1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Namibia 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Den namibiska konstitutionen från 1990, det år då landet blev självständigt, lägger grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Den forna befrielserörelsen SWAPO har sedan självständigheten varit det dominerande partiet i parlamentet. Mänskliga rättigheter (MR) och grundläggande friheter är garanterade i konstitutionen och efterlevs i stort sett tillfredsställande. Det civila samhället är litet. Det finns endast ett par aktiva nationella MRorganisationer vars inflytande är begränsat. Namibisk press svarar för en fri och oberoende granskning av staten, utan oro för repressalier. Den rättsliga behandlingen av de misstänkta för det s.k. Caprivi-upproret 1999 har inte levt upp till kraven på en rättvis rättegång. I anslutning till de långvariga rättegångarna har trovärdiga uppgifter förekommit om godtyckligt frihetsberövande, tortyr samt svårigheter för de tilltalade att få försvarare. Totalt sett har läget för de politiska rättigheterna förbättrats under året. Vad gäller de ekonomiska och sociala rättigheterna, är det på grund av den ojämna välståndsfördelningen, utbredda fattigdomen och höga arbetslösheten svårt för individen att åtnjuta alla de rättigheter som regleras i konstitutionen. De värst utsatta grupperna är ofta de drabbade av hiv/aids-epidemin. De föräldralösa barnen utgör också en sårbar och växande grupp. Hiv/aids är huvudorsaken till att medellivslängden sedan självständigheten sjunkit med 15 år.

2 2 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Namibia har ratificerat eller anslutit sig till följande FN-konventioner om mänskliga rättigheter: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om avskaffandet av dödsstraffet (1995). - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) (1995). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) (anslutning före självständigheten). - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) (1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild klagorätt (2000). - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) (1994). Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har varken ratificerats eller undertecknats. - Konventionen om barnets rättigheter (CRC), (1990), samt de två fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi, ratificerades Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC). Regionala instrument landet ratificerat eller anslutit sig till: - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter (ACHPR), ratificerades den 30 juli Tilläggsprotokollet till ACHPR om skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och medborgerliga rättigheter, signerades den 9 december 2003, men är ännu inte ratificerat. Namibia har inte inkorporerat CAT i nationell lagstiftning. Inte heller har en deklaration enligt artikel 22 i CAT gjorts som erkänner CAT:s granskningskommittés kompetens att behandla klagomål om tortyr i Namibia. Landet är ännu inte statspart till tilläggsprotokollet OPCAT, som syftar till ett system av regelbundna besök för kontroll av behandlingen av fängslade personer. Namibia samarbetar med relevanta FN-kommittéer, men är ofta sen med sina rapporter (för närvarande är 14 stycken försenade). I en rapport från mars i år av FN:s generalsekreterares särskilde representant för människorättsförsvarare beklagas att Namibia inte inkommit med underlag för bedömning av MRförsvarares situation i landet.

3 3 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Inga politiska mord har rapporterats under de senaste åren. Däremot uppges från NGO-håll att det under året förekommit incidenter av politiskt färgat våld, men kopplingen till staten eller regeringen har inte kunnat beläggas. Uppgifter om att den före detta presidenten och nuvarande SWAPO-ledaren, Sam Nujoma, vid ett slutet möte i juli skulle ha framfört dödshot mot företrädare för krigsveteranerna, har förnekats från regeringshåll. Ärendet har uppmärksammats av FN:s särskilde rapportör för yttrandefrihet. Konstitutionen föreskriver att ingen ska utsättas för tortyr eller annan inhuman behandling. Rapporter finns dock om polisvåld och användande av våld som påtryckningsmedel mot vittnen. Trots ett förbud för poliser att använda läderpiska (sjamboks) förekommer rapporter om fortsatt användning. Den paramilitära säkerhetsstyrkan Special Field Force (SFF) har särskilt pekats ut. I april tillkännagav justitieministern att 116 tilltalade i Caprivi-rättegången (se avsnitt 6) begärt skadestånd till följd av tortyr under häktestiden. Polisvåld och anklagelser om tortyr har i vissa fall lett till rättegång, men huvuddelen har inte följts upp av åklagare. Inga åtal har skett mot de 40 polismän som anklagats för misshandel av över 300 arresterade i samband med Caprivi-upproret Människohandel förekommer i Namibia, men ingen officiell statistik finns att tillgå och det saknas specifik lagstiftning på området. Två uppmärksammade fall rapporterades under året. Det första rörde kvinnor från Bangladesh och det andra namibiska kvinnor som förts till Storbritannien. I båda fallen hade kvinnorna tvingats till prostitution. Förhållandena i fängelserna är bristfälliga, men uppfyller internationell standard. Röda Korset samt utländska diplomater har vid inspektioner funnit fängelserna förhållandevis rena och i ordning, men MR-organisationer har påtalat att många fängelser är överfulla. Arresterade personer som väntar på rättegång separeras inte från dömda fångar. Kvinnliga fångar är skilda från manliga, men det finns rapporter om att vakter begått sexuella övergrepp på kvinnliga fångar. Sex mellan manliga interner är ett skäl till att antalet hiv/aidssmittade i fängelserna stiger alarmerande. Aids står för hälften av dödsfallen bland internerna. Kriminalvården delar inte ut kondomer eftersom de menar att detta skulle främja sodomi, vilket är ett brott under namibisk lag.

4 4 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet sedan 1990, men både bland parlamentariker och bland allmänheten finns grupper som förespråkar ett återinförande. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag och en person som arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Uppgifter finns dock om gripanden utförda av polis och säkerhetsstyrkor där detta inte har iakttagits. Exempelvis riktade FN:s MR-kommissions arbetsgrupp rörande godtyckliga arresteringar i december 2005 kritik mot häktningen av 13 misstänkta från Caprivi-upproret. I en rapport från FN:s MR-kommissions arbetsgrupp för ofrivilliga försvinnanden från december 2005, framgår att Namibia ännu inte besvarat ett ärende från 1999 som rörde en medlem av den nationella MR-organisationen National Society for Human Rights (NSHR). Personen häktades i samband med Caprivi-upproret och försvann sedan under oklara omständigheter. Det finns inga särskilda reserestriktioner och den personliga friheten är överlag god. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättsväsendet är enligt konstitutionen självständigt i förhållande till den exekutiva makten. Ministrar och parlamentariker är uttryckligen förbjudna att blanda sig i den dömande verksamheten. Domare tillsätts av presidenten på rekommendation av en kommitté bestående av landets högsta jurister. Domstolsväsendet består av högsta domstolen, överrättsdomstolen samt de lägre domstolarna. De lägre domstolarna utgörs dels av brottmålsdomstolar som handhar mindre allvarliga brott dels sedvanerättsliga, eller "traditionella", domstolar. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår åtgärder där så är befogat. Han kan driva ärendet i domstol eller begära att andra myndigheter agerar. Ombudsmannen skall vara antingen domare eller advokat och tillsätts på samma sätt som ordinarie domare. De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga brott, såsom snatteri. Det förekommer dock att personer arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för mindre brott utan att polisen eller det ordinarie rättsväsendet kopplas in. Detta har föranlett regeringen att informera

5 5 traditionella ledare om deras rättsliga begränsningar enligt den så kallade Traditional Authorities Act. Konstitutionen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort respekteras av rättsväsendet. I en undersökning av Institute for Public Policy Research från oktober i år slås fast att namibiska domare uppvisar en hög grad av oberoende till den exekutiva makten, särskilt vad gäller MR-mål där tendensen snarast är att döma till den enskildes förmån. Förklaringen sägs vara gedigen erfarenhet av MR-mål från tiden före självständigheten, starka MRorganisationer som agerar ombud (t ex Legal Assistance Center) och att flera MRmål har uppkommit till följd av uppenbara administrativa missar som regeringen inte bestrider. Enligt undersökningen skall dock domare med utländsk bakgrund (främst sydafrikansk) utsedda efter 1994 ha en större benägenhet att döma till regeringens fördel. De långa väntetiderna är dock ett stort problem för rättsväsendet. Enligt oberoende uppgifter är eftersläpningen för närvarande drygt fall (innefattar dock även polisärenden). Särskilt allvarligt är eftersläpningen i brottmålen då den tilltalade är häktad. Många av Namibias MR-problem har kopplingar till Caprivi-rättegången. Under separatistupproret i Caprivi-provinsen i nordvästra Namibia 1999 arresterades över 300 personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima Mulilo. Åklagaren väckte åtal om landsförräderi med hänvisning till separatisternas krav om Caprivi-provinsen självständighet. 131 av de anklagade har nu varit häktade i sex år i väntan på rättegång. Flera av de häktade hävdar att de utsatts för tortyr och polisbrutalitet i samband med arrestering och förhör och 13 personer har avlidit i häktet. De tilltalade har haft svårt att få offentliga försvarare förordnade för sig och för närvarande saknar 16 personer ombud. Rättegången har skjutits upp upprepande gånger. Flera NGO:s, däribland Amnesty, har uttryckt oro för regeringens oförmåga att utreda uppenbara MR-kränkningar i samband med Caprivi-rättegången. Korruption kan förekomma i mindre skala inom poliskåren, men anses inte vara något större problem för upprätthållande av rättsstaten. 7. Straffrihet Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott. Det är dock ett problem att anklagelser om tortyr och polisvåld inte tycks utredas på ett fullgott sätt, vilket FN:s MR-kommission uttryckt missnöje över. Namibia bär fortfarande spår av de övergrepp som begicks under frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska apartheidregimen har behovet varit stort av en försoningsprocess för att

6 komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En aktiv försoningspolitik mellan olika etniska och sociala grupper, syftande till att se framåt och lägga det förflutna bakom sig, har också förts av regeringen. MRorganisationer har dock beklagat att en försonings- och sanningsprocess som omfattar vittnesmål om begångna övergrepp inte genomförts i Namibia på samma sätt som i Sydafrika. Inte minst vill de kartlägga de övergrepp som begicks av SWAPO-aktivister i exil mot personer som påstods vara informatörer till sydafrikanerna. Situationen har inte utvecklats positivt och det förefaller saknas en politisk vilja att ta itu med de övergrepp som begicks före självständigheten. Frågan om en eventuell sanningsprocess aktualiserades i samband med påträffandet av massgravar i norra Namibia under hösten Regeringspartiet SWAPO motsätter sig dock kraftfullt en sådan process och har stoppat försök att debattera frågan i parlamentet. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Församlings- religions- och yttrandefriheten finns inskriven i konstitutionen och det finns en väl utvecklad media. Medias oberoende respekteras i stort av regeringen. Under den sittande presidenten Lucas Hifikepunye Pohamba har medieklimatet förbättrats påtagligt. Ledande journalister säger sig inte uppleva någon hotbild som påverkar deras nyhetsbevakning. Regeringen bojkottar dock fortfarande den mest framträdande oberoende tidningen, The Namibian, vad gäller annonsering av statliga tjänster och upphandlingar. Utöver The Namibian finns fem oberoende tidningar. Den regeringstrogna nyhetstidningen New Era utkommer fem gånger i veckan. Regeringen kontrollerar också Namibia Press Agency (NAMPA) och Namibia Broadcasting Corporation (NBC) som ansvarar för de flesta radio- och TV-kanaler. Det finns åtta privata radiokanaler, två privata lokala TV-kanaler samt en privat rikstäckande kabel- TV-kanal, vilken till 51 procent ägs av regeringspartiet SWAPO. Även om den oberoende pressen inte tvekar att ta upp för regeringen negativa nyheter, har det ofta saknats resurser att bedriva djuplodande undersökande journalistik. Sedan två år tillbaka har dock situationen förbättrats genom Insight Namibia (med en upplaga på 2500 exemplar), en kvartalstidning som har erhållit en rad utmärkelser för sin granskningsjournalistik. BBC samt sydafrikansk media är lättillgänglig. Flera tidningar har heltäckande hemsidor på Internet. I den nationella MR-organisationen National Society for Human Rights (NSHR) årsrapport från 2006 uppges att det mellan 1 aug 2005 till den 31 juli 2006 förekom 33 incidenter där åsikts- och yttrandefriheten attackerats genom att höga statliga företrädare visat intolerans för medias granskning. Av dessa svarade regeringen och SWAPO-ledaren Sam Nujoma för nio stycken incidenter. De verbala utspelen tycks dock inte ha påverkat den oberoende pressens rapportering nämnvärt. Inga rapporter finns om arresteringar av 6

7 7 journalister under Utländska journalister kan verka i landet, men de måste ansöka om tillfälligt arbetstillstånd. Konstitutionen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet samt rätten att ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras av regeringen. Angående föreningsfriheten, se avsnitt 9 om partiet UDP. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Namibia är en konstitutionell demokrati med flerpartisystem. Parlaments- och presidentval genomfördes i november 2004 och SWAPO erhöll fortsatt stor majoritet med 75 procent av rösterna och 55 av de 72 valbara platserna i parlamentet. SWAPO:s presidentkandidat Pohamba, som efterträdde Sam Nujoma i mars 2005, vann överlägset med 76 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 84 procent av de registrerade väljarna vilket är den högsta nivån sedan valet Oppositionen har fortsatt svårt att få fotfäste och inflytande. Congress of Democrats (CoD) blev största oppositionsparti med fem platser i parlamentet. Democratic Turnhalle Alliance (DTA) fick fyra mandat. Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och nationalrådet. Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år ett enligt proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. För att ingå i regeringen krävs att personen också är parlamentsledamot. Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet består av två representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga sammanlagt 26 ledamöter. Dessa utses i regionalval vart sjätte år. Samtliga regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör därmed en stor del av det totala antalet ledamöter. Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan ställa upp till omval en gång. Regeringspartiet SWAPO:s dominans har medfört att regeringen kritiserats av oppositionen och av oberoende organisationer för att inte alltid främja en demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att skiljelinjen mellan regeringen och partiet SWAPO ibland är otydlig och att SWAPO blivit mer toppstyrt över tiden. En av förklaringarna till otydligheten är att den före detta presidenten Sam Nujoma kvarstår som ledare för SWAPO. En ny ledare kan komma att väljas under SWAPO-kongressen nästa år. Ett steg bakåt under året var regeringens beslut att kriminalisera partiet United Democratic Party (UDP). UDP förespråkar att Caprivi-provinsen ska bli självständigt vilket regeringen menar är ett allvarligt brott mot konstitutionen då Caprivi-provinsen tillhör namibiskt territorium. Genom ett officiellt

8 uttalande av informationsministern som följdes upp av en presskommuniké förklarades att de konstitutionella politiska rättigheterna inte kunde utsträckas till organisationer vars mål står i strid med konstitutionens lydelse och bokstav. MR-organisationer och media har kritiserat regeringens hållning och menar att det snarare är regeringen som gör sig skyldig till konstitutionsbrott genom deklarationen att UDP är en illegal organisation. Utöver pressmeddelandet den 1 september 2006 har inga officiella åtgärder vidtagits, men det finns uppgifter om att polisen förbereder gripanden av UDP:s ledare. Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala organens reella makt är i praktiken begränsad. Presidenten och partiet åtnjuter dock ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga djupgående, öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bland annat är ett resultat av presidentens ambition att verka för nationell försoning. Däremot är etnisk tillhörighet inte oviktig i det politiska livet. Elva av regeringens 26 ledamöter är kvinnor. I nationalförsamlingen upptas 20 säten av kvinnor (totalt 72) och i det nationella rådet två av 26. På regional och lokal nivå är kvinnor bättre representerade. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen, vilket i princip respekteras av regeringen. I praktiken lever dock apartheidssystemets mycket skeva inkomstfördelning kvar och de rikaste 10 procenten (de flesta vita) förfogar över drygt 65 procent av inkomsterna. Arbetslösheten, som framför allt drabbar den svarta befolkningen, ligger officiellt runt 40 procent men oberoende bedömare anser den verkliga andelen vara över 60 procent. Regeringen får kritik för att inte göra tillräckligt för att skapa nya jobb. Av två oberoende undersökningar under året framgår att mellan procent av befolkningen anger arbetslösheten som det svåraste problemet i tillvaron (efter brist på vatten, kriminalitet och fattigdom). Effekterna av arbetslösheten förstärks av flera socioekonomiska problem som fattigdom, intern migration, växande informell ekonomi och kriminalitet. Konstitutionen föreskriver rätten att fritt bilda eller ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän som jordbruksarbetare och hushållsanställda. Många lågutbildade, framför allt på landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter och fackförbunden, som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist, har ofta rekryteringssvårigheter. Cirka 20 procent av arbetskraften är organiserad. De största fackförbunden är Mineworkers Union, National Union of Namibian 8

9 Workers (NUNW), som är löst kopplad till SWAPO, samt Namibia Federation of Trade Unions (NAFTU). Det finns ingen lagstadgad minimilön för andra än jordbruksarbetare (465 kr/månad). En ny arbetslagstiftning är under utarbetande där bland annat diskriminering till följd av hiv/aids anses som straffbart. Namibia har ratificerat sju av den internationella arbetsorganisationens (ILO:s) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Enligt konstitutionen är staten skyldig att verka för förbättrad hälsa hos medborgarna. Landets storlek (knappt dubbelt så stort som Sverige), i kombination med en liten och utspridd befolkning om ca 2 miljoner samt begränsade resurser, innebär emellertid svårigheter för myndigheterna att tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den tidigare regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerade kring huvudstaden Windhoek. Regeringen prioriterar dock de sociala sektorerna och det finns en politisk vilja att åtgärda fattigdoms- och fördelningsproblematiken. Cirka 9 procent av statsbudgeten avsätts till hälso- och socialsektorn. De svåraste hälsoproblemen utgörs av hiv/aids, TBC och malaria (i nämnd ordning). hiv/aids-prevalensen har minskat med ett par procent de senaste åren, men är fortfarande på höga 20 procent. Landets norra delar är värst drabbade. I Caprivi-regionen är andelen smittade 43 procent. Mellan och namibiska kvinnor beräknas leva med hiv/aids, vilket gör den höga hiv/aids-prevalensen extra kännbar då landet endast har två miljoner invånare. Positivt är att Namibia har gjort stora satsningar på bromsmediciner, vilka erbjuds gratis till behövande hiv/aids-patienter. Medicinerna når dock inte alla behövande på grund av svårigheter för folk på landsbygden att ta sig till en vårdinrättning. Kostnaderna för behandling av hiv/aids-sjuka har fyrdubblats på bara tre år och uppgår för närvarande till 123 miljoner kr. Finansiering för hiv/aids-relaterade kostnader sker i allt större utsträckning genom internationella samfundet, framför allt genom Global Fund. WHO har under året konstaterat att Namibia som nation lider av kronisk brist på personell och finansiell kapacitet för att kontrollera utbredningen av hiv/aids, TBC och malaria. Det finns för få läkare och annan hälsovårdspersonal i landet. Tjugo läkarstudenter påbörjar studier varje år, men av de utexaminerade tar endast hälften jobb i Namibia. De övriga lämnar landet för bättre betalda jobb i regionen eller i Europa. Läkare från Zimbabwe lindrar bristen något. 9

10 10 Anmälningar mot vårdpersonal och vårdinstitutioner har ökat markant de senaste åren. 12. Rätten till utbildning Cirka 21 procent av de offentliga utgifterna går till utbildningsministeriet, vilket gör den till den största budgetposten. Barn har rätt till gratis utbildning från årskurs 1 till 10. Mellan 85 och 90 procent av alla barn går i skolan. Utbildning är en prioriterad fråga för regeringen, men resultatet av de ekonomiska satsningarna är ifrågasatt. Bristande utbildning och kompetens hos många lärare samt låg kvalitet på skolböcker och lokaler, särskilt på landsbygden, har lett till höga nivåer av icke-godkända elever. Många lärare är drabbade av hiv/aids. För många familjer är omkostnaderna i form av skoluniform, böcker och dylikt svåra att klara av, vilket i synnerhet drabbar flickor. Många av de barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen san. Cirka 80 procent av befolkningen är läs- och skrivkunnig. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Namibia klassas av Världsbanken som ett medelinkomstland. Den relativt höga medelinkomsten speglar dock inte de mycket stora inkomstskillnaderna i landet. (Ginikoefficienten, som är ett mått på ett lands inkomstskillnader, är 0,6 - vilket är bland de högsta i världen). Namibia försöker därför att bli klassificerat som ett av de minst utvecklade länderna, för att på så sätt få tillgång till Världsbankens förmånliga lån. Cirka 40 procent av Namibias befolkning klassas som fattig och 7 procent som extremt fattig. Namibia rankas som nummer 125 av 177 länder enligt FN:s Human Development Index som mäter ett lands välfärd. En stadig försämring har skett sedan 1995 då mätningarna för Namibia inleddes. Andelen offentliga utgifter som går till sociala sektorer hör till de högsta i världen, men ansträngningarna försvåras av den snabbt växande hiv/aids-epidemin. Hiv/aids är den främsta anledningen till att förväntad livslängd har minskat med 15 år sedan självständigheten och nu är nere på 40 år (2005). Barnadödligheten ligger på 48 per födda, och 65 per barn under fem år. 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten, varav 100 procent i städerna. Inkomstfördelningen är inte bara etniskt, utan även geografiskt sned. Svår torka och översvämningar, framför allt i de norra delarna av landet har resulterat i en eskalerande livsmedelskris. Uppskattningsvis var 30 procent av befolkningen under förra året i behov av nödhjälp. I de delar av landet som

11 11 drabbats av torka bedömde en FN-mission nyligen att 15 procent av barnen under fem år var undernärda. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Konstitutionens förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men diskriminering av kvinnor förekommer likafullt. Kvinnor är underrepresenterade i parlamentet och i näringslivet. Kvinnor diskrimineras ofta i arvsfrågor på grund av sedvanan att en avliden mans kvarlåtenskap tillfaller hans släkt (det vill säga far, mor och syskon), istället för hans änka och barn. Bruket av denna praxis har dock minskat avsevärt under de senaste åren. Ny lagstiftning om underhållsbidrag som stärker kvinnans ekonomiska ställning antogs Kvinnor har också rätt till tre månaders föräldraledighet. Hiv/aids-epidemin drabbar främst kvinnor (kvinnor löper 2-4 gånger högre risk att drabbas av smitta vid samlag). Mellan och namibiska kvinnor beräknas leva med hiv/aids och 25 procent av landets unga kvinnor kommer inte att få uppleva sin 30-årsdag. Trots att konstitutionen föreskriver att kvinnans ställning i familjen skall vara jämbördig med mannens, är kvinnan i praktiken ofta underordnad mannen på grund av sedvanerätten som praktiseras främst på landsbygden. Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt i hemmet är vanliga (totalt en femtedel av alla våldsbrott). Våld mot kvinnor har dock fått ökad uppmärksamhet under senare år och presidenten såväl som andra regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot kvinnor. Våldtäktsmän och personer som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel har dömts till längre straff än tidigare. Polisen har rapporterat om ett ökat antal anmälningar om kvinnomisshandel och ny lagstiftning till förmån för kvinnan gäller sedan ett par år. Bland annat har definitionen för våldtäkt vidgats. Män som våldför sig på sina hustrur kan numera dömas för våldtäkt. Även män kan numera våldtas i lagens mening. Antalet rapporterade våldtäkter har fördubblats sedan självständigheten och år 2005 hade våldtäkter rapporterats. Det är oklart om detta återspeglar en ökning i antalet våldtäkter eller om benägenheten att anmäla har ökat (till exempel tack vare minskad stigmatisering och fler lokala polisstationer). Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för polisen. Center för utnyttjade kvinnor har upprättats på en rad platser i landet.

12 Kvinnlig könsstympning anses inte vara något utbrett problem och det saknas specifik lagstiftning på området. 15. Barnets rättigheter Barnkonventionen undertecknades redan 1991 och något senare antogs en nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs upp med årliga rapporter. Namibia har även ratificerat den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd (ACRWC). Garantier för barnens välfärd finns även i konstitutionens artikel 15. Landets utvecklingsproblem och sneda inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses, men regeringen lägger en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning och hälsovård, vilket har bidragit till att förbättra barnens situation. För familjer med låga inkomster och 1-3 barn ges barnbidrag med 200 kr/månad. För varje ytterligare barn erhålls 100 kr/månad, dock maximalt 800 kr/månad. Särskilda ansträngningar har gjorts för de föräldralösa barnen, som blir alltfler på grund av hiv/aids. Antalet som erhåller bidrag mångdubblades från år 2003 till år Det totala antalet föräldralösa och utsatta barn i Namibia beräknas till och antas enligt UNICEF öka till år Konstitutionen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande, barnpornografi och prostitution men trots det är barnvåldtäkter ett allvarligt problem. I 16 procent av alla våldtäktsfall är offret under 10 år och 41 procent är under 16 år. De offentliga institutionerna uppmärksammar våldet mot barn alltmer och förövarna döms till hårdare straff. Det finns center för utnyttjade kvinnor och barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall av sexuellt utnyttjade barn. Minimiåldern för arbete är enligt konstitutionen 14 år, eller högre inom vissa sektorer såsom gruv- och byggindustrin. Barn under 14 år arbetar dock ofta på familjeägda lantbruk samt inom den informella sektorn. Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer. Straffmyndighetsåldern är tolv år. Ett femtiotal barn mellan år sitter i fängelse. Det saknas särskilda institutioner för unga lagöverträdare, varför de tvingas sitta tillsammans med vuxna interner på ordinarie fängelser. För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns. 12

13 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk eller social status, och ett uttryckligt förbud mot the practice and ideology of apartheid finns. Detta respekteras i allmänhet. Några incidenter har dock rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen beroende på ras, etnisk eller politisk tillhörighet. Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en viktig faktor i namibisk politik, och det anses till exempel ännu vara osannolikt att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen från norra delen av landet, Ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val. Denna grupp anses även ha bättre karriärmöjligheter inom statlig förvaltning. Namibias ursprungsbefolkning san, som utgör 2 procent av den totala befolkningen, har länge varit marginaliserad socioekonomiskt och utvecklingsmässigt i förhållande till andra befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått det sämre sedan differentierad statistik började sammanställas Många san-barn går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten uppskattas vara under 20 procent. Vice premiärministern sade sig hösten 2005 vara chockad över sanfolkets livsvillkor, som hon beskrev som gränsande till slaveri. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Konstitutionen förbjuder diskriminering i allmänna termer, men nämner inte särskilt sexuell läggning eller könsidentitet. Sodomi är kriminaliserat, men i gällande arbetsvillkorslag förbjuds diskriminering av homosexuella. Lagen håller dock på att skrivas om och i det aktuella lagförslaget har skrivningen om homosexuella tagits bort, vilket, om lagen antas, innebär en försämring av homo- och bisexuellas samt transpersoners (HBT) ställning och möjlighet att åtnjuta de mänskliga rättigheterna på arbetslivets område. Vissa höga företrädare för regimen, t ex Sam Nujoma, använder ordet homosexuella som ett skällsord mot personer som anses misshagliga. Myndigheterna har dock inte förhindrat HBT-föreningar att föra aktiv kampanj för sina medlemmars intressen och hålla offentliga möten. 18 Flyktingars rättigheter Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med UNHCR i denna fråga. De flesta flyktingarna i Namibia kommer från Angola, men det finns 13

14 även flyktingar från Demokratiska Republiken Kongo, Burundi och Rwanda. Flyktingarna finns i Osire flyktingläger. Villkoren i Osire, som tidigare kritiserats för undermåliga sanitära förhållanden, har förbättrats avsevärt sedan antalet flyktingar på några år minskat från till Förklaringen är främst många flyktingars repatriering till Angola efter inbördeskrigets upphörande. För de kvarvarande flyktingarna i Osire är situationen dock fortsatt svår då de, trots erkänd flyktingstatus, varken har rätt att lämna lägret (annat än för korta perioder) eller erhålla arbetstillstånd. 19. Funktionshindrades rättigheter Lagstiftningen förbjuder diskriminering av funktionshindrade personer i arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för lagstiftningens efterlevnad, och faktisk diskriminering är vanligt förekommande. Det finns inga föreskrifter om att handikappanpassa offentliga byggnader. Personer med allvarliga funktionshinder har rätt till ett månatligt bidrag från staten, men endast ett fåtal av de berättigade erhåller bidraget. I Caprivi finns endast tolv personer på utbetalningslistan trots att det bedöms finnas tusentals ersättningsberättigade. Situation för personer med funktionshinder har dock fått ökad uppmärksamhet, bland annat genom att media rapporterat om den bristande respekten för funktionshindrade personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter MR-organisationer kan verka i landet utan begränsningar. Debatten om frågor rörande mänskliga rättigheter är förhållandevis livlig och enskilda organisationer kan öppet kritisera regeringen. Regeringen kan i sin tur vara högljudd i sin kritik av det civila samhället och dess företrädare men har på senare tid visat större lyhördhet och vilja till interaktion med vissa organisationer. Namibia Institute for Democracy (NID) utbildar exempelvis tjänstemän i den nyinstiftande Antikorruptionskommissionen. MRorganisationer har fritt kunnat granska anklagelser om övergrepp, i synnerhet i norra Namibia, och publicera rapporter. Några av de främsta MR-organisationerna är Legal Assistance Centre (LAC), National Society for Human Rights (NSHR), Media Institute for Southern Africa, Human Rights Documentation Centre och Namibia Institute for Democracy (NID). 14

15 Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se under avsnitt 6), men MR-organisationer menar att hans nuvarande resurser, främst ekonomiska och personella, behöver stärkas för att vara ett trovärdigt granskningsinstitut. Förslag har även väckts att inrätta en kommission för mänskliga rättigheter för att komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av efterlevnaden av relevanta FN-konventioner. Diskussionerna mellan regering och det civila samhället om denna kommission har dock hittills varit resultatlösa. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Flera av EU:s medlemsstater, dock inte EU-kommissionen, är involverade i stöd till det civila samhället i Namibia. Sverige samarbetar med och stödjer ett antal demokrati- och människorättsorganisationer, däribland Legal Assistance Centre (LAC), National Society for Human Rights (NSHR), samt Namibia Institute for Democracy. Namibia samarbetar med ett stort antal FNorganisationer, bland annat flyktingkommissariatet (UNHCR), livsmedelsprogrammet (WFP) och barnfonden (UNICEF), på MR-området. Afrikanska unionens (AU) närvaro och aktivitet är dock låg. Namibia deltar, än så länge, inte i AU/NEPAD:s African Peer Review Mechanism (APRM), en självskattningsprocess om hur landet presterar på områden som god samhällsstyrning, demokrati och MR. 15