1. Inledning 1.1 En introduktion till begreppet makt

Transkript

1 1. Inledning 1.1 En introduktion till begreppet makt Vad är makt? Det finns ett otal olika definitioner på begreppet makt. Detta ska dock inte förleda en att tro att makt kan vara vad som helst. Ett begrepp med universellt omfång är värdelöst eftersom det saknar distinktion. Låt oss endast konstatera att rikedomen på definitioner pekar på att ett av maktens kännetecken är dess mångskiftande (ofta oväntade) uppenbarelseformer. Det säger sig självt att jag inte har några ambitioner att göra någon fullständigt uttömmande beskrivning av fenomenet makt. Vad som följer är endast ett möjligt perspektiv, som inte utesluter andra. Ju fler perspektiv vi får på vår verklighet desto bättre blir vår förståelse av den. Begrepp är instrument med vilka vi bearbetar den flodvåg av intryck som vi ständigt bombarderas av. Begreppen ger oss en selektiv varseblivning av verkligheten. Detta är vårt enda möjliga förhållningssätt till omvärlden. Makt är endast ett ord. Ord är inte representationer av något som existerar i förväg oavhängigt av vår beskrivning. De kan inte existera oberoende av ett medvetande i någon platonsk mening. Om så vore fallet skulle världen existera utanför oss som en exakt beskrivning. Den vetenskapliga uppgiften vore då att jämföra dessa i förväg existerande beskrivningar med våra påståenden om den. Men världen har inget språk (Israel, 1992, 108). Det sätt på vilket vi brukar orden formar vår sociala verklighet. Vetenskapsmannen är en produkt av denna verklighet och producerar verkligheten med sitt vetenskapande. Jag vill definiera begreppet makt på följande vis: Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk. I ovanstående definition har jag försökt att sammanfatta huvuddragen i den maktsyn som jag kommer att behandla på följande sidor. Makt är någonting som brukas. Detta säger två saker. För det första att makt kan betraktas som en aktivitet och, för det andra, att makt kan betraktas som en resurs. Jag delar uppfattning med författarna till Det sociala landskapet när de hävdar att makt måste förstås som något relationellt. Det innebär att M an inte kan tala om någon parts makt utan att jämföra den med någon annan part, för makten är aldrig absolut.

2 Där det finns makt finns det också alltid motstånd. (Ahrne m. fl., 1996, 24) Aktörernas position i det sociala rummet är avgörande för relationerna mellan dem. En maktanalys bör fastställa varje aktörs sociala och geografiska avstånd till de maktresurser som brukas i en maktrelation (Bourdieu, 1994, ). Intresse är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Intressen kan vara individuella eller kollektiva, vilket innebär att aktörerna i en maktrelation kan vara individ likväl som ett kollektiv av individer. Notera att intressen inte är det samma som preferenser eftersom preferenser inte nödvändigtvis uppfyller aktörens verkliga behov. Denna anmärkning får moraliskt kontroversiella implikationer, och ger upphov till metodologiska problem. Jag kommer att återkomma till detta senare i texten. Relationerna mellan aktörerna är asymmetrisk. Antingen är interaktionen ett nollsummespel där den ene aktören gör en vinst och den andre en förlust, eller så gör den ene aktören en större vinst än den andre. Här vill jag anknyta till Svante Beckman som hävdar att makt kan urskiljas där man finner avvikelse från fyra grundläggande rättigheter vilka tillfaller varje människa i hennes interaktion med andra människor. Dessa är rätten till autonomi, frivillighet, likaberättigande och likagynnande (Beckman i Pettersson, 1987, 124). En maktrelation kan utgöras av en avvikelse i en, några eller samtliga av rättigheterna. Jag tror inte att Beckman ska tolkas som om dessa rättigheter är av naturen givna. Det rör sig endast om socialt konstruerade rättigheter utan vilka en maktrelation inte skulle kunna observeras. Avvikelse från kravet på autonomi innebär att ena parten i en relation är beroende av den andre. Är då alla beroendeförhållanden maktförhållanden? Nej, hävdar Beckman. En maktrelation kräver någon form av påtvingat beroende. Beckman exemplifierar med relationen tandläkare patient. Trots obehaget underkastar sig patienten tandläkarundersökningen av fri vilja för att undslippa ett naturligt ont d. v. s tandvärk. Om däremot tandläkaren hade hittat på tandvärken för att göra patienten beroende av hans tjänster kan man tala om en maktrelation (Beckman i Petersson, 1987, 124). Om jag inte får gå till tandläkaren, som alla andra människor, kränks min rätt till likaberättigande och likagynnande. Om jag visserligen får gå till tandläkaren men erhåller en sämre vård än andra kränks endast min rätt till likagynnande. Observera att det inte är de som åtnjuter tandvårdens privilegium som har makt över mig. Makten tillfaller tandläkaren som

3 har högre status än jag i den beslutsprocess som rör mina tänder. Mellan mig och tandläkaren finns ett ömsesidigt beroende. Jag är beroende av tandläkarens vård och tandläkaren är beroende av mina pengar. Detta ömsesidiga beroende ger upphov till ett byte. En bytesrelation är en maktrelation där aktörerna strider om växelkursen. Om båda får ut lika mycket av vårt byte av pengar respektive vård är vi likagynnade varför ingen maktrelation föreligger. Om däremot en av oss gynnas mer än den andre av bytet är ett maktförhållande för handen (Beckman i Pettersson, 1987, ). Beckmans analys har stora förtjänster. Den visar att maktforskning bygger på en diskussion om grundläggande värden vilket gör all maktforskning normativ. Jag menar att Beckman beskriver makt, inte bara som något ont, eftersom det kränker vissa rättigheter, utan dessutom som något nödvändigt ont. Man kan t. ex. inte beakta kravet på likagynnande utan att inskränka på autonomin och vice versa. Det handlar här om en klassisk värdekonflikt som brukar beskrivas i termer av frihet och jämlikhet. Bakom varje maktanalys döljer sig en rättviseuppfattning. Olika forskare betonar det ena värdet mer än det andra vilket gör maktforskningen till politisk minerad mark. 1.2 Disposition Texten är indelad i tre huvudavsnitt som utgår från inledningens definition. I det första avsnittet kommer jag att behandla aktörernas sociala positioner. I det andra avsnittet analyserar jag makten ur ett resursperspektiv. I det tredje avsnittet beskrivs hur makten utövas. De tre avsnitten är interrelaterade och rågångarna mellan dem är inte helt klara vilket gör att vissa saker kommer att återkomma i fler än ett av avsnitten. Innan vi ger oss i kast med det först avsnittet kan det vara lämpligt att klargöra de samband som finns mellan de olika avsnitten. En aktörs sociala position ger denne tillgång till resurser. Samtidigt konstitueras den sociala positionen av aktörens resurser. Resurser används vid utövandet av makt. Makt kan utövas för att ackumulera mer resurser som kan användas för maktutövning. Maktresurser är i den meningen instrumentella. Makt kan också utövas för att ackumulera intriskala resurser, d. v. s. resurser som har ett värde i sig för aktören och inte blott som medel. Makt kan utövas för att förändra maktens spelregler. När spelreglerna förändras, förändras innebörden av aktörens sociala position och värdet av aktörens resurser.

4 Social position Maktresurser Maktutövning 1.3 Syfte Att utifrån olika teorier om makt beskriva maktens mekanismer på ett sätt som gör en empirisk undersökning möjlig. 2. Social position Samhället består av en mängd överlappande strukturer vilka reglerar aktörernas interaktion. Aktörernas placering i dessa strukturer kallar jag sociala positioner. De sociala positionerna är knutna till vissa formella och informella beslutsbefogenheter och rättigheter. Positionerna talar också om det sociala avståndet till viktiga resurser. En aktör har flera olika sociala positioner. Beroende på vilken av de strukturer som aktören ingår i forskaren studerar framträder positionerna med olika styrka. En del forskare menar att det finns vissa superstrukturer som strukturerar alla andra strukturer, t. ex. patriarkatet eller klasssamhället. Detta innebär att t. ex en persons kön eller klasstillhörighet alltid påverkar interaktionen oavsett vilken struktur som studeras. För att bättre förklara innebörden av social position har jag hittat på ett exempel: Lisa har två barn och jobbar som bilmonterare. Så som kvinna kränks vissa av hennes grundläggande rättigheter. T. ex. så missgynnas hon i jämförelse med sina manliga arbetskamrater vad gäller möjligheten att avancera till högre befattningar. Med andra ord är Lisas sociala avstånd till ekonomiskt kapital längre än för hennes manliga kollegor. Antag att hon, trots allt, avancerar till arbetsledare. Detta ger henne en lite högre lön och dessutom vissa formella beslutsbefogenheter. Men p. g. a. att hon är kvinna ignorerar hennes underordnade, medvetet eller omedvetet hennes direktiv. Som förälder har Lisa, temporärt, vissa juridiskt och kulturellt betingade rättigheter att kränka sina barns rättigheter, t. e. x. Rätten till frivillighet och autonomi. Som mor ställs kulturellt betingade förväntningar, både från omvärlden och henne själv, att hon ska göra större uppoffringar än fadern i uppfostran av deras gemensamma barn. Därför är det oftast Lisa som hämtar barnen från dagis trots att hon hellre skulle vilja träffa sin väninna och spela squash. Lisas uppväxtmiljö (föräldrarnas klasstillhörighet), utbildning, ekonomiska status, yrkesställning och familjesituation (hon är sammanboende och mannen tillhör samma klass) gör att hon kan sägas tillhöra en bestämd samhällsklass. Lisas klasstillhörighet formar hennes dispositioner, d. v. s. hur hon handlar, tänker, uppfattar och värderar i givna

5 situationer. (Broady, 1990, 231) Detta är vad Bourdieu brukar kalla för habitus. Lisas habitus påverkar hennes möjligheter att få tillgång till vissa resurser. Efter gymnasiet började Lisa läsa etnologi på universitetet. Hon hoppade av efter en termin eftersom den sociala situationen blev för jobbig. Hon smälte inte in, hon var en främling i universitetsvärlden. Hennes språk, musiksmak, ja till och med hennes kroppshållning, avvek från lärarnas och de andra studenternas. Det var inte bara så att hennes habitus värderades lägre än de etablerades habitus på universitetet, kommunikationerna mellan henne och de andra fungerade inte. De förstod inte varandra. Hon fick svar på andra frågor än de hon ställde och kunde därför inte tillägna sig undervisningen. Det fanns inga formella hinder för Lisa att läsa vidare men däremot informella, kulturella. Lisa var likaberättigad men inte likagynnad. Den kunskap som hon ändå lyckades tillgodogöra sig kunde hon inte utnyttja lika effektivt som de andra studenterna. Till skillnad från Lisa hade många av de andra ett nätverk av kontakter som de kunde utnyttja för att få information och hjälp, inte minst när det gällde att få in en fot i arbetslivet. I dispositionsavsnittet nämnde jag att social position ger tillgång till resurser samtidigt som positionen konstitueras av resurser. Detta framkommer väl i Bourdieus klassbegrepp. En klass konstitueras av dess totalkapitalvolym, d. v. s. dess sammanlagda ekonomiska, sociala och kulturella kapital (Bourdieu, 1994, 272). Fördelen med Bourdieus klassbegrepp i jämförelse med Marx är att klasserna fördelar sig, inte bara vertikalt, utan även horisontellt i det sociala rummet. Inom en klass finns olika fraktioner med olika kapitalstruktur. I en fraktion med symmetrisk kapitalstruktur är alla kapitaltyper lika viktiga. Detta gäller de fria professionerna (läkare, advokater etc.) som har både hög utbildning (kulturellt kapital) och höga inkomster (ekonomiskt kapital). Exempel på asymmetriska fraktioner är företagsledare och högskolelärare där ekonomiskt respektive kulturellt kapital dominerar (Bourdieu, 1994, 273, ). Det finns alltså en maktens arbetsdelning mellan olika fraktioner på samma hierarkiska nivå. I en viss kontext, där en form av kapital värderas högre än en annan, har den fraktion vars tillgångar på kapital är störst, en dominerande ställning i förhållande till de andra fraktionerna. Vid ett annat tillfälle kan rollerna vara ombytta. Hur går man tillväga för att visa att en grupp individer har vissa gemensamma drag vilka skiljer dem åt från andra grupper som gör att man kan säga att de tillhör en viss fraktion? Bourdieu delade in individerna i olika yrkesgrupper. Respondenterna fick svara på en enkät om inkomst, ägande av lyxvaror och andra fasta tillgångar. Detta gav ett mått på varje yrkesgrupps ekonomiska kapital. I en andra enkät fick de svara på frågor om konsumtion av ( fin )kultur, t. ex. antal teaterbesök under en viss period, konsumtion av klassisk musik, läsning av välrenommerade dagstidningar, läsning av böcker utan anknytning till

6 yrkesutövandet etc. Om skillnaderna mellan yrkesgrupperna är större än skillnaderna inom varje yrkesgrupp är det befogat att betrakta varje yrkesgrupp som en fraktion. Mycket av den kulturella konsumtionen för med sig en ekonomisk kostnad. Tillexempel sammanhänger antal teaterbesök inte bara med utbildning utan också med inkomst. Detta gör att skillnaderna i kulturellt kapital mellan grupperna kan förefalla mindre än de i verkligheten är. Därför måste den andra enkäten kompletteras med en enkät som hierarkiserar olika former av kulturkonsumtion efter deras kulturella legitimitet, t. ex. i en skala från revy till avantguardteater (Bourdieu, 1994, ). Det sociala kapitalet är det nätverk av kontakter så som släktband, vänskapsband och kollegiala kontakter som förenar en grupp individer med varandra. Varje individ intar en position i samhället och ackumulerar kapital. Det sociala kapitalet är gruppens sammanlagda kapital vilket alla gruppens medlemmar kan dra fördel av (Broady, 1990, 179). Det kan tillexempel röra sig om att låna pengar av sina föräldrar eller bli förmedlad en kontakt med en arbetsgivare. Ett möjligt tillvägagångssätt att kartlägga socialt kapital är att göra en enkätundersökning. Respondenterna får besvara om de har någon form av kontakt med personer på diverse nyckelpositioner i samhället. I denna del av enkäten krävs endast ett ja eller ett nej svar för varje nyckelposition. I andra delen av enkäten får respondenten beskriva vilken typ av anknytning han/hon har till personen. Här kan det vara lämpligt att forskaren hierarkiserar anknytningstyperna så att, tillexempel, min mamma har ett högre värde än en bekants bekant. Denna hierarkisering skall inte vara tillgänglig för respondenterna eftersom det kan påverka deras svar (t. ex. skulle en respondent kunna avstå från att nämna en kontakt eftersom den har så lågt värde att den uppfattas som oväsentlig). En persons sociala position bestäms inte bara av hans/hennes placering i det sociala rummet utan även i det fysiska rummet. Detta kan förstås på två olika sätt. Den som befinner sig i händelsernas centrum har lättare att knyta kontakter med viktig aktörer, d. v. s. utvidga sitt sociala kapital. Det är mindre sannolikt att en ung konstnär stöter ihop med en gallerist på statshotellet i Skövde än på en inneklubb i Greenich Village (Bourdieu, 1994, 229). Det geografiska avståndet påverkar inte bara avståndet till ekonomiskt och kulturellt kapital indirekt via avståndet till det sociala kapitalet. Det är troligt att en slumpvis utvald stockholmare går på Dramaten oftare än en slumpvis utvald Pajalabo eftersom resan till

7 Dramaten utgör en mycket större ekonomisk och bekvämlighetsmässig uppoffring för den sistnämnde. En individs fysiska avstånd till en resurs borde snarare mätas i termer av tid än i längdenheter eftersom tillgång till eget eller kollektiv transportmedel minskar detta avstånd (Bourdieu, 1994, ). Orienteringen i det fysiska rummet anvisar inte bara avståndet till viktiga resurser utan fungerar också som en symbolisk markering som talar om var i hierarkin man befinner sig. Bara genom att studera interiören av den byggnad som inhyser en viss organisation kan den uppmärksamme uttyda en hel del om organisationens maktförhållanden. Det är tillexempel inte bara av praktiska skäl som lärarens kateder vanligtvis befinner sig upphöjd på en sockel lägst fram i klassrummet. I Paris accentueras skillnaden mellan de etablerade och de avantguardistiska modehusen genom att deras butiker befinner sig på var sin sida av ån (Bourdieu, 1994, 83). I sin studie av maktrelationerna på ett sjukhus understryker Gerd Lindegren det fysiska rummets symboliska betydelse. Läkarna har tillträde till alla utrymmen, de har egna, låsbara rum, fria från insyn, vilka sjuksköterskorna och undersköterskorna får beträda endast med läkarnas medgivande. Hon noterar att Ju högre status desto större rumslig egenutrymme (Lindegren, 1992, 24 28) Det fysiska rummet är av forskningsintresse, inte bara när det faktiskt existerar, utan även när det används som metafor. På sjukhuset som Lindegren studerar skiljer sig de anställda mellan inne på expedition eller behandlingsrummet vilka är sjuksköterskornas domäner och ute på avdelningen där undersköterskorna befinner sig (Lindegren, 1993, 24 25). Det är ju inte så att expeditionen är mer inne än avdelningen i bokstavlig mening, inne i denna kontext måste tolkas som inne, närmare maktens centrum. En annan vanlig, rumslig metafor är över och under t. ex. i översköterskor och undersköterskor. Ofta kan informella beteckningar på olika kategorier i en organisation ge en fingervisning om deras inbördes förhållande. I Lindegrens fall kallas läkarna doktorer, sjuksköterskorna systrar och undersköterskorna flickor. Detta språkbruk används av samtliga på arbetsplatsen (Lindegren, 1992, 17 18). Den här typen av information kräver direkt observation och ostrukturerade, öppna intervjuer. Problemet med denna metod är naturligtvis att intersubjektiviteten blir lidande. En del positioner kan man få tillträde till genom att ackumulera ett visst kapital. Andra positioner är absoluta, antingen innehar man positionen eller så innehar man den inte. Dessa

8 positioner är medfödda och biologiskt betingade. Exempel på absoluta positioner är kön, ras och sexuell läggning. I sådana sociala strukturer, som är så rigida att den sociala mobiliteten är obefintlig, kan positioner bli absoluta. Det gäller tillexempel kasttillhörighet och, i något mindre mån, socialt stånd under feodalismen. Det enda sättet att påverka en absolut position är att förändra den sociala strukturen så att positionen får en ny innebörd eller förlorar sin innebörd helt. Detta var syftet med, tillexempel, den franska revolutionen och kvinnans frigörelse. 3. Maktresurser Eftersom maktresurser och social position är interrelaterade har vi redan tvingats introducera tre typer av maktresurser, nämligen ekonomiskt-, kulturellt-, och socialt kapital. Enligt Walter Korpi är maktresurser egenskaper (förmågor eller medel) hos en aktör (individ eller kollektiv), som gör det möjligt för aktören att belöna eller bestraffa andra aktörer. (Korpi i Petterson, 1987, 92) Belöningen/bestraffningen kan vara fysisk eller symbolisk. Förutsättningen för att något ska kunna bli en resurs är att minst två aktörer tillskriver resursen, eller dess effekter, ett positivt och/eller negativt värde (Jfr Broady, 1990, 171). Då detta sker uppstår ett beroendeförhållande vilket utgör grunden för en maktrelation. (Ahrne m. fl, 1996, 25). Om tillexempel ingen tillerkänner pengar ett positivt värde skulle det inte gå att belöna de anställdas arbetsinsats genom att höja deras lön eller bestraffa dem genom att sänka den. Om ingen fann ett värde i att slippa smärta eller överhuvudtaget att existera skulle man inte kunna bestraffa människor med våld. Dessa exempel må anses väl uppenbara och universella (inte minst vad gäller våld) men läsaren kan säkert själv komma på sådant som värdesätts bara av vissa grupper eller bara under en bestämd period i historien. En resurs kan förlora värde då den konfronteras med ny teknologi som bättre uppnår det önskade resultatet (Ahrne, 1994, 120). En resurs kan också förlora i värde då spelreglerna för utövande av makt inom ett visst område förändras. Ett exempel på detta är när det införs regler för partistöd som begränsar rätten till att ge ekonomiskt bistånd. Jag ansluter mig till Korpis definition med förbehållet att den är för snäv i fråga om maktresursernas användningsområden. Jag menar att man måste inräkna även de resurser som kan användas för att utöva betingande makt, d. v. s makten att forma andra aktörers attityder på ett sätt som går emot deras verkliga intressen (Galbraith, 1983, 15). För den betingande

9 maktens resurser gäller inte nödvändigtvis ovanstående krav på att de tillskrivs ett värde eftersom de inte används i bestraffande eller belönande syfte. Ofta förhåller det sig däremot så att betingande maktresurser erhålls i utbyte, eller i kraft av en aktörs innehav av någon annan typ av resurs (t. ex. köp av reklamtid i TV eller professorns betingande makt i kraft av att de andra aktörerna erkänner värdet av dennes kunskap och titel). Den betingande makten är även relaterad till de andra maktresurserna på så vis att den används för att exploatera hittills oupptäckta källor till makt genom att offren görs varse nya värden och blir beroende av dem (Jfr Bauman, ). Mycket av reklamen fungerar på detta vis. En aktör kan vara i besittning av en latent resurs. Så länge en aktör är okunnig om resursen saknar den värde (de saknar kännedom om att andra aktörer värdesätter den). Kunskap om en resurs värde och kunskap om valmöjligheter är en förutsättning för all makt. Den betingade makten kan därför också användas för att dölja eller undervärdera en resurs som den andre aktören äger. 3.1 Maktresursernas egenskaper Maktresurser har en mängd olika egenskaper utöver de tre ovannämnda användningsområdena: Maktresursens domän: Omfång: Mobiliseringskostnad: Användningskostnad: Antalet aktörer som är mottagliga för denna resurs. Med andra ord hur många som värdesätter den (Korpi i Pettersson, 1987, 93 95). Vilka slags aktiviteter hos andra aktörer som kan påverkas med denna resurs (ibid.). Hur lätt en resurs kan göras i ordning för användning. Tillexempel är resurser som kräver samordning av ett stort antal aktörer mer svårmobiliserade än resurser som aktiveras av en enda individ (ibid.). Kostnaden av att använda resursen. I fråga om bestraffande och belönande resurser bestäms denna kostnad bl. a av om det går att påverka bara med löften eller hot eller om man också är tvungen att göra verklighet av löftet/hotet. Mobiliseringskostnad och användningskostnad kan beskrivas som en alternativkostnad vilket uttrycks i termer av det näst bästa alternativ man väljer bort (ibid.).

10 Knapphet: I vilken utsträckning en resurs är tillgänglig för alla (ibid.). Råder det brist på den? Centralitet: I vad mån en resurs är nödvändig för en aktörs dagliga liv (ibid.). Lagringspotential: I vilken mån en resurs kan bevaras över tid (ibid.). Koncentrationspotential: I vilken grad en resurs kan koncentreras till en eller ett fåtal aktörer (ibid.). Går det att utestänga andra från att använda ens andel av denna resurs? Luft är en värdelös maktresurs p. g. a. dess låga koncentrationspotential. Likviditet: I vad mån en resurs är klar att användas (ibid.). Grundläggande resurs: Resurs som i sig ger förmåga att belöna, bestraffa eller förändra attityden hos andra aktörer (ibid.). Härledd resurs: Resurs som genom omvandlingsprocesser är härledd ur grundläggande resurser (ibid). Ekonomiskt kapital kan omvandlas till betingande resurser genom köp av reklam, men ekonomiskt kapital kan också härledas ur betingade resurser då reklamen gör någonting till en eftertraktad vara. 1 Omvandlingsbarhet: Förmågan hos en grundläggande resurs att förvandlas till en härledd resurs (Korpi i Pettersson, 1987, 93 95). 3.2 Några exempel på maktresurser Nästan vad som helst kan bli till en resurs. Tillexempel kan en nyckel bli en resurs om andra aktörer eftertraktar den (Ahrne m. fl., 1996, 26). Det vore därför omöjligt att göra en fullständig lista över maktresurser. Här nedan följer några vanliga resurser vars egenskaper får tjäna som illustrativa exempel på ovanstående taxonomi: Legitimitet: Legitimitet kan användas som en resurs i sig. Den kan också användas för att minska användningskostnaderna för andra resurser. En aktörs legitimitet i en social struktur grundar sig i de andra aktörernas erkännande av den förefintliga ordningen som giltig. Att denna 1 En ursprunglig resurs kan alltså i ett annat sammanhang vara härledd och en härledd resurs kan vara ursprunglig, enligt min uppfattning, Jag utesluter inte möjligheten att det finns resurser som alltid är ursprungliga respektive härledda, men jag lämnar den frågan därhän i denna uppats.

11 ordning betraktas som giltig visar sig i att aktörerna är tvungna att dölja ett brott mot den (Boglind m. fl., 1995, 153). Den som innehar legitimitet måste ge sken av att han/hon inte utövar makt av egenintresse utan för att realisera ett högre värde. Legitimeringen kan ske endast genom ombud (Bourdieu, 1993, 135). Legitimitet kräver ett medgivande från de aktörer som underkastar sig den. 2 Legitimitet skapas, antingen genom (eget eller tidigare generationers) utövande av betingande makt. Legitimitet kan också erhållas när en annan aktör med legitimitet, A, tillerkänner aktören, B, legitimitet i utbyte mot en nyttighet. Ju mindre egenintresse A synes ha av att legitimera B desto mer legitimerad bli B. Byteshandeln måste alltså döljas. (Bourdieu, 1993, ). Slutligen kan legitimitet tillkomma en organisation och dess positioner när aktörer, av fri vilja, avhänder sin autonomi till organisationen (se nedan). I det sistnämnda fallet tillkom alltså legitimiteten utan att någon makt utövades Här behöver inte intresset döljas eftersom organisationens offentliga syfte är att tillgodose medlemmarnas intresse. Om däremot ledaren för organisationen, med sitt ledarskap vill tillgodose andra intressen utöver organisationens syften, gör han/hon klokt i att dölja dessa om ledarens legitimitet ska vara intakt. Legitimitet är oftast en outtalad självklarhet i en relation. Ett tecken på att legitimiteten hotas är när dess innehavare tvingas att artikulera den. Ju mer abstrakt legitimeringen är, desto mindre chans att den förändras av pragmatiska skäl. Legitimeringen överlever sin ursprungliga funktion. Man handlar på ett visst sätt, inte för att det fungerar, utan för att det är rätt (Berger & Luckmann, 1991,135). Weber identifierar tre former av legitimitet som här refereras från en andrahandskälla: Karismatisk legitimitet: Traditionell legitimitet: vinns genom att personen som tillerkänns den anses besitta övernaturliga, övermänskliga eller åtminstone ovanliga krafter eller egenskaper, som inte är tillgängliga för vanliga människor. Exempel på sådana personer är Jesus, Gandhi och Hitler. erhålls på grund av att gamla normer anses som okränkbara. De överordnade utses i enlighet med traditionella regler och blir åtlydda på 2 Påbjudandet av legitimitet är den fulländade formen av symboliskt våld, ett mjukt våld som endast kan utövas med offrens medverkan (Bourdieu, 1993, 149)

12 Legal legitimitet: Leg. i kraft av resurser: grund av deras traditionella status. Exempel på individer med traditionell auktoritet är kungen och byäldsten. har den som besitter en post i en organisation vars stadgar uppfattas som legala. Stadgarna betraktas som legala därför att de tillkommit enligt medlemmarnas överenskommelse eller därför att de införts av en myndighet som betraktas som legitim (Boglind m. fl. 1995, ). En person med legal legitimitet är statsministern. är mitt eget tillägg till Webers tre legitimitetstyper. Den är besläktad med karismatisk och traditionell legitimitet. Denna typ av legitmitet har den som innehar en viss resurs som anses ge ägaren legitimitet, t. ex. kunskap eller pengar. Det är omöjligt att säga någonting generellt om legitimitetens omfång och domän. Legitimitetens omfång och domän för en statsminister är väsentligt mycket större än för en fotbollsdomare. Legitmiteten har hög lagringspotential och koncentrationspotential. Våldsmakt: Våldsmakt är antagligen den maktresurs som är omgärdad av de strängaste lagarna vilka begränsar dess utövning. Man brukar säga att staten kännetecknas av sitt monopol på legitimt våld. Ofta finns också kulturellt betingade regler kring våld s. k. fair play. Våldsmedel har en stor domän, ett stort omfång, en hög koncentrationspotential och en relativt hög omvandlingsbarhet (Korpi i Pettersson, 1987, 95). Våld har en hög användningskostnad och väcker negativa attityder gentemot utövaren hos de som utsätts för den. Våld medför också stora risker för utövaren. Våld är därför sällan en särskilt bra resurs, vilket inte nödvändigtvis betyder att våld är en ovanlig företeelse. Ofta används våld bara i brist på andra resurser eller, som sista utväg, när de andra resurserna inte ger önskat resultat. Våld är vanligt i auktoritära stater i tredje världen där statsapparaten är för outvecklad för att kunna utöva andra former av makt (Galbraith, 1983, 45). Organisation: Organisation är en resurs med mer formaliserade relationer och tydligare yttre gränser (högre koncentrationskapital) än socialt kapital vilket uppskattas av forskaren, liksom innehavarens fiender, eftersom det gör den lättare att kartlägga. Den som blir medlem av en organisation

13 avhänder sig sin personliga frihet, i större eller mindre grad, i utbyte mot att organisationen tillgodoser vissa intressen, t. ex. skydd. 3 Organisation är en härledd resurs. Den utgörs av alla resurser som dess enskilda medlemmar upplåter i organisationens ägo (Ahrne, 1994, 12). En medlems tillgång till organisationens resurser beror på dennes position i organisationen. Organisationen i sig kan fungera som en aktör i en maktrelation genom att mobilisera medlemmarnas kollektiva resurser för ett gemensamt syfte, vilket oftast är att vinna underkastelse av människor eller grupper utanför organisationen (Galbraith, 1983, 64). Organisationens domän, omfång, mobiliseringskostnader och användningskostnader är avhängigt den interna disciplinen ( Jfr Galbraith, 1983, 65). Ju fler syften en organisation har desto svårare blir det att disciplinera dess medlemmar. Flera syften kräver även större, och mer varierande, grundläggande resurser (Galbraith, 1983, 77 78). Ekonomiskt kapital: Ekonomiskt kapital kan bestå av värdepapper (pengar och krediter) eller fasta tillgångar (varor, produktionsmedel). Värdepapper har en stor domän, hög koncentrationspotential, stor omvandlingsbarhet, likviditet, knapphet, och lagringspotential. Fasta tillgångar, i form av kontroll över produktionsmedlen, har en stor domän, stort omfång, hög centralitet, hög koncentrationspotential och relativt låg användningskostnad (Korpi i Petterson, 1987, 95). Pengars höga omvandlingsbarhet gör den till en utmärkt källa till härledda resurser. Det ekonomiska kapitalets effektivitet har föranlett vissa regleringar av dess utövande, inte minst i den moderna välfärdstaten. Ökningen av det materiella välståndet och välfärdens utveckling i form av arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag, sjukförsäkring, pensionsfonder m. m. har minskat det ekonomiska kapitalets möjligheter till belönande och bestraffande makt. Välfärdsstaten anses av somliga debattörer göra inskränkningar på friheten när den enligt Galbraith, i själva verket fördelar friheten till ett större antal medborgare (Galbraith, 1983, 60). 4 3 Närhelst en människa överlåter sin rätt eller uppger den, gör hon så antingen på grund av att någon rätt i gengäld överlåtes på henne, eller för att hon hoppas att vinna någon annan fördel därigenom skälet till och ändamålet med att uppge eller överlåta sin rätt är intet annat än människans personliga säkerhet vad gäller hennes liv och vad gäller medlen att så bevara livet, att det inte blir tröstlöst. (Hobbes i Marc Wogau, 1992, 108) Medlemskap i en organisation är naturligtvis inte alltid ett frivilligt val av fria individer med fullständig information. 4 När man talar om frihet kan det vara bra att känna till skillnaden mellan negativ och positiv frihet. Dessa begrepp myntades av Isaiah Berlin men här refereras de från en andrahandskälla. Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas

14 De senaste decenniernas globalisering av ekonomin har dock utökat, framför allt, värdepappers inflytande (Martin & Schumann, 1997, passim). På en perfekt marknad finns inga maktrelationer. Varken köpare eller säljare har så stora marknadsandelar att de kan påverka priset. Det finns inga ekonomiska, fysiska eller juridiska hinder till och från marknaden. Alla aktörer har fullständig information om marknadspriset (Parkin m. fl., 1997, 260). På en perfekt marknad är aktörerna fria, autonoma, likaberättigade och likagynnade. Det finns inga asymmetriska relationer. Problemet är att i samhällsdebatten sker lätt en glidning från den perfekta marknaden, som heuristisk teori, till den perfekta marknaden, som en beskrivning av verkligheten, varvid man förutsätter det som skulle bevisas. Kunskapskapital: Kunskapskapital är en beståndsdel av det kulturella kapitalet. Kunskapskapital utgörs av yrkesskicklighet och utbildning. Korpi menar att denna typ av kapital har ett mycket mindre domän och snävare omfång än ekonomiskt kapital. Vidare har den, enligt honom, mindre koncentrationspotential, den är inte knapp, har ganska låg förvandlingsbarhet och hög mobiliseringskostnad. Kunskapskapital kan inte frigöras från sin ägare den kan därför inte säljas utan bara hyras ut (Korpi i Petterson, 1987, 95). Jag anser att Korpi underskattar kunskapskapitalets maktpotential vilket, inte minst, beror på att han förbiser den betingade makten. Det var inte bara förr, då mässorna hölls på latin, som kunskapskapitalet hade en hög grad av koncentration. Exemplet Lisa, på s.3, visar hur informella strukturer kan fungera som effektiva uteslutningsmekanismer för att få tillgång till kunskap. Ett uppenbart fall av koncentration är då man hemligstämplar viss information i en stat eller på ett företag. En viktig del av professionsforskningen handlar om hur professioner skaffar sig ensamrätt till viss kunskap. 5 I själva verket har kunskapens exklusivitet ökat under historiens gång. Vetenskapen har givit makten att producera verkligheten till en liten elit av vetenskapsmän vars kunskap är så intrikat att vanliga människor saknar kontrollmöjligheter över den (Berger & Luckmann, 1991, 130, 137, Galbraith, 1983, 159, ). 6 Vetenskapsmännen är en grupp människor vars kunskaps domän och omfång kan vara mycket omfattande när den används som betingande makt. att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar. (Sven Ove Hansson, 1993, 90) I detta sammanhang begränsar sålunda välfärdsstaten den negativa friheten medan den omfördelar den positiva friheten. 5 Se t. ex. Inga Hellbergs kapitel i Människan i tjänstesamhället (Pal Orban & Lennart Svensson, red, 1995) 6 power in society includes the power to determine decisive socialization processes and, therefore, the power to produce reality. (Berger & Luckmann, 1991, 137)

15 4. Utövande av makt Detta avsnitt är indelat i tre underrubriker vilka, var och en, beskriver ett visst perspektiv på utövandet av makt. Dessa är den endimensionella ansatsen, den tvådimensionella ansatsen och den tredimensionella ansatsen. Begreppen är lånade av den amerikanske samhällsforskaren, Steven Lukes. Den främste representanten för den endimensionella ansatsen, enligt Lukes, är Robert Dahl. Den tvådimensionella ansatsen representeras av Peter Bachrach och Morton S. Baratz. Lukes hänför sig själv till anhängarna av den tredje dimensionen. (Gaventa i Pettersson, 1987, 28). Samtliga fyra författares idéer refereras från andrahandskällor. Jag misstänker att Lukes polariserar författarnas uppfattningar något, dels för att förtydliga de olika ansatserna men också för att framställa sin egen uppfattning som mer nydanande än den i själva verket är. Jag kommer att följa hans exempel, och göra författarna orättvisa, av förstnämnda skäl. 4.1 Den endimensionella ansatsen: I den endimensionella ansatsen analyseras utåt iakttagbara handlingar på en beslutsarena. Man studerar endast själva beslutsfattandet. Frågan gäller vem som vinner i en beslutsprocess som behandlar vissa nyckelfrågor och hur de utnyttjar sina ojämnt fördelade maktresurser i beslutsprocessen. Typiska frågor i den endimensionella ansatsen är Vem initierade frågan?, Vem drev den?, Vilka yttrade sig i den debatt som föregick beslutet?, Hur röstade man vid beslutsomröstningar? o. s. v. Enligt den endimensionella ansatsen finns ingen skillnad mellan aktörernas preferenser och deras intressen (Gaventa i Pettersson, 1987, 36, Svärd, 1982, 16, 29, 60). Den endimensionella ansatsens styrka är dess empiriska tillgänglighet. Den undersöker faktiskt beteende, kan ges tydliga operationella definitioner och förmår redovisa belägg för sina teser (Svärd, 1983, 30). Men orsaken till dess metodologiska lätthanterlighet är också orsaken till dess bristande räckvidd. För att en maktrelation ska vara tillstädes krävs att det finns ett synbart motstånd. Där inget synbart motstånd föreligger, finns ingen maktutövning. En sådan syn får absurda konsekvenser. Enligt den endimensionella ansatsen skulle, i så fall, kvinnoförtrycket i Saudiarabien vara mindre än kvinnoförtrycket i Sverige eftersom det

16 knappast förekommer några protester i Saudiarabien, men däremot i Sverige (Korpi i Pettersson, 1987, 84 85). Ett annat problem är hur, man ska identifiera nyckelfrågor och skilja ut dem från mer rutinartade beslut. Dahl motiverar sitt val av nyckelfrågor i den stad han studerar (New Haven) med att de utgör den största delen av stadens budget, eller att en ovanligt stor del av stadens budget, i jämförelse med andra amerikanska städer, kretsar kring en viss fråga (Svärd, 1982, 47). Dahl intresserar sig inte för hur vissa frågor har blivit nyckelfrågor, något som vi skall se, kritiseras av Bachrach och Baratz. 4.2 Den tvådimensionella ansatsen Den tvådimensionella ansatsen, som av Bachrach och Baratz kallas maktens andra ansikte, är en kritik av den endimensionella. Den tvådimensionella ansatsen vidhåller att aktörernas preferenser också är deras faktiska intressen. Vissa preferenser motverkas dock systematiskt och konsekvent av rådande maktstrukturer, och dess huvudaktörer, att komma till uttryck på en beslutsarena genom att viss deltagare och frågor utesluts. I den tvådimensionella ansatsen ställs frågor som Vem får vad och hur? samt Vem förbigås och hur? (Gaventa i Pettersson, 1987, 32, Svärd, 1982, 29 30). Den tvådimensionella ansatsen visar att det uppenbarligen kan föreligga en maktrelation utan att någon öppen konflikt kan iakttas. Utövandet av uteslutande makt kallas av Bachrach & Baratz för mobilisering av partiskhet, eller icke beslutsfattande. Den kan ta sig många olika uttryck. Makthavarna kan ge löften om, eller hota med, positiva eller negativa sanktioner för att tysta en spirande motrörelse, A, som har mindre maktresurser än B, kan avstå från att utmana B av rädsla för sanktioner utan att hot om sanktioner har förekommit (lagen om förväntade reaktioner) (Gaventa i Pettersson, 37 38). Ju större skillnaderna i maktresurser är desto mindre är sannolikheten för en öppen konflikt eftersom den resurssvage betraktar möjligheterna att vinna en öppen konflikt som liten (Korpi i Pettersson, 1987, 98 99). 7 I det sistnämnda fallet handlar det snarare om en icke händelse än ett icke beslut. Rädslan för sanktioner kan dock ha uppstått p. g. a. hot, eller realiserade hot i tidigare beslutssituationer. 8 7 Observera att det är partens bedömning av den andres resurser, och inte dennes faktiska resurser, som avgör om en konflikt uppstår eller ej. Ett sätt att utöva makt är därför att överdriva sitt innehav av maktresurser. Forskaren bör intressera sig lika mycket för parternas bedömning som parternas faktiska resurser, annars blir maktrelationen svårtolkad. 8 Med andra ord kan användningskostnaderna för A:s resurs minska drastiskt. Från att ha varit förhållandevis höga, då A tvingades verkställa hoten, för att sedan minska, då blotta hotet om sanktioner var tillräckliga, till den situation, då lagen om förväntade reaktioner gäller, i vilken användningskostnaderna för resursen är noll.

17 Genom att utnyttja de selektiva mekanismerna i beslutsstrukturen kan man sålla bort sådana frågor som inte är önskvärda. En viktig strategi är därför att investera sina resurser i konstruktioner av institutionella strukturer som premierar ens egna intressen på andra intressens bekostnad (Korpi i Pettersson, 1987, 105). Ett sätt som strukturer kan fungera selektivt är genom deras komplexitet. Den vanlige medborgaren begriper sig helt enkelt inte på strukturens syften och dess beslutsgång. Genom att odla tron hos de aktörer man vill utesluta, att strukturen endast kan förstås av experter, kommer dess komplexitet förefalla större än den är (Galbraith, 1983, 159). Man kan utöva makt genom att vara otillgänglig, eller se till att andra är det. Den som vandrat på byråkratins kovägar, och slussats från den ena instansen till den andra utan att någon någonsin är anträffbar, vet vad jag talar om. En struktur kan utesluta en fråga därför att strukturen inte identifierar frågan som en fråga som ska behandlas i strukturen. Detta gäller, tillexempel, åtskillnaden mellan det offentliga och det privata. Den privata sfären, d. v. s. familjen, ska fredas från intrång av den offentliga makten. Åtskillnaden mellan privat och offentligt gör att problem inom den privata sfären, till vilken kvinnorna har förpassats, aldrig bli till en politisk fråga (Höjer, Åse, 1996, 37 38, Pateman, 1989, 211, 218). I avsnittet om positioner nämnde vi att positioner markerar de sociala och geografiska avståndet till resurser samt att en klassfraktion utgörs av fraktionens kapitalstruktur. Fraktionerna är dock inte homogena. En individs position bestäms inte bara av hans/hennes tillgång på kapital utan även av kompletterande karaktäristika. Kompletterande karaktäristika är underförstådda krav på olika sekundära egenskaper, så som könstillhörighet eller etnisk tillhörighet inom fraktionens kultur, vilka fungerar som urvals- och uteslutnigsmekanismer utan att någonsin uttalas som sådana. Att kraven är outtalade betyder inte alltid att de är informella. En bestämd examen kan innehålla dolda krav på ett bestämt socialt ursprung. De som inte uppfyller kraven på kompletterande karaktäristika förpassas till marginella positioner inom fraktionen (Bourdieu, 1994, ). Innan en fråga kommer upp på en beslutsarena brukar den genomgå en informell och/eller institutionaliserad förbehandling. En fråga diskuteras med en eller flera medlemmar med Tänkbart är att A:s resurs faller i glömska, varpå användningskostnaderna ökar. En resurs skulle alltså ha en konjunkturcykel.

18 högre status. Frågan vandrar sedan via parsammanhandlingar upp genom hierarkin ända till ledaren. Ledaren känner därför redan till frågan då den blir föremål för ett beslut. Ofta förutbestäms det formella beslutet av förhandlingarna som beslutet föregås av. Tillexempel fattas de egentliga besluten i riksdagsutskottens förbehandlingar och inte i riksdagen. Förbehandlingen av en fråga sker vanligtvis vid informella sammankomster. Vissa grupper lär sig inte att behärska beslutsreglerna om sammankomsterna är av sådan art att de antingen inte vill delta eller inte erbjuds delta. 9 Tillexempel kan kvinnor hållas utanför förbehandlingen när den sker i bastun eller i jaktstugan. När en kvinna sedan tar upp en fråga som inte genomgått den informella förbehandlingen kan ledaren känna sig förbigången och ifrågasatt eftersom den outtalade regeln säger att alla frågor ska ha nått ledaren innan de dyker upp på dagordningen. Ett brott mot denna regel skapar osäkerhet, och kräver att orosstiftaren tystas ner så att ordningen blir återställd. Den som förbigår reglerna kan antingen nonchaleras eller brännmärkas som illojal mot de grundläggande normerna i strukturen. Regelbrytaren får tillmälen som fascist, kommunist, bråkmakare etc. Om regelbrytaren hade svårt att få tillträde till de informella sammankomsterna förut kan utfrysningen nu bli total (Lindegren, 1992, 73 75, Galbraith, 1983, 169, Gaventa i Pettersson, 1987, 37). Motståndargruppen kan pacificeras med hjälp av mekanismer som drar in den i det etablerade systemet. Denna metod brukar kallas kooptering. Om B s värden bara kan uppnås genom att följa de regler som A har bestämt kan B s värden bli resurser för A. En lönearbetare kan få höjd lön genom att vara lydig och arbetsam (Bauman, 1990, ). Genom moderata eftergifter kan motståndarsidan splittras i en moderat falang, som är öppen för samarbete, och en militant falang, som vill förändra hela strukturen (Svärd, 1982, 87). En vanlig kritik, både från höger och vänster, är att fackföreningen, respektive arbetsgivarnas organisationer, vingklipps då de inkorporeras i den statliga förvaltningen i partssammansatta styrelser (Rothstein, 1993, 63 64). Den tvådimensionella ansatsen studerar hur icke politiska opinioner och attityder förhindras att organiseras till artikulerade krav och hur de artikulerade kraven förhindras att komma på 9 Rosabeth Moss Kanters token teori, här refererad från en andrahandskälla, erbjuder en förklaring till varför vissa grupper isoleras från informella sammankomster. Enligt token teorin blir en minoritetsgrupp mer synlig än majoriteten eftersom de avviker från de flesta andra. Deras avvikelse från majoriteten medför en risk att de stereotypiseras och att de får sina handlingar tolkade i ljuset av deras tillhörighet till minoritetsgruppen. Eftersom de betraktas som annorlunda kan man befara att de hamnar utanför gemenskapen där de inte anses passa in (Roman, 1994, 70 71).Jämför med Focault s resonemang om hur vetenskapens kategoriserande praktiker fungerar diciplinerande genom att ange normalitet och avvikelse (Alvesson & Sköldberg, 1994, )

19 dagordningen men även de mekanismer som förvränger resultatet av ett fatta beslut till den tvådimensionella ansatsen (Svärd, 1982, 71, ). Det som ligger i aktörernas intresse är egentligen inte själva beslutet utan dess resultat. En organisation kan vara så konstruerad att, även om ett visst beslut fattas, blir resultatet helt annat. 10 Den tvådimensionella metoden går ut på att ge röst åt de krav som ledningen har tystat ned genom att skapa kanaler mellan forskaren och den nedtystade gruppen. Forskaren måste upprätta det som Habermas kallar en störningsfri kommunikation, fri från makt, status, prestige, ideologi, manipulation, expertvälde, rädsla, osäkerhet [och] missförstånd [där] Alla deltagare har samma möjlighet att initiera och vidmakthålla dialog genom frågor och svar, anspråk och motanspråk. Inga frågor är konsekvent exkluderade från att beaktas. Alla har i princip samma chanser att uttrycka attityder, känslor och intentioner i syfte att klargöra de frågeställningar som behandlas. (Alvesson & Sköldberg, 1994, ). Den tvådimensionella ansatsen blir därför, med nödvändighet, ett hot mot rådande maktförhållanden. Vissa icke beslut så som sanktioner för att åstadkomma tystnad, är empiriskt påvisbar. Det kan ändå vara svårt att iaktta icke besluten eftersom de ofta pågår i det fördolda. Ännu svårare är att påvisa förekomsten av föregripande reaktioner eftersom ingenting synbart har skett. Om de intervjuade inte har förtroende för forskaren kommer de inte att delge honom/henne sitt missnöje. 4.3 Den tredimensionella ansatsen Enligt den tredje dimensionen är inte alltid en aktörs preferenser liktydigt med hans/hennes intressen. En aktörs preferenser produceras av ett bestämt maktsystem. Dessa preferenser kan skilja sig från aktörens verkliga intressen eftersom de inte uppfyller aktörens egentliga behov. Denna ansats studerar hur potentiella frågor förhindras att bli artikulerade på grund av 10 I The social democratic state hävdar Rothstein att socialdemokraternas försök till reformer, under efterkrigstiden, var beroende av förvaltningens struktur. Socialdemokraterna lyckades genomföra en förändring i organisationen av arbetsmarknadspolitiken under andra världskriget. Därför fanns en överensstämmelse mellan den socialdemokratiska regeringens beslut och beslutens implementering i förvaltningen. Inom

20 kulturella och kognitiva hinder (språket i sig kan begränsa vilka tankar som är möjliga att tänka) eller genom beslut av enskilda individer. I den tredimensionella ansatsen är motståndet ännu blott latent (Gaventa i Pettersson, 1987, 34 35). Vi känner igen den tredje dimensionens idéer från begrepp som falskt medvetande, hegemoni och den endimensionella människan, begrepp som brukar hänföras till Marx och hans adepter, Lukács, Gramsci och Marcuse. Man ska för den skull inte tro att teorin är förbehållen radikaler, konservatismens fader, Edmund Burke sa i ett tal till väljarna i Bristol att han hade en skyldighet att försvara era intressen mot era åsikter (cit. i Lewin, 1994, 125). En aktör kan ignorera sina intressen, därför att han/hon inte funderar över sin situation. Lydnaden blir en oreflekterad vana. Så länge makthavaren lyckas undvika främmande situationer, som väcker den underlydande ur hans/hennes slummer och tvingar honom/henne att ta ställning till situationen, kan maktutövningen ske utan större användningskostnader (Bauman, 1990, 146). 11 När skillnaden i fördelningen av maktresurser är stor kan den resurssvage uppleva total maktlöshet. Känslan av maktlöshet kan hota den dominerades självrespekt som fri och likvärdig människa. Därför internaliserar den dominerade den dominerandes värderingar. I stället för att säga Jag vill inte ha den här situationen, men jag kan ingenting göra åt den kan den doiminerade hävda att Jag vill ha den här situationen och genom att tro på sin egen lögn behålla sin självkänsla intakt. (Gaventa, Beckman i Pettersson, 1987, 39, 132). Falskt medvetande kan bestå i att sociala strukturer reifieras till naturlagar vilka inte är möjliga att förändra. Om en struktur anses oföränderlig anpassar man, enligt ovanstående stycke, sina preferenser därefter. Man kan ha en dröm om att kunna flyga bara genom att flaxa med vingarna, men med insikt om verklighetens begränsningar bygger man ett flygplan i stället. Skillnaden mellan drömmar och preferenser är att en preferens uppfattas som praktiskt realiserbar. Under 20 talets arbetslöshet fann sig socialdemokraterna tvungna att acceptera Adam Smiths harmonilära. En statlig inblandning i marknadsmekanismerna skulle bara störa skolförvaltningen skedde inga omstruktureringar vilket medförde att fattade beslut inte fick avsedd effekt (Rothstein, 8 18, 1996). 11 Jag påpekar alltså att det i de ärvda furstedömena, där befolkningen är van vid sin furstefamilj, är mycket mindre svårt att behålla makten än i de nygrundade, ty i ett arvfurstedöme gäller det endast för fursten att inte åsidosätta traditionerna från förfäderna (Machiavelli, 1996, 10)