Handikappomsorg. Vård och omsorg om äldre. Individ- och familjeomsorg. Folkhälsa

Transkript

1 Individ- och familjeomsorg LÄGESRAPPORTER 2006 Handikappomsorg Hälso- och sjukvård Primärvård Vård och omsorg om äldre Individ- och familjeomsorg Folkhälsa

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser m.m. som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. ISBN Artikelnr Publicerad februari

3 Förord Socialstyrelsens årliga lägesrapporter har blivit ett användbart verktyg för politiker och andra beslutsfattare. Syftet med dem är att ge underlag för omvärldsanalys och en snabb orientering om utvecklingen inom respektive område. Rapporterna har publicerats varje år sedan 2003 och omfattat områdena individ- och familjeomsorg, vård och omsorg om äldre, handikappomsorg, hälso- och sjukvård samt folkhälsa och sociala förhållanden. Årets rapporter har gemensamt fokus på öppna insatser och tillgänglighet. Socialstyrelsen arbetar för att bidra till systematisk kvalitetsutveckling med öppna redovisningar och jämförelser av vårdens och omsorgens kostnader, kvalitet och effektivitet. Som ett led i detta arbete görs en fördjupad beskrivning och analys av insatser samt kostnader för socialtjänstens verksamheter i de nyligen publicerade rapporterna Lika olika socialtjänst? Kommunala skillnader i prioritering, kostnader och verksamhet samt Kostnadsskillnader i äldreomsorgen vad beror de på? Denna rapport beskriver läget inom individ- och familjeomsorgen (IFO). Ett särskilt fokus ligger på specialisering, helhetssyn, samverkan och kompetens. Rapporten bygger på statistik, betänkanden, forsknings-, kartläggnings- och tillsynsrapporter, egna undersökningar (enkäter om kompetens och öppna insatser i barn- och ungdomsvården) samt Socialstyrelsens fortlöpande kontakter med kommunerna, frivilligorganisationer m.m. Rapporten har sammanställts av Merike Lidholm, Eva Bergström, Elis Envall, Annika Eriksson, Berith Josefsson och Ulf Malmström, andra medarbetare på Individ- och familjeenheten, Kristina Stig vid Ekonomiska sekretariatet samt medarbetare på Statistikenheten. Innehållet har diskuterats i en redaktionsgrupp under ledning av Inger Widén Cederberg. Socialstyrelsen hoppas att årets lägesrapporter, liksom de tidigare, ska ge värdefulla och användbara fakta om utvecklingen inom vård, omsorg och folkhälsa. Håkan Ceder Överdirektör 3

4 4

5 Innehåll Förord...3 Sammanfattning och slutsatser...7 Inledning...9 Snabb utveckling i ett femårsperspektiv...9 Specialisering, professionalisering, helhetssyn...11 Kostnader...14 IFO är en liten del av socialtjänsten...14 Omfördelning av kostnader inom IFO...14 Kostnaderna varierar avsevärt...16 Insatser för barn och unga...17 Barn- och ungdomsvård i stark utveckling...17 Viktigt öka stabilitet och behålla kompetens...18 Samordning behövs på alla nivåer...19 Kostnaderna fortsätter öka...20 Oförändrat antal öppenvårdsinsatser...21 Institutionsvården ökar inte...22 Akut placering av tonårsflickor...24 Våld och övergrepp mot barn och unga...25 Fler ensamkommande barn...27 Stärkt ansvar för unga lagöverträdare...27 Barn och unga med minoritetsstatus...27 Insatser för unga vuxna...28 Unga vuxna har blivit en egen målgrupp...28 Ohälsan bland unga vuxna ökar...28 Många får ekonomiskt bistånd, färre lång tid...29 Särskilda insatser för unga med missbruk...30 Familjerätt och familjerådgivning...31 Kommunens kostnader varierar...31 Många barn berörs av familjerättens arbete...31 Fler söker familjerådgivning...34 Ekonomiskt bistånd...35 Inga stora förändringar av ekonomiskt bistånd...35 Långvarigt biståndsberoende fortsätter minska...36 Svårt för utrikes födda få arbete

6 Otillräcklig kunskap om aktiveringsinsatser...38 Barnperspektivet beaktas mer...39 Varierad organisation i kommunerna...39 Finansiell samverkan för bättre helhetssyn...40 Insatser för vuxna med missbruksproblem...41 Sammansatt bild av missbrukets utveckling...41 Behandling med läkemedel ökar...42 Riktlinjer, kvalitet och samverkan...42 Kompetensutveckling behövs...43 Kostnaderna har slutat öka...43 Socialtjänsten erbjuder oftare öppna insatser...44 Marginella förändringar inom dygnsvården...46 Ett omfattande utvecklingsarbete...46 Samverkan utvecklas positivt...47 IFO:s boendeinsatser...49 IFO har allt fler boendeinsatser...49 Strukturellt problem som kräver bred samverkan...49 Förebyggande arbete gör skillnad...50 Barnperspektivet har uppmärksammats...51 Många hemlösa behöver sjukhusvård...51 Insatser för brottsoffer och anhöriga...52 Brottsoffer en av de nya målgrupperna...52 Våld i nära relationer...52 Viss utökning av insatser för unga brottsoffer...56 Unga utsatta för hedersrelaterat hot och våld har uppmärksammats...56 Svårt att få en bild av prostitutionen...56 Insatser mot kvinnlig könsstympning...57 Diskussion och slutsatser...58 Hur ska insatserna för de mest utsatta stärkas?...58 Bättre redskap för uppföljning...59 Omfördelning av IFO:s resurser...59 Behov av stabilitet i barn- och ungdomsvården...59 Fokus på unga vuxna...60 Variationer i familjerätt och familjerådgivning...60 Aktivt samarbete för självförsörjning...61 Intensifierad, samordnad missbruksvård...61 Förebygga utestängning från bostadsmarknaden...62 Stärkta insatser för brottsoffer...62 Referenser

7 Sammanfattning och slutsatser I ett femårsperspektiv har utvecklingen inom IFO gått mot ökad kunskap och kompetens, mer öppen vård, förebyggande insatser och målgruppsanpassade verksamheter, tydligare struktur och användning av fler metoder som vilar på vetenskaplig grund. Det finns mer samverkan och samgående i gemensamma verksamheter, i t.ex. beroendevård, familjecentraler, arbetsmarknadsenheter etc. Brukarperspektivet har också lyfts fram mer. Men den positiva utvecklingen rymmer också oro. IFO möter ständigt ökande krav på fler insatser och nya verksamheter. Vissa delar av verksamheten främjas av specialdestinerade statliga stimulansbidrag, men brist på samordning kan leda till splittring. Små kommuner har svårt att bygga upp specifik kompetens. Ökad specialisering och differentiering vad gäller metoder och målgrupper ger risk för minskad helhetssyn och kontinuitet. Arbetsbelastningen leder till flykt från de tyngsta arbetsuppgifterna, och även specialiseringen och återkommande omorganisationer ökar personalrörligheten. Det innebär risk för bristande kontinuitet och kompetens i det myndighetsutövande arbetet, särskilt när det gäller barn och unga. Snäva budgetramar innebär i vissa fall att IFO måste välja insats utifrån ekonomi snarare än behov, vilket också ökar pressen på den enskilde handläggaren. Det är en utmaning för IFO att dels kunna nå ut brett med förebyggande och tidiga insatser, dels tillgodose kompetens, kontinuitet, kvalitet och rättssäkerhet i arbetet med de mest utsatta. Det är en fråga om resurser, men också om ledningens kompetens och engagemang. Även utbildningsfrågorna är centrala för IFO:s utveckling, såväl grundutbildning och specialiserad vidareutbildning som möjligheter till kompetensutveckling i arbetet. Utvecklingen inom IFO går relativt snabbt och skillnaderna mellan olika kommuner är stora. För att följa och bedöma utvecklingen behövs mer lokala uppföljningar och en förbättrad nationell statistik. Kostnaderna för IFO har ökat marginellt under 2000-talet. IFO står för en knapp femtedel av socialtjänstens kostnader, en andel som minskat något sedan år Det är minskade kostnader för ekonomiskt bistånd som frigjort utrymme för satsningar på främst barn- och ungdomsvård. Samtidigt som kompetensen och utbudet av resurser inom barn- och ungdomsvården har ökat, har även förväntningarna höjts. Det ställs ibland orealistiska krav i förhållande till tillgänglig kunskap, resurser och de ramar som lagstiftningen ger. Det finns en relativt omfattande repertoar av öppna insatser. Samtidigt har inte färre barn placerats på institution. Det är stora variationer i tillgänglighet i form av väntetider och kostnader inom delar av familjerätten och i familjerådgivningen i olika kommuner. Kommunerna behöver uppmärksamma sammansatta problem inom gruppen unga vuxna, med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, mer psykisk ohälsa, hög alkoholkonsumtion och drogmissbruk. År 2005 fick 4,5 % av befolkningen ekonomiskt bistånd. Två av tre bodde i storstad eller förortskommun, ca 40 % av de vuxna var år. Andelen 7

8 med långvarigt ekonomiskt bistånd har ökat under senare år, men minskade under Utbetalningarna av ekonomiskt bistånd har under 2005 minskat med 2 %. Många av orsakerna till försörjningsproblem ligger utanför socialtjänstens ansvars- och kompetensområde och är svåra för IFO att angripa aktivt. Bred samverkan är nödvändig. Inom missbruksvården går utvecklingen mot mer öppna insatser och en större differentiering. Särskilt boendeinsatserna har ökat under 2000-talet. Gemensamma Nationella riktlinjer för socialtjänst och hälso- och sjukvård förväntas höja kvaliteten och stärka samordningen av insatser för personer med missbruk. Det finns ett omfattande riktat statligt stöd till missbruksvården, för förebyggande insatser, utvecklingsarbete och insatser för t.ex. personer med samtidigt missbruk och psykiska funktionshinder. Hemlöshet har både strukturella och individuella orsaker. Det behövs bred samverkan och gemensamt ansvar för att motverka och minska hemlöshet. Vräkningsförebyggande insatser har visat sig vara effektiva. Även om allt fler kommuner har byggt upp kompetens och stöd för våldsutsatta kvinnor och deras barn finns det stora variationer. Kvinnor hänvisas fortfarande ofta till kvinnojour för skyddat boende och annat stöd. Små kommuner kan behöva gå samman för att kunna erbjuda adekvat hjälp och upprätthålla kompetens på området. Skydd och stöd för unga som utsätts för hedersrelaterat hot och våld har uppmärksammats och utvecklats med hjälp av statligt stöd. Stödet till unga brottsoffer behöver byggas ut. Kompetens och kontinuitet i det myndighetsutövande arbetet, stabila arbetsgrupper samt utbildningsfrågorna är strategiskt viktiga för IFO:s utveckling. För att kunna följa utvecklingen behövs mer systematiska lokala uppföljningar, liksom en förbättrad nationell statistik. Barn- och ungdomsvården har utvecklats i positiv riktning, men bristen på stabilitet i myndighetsutövningen inger oro och kräver uppmärksamhet. IFO:s arbete med ekonomiskt bistånd bör samordnas med andra samverkansparter, med målet att nå självförsörjning främst genom rehabilitering. Satsningen på boende och öppna insatser inom missbruksvården behöver utvärderas. För att minska hemlösheten behövs en helhetssyn och en sammanhållen politik på lokal och nationell nivå. Stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn behöver utvecklas ytterligare, dokumenteras och metoderna utvärderas. Detsamma gäller även behandling för män som använder våld. 8

9 Inledning Snabb utveckling i ett femårsperspektiv Denna rapport är den femte av årliga rapporter om läget i individ- och familjeomsorgen (IFO). Det sker sällan stora förändringar på ett år, och dessutom går det inte alltid att få grepp om utvecklingen medan den pågår. Men i ett femårsperspektiv och ännu mer om vi blickar tio år bakåt förefaller utvecklingen att ha gått relativt snabbt inom IFO mot ökad kunskap och kompetens, mer målgruppsanpassade verksamheter, tydligare struktur och användning av fler vetenskapligt grundade metoder. Brukarperspektivet har också lyfts fram mer. Men den positiva utvecklingen rymmer också oro. IFO är genom kommunens yttersta ansvar för invånarna det sista skyddsnätet för människor med hjälpbehov som inte tillgodoses av andra instanser. IFO förväntas ständigt ha resurser och kompetens att möta nya grupper med sammansatta behov och människor i specifika problemsituationer. Kontinuerligt identifieras nya kategorier av hjälpbehövande (spelmissbrukare, nätberoende, personer utsatta för s.k. hedersrelaterat hot och våld, personer med neuropsykiatriska svårigheter, självskadebeteenden etc.). IFO har under 2000-talet också genom lagstiftning fått ett utvidgat mandat. Internationaliseringen, en ökad mångfald av språk, religioner och seder, liksom förekomsten av strukturell diskriminering, har också fått konsekvenser för samhällets yttersta skyddsnät. Redan 2002 års lägesrapport, den första, inleddes med att läget inom IFO under 2000-talet å ena sidan kunde beskrivas mer positivt än tidigare, men att det å andra sidan ställs nya och ökade krav på IFO, med svårigheter att möta de mest utsattas behov. Vi har varje år återkommit till oro för hur IFO ska kunna klara de större förväntningarna, vidgade målgrupperna och den allt mer mångfasetterade verksamheten, inom i stort sett oförändrade kostnadsramar. Redan år 2003 konstaterade vi att IFO får möta sådana behov och problem som primärt borde tas om hand av andra myndigheter eller vårdgivare. I förra årets lägesrapport låg fokus på vikten av gemensamt ansvarstagande och samverkan IFO kan inte ensamt lösa problemen. Iakttagelser som återkommit under de fem åren och som nu kan beskrivas som stabila trender är: ökad specialisering och differentiering inom IFO, vad gäller såväl metoder som målgrupper satsning på ett rikt utbud av öppenvårdsinsatser, för att både ge mer adekvat hjälp och undvika dyra placeringar i dygnsvård fler tidiga och lättillgängliga insatser som service, utan utredning och behovsprövning strävan mot en mer kunskapsbaserad socialtjänst, satsning på metod- och kunskapsutveckling och ny kompetens mer strukturerade utredningar och uppföljningar 9

10 ständigt ökande krav på fler insatser och nya verksamheter samverkan och samgående i gemensamma verksamheter med t.ex. landstingets beroendevård, familjecentraler, kommunens arbetsmarknadsenheter etc. en allt mer varierad organisation av IFO stora skillnader mellan olika kommuner. Även oro för ungdomars (särskilt flickors) och unga vuxnas psykiska hälsa samt svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, med risk för utanförskap, missbruk m.m., har vi återkommit till under hela perioden. Några antaganden har däremot visat sig vara för snabba eller i sig bidragit till förändring. De allvarliga personalförsörjningsproblemen år 2001 blev tillfälliga. Även en ökning av utbetalt ekonomiskt bistånd år 2004 visade sig vara tillfällig och inget trendbrott. I lägesrapporten 2003 påtalade vi att missbrukarvården fått minskade resurser samt att det skulle komma att behövas betydligt kraftfullare satsningar för att nå lagstiftningens intentioner och nationella mål. Sedan dess har det satsats på utvecklingsarbete inom missbruksområdet, till stor del genom riktade statliga bidrag. Det har bidragit till utökad samverkan, satsningar på en sammanhållen vårdkedja, förebyggande insatser, verksamheter för barn till missbrukande föräldrar m.fl. Flera statliga utredningar har dock pekat på behov av bättre samordning.(1,2) Statliga bidrag har också haft betydelse på andra områden. Tillsammans med ett förtydligande av socialtjänstens ansvar i lagstiftningen har statliga satsningar bidragit till att fler kommuner börjat ta mer ansvar för insatser för våldsutsatta kvinnor, barn som upplever våld i familjen och nu i viss mån även för dem som utövar våldet. Kunskaperna har ökat och det har skapats skyddat boende för personer som utsatts för hedersrelaterat våld. Däremot har det trots lagstiftning gått trögare att få till ett finansiellt samarbete kring rehabilitering för personer utanför arbetsmarknaden majoriteten av kommunerna och landstingen ingår än så länge inte i något samordningsförbund med länsarbetsnämnd och Försäkringskassa. Stöd till lokal och regional FoU-verksamhet, tillkomsten av CUS, numera IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete), samt Socialstyrelsens projekt Kunskapsbaserad socialtjänst har troligen medverkat till att öka medvetenheten om behovet av systematisering, uppföljning och utvärdering. Forskningen, grund- och påbyggnadsutbildningen inom socialt arbete har också förstärkts och utökats. Socialstyrelsens normering har blivit mer vetenskapligt underbyggd, tydligare och mer omfattande inom IFO:s område. Sammantaget har detta skapat diskussioner om kunskap och kvalitet inom IFO. Kravet på en evidensbaserad socialtjänst väckte mycket debatt i slutet av 1990-talet, men tanken kan nu sägas vara relativt etablerad i kommunerna.(3) Samtidigt saknas i stor utsträckning vetenskapliga utvärderingar. Den generellt positiva utvecklingen inom IFO bekräftas även i årets lägesrapport. Däremot vet vi inte vilka förbättringar detta i praktiken betyder för brukarna. Det går inte heller att ge någon generell bild av IFO, skillnaderna är stora, både mellan kommunerna och mellan IFO:s olika områden. Samtidigt finns också brister. Arbetsbelastningen är hög, socialsekreterarna uttrycker en känsla av otillräcklighet och det finns brister i introduktionen av nya medarbetare. Det visar en granskning som Arbetsmiljöverket gjort 10

11 av arbetssituationen för myndighetsutövande socialsekretare inom IFO, med fokus på arbetsbelastning och säkerhet. 1 Det finns också exempel på en så stram budget att IFO måste välja insats utifrån kostnad mer än behov, trots att detta på sikt kan bli mer kostsamt. Specialisering, professionalisering, helhetssyn Några forskare 2 har tittat närmare på organisationsförändringar, socionomers rörlighet inom yrket och behov av kompetensutveckling. Deras iakttagelser förstärker bilden av en IFO på väg mot ökad specialisering och professionalisering, men väcker också farhågor att denna utveckling inte med automatik kommer de mest utsatta klienterna till del. Täta omorganisationer och den ökade specialiseringen på målgrupper, metoder, funktioner och projekt har medverkat till ökad personalrörlighet. Samtidigt tenderar socionomer med ökande kompetens och yrkeserfarenhet att söka sig bort från verksamheter med lägre status, till arbete med mer professionellt och formellt handlingsutrymme samt färre eller inga klientkontakter. IFO står därmed inför stora utmaningar att behålla kompetent personal i det myndighetsutövande, mer formaliserade arbetet, samt att balansera behoven av organisationsförändringar och specialisering mot vikten av kontinuitet och helhetssyn i klientarbetet. Det behöver också diskuteras hur den statliga normeringen, med krav på ökad formalisering, påverkar yrkeskårens handlingsutrymme och kan behöva balanseras med status- och kompetenshöjande åtgärder för att leda till ökad kvalitet och rättssäkerhet. Ökad specialisering inom IFO Förstärkt specialisering på målgrupper och funktioner är en av de mest framträdande tendenserna inom socialt arbete under de senaste decennierna. Den integrerande organisering som genomfördes i anknytning till socialtjänstlagens införande i början av 1980-talet ska snarast enligt forskarna Bergmark och Lundström ses som en historisk parentes.(4) Redan 1986 hade en ny specialisering påbörjats och har sedan blivit en överordnad trend. 3 År hade ca 30 % av kommunernas socialtjänster genomgått en större omorganisation de senaste 2 3 åren, i regel mot ökad specialisering. 4 Lundström talar om horisontell specialisering (på olika klientgrupper och undergrupper), vertikal specialisering på olika sorteringsenheter (mottagningsgrupper, utredningsenheter), specialisering efter behandlingssätt/metod (t.ex. MST-team, familjeterapeuter). Han pekar också på en centrifugtrend, där delar av IFO går ihop med andra professioner och huvud- 1 En rapport publiceras i februari I september 2006 samlades projektledare Tyra Olsson, docent Anna-Lena Lindquist och professorerna Tommy Lundström och Peter Dellgran till ett miniseminarium på Socialstyrelsen med temat: Kunskap om kompetensutveckling inom IFO. Där presenterades kompletterande fakta och synpunkter utöver vad som framgår nedan av referenser till publicerade artiklar och rapporter. 3 Studien bygger på data åren från 100 kommuner med invånare. Den fångar således inte stora städer (med hög grad av specialisering) eller mycket små kommuner (med låg specialisering), men kan ändå antas ge en belysande lägesbeskrivning. 4 Omorganisationstakten är fortsatt hög enligt en undersökning våren 2006, genomförd av Synovate Temo på uppdrag av Akademikerförbundet SSR. Drygt hälften av de socialsekreterare som arbetat mindre än två år hade varit med om en omorganisation (och 82 % av dem som arbetat 2 4 år). 11

12 män (t.ex. samorganisering med landstingens beroendevård, med barnhälsovård/barnomsorg, elevvård/skola eller med arbetsmarknadsenheter). Studier som initierats av Socialstyrelsen pekar i samma riktning, liksom beskrivningar i tidigare lägesrapporter.(5,6) Drivkrafterna bakom specialiseringen är t.ex. professionen, kommunernas ökade självbestämmanderätt (fri nämndorganisation m.m.) och nationell politik, effektuerad bl.a. genom länsstyrelserna och Socialstyrelsen. Politiken har inte minst bidragit till ökad fokusering på metoder, specifika målgrupper/undergrupper, särskilt på skyddet för utsatta barn, samt på samverkan. En slutsats utifrån den nämnda studien är att ökad specialisering ökar möjligheterna att göra karriär inom organisationen, vilket kan öka personalomsättningen. Organisationsförändringarna har därmed bidragit till ökad personalomsättning inom IFO och ökade behov av kompetensutveckling. Professionalisering bort från myndighetsutövning Socionomer tenderar under sin karriär att flytta sig till områden med färre eller inga klienter och i riktning mot större diskretion (ökat handlingsutrymme att utnyttja sin professionella kompetens) och ökade möjligheter att skaffa sig en egen jurisdiktion (mandat att handla självständigt inom visst område). Detta beskrivs i en studie av yrkesverksamma socionomer.(7) Forskarna konstaterar att det finns en yrkesmässig rörelse från IFO:s arbete med myndighetsutövning och tungt klientarbete till verksamheter där kontakterna med klienterna är färre och bygger på frivillighet, eller till handledning, undervisning och forskning. Extern vidareutbildning tycks bidra till denna förflyttning. Det är en stor utmaning för IFO att behålla erfaren, välutbildad personal, värna kontinuitet och hindra hög personalomsättning. Personalrörlighet inom, men inte från yrket I början av 2000-talet fanns oro i många kommuner för ökande personalomsättning, svårigheter att rekrytera kompetent personal till IFO, och därmed brister i kvalitet och ökade kostnader. Möjligheterna att rekrytera personal har sedan förbättrats, pga. arbetsmarknadsläget och den utökade examineringen av nya socionomer. Läsåret 2004/05 examinerades socionomer (88 % kvinnor) jämfört med 861 fem år tidigare. Totalt examinerades socionomer under perioden Nyinskrivningen i socionomprogrammet har under samma period ökat från till 2 168, vilket betyder att tillgången till nya socionomer fortsätter att öka.(8) År 2006 är därmed situationen och problemen annorlunda, med många sökande till tjänster även i glesbygdskommuner. Nationell statistik om personalomsättning saknas, men t.ex. från Dalarna rapporteras att trots förbättringarna är personalrörligheten ändå relativt omfattande, till följd av graviditetsledigheter, att familjen flyttar, att önskejobbet blir ledigt, hög arbetsbelastning m.m. 5 År 2005 motsvarade IFO:s personal cirka årsarbetare, varav drygt hälften (cirka årsarbetare) var socialsekreterare. 6 Det går således 1,1 5 Tyra Olsson vid Socialstyrelsens miniseminarium i september Beräknat utifrån Personalstatistik 2005, Sveriges Kommuner och Landsting. 12

13 socialsekreterare på invånare. Men bemanningen varierar stort mellan olika kommuner, från 1 till 4 gånger från lägsta till högsta värde.(9) Underlagen för att ge en nationell bild av personalrörligheten inom IFO är till stora delar otillfredsställande. Den s.k. flykten från yrket är troligen inte stor, men vi vet förhållandevis lite om orsaker och konsekvenser och vi saknar möjligheter att jämföra med andra yrken. Däremot finns indikationer på stor rörlighet inom yrket. Särskilt vissa enheter/grupper inom IFO har problem (t.ex. ekonomiskt bistånd och barn- och familjegrupper), eftersom de används som ingång i yrket av socialarbetare som sedan går vidare i sina individuella karriärer. Variationen mellan kommuner är stor. 7 Kompetensutveckling som motverkande strategi Ökad specialisering inom IFO och ökad professionalisering av det sociala arbetet kan ses som kommunernas svar på statens, myndigheters, professionens och medborgarnas förändrade krav och förväntningar. Samtidigt har de kommunala strategierna lett till ökad personalomsättning och ytterligare svårigheter att rekrytera och behålla erfaren och kompetent personal till myndighetsutövningen inom IFO. För att möta dessa problem har vissa kommuner bl.a. satsat på strukturerade kompetensutvecklingsprogram, ibland i kombination med s.k. kompetenstrappor. I en studie från Dalarna år 2003 belystes svårigheter att behålla personal inom myndighetsutövningen, behov av bättre introduktion och stöd för nyutbildade samt av kompetensutvecklingsprogram för alla nivåer i organisationen.(10) Ett strukturerat, långsiktigt länsövergripande kompetensutvecklingsprogram inleddes, med flerårig introduktion för nya socialsekreterare, reflektionsgrupper för mer erfarna, temadagar med föreläsningar, studiebesök, mentorstöd och nätverk samt aktiviteter för mentorer och chefer.(11) Ett 20-tal kommuner har prövat s.k. kompetenstrappor. 8 Socialsekreterare ska efter inplacering i kompetenstrappan kunna förflytta sig stegvis från introduktion med stöd, via mellannivåer till mästarnivå. Varje steg ger utökat ansvar och självständighet samt ställer krav och ger möjligheter till fort- och vidareutbildning med högskolepoäng. Vid sidan av chefskarriären ger det en karriärstege baserad på yrkeskompetens, som också kan påverka lönen. En utvärdering av försöken med kompetenstrappa i fyra stadsdelar i Stockholm visar att personalen är mer nöjd med karriärmöjligheterna, med belöning för väl utfört arbete, med lönen och med sina närmaste chefer. Personalen har mer sällan problem med sömnsvårigheter och ryggvärk. Även cheferna har blivit mer utvecklingsinriktade och metodutveckling diskuteras oftare på arbetsplatsen.(12) 7 Peter Dellgran vid Socialstyrelsens miniseminarium i september Bl.a. Göteborg, Norrköping och Stockholm. 13

14 Kostnader Kostnaderna för IFO har bara ökat marginellt under 2000-talet. IFO står för en knapp femtedel av socialtjänstens kostnader, en andel som minskat något sedan Minskade kostnader för ekonomiskt bistånd har frigjort utrymme för satsningar på främst barn- och ungdomsvård och i viss mån missbruksvård. Kostnaderna för köpt vård har ökat med 15 % under 2000-talet. Skillnaderna mellan kommuner är stora, även med hänsyn till befolkningsstruktur. IFO är en liten del av socialtjänsten Kostnaderna för IFO är en knapp femtedel av socialtjänstens kostnader, en liten minskning sedan Även IFO:s andel av kommunens kostnader har minskat, från 7,7 till 7,2 %. Fördelningen av kostnaderna för IFO:s olika delar framgår av följande figur: Socialtjänst Individ- och familjeomsorg Socialtjänsten (exkl. IFO) 82% IFO 18% Barn- och ungdomsvård 40% Missbruksvård för vuxna 17% Ekonomiskt bistånd 35% Övrig vuxenvård 6% Familjerätt inkl. familjerådgivn. 2% Figur 1. Fördelning av kostnader inom socialtjänsten respektive IFO Omfördelning av kostnader inom IFO Kommunernas kostnader år 2005 för IFO var 27,8 miljarder kronor (inkl. familjerätt/familjerådgivning). Kostnaderna har ökat med 1,5 % under talet (för socialtjänsten som helhet 3,2 %). Kostnaderna för ekonomiskt bistånd har minskat med 14 % (1,7 miljarder kronor), medan kostnaderna för vården av barn och unga ökat med 18 %, missbruksvården med nästan 8 % (från en tidigare nedgång) och familjerätt/familjerådgivning med 14 %. 14

15 Tabell 1. Kostnader* och förändring i procent för socialtjänsten totalt med specifikation av kostnader för IFO åren samt andel i procent av kommunens verksamhet Fastprisberäkning i 2005 års priser. Miljoner kronor och procent Socialtjänst totalt Förändring i % ,2 IFO totalt inkl ,5 familjerätt varav Ek. bistånd ,5 Barn- och ,5 ungdomsvård Missbruks ,7 vård (vuxna) Övrig ,5 vuxenvård Fam.rätt o ,5 fam.rådgivn. Källa: Statistiska centralbyrån. Kommunernas bokslut (RS) åren Index: Statistiska centralbyrån: Konsumtionsindex för social trygghet 2005 års priser, Statistiska centralbyråns Konsumtionsindex för övrig social omsorg, 2005 års priser och Statistiska Centralbyråns KPI index i 2005 års priser. * Kostnad = Bruttokostnad -interna intäkter -försäljning till andra kommuner och landsting Stor andel köpt verksamhet Inom IFO köptes år 2005 verksamhet för motsvarande 34 % av IFO:s kostnad (nästan 6 miljarder kronor), mest inom missbruksvården och barn- och ungdomsvården. Under 2000-talet har kostnaderna för köpt verksamhet ökat med nära 15 % (tabell 2). År 2005 köptes tjänster från föreningar och stiftelser för 508 miljoner kronor. IFO:s köp av tjänster från föreningar och stiftelser har minskat med 10 % under 2000-talet. Tabell 2. Köpt verksamhet inom IFO år 2005 samt kostnadsutveckling för köpt verksamhet Miljoner kronor och procent Totalt köpt verksamhet miljoner kr % av verksamhetens kostnad Köp av föreningar / stiftelser, % av verksamhetens kostnad Köp av företag, % av verksamhetens kostnad Ökad/minskad kostnad för köpt verksamhet inom IFO i % Missbruksvård ,5 Barn- och ,8 ungdomsvård Övr. IFO inkl ,1 familjerätt Summa köpt ,5 verksamhet Källa: Statistiska centralbyrån, Kommunernas bokslut

16 Kostnaderna varierar avsevärt Kostnaderna för IFO varierade år 2005 mellan kommunerna från 714 till kronor per invånare. För en mer rättvisande jämförelse måste man se till kommunernas olika struktur. Standardkostnaden tar hänsyn till de strukturella faktorerna enligt den kommunala kostnadsutjämningen. 9 Det är stora skillnader mellan kommunernas standardkostnad för IFO. De faktiska kostnaderna kan skilja sig avsevärt från de förväntade från 133 % högre till 58 % lägre kostnader (tabell 3). Tabell 3. Kostnadsskillnader inom IFO år 2005 jämfört med standardkostnaden. Kronor per invånare och procent Kostnadsskillnader inom IFO Lägst 10:e percentilen* Median 90:e percentilen* Högst Redovisad kostnad, kr/invånare Standardkostnad, kr/invånare Skillnad mellan redovisad kostnad -58,0-22,5 +5,1 +48,7 +133,0 och standardkostnad (%) Källa: Socialstyrelsen, Jämförelsetal för socialtjänsten 2005, tabell 20 * 10 % av kommunerna ligger under kostnaden i 10:e percentilen, 10 % över 90:e percentilen. De riktigt små kommunerna (upp till invånare) har som grupp en kostnad för IFO som väsentligt överstiger standardkostnaden och även kommuner med och invånare ligger något över sin standardkostnad. Medelstora kommuner ( invånare) samt storstadskommunerna ligger under sin standardkostnad. De tio kommuner som har de högsta kostnaderna ( kronor per invånare) är med något undantag samma varje år under 2000-talet storstäderna och några relativt stora kommuner i Syd- och Mellansverige. Bland de tio kommunerna med den lägsta kostnaden ( kronor per invånare) finns ett liknande mönster, men inte lika stabilt. Här finns några små kommuner, företrädesvis i Norrland, och några förortskommuner till Stockholm. 9 Standardkostnaden är den kostnad som kommunen skulle ha på en genomsnittlig ambitions- och effektivitetsnivå. För barn- och ungdomsvården baseras den på folkmängdens storlek upp till invånare, antal barn till ensamstående föräldrar, barn med utländsk bakgrund samt lagförda ungdomar. För övrig verksamhet inom IFO bygger den på befolkningstäthet, antal ensamstående kvinnor med barn, arbetssökande utan ersättning, flyktingar och övriga utländska medborgare samt män med låg inkomst. 16

17 Insatser för barn och unga Det sker en förstärkning av förebyggande och öppna insatser för barn och unga, men även mer strukturerade utredningar och uppföljningar. Ambitionsnivån inom barn- och ungdomsvården är allt högre, men också förväntningarna. Det ställs ibland orealistiska krav i förhållande till tillgänglig kunskap, resurser och de ramar som lagstiftningen ger. Bristen på stabilitet i myndighetsutövningen inger oro och kräver uppmärksamhet. Samverkan utvecklas positivt, men behöver stödjande och stabila strukturer, kontaktytor och gemensam kompetensutveckling. Kostnaderna för barn- och ungdomsvården har ökat med ca 18 % under 2000-talet. Kostnaderna för öppna insatser ökade med 40 %. Det finns en relativt omfattande repertoar av öppna insatser. Antalet barn som får öppna biståndsinsatser ligger på en konstant nivå. Under perioden har antalet barn och unga i familjehemsvård ökat med 5 10 %, medan antalet placeringar i institutionsvården har planat ut. Barn- och ungdomsvård i stark utveckling Socialtjänstens barn- och ungdomsvård har ett långtgående ansvar för att erbjuda insatser och ingripa då barn och unga far illa eller riskerar att fara illa. I tidigare lägesrapporter har vi beskrivit hur barn- och ungdomsvårdens målgrupp vidgats. Det finns ingen samlad kunskap om hur många barn och ungdomar i Sverige som lever i olika former av utsatthet och ingen tydlig definition av vilka barn och ungdomar socialtjänsten ska erbjuda insatser. Det saknas statistik över inflödet till IFO:s barn- och ungdomsvård och handläggningen. Den officiella statistiken innehåller uppgifter om dygnsvård på individnivå och individuellt behovsprövade öppenvårdsinsatser på kommun- och nationell nivå. Forskningen på området är begränsad, bortsett från familjehemsvården och i någon mån vården på HVB 10. Till stor del saknas generell kunskap om barn- och ungdomsvårdens omfattande arbete i övrigt. Länsstyrelsernas tillsyn visar på stora skillnader mellan kommunerna.(13) Länsstyrelserna har regeringens uppdrag att förstärka tillsynen över barn- och ungdomsvården (med redovisning 1 juli 2008), bl.a. ska hanteringen av anmälningar om barn som far illa, utredningar och familjehemsplaceringar, tillgången på öppna insatser och samverkan granskas. Samtidigt genomför Socialstyrelsen och länsstyrelserna i samarbete en kraftsamling inom tillsynen av HVB. Tillsammans kan dessa rapporter komma att bidra till en tydligare nationell bild av barn- och ungdomsvården. Genom Barns behov i Centrum (BBIC), ett system för utredning och upp- 10 Vård på Hem för vård eller boende, dvs. institutionsvård. 17

18 följning som nu sprids i landet, kommer möjligheten till lokal verksamhetsuppföljning att förbättras. Läget inom den sociala barn- och ungdomsvården kan beskrivas i mycket positiva ordalag, eller med betoning på verksamhetens tillkortakommanden. Kompetensen och ambitionsnivån har höjts. Utredningar görs mer medvetet och strukturerat, med tydligare fokus på barnet eller den unge. Utbudet av olika öppna insatser har ökat för att möjliggöra tidigare insatser och ytterst undvika placering av barn och unga. Ändå framförs kritik från tillsynsmyndigheter, i statliga utredningar, i forskning, av frivilligsektorn m.fl. Kritiken handlar bl.a. om att handläggningen inte är korrekt, vissa grupper inte uppmärksammas tillräckligt, barn och unga inte kommer till tals, insatser inte följs upp systematiskt, metoder inte är evidensbaserade, om brist på stabilitet och därmed kompetens samt stora kvalitetsskillnader mellan kommuner. En del av kritiken är relevant och rör utvecklingsområden som behöver fortsatt uppmärksamhet. Men ibland tar den inte hänsyn till komplexiteten i barn- och ungdomsvårdens uppdrag, de lagliga förutsättningarna, svårigheter att mäta effekter av olika insatser m.m. Intresset är stort för ett kunskapsbaserat arbete, men kunskapen om vilka insatser som är verkningsfulla är begränsad. Ambitionsnivån i såväl lagstiftning, normering och tillsyn som i litteratur inom området, samhällsdebatten osv. är hög i förhållande till resurser och förutsättningar i övrigt. Viktigt öka stabilitet och behålla kompetens Återkommande rapporteras om bristande stabilitet inom den del av barnoch ungdomsvården som har till uppgift att ta emot anmälningar, utreda och följa upp insatser. Arbetsbelastning i kombination med känslomässigt krävande uppgifter och svåra bedömningar leder till personalomsättning, bristande kontinuitet och svårigheter att upprätthålla tillräcklig kompetens. Även specialiseringen inom IFO leder till personalomsättning, i form av flykt från den tyngre myndighetsutövningen, som ofta är utsatt för kritik. Kraven på att undvika dyra institutionsplaceringar har ytterligare ökat pressen på den enskilde socialsekreteraren, som ska utforma billigare alternativ som inte åsidosätter skyddet för barn och unga. S.k. hemmaplanslösningar kräver mer av socialsekreteraren, som ofta måste ha en samordnarroll. Att öka stabiliteten och kompetensen i den del av barn- och ungdomsvården som ytterst ska säkerställa skyddet för barn och unga är ett strategiskt viktigt förbättringsområde på såväl nationell som lokal nivå. Lagstiftningen kan behöva ses över och moderniseras, andra verksamheters ansvar behöver tydliggöras samt ledningsnivåernas roll och ansvar för verksamhetens kvalitet och stabilitet fokuseras. Stabilitet är en grundläggande förutsättning för kompetensutveckling. Samtidigt kan en god kompetens bidra till stabilitet. Grundutbildningens karaktär av generalistutbildning och avsaknaden av kvalificerad vidareutbildning med specialisering på barn och ungdomar är därför en aspekt av problemet. Socialstyrelsen har nyligen kartlagt kompetensen hos socialsekreterare inom barn- och ungdomsvårdens myndighetsutövning i ett slump- 18

19 mässigt urval kommuner/kommundelar. 11 Nästan alla socialsekreterare som arbetar med utredning och uppföljning har minst tre års högskoleutbildning. 60 % har mer än tre års erfarenhet av socialt arbete med barn och unga. Samtidigt visar enkäten att rörligheten mellan olika arbetsgrupper är hög. 60 % har arbetat mindre än tre år i samma arbetsgrupp och 20 % har arbetat mindre än ett år i arbetsgruppen. Socialstyrelsens allmänna råd om kompetens samt allmänna råd och handbok om handläggning och uppföljning av ärenden som rör barn och unga kan förhoppningsvis bidra till kompetenshöjning i barn- och ungdomsvården. Det finns också stort intresse i kommunerna att införa Barns behov i centrum (BBIC), som ger en struktur för utredning och uppföljning och tydliggör kompetensbehov. Socialstyrelsen genomför utbildningar i BBIC för lokala utbildare, som därefter ska stå för kunskapsstöd och hjälp. Drygt 100 kommuner har gått utbildningen och 130 har påbörjat eller står i kö. Regionala nätverk (drygt 25 f.n.), med FoU-enheter eller regionala kommunförbund som samordnare, är ett stöd för den lokala utbildningen och kan fungera som drivkraft och inspiration i ett långsiktigt utvecklingsarbete. Samordning behövs på alla nivåer Samverkan kan betyda allt från överenskommelser om ansvars- och arbetsfördelning till en nära och väl integrerad samordning av olika perspektiv och insatser. Förutsättningarna för lokal och regional samverkan skapas ofta på nationell nivå. Många nationella aktörer, departement, myndigheter och organisationer, tar olika initiativ oberoende av varandra. Det kan leda till brist på helhetssyn på barns och ungas situation samt förväntningar på det lokala planet som kan konkurrera om begränsade resurser till överlappande målgrupper. Myndigheten för skolutveckling har i uppdrag av regeringen att under fördela medel till pilotprojekt och stödja lokalt utvecklingsarbete inom grund- och gymnasieskolan för att få till stånd en utökad samverkan. Socialstyrelsen har vid årsskiftet redovisat ett regeringsuppdrag om förslag på arbetsuppgifter och organisation för ett Nationellt kunskapscentrum för tidiga insatser till barn och unga som riskerar svårare psykisk ohälsa. Syftet är att förbättra arbetet med tidiga insatser genom en gemensam kunskapsbas och bättre samverkan för berörda yrkesgrupper. Uppföljning och tillsyn av samverkan Antalet möjliga samverkanspartners har ökat i takt med specialiseringen. Den interna samordningen inom barn- och ungdomsvårdens förebyggande, utredande och verkställande delar kräver tid och underhåll på samma sätt som den utåtriktade samverkan. Samverkan behöver påbjudas och kontinuerligt följas upp av ledningen och underlättas av stödjande och stabila strukturer, organiserat erfarenhetsutbyte och gemensam kompetensutveckling. 11 Preliminära resultat utan analys av bortfall (70 % svarsfrekvens) från en pågående enkätstudie, som uppföljning av Allmänna råd om kompetens (publiceras våren 2007). 19

20 Barn- och ungdomsvårdens främsta samverkanspartners är förskola, skola, mödra- och barnhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri och polis. För att ytterligare betona samverkan infördes år 2003 bestämmelser i berörda verksamheters lagstiftning, som innebär en skyldighet att samverka även på övergripande nivå. Socialtjänsten fick samtidigt ansvar för att samverkan kommer till stånd. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har under hösten 2006 på regeringens uppdrag följt upp bl.a. denna lagändring. Lagstiftningen sanktionerade en redan pågående utveckling. Flertalet kommuner har samverkan på övergripande nivå mellan nämnda parter. Satsningar på tvärprofessionella samordnade verksamheter med gemensam finansiering ökar, t.ex. familjecentraler, ungdomshälsa och s.k. Barnahus. Knappt en tredjedel av länsstyrelserna anser i tillsynsrapporten 2005 att samverkan mellan barn- och ungdomsvården och andra aktörer har förbättrats under senare år, medan ungefär lika många länsstyrelser pekar på brister.(13) Bristerna gäller bl.a. samverkan kring barn med funktionshinder med insatser både enligt LSS och SoL. Barn och unga med psykiska problem faller mellan stolarna pga. bristande samverkan, liksom barn till separerade föräldrar som tvistar om boende och umgänge. En konsekvens av bristande samverkan kan vara att unga som varit i familjehem eller på institution inte får hjälp med bostad och sysselsättning när placeringen upphör. Kostnaderna fortsätter öka Kommunernas kostnader för IFO:s insatser till barn och unga 2005 var ca 11,2 miljarder kronor. Merparten går till dygnsvård, på institution eller i familjehem. Kostnaden var i genomsnitt (vägt medelvärde) kronor per invånare 0 20 år. Storstäderna har den högsta kostnaden, med i genomsnitt kronor per barn i befolkningen, medan glesbygdskommunerna har den lägsta, kronor. Kostnaderna för barn- och ungdomsvården fortsätter att öka. Ökningen har varit ca 18 % under 2000-talet. Mest ökade kostnaderna för öppna insatser, med 40 % (tabell 4). Tabell 4. Kostnader för kommunernas olika insatser till barn och unga och förändring mellan åren. Fastprisberäkning i 2005 års priser. Miljoner kronor och procent Insats/år Förändring , % Institutionsvård ,2 Familjehemsvård ,1 Öppna insatser ,4 varav individuell behovsprövad öppen vård ,8 övriga öppna insatser ,8 Summa ,5 Källa: Statistiska centralbyrån. Kommunernas bokslut åren Index: Statistiska centralbyråns konsumtionsindex för övrig social omsorg, 2005 års priser 20

21 Kostnaden per vårddygn var i genomsnitt kronor på HVB (en ökning med 2 % under perioden ) och 840 kronor i familjehem (en ökning med nästan 10 %). Oförändrat antal öppenvårdsinsatser Ungefär barn och unga hade en eller flera behovsprövade öppenvårdsinsatser vid mättillfället (1 november 2005), något fler pojkar än flickor. Under hela perioden 2001 till 2005 har i stort sett samma andel barn och unga i befolkningen fått sådan insats, högst andel i gruppen år. Bland de yngre barnen var kontaktperson/-familj den vanligaste öppenvårdsinsatsen och för de äldre ungdomarna, år, personligt stöd. Av dem som deltog i strukturerade öppenvårdsprogram var 60 % pojkar. Allt mer bredd i insatser som erbjuds Även om antalet barn med öppna biståndsinsatser på senare år har legat på en konstant nivå så fortsätter utbudet av insatsformer och metoder att öka. Tidigare har de öppna insatserna i första hand haft ett familje- och nätverksfokus, men på senare år har insatser tillkommit som är direkt riktade till barnet och den unge. Det visar Socialstyrelsens kartläggning av öppna insatser inom ett representativt urval av kommuner, i samarbete med FoU i Väst. 12 Det finns en relativt omfattande repertoar av öppna insatser även i de mindre kommunerna, och utvecklingen fortsätter. I medeltal har kommunerna möjlighet att erbjuda åtta insatsformer för barn 0 12 år och tio för ungdomar år. Ca två tredjedelar av kommunerna/stadsdelarna har direktiv att använda öppenvård istället för vård utom hemmet. Åtta av tio kommuner menar att öppna insatser måste användas ännu mer om direktiven ska kunna efterlevas.(14) Enskilt samtalsstöd är den vanligaste insatsen, och erbjuds oftast såväl till föräldrar som barn och unga. Vad gäller socialpedagogisk insats kan 80 % av kommunerna erbjuda familjepedagogiska insatser, 70 % kvalificerade kontaktpersoner och 60 % boendestöd för ungdomar. 57 % av de undersökta kommunerna har möjlighet till programverksamhet för barn och unga med missbrukande förälder, 35 % för barn och unga som bevittnat våld i familjen och 30 % för barn och unga med psykiskt sjuk förälder. Programmen är oftast gruppverksamhet, men kan också vara individuella. 33 % av kommunerna kan erbjuda samspelsträning för föräldrar med yngre barn. Den vanligaste riktade dagverksamheten (i 40 % av kommunerna) är dock arbetsträning/utbildningsinsats för unga efter grundskolan. 31 % har resursskola med medverkan från socialtjänsten. 44 % av kommunerna har skolsocial insats, dvs. socialt stöd för att barn och unga ska kunna vara kvar i den ordinarie skolmiljön. Kvalificerat nätverksarbete har fokus på barns och ungas privata 12 Öppna insatser omfattar i kartläggningen även insatser utan utredning, däremot inte generellt förebyggande insatser t.ex. vid familjecentraler, ungdomsmottagning, inom fältverksamhet etc. 21

22 och professionella nätverk. 39 % av kommunerna har tillgång till s.k. nätverkslag och 14 % har ett s.k. MST-team. 13 Öppna insatser ges ofta som service I tidigare lägesrapporter har vi konstaterat att utvecklingen går mot en mer serviceinriktad öppenvård. Öppna insatser utan föregående utredning kan ges i olika former. Det kan vara öppen föräldrarådgivning, rådgivning för ungdomar med alkohol- och drogberoende m.m. IFO kan också ha resurser i andra verksamheter, t.ex. i skolan eller hos polisen, och verksamheter kan samordnas, t.ex. i familjecentraler. En del kommuner i den nämnda kartläggningen har en medveten policy att erbjuda sina insatser som service istället för bistånd. 21 kommuner (av samtliga kommuntyper, av totalt 120 i urvalsundersökningen) erbjöd mer än två tredjedelar av insatserna i form av service. Det är i första hand formen som avgör när insatsen ges utan föregående utredning. Merparten av insatserna var programverksamhet för barn 0 12 år och deras familjer (grupper för barn till missbrukare, barn som har bevittnat våld och barn till psykiskt sjuka föräldrar samt riktad föräldrautbildning och samspelsträning). Institutionsvården ökar inte Under perioden har dygnsvården ökat med 5 10 %. 14 Det är familjehemsvården som har ökat, i överensstämmelse med uttalade intentioner kommunerna har länge gjort stora ansträngningar för att minska institutionsvården, men det är först på senare år som ökningen har planat ut. Andelen jourhemsplaceringar har nästan fördubblats sedan 2001 och mycket tyder på att de har fått ersätta tidigare akuta placeringar på HVB. Drygt barn och unga var vid mättillfället 1 november placerade i familjehem och drygt på institution (häri ingår även mindre familjehemsliknande HVB). 75 % av placeringarna i familjehem och 70 % på institution var frivilliga. Av LVU-placeringarna (tvångsvård i familjehem eller eller HVB) föranleddes 72 % av hemmiljön, 24 % av ungdomars eget beteende och 4 % av både hemmiljö och beteende. Vård utanför det egna hemmet är vanligast i åldersgruppen år, som svarade för ca hälften av dygnsvården. Barn till utrikes födda är överrepresenterade i HVB-vården. Det ska ses mot bakgrund av att faktorer som har att göra med familjens socioekonomiska situation förklarar det mesta av skillnaderna mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund.(15) 13 MST har utvecklats i USA som ett alternativ till placering för ungdomar med beteendeproblem. MST är en intensiv och resurskrävande metod, med goda resultat i andra länder. En pågående utvärdering i Sverige visar preliminärt efter sex månader att förbättringarna med MST är ungefär lika stora som för traditionella insatser. En tvåårsuppföljning kommer att ge ett säkrare svar på frågan hur MST fungerar i Sverige. 14 Ökningen beror på vilket statistiskt mått som används antal barn med pågående eller ny placering under året eller vid mättillfället 1 november. Det senare måttet slår i regel fel ca 4 5 % för det senaste året innan felregistreringar justerats. 22