1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Namibia 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Den namibiska grundlagen från 1990, det år då landet blev självständigt, lägger grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Den forna befrielserörelsen Swapo (South-West Africa People's Organisation) har sedan självständigheten varit det dominerande partiet i parlamentet. Mänskliga rättigheter är garanterade i grundlagen och efterlevs i stor utsträckning tillfredsställande. Utvecklingen sedan 2005, då den sittande presidenten Hifikepunye Pohamba tog över efter det självständiga Namibias förste president Sam Nujoma, har gått mot ett förbättrat klimat för yttrande- och tryckfriheten. Vissa händelser under året väcker dock frågetecken för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att var en tydlig oberoende röst. Några regeringsledamöter och Swapoföreträdare gjorde hätska och hotfulla utfall mot en enskild organisation som anmälde den före detta presidenten Sam Nujoma till den Internationella brottmålsdomstolen, för brott mot mänskligheten. Regeringen ingrep även mot vissa radioprogram där lyssnarna ansågs framföra för stark och onyanserad kritik mot regeringen i allmänhet och Sam Nujoma i synnerhet. Det civila samhället är litet och det finns endast ett par organisationer verksamma för de mänskliga rättigheterna, dessa är dock tämligen röststarka. Namibisk press svarar för en fri och oberoende granskning av staten. Namibia har den bästa placeringen av alla afrikanska länder i organisationen Reportrar utan gränsers frihetsindex för media, 2007.

2 De utdragna rättegångarna av de misstänkta idet s.k. Caprivi-upproret 1999 har varit förknippade med problem som långa frihetsberövanden (mer än sju år) i avvaktan på dom, uppgifter om tortyr samt svårigheter för de tilltalade att få försvarare. Flera fall av polisbrutalitet har rapporterats i år men rikspolischefens har tydligt markerat att detta inte är acceptabelt och lovat krafttag mot polisvåld. På grund av den ojämna inkomstfördelningen, den utbredda fattigdomen och den höga arbetslösheten är det svårt för individen att åtnjuta alla de rättigheter som regleras i grundlagen gällande de ekonomiska och sociala rättigheterna. Barn som blivit föräldralösa till följd av hiv/aids utgör en sårbar och växande grupp. Hiv/aids är också huvudorsaken till att levnadsstandarden i Namibia sjunker, trots förbättrad hushållsekonomi och ökad läskunnighet. Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men diskriminering av kvinnor förekommer likafullt, särskilt inom sedvanerätten på landsbygden. Kvinnor är alltjämt underrepresenterade i regering, parlamentet och i näringslivet. Namibia var ett av de första länderna i världen som ratificerade den nya konventionen om funktionshindrades rättigheter. Rättsläget för homo-, bi- och transsexuella (HBT) är oklart. Ett bakslag är den nya lagen om arbetsvillkor, som antogs under året, där det tidigare diskrimineringsförbudet för homosexuella har borttagits. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Namibia har ratificerat eller anslutit sig till följande FN-konventioner om mänskliga rättigheter: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om avskaffandet av dödsstraffet (1995). - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) (1995). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) (anslutning före självständigheten). - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) (1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild klagorätt (2000). - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) (1994). Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har varken ratificerats eller undertecknats. - Konventionen om barnets rättigheter (CRC), (1990), samt de två fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi, ratificerades

3 3 - Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder och det fakultativa protokollet. - Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC). Regionala instrument landet ratificerat eller anslutit sig till: - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter (ACHPR), ratificerades den 30 juli Tilläggsprotokollet till ACHPR om skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och medborgerliga rättigheter undertecknades 2003, men är ännu inte ratificerat. Namibia har undertecknat, men inte ratificerat, konventionen mot påtvingade försvinnanden. Namibia har inte inkorporerat konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) i nationell lagstiftning. Inte heller har någon deklaration (enligt artikel 22 i CAT) gjorts som erkänner CAT:s granskningskommittés kompetens att behandla klagomål om tortyr i Namibia. Landet är ännu inte statspart till tilläggsprotokollet OPCAT, som syftar till ett system av regelbundna besök för kontroll av behandlingen av fängslade personer. Namibia samarbetar med relevanta FN-kommittéer, men inkommer ofta sent med sina rapporter (för närvarande är 15 stycken försenade). De många och långa förseningarna har tagits upp i en EU-demarsch i september 2006 och en enskild organisation planerar uppvaktningar under nästa år i olika FN-städer. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Inga politiskt motiverade mord eller försvinnanden har rapporterats under de senaste åren. Vad gäller dödsfall förorsakade av ordningsmakten nämns i National Society for Human Rights (NSHR) årsrapport för 2007 en handfull fall där personer dött antingen i arrestlokaler under oklara omständigheter eller efter att blivit beskjutna av poliser. Ett exempel var dödsskjutningen den 30 mars av Mathias Choune som träffades i ryggen då han vägrat stanna vid en poliskontroll. Efter ett antal varningsskott besköt polisen Chounes bil varvid han träffades av tre skott i ryggen och sedermera avled. En förundersökning avseende mord har inletts. Grundlagen föreskriver att ingen ska utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling. NSHR rapporterar dock om ett femtontal fall av misshandel under året utförda av polisen, den paramilitära säkerhetsstyrkan Special Field Force (SFF) samt kriminalvårdspersonal. Positivt är dock att rikspolischefen

4 4 Sebastian Ndeitunga tydligt uttalat att polisvåld inte är acceptabelt och att de ansvariga måste lagföras. Som förebyggande åtgärd har han även inlett utbildning för poliser i mänskliga rättigheter. Den rättsliga uppföljningen av övergreppen under och efter det s.k. Capriviupproret 1999 (se avsnitt 6) fortgår. Enligt uppgift skedde i samband med upproret flera fall av misshandel mot 300 arresterade personer. Den grupp på ca 40 personer, bestående av polismän, soldater och underrättelseofficerare, som genomförde arresteringarna har dock ännu inte åtalats. I en radiointervju 27 juli hänvisade riksåklagaren Martha Imalwa till brist på kvalificerad arbetskraft som ett skäl till förseningen. 116 av de misstänkta upprorsmakarna från Caprivi har väckt talan om skadestånd till följd av tortyr under häktestiden. I en rapport från FN:s kommissions för de mänskliga rättigheter arbetsgrupp för ofrivilliga försvinnanden från december 2005, framgår att Namibia ännu inte besvarat ett ärende från 1999 som rörde en medlem av NSHR. Personen häktades i samband med Caprivi-upproret och försvann sedan under oklara omständigheter. Människohandel torde förekomma i Namibia, men ingen officiell statistik finns att tillgå. Eftersom specifik lagstiftning saknas, tillämpas vanlig straffrättslag på eventuella fall av människohandel. Det har under de senaste åren blivit alltmer uppmärksammat att fängelser och häkten är dåligt underhållna och överbelagda. Internationella rödakorskommittén ges tillträde att utföra inspektioner, så även Namibias ombudsman som i sin rapport från november 2006 kritiserade att misstänkta personer delar cell med redan dömda fångar. Enligt rapporten är orsakerna till överbeläggningen långsamma förundersökningar och rättegångar, ekonomisk oförmåga hos den misstänkte att betala borgen, domstolens vägran att bevilja borgen samt lång väntan på åklagarens beslut om åtal. Fängelsernas överbeläggning innebär även att unga personer inte alltid separeras från vuxna. Kvinnliga fångar är normalt skilda från manliga, men det finns rapporter om att de blir utsatta för sexuella övergrepp av personalen. Sex mellan manliga interner är ett skäl till att antalet hiv/aids-smittade i fängelserna stiger alarmerande. Aids står för hälften av dödsfallen bland internerna. Kriminalvården delar inte ut kondomer eftersom det anses att detta skulle främja sodomi, vilket är ett brott under namibisk lag. Enligt NSHR misshandlades i februari interner på Windhoeks centralfängelse med pepparspray, batonger och knytnävsslag av 12 fångvakter. Misshandeln skall ha skett i samband med kroppsvisitation.

5 5 Som ett svar på kritiken ovan har riksåklagaren Martha Imalwa utlovat en landsomfattande upprensningsaktion på fängelserna. 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet sedan Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. En person som arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Uppgifter finns dock om gripanden där detta inte har kunnat iakttagas av praktiska skäl, t ex på landsbygden där rättsväsendets kapacitet är lägre. FN:s arbetsgrupp om godtyckliga frihetsberövanden riktade i december 2005 kritik rörande godtyckliga arresteringar av 13 misstänkta från Caprivi-upproret. Det finns inga särskilda reserestriktioner och den personliga friheten är överlag god. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Grundlagen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort respekteras av rättsväsendet. Rättsväsendet är enligt grundlagen självständigt i förhållande till den verkställande makten. Ministrar och parlamentariker är uttryckligen förbjudna att blanda sig i den dömande verksamheten. Domare tillsätts av presidenten på rekommendation av en kommitté bestående av landets högsta jurister. Domstolsväsendet består av högsta domstolen, överrättsdomstolen samt de lägre domstolarna. De lägre domstolarna utgörs dels av brottmålsdomstolar som handhar mindre allvarliga brott, dels sedvanerättsliga eller "traditionella", domstolar. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår åtgärder där så är befogat. Han kan driva ärendet i domstol eller begära att andra myndigheter agerar. Ombudsmannen skall vara antingen domare eller advokat och tillsätts på samma sätt som ordinarie domare. De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga brott, såsom snatteri, där frihetsberövande inte kan komma ifråga. Det förekommer dock att personer arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för mindre brott utan att polisen eller det ordinarie rättsväsendet blir delaktigt.

6 6 Detta har föranlett regeringen att informera traditionella ledare om deras rättsliga begränsningar. En misstänkt har rätt till offentlig försvarare om brottet är av tillräckligt allvarlig karaktär. Den som inte själv har råd med advokat, får en förordnad på statens bekostnad. Bristen på rättslig expertis ute på landsbygden innebär dock att den misstänkte ofta blir utan juridiskt ombud. En undersökning av forskningsorganisationen Institute for Public Policy Research från oktober 2006 slår fast att namibiska domare uppvisar en hög grad av oberoende till den verkställande makten, särskilt vad gäller mål med bäring på de mänskliga rättigheterna, där tendensen snarast är att döma till den enskildes förmån. Förklaringen sägs vara gedigen erfarenhet av sådana mål från tiden före självständigheten, starka enskilda organisationer som agerar ombud (t ex Legal Assistance Center) och det faktum att flera mål beror på uppenbara administrativa fel som regeringen inte bestrider. Enligt undersökningen skall dock domare med utländsk bakgrund (främst sydafrikansk) utsedda efter 1994 ha en större benägenhet att döma till regeringens fördel. Orsaken kan vara att utländska domare jobbar på årskontrakt, vilket kan skapa ett beroendeförhållande till regeringen eftersom de behöver få sina arbetstillstånd regelbundet förnyade. De långa väntetiderna är ett stort problem för rättsväsendet och äventyrar den enskildes rättssäkerhet. Enligt uppgifter från den nationella åklagarmyndigheten pågick i lägsta instans mål under Av dessa var nya mål, medan var gamla mål som överförts från föregående år. Särskilt allvarligt är givetvis eftersläpningen i brottmål då den tilltalade är häktad. Presidenten för överrättsdomstolen, Petrus Damaseb, varnade i februari för att överklagandeförfarandet i Namibia höll på att kollapsa. Han pekade på att väntetiderna för att få mål överprövade var så långa, att den dömde ofta hade avtjänat sitt fängelsestraff innan överklagandet hann prövas. Om den dömde sedan frias i överrätten, vilket inte är ovanligt, har han således suttit av straffet som oskyldig. Under separatistupproret i Caprivi-provinsen i nordvästra Namibia 1999 arresterades över 300 personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima Mulilo. Åklagaren väckte åtal om landsförräderi med hänvisning till separatisternas krav på Caprivi-provinsens självständighet. Två separata rättegångar har förts med ca 120 respektive 12 tilltalade som suttit i häkte sedan 1999 (den större rättegången) respektive 2003 (den mindre). Den större rättegången, som inleddes först flera år efter gripandena, beräknas fortsätta ytterligare ett par år. I den andra rättegången meddelades dom i augusti. Tio fälldes och dömdes till långa fängelsestraff, två frikändes. De frikända personerna kom alltså att sitta oskyldigt häktade i fyra år.

7 7 Flera av de häktade från Caprivi hävdar att de utsatts för tortyr och polisbrutalitet i samband med arrestering och förhör. 13 personer har avlidit i häktet. De tilltalade har haft svårt att få offentliga försvarare förordnade för sig. Även vittnen skall tidigare ha trakasserats av polisen. Rättegångarna har skjutits upp upprepande gånger. Flera enskilda organisationer, däribland Amnesty International, har uttryckt oro för regeringens oförmåga att utreda uppenbara övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i samband med Caprivirättegången. Korruption inom poliskåren förekommer, men oftast i mindre skala av typen privat utnyttjande av polisens bensinkort. 7. Straffrihet Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott. Det har dock varit ett problem att anklagelser om tortyr och polisvåld inte har utretts på ett fullgott sätt, vilket FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna uttryckt missnöje över. Rikspolischefen Sebastian Ndeitunga har på senare tid tydligt uttalat att misstankar om övervåld från polisens sida alltid måste utredas Se avsnitt 3 ) Namibia bär fortfarande spår av de övergrepp som begicks under frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska apartheidregimen har behovet av en försoningsprocess varit stort, för att kunna komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En framåtsyftande försoningspolitik, mellan olika etniska och sociala grupper, har förts av regeringen. MR-organisationer har dock sedan länge efterlyst en försonings- och sanningskommission av sydafrikansk modell som omfattar vittnesmål om begångna övergrepp. Inte minst vill de kartlägga övergrepp mot Swapo-aktivister i exil som misstänkts för att vara informatörer till den sydafrikanska apartheidregimen. Massgravar upptäckta hösten 2005 aktualiserade på nytt en sanningskommission. Regeringspartiet Swapo motsätter sig dock kraftfullt en sådan och har stoppat försök att debattera frågan i parlamentet. En låg frekvens av brott klaras upp beroende på polisens ineffektivitet på flera områden. Även om det inte råder en medveten underlåtenhet att beivra och bestraffa brott, blir den reella effekten i många fall straffrihet. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Församlings- religions- och yttrandefriheterna finns inskrivna i grundlagen. Medierna är väl utvecklade. Sedan 2005, då den sittande presidenten

8 Hifikepunye Pohamba tog över efter det självständiga Namibias förste president Sam Nujoma, har utvecklingen gått mot ett förbättrat klimat för yttrande- och tryckfriheten. Vissa händelser under året väcker dock frågetecken för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att var en tydlig oberoende röst. Inga rapporter finns om arresteringar eller försvinnanden av journalister under Utländska journalister kan verka i landet, men de måste ansöka om tillfälligt arbetstillstånd. I sitt index över pressfriheten i världen 2007 har organisationen Reportrar utan gränser tilldelat Namibia 25:e plats, vilket är högst placering bland de afrikanska länderna. Inga formella begränsningar råder för användandet av Internet. Även om journalister överlag inte känner fruktan för fysiska eller formella repressalier, kan tonläget vara hätskt från regeringssidan när kritik framförs i media I NSHR:s årsrapport från 2007 uppges att det mellan 1 augusti 2006 och den 28 september 2007 förekom 39 incidenter där åsikts- och yttrandefriheten attackerats av företrädare antingen från regering och stat eller från regeringspartiet Swapo. Cirka 90% av attackerna skedde under perioden juli till september och hade bäring på NSHR och dess chef Phil Ya Nangoloh. Anledningen var att det under juli blev allmänt känt att NSHR har ansökt till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag om åtal mot f.d. presidenten Sam Nujoma och tre andra Swapomedlemmar, för brott mot mänskligheten. Grunden för åtalet skulle vara nämnda personers ansvar för de namibier som försvann under frihetskampen på 1980-talet. ICC-affären föranledde en mycket frän attack mot NSHR. President Pohamba kritiserade i skarpa ordalag NSHR genom att i ett tal den 9 augusti hävda att inlagan till ICC var ett hot mot fred och stabilitet i Namibia samt att historien inte kommer att glömma en sådan svekfull handling. I kölvattnet av presidentens tal följde skarpare uttalanden av ett par ministrar och Swapos ungdomsförbunds talesman Elijah Ngurare. Ngurare sade bl a att ungdomsförbundet skulle ta till vapen för att skydda Nujoma och attackera dem som ville se honom utlämnad till Haag. Ya Nangoloh upplevde att dessa och andra uttalanden skapade en hotfull stämning mot hans person. I samband med ICC-affären riktades även kritik från vissa i regeringen, fackföreningsrörelsen och Swapo mot utländska finansiärers, däribland Sveriges, stöd till NSHR. Även förtäckta hot förekom. Som en reaktion på ICC-affären lades i augusti ett förslag fram om hårdare reglering av medierna. Förslaget har dock hittills inte lett till någon ny 8

9 lagstiftning eller beslut. Frågan torde dock komma upp igen. På Swapos kongress i slutet av november beslutades att regeringen ska etablera ett Medieråd för att kunna reglera och kontrollera mediernas aktiviteter i Namibia. Det civila samhället har kritiserat denna åtgärd som stridande mot grundlagens anda. En annan incident med bäring på medierna var att regeringen agerade mot ett antal av NBC:s populära debattprogram i radio där lyssnarna fick ringa in och prata om valfritt ämne. Anledningen var missnöje mot den kritik som riktades i programmen mot regeringen och Sam Nujoma. Informationsministern ingrep med innebörden att lyssnarna endast skulle få kommentera vissa av regeringen och NBC förutbestämda ämnen, ledde till att radioprogrammen tystnade. Åtgärden möttes med kraftiga reaktioner från bland annat Media Institute of Southern Africa (MISA) som liknade åtgärden vid censur. Radioprogrammen har sedermera åter börjat sändas. Regeringens ökade känslighet för mediekritik torde ha ett samband med de allt tydligare spänningarna inom Swapo. Dessa slitningar mellan medlemmar trogna Sam Nujoma och förnyare av partiet innebär att partiets ledande ställning i namibisk politik för första gången kan vara hotad. I november bildade ett antal tunga Swapo-politiker ett nytt parti Rally for Democracy and Progress (RDP). Mycket av vad media tar upp om krav på bättre tjänster för medborgarna, krafttag mot korruption och arbetslöshet sammanfaller med RDP:s och övriga oppositionspartiers manifest. Swapo uppfattar därför ibland medierna som ett språkrör för oppositionen. Utöver The Namibian finns åtminstone fyra oberoende nyhetstidningar: Republikein (afrikansspråkig) och Allgemeine Zeitung (tysk) samt Windhoek Observer och Informanté (båda engelskspråkiga). Den regeringstrogna nyhetstidningen New Era utkommer fem gånger i veckan. Tidningen förefaller gå mot en alltmer oberoende journalistik, t ex genom positiva framställningar av oppositionspartier. Regeringen kontrollerar nyhetsbyrån Namibia Press Agency (NAMPA) och Namibia Broadcasting Corporation (NBC) som ansvarar för de flesta radiooch TV-kanaler. Nyhetsbevakningen i den statliga TV:n är regeringsvänlig och tämligen utslätad. Namibia har en liberal radiolagstiftning som tillåter kommersiell radio, men de knappt tio privata kanalerna spelar i första hand musik och erbjuder endast i liten utsträckning nyhets- eller samhällsprogram. Det finns två privata lokala TV-kanaler samt en rikstäckande kabel-tv-kanal, vilken till 51 procent ägs av regeringspartiet Swapo. Även om den oberoende pressen tar upp för regeringen negativa nyheter, saknas det ofta resurser att bedriva djuplodande undersökande journalistik. 9

10 Sedan några år tillbaka har dock situationen förbättrats genom Insight Namibia (med en upplaga på 2500 exemplar), en kvartalstidning som har erhållit en rad utmärkelser för sin granskningsjournalistik. Utländska satellitkanaler som BBC och CNN samt sydafrikanska medier är lättillgängliga. Flera tidningar har heltäckande hemsidor på Internet. Grundlagen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet samt rätten att ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras av regeringen. Angående föreningsfriheten, se avsnitt 9 om partiet UDP. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Namibia är en grundlagsstadgad demokrati med flerpartisystem. Parlamentsoch presidentval genomfördes i november 2004 och Swapo erhöll fortsatt stor majoritet med 75 procent av rösterna. 55 av de 72 valbara platserna i parlamentet tillföll regeringspartiet. Swapo:s presidentkandidat Pohamba, som efterträdde Sam Nujoma i mars 2005, vann överlägset med 76 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 84 procent av de registrerade väljarna vilket är den högsta nivån sedan valet Det största oppositionspartiet Congress of Democrats (CoD) blev största oppositionsparti med fem platser i parlamentet. Democratic Turnhalle Alliance (DTA) fick fyra mandat. Oppositionen har svårt att få fotfäste och inflytande. CoD splittrades under året. Ett nytt parti, Rally for Democracy and Progress (RDP) bildades under hösten (se avsnitt 8). Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och nationalrådet. Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år ett enligt proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. För att ingå i regeringen krävs att personen också är parlamentsledamot. Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet består av två representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga sammanlagt 26 ledamöter. Dessa utses i regionala val vart sjätte år. Samtliga regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör därmed en stor del av det totala antalet ledamöter. Detta förhållande begränsar parlamentets granskande funktion av den verkställande makten. Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan ställa upp till omval en gång. Regeringspartiet Swapo:s dominans har medfört att regeringen kritiserats av oppositionen och av oberoende organisationer för att inte alltid främja en demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att skiljelinjen mellan regeringen och partiet Swapo ibland är otydlig. En av förklaringarna till otydligheten har varit att den före detta presidenten Sam Nujoma sedan avträdde 1995, har kvarstått som ledare för Swapo. Vid Swapo- 10

11 kongressen i slutet av november steg dock Nujoma av och lämnade plats för president Pohamba att även bli partiledare. Härigenom har det tidigare dualistiska styret upphört. Många håller dock för sannolikt att Nujoma fortsätter att spela en tung roll inom Swapo och regeringen genom sin egen person och genom sina förtrogna ministrar, som sitter kvar från hans tid som president. Partiet United Democratic Party (UDP) förklarades i september 2006 för olagligt av regeringen vilket var ett bakslag för den namibiska demokratin. att. UDP förespråkade att Caprivi-provinsen skulle bli självständig, vilket regeringen menade vara ett allvarligt brott mot grundlagen då Capriviprovinsen tillhör namibiskt territorium. Genom ett officiellt uttalande av informationsministern som följdes upp av ett pressmeddelande förklarades att de grundlagsfästa politiska rättigheterna inte kunde utsträckas till organisationer vars mål står i strid med grundlagens lydelse och bokstav. Enskilda organisationer och medier har kritiserat regeringens hållning och menar att det snarare är regeringen som med detta förhållningssätt gör sig skyldig till grundlagsbrott. Utöver pressmeddelandet den 1 september 2006 har inga exekutiva eller polisiära åtgärder vidtagits, men regeringen t har ändå ändå uppnått sitt syfte eftersom UDP idag inte längre existerar. Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala organens reella makt är i praktiken begränsad. Presidenten och partiet åtnjuter dock alltjämt ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga djupgående, öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bland annat är ett resultat av presidentens ambition att verka för nationell försoning. Däremot är etnisk tillhörighet inte oviktig i det politiska livet. Endast sex av regeringens 26 ledamöter är kvinnor. I nationalförsamlingen upptas 21 säten av kvinnor (totalt 78) och i det nationella rådet sju av 26. På lokal nivå är kvinnor bättre representerade (43%), som följd av kvotering i lokalvalet På regional nivå är endast 12 av 107 sätena i de regionala provinserna besatta av kvinnor. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Apartheidssystemets skeva inkomstfördelning lever i stora delar kvar. De rikaste 10 procenten (de flesta vita) förfogar över drygt hälften av inkomsterna. Arbetslösheten, som framför allt drabbar den svarta befolkningen på landsbygden, ligger officiellt runt 40 procent men oberoende bedömare anser att den verkliga siffran är högre. Ett av Namibias grundläggande problem är att tillväxten i ekonomin (3-4 procent om året) inte resulterat i fler arbeten i den 11

12 formella sektorn. Den dominerande inkomstkällan är därför för många familjer, särskilt på landsbygden, den informella sektorn (självhushållning, byte av tjänster och så vidare) Av en undersökning publicerad i NSHR:s årsrapport framgår att 53 procent av befolkningen anger arbetslösheten som det svåraste problemet i tillvaron (efter brist på vatten och elektricitet samt fattigdom). Effekterna av arbetslösheten förstärks av flera socioekonomiska problem som intern migration, brottslighet och hiv/aids. Grundlagen föreskriver rätten att fritt bilda eller ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän som jordbruksarbetare och hushållsanställda. Många lågutbildade, framför allt på landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter och fackförbunden, som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist, har ofta rekryteringssvårigheter. Cirka 20 procent av arbetskraften är organiserad. De största fackförbunden är Mineworkers Union, National Union of Namibian Workers (NUNW), som är kopplad till Swapo, samt Namibia Federation of Trade Unions (NAFTU). Det finns ingen lagstadgad minimilön för andra än jordbruksarbetare (motsvarande 465 kr i månaden). Artikel 9 i grundlagen förbjuder slaveri och tvångsarbete, men enligt uttalanden i augusti av vice premiärminister Libertine Amathila, utnyttjas san-folket i jordbruksarbete på ovärdiga villkor som gränsar till slavarbete. En ny arbetslagstiftning antogs under året där diskriminering förbjuds mot arbetstagare som drabbats av hiv/aids. Lagen har ännu inte trätt i kraft. Det är inte omöjligt att lagen återkallas till följd av näringslivets starka missnöje med ett omfattande förmånspaketet (bland annat längre semester) för arbetstagare, vilket företagen anser alltför kostsamt. Namibia har ratificerat sju av den internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Enligt grundlagen är staten skyldig att verka för förbättrad hälsa hos medborgarna. Landets storlek (knappt dubbelt så stort som Sverige), i kombination med en liten och utspridd befolkning om ca 2 miljoner samt begränsade resurser, innebär emellertid svårigheter för myndigheterna att tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den tidigare regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerade kring huvudstaden Windhoek. Cirka 9 procent, eller 1,6 miljarder namibiska dollar 12

13 13 (ungefär lika mycket i kronor) av statsbudgeten avsätts till hälso- och socialsektorn. De svåraste hälsoproblemen utgörs, av hiv/aids, TBC och malaria. Hiv/aidsförekomsten har minskat med ett par procent de senaste åren, men är fortfarande 20 procent. Landets norra delar är värst drabbade, andelen smittade i Caprivi-regionen är 43 procent. Mellan och namibiska kvinnor beräknas i dag leva med hiv/aids, vilket gör att förekomsten av hiv/aids är särskilt kännbar då landet endast har två miljoner invånare. Hiv/aids är den främsta anledningen till att förväntad livslängd har minskat de senaste 15 åren. UNDP har visserligen i år skrivit upp den förväntade livslängden från 40 år (2006) till knappt 52 år. Det rör sig dock om en generell förändring för flera länder baserad på nytt beräkningssätt, och speglar inte förbättrad hälsa. Positivt är att Namibia har gjort stora satsningar på bromsmediciner, vilka erbjuds gratis till behövande hiv/aids-patienter. Medicinerna når dock inte alla behövande på grund av svårigheter för folk på landsbygden att ta sig till en vårdinrättning. Kostnaderna för behandling av hiv/aids-sjuka har fyrdubblats på tre år och uppgår för närvarande till 123 miljoner kr. Finansiering för hiv/aids-relaterade kostnader sker i allt större utsträckning genom internationella samfundet, framför allt genom Världsfonden mot aids, tuberkulos och malaria (Global Fund). WHO har konstaterat att Namibia lider av kronisk brist på kapacitet för att kontrollera utbredningen av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Bristen på hälsostatistik är ett problem för att kartlägga behoven. Den långtgående trenden är att standarden på vårdinrättningarna sjunker. Det finns för få läkare och annan hälsovårdspersonal. Endast tjugo läkarstudenter sägs utexamineras varje år, och av dessa tar hälften jobb i Namibia. De övriga lämnar landet för bättre betalda jobb i regionen eller i Europa. Läkare från Zimbabwe lindrar bristen något. Anmälningar mot vårdpersonal och vårdinstitutioner har ökat de senaste åren. I juli krävde det civila samhället (Forum for the Future och Legal Assitance Center) att regeringen skulle förklara sjukvården för en katastrofsektor som krävde högsta prioritet. 12. Rätten till utbildning Cirka 21 procent av de offentliga utgifterna går till utbildningsministeriet, vilket gör den till den största budgetposten. Under året har dock förts en debatt om

14 fördelningen av pengarna då ca 85% går åt till löner och endast en liten andel till lokaler och läromedel. Barn har rätt till gratis utbildning från årskurs 1 till 10. Mellan 85 och 90 procent av alla barn går i skolan. Resultatet av regeringens ekonomiska satsningar på är dock ifrågasatt. Bristande utbildning och kompetens hos många lärare samt låg kvalitet på skolböcker och lokaler, särskilt på landsbygden, har lett till att fler elever inte blir godkända. Många lärare är drabbade av hiv/aids. Ett stort antal familjer har svårt att klara av omkostnaderna i form av skoluniform, böcker och dylikt, vilket i särskilt drabbar flickorna. Många av de barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen san. Enligt senaste mätningen 2001 är 84 procent av befolkningen är läs- och skrivkunnig, vilket är en ökning från 76 procent år Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Namibia klassas av Världsbanken som ett (lägre) medelinkomstland. Bakom denna klassificering döljs dock mycket stora inkomstskillnader. Namibia har därför försökt att bli omklassificerat som ett så kallat LDC-land (Least Developed Country), eller åtminstone hamna i en mellannivå, för att på så sätt få tillgång till Världsbankens förmånliga lån. Cirka 56 % av Namibias befolkning klassas som fattig (< 2 US-dollar/dag) och 35% som extremt fattig (< 1 US-dollar/dag). Namibia rankas som nummer 125 av 177 länder enligt FN:s Human Development Index (HDI). Landets levnadsstandard (HDI), rör sig i negativ riktning (undersökning av UNDP:s lokalkontor i Namibia, oktober 2007) Detta är tvärtemot avsikterna i den långsiktiga planen Vision r. HDI sjunker därför att de små förbättringar som har skett vad gäller hushållsinkomster och utbildningsnivå inte kompenserar för försämringarna vad gäller förväntad livslängd. På tio år (från1991 till 2001) har sannolikheten att dö före 40 års ålder ökat från knappt 20 procent till drygt 40 procent. Huvudorsaken för den låga medellivslängden är hiv/aids-epidemin. Skillnaden i levnadsstandard varierar kraftigt beroende på etnisk bakgrund. Vid en jämförelse gjord av UNDP:s lokalkontor ligger namibier med tysk bakgrund på samma nivå som Sverige, de afrikaanstalande på samma nivå som Thailand och Albanien, medan levnadsstandarden för de etniska gruppen Khoisan ligger på Eritreas nivå. 14

15 15 Barnadödligheten ligger på 48 per födda, och 65 per barn under fem år. 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men diskriminering av kvinnor förekommer likväl. Kvinnor är alltjämt underrepresenterade i parlamentet och i näringslivet. En särskild lag (Affirmative Action Employment Act) som skall främja anställandet av kvinnor har dock gett vissa resultat. Namibia har antagit Afrikanska Unionens målsättning att 50 procent av chefsposterna inom offentlig sektor skall innehas av kvinnor. Trots att grundlagen föreskriver att kvinnans ställning i familjen skall vara jämbördig med mannens, är kvinnan i praktiken ofta underordnad mannen på grund av sedvanerätten som praktiseras främst på landsbygden. Kvinnor är dock inte förhindrade höga befattningar enligt lokala sedvänjor, t ex är hövdingen för Namibias största stam en kvinna. Kvinnor diskrimineras ofta i frågor som rör arv på grund av sedvanan att en avliden mans kvarlåtenskap tillfaller hans släkt (det vill säga far, mor och syskon), istället för hans änka och barn. Bruket av denna praxis har dock minskat avsevärt under de senaste åren. Ny lagstiftning om underhållsbidrag som stärker kvinnans ekonomiska ställning antogs Kvinnor har också rätt till tre månaders föräldraledighet. Hiv/aids-epidemin drabbar främst kvinnor (kvinnor löper 2-4 gånger högre risk att drabbas av smitta vid samlag). Mellan och namibiska kvinnor beräknas leva med hiv/aids och 25 procent av landets unga kvinnor kommer inte att få uppleva sin 30-årsdag. Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt i hemmet är vanliga (totalt en femtedel av alla våldsbrott). Våld mot kvinnor har fått ökad uppmärksamhet under senare år. Såväl president Pohamba som andra regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot kvinnor. Våldtäktsförövare och personer som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel döms till längre straff än tidigare. Polisen har rapporterat om ett ökat antal anmälningar av kvinnomisshandel och ny lagstiftning till förmån för kvinnan gäller sedan ett par år. Bland annat har definitionen av våldtäkt vidgats och straffen skärpts. Män som våldför sig på sina hustrur kan numera dömas för våldtäkt. Antalet

16 16 rapporterade våldtäkter har fördubblats sedan självständigheten och år 2005 rapporterades våldtäkter. Det är oklart om detta återspeglar en verklig ökning eller endast benägenheten att anmäla brott (till exempel tack vare minskad stigmatisering och fler lokala polisstationer). Mörkertalet fortsätter dock att vara stort. För närvarande tror man att endast en av 20 våldtäkter rapporteras till polis. FN:s kommitté för eliminerandet av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) rekommenderade i sin rapport från februari att Namibia skulle föra bättre statistik över kvinnors representation i samhället. Särskilt uppmärksammades bristen på information om människohandel med kvinnor och flickor. Namibia uppmanades utföra en särskild studie i ämnet att redovisas i nästa periodiska rapport. Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för polis, socialarbetare och sjukvårdspersonal. Centra för utnyttjade kvinnor har upprättats på en rad platser i landet. Kvinnlig könsstympning anses inte vara något utbrett problem. Det saknas specifik lagstiftning på området. Angående kvinnors representation i politiska fora, se avsnitt Barnets rättigheter Namibia undertecknade barnkonventionen 1991 och något senare antogs en nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs upp med årliga rapporter. Namibia har även ratificerat den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd (ACRWC). Garantier för barnens välfärd finns även i grundlagens artikel 15. Landets utvecklingsproblem och sneda inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses, men regeringen lägger, som ovan nämnts, en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning och hälsovård (ca 30 procent totalt), vilket har bidragit till att förbättra barnens situation. För familjer med låga inkomster och mellan1 och 3 barn ges barnbidrag med motsvarande 200 kr/månad. För varje ytterligare barn erhålls 100 kr/månad, dock maximalt 800 kr/månad. Särskilda ansträngningar har gjorts för de föräldralösa barnen, som blir alltfler på grund av hiv/aids. Antalet som erhåller bidrag mångdubblades från år 2003 till år Det totala antalet föräldralösa och utsatta barn i Namibia beräknas till och antas enligt FN:s barnfond UNICEF öka till år 2021.

17 Grundlagen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande, barnpornografi och prostitution, men barnvåldtäkter är likväl ett allvarligt problem. I 16 procent av alla våldtäktsfall är offret under 10 år och 41 procent är under 16 år. De offentliga institutionerna uppmärksammar våldet mot barn alltmer och förövarna döms till hårdare straff. Det finns centra för utnyttjade kvinnor och barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall av sexuellt utnyttjade barn. Minimiåldern för arbete är enligt grundlagen 14 år, men inom vissa tunga sektorer såsom gruv- och byggindustrin är den högre. Barn under 14 år arbetar dock ofta på familjeägda lantbruk samt inom den informella sektorn. Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer. Straffmyndighetsåldern är tolv år. Ett femtiotal barn mellan år sitter i fängelse. Det saknas särskilda institutioner för unga lagöverträdare, varför de tvingas sitta tillsammans med vuxna interner på ordinarie fängelser. För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk eller social status, och ett uttryckligt förbud mot the practice and ideology of apartheid finns. Detta förbud respekteras i allmänhet. Några incidenter har dock rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen beroende på ras, etnisk eller politisk tillhörighet. Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en viktig faktor i namibisk politik, och det anses till exempel ännu vara osannolikt att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen från norra delen av landet, Ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val. Denna grupp anses även ha bättre karriärmöjligheter inom statlig förvaltning. Namibias ursprungsbefolkning san, som utgör 2 procent av den totala befolkningen, har länge varit marginaliserad socioekonomiskt i förhållande till andra befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått det sämre sedan differentierad statistik började sammanställas Många sanbarn går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten uppskattas vara under 20 procent. Vice premiärministern har under året uppmärksammat sanfolkets arbetsvillkor, som i vissa fall påstods gränsa till slaveri (se avsnitt 10)

18 Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homo-, bi och transsexuella (HBT)-personers möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna på samma villkor som andra individer är något oklar. Grundlagens artikel 10 förbjuder diskriminering i allmänna termer och nämner specifikt kön (engelskans sex ), som olaglig diskrimineringsgrund. HBTföreningar anser att ordet sex skall tolkas vitt och även inkludera sexuell läggning. Frågan har dock inte prövats i domstol. Vad som talar mot HBTföreningarnas ståndpunkt är att sodomi, till vilket homosexualitet räknas i namibisk rättsutövning fortfarande är kriminaliserat. Den tidigare lagen om arbetsvillkor nämnde explicit homosexuella som en grupp som inte fick diskrimineras på arbetsplatsen. I den nya lagen som antagits, men ännu inte trätt ikraft, har dock homosexuella tagits bort som en icke-diskriminerbar grupp. HBT-föreningar menar att detta inte skall anses innebära någon ändring i sak och ställer sitt hopp till att domstolarna skall tillerkänna HBT-personer skydd i framtida rättsfall. Tidigare har ordet homosexuell använts som skällsord av vissa regeringsföreträdare, inte minst av Sam Nujoma, mot kritiker. Detta språkbruk förefaller dock minska tack vare Nujomas tillbakadragande från den offentliga scenen. Myndigheterna förhindrar inte HBT-föreningar att föra en aktiv kampanj för sina medlemmars intressen och hålla offentliga möten. 18. Flyktingars rättigheter Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med FN:s flyktinghögkommissariat UNHCR i denna fråga. De flesta flyktingarna i Namibia kommer från Angola, men det finns även flyktingar från Demokratiska Republiken Kongo, Burundi och Rwanda. Flyktingarna lever i flyktingläger i Osire. De sanitära förhållandena i Osire, som tidigare kritiserats för att vara undermåliga, har förbättrats avsevärt sedan antalet flyktingar på några år minskat från till Förklaringen är främst många flyktingars återbördande till Angola efter inbördeskrigets slut. För de kvarvarande flyktingarna i Osire är situationen dock fortsatt svår då de, trots erkänd flyktingstatus, varken har rätt att lämna lägret (annat än för korta perioder) eller erhålla arbetstillstånd. Media har under året uppmärksammat att avhoppade kubanska läkare i Namibia har förvägrats att lämna landet trots att särskilda resehandlingar utfärdats från den amerikanska ambassaden för inresa i USA. Vissa av läkarna

19 19 gick under jorden av rädsla att utvisas tillbaka till Kuba av namibiska myndigheter. 19. Funktionshindrades rättigheter Lagstiftningen förbjuder diskriminering av funktionshindrade personer i arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för lagstiftningens efterlevnad, och faktisk diskriminering är vanligt förekommande. Det finns inga föreskrifter om att handikappanpassa offentliga byggnader. Personer med allvarliga funktionshinder har rätt till ett månatligt bidrag från staten, men endast ett fåtal av de berättigade erhåller bidraget. I Caprivi finns endast tolv personer på utbetalningslistan trots att det bedöms finnas tusentals ersättningsberättigade. Totalt bedöms det finnas funktionshindrade i landet. Situationen för personer med funktionshinder har dock fått ökad uppmärksamhet och kan förväntas förbättras framöver. En tydlig och positiv signal var att Namibia, som ett av de första länderna i världen, i år ratificerade den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder (inklusive det fakultativa protokollet). ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det är få organisationer som verkar för de mänskliga rättigheterna i landet men de har inga begränsningar. Debatten om frågor rörande mänskliga rättigheter är förhållandevis livlig i medierna och de organisationer som finns tvekar inte att öppet kritisera regeringen. Som angett kan dock Regeringen i sin tur vara högljudd i sin kritik av det civila samhället och dess företrädare (se avsnitt 8). I flera fall finns dock exempel på goda samarbeten mellan enskilda organisationer och staten. Organisationen Namibia Institute for Democracy (NID) utbildar exempelvis tjänstemän i den nyinstiftande Antikorruptionskommissionen, och organisationen Legal Assistance Centre (LAC) deltar i utbildningar med polisen. Aktivister på området säger sig, med något undantag, inte känna någon oro för sin egen säkerhet. Regeringen har sedan en tid fört en dialog med det civila samhället om ett samarbete för att formulera en gemensam vision för Namibia och dess demokratiska framtid. Samarbetet skulle även inkludera registrering av enskilda organisationer för att underlätta kanalisering av finansiellt stöd från staten och utländska aktörer. Från att initialt ha varit positiva till detta samarbete råder nu en viss tveksamhet bland flera frivilligorganisationer eftersom de fruktar att statens inflytande över resurstilldelningen från utländska givare kan bli för stort

20 20 och hämma det civila samhällets roll att vara en kritisk och oberoende granskare av makten. De tongivande organisationerna verksamma för de mänskliga rättigheterna är LAC, NSHR, Media Institute for Southern Africa, Human Rights Documentation Centre och NID. Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se avsnitt 6), men frivilligorganisationer menar att hans nuvarande resurser behöver stärkas för att vara ett trovärdigt granskningsinstitut. Förslag har även väckts att inrätta en kommission för mänskliga rättigheter för att komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av efterlevnaden av relevanta FN-konventioner. Diskussionerna mellan regering och det civila samhället om denna kommission har dock hittills varit resultatlösa. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Några av EU:s medlemsstater, i första hand Sverige, Frankrike och Finland ger specifika stöd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har sedan lång tid samarbetat med och stött ett antal organisationer på området, däribland Legal Assistance Centre (LAC), NSHR, samt Namibia Institute for Democracy (NID). Detta gåvofinansierade stöd fasas dock ut under innevarande år. Namibia samarbetar med ett stort antal FN-organisationer, bland annat flyktinghögkommissariatet (UNHCR), livsmedelsprogrammet (WFP) och barnfonden (UNICEF), på området. Afrikanska unionens (AU) närvaro och aktivitet är låg. SADC (Southern African Development Community) har sin domstol förlagd till Namibia. SADC-domstolen, som har jurisdiktion över individuella och statliga tvister inom SADC då alla nationella rättsmedel är uttömda, hade sitt första fall i år. Det hade anhängiggjorts av zimbabwiska farmare som yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara zimbabwiska myndigheternas beslut om övertagande av farmer. I ett preliminärt beslut meddelade tribunalen att ingen verkställighet av konfiskeringsbesluten fick ske innan dom meddelats. Namibia deltar, än så länge, inte i AU och det afrikanska ekonomiska samarbetet NEPAD:s African Peer Review Mechanism (APRM), en självskattningsprocess om hur staten arbetar för bl a god samhällsstyrning, demokrati och mänskliga rättigheter.