Kulturen och den politiska styrningen. Kulturproduktionens villkor Karlstad 15 september 2016

Transkript

1 Kulturen och den politiska styrningen Kulturproduktionens villkor Karlstad 15 september 2016

2 Armlängdsprincipen För att politikerna inte ska kunna styra innehållet i kulturverksamheten fastställer den politiska nivån de ekonomiska och juridiska ramarna och sätter upp övergripande mål medan bedömningen av innehållet överlåts till ämnesexperter.

3 Armlängdsprincipen Att enskilda konstnärliga beslut fattas av, eller med underlag från, konstnärer eller oberoende experter snarare än politiker är en bärande princip inom kulturpolitiken. Den är viktig för att säkra den konstnärliga friheten. (Spela samman, SOU 2010:11, s. 64)

4 Fyra modeller för kulturpolitik Tillrättaläggaren eller underlättarmodellen (the facilitator). Mecenatmodellen (the patron). Arkitektmodellen (the architect). Ingenjörsmodellen (the engineer). Typologin bygger på i vilken grad armlängdsprincipen tillämpas. (Hillman-Chartrand)

5 Underlättarmodellen/Tillrättaläggaren Den direkta offentliga finansieringen av kultur är mycket begränsad. Kulturlivet måste i stor utsträckning lita till privat finansiering, t.ex. entréavgifter, bidrag från sponsorer och donationer. Bygger inte på kvalitativa normer om vad som är god konst utan bedömningen av kvalitet görs i praktiken av penningstarka företag, organisationer och privatpersoner. Staten underlättar den privata finansieringen genom skatteavdrag för sponsring, donationer etcetera. Det innebär att staten i stor utsträckning indirekt finansierar kulturlivet.

6 Mecenatmodellen Som komplement till olika former av privat finansiering ger staten stöd till kulturen via en halvoffentligt nationell kulturpolitiskt struktur som finns på armlängds avstånd från de politiska makthavarna. De som befolkar strukturen är experter inom sina respektive konstområden. Denna struktur fördelar de statliga medlen utan att vara bundna av kulturpolitiska riktlinjer och fördelningen utgår i hög grad från en bedömning av konstnärlig kvalitet.

7 Arkitektmodellen Staten (regionen, kommunen) har beslutat om en plan för kulturområdet med övergripande mål för kulturpolitiken och har byggt upp en politisk och administrativ struktur för genomförandet av besluten. Avståndet är kort mellan politikerna och verksamheten. Som motvikt finns bl.a. olika former av styrelser liksom strukturer där konstnärerna är representerade. Dessa strukturer fattar de konstnärligt grundade besluten. Det ger kulturpolitiken ett korporativt inslag. Förutsättningen för ett fritt och oberoende kulturliv är att de olika krafter som finns representerade i strukturerna bevarar sin självständighet och balanserar varandra.

8 Ingenjörsmodellen Staten äger alla konstnärliga produktionsmedel. Fördelningen av kulturstöd bygger på en bedömning av det politiska innehållet och inte den konstnärliga kvaliteten. Konstnärerna är beroende av medlemskap i officiella, av staten/partiet godkända fackföreningar/intresseorganisationer.

9 Kontinentaleuropeisk och angloamerikansk modell Den tyske forskaren Andreas Wiesand urskiljer två kulturpolitiska huvudmodeller i västländerna: Den kontinentaleuropeiska modellen, som bygger på uppfattningen att offentliga myndigheter har ett stort ansvar för att främja konst och kultur. Den angloamerikanska modellen, som betonar att kultur är en privat angelägenhet och är mer marknadsorienterad. Mitchell och Fisher har kritiserat Wiesand för att undervärdera de traditionella kulturpolitiska skillnaderna i Europa, bl.a. mellan de nordiska länderna och kontinentaleuropa.

10 Nordisk modell De nordiska länderna kännetecknas av en stor och dyr offentlig sektor. De lägger stor vikt vid jämlikhet och demokrati. Kommunnivån har en viktig kulturpolitisk roll. Kulturpolitiken har ofta en instrumentell välfärdsmotivering. En enhetlig nationalkultur förmedlas till så många befolkningsgrupper som möjligt. Inslaget av privat finansiering är litet. Konstnärsorganisationerna har stort inflytande. Statligt stöd till konstnärer motiveras med social trygghet. (UNESCO 1992)

11 Skillnadsdimensioner Mangset: Chartrands typologi redogör bara för vissa drag och fångar inte upp hur komplexa skillnaderna mellan olika kulturpolitiska styrningsmodeller är. Den antyder dessutom bestämda samband mellan de olika elementen i respektive styrningsmodeller. Man borde därför hellre operera med olika skillnadsdimensioner.

12 Skillnadsdimensioner Några sådana dimensioner skulle enligt Mangset kunna vara: Statlig styrning: Starkt kulturdepartement eller armlängdsorgan? Statlig styrning: Den kulturpolitiska makten koncentrerad på ett departement eller spridd på flera. Central styrning eller decentralisering. Offentligt stöd eller privat finansiering. Konstnärspolitik: Social trygghet och kollektiv välfärd eller individuella rättigheter. Konstnärsorganisationernas korporativa inflytande.

13 Några faktorer som styr graden av politisk styrning Relationen mellan privat och offentlig finansiering Omfattningen av kulturpolitiska riktlinjer Starkt eller svagt kulturdepartement Decentralisering eller centralstyrning Omfattningen av armslängdsorgan Intresseorganisationernas inflytande (Efter Mangset 1995, s. 251f)

14 Armlängdsprincipen Armlängdsprincipen tillämpas genom: Expertgrupper Självständiga styrelser Att tjänstemän med hög kompetens har mandat att fatta självständiga beslut

15 Styrning på avstånd En förändrad politik En politik i det fördolda En frusen politik (Bengt Jacobsson)

16 En förändrad politik Kulturpolitiken har anpassat sig efter det som vid varje tillfälle uppfattas som modernt och förnuftigt, t.ex. New Public Management och ambitionen att koppla samman kultur- och näringspolitik. Politiken i dess praktiska utformning har måhända inte förändrats lika mycket som presentationen av politiken kan ge sken av.

17 Politik i det fördolda När 1974 års kulturpolitik planerades strävade man efter en demokratisk och förutsättningslös kulturpolitik som experimenterade och som gjorde en avvägning mellan skilda gruppers värderingar i ett pluralistiskt samhälle. Politikerna skulle inte lägga sig i utan det fanns en tydlig icke-inblandningsprincip när det gällde relationen mellan politiken och kulturorganen. Politikerna skulle utforma den institutionella ramen, och därefter skulle de organisera sig ut ur den dagliga politiken. Kulturpolitikens kärna kom att hanteras på armlängds avstånd.

18 Politik i det fördolda Resurserna till konstens infrastruktur hade politiken däremot större möjligheter att påverka. Att politiken på detta sätt kom att implementeras i det fördolda, var således ett uttryck för politik. Politikerna organiserade sig medvetet ut ur fältet, vilket bidrog till en klyfta mellan målformuleringarna, som politikerna beslutade om, och den kulturella praktik som politiken indirekt bidrog till att stödja. Organiseringen gjorde också att strider och debatter försvann.

19 Frusen politik Den institutionella ram som lades fast med 1974 års politik kom i hög grad att utgöra det ramverk inom vilket kulturpolitikens praktik utvecklades under de därpå följande decennierna. Politiken hittade då en form som därefter kom att bli den rådande. Man kan betrakta det ramverk som då skapades som ett slags frusen politik. Politikens arkitektur hade varit så väl uttänkt att den kunde fungera även i nya tidsperioder. Det uppstod inte heller något starkt tryck att i grunden förändra det uppbyggda ramverket.

20 Frusen politik Att politikerna enligt principen om armlängds avstånd inte skulle lägga sig i enskilda ärenden var självklart. Av det hade dock inte behövt följa att de inte ägnade uppmärksamhet åt hur fältet var organiserat. Detta var ett uttryck för och gjordes möjligt av att det aldrig i samhället uppstod någon livaktig kulturdebatt eller i övrigt något starkt tryck på att förändra kulturpolitikens grundläggande organisering. Initiativen inom politiken kom istället i hög grad att handla om förändringar på marginalen.