TENDENSER I SVENSK DAGSKRITIK RECEPTIONEN AV AUGUSTPRISVINNARNA I SVENSKA DAGSTIDNINGAR.

Transkript

1 Academiejaar TENDENSER I SVENSK DAGSKRITIK RECEPTIONEN AV AUGUSTPRISVINNARNA I SVENSKA DAGSTIDNINGAR. Promotor: Dr. Daan Vandenhaute Verhandeling voorgelegd aan de Faculteit Letteren en Wijsbegeerte voor het verkrijgen van de graad van Master in de Taal- en Letterkunde afstudeerrichting: Engels Scandinavistiek, door THOMAS BRANDT 1

2 Förord Följande människor skulle jag vilja tacka, utan dem hade jag inte kunnat skriva den här uppsatsen. Först och främst, min handledare Dr. Daan Vandenhaute, för det intressanta uppsatsämnet och för hans goda råd. Ivo Holmqvist, Lennart Bromander, Alice Eggers, Pia Bergström och Aftonbladets kulturredaktion, Lars Ekengren, Jonas Thente och Dagens Nyheters kulturredaktion, Ingrid Bosseldal och Göteborgs-Postens kulturredaktion, Jenny Högström och Helsingborgs Dagblads kulturredaktion, Stephan Bergman och Scanpix, Catherine Falgén, Margaretha Schön och Svenska Dagbladets kulturredaktion, Malena Henriksson, Marianne Rosén, Daniel Sandström och Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion, Bo-Ingvar Kollberg och Upsala Nya Tidnings kulturredaktion, Malin Andersson, Katarina Halling, Emma Lindgren och Göteborgs Stadsbibliotek, Anna Figaro, Ronny och Linköpings Stadsbibliotek, Ingemar Sjöström och Stockholms Stadsbibliotek, Carin Carlsson och Uppsala Stadsbibliotek, som alla har hjälpt mig med att få ihop mitt recensionsmaterial. Och sist men säker inte minst Britt, mina föräldrar, min syster Charlotte, min familj, Dorien och Ruben för deras indirekta, men säkert inte mindre uppskattade stöd. 2

3 Innehållsförteckning Förord 2 Innehållsförteckning 3 Tabellförteckning 4 1. Inledning 5 2. Det litterära fältet Kapital Fält Fältets autonomi 8 3. Litteraturkritik Litteraturkritikens roll i det litterära fältet Urval och värdering Urval Värdering Litteraturkritikens utveckling Tabloidiseringen Augustpriset Material och metodik Material Metodik Recensionernas längd Mentions Recensionernas utformning Värdekriterierna Recensionernas längd Recensionernas längd indelad efter år Recensionernas längd indelad efter tidning Kritikernas kön och författarnas kön Det litterära klimatet Mentions Mentions indelade efter språk Mentions indelade efter kön Recensionernas utformning Värdekriterierna Några tankar om de undersökta recensionerna Rivalitet mellan de journalistiska och akademiska kritikerna Personliga anekdoter Hög/Låg distinktionen Slutsats 63 Tabellappendix 64 Litteraturförteckning 79 3

4 Tabellförteckning Tabell 9.1: Genomsnittslängden indelad efter år 43 Tabell 9.2: Genomsnitsslängden indelad efter tidning. 45 Tabell 10.1: Recensionerna indelade efter kritikerns kön 46 Tabell 10.2: Recensioner av manliga författare indelade efter kritikerns kön. 46 Tabell 10.3: Recensioner av kvinnliga författare indelade efter kritikerns kön. 46 Tabell 11.1: De 12 mest omnämnade författarna 48 Tabell 11.2: Mentions indelade efter språk. 49 Tabell 11.3: Mentionsmaterialet indelat efter de omnämnade författarnas kön. 50 Tabell 11.4: Mentions i recensionerna av kvinnliga författare indelade efter kön. 50 Tabell 11.5: Mentions i recensionerna av manliga författare indelade efter kön. 51 Tabell 12.1: Textkategoriernas medelvärden per år och för det hela recensionsmaterialet. 52 Tabell 13.1: Antalet recensioner som innehåller en viss värdekategori. 57 Tabell A1: Antal ord per recension 64 Tabell A2: Mentions 68 Tabell A3: Recensionernas längd och den procentuella andelen för de undersökta textkategorierna. 71 Tabell A4: De identifierade värdekriterierna för varje recension. 75 4

5 1. Inledning Den här uppsatsen handlar om tendenser i den svenska dagskritiken under perioden svenska dagstidningars recensioner av augustprisvinnarna undersöktes för att få en bild om de normer som råder inom den svenska litteraturkritiken av de senaste 20 åren. Några av de frågor som jag har försökt få ett svar på är: Vad handlar en recension om? Vad betraktas av de svenska dagskritikerna som god litteratur? Vilka författare hör till de svenska dagskritikernas kollektiva minne? Förutom dessa mera allmänna frågor, har jag också granskat mitt recensionsmaterial ur två specifika infallsvinklar. För det första har jag undersökt om tabloidiseringen som enligt Tomas Forser nu präglas den svenska litteraturkritiken, är synligt i mitt recensionsmaterial. För det andra har jag tittat på vilken roll kön spelar i den svenska litteraturkritiken. Uppsatsen är indelad i 15 kapitel. För undersökningen utgår jag ifrån några teoretiska antaganden kring fenomenet litteraturkritik. Jag går djupare in på dessa teoretiska antaganden i kapitel 2, 3, 4 och 5. I kapitel 6 ger jag en översikt av några historiska utvecklingar som har hjälpt skapa den svenska litteraturkritiken till hur den ser ut idag. I kapitel 7 berättar jag någonting mer om Augustpriset, som jag har använt för att avgränsa mitt recensionsmaterial. Sedan går jag i kapital 8 närmare in på recensionsmaterialet och den använda metodiken. I kapitel 9 fram till 14 redovisas och diskuteras undersökningsresultaterna. Slutligen sammanfattar jag i kapitel 15 de viktigaste förskningsrönen. 5

6 2. Det litterära fältet I den här uppsatsen granskas fenomenet litteraturkritik utifrån ett så kallat institutionellt perspektiv. Det betyder att det är min övertygelse att man kommer till en bättre insikt i litteraturkritiken, om man granskar de sociala och strukturella relationer som styr den här företeelsen. Enligt den franske kultursociologen Pierre Bourdieu har litteraturvetenskapare länge fokuserat sig till största delen på individuella prestationer, det vill säga, på enskilda författares eller grupper av författares produktion eller på enskilda litterära verk. Ofta leder detta till en glorification of great men. 1 Med ett sådant tillvägagångssätt, förbigås fullständigt de externa, sociala mekanismer som råder i litteraturens värld. För att tillmötesgå sitt eget krav på mera relationella analyser av litteraturen, utvecklade Bourdieu sitt fältbegrepp. Med denna modell förfogade han över forskningsredskap 2 som möjliggjorde empiriska studier av inte bara den litterära offentligheten, utan också av många andra möjliga sociala sammanhang. Med sin modell försökte Bourdieu inte beteckna konkreta företeelser som kan betraktas i och för sig. Snarare handlar det om abstrakta begrepp som kan användas när man vill göra studier av bestämda grupper av människor i samhället. Det är alltså inte en ren teoretisk modell, utan en metodarsenal 3 som kommer till sin rätt när den används i empiriska studier av fält. 4 För den här uppsatsen utgår jag alltså från förutsättningen att den svenska litterära offentligheten kan ses som ett socialt fält, enligt Bourdieus definition. Då talar vi om det litterära fältet. Hela Bourdieus fältteori är uppbyggd kring några centrala antaganden och begrepp. För en god förståelse, är det passande att jag här går lite djupare in på dessa antaganden och begrepp. 2.1 Kapital Ett första viktigt begrepp i Bourdieus teori är hans kapitalbegrepp. När Bourdieu talar om en persons kapital, avser han värdena och resurserna, såväl 1 Bourdieu, 1983, s Broady, 1990, s Broady, 1998, s Broady, 1990, s

7 materiella som symboliska, som den här personen förfogar över. Det finns olika sorters kapital, men kanske den enklaste typen är det ekonomiska kapitalet, det vill säga olika slags materiella tillgångar liksom till exempel pengar och utrustning. En annan viktig typ av kapital hos Bourdieu är det sociala kapitalet. Detta kan betraktas som relationer och interpersonella band, de personer som man känner och har tillgång till. 5 Det kulturella kapitalet är en tredje typ av kapital. Traditionellt, fram till ungefär mitten av 1900-talet, förfogade man över mycket kulturellt kapital om man gillade och hade kunskaper om kultur, i den täta betydelsen av finkultur eller den höga kulturen. Bredvid denna förtrogenhet med finkultur, kan det också betyda mer allmänna saker liksom att ha ett kultiverat språkbruk och det kulturella kapitalet yttrar sig också i diplom och titlar, liksom till exempel professor och doktor. 6 Det kulturella kapitalet kan man förvärva, men det vill inte säga att alla har samma möjligheter. Mycket har att göra med utbildningen: att man som barn har tillgång till böcker, går på teater, lyssnar på klassisk musik, och att föräldrarna behärskar språket av den dominerande kulturen. Härav följer att denna form av kulturellt kapital ofta var en angelägenhet av de högre sociala klasserna. Deras finare eller högre smak hade också funktionen att betona deras högre sociala status. Så gick det ofta hand i hand med en total aversion mot lägre eller mera populära former av kultur. 7 Men de sista årtiondena kan vi observera en förskjutning i detta ärende. Allt oftare anses någon ha mycket kulturellt kapital, inte när han eller hon sysslar med bara hög kultur, men när han eller hon har förmågan att uppskatta såväl höga som låga eller populära former av kultur. 8 Den här breda smaken kallas också omnivorousness. De högre sociala klassernas smak utvecklar sig alltmer från en förkärlek för hög kultur till en form av kulturell omnivorousness. 9 5 Broady, 1998, s Broady, 1998, s Jamför Bourdieu, 1984, s. 56: In matters of taste all determination is negation; and tastes are perhaps first and foremost distastes. 8 Peterson, s Peterson 7

8 Det finns ännu fler typer av kapital, men kanske den viktigaste typen är symboliskt kapital. Enligt Donald Broady är symboliskt kapital det mest elementära av alla Bourdieus begrepp. 10 Symboliskt kapital är ett slags paraplybegrepp. Vissa egenskaper eller resurser kan utgöra symboliskt kapital för vissa grupper av människor om och när dessa människor betraktar de här egenskaper aller resurserna som värdefulla. I vissa sammanhang kan det vara det kulturella kapitalet, i andra det ekonomiska eller till och med någonting helt annat. Och vad som betraktas hos en grupp människor som värdefullt och alltså utgör för dessa människor symboliskt kapital, kan betraktas som helt värdelöst av andra människor Fält För det andra måste naturligtvis själva begreppet fält definieras. Donald Broady omskriver ett fält som en avgränsad grupp människor och institutioner som strider om något som är gemensamt för dem. 12 Inom det litterära fältet finns författare, bokförläggare, litteraturvetare, litteraturkritiker och bokförsäljare, bland andra. Det gemensamma som alla strider om och vad som står på spel inom det här fältet är rätten och auktoriteten att bestämma om en texts litterära värde. 13 Det litterära fältet är bara ett av många möjliga slags fält. Och detta är ett av grundvillkoren av fältbegreppet, nämligen att ett fält kan konstrueras på många olika sätt. Det litterära fältet kan undersökas i sin totalitet, men man kan också ta upp bara en del av det, till exempel litteraturkritiken. I sin tur kan det litterära fältet tas upp som en del av en större, överordnad fältstudie, till exempel av hela det kulturella fältet. Möjligheterna är nästan obegränsade, och mycket beror på hur forskaren utformar sitt forskningsområde Fältets autonomi 10 Broady, 1990, s Broady, 1998, s Broady, 1990, s Broady, 1998, s Broady, 1998, s. 20 8

9 För att en viss social grupp eller område skulle kunna analyseras som ett socialt fält, är det nödvändigt att fältet har en viss grad av autonomi, det vill säga självständighet i förhållande till andra fält och till omvärlden i övrigt 15 och att den här gruppen har a specific logic of functioning and their own rules 16. Ju mer ett fält har befriat sig själv från allehanda external constraints 17, desto mera autonomt ett fält är. I det litterära fältets fall har dessa constraints för det mesta avseende på produktionen av litteratur. Ofta är det beroende av antingen staten eller marknaden som står ett fälts fullständiga autonomi i vägen. Men det är viktigt att påpeka att det fullständigt autonoma fältet i praktiken inte förekommer. Det finns alltid förbindelser till instanser som ligger utanför fältet. 18 En första form av external constraints är varje form av statlig kontroll. I totalitära regimer är det litteraturens funktion att tjäna statens intressen. Litteratur som inte passar in i regeringens ideologi, censureras. Men också i icke-totalitära regimer, där till exempel tryckfrihet förekommer, kan produktionen av litteratur beläggas med restriktioner och kan böcker eller författare censureras eller förbjudas efter publiceringen. 19 Med uppkomsten av marknadsliberalismen kunde produktionen av litteratur befria sig från statlig kontroll. Det växte fram en grupp författare som i fortsättningen kunde leva av sin penna. Men oberoendet av staten ledde till ett beroende på marknaden. För sitt levebröd blev författare alltmer beroende på marknadens efterfrågan. 20 Detta betyder däremot inte att de flesta litterära fält är fullständigt beroende på marknadens nycker. Mittemot producenter av litteratur som riktar sig på kortsiktiga vinster, och som producerar litteratur som kommersiellt sett 15 Broady, 1998, s Sapiro, s Bourdieu, 1983, s. 344; Sapiro, s Broady, 1998, s. 20 ( Tecken på svag autonomi är att exempelvis ett politiskt parti eller en programledare i teve fungerar som konsekrationsinstans som auktoriserar författarskap, eller att belöningarna består i ekonomisk framgång i stället för erkännande bland ansedda författarkollegor, kritiker och förläggare. Det fullkomligt autonoma kulturella fältet är således ett gränsfall som aldrig existerar i levande livet. ) 19 Sapiro, s Sapiro, s

10 kommer att vara mest framgångsrik, finns också producenter som gör investeringar på lång sikt. För dessa producenter är kommersiell framgång inte det viktigaste, utan medproducenternas erkännande. Den här sista gruppen av producenter kallas ibland subfältet av restricted production 21, eftersom de producerar bara för andra producenter, i motsats till den kommersiella polen som siktar på en så stor publik som möjligt. En av förutsättningarna för ett autonomt fält är att det har sitt eget specifika kapital. För det litterära fältet är detta det anseende som man åtnjuter hos kolleger och konkurrenter. Ju mer autonomt ett kulturellt fält är, desto högre det fältspecifika kapitalet värderas och desto tyngre polen av begränsad produktion vägar. 22 Om denna grupp säger Bourdieu att de till och med förnekar ekonomin 23. Med detta menar Bourdieu att de här författarna visserligen opererar på vissa ekonomiska villkor, men att de ser det som ett nödvändigt ont och inte som det viktigaste i sina handlingar: konstnärligheten och integriteten ses som det viktigaste. Motiven bakom handlingarna är alltså inte vinstbegär, i motsats till vad som är fallet i den kommersiella polen. Bourdieu ser det så att de här autonoma författare håller fast vid en anti-economy 24 eller en omvänd ekonomi 25. Om ett fält är autonomt eller inte, kan man också konstatera när nykomlingar vill bli deltagare i fältet. I ett autonomt fält är det de redan etablerade deltagarna i fältet som igenkänner och erkänner nykomlingar såsom berättigade att delta i spelet 26. I ett autonomt fält får det alltså inte finnas externa instanser som skulle kunna driva igenom ett beslut. Det är självklart att vem som helst inte kan inträda i fältet när och hur som helst. För en nykomling att bli accepterad i fältet krävs av honom eller henne specifika insatser och investeringar. Dessa investeringar inbegriper framför allt 21 Bourdieu, 1983, s. 320; Broady, 1998, s. 16 ( subfältet för begränsad produktion ). 22 Broady, 1998, s Bourdieu, 1993, s Bourdieu, 1983, s Broady, 1998, s Broady & Palme, s

11 en stor medvetenhet om fältets traditioner. 27 De redan etablerade medlemmarna i fältet vill framför allt försvara sitt kapital och förbättra, eller åtminstone behålla, sin framstående position. Dessa försök att försvara eller förbättra sin position kallar Bourdieu strategier. 28 Om nu nykomlingar skulle kunna inträda i fältet utan vidare, skulle värdet av de redan etablerade medlemmars kapital minska drastiskt. Det är alltså de nykomlingar som är bäst förberedda för fältet, de som med andra ord har gjort de flesta investeringar, som slutligen ska lyckas inträda i fältet. På det sättet hållas värdet på det fältspecifika kapitalet högt och kan spelet fortsätta Bourdieu, 1983, s Bourdieu, 1983, s Broady & Palme, s

12 3. Litteraturkritik Den här uppsatsen ägnas åt recensioner av litteratur som publiceras i dagstidningar. Denna verksamhet betecknas som litteraturkritik. Men detta begrepp kan syfta på mycket mer än bara det recensionsskrivande som finns på dagstidningarnas sidor. Enligt Ernst Robert Curtius är litteraturkritik that form of literature which is concerned with literature. 30 Enligt den här definitionen kan man använda termen litteraturkritik för en mängd verksamheter, däribland litteraturvetenskapliga verksamheter kring litteratur, liksom litterär teori och litteraturhistorieskrivning, och dagskritik. Varför dessa ganska olika discipliner betraktas som hörande till en och samma institution beror enligt C.J. Van Rees på det faktum att de olika typerna av litteraturkritik är ense om the purpose they pursue and on the way they should carry it out. För det första, each strives to make descriptive, interpretative and evaluative statements on literary texts. För det andra leder varje form av litteraturkritisk verksamhet till a hierarchical classificiation of these texts according to their (literary) quality. 31 Van Rees gör en distinktion mellan tre skilda typer av litteraturkritik: en journalistisk, en essäistisk och en akademisk. 32 Dessa tre typer till en och samma institution, men det bör påpekas att det finns betydliga skillnader sinsemellan. För det första skiljer de tre typer av litteraturkritik sig med avseende på institutionerna de är verksamma i. Akademisk kritik, även känd som litteraturvetenskap, är den form av kritik som bedrivs på litterära institutioner vid universitet. Essäistisk kritik publiceras i tidskrifter och journalistisk kritik, eller dagskritik, finns på kultursidorna i dagstidningarna. Det är självklart att de tre typernas olika bakgrunder har ett stort inflytande på deras respektive utformning. Hos akademiska kritiker finns till exempel ett stort krav på 30 Citerad i Hohendahl, s Van Rees, 1983, s Van Rees, 1983, s Peter Uwe Hohendahl använder samma indelning som Van Rees och enligt honom är de tre typer av litteraturkritik scholarly books and articles, journalistic essays, book reviews in newspapers. (Hohendahl, s. 11) Också Karl Erik Rosengren delar upp litteraturkritik i dessa tre skilda delformer, nämligen kritik som utövas i the university departments, the daily press och prestige or underground magazines. (Rosengren, 1983, s. 22) 12

13 vetenskaplighet, medan journalistiska kritiker riktar sig till den stora allmänheten. 33 Mestadels är akademiska och essäistiska texter också mycket längre än dagskritikens recensioner. Alla typer av litteraturkritik kan sägas åberopa sig på en litteraturuppfattning. En litteraturuppfattning kan definieras som Een verzameling normatieve denkbeelden over de aard en functie van literatuur alsmede een verzameling definities van teksteigenschappen en literaire technieken (procédés) waardoor de tekst geacht wordt bepaalde effecten op de lezer te hebben. 34 Någon med till exempel en realistisk litteraturuppfattning uppskattar texter som ger en verklighetstrogen skildring av psykologin eller samhället. Men det är bara de akademiska kritikerna som nästan alltid gör an explicit appeal to a conception of literature, genom att använda en viss terminologi och theoretical framework. 35 För det andra finns det en tydlig skillnad i fråga om det stoff som behandlas. Litteraturvetenskap riktar sin uppmärksamhet främst till berömda författare från det förflutna. 36 Denna fokus för det förflutna yttrar sig också i den viktiga position som litteraturhistorieskrivning intar inom litteraturvetenskapen. Dagskritik sysselsätter sig med den samtida litterära produktionen. 37 Essäförfattarna befattar sig övervägande med ansedd litteratur från det förflutna, men det förekommer ibland att de riktar sin uppmärksamhet till nyare litteratur. 38 Van Rees talar om en skillnad i temporal position gentemot litteraturen: At the moment of its publication, text T cannot simultaneously form the subject of discussion by a reviewer, an essayist and an academic critic. 39 De tre typer av litteraturkritik kan ses som tre komplementerande led i en längre selektionsprocess. De journalistiska kritikerna gör ett första urval ur det totala anbudet av nya texter. Det här urvalet bildar underlag för de essäistiska 33 Hohendahl, s Van Rees en Dorleijn, 1993, s Van Rees, 1983, s Se Van Rees, 1983, s. 407 och Hohendahl, s Se Van Rees, 1983, s. 405 och Hohendahl, s Van Rees, 1983, s Van Rees, 1983, s

14 och akademiska kritikernas urval. Det händer inte mycket att essäistiska och akademiska kritiker tar upp en text som dessförinnan inte har behandlats av dagskritikerna. Dessutom glöms ett verk eller en författare bort, om den inte passerar selektionsfiltrerna av de tre typer av litteraturkritik. 40 Om en bok recenseras i dagstidningarna, men efteråt inte uppmärksammas i den essäistiska och akademiska kritiken, är chansen stor att den faller i glömska. Till slut är det bara de texter som har behandlats av akademiska kritiker som kan bli räknade till de allra största mästerverk och som senare ingår i kanonen. 41 Det sista former underlaget för en tredje skillnad mellan de tre typerna. Eftersom den akademiska kritiken har sista ordet i kanoniseringsprocessen, åtnjuter den mer social prestige än de andra typerna. 42 När litteratur blev ett forskningsområde vid universiteten omkring 1850, var objektivitet, under inflytande av positivismen, en absolut grundförutsättning. Man utgick ifrån att ny litteratur inte kunde behandlas på ett objektivt sätt och därför begränsade akademikerna sig till äldre, mer renommerad litteratur. Däremot sysselsatte dagskritiken sig bara med den nya litteraturen. Dessa skillnader ledde till en slags rivalitet mellan de olika typerna av litteraturkritik. Hos de akademiska kritikerna fick dagskritik rykte om sig att vara trivial och subjektiv. De journalistiska kritikerna däremot hånade the cumbersome language och methodoligical rigidity av de akademiska kritikerna Van Rees, 1983, s. 403 ( A work which does not pass through all filters fades into obscurity. ) 41 Van Rees, 1983, s Van Rees, 1983, s Hohendahl, s Se också Rydén, s. 511 ( I vetenskapliggörandet av litteraturstudiet har det inte sällan förekommit att man skilt ut kritiken (=dagskritiken, TB) som en mera oansvarig hantering av de ordkonstnärliga objekten. ) 14

15 4. Litteraturkritikens roll i det litterära fältet I det litterära fältet spelar litteraturkritiken en mycket stor roll. Litteraturkritiken påverkar de flesta aspekter av det litterära fältet på ett ibland genomgripande sätt. Varje person som har någonting att göra med litteratur, från en mycket renommerad författare till en sporadisk läsare, påverkas, i sitt tänkesätt eller i sina aktioner, av de litteraturkritiska aktiviteterna. Det som är påfallande, är att inte många är medvetna om den påverkan som kritikerna har. Ett uttryck för denna undervärdering av kritikens betydelse, ser Tomas Forser i många historiska översikter av 1900-talets litteratur. Där ägnas nästan uteslutande uppmärksamhet åt författare och detta med marginaliseringen av kritiken som följd. 44 Det här avsnittet ägnas åt att nämna några av de områden där kritiken har ett stort inflytande. För det första, är det litteraturkritiker som avgör normerna i det litterära fältet. 45 Det är också ofta genom litteraturkritiken nya tankar och idéer lanseras i det litterära fältet. 46 Det är alltså de litteraturkritiska aktiviteteter som skapar det litterära klimatet. 47 För det andra utövar kritiker ofta ett inflytande på författares produktion. Svedjedal talar om litterär responsivitet : författares beredskap att ta intryck av omvärldens förväntningar och kommentarer. 48 Det vill alltså säga att kritikerna kan ha en så stor inflyttande på författare, att dessa ändrar inriktningen av ett helt författarskap, att man påverkar en författares hela livssyn. 49 Detta är någonting som kritikerna själva vanligtvis är ganska medvetna om. De vet att en dålig recension kan vara mycket sårande för en 44 Forser, s Se Svedjedal, s. 49 ( Litteraturkritikern skapar, tolkar och förmedlar normer, och normerna är en del av den litterära institutionen ) 46 Se Jansson, s. 15 ( litteraturkritiken blir med andra ord en brytpunkt för aktuella normer och värderingar ) 47 Det litterära klimatet eller the literary milieu kan definieras som en group consciousness in which ideas are exchanged, judgements passed, and values discussed. Det är enligt Robert Escarpit the very quintessence of literary life och the breeding ground of literary life. (Robert Escarpit, citerad i Rosengren, 1983, s. 13) 48 Svedjedal s Svedjedal, s.49 15

16 författare och inte många, inte heller de kritiker som vanligen ger deras åsikter mycket oförblommerad, gillar att såra författare. 50 Detta illustreras av följande citat av den svenska litteraturkritikern Ruth Halldén: Däremot är de svaga böckerna ett stort problem: hur man ska kunna skriva läsligt om dem och hur man ska kunna låta bli att såra författaren alltför mycket. 51 För det tredje är litteraturkritiken av stor vikt för tre specifika delområden av det litterära fältet, nämligen för receptionen, distributionen och produktionen av litteratur. 52 Kritikerna påverkar receptionen och konsumptionen av litteratur. Mycket inflytelserika i det avseendet är kritiker för skapandet av den offentliga bilden av en författare, och för hur läsaren tar intryck av texten, hur han eller hon analyserar textens innehåll. Johan Svedjedal säger: Det är ofta via kritiken som den offentliga bilden av en författare skapas det finns mångdubbelt fler som läser om en bok än som läser ur den. 53 En kritiker kan sägas lansera en författares karriär eller såga den. En kritiker kan vara av oöverskådligt stor vikt för att en text eller en författare betraktas som värdefulla. I det förflutna fanns det kritiker som med en enda recension kunde undergräva en författares karriär. Kanske det mest kända exemplet av en sådan kritiker är Fredrik Böök. Forser skriver om Böök: Bööks anmälningar kunde vara skillnaden mellan succé och fiasko för en författarkarriär. 54 Sådana mäktiga kritiker finns kanske inte längre idag i Sverige, men hur de dömer en bok spelar fortfarande en stor roll i en boks reception och hur publiken uppskattar en författare. Det är en generell uppfattning att uppmärksamheten som kritiker ägnar åt en bok eller en författare har ett stort inflytande på en boks försäljning. Men enligt Verdaasdonk har denna uppmärksamhet nästan ingen påverkan på försäljningen. 55 Även om litteraturkritik kanske inte spelar någon större roll när det gäller bokförsäljningen, så finns denna uppfattning ändå hos många. Många 50 Rydén, s. 415, 51 Ruth Halldén, citerad i Rydén, s Van Rees, 1983, s Svedjedal, s Forser, s Verdaasdonk, s

17 ser kritiken till och med som en del av förlagens reklamapparat. Som Svedjedal uttrycker det: Kritikens funktion är, brutalt uttryckt, att hjälpa en industri sälja varor. Kritikerns uppgift som nyhetsförmedlare är primärt att bekantgöra en bok, att påminna läsaren om att den har kommit ut. 56 Detta är inte ett nytt fenomen. Redan på slutet av 1900-talet kunde kritiken spela en roll i förlagens public relations, som Per Rydén påpekar: Att en mycket stor del av bokförsäljningen redan vid den här tiden var knuten till denna helg [jul] är allmänt antaget men inte i detalj känt. Att denna satsning i sin tur åtföljts av önskemål från förläggarnas sida om att få en bedömning före helgen behöver inte betvivlas. Tidningarna har i betydande utsträckning inordnat sig i detta system. 57 Peter Uwe Hohendahl bedömer situationen på ett likartat sätt: From the perspective of the big publishing concerns, literary criticism appears as a type of unpaid public relations, part of the requirements in any large corporate undertaking. 58 Om man tittar på recensioner, hittar man ofta en ram med uppgifter om boken som titeln, författerens namn, förlaget som publicerar boken och, sist men inte minst, bokens pris. Och inte sällan använder bokförlag och -försäljare citat ur recensioner för att anprisa en ny bok. Detta illustrerar enligt somliga också att en av kritikens huvuduppgifter är att göra reklam för nya böcker. Också i produktionen av litteratur spelar kritiken en avgörande roll. Enligt Van Rees kan kritikerna betraktas som the co-producers of a text as a literary text. Kritikernas bedömning av en bok eller författare är avgörande för dens valorization and in its being awarded more or less quality. 59 Tillsammans med bokförläggare, och författare, bestämmer kritikerna över en texts "litteraritet". En text är aldrig litteratur från början, men kan däremot bli det. Denna tilldelning av litterärt värde till en text kallas den symboliska produktionen av 56 Svedjedal s Rydén, s Hohendahl, s Van Rees, 1983, s

18 en text och detta i motsats till en texts materiella produktion. 60 Litteraturkritik spelar också en stor roll i kanoniseringsprocessen. Enligt Per Rydén innebär en av de långsiktigaste av alla effekter [av kritiken] på det litterära området att en bok förvandlas till en klassiker. 61 Till sist kan man säga att litteraturkritiken har ett stort inflytande på distributionen av litteratur. Bokförsäljare och de ansvariga för inköpet av nya böcker i bibliotek, kan till en del basera sig på hur kritiken har uttalat sig om en viss bok eller författare Bourdieu, 1983, s Rydén, s Van Rees, 1983, s

19 5. Urval och värdering En av dagskritikens viktigaste uppdrag är att tolka och att sätta värde på all nyutkommen litteratur. 63 Men inte alla böcker som publiceras, kommer i fråga för en recension. Att redogöra för alla nya skönlitterära publikationer är en nästan omöjlig uppgift. Antalet nya böcker är helt enkelt för högt. Kritikerna måste därför välja bland den enorma volymen av ny litteratur de böcker som de vill recensera. 64 Lite förenklat skulle man alltså kunna säga att dagskritikernas verksamheter består av både urval och värdering. 5.1 Urval Att uppta en bok för en recension kan redan betraktas som en värdering i sig. Att en kritiker tycker om en bok att den är mödan värd att recenseras, är självklart ett större erkännande än att inte bli recenserad, oavsett det slutgiltiga omdömet. Ibland är det även bättre att få en dålig recension, än att inte recenseras alls. 65 Hur precis väljer en kritiker texter för en recension? Broady säger om författare och konstnärer att en av de viktigaste saker som de eftersträvar är kollegernas och konkurrenternas uppskattning. 66 Detta gäller säkert också för litteraturkritiker. Susanne Janssen formulerar det träffande: A critic s reputation as a literary expert is inseparably related to the extent to which, over a period of time, his judgements have met with his colleagues approval. 67 För att bli uppskattad av sina kolleger, är det viktigt att man inte gör alltför avvikande urval. Om man som kritiker gång på gång tar upp böcker som kollegerna inte tycker är värda att behandla, då riskerar man att förlora sina kollegers uppskattning. Denna form av grupptryck påverkar kritikern när han eller hon väljer vilka böcker som ska recenseras. Helst kommer kritikern att vilja göra trygga val, det betyder, recensera böcker av författare som redan är 63 Se till exempel Rosengren, 1983), s. 22 ( Its main functions have always been interpretation and evaluation of literature ), Van Rees, 1983, s. 400 (Dagskritik strives to make descriptive, interpretative and evaluative statements on literary texts ), Forser, s. 113 ( I litteraturkritiken är värderingen ett oeftergivligt och ett iögonfallande drag ). 64 Van Rees, 1983, s Svedjedal, s Broady, s Janssen, s

20 väletablerade. Om det gäller författare som inte är så kända, inte minst i fallet av debutanter, kommer kritikern att ta hänsyn till andra faktorer som kan hjälpa till med urvalet, till exempel förlaget som utger boken och tidskriften där författaren tidigare har publicerat i. 68 Genom att till exempel ta hänsyn till förlaget som utger den nya, okända författaren, kan kritikern underlätta sitt urval. Om debutanten han skriver en recension om publiceras av ett erkänt förlag, är risken inte så stor att hans urval senare förkastas av kollegerna. Att man som kritiker gör ett avvikande val betyder nu inte genast en fara för ens rykte. Ibland är det till och med nödvandigt, om man vill urskilja sig från sina kolleger. Att recensera en författare som kollegerna har glömt eller förbisett, och som senare ändå får sin genombrott, kan bidraga till kritikerns anseende. Detta kan även leda till att man senare betraktas som ett författarskaps upptäckare. 5.2 Värdering Efter urvalet gäller det att formulera ett värdeomdöme om boken i form av en recension. Men vad grundar kritiker sig på när de gör sina värdeömdömen? För att kunna formulera ett svar på denna fråga, måste vi ställa oss en ny fråga, nämligen om det finns objektiva grunder för värdeomdömen. 69 Finns det objektivt sett regler eller kriterier som en text måste uppfylla, för att den skulle räknas till klassen av högvärdiga litterära texter? Det finns olika synsätt på denna problematik. Å ena sidan finns värdeobjektivisterna som är övertygade om att sådana kriterier faktiskt finns. Å andra sidan finns värdesubjektivisterna som tycker att varenda person reagerar på ett annat sätt när han eller hon läser en text och följaktligen har andra uppfattningar om vad som utgör värdefull litteratur. För värdesubjektivisterna är det möjligt att en text för den ena läsaren är ett mästerverk och att den för den andra läsaren är värdelös. Förekomsten av oenigheter om en texts värde är alltså fullständigt normal för subjektivisterna. När två läsare har olika åsikter om en text, förklarar objektivisterna det däremot genom att peka på att en av läsarna har fel, och att den andra har rätt. Det är enligt dem bara en utvald grupp av privilegierade, kvalificerade läsare som har 68 Van Rees, s. 405, Janssen, s Forser, s

21 förmågan att bedöma litteratur på ett korrekt sätt. 70 Enligt en sådan syn på värde, skulle en text besitta vissa drag som bara en kvalificerad läsare skulle kunna tolka som antingen värdefulla eller värdelösa. Enligt objektivisterna kan man således inte diskutera om en text är bra eller inte. De goda litterära verken är helt enkelt de som finns i kanonen. Värderelativisterna försöker åstadkomma en försoning mellan objektivisterna och subjektivisterna. Relativisterna hävdar att det värde som man tillkänner ett verk måste ses i ljuset av den historiska, kulturella och sociala bakgrunden mot vilken värderingen sker. Varje värdering är alltså subjektiv, men mycket beror också på kontexten. Som Forser formulerar det: Olika slags sociala grupper prioriterar olika slags kriterier och argument för att påstå att en bok är bra eller dålig. 71 Varje individuell läsning är helt unik, men det är däremot också mycket vanligt att olika läsare med samma historiska, kulturella eller sociala bakgrund värderar en bok på samma sätt. Den relativistiska synen på värde ansluter väl till den institutionella och relationella synen på litteraturen, som den här uppsatsen utgår från. Enligt Bourdieu är ett konstverk en arbitrary convention 72 och an object which exists as such only by virtue of the (collective) belief which knows and acknowledges it as a work of art 73 och alltså inte på grund av vissa kännetecken som skulle vara inneboende i texten. Det värdeobjektivistiska synsättet betraktas alltså som felaktigt. J. J. A. Mooij kommer till samma slutsats i sin uppsats Wat is literatuur?. Med utgångspunkt i den värdeobjektivistiska synen, undrar han om det är möjligt att fastställa systematiska kriterier för att bestämma vad litteratur är. Detta gör han genom en undersökning av historiska litteraturuppfattningar. Det är nämligen i litteraturuppfattningar som man försöker komma fram till sådana systematiska kriterier. 74 Mooij fastställer att inte en enda litteraturuppfattning kan ge ett tillfredsställande svar på frågan om vad litteratur är. Det beror framför allt på 70 Forser, s Forser, s Bourdieu, 1983, s Bourdieu, 1983, s Mooij, s

22 det faktum att de föreslagna kriterierna aldrig gäller absolut. Å ena sidan finns det verk som räknas till litteraturen, men som inte uppfyller en viss litteraturuppfattnings kriterier. Å andra sidan är många kriterier inte avgörande på egen hand, men måste de kombineras med andra kriterier. Dessutom är det möjligt, det är till och med nästan regeln, att texten uppfyller ett visst kriterium för den ena läsaren, medan däremot det inte är fallet för en andra läsare. Mycket beror alltså på vad läsaren själv gör med texten. 75 Själva kriterierna som ett verk borde uppfylla spelar alltså en inte så stor roll, enligt Mooij. Även om ett verk skulle uppfylla alla möjliga värdekriterier som finns, skulle man inte med bestämdhet kunna säga om detta verk får räknas till litteraturen. Det enda man skulle kunna säga är att detta verk då serieus in aanmerking kan komen voor opname in de literatuur, anders gezegd: een serieuze gegadigde daarvoor is. 76 Det avgörande steget görs av läsarna. Men det är viktigt att påpeka att inte alla läsare har rätten att fatta sådana beslut. Det handlar om den lilla skaran människor som Mooij kallar het literaire forum, den inskränkta gruppen av människor inom det litterära fältet som besitter den högsta grad av symboliskt kapital, och således har auktoritet att bestämma vad som är litteratur och vad som är det inte. Litteraturkritikerna utgör en inte oviktig del av denna grupp makthavare. 77 En viktig anmärkning i detta samband är att det litterära forumets auktoritet inte vilar på denna grupp människors förmågan att identifiera en text som litterär, utan på det faktum att dessa människor står högst i anseende i det litterära fältet. Detta står naturligtvis i motsats till vad kritikerna själva gärna tror. Denna tro är en del av idealbilden som kritikerna har av sin egen verksamhet. Denna idealbild leder ofta till att dessa auktoriserade människor ofta ser sig själv som en elit. Ett känt exempel på en sådan elitär person, är Harold Bloom. Magnus Persson beskriver Blooms övertygelse på följande sätt: Antingen tillhör man de invigda som känner igen estetiskt värde när man upplever det, eller så gör man det inte. 78 Idealbilden som kritikerna har av sig 75 Mooij, s Mooij, s Mooij, s Persson, s

23 själva är alltså dels baserad på en värdeobjektivistisk syn. En kritiker kan naturligtvis aldrig säga detta verk hör till litteraturen, eftersom jag säger det, medan det är faktiskt detta som händer i praktiken. De måste anföra goda skäl för sitt avgörande. Och dessa skäl och argument formulerar de mestadels utifrån en viss litteraturuppfattning. 79 Trots alla dessa sociologiska förklaringar om hur värdering sker, förblir väreobjektivisterna övertygade om att de har rätt. Det tydeligaste beviset på detta skulle vara att genom tiderna kritikerna uppnår consensus om vilka författare är de verkliga stora och vilka böcker får betraktas som mästerverk. Denna consensus stärkar värdeobjektivisternas övertygande. För, om alla kritiker, oberoende av varandra, gör samma omdömen, då måste dessa omdömen vara riktiga och måste kritikerna förfoga över en viss förmåga att värdera texter som andra människor inte har. 80 Men, som Susanne Janssen hävdar, är denna uppfattning felaktig. The social fact of a consensus is mistaken for proof that the assessment is reliable and valid. Enligt Svedjedal är den fristående debattören idealbilden som kritiker har av sig själv. 81 Men i verkligheten är det just tvärtom: Critics take due note of each other s achievements and are very considerate of the statements of their colleagues. (...) Critics and reviewers fall back on previous statements by critics, as well as by the author in question, and incorporate these statements in their own reviews. As a result the criticial assessments of these works display a growing similarity as time goes on. 82 Så småningom samordnar kritikerna deras omdömen. Denna process kallas för orkestrering. 83 För att förstå varför de kritiska omdömena efter en tid orkestreras, måste vi igen titta till den underliggande sociala verkligheten. In critical practice not only the status of literary products and their makers is at issue but also that of critics themselves. 84 En kritiker försöker i de flesta fall att erkännas av sina kolleger och detta beror starkt på hur mycket ens åsikter har fått bifall hos sina kolleger. Men att vara kritiker är en mycket osäker 79 Mooij, s Janssen, s Svedjedal, s Janssen, s Bourdieu, 1983, s. ; Janssen, s Janssen, s Jamför med Bourdieu, 1983, s. 317 : Genom att recensera en text, en kritiker declares not only his judgement of the work, but also his claim to the right to talk about it. ) 23

24 sysselsättning. Det finns faktiskt inga objektiva kriterier att grunda sina omdömen på. Hur kan en kritiker alltså göra sina åsikter att få bifall, om det inte finns några objektiva rättesnören att handla efter? Det gör en kritiker genom att jämföra med sina kolleger. Genom att ta hänsyn till andra kritikers åsikter och omdömen, kan han reducera osäkerheten han känner inför ny litteratur. Det kan även leda till att en kritiker anpassar sin första, spontana, men avvikande omdöme för att få kollegernas godkännande. 85 Det är samma mekanism som styr urvalsprocessen. En följd av kritikens inplacering i massmedierna är att, eftersom en recension publiceras i tidningar, denna således hamnar i offentligheten och alla som vill kan läsa den. Det leder till att kritiker ofta funderar länge om hur de skulle formulera sina åsikter och att de inte alltid är fullständigt öppenhjärtig. Denna brist på ärlighet har olika skäl. Det litterära fältet består av ett nätverk av relationer mellan alla möjliga medlemmar inom fältet. Alla känner alla, och ens chanser att hamna högre upp i det litterära fältets sociala hierarki är i proportion med antalet högt uppsatta människor man känner. Många inom fältet eftersträvar en högre position än de redan har, och det gäller säkert också för litteraturkritiker. Det kan hända att en kritiker ger lovande kritik till en bok av en inflytelserik författare eller anknyter sig till åsikterna av en mer erkänd kritiker, med avsikt att förbättra sin egen position. En kritiker kan också ge lovande kritik till en författare som han är vänner med för att hjälpa vännen fram. Det händer ofta att även de mest djärva kritikerna medger sina åsikter i förskönande termer. För att konkludera med Per Rydéns ord: den offentliga kritiken framstår som problematisk. 86 The freedom to form opinion is limited by one s public image. säger Peter Uwe Hohendahl. 87 Det är alltså någonting som man säkert måste hålla i minnet vid analyser av recensioner. Som redan nämnt i diskussionen om urvalsprocessen, betyder detta inte att en kritiker inte får ha avvikande opinioner. Också här kan en kritiker ibland inte 85 Janssen, s Rydén s Hohendahl s

25 göra något annat än att vara av en annan åsikt om han eller hon vill skilja sig från sina kolleger. Genom att gå mot strömmen, till exempel genom att uttala sig kritiskt om en renommerad författare, som de flesta andra kritikerna är lovande om, kan man profilera sig som en kritiker med en egen ståndpunkt. The appreciation of a critique strongly depends on whether it is preceived as an original, inventive viewpoint. 88 However, there are limits to the scope for dissent. ( ) In repeatedly taking views that are perceived as incompatible with those held by the majority of reviewers, a critic risks his reputation. 89 Det här spelet av consensus och avvikelse är oupplösligt förenat med kritikeryrket. 88 Janssen, s Janssen, s

26 6. Litteraturkritikens utveckling I detta avsnitt ges en översikt av några historiska utvecklingar inom den svenska litteraturkritiken. Översikten har inte för avsikt att vara fullständig, men bara att skissa några utvecklingar som har hjälpt skapa dagskritiken till den som vi känner idag. Utvecklingarna i litteraturkritiken hänger mycket nära ihop med utvecklingarna i litteraturen. Att litteraturen och kritikens historia är så parallella, är enligt Per Rydén ett uttryck för att litteraturkritiken med sin sekundära roll ofta är satt att tjäna litteraturen (...) särskilt en ny typ av litteratur har behov av en ny kritik. 90 Det förvånar därför kanske inte att den moderna svenska litteraturkritiken sägs börja tillsammans med den svenska litteraturens så kallade moderna genombrott. Det moderna genombrottet syftar på en period när det uppstod en ny typ av litteratur i hela Skandinavien. Publiceringen av August Strindbergs Röda rummet 1879 kan ses som den symboliska startpunkten för det moderna genombrottet i Sverige. Den danske kritikern Georg Brandes 1871-års föreläsning Hovedstrømninger i det 19. aarhundredets litteratur kan nästan betraktas som en programförklaring för denna nya litteratur. Där pläderar han för en litteratur som är realistisk, deltar i de offentliga diskussionerna och ställer problem under debatt. 91 En annan påfallande förändring kring 1880 sker i pressens område. Vi ser att antalet recensioner ökar starkt. 92 Skälet till den här ökningen är att dagspressen också har sitt moderna genombrott. 93 Detta innebär att antalet tidningar ökar starkt och tidningarna blir större. Detta leder till mer utrymme för kultur på tidningssidorna. Det finns hos tidningarna också en större benägenhet att publicera kulturmaterial, och därigenom ökar också antalet recensioner per tidning Rydén, s Gebert, s Rosengren, 1968, s Rydén, s Rosengren, 1968, s

27 Den allmänna tendensen under 1800-talets två sista decennier är alltså att tidningarna är alltmer villiga att ägna utrymme åt recensioner. En annan utveckling som sker under det här skedet är att fler och fler recensenter börjar använda sina egna namn. 95 Däremot var det fortfarande så, att en bok kunde bli recenserad några veckor efter utgivningen: det är fortfarande ingen fråga om förstadagsrecensioner. 96 Perioden kallas av Per Rydén de stora kritikernas tid. 97 Perioden är präglad av kritiker som Fredrik Böök och Anders Österling, som ännu idag betraktas som de största kritikerna som den svenska litteraturkritiken någonsin har haft. 98 Dagspressen genomgår en stark förändring under denna tid. Regionala och lokala tidningar etableras igenom hela Sverige. De politiska partierna börjar också ge ut sina egna tidningar. Vi ser alltså en decentralisering av dagspressen: vid början av 1900-talet fanns det knappast en stad som inte hade sin egen tidning. 99 Litteraturkritiken förblev ändå en storstadsfenomen. Orsaken till detta var att bokbranschen centraliserades till de största städerna, framför allt Stockholm. Litteraturkritiken, som var nära knuten till förlagen, centraliserades därför också. Den som ville slå igenom som litteraturkritiker kunde alltså bäst flytta till Stockholm. 100 På det kulturpolitiska planet var det igen August Strindberg som satte tonen. Den här perioden dominerades av den så kallade Strindbergsfejden. I en artikel i Afton-Tidningen med titeln Faraon-dyrkan 1910, yttrade Strindberg kritik mot kung Karl XII. Ditintills hade kungens makt inte riktigt ifrågasatts och man kunde till och med tala om ett direkt kungligt inflytande på kulturen. 101 Efter publiceringen av Strindbergs artikel, uppstod en kulturell debatt mellan radikala och intellektuella. Författare och litteraturkritiker definierades ofta av 95 Rydén, s Rydén, s Rydén, s Forser, s Hadenius & Weibull, 1999, s Rydén, s Rydén, s

28 hur de orienterade sig i Strindbergsfejden. Strindberg och det moderna genombrottets ideal tilltalade många unga och realismen fick förnyat intresse. 102 Under 1910-talet var det realistiska skildringar av det samtida Sverige som föll mest i smaken hos litteraturkritikerna. Det fanns också lyrik som höll de romantiska idealen av 1890-talets diktare levande, men det var framför allt realistiska romaner som kunde räkna på kritikernas godtycke. 103 Den här perioden var en tid när dagskritikerna var nästan övermäktiga. Kritikernas omdöme kunde bestämma om en bok skulle bli en succé eller ett misslyckande. Enligt Per Rydén nådde den svenska dagskritiken under den här perioden ett mästerskap som sedan i varje fall inte överträffats och detta leder honom att beteckna kritiken som utövats under den här perioden som den stora kritiken. 104 En recension eftersträvade då att vara en filosofisk och psykologisk betraktelse som lyfte sig till allmänna vyer utöver det begränsade enskilda arbetet och en kritiker försökte att höja sitt arbete till en fri litteraturart, som kan läsas oberoende av och leva längre än de saker han behandlat. 105 Kritiken verkade vara nästan överordnad litteraturen under denna period. Perioden kan också betraktas som kritikens guldålder 106 på en annan grund. Det utrymme som kritikerna fick för sina recensioner var nämligen mycket generöst. 107 Litteraturkritik hade en tryggad ställning i dagstidningarna. Den placerades konsekvent intill annat opinionsbildande material, liksom till exempel politiska ledarkommentarer, och detta till motsats av annat kulturellt material, som till exempel konsertrecensioner och filmannonser. 108 Åren kring 1930 ser vi att litteraturen så småningom tar överhanden över litteraturkritiken igen. I en period präglad av framtidstro, börjar modernismen inta en starkare position i den svenska litteraturen. Det nya framställdes av 102 Rydén, s Forser, s. 32 ( En period, där realismen satt sig och den psykologiska trovärdigheten hade apriorisk giltighet som värderingskriterium i litterturkritiken ) 104 Rydén, s. 105 Kritikern John Landqvist, citerad i Rydén, s Rydén, s Forser, s Forser, s