat arbeta på Livbojen under utvärderingens gång. Detta har bidragit till svårigheter med att få en inblick i personalens rutiner och arbetssätt. Mycket lite information om arbetsgruppens metoder finns dokumenterade digitalt och hänvisning har ofta givits till pärmar i verksamhetens lokaler. Detta har 21

22 lett till att många dokument skickats per post som i sin tur orsakat tidskrävande pappersarbete. En rekommendation är därför att Livbojen fortsättningsvis bör dokumentera och spara arbetsmaterial digitalt i den utsträckning det är möjligt. Som nämnts i resultatdelen har personalen gjort tydligt att de inte förstår syftet med att genomföra viss dokumentation. Verksamheten behöver tydliga rutiner samt en klar struktur kring vad som är syftet med de olika arbetsmomenten. En rekommendation till Livbojen är att stödgruppsledarna tillsammans med ledningen ser över möjligheterna att standardisera vissa arbetsuppgifter. Exempel på detta är att upprätta skriftliga rutiner för utformning av arbetet inför, under och efter varje termin. Standardisering av arbetsuppgifter på en arbetsplats kan bidra till att arbetet blir genomfört på samma sätt oavsett vem som är ansvarig, vilket kan stärka kompentensen hos personalen och underlätta i ansvarsfrågor och beslutsfattande (Jacobsen och Thorsvik, 2008). Det är också troligt att ett sådant arbetssätt underlättar för ny personal som börjar i verksamheten och bidra till att Livbojens framtida utvärderingsarbete blir strukturerat och effektivt. För att en eventuell standardisering ska vara hållbar och genomförbar är det viktigt att förankra den genom dialog med berörd personal Personalens tankar om Livbojen Personalen har under utvärderingens gång uttryckt att barnens bästa bör komma i fokus och vill veta om barnen mår bättre och har någon nytta av att komma till Livbojen. Det har under intervjuerna också framkommit att personalen blivit tillsagda att genomföra vissa moment, trots att de inte ser nyttan med det. För att verksamheten ska fungera så optimalt som möjligt behövs en stödande struktur från verksamhetens ledning och en möjlighet för personalen att få vara med att påverka verksamhetens innehåll. Framträdande under intervjuerna med personalen var att de hade en önskan om att få samverka med andra kommuner för att få fler barn att komma till stödgrupperna. Fördelar med detta är att Livbojen skulle kunna få en inblick i hur andra verksamheter arbetar och tillsammans med dem utveckla nya arbetsmetoder. Nackdelar med ovanstående kan vara att barnen som reser från andra orter får längre restider och därmed svårare att ta sig till verksamheten. Personalen efterfrågade även stödgrupper för föräldrar till de barn som kommer till Livbojen och att dessa skulle kunna ges parallellt med grupperna för barnen. 22

23 5.4. Barnens erfarenheter av Livbojen Ett genomgående tema under barnintervjuerna var att barnen på Livbojen har övervägande positiva erfarenheter av att ha varit med i stödgrupp. Livbojen har bidragit till att barnen fått en stark gemenskap sinsemellan och haft något återkommande roligt att se fram emot varje vecka. Nya vänner, roliga lekar och ett ställe där de får prata om känslor och erfarenheter har lyfts som värdefulla erfarenheter. Barnen som blev intervjuade i denna studie pratade öppet om sin familjesituation samt om erfarenheter och känslor kring det under intervjuerna. Det är möjligt att öppenheten gentemot intervjuaren är en effekt av att ha gått i stödgrupp och utvecklat en trygghet att berätta om sin situation. Barnen har även lärt sig att inte skämmas för sin förälders problem och gav flera konkreta exempel på situationer som de tidigare känt skuld och skam över och även försökt påverka, men som de under perioden på Livbojen förstått att de inte har ansvar för eller har någon inverkan på. Det är svårt att enbart genom denna utvärdering avgöra om Livbojen är till hjälp för alla barn som kommer dit i då enbart sju intervjuer genomförts. Analyser från detta underlag kan inte ses som representativt för alla barn som gått i stödgrupper på Livbojen, men de barn som har blivit intervjuade kan dock ses som stärkta och hjälpta av Livbojen. Vad som hjälper ett enskilt riskutsatt barn är mycket subjektivt då vissa av barnen kände sig hjälpta av att få träffa vuxna de kunde anförtro sig åt, medan andra barn tyckte sig bli hjälpta av att det var så roliga lekar i stödgruppen. Något som verksamheten också bör reflektera över är hur mycket som ska dokumenteras om barnen som kommer dit. Barnen som blivit intervjuade för denna rapport har blivit utvalda och kontaktade av personalen på Livbojen. Då kontaktuppgifter till de barn som tidigare kommit till verksamheten inte sparas har personalen letat efter barn som gått i stödgruppen och som de kommer ihåg namnen på via sökmotorer på internet. Detta tillvägagångssätt har med största sannolikhet medfört att urvalet blivit snedvridet. Det saknas information om de barn som inte ställt upp på intervjuer eller anledningar till detta. Ett bredare urval hade möjligtvis kunnat uppnås om det funnits kontaktuppgifter till de barn som tidigare kommit till Livbojen. En vetenskaplig studie som behandlar barns deltagande och åsikter i frågor kring samhällsämnen menar samtidigt att forskning som undersöker barns personliga upplevelser inte nödvändigtvis behöver ett brett urval. Är syftet att ett barn ska representera en större grupp krävs däremot ett brett urval av deltagare (Clark and Moss, 2001). Denna utvärdering representerar inte alla barn som varit i kontakt med Livbojen, utan är tänkt att ge en bild av hur en grupp utvalda barn sett på just sin tid i verksamheten. 23

24 6. Sammanfattning De intervjuade barnen som gått på Livbojen har positiva erfarenheter från att ha gått i stödgruppen och upplever sig hjälpta genom att de fått sätta ord på känslor, lärt sig att inte känna skuld och även lärt känna nya vänner som är i samma situation som dem själva. Under utvärderingens gång har det framkommit att personalen haft ett missnöje mot JD och de självskattningsformulär som man lämnat till barn och förälder. Det är av stor vikt att detta missnöje tas på allvar då det är personalen som främst träffar barnen och märker vad som fungerar och inte. I denna utvärdering har det bland annat framkommit att personalen önskar få veta om barnen som har gått i stödgruppsverksamheten har andra positiva sammanhang utanför gruppen och om de upplever någon skillnad av att ha gått i grupp. Dessa förslag har resulterat i att vi utarbetat nya enkäter åt verksamheten som kan fungera som en hjälp för att få svar på ovanstående frågor. Vidare behövs det en tydlig struktur och kommunikation inom verksamheten för att dessa frågor ska tas på allvar. Personalen har också uttryckt en önskan om att nå fler barn och för att kunna göra detta är det nödvändigt med en god samverkan kring barnen. Ytterligare en rekommendation är att verksamheten bör försöka digitalisera sitt arbete så mycket som möjligt för att effektivisera arbetsmoment, men också för att kunna standardisera arbetsuppgifter. 24

25 7. Bilagor Bilaga 1. Ursprungligt syfte och frågeställningar Syfte Undersöka möjligheten att använda Journal Digital för verksamhetsuppföljning, och, i ett senare skede, effektskattning. Undersöka barns och ungdomars erfarenheter av Livbojsprogrammet, särskilt i vad mån det ger dem det stöd de behöver. Undersöka hur föräldrars involvering i Livbojsprogrammet ser ut och hur denna kan utvecklas. Bidra till att involvera barnen/ungdomarna i utformningen av stödprogrammens utformning. Specifika frågeställningar 1. Innehåller Journal Digital uppgifter som kan användas för att kartlägga och se om barnet/ungdomen får det stöd de behöver och testa effekter av programmet 2. Fyller personalen i uppgifterna på planerat sätt? 3. Kvalitativ undersökning av användarnas syn på programmet. Hur ser de på att gå i ett grupprogram (jämfört med ett individuellt program)? På vilket sätt stöder Livbojsprogrammets reflekterande samtalsmetoder barnet/ungdomen att förstå/leva med förälderns/föräldrarnas missbruk? Är antalet träffar i programmet lagom? Hur ser barnen/ungdomarna på att föräldrarna skulle involveras i Livbojsprogrammet? 4. Kartläggning av hur föräldrar involveras i programmet och hur deras engagemang kan utvecklas. Metod Enligt Tjörns kommuns insända ansökan önskar man att samverkan med forskare skall ge svar på följande frågeställningar: 1. Hur fungerar implementeringen av kommunikationsplanen avseende, a) samverkan mellan externa och interna aktörer, b) utveckling av kompetensutveckling c) förankring av rutiner kring rekrytering? 2. Hur implementeras en kommunövergripande satsning kring journal digital i en relativt begränsad stödgruppsverksamhet som Livbojen? 3. Hur fungerar de reflekterade samtals- och kvalitativa uppföljningsmodellerna då de prövas i ett konkret sammanhang? Hur fungerar metoden kring ökad föräldramedverkan? Finns det behov av att komplettera med andra program, eller att utveckla andra Forskargruppen anser att man får besvara frågeställningarna i två omgångar. 1. Implementeringen av kommunikationsplanen kan sannolikt besvaras först under ett andra undersökningsår. Under det första året måste man se vilka planer som finns, hur dessa 25

26 dokumenteras, vilka aktörer som är involverade samt vilka behov aktörerna anser att kontaktplanerna skall uppfylla. I nästa skede blir det aktuellt att revidera existerande kommunikationsplaner och se hur dessa då påverkar a) samverkan mellan externa och interna aktörer, b) utveckling av kompetensutveckling c) förankring av rutiner kring rekrytering? 2. Det får man börja undersöka enligt den plan som skissas av kommunen. Men eftersom den endast delvis implementerats (enligt uppgift från Tjörns kommun) under 2012, kommer sannolikt implementeringsgraden att förändras avsevärt under Slutsatser bör därför inte dras förrän om något år, och möjlighet att göra det kommer att bero på hur många som använder Journal Digital i praktiken. 3. Hur fungerar de reflekterade samtals- och kvalitativa uppföljningsmodellerna då de prövas i ett konkret sammanhang? Denna frågeställning behöver delas i två: A. Hur fungerar de reflekterade samtalen och B. Hur fungerar de kvalitativa uppföljningsmodellerna då de prövas i ett konkret sammanhang? A. Denna frågeställning är möjligt att besvara genom kvalitativa intervjuer (i fokusgrupp och eller individuella intervjuer). Dessutom önskar man också utveckla denna samtalsteknik. Eftersom det är möjligt att göra först när man utvärderat det som redan gjorts måste en sådan ambition skjutas på till ett andra undersökningsår. Det rimliga är alltså att under 2013 undersöka hur det fungerat, samt då även använda tidigare års erfarenheter. Man har på Tjörn arbetat med Livbojen i c:a 10 år. Vi måste under kommande anslagsperiod undersöka vilka uppföljningsvariabler som finns på barnen/ungdomarna och som skulle kunna användas för att utvärdera Livbojens eventuella påverkan på ungdomarna. Under 2014 skulle man sedan kunna testa betydelsen av modifieringar i Livbojsprogrammet. B. Hur de kvalitativa uppföljningsmodellerna fungerar kommer att ta ett tag att undersöka eftersom man först måste undersöka vilka som används, samt hur ofta. 26