Uppfödning av charolaiskvigor med utnyttjande av naturbetesmarker

Transkript

1 Uppfödning av charolaiskvigor med utnyttjande av naturbetesmarker Beef production with Charolais heifers using seminatural grasslands Examensarbete av: Johanna Bengtsson Handledare: Anna Hessle Sveriges lantbruksuniversitet Examens- och Institutionen för jordbruksvetenskap Skara seminariearbete nr 7 Skara 2002

2 FÖRORD I föreliggande examensarbete redovisas en studie avseende uppfödning av kvigor av en tung köttras, charolais, till slakt, vilken skedde under åren på Götala försöksstation utanför Skara. Studien ingår i ett större försök som även innefattar uppfödning av kvigor av lätt köttras som kommer att avslutas våren Uppfödningen skedde i Institutionen för jordbruksvetenskap Skaras regi och slakt skedde vid Swedish Meats anläggning i Skara. Studien finansierades av Köttböndernas forskningsfond, Mistra och Agroväst Ett varmt tack riktas till dem som medverkat i studien; David Johansson och Peter Carlsson, Götala försöksgård, för god omvårdnad av kvigorna under försökets gång, Anna-Lotta Wass för insamling av betesprover, Örjan Hansson, Hushållningssällskapet Skaraborg, för hjälp med ekonomidelen och personalen i nötslakten och nötstycken på Swedish Meats i Skara för god service. Till sist vill jag särskilt tacka min handledare Anna Hessle för att hon alltid har funnits till hands och hjälpt mig enormt! Frändefors november 2002 Författaren

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sida FÖRORD 2 SAMMANFATTNING 4 INLEDNING 6 LITTERATURSTUDIE 8 Uppfödning av kvigor till slakt 8 Faktorer som påverkar foderkonsumtion 8 Faktorer som påverkar ensilagekonsumtion 9 Fodrets verkningsgrad beroende på sammansättning 10 Inverkan på tillväxt och foderutnyttjande 10 Beteshöjdens inverkan på konsumtion och tillväxt 12 Kompensatorisk tillväxt 12 Naturbetesmarker 13 Klassificeringssystem för slaktkroppar 14 Slaktkroppsegenskaper, form- och fettklass 14 Intensitet och tillväxtens påverkan på slaktkroppen 15 Påverkan av slaktutbyte 15 Påverkan på marmorering 15 Ekonomiska aspekter på olika uppfödningsmodeller 16 MATERIAL OCH METODER 17 Djurmaterial 17 Försöksuppläggning 17 Provtagning och analys av foder 18 Slakt och insamling av slaktdata 19 Ekonomiska beräkningar 20 Statistiska analyser 20 RESULTAT 22 Stallutfodring 22 Betets höjd och näringsinnehåll 25 Tillväxt 29 Slaktkroppsegenskaper 31 Ekonomi 34 DISKUSSION 36 SLUTSATSER 40 SUMMARY 41 LITTERATURFÖRTECKNING 43 BILAGA 1. Götalas betesmarker med provtagningspunkter BILAGA 2-6. Bidragskalkyler 3

4 SAMMANFATTNING I Sverige föds cirka kvigor årligen upp till slakt som ungnöt. Många av slaktkvigorna är från början tänkta som rekryteringsdjur, men har gallrats bort vid olika tidpunkter. Det här gör slaktkviguppfödningen mycket oplanerad. Data från KAP (Köttboskapskontrollen), avseende renrasiga köttraskvigor som levererades till slakt under perioden april 1995 till september 2000, visar att endast 28 % av alla kvigor och 38 % av charolaiskvigorna klarade samtliga av de slaktkroppskriterier som krävs för märkeskvalitet, vilket innebär en slaktvikt på 275 till 399,9 kg, formklass E+ till R- och fettklass 2+ till 3+. Kvigor ansätter fett vid lägre vikt än stutar och tjurar, vilket gör det svårare att få tillräckligt tunga slaktkroppar utan att de blir för feta. Syftet med försöket var att finna ekonomiskt hållbara uppfödningsmodeller för slaktkvigor av charolaisras, som utnyttjar stora arealer naturbetesmark. I studien ingick 56 kvigor som alla var till minst 75 % av rasen charolais. Försöket var upplagt med en 2 x 2 faktoriell design, där utfodringsintensitet och slaktålder varierade. De två intensiteterna var 0,0 kg respektive 2,0 kg spannmål per djur och dag under stallperioderna, och slaktåldrarna var 18 respektive 22 månader. Under stallperioderna hade kvigorna fri tillgång till ett ensilage innehållande 10,8 MJ omsättbar energi, 133 g råprotein och 534 NDF per kg ts. Under betesperioden hölls kvigorna i en grupp på naturbetesmarker, i huvudsak bestående av öppen tuvtåteläng, men också med inslag av naturlig gräsmark. Efter betesperioden bedömdes beteshävden, ur naturvårdssynpunkt, ha varit god till mycket god. I medeltal var beteshöjden 5,9 cm före avbetning och 3,6 cm efter avbetning. Betets innehåll av energi, råprotein och NDF var i medeltal 10,1 MJ, 167 g och 543 g per kg ts före avbetning och 9,4 MJ, 148 g och 553 g per kg ts efter avbetning. Foderkonsumtion registrerades boxvis och tillväxten följdes upp individuellt varannan vecka. Slaktkropparnas vikt, formklass och fettklass bedömdes enligt det konventionella klassificeringssystemet EUROP. Bidragskalkyler beräknades för de fyra försöksleden. Daglig foderkonsumtion och dagligt energiintag påverkades av såväl spannmålsgiva som slaktålder medan slaktkroppsegenskaper påverkades enbart av slaktålder. Ensilagekonsumtionen var större hos de kvigor som fick 0,0 kg spannmål (6,8 kg ts/dag) än hos de kvigor som fick 2,0 kg spannmål (5,9 kg ts/dag). De kvigor som slaktades vid 22 månaders ålder konsumerade mer ensilage per dag (6,9 kg ts) än de kvigor som slaktades vid 18 månaders ålder (5,8 kg ts). Den totala foderkonsumtionen var också större för de kvigor som fick 2,0 kg spannmål (7,5 kg ts/dag) än de som fick 0,0 kg spannmål (6,8 kg ts/dag). För kvigor som fick 0,0 kg spannmål var den dagliga tillväxten 910 g under stallperiod 1 och 845 g under stallperiod 2, medan kvigor som fick 2,0 kg spannmål växte 1045 respektive 1065 g/dag under stallperiod 1 och stallperiod 2. Ingen skillnad kunde påvisas i daglig tillväxt under betesperioden mellan de olika spannmålsgivorna och tillväxten på bete var i medeltal 442 g/dag. Ingen skillnad kunde heller påvisas för genomsnittlig tillväxt under hela uppfödningsperioden mellan de olika spannmålsgivorna eller slaktåldrarna. Slaktvikten var 256 kg för de kvigor som slaktades vid 18 månaders ålder och 324 kg för de som slaktades vid 22 månaders ålder. Både form- och fettklass var högre för de kvigor som slaktades vid 22 månaders ålder (mellan R och R+ respektive 3+ och 4-) jämfört med de som slaktades vid 18 månaders ålder (mellan R- och R respektive 2 och 2+). Den totala köttintäkten per djur var högre för de kvigor som slaktades vid 22 månaders ålder (6 925 kr) än för de som slaktades vid 18 månaders ålder (5 090 kr). Trots tyngre slaktkroppar och högre formklassning för de kvigor som slaktades vid 22 månaders ålder gav uppfödning till 18 månaders ålder, på grund av lägre arbetsåtgång, ett högre täckningsbidrag 3. 4

5 Foderkonsumtionen låg något under vad som har registrerats i tidigare studier, vilket kan bero på stor andel ammoniumkväve av totalkväve i ensilaget. Trots det var tillväxten på stall god. De låga tillväxterna på bete kan bero dels på de höga tillväxterna på stall och dels på starkt betestryck mot slutet av betessäsongen. En högre intensitet och därmed en högre slaktvikt hade kunnat förbättra lönsamheten för uppfödning till 18 månader, till exempel genom bete av vallåterväxt i slutet av betessäsongen. Finns det tillgång till ett relativt billigt ensilage och alternativvärdet för arbete är lågt kan en vidareuppfödning av charolaiskvigor till 22 månader på en enbart ensilage vara ekonomiskt försvarbar. I annat fall verkar vidareuppfödning till 18 månader vara den mest konkurrenskraftiga uppfödningsmodellen av de båda. 5

6 INLEDNING Det fanns år kor för köttproduktion i Sverige (Anonym, 2001). Medan antal mjölkkor i Sverige sjunker har antalet kor för enbart köttproduktion varit oförändrat sedan Det här gör att ca köttraskvigor föds varje år och med den relativt låga rekryteringsprocent som råder i dikobesättningar (knappt 20 %) ger det ca köttraskvigor som föds upp till slakt årligen. En del av kvigorna slaktas som mellankalv medan andra levereras senare till slakt, ofta utan att från början vara avsedda som slaktdjur. Många av kvigorna som går till slakt är från början tänkta som rekryteringsdjur, men har gallrats bort vid olika tidpunkter. Det här gör kviguppfödningen mycket oplanerad. För att få ett bra avräkningspris krävs att slaktkropparna väger från 275 till 399,9 kg, har en formklass som är R- eller högre samt en fettklass från 2+ till 3+. Uppfyller slaktkroppen de här kraven klassas den som märkeskvalitet och är berättigad till köttrastillägg. För att köttrastillägg ska utgå krävs dock enligt Swedish Meats regler att fadern till slaktdjuret är stamboksförd köttrastjur samt att besättningen är ansluten till BIS, Swedish Meats kvalitetssäkring (Anonym, 2002a). Vintern kommer kraven för att BIS-tillägg ska utgå att sänkas för slaktkvigor. Tillförseln till slakterierna är lägre under vintern och för att öka tillgången kommer kraven på slaktvikt att sänkas till 250 kg och högsta tillåtna fettklass höjas till 4- (Eder, 2002). Kvigor ansätter fett vid lägre vikt än stutar och tjurar, vilket gör det svårare att få tillräckligt tunga slaktkroppar utan att de blir för feta (Allen, 1990). Det är därför viktigt att ha en relativt låg foderintensitet för att önskad slaktmognad ska inträffa vid en högre slaktvikt. Nedan redovisas slaktvikter och klassificeringsresultat från renrasiga köttraskvigor, där rådata som ligger till grund är uppgifter från Svensk Mjölk, men redovisas genom egen sammanställning. Uppgifterna innefattar köttraskvigor som kommer från KAP (Kött Avel Produktion) -anslutna besättningar och har slaktats från april 1995 till september 2000 och inkluderar raserna charolais, hereford, aberdeen angus, limousin, simmental och blond d aquitaine. Utav de renrasiga köttraskvigor som levererades till slakt under perioden uppnådde 836 de slaktkroppskriterier som krävs för märkeskvalitet, vilket motsvarar 28 % utav totalantalet (Tabell 1). Tabell 1. Andel av kvigor av renrasig köttras i viktintervall, formklass och fettklass som krävs för klassning som märkeskvalitet samt andel kvigor som klarat samtliga krav för märkeskvalitet (KAP, 2000). Slaktkroppsegenskap Andel (%) Viktintervall ,9 kg 48 Formklass > R- 58 Fettklass Märkeskvalitet a 28 a Viktintervall ,9 kg, formklass E+ till R- och fettklass 2+ till 3+. Utav de levererade kvigorna var av rasen charolais, som är till antalet djur den största köttrasen i Sverige (Widebeck, 2002b). Uppgifter från KAP visar att 38 % av charolaiskvigorna klarade kraven för märkeskvalitet (Tabell 2). 6

7 Tabell 2. Andel av kvigor av charolaisras i viktintervall < 275 kg, ,9, > 400 kg, formklass > R-, fettklass < 2+, , > 3+ och andel kvigor som klarat samtliga krav för märkeskvalitet (KAP, 2000). Intervall Viktintervall < 275kg ,9 kg > 400 Andel (%) Formklass > R- Andel (%) 71 Fettklass < >3+ Andel (%) Märkeskvalitet a Andel (%) 38 a Viktintervall ,9 kg, formklass E+ till R- och fettklass 2+ till 3+. I medeltal var slaktvikten för charolaiskvigorna 283± SD 44 kg, med en formklass på 7± SD 2,7 (7 = R-) och en fettklass på 7± SD 2,0 (7 = 3-). Den genomsnittliga slaktåldern var 21±7 månader med en stor spridning, där lägsta slaktåldern var 6 månader (troligtvis mellankalv som har klassats som kviga) och högsta slaktåldern var 79 månader (KAP, 2000). Genom att använda sig av en mer planerad köttproduktion med hjälp av mer planerade uppfödningsmodeller skulle med all säkerhet andel kvigor med märkeskvalitet kunna höjas. Tidigare erfarenheter av kviguppfödning är dock begränsad och kunskapen liten, vilket gör att forskning inom området är motiverat. Införande av tilläggsbelopp (kvigpremie) på slaktbidraget samt de ersättningar som utgår från EU för skötsel av betesmark gör kvigorna mer intressanta för köttproduktion (Anonym, 2002b; Anonym, 2002c). Kvigor är väl lämpade för extensiv produktion och är enkla att ha på bete jämfört med tjurar. Det här gör att de bidrar till bevarande av naturbetesmarker. Kan en vidareuppfödning av kvigor till slakt dessutom minska överskottet av mellankalvar på hösten och bidra till en jämnare produktion över året blir produktionsformen än mer intressant. I det här försöket skedde därför, åtminstone i ett av försöksleden, slakt vid en tidpunkt på året då brist på nötkött råder. Syftet med försöket var att finna ekonomiskt hållbara uppfödningsmodeller för tyngre köttraskvigor som ska födas upp till slakt som ungnöt, där det också ingår stora arealer naturbetesmark. 7

8 LITTERATURSTUDIE Uppfödning av kvigor till slakt Det finns tre huvudalternativ vid uppfödning av köttraskvigor för slakt. Det första är att föda upp dem till mellankalv, vilket innebär att de slaktas direkt efter avvänjning vid en ålder på ca 6-7 månader vid en levandevikt på 250 kg. Det är då viktigt att kalvarna har en jämn och hög tillväxt från födelse till slakt för att uppnå bra klassningsresultat (Widebeck, 2002a). Ett andra alternativ är att låta kvigan kalva in en gång för att sedan slaktas som ungko. Det medför en ökad risk för svåra kalvningar jämfört med traditionell dikoproduktion (Hessle, 2001) men studier visar att det är möjligt att producera slaktkroppar med godtagbar kvalitet (Khadem et al., 1994). Det tredje alternativet, som är det som kommer att behandlas här, är planerad vidareuppfödning av kvigor till ungnöt. Då kvigor ansätter fett vid en lägre kroppsvikt än stutar och tjurar är det viktigt att utfodra med en låg intensitet som gör att slaktkropparna blir tillräckligt stora utan att de blir för feta. Kvigor av tung köttras ansätter dock inte fett lika tidigt som kvigor av lätt köttras (Allen, 1990). Gemensamt för uppfödningsmodeller för kvigor till slakt är att de baseras på bete och grovfoder i stor utsträckning, vilket stämmer väl överens med kvigors krav på en lägre uppfödningsintensitet (Allen, 1990; Danielsson och Johnsson, 1995; Widebeck, 2002a). För att få högsta betalning krävs för den prissättning som råder i Sverige idag, att kvigan kommer upp i en slaktvikt på 275 kg, formklass lägst R- samt har en fettklass från 2+ till 3+. Förslag på möjlig uppfödningsmodell för att kunna klara de här kraven på klassning är att föda upp köttraskvigor till 21 månaders ålder med en genomsnittlig tillväxt på 800 g/dag, vilket antages ge en slaktvikt på 280 kg. En sådan uppfödningsmodell inkluderar bete och foderstaten är främst baserad på grovfoder med en mindre spannmålsgiva (Widebeck, 2002a). En annan hypotetisk uppfödningsmodell är att föda upp kvigor till 22 månaders ålder men med en något lägre tillväxt (500 g/dag under stallperiod 1, 700 g/dag under betesperioden och 700 g/dag under stallperiod 2). Även den modellen antages resultera i en slaktvikt på 280 kg och en formklass R- (Danielsson och Johnsson, 1995). Faktorer som påverkar foderkonsumtion Att förutsäga konsumtionsförmågan hos växande nötkreatur är mycket svårt. Det här gäller särskilt grovfoderkonsumtionen som påverkas av många faktorer. En generell tumregel för det totala dagliga torrsubstansintaget är 22 g/kg levandevikt (2,2 % av kroppsvikten) för växande ungnöt (McDonald et al., 1997). Allen (1997) delar upp konsumtionsförmågan efter kroppsvikt. På en blandad foderstat är de traditionella rekommendationerna att det dagliga torrsubstansintaget är 3 % av kroppsvikten vid en levandevikt på 100 kg, 2,5 % vid en levandevikt på 300 kg och 2 % eller mindre vid en levandevikt på 600 kg (Allen, 1997). Foderkonsumtionen påverkas av smältbarheten, men framförallt av hur fort fodret bryts ner. Smältbarhet och nedbrytningshastighet har ett samband, då foder som bryts ner fort i regel har en hög smältbarhet och det ger en snabb passage genom mag- och tarmkanalen, vilket möjliggör större foderkonsumtion. NDF (neutral detergent fiber) är ett mått på andelen cellväggar i fodret och är den foderkomponent som bestämmer nedbrytningshastigheten. Foder som har samma smältbarhet kan skilja sig i NDF-innehåll och därmed ge olika konsumtionsmängder. Strukturen på fodret påverkar också konsumtionen. Vid pelletering ökar foderkonsumtionen men smältbarheten minskar (McDonald et al., 1997). 8

9 Faktorer som påverkar ensilagekonsumtion Faktorer som påverkar ensilagekonsumtionen är smältbarheten, som har ett samband med NDF-innehållet och energivärdet, tillskott av kraftfoder, torrsubstanshalten, strukturen och halten av ammoniumkväve av totalkväve (Allen, 1997; McDonald et al., 1997). Om foderstaten till köttdjur är helt och hållet baserad på ensilage ger en ökad smältbarhet på 10 g/kg ett ökat torrsubstansintag på 1,7 %, som i sin tur kan leda till att levandevikttillväxten ökar med 45 g/dag och slaktkroppstillväxten med 33 g/dag (Steen, 1988). En procentenhets ökning av smältbarheten betyder en höjning av innehållet omsättbar energi med ca 0,16 MJ/kg ts (Norrman, 1990), vilket betyder att ensilagekonsumtionen ökar med en högre energikoncentration. Ett tillskott av kraftfoder ger substitutionseffekter ett intervall mellan 0,40 till 0,65 kg ts ensilage/kg ts kraftfoder (Allen, 1997). Ett ensilage med högre näringsvärde ger en större minskning per kg tillsatt kraftfoder och ju högre ensilagekonsumtionen är, desto mer sjunker den när kraftfodergivan ökar (Norrman, 1990; Steen och Kilpatrick, 2000). Substitutionstalet stiger från 0,4 till 0,8, när ensilagets energiinnehåll ökar från 8,5 till 11,5 MJ/kg ts (Norrman, 1990). Steen och Kilpatrick (1998) fick i medeltal en minskad ensilagekonsumtion med 0,54 kg ts ensilage/kg ts kraftfoder, vilket stämmer väl överens med McDonald et al. (1997). Genom att öka andelen kraftfoder från 0 till 360 g/kg ts minskade ensilageintaget med 0,56 kg ts ensilage/kg ts kraftfoder, vilket gjorde att det totala torrsubstans- och energiintaget ökade (Steen och Kilpatrick, 1998; 2000). Det här visade även Steinwidder et al. (1996) vid uppfödning av simmentalkvigor upp till 500 kg levandevikt som fick två olika spannmålsgivor och i övrigt fri tillgång till ensilage samt en mindre mängd hö. De kvigor som fick 0,0 kg korn hade en daglig foderkonsumtion på 7,4 kg ts och ett energiintag på 64,4 MJ/dag medan kvigor som fick 2,0 kg korn hade en daglig foderkonsumtion på 8,1 kg ts samt ett energiintag på 75,2 MJ/dag. Däremot kunde Danner et al. (1980) ej påvisa skillnader i foderkonsumtion hos köttdjur där foderstaten bestod av ensilage och kraftfoder från 0 till 85 %. Foderkonsumtionen låg konstant på ca 10,7 kg ts/dag. En torrsubstanshalt på 22 till 25 % på ensilagetökar konsumtionen jämfört med en torrsubstanshalt under 20 %. En ökad foderkonsumtion behöver dock inte betyda en högre slaktkroppstillväxt. Steen (1984; 1988) jämförde förtorkat ensilage med direktskördat och fann att intaget ökade då ensilaget var förtorkat men att slaktkroppstillväxten minskade. Det dagliga torrsubstansintaget ökade från 5,9 kg ts till 6,2 kg ts när ensilaget förtorkades jämfört med direktskördat ensilage, men slaktkroppstillväxten minskade från 630 g/dag för direktskördat till 585 g/dag för förtorkat ensilage (Steen, 1988). I ett annat försök minskade slaktkroppstillväxten med 30 g/dag trots att levandetillväxten ökade med 41 g/dag till följd av ett ökat torrsubstansintag (Steen, 1984). Ett korthackat ensilage som är lättkonsumerat ökar konsumtionen jämfört med ett ensilage som har längre hackelslängd (Allen, 1997). Andelen ammoniumkväve av totalkväve är en indikator på hur välensilerat ensilaget är (Allen, 1997). Ett ensilage som har under 8 % ammoniumkväve av totalkväve har en bra hygienisk kvalitet, 8-12 % ammoniumkväve av totalkväve är mindre bra kvalitet och över 12 % ammoniumkväve är dålig hygienisk kvalitet (Jafner, 1992; Spörndly et al., 1988). Ett välensilerat ensilage, som har under 10 % ammoniumkväve av totalkväve, ger större konsumtion än ett dåligt ensilerat ensilage, som har över 15 % ammoniumkväve av totalkväve (Allen, 1997). 9

10 Fodrets verkningsgrad beroende på sammansättning Foderstater som består av en stor andel ensilage har visat sig ge lägre tillväxthastighet och större andel fett i slaktkroppen än då motsvarande mängd energi och protein, har tillförts i form av en mer högkoncentrerad foderstat (Steen och Kilpatrick, 2000). Underhållsbehovet blir större vid en grovfoderbaserad foderstat jämfört med en mer kraftfoderbaserad foderstat, vilket beror på en större energiåtgång till att äta och idissla grovfoder jämfört med kraftfoder (Steen och Kilpatrick, 2000; Ørskov och McLeod, 1990). En del av energin går förlorad som metangas vid nedbrytning av foder i vommen. Kraftfoder ger mindre produktion av metangas då socker och stärkelse förjäser snabbt till propionsyra, vilket effektivt utnyttjas i kroppens energiomsättning. Nedbrytning av cellulosa i grovfoder går långsammare och mer ättiksyra bildas, vilket ger mer metangas och därmed större energiförlust (Widebeck, 2002a). Vidare utgör tarmvävnaden en större andel av kroppsvikten hos nötkreatur som främst äter grovfoder, jämfört med de som äter en mer kraftfoderbaserad foderstat (Baker et al., 1992). En ökad smältbarhet är det mest effektiva metoden att öka utbytet av kött från gräsensilage (Steen, 1988). I ett försök av Steen och Robson (1995) utfodrades köttraskvigor med tre olika foderstater där ensilage/kraftfoderkvoterna var 75/25, 50/50 respektive 30/70. Målsättningen var att den totala dagliga energigivan skulle vara densamma oavsett ensilage/kraftfoderkvot, men energigivan var i själva verket 94, 90 respektive 86 MJ/dag. En ökning av andelen kraftfoder ökade levandevikt- och slaktkroppstillväxten per MJ omsättbar energi men andelen kraftfoder påverkade inte slaktutbytet eller slaktkroppstillväxten. Hur stor tillväxtökningen blir vid ett kraftfodertillskott beror på ensilagets näringsmässiga kvalitet (Norrman, 1990; Steen, 1988). Har ensilaget ett högt energivärde ökar inte ett tillskott av kraftfoder tillväxten i så stor utsträckning som om ensilaget hade haft låga energivärden. Naturligtvis har ensilagets energivärde mindre betydelse för tillväxten vid stora kraftfodergivor (Norrman, 1990). Vid utfodring av ensilage med låg smältbarhet har tillskott av protein gett positiv effekt på tillväxten (Steen, 1988). Ensilagets smältbarhet sjunker när andelen stärkelserika kraftfoder ökar i foderstaten (Steen och Robson, 1995). Steen och Kilpatrick (2000) ökade kraftfoderandelen från 0 till 38 % men fick ingen förändring av koncentrationsgraden i totalfoderstaten (12,5 MJ/kg ts) (fodrets koncentrationsgrad beräknades genom bestämning av bruttoenergi i foderintag, träck och urin samt i form av metangas) trots att kraftfodret hade en högre koncentrationsgrad än ensilaget, vilket troligtvis beror på den sämre smältbarheten av fibrer som uppstår när kraftfoderandelen ökar. Smältbarheten kan försämras genom att ph-värdet i vommen blir så lågt att de cellulosaspjälkande mikroberna inte trivs. Risken är större för smälbarhetssänkningar när ensilaget har en hög smältbarhet. Enligt Norrman (1990) visar sig effekter av smältbarhetssänkningar först när kraftfodergivorna står för % av totalfoderstaten. Upp till % kraftfoder av totalfoderstaten brukar öka tillväxten och sänka energiåtgången per kg producerat kött (Norrman, 1990). Inverkan på tillväxt och foderutnyttjande En mängd försök visar att tillväxten ökar med inslaget av kraftfoder i foderstaten. Det här beror dels på en större total foderkonsumtion och ett större energiintag, men också på att foderutnyttjandet förbättras av en mer kraftfoderbaserad foderstat (Mandell et al, 1997; Steen, 1988; Steen och Kilpatrick, 2000; Steinwidder et al., 1996). Lowman et al (1994) gjorde 10

11 försök där man jämförde hereford (tidig slaktmognad) med charolais (sen slaktmognad) och kvigor med stutar. Skillnader i levandevikt efter en stallperiod var mindre mellan ras (18 kg) än vad skillnaden var mellan kön (25 kg). Såväl tillväxt som torrsubstansintag var högre hos charolais respektive stutar (Lowman et al., 1994). För att växa g/dag krävs en koncentrationsgrad av fodret på minst 10,7 MJ omsättbar energi per kg ts för kvigor av tyngre köttras som charolais (Allen, 1997). En fördel med spannmålsfoderstater är att man uppnår bättre tillväxter, vilket leder till slaktmognad vid en lägre ålder hos djuren (Muir et al, 1998). I försök med charolaiskorsningsstutar (Mandell et al, 1997) användes tre olika foderintensiteter; % ensilage under hela försöket, % ensilage de första 42 dagarna av försöket och sedan 25 % ensilage, 68 % ensilerad majs och 3,5 % sojamjöl fram till slakt och % ensilage, 68 % ensilerad majs och 3,5 % sojamjöl under hela försöket. Till samtliga tre foderintensiteter tillkom mineraler. Den genomsnittliga dagliga tillväxten blev 910 g, g respektive g, med en foderomvandlingsförmåga på 10,5, 7,3 respektive 5,5 kg ts/kg tillväxt. Den lägre dagliga tillväxten för dem som ätit en grovfoderbaserad foderstat gjorde att det tog två månader längre tid för dem att bli slaktmogna jämfört med de som hade fått en kraftfoderbaserad foderstat (Mandell et al, 1997). Genom att öka kraftfodergivan från 0 till 1,8 kg/dag (19 % av totala torrsubstansintaget) till stutar ökade levandevikttillväxten med 147 g per kg kraftfoder och dag och slaktkroppstillväxten med 91 g/dag. När kraftfodergivan ökade från 1,8 kg/dag till 3,6 kg/dag (19 till 34 % av totala ts-intaget) var motsvarande ökning 63 respektive 52 g/kg kraftfoder och dag (Steen, 1988). Tjurar har generellt en högre tillväxt och bättre foderomvandlingsförmåga än kvigor på samma foderstat. Dymnicki et al. (1996) visade det genom att ge ett dagligt foderintag på 6,0 kg ts/dag oavsett kön. Tjurarna växte 1 530g/dag jämfört med kvigorna som växte g/dag. Foderomvandlingsförmågan var 3,97 kg ts/kg levandevikttillväxt respektive 4,91 kg ts/kg. Jämförelsen gjordes när djuren var mellan 210 och 252 dagar gamla. Andra kvigor som slaktades vid en ålder av 461 dagar hade en foderomvandlingsförmåga på 9,2 kg ts/kg levandevikttillväxt vid ett foderintag på 7,6 kg ts/dag på en foderstat som bestod av 34 % ensilage och 66 % kornbaserat kraftfoder (Newman et al,1993). I försök av Gerhardy och Griepenkerl (1994) utfodrades köttraskvigor med en spannmålsbaserad foderstat (5,5 kg kraftfoder/djur och dag) till en ålder på 9,7 månader med en slaktkroppsvikt på 175 kg. Den dagliga tillväxten var störst när kvigorna var mellan 150 och 200 dagar gamla, och låg då mellan 1150 och 1250 gram per dag, men raser som charolais med en hög tillväxtkapacitet hade bra tillväxt även efter 200 dagars ålder. Steinwidder et al (1996) gjorde försök med simmentalkvigor som fick två olika foderintensiteter. De fick antingen 0,0 kg korn eller 2,0 kg korn plus 1,0 kg hö och i övrigt fri tillgång på ensilage (136 g/kg ts råprotein och 8,8 MJ/kg ts). Kvigorna föddes upp till tre olika levandevikter; 400 kg, 450 kg och 500 kg. I gruppen som fick 0,0 kg korn ökade den dagliga tillväxten med levandevikten (564, 583 respektive 604 g/dag). Hos gruppen av kvigor som fick 2,0 kg korn var förhållandet det omvända, den dagliga tillväxten minskade med levandevikten (757, 742 respektive 694 g/dag). Steen och Kilpatrick (2000) gav stutar 0, 120, 240 respektive 360 g kraftfoder/kg ts foder och resten ensilage. Fodret gavs i fri tillgång. Foderstaten med 360 g kraftfoder/kg ts gav såväl den högsta tillväxten, g/dag, som högst slaktkroppstillväxt per konsumerad MJ (omsättbar), men resulterade i den fetaste slaktkroppen av de olika foderstaterna. I försöket 11

12 ingick även en grupp stutar som fick ett restriktivt foderintag (80% av fri tillgång) av foderstaten som bestod av 360 g kraftfoder per kg foder. Ett restriktivt foderintag gav en försämrad fodereffektivitet samt en lägre levandevikt och slaktkroppstillväxt. Betets inverkan på konsumtion och tillväxt Faktorer som påverkar betesintaget är tuggornas storlek, antal tuggor per minut samt den totala betestiden. För att få en maximal tugga krävs en beteshöjd på cm och ett relativt tätt åkermarksbete (McDonald et al., 1997). Steen och Kilpatrick (1998) gjorde försök med två olika beteshöjder på åkermarksbete, 10 respektive 6,5 cm. En minskning av beteshöjden ökade tiden som djuren (köttraskorsningstjurar) aktivt ägnade sig åt att beta. Den dagliga levandevikttillväxten minskade från g/dag till 840 g/dag med en minskad beteshöjd. Att stödutfodra med kraftfoder på bete gav ingen effekt på levandevikttillväxten. Däremot minskade tiden som djuren ägnade sig åt att beta vid stödutfodring av kraftfoder. Det här var särskilt markant för de djur som hade den låga beteshöjden (6,5 cm). Hinks et al. (1999) fick liknande resultat i försök på åkermarksbete med två olika beteshöjder, 7 respektive 9 cm. Levandevikten vid slakt var lägre för den låga beteshöjden, 420 kg jämfört med 438 kg för den höga beteshöjden, vilket också avspeglades i slaktvikten som var 226 kg för låg beteshöjd respektive 238 kg hög beteshöjd. Spörndly et al., (2000) gjorde betesförsök i Mellansverige med stutar på naturbetesmark med tre olika beteshöjder, låg (3-6 cm), medium (6-10 cm) och hög beteshöjd (>10 cm). Stutarna som betade på låg beteshöjd växte 430 g/dag vilket var lägre (P < 0,001) än de som betade på medium (770 g/dag) och hög beteshöjd (830 g/dag). Det gick ej att påvisa några skillnader mellan medium och hög beteshöjd. Slutsatsen var att en beteshöjd under 6 cm ger en lägre daglig tillväxt och lägre produktion. Även Wright och Russel (1986) kom fram till att beteshöjden påverkar såväl tillväxten som betesintaget och för att få ett maximalt intag bör beteshöjden vara åtminstone 8 cm. Beteshöjden påverkar även näringsvärdet, en låg beteshöjd ger mer aska, högre råproteinhalter och något lägre NDF-värden. Samtliga tre beteshöjder hade samma säsongsvariation med högre energivärden och lägre NDF-värden i början av vegetationsperioden än mot slutet (Spörndly et al., 2000). Det är väl dokumenterat att djur som släpps på bete på våren tappar i vikt. Viktförlusten är större om djuret har haft en god tillgång på foder innan betessläppet (Hinks et al., 1999) och om vinterfoderstaten haft hög intensitet, vilket kan bero på ett större tarminnehåll vid betessläppning samt ett lägre betesintag för de djur som haft en högre foderintensitet (Wright och Russel, 1986). En viktminskning på 1-1,5 kg/dag är inte ovanligt de två första veckorna på bete (Spörndly et al., 2000; Steen och Kilpatrick, 1998). Kompensatorisk tillväxt Kompensatorisk tillväxt innebär att djur kompenserar en lägre tillväxt under en period med högre tillväxt under en period med bättre förutsättningar. Betesgång innebär oftast fri tillgång på ett relativt högkoncentrerat foder (Danielsson et al., 1992). Det här gör att en låg tillväxt under stallperioden, g/dag, kan kompenseras av en hög tillväxt, g/dag, under efterföljande betesperiod under förutsättning att betestillgång och beteskvalitet är hög (Hessle, 2001). Djuren kan dock aldrig få en högre total tillväxt genom att utnyttja kompensatorisk tillväxt (Danielsson et al., 1992). Försök gjordes med tre olika utfodringsintensiteter under 12

13 stallperioden, där en konstant ensilagegiva på 4,17-4,32 kg ts som kompletterades med olika mängd krossat korn (Wright och Russel, 1986). Djuren växte 310 g/dag, 580 g/dag respektive 790 g/dag i vardera grupp. När djuren sedan släpptes på bete visade det sig att ju lägre intensitet av vinterfoderstaten (och därmed lägre tillväxter) desto större var betesintaget, vilket gav en högre daglig tillväxt på bete. Det här visade tydligt på djurens förmåga att utnyttja kompensatorisk tillväxt. För att kunna utnyttja kompensatorisk tillväxt fullständigt krävs, enligt författaren, 230 betesdagar per år och inte mer än 135 stallutfodringsdagar, vilket är en omöjlighet under svenska förhållanden. I en fältstudie i västra Sverige hade gårdar med högst tillväxt under stallperioden de lägsta tillväxterna på bete (Danielsson et al., 1992). Särskilt tydligt var det där tjurarna hade fått höga kraftfodergivor. När den höga tillväxten under första stallperioden orsakades av stor konsumtion av ett energirikt grovfoder påverkades inte tillväxten på bete lika negativt. Slutsatsen blev att en hög tillväxt och höga kraftfodergivor innan betessläppning resulterar i låg tillväxt på bete. Vidare hade de tjurar som hade den lägsta tillväxten på bete den bästa tillväxten efterföljande stallperiod. Där nötkreatur har gått på bete med lägre beteshöjd och därmed vuxit sämre än de som gått på bete med högre beteshöjd har kompensatorisk tillväxt visat sig vid installning (Steen och Kilpatrick 1998). De första två månaderna efterföljande stallperiod växte de djur som gått på den låga beteshöjden bättre än de som betat på den högre, g/dag jämfört med g/dag. Senare under uppfödningsperioden fanns det ingen skillnad mellan de två försöksbehandlingarna och de som betat på den lägre beteshöjden var slaktmogna senare än de som betat på den högre beteshöjden. Naturbetesmarker Naturbetesmark är betesmark som i modern tid inte utsatts för kultiverande åtgärder så som gödsling, kalkning, dränering eller insådd av vallväxter. Naturbetesmarkerna tillhör de miljöer som vid traditionell skötsel hyser flest växt- och djurarter. Utav de kärlväxter som finns i landet kan förekomma i naturbetesmarker. Ingen annanstans i hela Norden kan man finna så många olika växter inom samma markslag (Pehrson, 2001). Det traditionella sättet att sköta de flesta typer av naturbetesmarker är en tidig betessläppning och en sen installning, ett högt betestryck med en kontinuerlig betning med två eller flera djurslag samt årlig putsning och röjning (Pehrson, 1994). Utav många års kontinuerlig hävd utvecklas den karaktäristiska grässvålen som härbärgerar en stor artrikedom, men också utgör en spärr mot en etablering av träd och buskar. Artantalet minskar successivt om hävden avtar eller upphör på grund av att många arter kommer att bli utkonkurrerade av högvuxna gräs och örter eller den alltmer ökande förnabildningen (Pehrson, 2001). Naturbetesmarkernas produktionsvärde underskattas ofta. De ger inte samma totalmängd bete som gödslade åkermarker men har andra fördelar. Med rätt skötsel ger de en jämnare produktion över säsongen, ett smakligt bete med en tramptålig grässvål, en snabbare gödselnedbrytning genom en rikare markfauna samt skydd för sol, regn och vind (Pehrson, 1994). Djurens tillväxt på naturbeten varierar kraftigt mellan olika år och mellan olika försök och besättningar, men det bör vara möjligt att uppnå bra tillväxt på ogödslade naturbetesmarker, som betas så intensivt att landskapsvårdens krav på liten kvarstående vegetationsmängd uppnås. Dagliga tillväxter på g är ingen omöjlighet på naturbetesmarker för kvigor, men dessa tillväxter förutsätter restriktiv utfodring under vintern före betessläppning, tidig 13

14 betessläppning och mjuk övergång från vinterfoder till bete, hög beläggningsgrad på försommaren, komplettering med återväxtbete längre fram på sommaren och god beteshygien. Det finns erfarenheter av att varje enskilt djur kan växa lika bra på en ogödslad naturbetesmark som på åkermark, men det blir färre djur per ha på naturbetesmarken varför stängselkostnaden per djur blir högre (Kumm, 1995). I ett svenskt försök har tillväxter på g/dag uppnåtts på naturbetesmark för kvigor av lätt köttras (Hessle, 2001). Köttraskvigor kan växa mycket bra på bete och i utländska försök har tillväxter på g/dag (McCaughey et al., 1999) till g/dag (Khadem et al., 1993) uppnåtts på åkermarksbete. Klassificeringssystem för slaktkroppar Klassificering av slaktkroppar från vuxna nötboskap omfattar djurkategori, kroppens form och fettansättning. Inom EU tillämpas gemensamma regler för klassificering av slaktkroppar enligt EUROP-systemet. Syftet med klassificeringen är att så noggrant som möjligt beskriva slaktkropparnas användbarhet och innehåll av kött, fett och ben (Anonym, 1998). Kategorierna är ungtjur, tjur, stut, kviga, ungko och ko. För att skatta slaktkroppens köttinnehåll bedöms formen med hjälp av fem huvudklasser, betecknade med E, U, R, O och P. E står för extremt svällande och välutvecklad slaktkropp medan P är något tunn och insjunken. Varje huvudklass kompletteras med + och -, vilket innebär totalt 15 formklasser. För klassificering av fettansättning används fem fettklasser, 1-5, där 1 är mycket liten fettansättning och 5 mycket riklig fettansättning. Även fettklasserna kompletteras med + och -, vilket ger totalt 15 fettklasser (Anonym, 1998). För att få köttrastillägg för slaktdjuret krävs märkeskvalitet vilket innebär en formklass som är lägst R-, en fettklass inom intervallet 2+ till 3+ samt att slaktkroppen väger mellan 275,0 och 399,9 kg. Det krävs dock även att fadern till slaktdjuret är stamboksförd och att besättningen är ansluten till kontrollprogrammet BIS (Anonym, 2002a). Slaktkroppsegenskaper, form- och fettklass Kvigor ansätter fett tidigare och har en lägre tillväxtkapacitet än stutar och tjurar. Det gör att slaktkropparna blir fetare vid en lägre vikt. Genom att ha en låg utfodringsintensitet kan fettansättningen fördröjas vilket höjer slaktvikten. Generellt sett ger hög slaktvikt och hög intensitet en bättre formklass, vilket är möjligt vid uppfödning av ungtjurar. Raser av tung köttras som charolais ansätter fett senare och har en högre tillväxtkapacitet än raser av lättare köttras som hereford. De tunga köttraserna klarar därmed en intensivare uppfödning och kan slaktas vid en högre levandevikt (Widebeck, 2002a). Steinwidder et al, (1996) fick ingen skillnad i fett och formklass mellan kraftfodergivorna 0,0 kg kraftfoder och 2,0 kg kraftfoder i utfodringsförsök med simmentalkvigor. I medeltal blev de klassade strax över formklass R och strax under fettklass 3 vid en slaktvikt på 242 kg. Hoving-Bolink et al (1999b) födde upp limousinkorsningskvigor (minst 75 % limousin) med bra klassningsresultat. Kvigorna klassades mellan U- och U med en fettklass på 3 och en slaktvikt på 329 kg. Kvigorna betade på sommaren och fick en blandning av majs- och förtorkat gräsensilage som kompletterades med kraftfoder vintertid. Uppfödningstiden var 26 månader med en genomsnittlig tillväxt på 560 g/dag vilket är en relativt låg uppfödningsintensitet. I försöket framkom också att en slaktkropp med hög formklassning i regel har ett ljusare kött (Hoving-Bolink et al, 1999b). 14

15 Intensitet och tillväxters påverkan på slaktkroppen Foderstater som ger högre tillväxt ger också bättre ätkvalitet då djuret slaktas vid en fysiologiskt yngre ålder (Hoving-Bolink et al, 1999a). En hög tillväxt är vid en konstant slaktålder relaterat till en tyngre slaktkroppsvikt, högre formklass och en bättre ätkvalitet. Det här framkom både för ungtjurar som slaktades vid 18 månaders ålder efter en mer intensiv uppfödning och för kvigor som föddes upp mer extensivt och slaktades vid 26 månaders ålder. Vid jämförelse mellan de båda könen fanns dock inga större skillnader i köttkvalitet (ätkvalitet) (Hoving-Bolink et al, 1999b). Att minska det dagliga energiintaget för att få en mindre fet slaktkropp ger en lägre daglig tillväxt och sämre fodereffektivitet, vilket gör att det kan vara bättre att ha en hög foderintensitet men slakta djuret något tidigare vid en lägre vikt (Steen och Kilpatrick, 2000). Påverkan av slaktutbyte Slaktviktens andel av levandevikten är slaktutbytet, vilket brukar ligga inom intervallet % hos ungnöt. Variation av mag- och tarminnehåll påverkar slaktutbytet i hög grad (Allen, 1990). Steen och Kilpatrick (1998) kom fram till att olika giver av kraftfoder till en ensilagefoderstat inte påverkar slaktutbytet, medan Danner et al. (1980) påvisade skillnad i slaktutbyte beroende av foderstat. Kvigor som enbart hade fått majsensilage fick 0,8 procentenheter lägre slaktutbyte än kvigor som hade fått en mer kraftfoderbaserad foderstat. För stutar var skillnaden så stor som 1,6 procentenheter lägre för de som hade fått enbart majsensilage. I försök av Spörndly et al. (2000) skiljde sig slakutbytet åt för olika beteshöjder. En låg beteshöjd (3-6 cm) gav ett slaktutbyte på 48,2 %, en medium till hög (> 6 cm) beteshöjd gav ett slaktutbyte på 50.0 % till 49,8 %. Steen och Kilpatrick (1998) kunde påvisa tendenser till ett lägre slaktutbyte för en lägre beteshöjd (6,5 cm) jämfört med en högre beteshöjd (10 cm). Generellt ökar slaktutbytet med tyngre och fetare djur (Allen, 1990). Intensivt utfodrade kvigor slaktades vid en slaktvikt på 170 kg med ett slaktutbyte på 54,6% (Gerhardy och Griepenkerl, 1994), vilket kan jämföras med Steinwidder et al (1996) som fick ett ökat slaktutbyte (från 52,8 % till 54,1 %) med en högre slaktvikt (från 219 kg till 266 kg). I en jämförelse mellan 19 månader gamla kvigor och 31 månader gamla kor hade kvigorna det högsta slaktutbytet, 59,8 % jämfört med 58,1 %. Det här trots att kvigorna hade en lägre slaktvikt, 337 kg jämfört med 375 kg (Shackelford et al., 1995). Hinks et al. (1999) kunde inte påvisa några skillnader i slaktutbyte varken mellan kön (stutar kontra kvigor) eller ras (hereford kontra charolais). Det här motsägs av Allen (1990) som menar att slaktutbytet är större för raser av tyng köttras än för de av lätt ras. Påverkan på marmorering Mandell et al. (1997) kunde inte påvisa några skillnader i marmoreringsgrad mellan stutar som hade fötts upp på grovfoder- respektive kraftfoderbaserade foderstater, vilket stämmer överens med Nour et al. (1983) som också gjorde försök med grovfoder- och kraftfoderbaserade foderstater vars slutsats var att effekten på marmoreringsgraden av foderstaten är mycket liten. Däremot har marmoreringsgraden ett positivt samband med slaktvikt,slaktålder, fett i slaktkroppen och underhudsfettets tjocklek (Mandell et al., 1997; Muir et al., 1998; Nour et al., 1983). Kvigor har i regel lättare slaktkroppar, men är fetare och har högre marmoreringsgrad än stutar (McMillin et al., 1990). 15

16 Ekonomiska aspekter på olika uppfödningsmodeller Danielsson och Johnsson (1995) gjorde ekonomiska jämförelser för köttraskvigor mellan uppfödning av mellankalvar, kvigor uppfödda till 12, 15 och 22 månaders ålder samt ungkor uppfödda till 27 respektive 31 månaders ålder. De kom fram till att de bästa alternativen för köttproduktion med kvigor vid den tidpunkten var att slakta dem som mellankalv eller att föda upp dem till ungkor (kokvigeproduktion). Ett senare försök visade dock att produktion av slaktkvigor var en lönsammare uppfödningsmodell än kokvigeproduktion, delvis beroende på att kokvigeproduktionen inte gynnades av dåvarande bidragssystem (Hessle, 2001). Bidragskalkyler för vidareuppfödning av kvigkalv till 18 månader baserat på naturbetesmark med hänsyn taget till olika stödområden i Sverige redovisas av Sveriges nötköttproducenter på deras hemsida ( I kalkylerna är endast TB 1 redovisat. Kalkylerna visar på högst TB 1 i stödområde 3 (2 694 kr) och lägst i stödområde 1 (1 396 kr). Widebeck (2002 a) beräknar ett täckningsbidrag 2 på kr för uppfödning av köttraskvigor till slakt. TB 2 ska täcka arbete samt avskrivning och ränta för byggnader och inventarier. Beräkningarna är gjorda på sommarfödda köttraskvigor som slaktas på våren vid 21 månaders ålder. Kalkylen förutsätter att kvigorna klassas som märkeskvalitet och att köttrastillägg utgår. Enligt Kumm (1995) kräver lönsam betesbaserad köttproduktion befintliga resurser med lågt alternativvärde eller resursbesparande storskalighet. Nyinvesteringar i byggnader för köttdjur är olönsam i de flesta fall och att binda kapital i dyra byggnader är ett vågspel med hänsyn till risken för framtida lönsamhetsförsämring (t.ex. borttagna djurbidrag). Han menar därför att det kan vara bättre att utnyttja befintliga stallar även om det kräver väsentligt mer arbete (Kumm, 1995). 16

17 MATERIAL OCH METODER Djurmaterial Till ett försök om uppfödningsmodeller för tunga köttraskvigor på Götala försöksstation köptes avvanda dikalvar in via Swedish Meats livdjursförmedling från tio BVD-fria besättningar. Kvigorna var 56 stycken till antalet och alla var till minst 75% av rasen charolais. Kvigorna vägde mellan 186 kg och 363 kg vid insättningen med en medelvikt på 291 kg och de var födda mellan och Försöket var godkänt av Göteborgs djurförsöksetiska nämnd. Försöksuppläggning Kvigorna kom i omgångar och vägdes och avmaskades i samband med ankomsten. Efter att de sist ankomna varit på plats en vecka på försöksstationen fördelades de slumpmässigt i de olika försöksleden och försöket startade Kvigorna hölls sju stycken i varje box i totalt åtta boxar. Inhysningssystemet var djupströbäddar med skrapad gång i en oisolerad byggnad. Försöket var upplagt med en två gånger två faktoriell design, där utfodringsintensitet och slaktålder varierade. Totalt var det fyra olika försöksled (Tabell 3). Tabell 3. Fördelning av charolaiskvigor på fyra olika försöksled med 0,0 respektive 2,0 kg spannmål och slakt vid 18 respektive 22 månaders ålder. Intensitet Slakt vid 18 månaders ålder Slakt vid 22 månaders ålder 0,0 kg spannmål sju djur x två boxar sju djur x två boxar 2,0 kg spannmål sju djur x två boxar sju djur x två boxar Den första stallperioden pågick från försöksstarten till betessläppningen, som ägde rum Betesperioden pågick sedan fram till Hälften av kvigorna slaktades vid en genomsnittlig ålder på 18 månader. De övriga slaktades efter ytterligare en stallperiod vid en genomsnittlig ålder på 22 månader. En kviga tillhörande gruppen som fick 0,0 kg spannmål och som skulle slaktas vid 22 månaders ålder utgick ur försöket i samband med betessläppningen på grund av dräktighet. Kvigorna var också uppdelade i två utfodringsintensiteter under stallperioderna, där hälften av kvigorna fick 0,0 kg spannmål per dag och hälften fick 2,0 kg spannmål per dag. Spannmålen bestod av 65 % havre och 35 % korn och utfodrades en gång per dag. I övrigt fick kvigorna fri tillgång på ensilage, vilket också utfodrades en gång per dag. Allt foder vägdes vid utfodring och det som blev kvar på foderborden, 5-10 % av utfodrad mängd, restvägdes och togs bort tre gånger i veckan. Kvigorna fick också vitaminiserat mineralfoder efter behov (Spörndly, 1999) samt fri tillgång till saltsten. I och med att kvigorna gick i gruppboxar registrerades foderkonsumtionen boxvis. Under betesperioden gick samtliga kvigor tillsammans och betade på 37 ha naturbetesmark kring Götala försöksgård (Bilaga 1). Samtliga 37 ha var berättigade till grundersättning för skötsel av betesmark, som var kr/ha, och 28 ha var också berättigade till tilläggsersättning för skötsel av betesmark, vilket var ytterligare kr/ha. Kvigorna övergångsutfodrades med rundbalsensilage i början av betesperioden (

18 ) för att betessläppet skulle bli så skonsamt som möjligt. Under betessäsongen användes ett rotationsbetessystem med växling mellan fem fållor och vid behov betades två fållor samtidigt. Vid varje avbetningstillfälle var kvigorna en till två veckor i varje fålla, beroende på vädret och därmed betestillväxten. Betesmarkerna beskrevs under sommaren 2001 av Lennart Sundh, naturvårdskonsulent (Sundh, 2001). Betesfålla 1 bestod till drygt hälften av öppen betesmark, som främst var bevuxen av tuvtåtel. Den övriga delen bestod av en blandlövhagmark på torr till frisk mark, samt ett mindre klibbalkärr. Fålla 2 bestod främst av öppen betesmark där det mesta var bevuxet av tuvtåtel samt kvävepåverkad rödven- och fårsvingelvegetation. Träd och buskar förekom mest som solitärer eller i små grupper. Små öar av naturlig vegetation förekom, där naturvårdsintressanta arter som låsbräken och slåttergubbe växte. Fålla 3 var ett mångformigt område där en mindre men väl framträdande ekhage präglade landskapet. Även en mindre björkhage fanns, men i övrigt bestod fållan främst av öppen betesmark som till stora delar var bevuxen av tuvtåtel. Det fanns även områden med naturlig gräsmark. I fålla 4 fanns både en blandlövhage och en ekhage, men den dominerande ytan var ändå öppen betesmark. Området hyste förhållandevis gott om indikatorer för naturlig gräsmark. Där fanns arter så som slåttergubbe, ängsvädd och jungfrulin men också kvävepåverkad mark där bland annat tuvtåtel och smörblomma växte. Fålla 5 utgjordes av en tuvtåteläng som sambetades ihop med fålla 4. Där fanns inga indikatorer på naturlig gräsmark. En kontroll av hävdstatus (graden av betestryck) gjordes av Lennart Sundh efter att djuren hade stallats in. Hävdstatus bedömdes enligt en subjektiv skala från mycket god hävd, god hävd, måttlig hävd, dålig hävd till ej betad (eller nästan helt obetad). Kvigorna vägdes var fjortonde dag under såväl stall- som betesperioden. Den dagliga tillväxten beräknades för stallperiod 1, betesperioden, stallperiod 2 och för hela uppfödningsperioden. Den dagliga och totala foderkonsumtionen, dagliga och totala ensilagekonsumtionen, NDF-intaget från totalfoderstaten och från ensilaget, dagliga och totala energiintaget från totalfoderstaten, dagliga och totala energiintaget från ensilaget, dagliga foderkonsumtionen i kg ts och i förhållande till levandevikten, dagliga energiintaget i MJ och i förhållande till levandevikten, dagliga proteinintaget, dagliga proteinintaget i förhållande till levandevikten, foderkonsumtionen i förhållande till levandevikttillväxten och energiintaget i förhållande till levandevikttillväxten beräknades för stallperiod 1 och 2. Provtagning och analys av foder Alla foderanalyser gjordes med råanalys på Analycens laboratorium i Lidköping, med undantag för bestämning av torrsubstanshalten i ensilaget, vilken skedde på SLU. Ensilageprover togs varje dag från avlastarbordet för att utgöra del i det samlingsprov som analyserades varje månad. Ensilaget analyserades avseende råprotein, omsättbar energi och neutral detergent fiber (NDF). Därefter beräknades smältbart råprotein, aminosyror absorberade i tunntarmen (AAT) och proteinbalansen i våmmen (PBV) (Tabell 4) (Spörndly, 1999). Torrsubstanshalten i ensilaget analyserades veckovis. Analys för ensilagets innehåll av kalcium (6,7 g/kg ts) och fosfor (3,0 g/kg ts) gjordes på grönmassan i samband med inläggning i plansilon. Analyser på ensilagets hygieniska kvalitet gjordes för varje silo med provtagningar varje vecka. Analyserna var med avseende på ammoniak, ph-värde, socker, mjölk-, ättik-, propion- och smörsyra samt etanol (Tabell 5). 18

19 Tabell 4. Torrsubstanshalt (Ts), energi, råprotein (Rp), smältbart råprotein (Smb rp), NDF, AAT, PBV, stärkelse och råfett i kg ts för ensilage och spannmål utfodrat till charolaiskvigor under stallperiod 1 (SP 1) och 2 (SP 2). Ts (%) Energi (MJ) Rp (g) Smb rp (g) NDF (g) AAT (g) PBV (g) Stärkelse (g) Råfett (g) Ensilage SP 1 27, SP 2 22, Spannmål SP 1 84,6 12, SP 2 86,1 12, Tabell 5. Analysvärden för hygieniska parametrar för ensilage utfodrat till charolaiskvigor under stallperiod 1 (SP 1) och 2 (SP 2), ammoniumkväve (NH 4 ) (% av totalkväve), ph-värde (ph), socker (g/kg ts), mjölksyra (% av provet), ättiksyra (% av provet), propionsyra (% av provet), smörsyra (% av provet) och etanol (% av provet). NH 4 ph Socker Mjölksyra Ättiksyra Propionsyra Smörsyra Etanol Ensilage SP 1 12,7 4,2 15,6 2,27 0,81 0,10 0,03 0,46 SP 2 17,1 4,0 23,3 2,29 0,78 0,05 0,03 0,30 Spannmålsprover till månadsvisa samlingsprover togs vid varje krossningstillfälle. Spannmålen analyserades med avseende på torrsubstanshalt, omsättbar energi, råprotein, NDF, stärkelse, råfett, kalcium och fosfor. Smältbart råprotein, AAT och PBV beräknades också för spannmålen (Tabell 4) (Spörndly, 1999). Mineralvärdena i spannmålen var för kalcium 0,5 g/kg ts och för fosfor 3,3 g/kg ts. Mätning av beteshöjden och insamling av betesprover påbörjades och avslutades Betestillgången uppskattades genom mätningar av betets höjd och täthet med hjälp av en så kallad sward stick före och efter avbetning i vardera fålla. En sward stick är en mätsticka med en platta på. Plattan lägger sig på gräset medan mätstickan löper igenom plattan och går ner till marken och på så vis kan beteshöjden avläsas. Mätningarna i försöket gjordes efter en i fållan förutbestämd sträcka, som hade formen av ett W, på punkter jämnt fördelade efter sträckan enligt Frame (1993) (Bilaga 1). Medeltal för beteshöjden beräknades för före och efter avbetning i vardera fålla. Prover för näringsanalys togs från var femte mätpunkt vilket innebar tolv prov per fålla och gång. Varje provtagning togs inom en cirkel med cirka tre meters diameter. Av betesgräset inom cirkeln togs tuggor och tuggorna valdes med tanke på hur kvigorna betade. Alla proverna från de tolv ställena slogs ihop till ett prov. Betesproverna analyserades med avseende på torrsubstanshalt, omsättbar energi, råprotein och NDF. Smältbart råprotein, AAT och PBV beräknades enligt Spörndly (1999). Medelvärde för torrsubstanshalt, omsättbar energi, råprotein, NDF, smältbart råprotein, AAT och PBV beräknades för vardera fålla. Analys för innehåll av kalcium och fosfor gjordes på ett samlingsprov för alla prover under betesperioden. Slakt och insamling av slaktdata Kvigorna slaktades och styckades på Swedish Meats slakterianläggning i Skara. Förutom den ordinarie registreringen av slaktkroppsvikten och klassificeringen av form- och fettklass enligt 19

20 EUROP-systemet (Anonym, 1998), vägdes vid slakt också sottalg och njurtalg på slaktkroppen. Vidare noterades eventuella slaktanmärkningar i samband med slakten. Kvigorna styckades dagen efter slakt. I samband med styckningen bedömdes marmoreringsgraden vid parteringsstället (mellan 10:e och 11:e revbenet) på höger kroppshalva enligt en femgradig skala där 1 motsvarade obefintlig marmorering och 5 riklig marmorering. Höger bakpart vägdes, liksom styckningsdetaljerna ryggbiff, filé, rostbiff, ytterlår, innanlår, saltrulle och fransyska på höger bakpart. Vidare vägdes putsfett, lårben och samtliga ben på höger bakpart. Slaktutbytet (slaktkroppens andel av levandevikten vid slakt), styckningsdetaljernas andel av slaktkroppshalvans vikt, putsfettets andel av bakpartens vikt samt benens andel av bakpartens vikt beräknades. Ekonomiska beräkningar Medelvärde för slaktavräkningens grundpris per kg kött beräknades för varje försökled. De fyra försöksleden var, enligt tidigare, 18 månaders slaktålder och 0,0 kg spannmål/dag, 22 månaders slaktålder och 0,0 kg spannmål/dag, 18 månaders slaktålder och 2,0 kg spannmål/dag samt 22 månaders slaktålder och 2,0 kg spannmål/dag. Vidare beräknades för varje försöksled en total köttintäkt per kviga, där hänsyn togs till grundpris per kg kött, planeringsersättning och eventuellt köttrastillägg. Även avdrag för slaktanmärkningar, avlivning/kadaveravgift, Köttböndernas FoU nöt/kalv, avgift Centrala Djurdatabasen, Svensk Köttinformation nöt och Djurhälsovårdsavgift togs i beaktning. En bidragskalkyl för varje försöksled beräknades, där många av posterna grundade sig på faktiska värden. Samtliga intäkter och kostnadsposterna kvigkalv, foder- och strömängder grundade sig på faktiska värden, medan en del av kostnadsposterna var generella (priser på foder och strö, arbete, byggnader, bete och diverse kostnader). De generella kostnaderna var i stort sett samma för samtliga försöksbehandlingar och påverkade därför inte skillnaderna mellan behandlingarna. Samtliga tre täckningsbidragsnivåer, TB 1 (intäkter minus särkostnader 1), TB 2 (intäkter minus särkostnader 2), och TB 3 (intäkter minus särkostnader 3) beräknades för de fyra försöksleden. Särkostnader 1 innebär kostnader för kvigkalv, foder, strö, bete, och diverse. Särkostnader 2 inkluderar särkostnader 1 samt kostnader för underhåll av byggnader, ränta på djur och rörelsekapital. Särkostnader 3 inkluderar särkostnader 2 och kostnader för arbete. I särkostnader 3 saknas i det här arbetet kostnadsposten avskrivning och ränta för byggnader. Det här beror på att det är mycket svårt att finna några generella värden för den posten då variationen är mycket stor beroende på vad för byggnad som används. Ingen statistisk bearbetning är gjord på uppgifterna från bidragskalkylerna. Statistiska analyser Två olika modeller användes för att analysera försöksdata, då de foderrelaterade egenskaperna var registrerade på boxnivå medan tillväxt, slaktkroppsegenskaper och köttintäkter var på individnivå men nästade inom box. Den statistiska modell som användes för de foderrelaterade egenskaperna på boxnivå var y ijk = µ + α i + β j + αβ ij + e ijk och modellen som användes för tillväxt- och slaktkroppsegenskaperna på individnivå var y ijkl = µ + α i + β j + αβ ij + c ijk + e ijkl. 20