Nuvärdesmaterial kring bioslam

Transkript

1 RAPPORT 1 (33) Handläggare Åsa Sivard Tel Mobil asa.sivard@afconsult.com Datum Uppdragsnr Nuvärdesmaterial kring bioslam Utredning för Processum ÅF-Industry AB Forest Industries Åsa Sivard Tomas Ericsson Mårten Krogerus Sara Stemme ÅF-Industry AB, Frösundaleden 2 (goods 2E), SE Stockholm Telefon Fax Säte i Stockholm. Org.nr VAT nr SE Certifierat enligt SS-EN ISO 9001 och ISO Rapport_ docx

2 RAPPORT (33) Sammanfattning Processum beslutade i juni 2012 att anlita ÅF för en studie angående nuläget kring hantering av bioslam från biologiska reningsanläggningar vid skogsindustrier. Slam är en restprodukt och potentiell råvara där det kan finnas behov av och möjligheter i att optimera hantering och användningsområden. Denna utredning om nulägesstatus kan vara en bas för forskningsuppslag kring slamhantering. Utredningen har fokuserat på de slam som uppkommer i biologiska reningsanläggningar och bruk som har sådan reningsteknik. I utredningen har ingått studier av slamhantering och slutanvändning av slam från reningsanläggningar i svenska, norska, finska och chilenska skogsindustrier. En enkät användes som underlag för att samla in material från bruken och kompletterades med personliga kontakter och besök på några svenska bruk. I undersökningen har också ingått att försöka ta reda på uppgifter om risker för legionella vid olika slags hantering av slam. Frågor kring detta ställdes i enkäten och vid intervjuerna och vi har dessutom gjort ett besök på Smittskyddsinstitutet (SMI) samt en litteraturstudie. Vid de undersökta bruken hanteras varje dygn sammanlagt 165 ton bioslam (torrtänkt), som vanligen avvattnas tillsammans med primärslam till en torrhalt av i medeltal 30 %. Den vanligaste avvattningsutrustningen är silbandpress och den vanligaste slutanvändningen är förbränning antingen i sodapannan eller i annan panna. Hantering och avvattning av slam är en resurskrävande och ofta besvärlig del av reningsprocessen, så mycket finns att vinna med om slammängderna kan minskas och omhändertagandet optimeras. Andelen bioslam har ökat genom utbyggnad av biologisk rening och förbättrade processer för att minimera fibersutsläpp från bruken. Silbandspressar används i så stor utsträckning eftersom de klarar av att hantera slam med stor andel bioslam. Förbränning av slam är inte problemfritt, framför allt på grund av låga torrhalter som minskar pannornas kapacitet. Slamförbränning kan också ge igensättningar på grund av sintring (askan smälter) och ökade utsläpp av kväveoxider (NO x). Vid förbränning av bioslam i sulfatprocessens sodapannor tillförs processfrämmande grundämnen. Beroende på kemikaliebalansen vid aktuellt bruk kan då olika typer av problem uppstå. Framtida planer för hantering av slammet är rötning, kompostering, användning för näringskälla i skogsbruket och för vissa bruk ökad förbränning. Vi tror att förbränning kommer att förbli den förhärskande metoden för slamomhändertagande framöver, eventuellt kombinerat med torkning för att få ett bränsle med högre värmevärde. En förutsättning är nog då att torkningen kan ske med spillvärme, som annars inte utnyttjas. Det har varit svårt att hitta material om risker för legionella i samband med slamhantering det finns dock en del artiklar om smitta från legionella i samband med hantering av jord och kompost. Noteras bör att det inte är samma art av legionella som varit smittkälla vid hantering av jord (Legionella Longbeachae) som den art av legionella (Legionella Pneumophila) som orsakat sjukdomsfall relaterade till bioreningsanläggningar. Det finns också en del material som beskriver utbrott av framför allt Pontiacfeber i samband med att slam har hanterats och vid rengöring av reningsanläggningar. Legionellafrågan i samband med skogsindustriella reningsanläggningar har och har haft stort fokus i de nordiska länderna, men förefaller inte vara lika högt prioriterad i Chile.

3 RAPPORT (33) Innehållsförteckning 1 INLEDNING PROJEKTBESKRIVNING Inventering av svenska bruk Jämförelser med utländska bruk Risker för legionella SLAMHANTERING VID SVENSK SKOGSINDUSTRI Resultat från enkät och jämförelser med hela Sverige JÄMFÖRELSE MED UTLÄNDSKA BRUK Finland Norge Chile SAMMANSTÄLLNING AV ENKÄTSVAR RISK FÖR LEGIONELLA Bakgrund Allmänt om legionella Analyser och artbestämning av legionella Legionella i skogsindustrin Legionella i slam Legionella i jord Slamhantering Lagstiftning Legionella i svenska och utländska bruk Sverige Finland Norge Chile DISKUSSION OCH SLUTSATSER REFERENSER Bilagor Bilaga 1 Bilaga 2 Enkät för utskick till bruk Sammanställning, enkätsvar

4 RAPPORT (33) 1 Inledning Slam av något slag uppkommer i flertalet reningsprocesser för avloppsvatten. Dessa reningsprocesser kan bestå av enbart en separering av fast material från en vätska blandad med fast material (exempel försedimentering för avskiljning av primärslam/fiberslam) eller en biologisk eller kemisk process där löst organiskt material omvandlas till bioslam eller kemslam. Traditionellt byggdes slamavvattningen ut på enklaste möjliga sätt och producerat slam lades ofta på deponi. Lagar och skatter för att undvika/förbjuda deponering och ökade krav/önskemål om återvinning har lett till nya tänkesätt när det gäller hantering och slutanvändning av olika typer av slam, men det finns fortfarande mycket att göra inom skogsindustrier och andra verksamheter för att förbättra och optimera hantering och användning av denna restprodukt. Processum beslutade i juni 2012 att anlita ÅF för en studie angående nuläget kring hantering av bioslam från biologiska reningsanläggningar vid skogsindustrier. Processum samlar ett kluster av företag i frågor som rör bioraffinaderiutveckling med skogsråvara som bas. Forskning bedrivs inom områdena bioteknik, energiteknik, oorganisk kemi, organisk kemi samt råvaror med hållbarhetsfokus. Slam är en restprodukt och potentiell råvara inom skogens kretslopp där det från flera håll har uttalats behov av att optimera hantering och användningsområden för att höja slammets status i värdekedjan. En utredning om nulägesstatus och idéer för alternativ användning är en god bas för funderingar och forskningsuppslag rörande framtida hantering. Utredningen har fokuserat på de slam som uppkommer i biologiska reningsanläggningar och bruk som har sådan reningsteknik. Vid många bruk sker avvattning och sluthantering tillsammans med andra slamtyper (primärslam/fiberslam/diverse rejekt och eventuella kemslam), vilket i många fall är en fördel hanteringsmässigt. Det kan då vara svårt att få fram exakta siffror på mängder av bioslam vid enskilda anläggningar. I sådana fall har slammängder uppskattats med hjälp av uppgifter om nedbruten mängd organiskt material i den biologiska reningen. Biologiskt slam består främst av levande och döda mikroorganismer (bakterier och mikrodjur), som bryter ner organiskt material i bioreningen, men också en del suspenderat material, som inte kunnat avskiljas i tidigare steg. Askhalten i bioslam varierar mycket, men brukar i genomsnitt ligga kring 20 %. Uppdraget har genomförts av Åsa Sivard som uppdragsledare, sammanhållande och huvudansvarig för svenska bruk, Tomas Ericsson (norska och chilenska bruk), Mårten Krogerus (finska och chilenska bruk) och Sara Stemme (legionellaproblematiken). 2 Projektbeskrivning Undersökningen har delats in i tre olika delmoment: Inventering av svenska bruk Jämförelse med utländska bruk Risk för legionella

5 RAPPORT (33) 2.1 Inventering av svenska bruk Syftet med detta delmoment var att genomföra en inventering av bruk i Sverige som producerar bioslam och vilka mängder som produceras samt hur slammet hanteras avseende teknikval, separat hantering eller tillsammans med andra slam, torrhalt och slutlig kvittblivning. Intervjuer och sammanställning av aktuella data önskades av beställaren fokusera på bruken inom Processum. Resultaten har översiktligt jämförts med tidigare sammanställningar genomförda av ÅF inom uppdrag för Värmeforsk [Krogerus et al, 1999] [Ahlroth & Sivard, 2002] och med sonderande undersökning av slammängder inom skogsindustrin framtagna av ÅF tillsammans med Innventia inom ramen för projektansökan till Vinnova [ÅF, 2012]. En enkät togs fram som underlag för intervjuer med bruken, Bilaga 1. Frågorna är formulerade på engelska eftersom även utländska bruk intervjuades för att få material till jämförelser med slamsituationen för skogsindustrier i några andra länder. De uppgifter som efterfrågades var: Produktion av bioslam, fiberslam, kemslam och eventuellt övriga slam (ton/år) Teknik för avvattning (separat eller tillsammans med övriga slam) Kemikaliedosering till slammet för att underlätta fällning/flockning samt undvika problem med svavelväte och lukt Torrhalt efter avvattning Slutlig kvittblivning Erfarenheter kring legionella (underlag i detta delmoment) 2.2 Jämförelser med utländska bruk Som komplement till undersökningen om svenska bruk föreslogs en grov jämförelse med några andra länder där ÅF har goda kontakter och erfarenheter från uppdrag. Samma uppgifter som sammanställs för de svenska bruken efterfrågades hos några utvalda bruk i Finland, Norge och Chile. Målsättningen var att ta fram uppgifter för storleksordningen 5-10 bruk i Finland, ca 5 bruk i Norge och 5-10 bruk i Chile. En grov analys av likheter och skillnader och försök till förklaringar ingår i detta moment. Samma enkät som användes vid intervjuerna med de svenska bruken utgjorde underlag vid kontakterna med de utländska bruken. 2.3 Risker för legionella Som tredje moment i studien önskades en diskussion kring risker för smittspridning av legionella i olika moment kring hantering och slutanvändning av bioslam. Smittspridning av legionella från biologisk rening (och tillhörande hanteringar av exempelvis slam) är en besvärlig fråga, som har varit föremål för flera omfattande studier, bland annat i Skogsindustriernas regi [Allestam & Långmark, 2007] samt i Norge [Fonahn et al, 2011] och Finland [Kusnetsov et al, 2007]. Det har varit svårt att komma fram till några entydiga slutsatser och allmänt gällande rekommendationer. Det beror bland annat på att legionella är en allmänt förekommande mikroorganism, men det är inte klarlagt när det är risk för sjukdomsspridning eller inte. För att mer detaljerat klargöra dessa frågor krävs mer omfattande forskning.

6 RAPPORT (33) Legionella var en viktig fråga vid intervjuerna med de utvalda bruken både i Sverige och andra länder, där bland annat analysresultat och andra erfarenheter efterfrågades. I uppdragsplaneringen ingick också att genomföra en intervju med någon på Smittskyddsinstitutet för att försöka få deras aktuella synpunkter på legionellaproblematiken. En litteraturstudie kompletterad med databassökning har också genomförts med tonvikt på att söka ta fram uppgifter kring legionella i slam och vid hantering och slutanvändning av slam. 3 Slamhantering vid svensk skogsindustri I Sverige finns ca 50 massa- och pappersindustrier med en produktion av storleksordningen 4 Mton avsalumassa och 11 Mton papper & kartong per år. Bruken producerar också olika typer av slam från reningssteg i anläggningarna. Den totala mängden avvattnat slam var 2010 ca 1,1 Mton/år med en genomsnittlig torrhalt av ca 30 %. Slammet kan delas in i primär- eller fiberslam från försedimenteringssteg, biologiskt slam från bioreningsanläggningar, kemiskt slam från kemfällningssteg och övrigt slam. Bland övrigt slam rapporteras huvudsakligen avsvärtnings- och returfiberslam, men också ibland virvelrenarrejekt, bestrykningsslam och grönlutsslam. Mesa, kvistrejekt, renserirejekt och olika typer av plastrejekt har inte betraktats som slam i denna studie. Ungefärlig fördelningen mellan de olika slamtyperna framgår av Figur 1. Diagrammet är grundat på avvattnade mängder i ton/år (genomsnitt 70 % vatten). Bakgrundsdata är en snabb enkät bland skogsindustrier kompletterat med framräknade mängder byggt på erfarenhetsdata [ÅF 2012]. Genomsnittlig torrhalt för de olika slamtyperna är: Primärslam, genomsnitt 35 % torrhalt Bioslam, genomsnitt 20 % torrhalt Kemslam, genomsnitt 20 % torrhalt Övrigt slam ca % torrhalt Fiber Bio Kem Övrigt Figur 1 Ungefärlig fördelning av slammängder från skogsindustrin i Sverige 2010 Askhalterna i de olika typerna av slam är av storleksordningen: Primärslam ca 15 % Bioslam ca % Kemslam ca % Övrigt slam ofta över 50 %

7 RAPPORT (33) Av de svenska skogsindustrierna har drygt 40 biologiskt reningssteg. Mängden avvattnat biologiskt slam är ca t/år med en genomsnittlig torrhalt på 20 % (motsvarar ca t TS bioslam per dygn). I Sverige finns det ett förbud mot deponering av organiskt material sedan 2005 och under talet kan man tydligt följa hur mängderna deponerat slam har avtagit och i princip upphört (vissa undantag finns beviljade). Vid årsskiftet 2002/2003 implementerades Europaparlamentets direktiv om förbränning av avfall (2000/76/EG) i svensk lagstiftning och det fanns en oro att det skulle medföra begränsningar i brukens möjligheter att bränna sitt slam. Branschen arbetade fram en svensk specialbestämmelse för att förtydliga att fiberslam och liknande restprodukter skulle ha tillåtelse att förbrännas på samma sätt som tidigare och vi har inte sett att lagen har haft påverkan på mängden slam som förbränns. Förbränning är en metod som fler och fler bruk har övergått till. Vid jämförelse mellan de Värmeforskundersökningar som ÅF gjorde 1999 och 2002 konstaterades att mängden kemslam minskade, vilket antogs bero på en ökad utbyggnad av biologisk rening och därmed minskat behov av kemisk fällning för att nå uppsatta utsläppsmål och innehålla gällande villkor [Ahlroth & Sivard, 2002]. I Sverige har utbyggnad av biologisk rening kombinerat med nämnda lagstiftningar och krav på ökad återvinning eller utnyttjande av restprodukter varit en del i några allmänna trender när det gäller hantering av bioslam: Kraftig minskning av deponering Ökning av förbränning Bioslam till sodapanna Jordförbättring, täckmaterial, bränsletillverkning Reningsmetoder med låg slamproduktion Fiberslam kan avvattnas till relativt hög torrhalt, storleksordning % och har då förbränningsegenskaper, som kan jämföras med bark. Ett rent bioslam kan i bästa fall avvattnas till ca 20 % torrhalt och ett sådant material minskar kapaciteten på pannan. Man blandar därför vanligen bioslam med fiberslam om det ska förbrännas. Ett problem kan också vara att slammängderna varierar beroende på produktionen eller hur reningsanläggningen fungerar och då får man en varierande last på pannan. Förbränning av slam sker oftast i pannor, som inte är anpassade för att elda slam från början. Olika pannor är olika lämpliga för förbränning av slam. I rosterpannor kan man få problem med att slammet inte hinner torka och att slammet bildar en tjock matta på rostret, som är den zon där förbränningen ska ske och som är försedd med hål eller springor för att förbränningsluften ska passera. Dessutom kan oorganiska ämnen i slammet smälta och bilda hårda beläggningar på rostret som täpper igen lufthålen. Värmeytorna får också ofta beläggningar av asksmältor vid hög temperatur och mycket slambränsle. I bubblande fluidiserad bädd-pannor (BFB) förbränns bränslet i en suspension av sand. Denna panntyp är inte så känslig för små variationer i bränslekvalitet och BFB-pannor brukar problemfritt kunna elda rätt stora mängder slam. En utveckling av BFB-pannorna är CFB, cirkulerande fluidiserad bädd-panna, som vanligen har ännu bättre förbränningsegenskaper och också passar relativt bra för slamförbränning. I en intervjuundersökning 2002 konstaterades ökade NO x-utsläpp vara den största konsekvensen av ökad slamförbränning [Ahlroth & Sivard, 2002]. Man kan också få sintring, när askan smälter i pannan och bildar slagg. Den smälta askan kan fastna på pannans varmaste delar och hindrar därmed värmeöverföring.

8 RAPPORT (33) Att ta in bioslam i sodapannan (vanligen via indunstningen) och förbränna är en metod som tillämpas på 6 sulfatmassabruk i Sverige (den senaste installationen idrifttagen 2011) och några bruk i Finland. Metoden fungerar i allmänhet relativt bra och ger möjlighet att avvattna resterande slam till högre torrhalter än om det blandats med bioslam. Problem med att ta in bioslam i återvinningscykeln är att mängden processfrämmande grundämnen (PFG) ökar och effekterna måste undersökas vid varje enskilt bruk. Åtgärden medför i regel att mer mesa måste tas ut och ersättas med färskkalk för att undvika för höga fosforhalter i den ombrända osläckta kalken (CaO). En del bruk märker av en viss ökning av NO x-utsläpp på grund av kväveinnehållet i bioslam, medan andra bruk inte kan mäta upp den effekten. Mängden NO x från slammet är allmänt mycket liten i förhållande till mängden från luten och det är därför det kan vara svårt att skilja ut slambidraget jämfört med andra variationer i lasten. På sodapannor finns det ingen NO x- avgift, men däremot kan utsläppsbidraget vara viktigt i förhållande till anläggningens utsläppsvillkor. En åtgärd för att minska utsläpp av NO x är att försöka fördela lufttillförseln i hela pannan så att man får en så jämn förbränning som möjligt. Bioslam (ofta blandat med andra slamtyper) används ofta till jordförbättring och till täckmaterial. Hanteringen sköts oftast av externa firmor, som kan blanda material från olika producenter. En blandning av bioslam och aska är ett bra material för täckning av deponier och slam används också i stor utsträckning för täckning och igenfyllning av gamla gruvområden. En effekt av det fokus på slamfrågan och slammängder som har varit är att reningsmetoder med låg slamproduktion har utvecklats. Om man har två biologiska steg i en reningsanläggning kan det första steget optimeras mot kraftig tillväxt av frisimmande bakterier, som sedan äts upp i följande steg av en population av bakterier i flockar kombinerat med hög halt av mikrodjur. Man når då en högre trofisk nivå i slutet av systemet och minskar mängden biomassa. Den beskrivna tekniken brukar kallas LSP (låg slamproduktion eller low sludge production). Det är en aktivslamanläggning med föregående LSP-steg (selektor). Det första biologiska steget (LSP-selektorn) har en relativt kort uppehållstid (storleksordning 3-4 timmar), är kraftigt luftat och till detta steg tillsätts överskott av närsalter, vilket gynnar en kraftig tillväxt av frisimmande bakterier. I nästa steg, luftningssteget i aktivslamanläggningen, finns en varierad mikrokultur av bakterier i flockar och högre djur och de frisimmande bakterierna konsumeras. Tack vare detta blir slamproduktionen låg. Tyvärr begränsas möjligheten att nå väldigt låga slamproduktioner av att närsalter frigörs i slutet av processen och man får förhöjda utsläpp av kväve och fosfor. Energiförbrukningen ökar med minskad slamproduktion (på grund av att hög luftning krävs för att oxidera bioslammet). Metoden kan ge ca % lägre slamproduktion jämfört med en konventionell aktivslamanläggning. Anaeroba metoder ger också mindre mängder bioslam (normalt alltid lägre än aeroba metoder).

9 RAPPORT (33) 3.1 Resultat från enkät och jämförelser med hela Sverige I Sverige har intervjuer genomförts vid fyra bruk, vilket är ett litet antal i förhållande till totala mängden bruk i Sverige. Eftersom ÅF hade en hel del material sedan tidigare bedömer vi ändå att vi har en god uppfattning om slamhantering och slutligt omhändertagande i Sverige. Alla enkätsvaren finns i Bilaga 2. Där framgår också typ av reningsanläggning vid de olika bruken. Vid de intervjuade bruken hanteras bioslam separat vid två anläggningar och vid två anläggningar sker avvattning och sluthantering tillsammans med primärslam. Mot bakgrund av tidigare erfarenheter och undersökningar är ÅF:s bedömning att gemensam avvattning av bioslam och fiberslam förekommer vid ungefär hälften av de svenska anläggningarna. Vid tre av de tillfrågade bruken sker avvattning av bioslam med centrifug och vid ett bruk med silbandpress. Föravvattning fanns vid tre bruk. Fiberslammet avvattnas med skruvpress vid de två bruk, som har separat avvattning av bioslam. Slutanvändning av bioslammet vid de tillfrågade bruken är: Förbränning i sodapannan Kompostering tillsammans med hästgödsel och virvelrenarrejekt och tillverkning av anläggningsjord Kompostering tillsammans med renserigrus och användning som anläggningsjord Täckning av olika typer av deponier I en tidigare översiktlig studie (med uppgifter från huvuddelen av svenska bruk) togs cirkeldiagram fram för att visa slutanvändning av slam, Figur 2. Observera att denna figur avser alla slamtyper och inte enbart bioslam samt att fördelningen avser våt slammängd (ut från avvattning). Förbränning Sodapanna Täckning (deponi etc) Jordförbättring Rötning/kompost Åter process Figur 2 Slutanvändning av skogsindustriella slam i Sverige 2010 (avser alla slamtyper och torrhalt efter avvattning) [ÅF, 2012]

10 RAPPORT (33) Ett av bruken har uppgivit en intäkt från försäljning av fiberslam. Inget av de tillfrågade bruken har angett någon intäkt från sluthanterat bioslam. I alla fall där slutanvändning är utanför bruket uppstår en transportkostnad av blöt produkt och ibland kan även en kostnad för tillsatser (t.ex. torv) tillkomma för att göra slammet hanteringsbart. Ett av de tillfrågade bruken nämner framtida planer för hantering av bioslammet torkning och avvattning eller rötning och produktion av biogas. Vid diskussioner om framtida slamsituation i Sverige brukar bland annat nämnas att många deponier och liknande områden börjar bli färdigtäckta, så behovet av slam och andra restprodukter för sådana ändamål förväntas minska. Det finns ett nyvaknat intresse för anaerob reningsteknik ofta med mål att uppgradera producerad biogas till fordonsbränsle. Anaerob teknik ger avsevärt lägre slammängder eftersom det organiska materialet omvandlas till biogas. En annan anaerob teknik som diskuteras är rötning av slam, som är vedertagen teknik för slutomhändertagande av kommunala slam. Rötning av skogsindustriella slam har provats i laboratorieförsök, både rötning av bara slam [Truong et al, 2010] och samrötning med andra rötbara restprodukter [Berg et al, 2011]. Ett problem är att rötresten innehåller halter av organiskt bundna metaller som är höga. Höga halter av koppar, zink, kadmium, koppar och krom förekom. Detta problem minskade något vid samrötning, men det behövdes mycket stor andel av samrötningssubstrat för att komma under gällande gränsvärden för biogödsel och anläggningsjord. Den först nämnda studien gjordes på bioslam från olika skogsindustrier, som togs ut separat efter avskiljningsstegen från de biologiska stegen. Studierna undersökte inte närmare källan till de höga metallhalterna, men många av dessa metaller finns i veden och i slam från en reningsanläggning koncentreras ämnen som förekommer i behandlat avloppsvatten. En del av metallerna kan också härröra från kemikalier som tillsätts i processen. En annan tänkbar slutanvändning för slammet är återföring till skogen. Som skäl till att detta inte görs idag brukar anges höga kostnader och att slammet då måste återföras i en form som inte förhindrar användning av skogen i fritidssyfte.

11 RAPPORT (33) 4 Jämförelse med utländska bruk 4.1 Finland I Finland finns ca 30 massa- och pappersindustrier med en produktion av storleksordningen 4 Mton avsalumassa och 10 Mton papper & kartong per år. Nästan samtliga finska bruk har biologisk rening och de producerar tillsammans storleksordningen 300 t TS bioslam per dygn. Siffran är en relativt grov bedömning framräknad utgående från produktionssiffror, utgående halter av organiskt material, reduktionsgrader i reningsanläggningarna och specifik slamproduktion. I Finland har intervjuer genomförts vid fem bruk. Alla tillfrågade bruken har aktivslamanläggning, vilket är den vanligaste reningsmetoden i Finland. Intervjuerna har kompletterats med vissa uppgifter grundat på beräkningar och kännedom om bruk som inte intervjuats för att få fram en mer heltäckande bild. Vid ett av de undersökta bruken avvattnas allt bioslam tillsammans med primärslam. Vid fyra bruk finns separat hantering av bioslam. Vid två av bruken med separat bioslamhantering hanteras på annan avvattningslinje en del av bioslammet tillsammans med annat slam (primärslam i ett fall och både primär- och kemslam i ett annat fall). På linjerna med separat bioslamavvattning sker den med centrifug och vid bruket, som avvattnar bioslam tillsammans med primärslam i skruvpress. Inget av bruken har någon föravvattning. Vid ett av bruken torkas bioslammet efter avvattning i centrifug. Slutanvändning av bioslammet vid de tillfrågade bruken är: Förbränning i sodapannan Förbränning i barkpanna eller annan panna vid bruket Ett av de tillfrågade bruken håller på att bygga anläggning för att ta in bioslam i sodapannan. Inget av de tillfrågade bruken har kunnat ta fram någon kostnad eller intäkt för sluthantering av slammet. Det bruk som idag tar in slam i sodapannan nämner jordförbättring på jordbruksmark som alternativ framtida hantering.

12 RAPPORT (33) 4.2 Norge I Norge finns ca 10 massa- och pappersindustrier med en produktion av storleksordningen 0,8 Mton avsalumassa och drygt 1 Mton papper & kartong per år. Fyra av bruken har biologisk rening och de producerar tillsammans storleksordningen ton bioslam per år avvattnat till en medeltorrhalt av % (motsvarar ca 20 t torrt bioslam per dygn). I Norge har intervjuer genomförts vid fyra bruk alla anläggningar med biologisk rening. Intervjuerna har kompletterats med vissa uppgifter grundat på kännedom om bruken för att få fram en mer heltäckande bild. Vid tre av de undersökta bruken avvattnas bioslam tillsammans med primärslam. Ett bruk har separat hantering av bioslam. Vid de tre bruk som avvattnar bioslam tillsammans med fiberslam sker slutavvattning med skruvpress. Två av dessa har föravvattning det ena med föravvattningsbord och det andra med silbandpress. Vid bruket som har separat hantering av bioslam finns centrifug installerat. Vid detta bruk sker för närvarande ombyggnad av reningsanläggning och slamhantering. Slutanvändning av bioslammet vid de tillfrågade bruken är: Förbränning och lite deponering Förbränning och avyttring till jord och biobränsle Förbränning och lite kompostering Inget av de tillfrågade bruken har presenterat någon kostnad eller intäkt för sluthantering av slammet. Planer för framtida hantering av slam vid de tillfrågade bruken är: Behandling i eventuell framtida samrötningsanläggning med matavfall och fiskrens Planer på utökad anaerobi medförande mindre mängder bioslam, som då kommer att eldas. Har även planer på hydrolys av slammet och därefter anaerob behandling. Kompostering eller samrötning med matavfall och fiskrens. Även planer på anaerobi, som ger mindre mängder bioslam Avskiljning av slam från filtreringsprocess och därefter förbränning eller rötning i kommunal eller egen rötkammare.

13 RAPPORT (33) 4.3 Chile I Chile finns ca 16 massa- och pappersindustrier, som producerar storleksordningen 5 Mton avsalumassa och 1 Mton papper & kartong per år. I princip alla bruk har biologisk rening vi har inte helt uppdaterad information om några av de mindre pappersbruken. Bruken producerar tillsammans storleksordningen ton bioslam per år med en medeltorrhalt av ca 20 % (motsvarar ca 75 ton torrt bioslam per dygn). I Chile har intervjuer genomförts vid elva bruk. Intervjuerna har kompletterats med vissa uppgifter grundat på kännedom om bruken för att få fram en mer heltäckande bild. Vid nio av de intervjuade bruken avvattnas bioslam tillsammans med primärslam. Ett bruk har separat hantering av bioslam. Ett bruk tar för närvarande inte ut något bioslam från sin luftade damm, men man planerar ny biologisk rening och kommer då även få bioslam att ta hand om. Vid bruket med separat hantering av bioslam används centrifug, vid alla andra bruk används silbandpressar för avvattning av bioslam tillsammans med fiberslam. Vid ett av bruken har vi säker uppgift att det finns föravvattningsbord det är möjligt att det även finns på några fler anläggningar. Slutanvändning av slammet (bioslam + fiberslam) vid de tillfrågade bruken är: Förbränning Deponering Förbränning och deponering Utfyllnad av gammal luftad damm Inget av de tillfrågade bruken har presenterat någon kostnad eller intäkt för sluthantering av slammet. Planer för framtida hantering av slam vid de tillfrågade bruken är: Kompostering Jordförbättringsmedel Kompostering till jordförbättringsmedel Återföring till plantager för skog (näringstillskott) Förbränning

14 RAPPORT (33) 5 Sammanställning av enkätsvar I detta avsnitt sammanställs företrädesvis sådant material från enkäterna som inte redovisas på annan plats i rapporten. Enkätsvar från sammanlagt 24 bruk i Sverige, Norge, Finland och Chile har utvärderats. Bruken har samma ordningsföljd i alla figurer. Ordningen valdes efter mängd bioslam med den största mängden längst till vänster. I Bilaga 2 visas enkätsvaren. Bruken i studien representerar olika storlekar och olika typer av produktion. I Figur 3 visas produktion av massa och papper vid det intervjuade bruken Produktion av massa och papper vid bruken i studien (t/år) Papper Massa Figur Produktion av massa och papper vid undersökta bruk

15 RAPPORT (33) I Figur 4 visas vilka typer av massa som produceras vid de olika bruken. Vi har valt att dela upp dem i grupperna sulfatmassa, sulfitmassa (inklusive neutralsulfitmassa NSSC), mekanisk massa (CTMP, TMP och slip) samt returmassa Massatyp vid undersökta industrier (t/år) Retur CTMP, TMP, Slip Sulfit, NSSC Sulfat Figur Typ av massaproduktion vid undersökta bruk I Figur 5 visas rapporterade slammängder (uttryckt som torrsubstans, t TS/d) vid de olika bruken. Alla bruken har någon typ av biologisk rening, så en viss mängd bioslam produceras vid alla anläggningarna, men vid några bruk har man inte uppgett någon bioslammängd. I dessa fall har en uppskattning gjorts, grundat på reducerad mängd organiskt material i det biologiska steget. För aktivslamanläggningar har faktorn 0,23 kg slam/kg COD reducerat använts och för luftade dammar har faktorn 0,05 kg slam/kg COD reducerat använts. 120 Slammängder, t TS/d Kem Bio Primär Figur 5 Slammängder vid undersökta bruk, t TS/d

16 RAPPORT (33) I Figur 6 visas specifik produktion av bioslam, uttryckt som kg bioslam (TS) per ton producerad massa (för ett bruk utan massaproduktion användes total pappersproduktion). Bioslammängden är den av bruken angivna eller i några enstaka fall den av oss framräknade (baserat på reduktion i det biologiska steget). Vi har antagit 360 driftdygn vid varje anläggning. Medelvärdet var 5 kg/ton produkt. I en tidigare sammanställning fick vi nivån 10 kg bioslam (våt avvattnad mängd) per ton produkt. Med en genomsnittlig torrhalt på bioslam av storleksordningen % stämmer inte dessa siffror ihop. Det är dock svårt att exakt veta hur rapporteringen har skett i de båda undersökningarna. Det som tas ut som bioslam innehåller alltid en större eller mindre mängd fibermaterial och större eller mindre mängder bioslam går ut med utgående vatten beroende på hur väl slutavskiljningsstegen fungerar. Det bör också påpekas att olika typer av produktioner ger olika mängd utlöst COD och att man därför inte kan jämföra slamproduktions-siffror rakt av med varandra. Bland de höga staplarna nedan finns bland annat sulfit-, CTMP- och TMP-produktion, vilka alla ger höga specifika utsläpp och därmed potentiellt hög slamproduktion. Bioslamproduktionen beror också på typen av reningsanläggning, vilket vidare diskuteras i anslutning till Figur 7. Diagrammet illustrerar främst vilka variationer som kan finnas. 14,00 Specifik bioslamproduktion, kg TS bioslam/ton massa (papper) 12,00 10,00 8,00 6,00 4,00 2,00 0,00 Figur Specifik bioslamproduktion vid undersökta bruk, kg TS bioslam/ton massa (för ett bruk utan massaproduktion räknat på pappersproduktion)

17 RAPPORT (33) I Figur 7 visas producerat bioslam per reducerad mängd organiskt material, uttryckt som COD, vid de olika bruken. Denna mängd varierar mycket bland annat beroende på utformningen av reningsanläggning. Genomsnittet för de tillfrågade bruken ligger på 0,21 kg bioslam/kg COD reducerat, vilket kan anses som ett rimligt medelvärde. Lågbelastade aktivslamanläggningar producerar normalt lägre slammängder än högbelastade. Vi har inte tillräcklig kännedom om belastning i alla anläggningar för att göra en bedömning av hur väl detta stämmer bland bruken i undersökningen. Anläggningar med LSP-selektor, bruk 4, 6, 7 och 21) ska vara dimensionerade för at ge låga specifika slammängder, men utfallet beror på hur de drivs. Anläggningarna med anaerob rening (11, 13 och 22) har låg bioslamproduktion. Luftade dammar (23 och 24) har låg slamproduktion på grund av att slammet mineraliseras vid den långa uppehållstiden (faktiskt slamuttag påverkas också av att det kan vara svårt att få ut hela slamproduktionen istället sker ofta en successiv sedimentering på botten och i djupfickor). 0,60 Bioslamproduktion per mängd reducerad COD (kg TS bioslam/kg COD red ) 0,50 0,40 0,30 0,20 0,10 0, Figur 7 Bioslammängd per reducerad mängd COD

18 RAPPORT (33) Bioslam kan antingen avvattnas separat eller tillsammans med andra typer av slam. I Figur 8 visas hur bioslam avvattnas vid de intervjuade bruken. Vid några bruk finns flera avvattningslinjer då har varje linje räknats separat. Två av bruken anger att de ibland använder extra fibrer som supportmaterial för att underlätta avvattningen. Vid flera bruk har minskade fibersläpp i processen medfört problem med att avvattna slam från reningsanläggningen. Det är motsägelsefullt när man i processen verkar för att minimera utsläppen av fiber och samtidigt ibland måste tillsätta fibermaterial för att kunna avvattna slam från reningsanläggningen. Avvattning av bioslam vid undersökta fabriker (avvattningslinjer för gemensam / separat avvattning) Primär+bio Bio Primär+bio+kem Figur 8 Avvattning av bioslam separat eller tillsammans med andra typer av slam

19 RAPPORT (33) I Figur 8a till 8d visas motsvarande cirkeldiagram uppdelat på de fyra länderna. Uppdelat på varje land blir det framför allt för Sverige och Finland ett litet underlag och det är svårt att dra några generella slutsatser. Att ungefär hälften av bruken i Sverige avvattnar bioslam separat och hälften tillsammans med fiberslam känns som en rimlig bild också baserat på tidigare undersökningar. Cirkeldiagrammet för Norge representerar alla norska bruk med biologisk rening och här är avvattning tillsammans med primärslam vanligast. För Chile är större delen av bruken representerade. Avvattning av bioslam tillsammans med primärslam är vanligast. 8a, Sverige 8b, Finland Primär+bio Bio Primär+bio+kem Primär+bio Bio Primär+bio+kem 8c, Norge 8d, Chile Primär+bio Bio Primär+bio+kem Primär+bio Bio Primär+bio+kem Figur 8 a-d Avvattning av bioslam separat eller tillsammans med andra typer av slam,uppdelat landsvis för fabrikerna i undersökningen Genomsnittlig torrhalt för bioslam (med eller utan inblandning av fiberslam eller annat slam) ingående till avvattning är 3 %. Detta är en relativt hög siffra, men det beror sannolikt på att så många av bruken avvattnar bioslam tillsammans med primärslam. Sex av de tillfrågade bruken anger att de har någon typ av föravvattning på de linjer där bioslam avvattnas. Föravvattning sker i fyra av fallen med föravvattningsbord och övriga metoder är trumavvattnare och slamförtjockare. Genomsnittlig torrhalt efter föravvattning är ca 4 %. Nedan visas data för anläggningar som uppgivit att de har föravvattning. Genomsnittlig torrhaltsökning i detta steg är 50 %, vilket avsevärt minskar vattenmängden till avvattning. Mindre slampumpar och rejektvattenpumpar kan därmed installeras förutom att man skapar förutsättningar för en bättre sluttorrhalt på slammet. Föravvattning Trumavvattnare Avvattningsbord Avvattningsbord Avvattningsbord Avvattningsbord Slamförtjockare Medel Torrhalt in till föravvattning %TS 4 0,4 1 1,8 Torrhalt ut från föravvattning % TS 10 1,9 3, ,6

20 RAPPORT (33) I Figur 9 visas fördelning av avvattningsenheter på de linjer där bioslam avvattnas. I de fall där bara bioslam avvattnas är det centrifug i 7 fall och i ett fall används silbandpress Avvattningsutrustning för bioslam vid tillfrågade bruk Skruvpress Silbandpress Centrifug Figur 9 Avvattningsutrustning på linjer för avvattning av bioslam I Figur 9a till 9d visas avvattningsmetoderna för bioslam (med eller utan inblandning av andra slam) uppdelat på länder. Observera att det för Sverige och Finland är ett relativt litet underlag i förhållande till totalt antal bruk. Den stora dominansen för centrifuger i Sverige känns inte representativ för alla bruk, utan det är en mer jämn fördelning mellan centrifuger och silbandpressar. I Norge är det många silbandpressar som används för bioslam blandat med primärslam och i Chile är det företrädesvis silbandpressar som används för avvattning. 9a, Sverige 9b, Finland Skruvpress Silbandpress Centrifug Skruvpress Silbandpress Centrifug 9c, Norge 9d, Chile Skruvpress Silbandpress Centrifug Skruvpress Silbandpress Centrifug Figur 9a-d Avvattningsutrusning för bioslam, landsvis för fabrikerna i undersökningen

21 RAPPORT (33) Genomsnittlig torrhalt efter avvattning är 30 %. Vi har då tagit bort de bruk där bioslammet förbränns i sodapannan och det bruk som torkar slammet. I dessa alternativ föravvattnas bioslammet till en torrhalt av % på centrifuger. Efter torkning är torrhalten % vid det bruk där denna metod tillämpas. Slammet torkas i en slamtork som drivs med lågtrycksånga från kraftpannan. Leverantören är Haarslev Industries och konceptet bygger på Rotadisc principen där ånga leds in i en rotor som uppvärmer slammet indirekt i statorn. Slammet rörs om kontinuerligt för att transportera slammet mot utmatningsskruven och för att förhindra beläggningar på värmeöverföringsytor, Figur 9e. Figur 9e Rotadisc slamtork (Haarslev Industries) Vid åtta av tjugo linjer för hantering av bioslam används polymer för att underlätta avvattningen. Medeldosen är 3,5 kg polymer/ton TS slam. Koagulant (vanligen olika typer av järnsalt) används vid fyra bruk. Det är för få bruk och för olika typer av kemikalier för att det ska vara meningsfullt att redovisa någon medeldosering, nedan redovisas svaren från enkäterna. Koagulant till bioslam yes Kemira Fennoflock F 115 Fennofloc A18 Järnsulfat Dos kg/t TS 130,79 ca 1000 (400 ppm motsv ca 1,5 t/d) Avvattning och sluthantering av slam är en resurskrävande och ofta besvärlig del i reningsprocessen. Biologiskt slam är svårare att hantera och avvattna än exempelvis fiberslam. Det finns också en risk för svavelvätebildning och det är en anledning till att järnsalt tillsätts slam förutom att avvattningen underlättas.

22 RAPPORT (33) I Figur 10 visas sluthanteringsmetod för bioslam vid de undersökta bruken. Sammanlagt hanteras 165 ton TS bioslam/dygn i dessa anläggningar. Den vanligaste behandlingsmetoden är förbränning i sodapanna eller annan panna. Slutanvändning av bioslam i de undersökta bruken (andel av 165 ton TS bioslam/dygn) Förbränning sodapanna Förbränning annan panna Kompost/Jordförbättr/täckning Deponering Figur 10 Slutanvändning av bioslam i de undersökta bruken I Figur 10a till 10d visas slutanvändningen för bioslam uppdelat på länder. För Sverige kan en jämförelse göras med Figur 2, som visar sluthantering för alla slamtyper och där underlaget är majoriteten av svenska bruk (2010 års situation). Deponering sker företrädesvis vid de chilenska bruken, eftersom det är förbjudet att deponera organiskt material i Europa (vissa undantag medges). Metoden med att ta in slam i sodapannan finns inte installerad i Chile, men intresse har funnits i några projekt. 10a, Sverige 10b, Finland Förbr sodapanna Förbr annan panna Kompost/Jordförb/täckn Deponering Förbr sodapanna Förbr annan panna Kompost/Jordförb/täckn Deponering 10c, Norge 10d, Chile Förbr sodapanna Förbr annan panna Kompost/Jordförb/täckn Deponering Förbr sodapanna Förbr annan panna Kompost/Jordförb/täckn Deponering Figur 10a-d Slutanvändning av bioslam, uppdelat på länder

23 RAPPORT (33) 6 Risk för legionella Denna del av uppdraget har behandlats genom frågorna i enkäten och de intervjuer som har genomförts vid svenska och utländska bruk. Vi har också gjort ett besök på Smittskyddsinstitutet (SMI) och intervjuat Görel Allestam och Caroline Schönning. En litteraturstudie har också genomförts med målet att avrapportera studier som har fokus på legionella i slam och eventuella följder p.g.a. legionella vid hantering av slam. Litteraturstudien grundar sig på samlad information från ÅFs tidigare erfarenheter, Google sökning samt sökning med hjälp av artikeldatabaser. Googlesökningen användes med fokus på att i första hand finna studier av legionella i slam/slamhantering samt om det fanns ytterligare frågeställningar rörande legionella som borde inkluderas i studien. Nätsökningen kompletterades senare med sökning i databaserna Scopus, Scifinder och Paperbase. Sökord som användes var, sludge, slime, slurry, sediment and legionella och gav som mest 77 träffar. En fransk och en amerikansk artikel från 1980-talet har inkluderats från sökningen, förutom redan inkluderat material i studien. Detta avsnitt beskriver legionellaproblematiken relativt översiktligt och för grundligare beskrivningar hänvisas till de litteraturreferenser vi hänvisar till. SMI:s rapport om legionella i skogsindustrier [Allestam & Långmark, 2007] och en rapport från norska folkehelseinstituttet [Fonahn et al, 2011] rekommenderas som mycket bra sammanställningar. 6.1 Bakgrund Problematiken med de sjukdomsalstrande legionellabakterierna är känd sedan 1970-talet. Det vanliga är att den rapporterade smittan har kommit från kyltorn och olika bad- och duschvatten. Efter några sjukdomsfall på 2000-talet har bakterien även kunnat härledas från industriella avloppsreningsverk. För att utreda risken för sjukdomsalstrande Legionella utförde Smittskyddsinstitutet (SMI) ett större arbete för att kartlägga Legionellasituationen inom svensk Skogsindustri [Allestam & Långmark, 2007]. Några av resultaten från rapporten var att: legionella påvisades i ca hälften av luftningsbassängerna vid varje provtagningstillfälle legionella påvisades i biologiskt slam vid drygt hälften av alla biologiska reningsanläggningar då detta testades vid ett provtillfälle en korrelation mellan antal protozoer (amöbor) och legionellabakterier hittades. Det konstaterades även att det inte fanns någon känd infektionsdos, vilket innebär att ett vetenskapligt baserat hälsomässigt gränsvärde inte kunnat fastställas. Vilken infektionsdos en person tål är mycket beroende av personens hälsotillstånd med nedsatt immunförsvar som en hög riskfaktor.

24 RAPPORT (33) 6.2 Allmänt om legionella Legionärssjukan identifierades 1976 och är en sjukdom som utvecklas hos dem som blivit infekterade av legionellabakterien. Sjukdomen yttrar sig med förkylningsliknande symptom, följt av torrhosta och utvecklas sedan ofta till lunginflammation. Inkubationstiden är 2-10 dagar och dödligheten har beräknats vara 6-21 %. Legionellabakterien kan också ge upphov till en lindrig influensaliknande sjukdom med kort inkubationstid kallad Pontiacfeber. Enligt en svensk studie har ca 65 % av dem som blivit smittade av legionella fått sjukdomen i sina egna hem. Det finns även de som smittas vid hotellvistelser, från sjukhus och från andra installationer såsom kyltorn och bioreningar. För de flesta personer är det en liten risk att utveckla legionärssjukan, men de riskgrupper som finns är: äldre personer (>50 år) personer med kronisk underliggande sjukdom personer med hög konsumtion av alkohol rökare drabbas lättare än icke rökare män blir tre gånger oftare sjuka än kvinnor Det har nästan aldrig nämnts att barn har insjuknat. Sjukdomarna fås genom inandning av legionellakontaminerat vatten i aerosolform. Bakterien finns i aerosolen (små vattendroppar) som inandas. Ju mindre dropparna är desto farligare är de. Droppar som är mindre än 5 mikron stora kommer lättare åt de nedre luftvägarna. Aerosolen fås t.ex. då vatten sprayas eller då luft bubblas genom vatten. Smitta mellan olika individer förekommer inte. Legionellabakterien förekommer allmänt i sötvatten, grundvatten och jord där den kan parasitera på amöbor. Från dessa miljöer kan de överföras till artificiella vattenreservoarer där de har möjlighet att föröka sig till sådana nivåer att de bli farliga för människan. Nedan följer exempel på förhållanden som styr förekomsten av legionella: 1 De växer bäst mellan 30 och 42 grader, men kan överleva mellan 5 och 55 grader. Inom temperatur området 20 till 45 grader fördubblas antalet legionellabakterier var femtonde minut. 2 Under 20 grader förökar de sig inte, men överlever och kan föröka sig igen då de får mer gynnsamma förhållanden. 3 Vid 60 grader dör de på ca 10 minuter om bakterierna lever fritt i vatten. Däremot tar det längre tid om de lever i en biofilm. 4 De behöver näringsämnen för att föröka sig. Legionella har förhållandevis komplexa näringskrav på bl.a. järn och cystein. 5 Närvaro av sediment, slam, utfällningar, rost, biofilm samt andra material inom systemet är gynnsamt för bakterien. Legionellabakterien behöver dels näring för sin tillväxt, dels andra mikroorganismer som ger mekaniskt skydd. På väggar och i ledningar bildar mikroorganismerna en biofilm som legionellabakterierna tränger in i.

25 RAPPORT (33) 6.3 Analyser och artbestämning av legionella Legionella gruppen består av ca 50 arter varav cirka 20 arter har satts i samband med sjukdom. Legionella pneumophila är den mest återkommande arten av legionellabakterier som rapporterats ge legionärssjukan i Europa. Legionella pneumophila består sedan i sin tur av 15 serogrupper och därefter är det en indelning i subtyper. En viss grupp av subtyper kan också ha fått en egen benämning såsom Pontiacgruppen, vilken detekteras av markör MAb3/1 i serogrupp 1 för L. Pneumophila. Det finns ett flertal analyser som används vid bestämning av Legionella. Den mest standardiserade är för närvarande är en variant på ISO som mäter antal CFU/l (Colony forming units per liter). Legionella kan även diagnostiseras med t.ex. antigenpåvisning (på t.ex. luftvägssekret eller i urin), påvisning av specifika DNA-sekvenser genom amplifiering eller antikroppspåvisning (serologi). Ibland kan det vara nödvändigt att kombinera flera av dessa metoder för att få en infektionsdiagnos Det pågår även ett arbete med att ta fram kvalitativa standardmetoder baserad på PCR (Polymerase chain reaction) där specifika DNA-fragment detekteras och jämförs med material i databaser [SMI, 2009]. 6.4 Legionella i skogsindustrin Undersökningar i flera länder har visat att legionella förekommer i flertalet bioreningsanläggningar i skogsindustrin och att mycket höga halter har uppmätts i luftningsbassänger vid massaoch pappersbruk. Skillnader i dessa anläggningar mot kommunala anläggningar är bland annat högre temperatur och högre koncentrationer, båda faktorer som skulle kunna gynna legionella.

26 CFU/L och CFU/g RAPPORT (33) 6.5 Legionella i slam Som nämnts ovan gjorde SMI även en kartläggning av legionella i slam för 39 av bruken med biologisk rening vid ett tillfälle [Allestam & Långmark, 2007]. I 20 av dessa bruk påvisades legionella i halter mellan CFU/g slam (51 % av bruken). ÅF har från materialet i rapporten tagit fram ett diagram som ska illustrera sambandet mellan legionella i luftningsbassänger och legionella i slamprover uttagna vid samma provtagningsomgång, Figur 10. För alla fall där halten i slammet var minst 6000 CFU/g slam fanns även rikliga mängder med legionella i de biologiska luftningsstegen. Halten legionella i luftningen låg då inom intervallet miljoner CFU/liter. Vid de 5 fall då halten av legionella var <6000 CFU/g i slam så påvisades endast legionella i luftningen i ett fall och då med en lägre halt än i övriga prover (ca CFU/l), se Figur 10 (Observera att skalan är logaritmisk). I luftning CFU/l I slam CFU/g Figur 10 Mätning av legionella i slamprover och i luftningsbassänger (framtaget från data i rapport från SMI [Allestam & Långmark, 2007]) Att det skulle påvisas legionella i slam och luftning parallellt var förväntat. Själva bioreningen är konstruerad för att producera biomaterial och att då även legionella finns kvar då slammet ska avvattnas är logiskt. Det går tydligen även att detektera legionella i slammet utan att det för den skull med säkerhet går att detektera i luftningssteget. Vid höga halter av legionella i slam så fanns det även en betydande mängd i reningens biologi. Legionella förökar sig genom att parasitera på olika typer av amöbor som produceras i reningen. Efter att en förökning skett spricker den parasiterade cellen upp eller delar av cellen och legionella kan på nytt leta efter nya värdceller att föröka sig i. Att parasitera på en värdcell innebär att legionellabakterierna både får skydd och kan föröka sig samtidigt. Även själva amöban kan uppträda i en inaktiv form (cystform) som uppstår vid ogynnsamma miljöförhållanden. Denna form är 500 gånger mer motståndskraftig mot uttorkning och olika desinfektionsmedel än den mer