Läraren som demokratins väktare

Transkript

1 Läraren som demokratins väktare Skolans lärare är dels pedagoger med uppgifter att förmedla kunskaper och insikter till eleverna, dels offentliga ämbetsmän med speciella relationer till lagen, överordnade och medborgarna (inte minst brukarna: föräldrar och elever). I ämbetsmannarollen är lärarna demokratins tjänare, inte makthavarnas pigor eller drängar. Läroplanen och ämbetsmannen Läroplanen räknar upp värden som skolan ska verka för. Åtskilliga av dessa värden refererar mer eller mindre tydligt till ämbetsmannarollen. Den demokratiska grunden betonas, rätten att säga ifrån tas upp särskilt, elevernas demokratiska position understryks, och föräldrars och elevers rätt till inflytande på skolans verksamhet framhålls. Skolans regler, liksom det mesta av svensk lagstiftning, är förträffliga i demokratihänseende. Men det är en sak vad som står i lagar och förordningar. Avgörande är ändå om den enskilde läraren kan, vill eller förstår att implementera styrningen på ett korrekt sätt. Det är nämligen vad den enskilde läraren (polisen, sjuksköterskan, socialassistenten osv.) konkret gör som är policyn. Inte det som beslutas av riksdag och regering. Det är i förvaltningen (t.ex. skolan) som merparten av politiken försiggår. Samhällets styrsystem I ett samhälle finns olika styrsystem som det politiska, ekonomiska och sociala (civilsamhället). Styrsystemen bör styras av olika logiker. Figur 1 exemplifierar hur de tre systemen har olika, icke förenliga logiker i en västdemokrati med en kapitalistisk marknadsekonomi och ett civilsamhälle med familjer, föreningar osv. 1

2 POLITISKT SYSTEM allmänintresse samverkan öppenhet behov medborgare SOCIALT SYSTEM gruppintresse gemenskap privatlivets helgd behov medlem egenintresse konkurrens sekretess efterfrågan kund EKONOMISKT SYSTEM Figur 1 Styrsystemen i västsamhället med normer och relationer Ett problem är att styrsystemen lappar över och påverkar varandra i en ständigt pågående process. Det är därför inte självklart att normerna för styrningen få önskat genomslag i praktiken. I Sovjet tog det politiska systemet över det ekonomiska och sociala systemet. I många stater idag har det sociala systemet med religionen som instrument tagit över det politiska systemet. Hur ser det ut hos oss? Sedan decennier har ni haft en kraftig påverkan från ekonomin till övriga system. Den aktuella kraften kan kallas ekonomismen. Med tanken att allt ska värderas i pengar tränger den in i samhällets alla relationer. En effekt av detta är egoism och ojämlikhet som den kallar individualism. Bland dem som reagerar mot ekonomismens härjningar i västdemokratin finns också personer som knappast kan placeras till vänster på den politiska skalan. Högerideologen Hans L Zetterberg manar oss: För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet. Storkapitalisten, och idag demokratiförkämpen, George Soros hävdar att marknadsfundamentalismen idag är ett större hot mot det öppna samhället än någon totalitär ideologi. Vårt offentliga etos Normerna för det politiska systemet kan utvecklas till vårt offentliga etos. Detta utgörs av de värden som bör styra all offentlig verksamhet. Utifrån källor som förarbeten till lagstiftningen, lagstiftningen, tillämpningspraxis och beslut av kontrollinstanser kan vårt etos rekonstrueras enligt figur 2. 2

3 DEMOKRATIVÄRDEN EKONOMIVÄRDEN folkmakt konstitutionalism offentlig etik rationalitet kostnadseffektivitet produktivitet Figur 2 Vårt offentliga etos Värdeuppsättningen är likadan i alla västdemokratier. Det finns två huvudtyper av värden: demokrativärden (som bara finns i den offentliga sektorn) och ekonomivärden som finns i både offentlig och privat sektor). Av demokrativärdena bildar folkmakt och konstitutionalism (rättigheter, maktdelning och rättsäkerhet) den politiska demokratin. Den offentliga etiken är speciellt utformad för offentlig verksamhet. Av ekonomivärdena är funktionell rationalitet ungefär detsamma som yrkesskicklighet. Kostnadseffektiviteten är det centrala värdet i ekonomismen. Produktiviteten uttrycket att man också vill ha något för pengarna. I den offentliga verksamheten ska samtliga värden i vårt offentliga etos tillgodoses. Aktörerna måste alltså finna en farbar väg genom kraven från olika värden. Risken är då att demokrativärdena (de mjuka) får stå efter ekonomivärdena (de hårda) vilket är helt oacceptabelt. Man kan gå vidare och specificera värdena inom huvuduppsättningen. Demokrativärdena omfattar t.ex. dels substansvärden (jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet), dels processvärden (öppenhet, ömsesidighet, diskussion och ansvar). Ekonomismen attackerar den politiska demokratin i ryggen En särskild kategori av ämbetsmän är de professionella. Medlemmarna av professioner har en lång, avancerad utbildning inom ett speciellt område (läkare, lärare, ingenjörer, jurister osv.). Det finns alltid en risk för att de professionella prioriterar rationalitetsvärdet. Då kan ämbetsmannauppgiften bli perifer. Detta blir särskilt allvarligt i en tid då ekonomismen koncentrerar sina attacker på demokratin från dess ryggsida, dvs. genom den offentliga förvaltningen. Detta är speciellt uttalat i kommunerna som fungerar som trojanska hästar åt ekonomismen genom att introducera olika demokratireducerande praktiker. 3

4 Det är inte lätt att omedelbart se hoten mot demokratin. Den politiska processens inputsida (fram till de stora politiska besluten) ser ut som den brukar göra. Det kan vara lite problem med färre partimedlemmar, minskande valdeltagande osv. men vi känner utmärkt väl igen oss. Vänder vi oss till den politiska processens outputsida med implementeringen är situationen en helt annan. Centrala demokrativärden är hotade i en förvaltning som gör allt för att likna privatföretagen, när den inte helt enkelt lämnar över förvaltningsuppgifterna till privatföretag. Bl.a. försvinner öppenheten som är en grundbult i demokratin. Utan öppenhet får vi inte ömsesidighet, diskussion eller ansvarsutkrävande. När demokratins processvärden inte tillgodoses är substansvärdena, jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet illa ute. Självklart spelar friskolorna en roll i denna utveckling. Lärarna i dessa har inte ens formellt någon yttrandefrihet. Lojalitet gentemot chefen tenderar att bli det enda alternativet för den som vill behålla jobbet. Finns det för övrigt anledning att tro att ledningen i en fundamentalistisk, religiös friskola har några som helst förutsättningar att verkställa läroplanens mycket ambitiösa demokratiprojekt? Uppmuntrad av framgångarna i förvaltningen vände sig nu ekonomismen mot den politiska processens inputsida. Den representativa demokratin döms ut och föreslås ersatt med allehanda konstigheter. Det finns goda skäl för demokraten att känna oro. Även stabila demokratier kan rasa samman snabbt. Ämbetsmannens etiska position Vilken är ämbetsmannens etiska position i den politiska demokratin? Sammanfattningsvis ska ämbetsmannen samtidigt lyda lagen, vara lojal mot överordnade och visa samhällsmedlemmarna hänsyn (figur 3). LAGEN lydnad lojalitet samhällsmedlemmar ämbetsmannen hänsyn överordnade 4

5 Figur 3 Ämbetsmannens etiska position i den politiska demokratin Dessa tre krav är oproblematiska så länge de stämmer överens. Men vad gör ämbetsmannen om så inte är fallet? Den värdegrund han har att falla tillbaka på är vårt offentliga etos. Om han ställs inför en styrning som är olaglig, oetisk och olämplig måste han säga ifrån som är ett specifikt instrument för den politiska demokratin. Det föreligger en hel repertoar av möjligheter att säga ifrån. Av dessa är väcka, vissla och viska särskilt viktiga, bl.a. för att de två senare särskilt framhålls av lagstiftaren (t.ex. i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen). Väcka betyder att ämbetsmannen meddelar sin chef om något är på tok. Att lyssna på underordnade är ledarskapets grundbult den som inte gör det ska inte vara chef för människor utan möjligen för datorer. Vissla betyder att ämbetsmannen går utanför sin organisation, till massmedier eller överordnade organ. Viska betyder att ämbetsmannen lämnar uppgifter för publicering och räknar med att vara anonym ett speciellt meddelarskydd ska garantera detta. Det finns tre viktiga vägar för medborgaren att få information om en myndighet. Den första är att ta del av myndighetens information. Den andra är ta del av myndighetens handlingar enligt offentlighetsprincipen. Den tredje är att ämbetsmän informerar utåt om sin myndighet (viskar eller visslar). Den första är knappast verkningsfull i en myndighet med stora problem. Den andra kräver att man verkligen förstår hur myndigheten verkar och för det krävs den tredje vägen. Den demokratinödvändiga öppenheten förutsätter därmed viska och vissla. Individuell lönesättning som hot mot demokratin För att ämbetsmannen ska våga säga ifrån krävs att hon har en viss autonomi. I den klassiska svenska modellen tillgodosågs detta på tre olika sätt: (1) Lönen följde automatiskt ett visst program efter typ av tjänst och tjänsteår. (2) Anställningstryggheten var stor. Anställda med fullmakt kunde bara dömas till avsked av domstol om de begått ett allvarligt brott. (3) Befordran till högre tjänst bestämdes (formellt) utanför myndigheten. Dessa integritets- och autonomiskapande instrument finns inte längre. Lön, anställning och befordran används istället på ett sätt som kan minska autonomin. Lönesättningen är individuell, anställningstryggheten är som i privatsektorn och chefen befordrar. 5

6 Mest diskussion har ägnats den individuella lönesättningen. Denna motiveras med att den leder till större ansträngningar från de anställda. Blir det så? Inte vad vi vet. Eventuellt större motivation hos toppen i löneligan torde i vilket fall som helst tas ut av besvikelsen i botten. Hela idén kommer förstås från ekonomismen. I företagen är löneuppgifter inte offentliga. Inte sällan förbjuds de anställda att inbördes diskutera sina löner. I det offentliga är lönerna offentliga och de anställda kan förhålla sig till löneskillnaderna. Diskussionen har gällt sådant som att differentierade löner för samma arbete är orättvist och att de skapar motsättningar inom arbetskollektivet. Vad som bedöms vid individuell lönesättning kan väsentligen hänföras till ekonomivärdena. Yrkesskickligheten som duglighet är ett första kriterium. En marknadseffekt kan sedan störa ordningen och orsaka att den nyss utexaminerade anställde får högre lön än den som med skicklighet skött sitt arbete under många år. Jag har aldrig stött på kriterier som kan hänföras till demokrativärdena. Orsaken är väl endera att demokrativärdena är okända eller att man bara struntar i dem. Istället har vi all anledning att kräva att demokrativärdena beaktas. Detta gäller i synnerhet för skolan där demokrativärdena är så centrala i lagstiftningen. Det borde betala sig för läraren att säga ifrån om politiker och överordnade avviker från den smala vägen. För att få en hög lön borde det krävas en dokumenterad insats för demokratin. Dessvärre fungerar det med all säkerhet precis tvärtom. Sanningssägaren som bevakar medborgarnas demokratiska rättigheter på bekostnad av sina överordnades sinnesfrid har inte skäl att med tillförsikt se fram mot lönesamtalet. Istället gynnas jasägare och ögontjänare. Därmed fungerar lönesättningen som ett smidigt och utifrån svåråtkomligt repressionsinstrument. Blotta ryktet om att den används på det sättet kan vara tillräckligt för att skapa ordning i leden. När sedan de stora fackliga organisationerna sedan längre svikit sitt traditionella samhällsansvar för att helt fokusera på löne- och anställningsförhållanden, står sanningssägaren, demokratins sanna representant, ganska ensam. Det går inte att påvisa att individuell lönesättning ökar den pedagogiska förmågan, och den står i direkt motsättning till demokrativärdena. Detta noteras sällan i debatten. Istället försöker man tona ned lönens betydelse och hänvisar till nyttan och glädjen 6

7 med utvecklingssamtalen. Men behåll i så fall dem och återgå till automatisk löneutveckling! Varför blir det så här? Består då arbetsgivare och fack av idel antidemokrater? Det tror jag förstås inte. Som ofta går ondskan och enfalden hand i hand och tätt i deras spår följer fegheten, opportunismen, lättjan, okunnigheten, flocksolidariteten och egoismen. Läraren i den angripna demokratin Det offentliga är något fundamentalt annorlunda än det privata. På ett system, som är inriktat på folkmakt och jämlikhet och som fattar gemensamma beslut i gemensamma angelägenheter, ställs helt andra krav än på privatföretaget. De båda områdena har t.o.m. olika språk. På lång sikt torde lärarna vara den enskilda yrkesgrupp som är viktigast för den politiska demokratins fortlevnad. Lärarna har störst möjligheter att påverka kommande generationer i demokratins anda. Det kräver att läraren själv uppträder som demokratins väktare. Annars lär det vara svårt att skapa trovärdighet kring hela lärarrollen. Lennart Lundquist 7