Kronisk kriminalitet som livsstil

Transkript

1 Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2013:2 Kronisk kriminalitet som livsstil Marie Torstensson Levander

2

3 Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2013:2 Kronisk kriminalitet som livsstil Marie Torstensson Levander Rikspolisstyrelsen

4 Denna rapport har upprättats vid Rikspolisstyrelsens funktion för utvärderingsverksamhet. Rikspolisstyrelsen har inte tagit ställning till innehållet. De åsikter som framförs är författarnas egna.

5 Förord 3 Förord Arbetet mot livsstilskriminellas brottslighet har hög prioritet inom svensk polis. I ett regeringsuppdrag ska svensk polis bland annat utarbeta nya och förbättrade arbetsmetoder mot de livsstilskriminella och deras brottslighet. Arbetsmetoderna ska baseras på forskning och kunskap. Det är därför särskilt angeläget att belysa innebörden av det komplexa begreppet livsstilskriminella utifrån forskningslitteraturen. Rikspolisstyrelsens verksledningskansli har därför uppdragit åt professor Marie Torstensson Levander att ge en överblick över begreppet livsstilskriminella och alternativa begrepp såsom kroniker, vanekriminella eller återfallsbrottslingar utifrån den mest betydelsefulla forskningslitteraturen. I rapportens första del diskuterar författaren begreppens innebörd och hur man skulle kunna operationalisera dessa. I rapportens andra del presenterar författaren en kunskapsöversikt med fokus på vad vi vet om livsstilskriminellas kriminalitet och vilka förebyggande åtgärder som skulle kunna användas i arbetet mot denna grupp. Genom denna rapport är förhoppningen att alla som arbetar med livsstilskriminella ska få en fördjupad förståelse för innebörden av begreppet livsstilskriminella så att arbetat mot dem kan genomföras på ett effektivt och kunskapsbaserat sätt. Docent Anders Nilsson, Kriminologiska institutionen vid Stockholms Universitet har läst manus och bidragit med värdefulla synpunkter på innehållet. Karl Wallin Kanslichef Verksledningskansliet Rikspolisstyrelsen Lars Dolmén Utvärderingsfunktionen Verksledningskansliet Rikspolisstyrelsen

6 Kronisk kriminalitet som livsstil 4 Innehåll Förord Innehåll Del Uppdraget Begreppet livsstilskriminella Kriterier för att identifiera gruppen livsstilskriminella och kronikergruppen Del Inledning Att studera kriminella karriärer Kriminella karriärmönster Kronikergruppens kriminalitet Att förebygga och förhindra kronisk kriminalitet Brottsbenägenhet Slutsatser för det preventiva arbetet Sociala miljöer Slutsatser för det preventiva arbetet Samverkansformer och kroniker Sammanfattning Polisens roll och möjligheter att förhindra utveckling av kronisk kriminalitet: Förslag Referenser

7 Del 1 5 Del 1 Uppdraget Denna kunskapsöversikt är resultatet av ett uppdrag från Rikspolisstyrelsen med huvudsyftet att utifrån ett vetenskapligt perspektiv diskutera, definiera, operationalisera och problematisera begreppet livsstilskriminella och andra synonyma begrepp. Dessutom att ge en översikt av forskningen inom området, särskilt när det gäller omfattning, risk- och orsaksfaktorer samt gruppens betydelse för kriminalitet och otrygghet. Slutligen innebär uppdraget att ge konkreta förslag på åtgärder mot livsstilskriminella med fokus på polisiära åtgärder men också åtgärder i samverkan med andra aktörer. Rapporten har disponerats på följande vis. I rapportens första del definieras och diskuteras begreppen livsstilskriminalitet och andra begrepp som används (ibland synonymt) för att beskriva den grupp som svarar för en majoritet av den samlade kriminaliteten. Sedan följer förslag på olika sätt att identifiera denna grupp främst inom ramen för polisens arbete och avslutningsvis ges några förslag på hur polisen bör inrikta det brottsförebyggande arbetet mot gruppen. Uppdraget är behäftat med ett problem, nämligen begreppet livsstilskriminella. Detta begrepp används vanligtvis inte inom internationell och nationell forskning om kriminella karriärer som benämning på en väl definierad grupp. Snarare används begrepp som kroniskt kriminella (chronic offenders), återfallsbrottslingar (recidivists) eller persistenta brottslingar (persistent offenders). Jag kommer att diskutera detta närmare senare i rapporten. I rapportens andra del som utgör den egentliga kunskapsöversikten - redovisas forskning som ligger till grund för begreppsdefinitioner, kriterier och åtgärdsförslagen, dvs. forskning om kriminell karriärutveckling med fokus på kronikergruppen. Här beskrivs gruppen utifrån en rad aspekter: kriminalitetens omfattning, typ och utveckling, individuella och sociala karaktäristika och problem som ökar risken för att utveckla allvarligare former av kriminalitet. Här finns också en något mer fördjupad diskussion av hur det brottsförebyggande arbetet bör inriktas för att förebygga och förhindra kriminalitet. Begreppet livsstilskriminella Inom den kriminologiska forskningen om kriminella karriärer används olika begrepp mer eller mindre synonymt för att beskriva ungefär samma problem; kronisk kriminell, persistent brottsling, vanekriminell eller återfallsbrottsling. En gemensam nämnare för dessa är att de beskriver kategorier av individer och deras kriminalitet oberoende av andra sociala omständigheter. Tid (debut), varaktighet (antal år med kriminalitet) och frekvens (brottsaktivitet) är centrala

8 Kronisk kriminalitet som livsstil 6 beståndsdelar i dessa beskrivningar, enskilt eller i kombination. Begreppet kroniskt kriminell beskriver då en individ som begår brott med relativt hög frekvens med tidig debut och en karriär som sträcker sig från tidiga tonår upp genom vuxenlivet. Om vi jämför detta med användningen av begreppet livsstilskriminell rymmer detta snarare en beskrivning av hur individer väljer att leva sina liv, dvs. vardagslivets innehåll och umgänge, kriminalitet och missbruk, olika sätt att refl ektera och tänka på vad som är rätt och fel (Osgood et al., 1996; Walters, 1990; 2002). Exempelvis beskriver Gunnar Bergström (2010) en kriminell livsstil som en livsstil som kännetecknas av ansvarslöshet, att ha en bild av sig själv som utanför, med kriminella tankemönster och impulsiva handlingsmönster eller som ett mönster man fastnar i för att undvika svårigheter i livet. I boken Kriminalitet som livsstil beskriver Bergström gruppen livsstilskriminella som de kriminella som åker in och ut på våra fängelser och de som lever likadant som kåkfararna men som inte åker fast.. (Bergström, ibid:23). Han använder Glenn Walters modell för att definiera livsstilskriminella, nämligen de fyra karaktärsdragen allmän ansvarslöshet, njutningslystnad, kränkande hållning gentemot andra människor och upprepade brott mot lagar, normer och moral (Bergström, ibid:70; Walters, 1990; 2002). Att mäta livsstilskriminalitet utifrån denna definition innebär då krav på information som i huvudsak återfinns hos aktörer utanför polisorganisationen. Om vi sammanför begreppen livsstilskriminella och kroniskt kriminella kan kronikergruppen beskrivas som en grupp som utvecklar en viss livsstil där kriminalitet ingår som en komponent, eller som en grupp individer vars livsstil (vardags-, rutinaktiviteter) ökar risken för vissa att begå brott genom den exponering för riskmiljöer de utsätts för (Osgood et al., 1996; Wikström & Sampson, 2003; Svensson & Pauwels, 2010). Sedan den klassiska studien av Wolfgang et al. (1972) har kronikerbegreppet varit föremål för diskussion i en lång rad av studier. Wolfgang (ibid.) definierade kroniker som en individ som har begått fem eller fler registrerade brott upp till 30 års ålder. Här togs enbart hänsyn till frekvens och inte till karriärens varaktighet, dvs. den tidsperiod under vilken man varit involverad i kriminalitet. Detta har senare kritiserats (se t.ex. Wikström & Treiber, 2009; Piquero, et al., 2007). Wikström & Treiber (ibid.) hävdar att frekvens visserligen bör utgöra ett kriterium för att benämnas kroniker, men att brottslighetens varaktighet (durationen) är en lika viktig beståndsdel för kronikerbegreppet. I en svensk studie (Wikström, 1987) visade resultaten att den lilla grupp som svarade för mer än hälften av brottsligheten hade åtminstone en skälig misstanke om brott varje år under en femårsperiod. Fortfarande är det emellertid inte helt klart hur frekvent och hur varaktig en karriär måste vara för att man ska klassificeras som kroniker. Piquero, Farrington och Blumstein (ibid.) anser att Wolfgangs kriterium inte är tillräckligt för att definiera en distinkt grupp av kroniska brottslingar som tydligt skiljer sig från andra grupper. Exempelvis menar man att skillnaden mellan kronikergruppen och

9 Del 1 7 de som begått 3-4 registrerade brott är osäker, inte minst därför att mörkertalen skiljer sig för olika brottstyper. Piquero et al. diskuterar också huruvida samma definition kan användas oberoende av ålder och kön, dvs. krävs det en annan definition av kroniskt kriminella för kvinnor och bör definitionen se olika ut vid olika åldrar? Från vilken ålder är det möjligt att klart urskilja den blivande kronikergruppen från andra individer? Oavsett hur kronikerbegreppet exakt mäts är en viktig skillnad mellan begreppet kroniker och begreppet livsstilskriminella att det förra mäter kriminalitet (debut, frekvens, varaktighet) och det senare mäter kriminalitet och andra förhållanden som vanor, umgänge, missbruk etc. ( hur man lever sitt liv ). Kriterier för att identifiera gruppen livsstilskriminella och kronikergruppen Som nämndes i föregående avsnitt har begreppen livsstilskriminell och kroniker delvis olika innebörd också i vetenskapliga sammanhang. Att mäta livsstilskriminalitet kräver en mer detaljerad kunskap om individen och dennes livsföring och är en uppgift som kanske är mer lämpad för polisens analytikerfunktion i samverkan med andra aktörer. Exempel på sådana aktörer kan vara skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård (särskilt den psykiatriska vården) och kriminalvård. Ett förslag är alltså att formulera kriterier beroende på det sammanhang identifieringen ska göras, d.v.s. av vem, med vilken information och i vilket syfte. I likhet med det brottsförebyggande arbetet kommer behoven att identifiera kronikergruppen att vara både kort- och långsiktiga. I vissa fall kan det göras av polisen enskilt, i andra fall krävs samverkan med andra aktörer för att nödvändig information ska erhållas. Vill man ha möjlighet att avbryta en påbörjad brottskarriär bör man formulera särskilda kriterier för tidig identifiering, samtidigt som man också bör ha kriterier för att snabbt kunna identifiera mer etablerade kroniker. Ur brottspreventiv synpunkt är det centralt att skilja på de individer som är på väg in i respektive redan har etablerat en kriminell karriär, eftersom dessa kräver åtgärder vid olika tidpunkter, av olika slag och av olika aktörer. Hur ska vi då på ett relativt enkelt sätt kunna identifiera dessa grupper? Det är givetvis svårt att ange en exakt definition som identifierar gruppen. Man kan däremot ange några, tämligen vida, kriterier som bör kunna identifiera kronikergruppen med i sammanhanget rimlig precision. (Se t.ex. Mellgren et al för en diskussion av sensitivitet och specificitet i instrument för riskbedömning.) Kriterierna utgår från den etablerade kunskap som finns om aktiva kronikers särskilda egenskaper: hög frekvens brott, flera brottstillfällen, känd för brott under en längre tidperiod inklusive tidig debut och en brottsmix där både lindrigt och grovt ingår. I internationella studier och program för kroniskt kriminella används ofta dessa kriterier: Gripits för brott tre gånger eller fler under de senaste 12 månaderna Personer som är mellan år då de blir föremål för insatser Fem eller fler registrerade brott

10 Kronisk kriminalitet som livsstil 8 Trots att definitionerna varierar mellan olika studier har de det gemensamt att de lyfter fram tidig debut, ålder, brottsfrekvens och varaktighet (se vidare Del 2 nedan för referenser till tidigare forskning). Förslaget nedan har formulerats dels för att identifiera gruppen kroniskt kriminella dels för att identifiera gruppen livsstilskriminella. Det senare kräver en högre grad av detaljerad insamling, sammanställning och analys av information delvis utanför rättsväsendets ansvarsområde. En rekommendation är att testa de olika kriteriernas utfall (precision) på tillgängliga longitudinella data. Förslaget sammanfattas i tabell 1 nedan. Idealt är att kunna samordna information från de aktörer som på olika sätt kommer i kontakt med unga (blivande) kriminella. På så vis skulle man kunna sammanställa information om debutålder, tidigare antisocialt beteende, vissa riskfaktorer och kriminalitet samt pågående missbruk. Ett system för detta skulle exempelvis kunna utvecklas inom ramen för kriminalunderrättelsetjänsten både för att identifiera blivande och redan etablerade kroniker. För att på ett snabbt och enklare sätt kunna identifiera yngre som löper risk att påbörja en kriminell karriär är typ av brott ett enkelt kriterium. En person vars brottslighet består av en kombination av lindriga och grova brott före 18 års ålder löper en större risk att utveckla en kronisk kriminell karriär. Sådana brott kan vara bilstölder, grov stöld och personrån (se t.ex. Svensson, 2002; BRÅ, 2011:21) En annan indikator är tidig brottsdebut, i det här fallet före 15 års ålder. Frekvens mäts i förslaget som att ha förekommit misstänkt för brott tre gånger eller fler i åldersintervallet år. När det gäller den redan etablerade kronikergruppen har indikatorn brottskombinationer kompletterats med narkotikabrott. Forskning visar att denna brottstyp oftare förekommer bland de som utvecklat en långvarig kriminell karriär. Vi vet också att de indikatorer som föreslås kan skilja sig mellan män och kvinnor. Kvinnor som utvecklar en kronisk kriminell karriär har en tydligare brottsprofil med stölder, bedrägeribrott och narkotikabrott. Våldsbrott är mer ovanligt. Debutåldern kan vara något senarelagd och brottsfrekvensen är ofta något lägre jämfört med männen. Gruppen med senarelagd debut (efter 20 års ålder) har ofta en allvarlig och relativt stabil missbruksproblematik sedan tonåren. För gruppen livsstilskriminella används i stort sett samma indikatorer som för kronikergruppen, men med tillägg för de livsstilsrelaterade faktorerna kriminella nätverk samt dokumenterat missbruk och/eller psykiatrisk problematik. Kriminella nätverk kan avse både umgänge och att man ofta vistas i miljöer med ökad risk för kriminalitet och andra typer av avvikande beteenden. En rekommendation är att använda begreppet kroniker istället för livsstilskriminella, eftersom det tillräckligt väl avgränsar gruppen och dessutom är praktiskt användbart i operativt polisarbete. I tabellen nedan har ingen hänsyn tagits till inkapaciteringseffekter, dvs. att man under kortare eller längre perioder kan vara institutionsplacerad, vistats utomlands, etc. och därmed inte har möjlighet att uppvisa de kriterier som anges.

11 Del 1 9 Tabell 1. Kriterier för att öka möjligheten att identifiera kroniskt kriminella och livsstilskriminella På väg in i en kriminell karriär Kroniker: kriminalitet Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret misstänkt för brott 3 gånger eller fler mellan års ålder Livsstilskriminella: kriminalitet, vanor, rutiner, nätverk Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret misstänkt för brott 3 gånger eller fler mellan års ålder Etablerad kriminell karriär Gripits eller varit föremål för utredning för en kombination av brott: snatteri + personrån/ grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott, särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafikbrott Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret för en kombination av åtminstone något av dessa men framförallt grov stöld & narkotikabrott brott: snatteri + personrån/grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafikbrott, narkotikabrott Gripits eller varit föremål för utredning för en kombination av brott: snatteri + personrån/ grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafikbrott Kriminella nätverk: varaktigt & aktuellt umgänge med kända kriminella personer Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret för en kombination av åtminstone något av dessa men framförallt grov stöld & narkotikabrott brott: snatteri + personrån/grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafikbrott, narkotikabrott Förekommer i Misstankeregistret före 18 års ålder Förekommer i Misstankeregistret för brott minst en gång/år under de tre senaste åren Förekommer i Misstankeregistret före 18 års ålder Förekommer i Misstankeregistret för brott minst en gång/år under de tre senaste åren Dokumenterat missbruk, diagnosticerad psykiatrisk problematik Kriminella nätverk: varaktigt & aktuellt umgänge med kända kriminella personer

12 Kronisk kriminalitet som livsstil 10 Del 2 Inledning Forskningen om kriminella karriärer har en lång tradition i kriminologin. Redan 1831 redovisade den belgiske filosofen och statistikern Quetelet sin studie Research on the propensity for crime at different ages, där han visade att brott varierar med ålder och har en topp från slutet av tonårsperioden till 25 års ålder (Quetelet, 1831). Banbrytande inom karriärforskningen är dock den s.k. Philadelphia-studien, där begreppet kroniskt kriminella introducerades (Wolfgang, Figlio & Sellin, 1972). Studien omfattade alla pojkar födda 1958 i Philadelphia och den kanske mest kända slutsatsen från denna är att en liten grupp - den grupp som benämndes kroniker - svarade för en oproportionerligt stor del av brottsligheten. Wolfgang et al. klassificerade brottslingarna i tre grupper. Dels gruppen engångsbrottslingar som endast var registrerade för ett brott, omfattade nästan hälften (46 %) av samtliga brottslingar men som endast svarade för 16 procent av den totala kriminaliteten i årgången upp till 30 års ålder. Dels gruppen icke-kroniska återfallsbrottslingar, dömda för 2-4 brott, omfattade en tredjedel (36 %) av brottslingarna och svarade för lika stor del av den totala brottsligheten (35 %). Den tredje gruppen benämndes kroniker. Kriteriet för att hamna i den gruppen var att man hade dömts minst 5 gånger för brott. Gruppen utgjorde 18 procent av alla brottslingar men svarade för drygt hälften av den totala (kända) brottsligheten. Philadelphiastudien har sedan dess varit föremål för en mängd replikationer (Wikström, 1990; Moffitt, et al., 2001; Farrington, 2003) och utgör en viktig utgångspunkt för modern forskning om kriminella karriärmönster. I denna rapport sammanfattas den moderna forskningen om kriminella karriärer med fokus på kronikergruppen och deras problematik. Med utgångspunkt i detta diskuteras polisens möjligheter att påverka kronikergruppens kriminalitet, både som enskild aktör och i samverkan med andra. Att studera kriminella karriärer Blumstein et al. (1986) har definierat en kriminell karriär som En beskrivning av en longitudinell sekvens av brott som begåtts av en enskild gärningsman. Karriärforskningen inkluderar frågor som kan relateras till beskrivningen av olika kriminella karriärmönster och egenskaper hos brottslingarna i jämförelser med andra, icke-brottsliga individer, exempelvis deltagande (participation), frekvens, grovhet, versatilitet (brottsbredd eller specialisering) och varaktighet. Genom att studera detta har vi möjlighet att besvara frågor om hur och när individer startar, fortsätter, ökar och avslutar sin kriminalitet (Farrington, 1999; Piquero et al.,

13 Del ). Genom att också öka kunskapen om orsaker till brottslighet ökar vi möjligheterna att både rikta och skräddarsy åtgärder för att förebygga och förhindra brott. En kriminell karriär är alltså något som startar (debut), som för vissa men inte andra (prevalens/participation) är mer eller mindre varaktig (persistens), som innehåller en mix av brottstyper (versatilitet), utvecklas från lindrigt till grövre (eskalerar) och som så småningom avtar eller avslutas (desistance). Karriärperspektivet beskriver alltså individuella mönster i kriminalitet över tid. Den ideala designen för studier av kriminella karriärer är den longitudinella, dvs. samma grupp individer följs över längre tidsperioder. För att ha möjlighet att studera både debutålder och omständigheter som leder fram till debuten, kriminalitetens utseende och omfattning vid olika tidpunkter samt utfall senare i livet, är det nödvändigt med så långa undersökningsperioder som möjligt och med så tidig start som möjligt. De data som ligger till grund för beskrivningen av kriminalitetsutveckling baseras oftast på registerdata; misstänkta för brott eller dömda för brott. Vissa studier baseras också på självrapporterad information om kriminalitet, i synnerhet de som beskriver utvecklingen av tidigt avvikande beteende (före 13 års ålder) (t.ex. Moffitt, 2006; Piquero, et al., 2007). Självrapporttekniken har oftast använts för att mäta brottsligheten bland ungdomar generellt och resultaten speglar då den kriminalitet som är vanlig i hela ungdomsgruppen vid en viss ålder, dvs. oftast lindrigare brott med lägre upptäcktsrisk som utförs mer sporadiskt (t.ex. snatterier och stölder) av en stor andel ungdomar. Registerdata mäter däremot allvarligare och mer frekvent kriminalitet, vilket medför att andelen kända för brott (prevalensen) i normalpopulation är lägre mätt med registerdata jämfört med självrapporttekniker (se t.ex. Farrington, 2003; Pauwels & Pleysier, 2009). Däremot tycks resultaten när det gäller kriminalitetens mönster och utveckling inte skilja sig nämnvärt när kriminaliteten mäts med registerdata respektive självrapportmetodik (Pauwels & Pleysier, ibid.; Wikström et al., 2012). En annan skillnad är debutåldern, vilken oftast är lägre när självrapporterade data används jämfört med registerdata (Farrington, ibid.). När det gäller att undersöka utvecklingen av kronisk kriminalitet över längre tidsperioder är en kombination av självrapporterade data och registerdata att föredra (se t.ex. Wikström et al. ibid.). Självrapporterna (genomförda som intervjuer, tester eller frågeformulär) kan mäta den tidiga utvecklingen (innan det är möjligt att lagföras för brott) vid tidpunkter då individerna fortfarande är möjliga att nå för datainsamling (innan deras livsstil sannolikt försvårar detta). Registerdata (i Sverige Misstankeregistret, Lagföringsregistret och möjligen information i RAR ger oss möjligheter att följa den brottslighet som blir föremål för upptäckt, utredning och eventuell lagföring över längre tidsperioder). Kriminella karriärmönster De senaste decennierna har forskning om s.k. trajectories: (spår) och pathways (utvecklingsmönster) fått stort utrymme i forskningen om kriminella karriärer (Moffitt et al., 2001; Laub & Sampson, 2003; Blokland et al., 2005; Piquero et al., 2007).

14 Kronisk kriminalitet som livsstil 12 Den forskning som har kommit att få stor betydelse för karriärforskningen är den taxonomi som presenterades av Moffitt i början av 1990-talet (1993). Moffitt definierar två huvudspår i kriminalitet: dels det hon kallar life-course persistent criminals (LCP, livsförloppskriminella) karaktäriserade av tidig debut och en relativt stabil kriminalitetsutveckling över stora delar av livsförloppet; dels adolescent-limited criminals (AL, tillfälligt ungdomskriminella) med en senare debut och en brottslighet som är koncentrerad till ungdomsperioden. Figur 1 nedan illustrerar just detta: ju tidigare debut desto längre karriär. Figur 1: Moffitt s taxonomi Tillfälligt ungdomskriminella Livsförloppskriminella ålder I senare arbeten har Moffitt identifierat en tredje karriärväg som hon benämner lågaktiva kroniker (Moffitt, et al., 2002). Gruppen har visat sig begå brott med viss varaktighet från tonår till vuxen ålder men med en väsentligt lägre frekvens. Gruppen har också identifierats i andra studier (se nedan). Trots att gruppen har en riskprofil som starkt påminner om de högaktiva kronikerna, antar Moffitt et al. (2002) att de lågaktiva kronikerna har en rad egenskaper som på olika sätt isolerat dem från de sociala miljöer och kamratgrupper där en stor del av brottsligheten sker. En mängd forskning har testat Moffitt s modell och bekräftar i stora drag också resultaten när det gäller förekomsten av LCP- och AL-mönster. Flera studier identifierar fler än två karriärvägar. I en svensk longitudinell studie har fyra karriärvägar identifierats. Data om brottslighet baseras på uppgifter ur Person och Belastningsregistret (PBR) (i det här fallet skälig misstanke om brott) och omfattar drygt 7000 män födda i början av 1950-talet upp till 30 års ålder. Karriärvägarna visas i Figur 2 nedan och benämns högaktiva kroniker respektive lågaktiva kroniker samt högaktiva ungdomsbrottslingar och lågaktiva ungdomsbrottslingar (Andersson et al., 2012). Det innebär alltså att två kronikergrupper identifierades och att dessa skiljer sig åt vad gäller brottsfrekvens. Andelen kroniker i hela gruppen män var 1,8 (högaktiva kroniker) respektive 2,5 procent (lågaktiva kroniker). Gruppen lågaktiva kroniker hade begått drygt 3000 registrerade brott (i genomsnitt 17 brott/person) upp till 30 års ålder jämfört med drygt brott i gruppen högaktiva kroniker (i genomsnitt 81 brott/person).

15 Del 2 13 Figur 2. Kriminella karriärmönster bland män, svenska data. Sannolikheten för kriminalitet vid olika åldrar (Andersson, m fl. 2012) 1,0 Low Rate Desisters Low Level Chronics High Adolescence Peaked High Level Chronics 0,8 0,6 0,4 0,2 0, ålder Piquero et al. (2007) fann fyra karriärvägar upp till 40 års ålder med data från The Cambridge Study in Delinquent Development (CSDD) som omfattar 411 Londonpojkar födda i början av 1950-talet. Karriärvägarna definierades som lågaktiva ungdomskriminella (18,6%), högaktiva ungdomskriminella (5,4%), lågaktiva kroniker (11,3%) och högaktiva kroniker (8 pojkar 2,5%). Den senare gruppen hade en karriärlängd om 22 år och karaktäriserades av betydligt fler våldsbrott än övriga grupper. I en holländsk longitudinell studie där den undersökta gruppen följts upp till drygt 70 års ålder identifieras fyra karriärvägar (Blokland, et al., 2005) tillfälliga brottslingar, lågaktiva brottslingar med kort karriär, medelaktiva brottslingar med kort karriär och högaktiva persistenta brottslingar. De senare motsvarar kronikergruppen i andra studier. Resultaten visar att de högaktiva persistenta brottslingarna är aktiva även efter 50 års ålder och i den åldern är kraftigt överrepresenterade i tillgreppsbrott snarare än i våldsbrott. Laub & Sampson (2003) re-analyserade kriminella livshistorier i det välkända material som samlades in av Glueck & Glueck (1950) och som omfattade kriminella pojkar födda mellan 1924 och 1932 (uppföljningstid mellan 7 till 70 års ålder). Här hade man möjlighet att kontrollera för de perioder under livsförloppet då individerna varit institutionsplacerade eller tom. avlidit. Sex karriärmönster identifierades; tre mer tillfälliga och tre kronikergrupper. Resultaten visade också att även den mest aktiva kronikergruppens kriminalitet tenderade att avta med stigande ålder. Utifrån detta drog Laub och Sampson slutsatsen att inte ens den kroniska brottskarriären varar livet ut, utan att individer kan gå in och ut ur en kronisk karriär och att den i allmänhet har en slutpunkt under livsförloppet. Loeber har föreslagit en annan typ av indelning i tre antisociala karriärmönster som inte skiljer på karriärlängd och frekvens, utan där mönstren baseras på typ av beteende (Loeber et al., 1999): utagerande beteenden som aggressivitet, slags-

16 Kronisk kriminalitet som livsstil 14 mål och våld, beteenden som genomförs mer dolt oftast av lindrigare karaktär (lindrigare brott, skadegörelse) och auktoritetskonflikter (olika former av trots mot vuxna). De utagerande beteendena är sådana som är vanliga bland ungdomar i en viss ålder medan de andra och auktoritetskonflikterna kanske främst utvecklas bland de individer som fortsätter sin kriminella karriär. Loeber menar också att individer kan förflytta sig mellan de tre beteendemönstren och att de blivande kronikerna är överrepresenterade bland de individer som uppvisar flera av dessa beteendemönster. Kronikergruppen kan identifieras i de flesta studier oberoende av hur man mäter Den kan visa sig i två former med lägre eller högre brottsaktivitet Fokus i denna rapport är de högaktiva kronikerna, eftersom det är den gruppen som svarar för majoriteten av brottsligheten Kronikergruppens kriminalitet I detta avsnitt jämförs några av de centrala karriäraspekterna för kronikergruppen med andra, mer tillfälligt kriminella. Med kroniker avses den grupp som i avsnittet ovan benämns högaktiva kroniker. Andelen kriminella i befolkningen varierar något beroende på hur vi mäter och i många mer omfattande studier är prevalensen ca procent i den manliga befolkningen. Mätt med självrapporterade data fann Farrington att så många som 96 % av männen hade begått åtminstone ett av 10 angivna brott upp till 32 års ålder (Farrington, 2003). De högaktiva manliga kronikernas andel är dock liten och varierar oftast mellan 1,5 och 4 procent av den manliga befolkningen. Kvinnornas andel är lägre: mindre än 0,5 procent återfinns i gruppen kroniskt kriminella (se t.ex. Andersson et al., 2012). Trots den begränsade andel som kronikerna utgör svarar de för huvudparten av den totala kriminaliteten. Debuten i brott infaller tidigare bland kronikerna än för andra grupper. Enligt Farrington (2003) varierar den typiska debutåldern mellan 8 och 14 år beroende på hur den mäts (tidigare med självrapporterade data, senare med registerdata). Utmärkande för kronikergruppen är att debuten oftast sker på andra sätt och kanske tidigare än i brott. Olika former av avvikande beteende manifesteras tidigt i form av aggressivitet, skolproblem och konflikter i familjen. Det finns alltså en tydlig upprepning av avvikande beteende från förskoleålder och framåt i livet, från lindrigare former till brottsdebut och missbruksdebut. Problem av dessa slag tillkommer vanligtvis före eller under tidig pubertet och blir varaktiga i den aktuella gruppen. Med andra ord, det finns både en gemensam kärna som förenar de tre typerna av problem och en relativ beteendekonstans i dessa

17 Del 2 15 avseenden ungefär från 4-årsåldern och upp till när man blir medelålders (34 år). Många brott under tidig pubertet innebär hög sannolikhet för brott i 30-årsåldern. Kronikergruppens karriär är inte bara längre än andra gruppers utan karaktäriseras vanligtvis av en avsevärt högre brottsfrekvens, vilket till del utgör definitionen av kroniker. De resultat som redovisas ovan pekar dock på två karriärmönster bland kroniker där just frekvensen är skillnaden: den ena gruppen har både varaktig och högfrekvent brottslighet medan den andra har varaktigt men lågfrekvent kriminalitet. En fråga som har fått stor uppmärksamhet i forskning är huruvida kronikernas kriminalitet är specialiserad eller inte (versatil). Det senare innebär att man begår många sorters brott under loppet av sin karriär. Den mesta forskningen visar på det senare, nämligen att mer varaktigt kriminella sällan är specialister utan hinner med att begå alla sorters brott, lindriga såväl som grova. Brottskarriären inleds oftast med stöld och snatteribrott och fortsätter med bedrägerier, trafikbrott, narkotikabrott, våldsbrott, etc., utan att man för den skull upphör med de lindrigare brotten. Kronikernas brottslighet är alltså mer versatil än andra gruppers. Ett undantag utgör de kvinnliga brottslingarna som har en mer uttalad brottsprofil med snatterier/stölder, bedrägeri och narkotikabrott som huvudingredienser. Även de kvinnliga kronikerna tenderar dock att utveckla en mer versatil brottsprofil om karriären är tillräckligt lång (Andersson, 1990; Andersson et al., 2012). För att så tidigt som möjligt kunna identifiera den blivande kronikergruppen har begreppet strategiska brott diskuterats. Detta innebär att särskilda kombinationer av brott som predicerar en långvarig karriär (Svensson, 2002) identifieras inom ramen för den första (och kommande) domen. Kombinationen ung gärningsman och grövre brott i första domen kan vara en signal om början till en kronisk kriminell karriär. I Svenssons studie (ibid.) visades att de individer som hade stöld av fordon eller personrån i sin första dom löpte den största risken att utveckla en kronisk karriär. Det är ovanligt att brottsdebuten sker med grova brott och en dom med enbart grova brott eller kombination grovt/lindrigt kan vara en indikator på att brottskarriären pågått under en tid. Kronikerna är en grupp med en tydlig multiproblematik. Som nämnts tidigare föregås ofta brottsdebuten av andra former av avvikande beteenden, men det är också viktigt att nämna att brottskarriären i vuxen ålder också innehåller andra typer av problem: missbruk av alkohol och narkotika, psykiatrisk problematik och andra former av ohälsa, sannolikt som en följd av livsstil, t.ex. olyckshändelser och tidig död. I en svensk longitudinell studie var dödligheten bland manliga missbrukare med kriminalitetsproblem 8 procent upp till 30 års ålder, vilket innebär en överdödlighet upp mot 10 gånger jämfört förväntad dödlighet i normalbefolkningen upp till 30 års ålder. Dödsorsakerna var i stort sett i samtliga fall livsstilsrelaterade: överdoser, olyckshändelser, våldsbrott (Torstensson, 1987). Det är svårt att med karriärforskningen som utgångspunkt uttala sig säkert om hur utgången från en kriminell karriär ser ut. Få studier har nämligen så långa uppföljningstider att detta blir möjligt. Resultaten kan ändå sammanfattas som att

18 Kronisk kriminalitet som livsstil 16 kriminella karriärer i allmänhet är korta (maximalt 5 år), att kronikergruppens karriärer är längre, Farrington (2006) har angivit slutpunkten för kriminalitet i allmänhet till år, men att även den högaktive kronikerns karriär har en slutpunkt (Laub & Sampson, 2003). Kronikerna är en liten grupp som svarar för majoriteten av brottsligheten Kronikernas begår alla sorters brott, både lindriga och grova Kronikerna uppvisar ofta många olika sorters problem med brott, missbruk och psykiatrisk problematik Att förebygga och förhindra kronisk kriminalitet Inledning I detta avsnitt kommer endast åtgärder för att förebygga och förhindra kronikernas kriminalitet att diskuteras. Varje avsnitt inleds med en kort översikt av de faktorer vi vet är viktiga att påverka i detta arbete. En nödvändig utgångspunkt för att lyckas i arbetet med att förebygga och förhindra kriminalitet är en grundläggande förståelse för de huvudfaktorer som styr individers beteende. Brottsliga handlingar är (som allt annat beteende) ett resultat av den motivation som uppstår i samspelet mellan individuell benägenhet och situation (se t. ex. Wikström, 2006). Brottsförebyggande åtgärder kan syfta till att påverka individers brottsbenägenhet eller förekomsten av kriminogena (brottsalstrande) situationer. Den förra typen av åtgärder kallas ofta social prevention medan den senare typen av åtgärder benämns situationell prevention. Brottsbenägenhet Benägenheten att bryta mot regler (brottsbenägenhet) kan definieras som brist på självkontroll, svaga sociala band till det konventionella samhället (föräldrar, skola, andra samhällsinstitutioner) och en mer positiv hållning till regelbrott (moralaspekten). En låg grad av självkontroll ger en impulsstyrd individ, som är lättprovocerad med ett starkt inslag av här och nu eller allt genast. Självkontrollbegreppet inkluderar egenskaper som svag impulskontroll, exekutiva problem och ibland bristande empatisk förmåga (Gottfredson & Hirschi, 1991). De svaga sociala banden kan medföra svårigheter att knyta an till andra (t.ex. föräldrar) till små investeringar i aktiviteter som underlättar en god integrering i sam-

19 Del 2 17 hället (t.ex. skolan) och en svag tilltro till regler och därmed en ovilja att följa regler (moral). Ju svagare sociala band, desto mindre har man att förlora på att begå brott. Sämre exekutiva funktioner kan medföra problem att formulera framtidsplaner samt att realisera dessa. Livet kan te sig ostrukturerat, kaotiskt och utan planmässighet. Forskningen visar att kroniskt kriminella oftare än andra har en svagare självkontroll och/eller svaga sociala band till samhällets institutioner. Han (eller hon) är mer lättlockade, de överväger sällan långsiktiga konsekvenser av sina handlingar och har inte särskilt mycket att förlora på att begå brott eftersom de redan tidigt står utanför det konventionella samhället. Det viktiga är här och nu Att begå brott kostar inget Moffitts livsförloppskriminella (LCP) motsvarar i stora drag den grupp som andra kallar kroniker. Hon beskriver kronikerna som individer i huvudsak män - med vissa individegenskaper som i kombination med en resurssvag eller problematisk miljö/omgivning på olika sätt försvårar föräldrarnas fostrarroll och på så vis ökar risken för debut i kriminalitet. Några exempel på sådana individegenskaper är problem med impulskontroll och aggressionshantering (Piquero & Moffitt, 2005). En resurssvag miljö kan vara föräldrar med egna problem (missbruk, kriminalitet, psykiska problem) och som därmed har svårt att klara av sin föräldraroll, svaga band mellan barn och föräldrar eller mellan barn och andra centrala personer och funktioner som kamrater, andra vuxna, lärare och skola. Individegenskaper grundläggs under tidig barndom och är, när de väl grundlagts, förvånansvärt stabila över tid. Detta innebär att de är lättast att påverka under de första levnadsåren och att möjligheterna att påverka avtar med ökande ålder utan att man därmed kan ange en bortre åldersgräns. Det är lättare att påverka under faser av påtagliga förändringar i livssituationen (vid skolstart, i förpubertet, i tidigt vuxenliv). Det är naturligtvis inte omöjligt att påverka individen senare i livet, men det tar sannolikt längre tid och förutsätter att åtgärder kan genomföras intensivt under längre tidsperioder. Föräldrarna och deras förmåga till omsorg är kanske den viktigaste enskilda faktorn i den socialisationsprocess som startar vid födseln och som formar barnets utveckling under de första viktiga levnadsåren. På samma sätt som föräldrarnas uppfostringsmetoder och förmåga att skapa en trygg och tillitsfull relation till barnet kan bidra till att kompensera för ogynnsamma genetiska/biologiska förutsättningar, kan föräldrarnas förhållningssätt till barnet bidra till en ökad risk för kriminell utveckling. Det finns omfattande forskning som visar att faktorer som kriminalitet, missbruk, psykisk sjukdom, att vara tonårsmamma, eller bristande omsorgsförmåga av andra skäl utgör de vanligaste riskfaktorerna från föräldrarnas sida (Farrington, 2006).

20 Kronisk kriminalitet som livsstil 18 Flera av de individegenskaper som framhålls som riskegenskaper ingår i de barnpsykiatriska diagnoserna Trotssyndrom/ Uppförandestörning (på engelska Oppositional Defiant disorder (ODD) och Conduct disorder, (CD)) Uppmärksamhetsstörning/Hyperaktivitetssyndrom och Autismspektrumstörning. Många studier har visat att framför allt barn med uppförandestörning (beteenden som aggressivitet, fientligt och utagerande beteende mot barn och vuxna, att förstöra för andra, ha sönder saker och ett generellt bråkigt, stökigt olydigt, destruktivt och trotsigt beteendemönster ) löper en kraftig överrisk för att utveckla en kroniskt kriminell karriär. En annan form av tidiga signaler är uppmärksamhetsstörningar, oftast (hos pojkar i kombination med hyperaktivitet). Detta är barn som redan i 4-årsåldern avviker starkt från andra: de har koncentrationssvårigheter, är rastlösa och impulsiva ( kort stubin ), de stör och avbryter andra, och de har svårt att kontrollera sin ilska. De har också svårt att uppbåda den grad av uppmärksamhet och självkontroll som krävs i social samvaro, såväl i samspelet med föräldrar och andra vuxna som i fri lek med andra barn eller i gruppaktiviteter som organiseras av vuxna. Sådana beteendestörningar definierar begreppet ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). Slutsatser för det preventiva arbetet Kroniskt kriminella karaktäriseras oftare än andra av en uppsättning individegenskaper som i kriminologin sammanfattas som svag självkontroll. Dessa egenskaper grundläggs tidigt i livet och är stabila över tid. De är lättare att påverka ju tidigare man gör insatser. Detta innebär att ett viktigt mål för det förebyggande arbetet är att förhindra nyrekrytering till kronisk kriminalitet så tidigt som möjligt under barndomsåren. De centrala aktörerna i detta arbete är familj, förskola, hälso- och sjukvården (mödravård, barnavård och barnpsykiatri) samt socialtjänsten. Målet för detta arbete är att identifiera och stödja barn och familjer i risk för att underlätta en positiv utveckling för barnen. Sociala miljöer Situationell prevention är ofta inriktad mot att skydda objekt genom att öka kontrollen så att upptäcktsrisken upplevs som hög (avskräckning, kostnad) eller genom att reducera antalet brottsgenererande situationer. Situationell prevention ska alltså påverka beslutet att begå brott och kan sammanfattas i termer av färre brottstillfällen, förstärkt straffhot och fl er ingripanden, lagföring och inkapacitering. Sådana åtgärder kan också ha andra effekter, nämligen att skydda allmänheten från att utsättas för de kroniska brottslingarnas aktiviteter och den mer allmänpreventiva effekten av att visa att man inte accepterar överträdelser av lagar och regler. Två typer av sociala miljöer är särskilt viktiga när det gäller åtgärder mot de kroniska brottslingarna: de bostadsområden där många blivande kroniker växer upp och de miljöer som på olika sätt skapar tillfällen (frestelser och provokationer) till

21 Del 2 19 brott. De senare utgörs ofta av cityområden dit kommersiella och nöjesaktiviteter är koncentrerade. Wikström (2006; 2007) menar att enbart sociala förhållanden och processer inte kan förklara vad som påverkar individer att begå brott. Kunskap om sociala förhållanden (t.ex. i bostadsområden) kan däremot hjälpa oss att förstå varför individer utvecklas olika (varför vissa utvecklar kronisk kriminalitet och andra inte), varför olika individer kommer att röra sig i olika miljöer och på så vis komma att utsättas för varierande grad av frestelser och provokationer (brottstillfällen). Det senare kan öka förståelsen för varför vissa, men inte andra, väljer att bryta mot regler i vissa situationer. Inte ens kronikern begår brott varje gång han eller hon har möjlighet. Dels måste möjlighet ges, dels måste handlingen/brottet kalkyleras som värd besväret. Sampson & Laub (1993; 2005) försöker besvara hur varaktig (kronisk) kriminalitet utvecklas. De menar att brottslighet är ett resultat av försvagad informell kontroll, dvs. den icke-organiserade kontroll vi själva utövar i egenskap av föräldrar, lärare, grannar eller kamrater. Föräldratillsynen brister, skolans tillsyn brister, osv. Ett kontinuerligt avvikande beteende (och brottslighet) ses som en konsekvens av avvikande beteende tidigare i livet, dvs. tidiga avvikelser tenderar att följas av senare avvikelser. Detta kan medföra svårigheter att utveckla stabila relationer och aktiviteter vid en tidpunkt som kan fungera som informell social kontroll vid en annan tidpunkt. Sådana relationer och aktiviteter varierar under livsförloppet och familjen, skolan och kamratgrupperna uttryckta som sociala band och sociala nätverk är de dominerande kontrollörerna under barndom och tonårstid. Styrkan i den sociala kontrollen tenderar att variera med plats eller social miljö och kanske i synnerhet mellan olika bostadsområden. Ju svagare social sammanhållning och sociala nätverk (kollektiv förmåga), desto sämre är områdets förmåga att utöva social kontroll. Vanligtvis är den sociala sammanhållningen och nätverken svagare i områden med segregationsproblem vilket innebär att risken att utveckla en varaktig eller kronisk karriär sannolikt är större bland barn och ungdomar som växer upp i sådana områden (Wikström & Loeber, 2000). Den sociala kontroll som utövas av föräldrar, skola, kamrater påverkar individen och individens utveckling olika starkt vid olika tillfällen i livet Den sociala kontrollen varierar mellan olika tidpunkter och sociala miljöer, t.ex. bostadsområden Detta kan innebära att kroniker i högre grad växer upp i mindre välorganiserade områden och har därmed större risk att utveckla stark brottsbenägenhet Vid sidan av de centrala individegenskaperna som individers moral och förmåga till självkontroll betonar Wikström (2006) de regler som fi nns i de sociala miljöer där individen rör sig och agerar. Den egna moralen är viktig för vilka handlings-

22 Kronisk kriminalitet som livsstil 20 alternativ (bryta mot regler eller inte) man uppfattar i ett visst sammanhang och individers förmåga att utöva självkontroll är central i denna valprocess. En utgångspunkt är att människor är regelstyrda, både när det kommer till vanemässiga och till överlagda handlingar. Vanemässigt agerande innebär att personen automatiskt tillämpar inlärda regler för hur man beter sig i olika sammanhang. Överlagda handlingar däremot, är resultat av ett medvetet övervägande där individen reflekterar över sin moraliska uppfattning om ett beteende och väljer aktivt mellan flera handlingsalternativ. Om en person uppfattar ett brott som ett rimligt handlingsalternativ, kan han eller hon beroende på omständigheterna bryta mot regeln antingen av vana eller som en följd av ett frivilligt val (Wikström, 2006; Wikström, et al., 2010). Detta innebär att kronisk kriminalitet som mycket annat beteende är ett resultat av vanor. Detta får som konsekvens att en typ av åtgärder innebär att bryta vanor eller att lära om. Att olika miljöer har olika regler för hur man beter sig innebär exempelvis att det är viktigt för polisen att vara klar över vad man kan förvänta sig i olika miljöer och att avsätta resurser i miljöer som präglas av prokriminella värderingar (och därmed handlingar). När kronikers kriminalitet är ett resultat av ett medvetet och frivilligt val bör åtgärder inriktas mot att reducera vinsten och att öka kostnaden för brott. Som ett resultat av individegenskaper och livsstil är kronikerns brottslighet antingen vanemässig (rör sig i samma miljöer, med samma vänner) eller Planerad/kalkylerad (en del av livsstil, för överlevnad ) Slutsatser för det preventiva arbetet Denna korta översikt av sociala miljöers betydelse för utvecklingen av kronisk kriminalitet pekar på två centrala områden för brottsprevention för att förhindra utvecklingen av en kronisk kriminell karriär tidigt såväl som senare i karriären. Det första är att satsa resurser både kvantitativt och kvalitativt i de bostadsområden, i första hand de s.k. multiproblemområdena (områden där många olika slags problem både av social och ekonomisk natur är koncentrerade), där kroniker ofta växer upp. Det andra är att på olika sätt påverka de brottsalstrande miljöer och situationer där kroniker rör sig, för att förhindra, försvåra och minska utbytet av att begå brott. Inom ramen för detta arbete har polisen och det övriga rättsväsendet en stor roll, både som enskild aktör men också tillsammans med andra aktörer som kommuner och olika privata aktörer.

23 Del 2 21 Samverkansformer och kroniker Polisen och det övriga rättsväsendet är den eller de aktörer som vanligtvis förknippas med brottsförebyggande arbete. Som denna rapport redovisat startar en kronisk kriminell karriär oftast långt tidigare än vid den tidpunkt då rättsväsendet har legala möjligheter att ingripa och är en konsekvens av en komplicerad utvecklingsprocess där individegenskaper i samspel med miljöfaktorer redan tidigt resulterar i avvikande beteende. Detta innebär att också andra aktörer än rättsväsendet är centrala i det tidiga brottsförebyggande arbetet och i synnerhet i det arbete där målet är att förhindra nyrekrytering eller att så tidigt som möjligt avbryta en negativ utveckling. Detta har delvis redovisats ovan. En nyligen genomförd uppföljning av Cambridgematerialet vid 48 års ålder (Piquero et al., 2010; Piquero et al., 2011) visar att de högaktiva kronikernas livssituation var starkt problematisk, och betydligt mer problematisk än andra kriminellas, med arbetslöshet, hemlöshet, missbruk och psykiska problem. Resultaten visar också ett starkt samband mellan individfaktorer som innebär ökad risk i barndomen och en problematisk livssituation i vuxenålder (se t.ex. Levander, et al., 2008; Piquero, et al., 2010; Piquero et al., 2011). Har man exempelvis haft ADHD-problem under barndomen och i puberteten fortsätter man ofta att ha problem i vuxenlivet. Uppfyller man diagnoskriterier för Uppförandestörning vid 15 års ålder är risken stor att man uppfyller diagnoskriterier för antisocial personlighetsstörning när man fyller 18 år. Den mest effektiva, långsiktiga lösningen för att förebygga en kroniskt kriminell karriär som förutom kriminalitet resulterar i sociala problem, psykiska och andra hälsoproblem samt missbruksproblem är att i första hand utveckla åtgärder vid tidig ålder. En senare, men ändå nödvändig, åtgärd för kronikergruppen är att systematiskt samordna resurser för att på olika sätt öka gruppens livskvalitet. Ansvaret för detta är gemensamt för de aktörer som möter kronikerna och som på olika sätt har möjlighet att agera, t.ex. polis, kriminalvård, socialtjänst samt hälsooch sjukvård. Viktiga aktörer när det gäller kronikergruppen är: A. Familjen (från födsel upp till tidigt vuxenliv) B. Hälso- och sjukvården (från barndomsåren upp genom vuxenlivet) C. Förskolan (barndomsåren) D. Skolan (barndom, ungdomsperiod, tidigt vuxenliv) E. Barnpsykiatrin (barndom och ungdomsperiod) F. Socialtjänsten (barndom, ungdomsperiod, vuxenlivet) G. Polis och rättsväsende (från 15 års ålder och upp genom vuxenlivet) I en kanadensisk publikation ges tre rekommendationer för polisens strategier när det gäller unga, blivande kroniker: att satsa på monitorering (systematisk övervakning) och lagföring, att bygga upp organiserat samarbete mellan olika relevanta