Löner i näringslivet Björn Lindgren april 2006

Transkript

1 Löner i näringslivet 2005 Björn Lindgren april 2006

2 Löner i näringslivet Förord Löner och arbetskraftskostnader svarar för en mycket stor del av företagens totala kostnader. Samtidigt utgör lön den huvudsakliga inkomstkällan för företagens medarbetare. Lönens storlek och utveckling är därför av stor betydelse för både företagen och deras medarbetare. Svenska företag utsätts ständigt för konkurrens. Konkurrensen är både inhemsk och internationell. Den internationella konkurrensen tenderar också att hårdna allt mer. Under lång tid har det varit relevant att jämföra löner och löneutveckling i Sverige med den i länderna i gamla Västeuropa som Tyskland, England och Frankrike samt USA och Japan. Berlinmurens fall, integrationen av de tio nya EU-länderna, utvecklingen i Kina, som idag kallas världens verkstad, och i Indien har lett till att konkurrenssituationen idag är en helt annan. Det är bara att konstatera att verksamhet i Sverige idag konkurrerar med verksamhet var helst i världen. Lönerna i det svenska näringslivet måste därför vara konkurrenskraftiga. Löner i näringslivet 2005 avser att beskriva löner och löneökningar i det privata näringslivet i Sverige. Rapporten tar sikte på dels lönenivå och löneökningar 2005 och dels löneökning över perioden 1970 till Vidare pekas i rapporten på vissa strukturella förändringar i lönebildningen och löneutvecklingen som inträffat under denna period. Denna rapport bidrar därmed med fakta och ger en övergripande bild av lönerna i näringslivet. Rapporten är skriven av Björn Lindgren och är i vissa delar en uppdatering av motsvarande rapporter som utkommit under 2004 och Huvuddelen av materialet är baserat på den lönestatistik som producerar. Jan-Peter Duker Vice VD och ansvarig för arbetsgivarfrågor SVENSKT NÄRINGSLIV

3 Löner i näringslivet Innehåll LÖNER OCH ARBETSKRAFTSKOSTNADER LÖNEÖKNINGAR LÖNEÖKNINGSSPRIDNING LÖNEUTVECKLING 1970 TILL REALLÖNEÖKNING 1970 TILL SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER...12 KÄLLOR OCH FAKTA OM STATISTIKEN...14

4 Löner i näringslivet LÖNER I NÄRINGSLIVET 2005 LÖNER OCH ARBETSKRAFTSKOSTNADER uppgick den genomsnittliga årslönen för en arbetare i näringslivet till kr. Lönen varierar mellan olika näringsgrenar. I två näringsgrenar var genomsnittslön högre och i tre näringsgrenar var genomsnittslön lägre. Inom byggnadsverksamhet var den genomsnittliga årslönen nästan kr vilket var drygt kronor mer än genomsnittslönen för arbetare. Inom servicenäringarna var genomsnittslönen kr per år vilket var nästan kr lägre än genomsnittslönen. Skillnaden i genomsnittlig årslön i olika näringsgrenar uppgick därmed till kr. För en tjänsteman uppgick den genomsnittliga årslönen till kronor vilket motsvarar en månadslön på drygt kronor. Statistiken för tjänstemän delas inte upp på näringsgrenar. Företagens lönekostnader är betydligt mer omfattande än den utbetalda bruttolönen. Den direkta arbetskraftskostnaden 1 för en arbetare var under 2005 vilket innebär att en arbetsgivare betalar närmare kr i skatter och avgifter för en genomsnittlig arbetarlön. Den totala arbetskraftskostnaden för en byggnadsarbetare var kr medan en anställd inom servicenäringarna kostade kr. För en tjänsteman uppgick skatter och avgifter till nästan kronor så att den totala arbetskraftskostnaden summerade till kronor. Lönekostnader 2005* Timlön** alt Arbetskraftsmånadslön Årslön** kostnad Arbetare 126, Egentlig industri 132, Byggnadsverksamhet 140, Varuhandel, hotell och restaurang 115, Samfärdsel 125, Service 113, Tjänstemän * Identiska arbetsplatser förutom för byggnadsverksamhet som är beräknat på totalstatistik. ** Avser tidlön, prestationslön, shift- och helgtillägg. *** Årsgenomsnitt Källa: Skillnaden mellan företagets kostnad och medarbetarens bruttolön uppgår därmed till 28 procent på en genomsnittlig arbetarlön och till 33 procent på en genomsnittlig tjänstemannalön. Omvänt kan sägas att medarbetarens lön innan skatt (bruttolön) endast utgör 72 procent av företagets arbetskraftskostnad för en arbetare och 67 procent för en tjänsteman. 1 Med direkt arbetskraftskostnad avses lön, lagstadgade arbetsgivaravgifter samt premier till kollektivavtalade pensioner och försäkringar.

5 Löner i näringslivet En jämförelse mellan nettolön efter skatt 2 och företagets arbetskraftskostnad tydliggör skillnaden mellan vad företaget betalar för att få ett arbete utfört och hur stor del av detta som kommer den anställde till del. Efter skatter får en arbetare i genomsnitt kr i årslön. Samtidigt uppgår skatter och avgifter till kr. Medarbetarens lön efter skatt uppgår därmed till ungefär hälften av företagets totala lönekostnader. En tjänsteman får i genomsnitt kr i årslön efter skatt medan skatter och avgifter uppgår till kr. Tjänstemannens nettolön utgör således knappt 44 procent av företagets totala kostnader. Den genomsnittliga skattekilen uppgår alltså till 50 procent för en arbetare och till 56 procent för en tjänsteman. 2 Beräkningarna har gjort med en genomsnittlig kommunalskattesats inkl begravningsavgift på 31,8 procent. På lönesummer över brytpunkten har även 20 procents statsskatt beaktats. Justeringar har gjorts för grundavdrag.

6 Löner i näringslivet LÖNEÖKNINGAR 2005 Under 2005 steg lönerna i näringslivet i genomsnitt med 3,1 procent. Arbetarnas löner steg med 3,2 procent vilket var 0,1 procentenheter mer än tjänstemännens löner. Eftersom inflationen stannade på 0,5 procent blev reallöneökningen 2,6 procent vilket i ett historiskt perspektiv är högt. Det finns en viss spridning i löneökningstakt mellan de olika näringsgrenarna. En arbetare inom byggnadsverksamhet fick i genomsnitt en löneökning på 2,8 procent medan en arbetare i industrin fick en löneökning på 3,8 procent. Löneökningen ett enskilt år varierar mellan olika näringsgrenar. En orsak till detta kan vara att profilen på löneökningarna kan skilja sig åt i kollektivavtalen, en annan orsak kan vara att lönerna inte har reviderats när löneökningarna mäts i lönestatistiken. Skillnader i löneökningstakt kan också vara konjunkturellt eller strukturellt betingade. Löneökning 2005* till 05** Arbetare 3,2 3,0 Egentlig industri 3,8 3,2 Byggnadsverksamhet 2,8 2,6 Varuhandel, hotell och restaurang 3,2 3,5 Samfärdsel 3,0 3,4 Service 2,9 2,4 Tjänstemän totalt 3,1 3,1 Arbetare och tjänstemän 3,1 3,1 * Identiska arbetsplatser utom för byggnadsverksamhet som är beräknat på totalstatistik ** Årsgenomsnitt Källa: Över en längre tidsperiod kan löneutveckling avvika från utvecklingen ett enskilt år. För att ge en kompletterande bild presenteras den genomsnittliga årliga löneutvecklingen över en treårsperiod. Den genomsnittliga årliga löneökningen i näringslivet har under perioden 2003 till 2005 varit 3,1 procent. Löneökningarna 2005 motsvarar alltså den trendmässiga ökningen de senaste åren. Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän var 0,1 procentenheter men förhållandet var det omvända jämfört med 2005, det vill säga tjänstemännen hade i genomsnitt något högre löneökningar. Högst löneökning bland arbetare under denna treårsperiod återfinns i varuhandel, hotell och restaurang och lägst löneökning återfinns i servicenäringarna. I tre näringsgrenar var löneökningarna under 2005 högre än den trendmässiga ökningen medan den var lägre i två näringsgrenar.

7 Löner i näringslivet LÖNEÖKNINGSSPRIDNING 2005 De genomsnittliga löneökningarna ger en bild av en relativt homogen lönebildning där skillnaderna i löneökning mellan olika grupper är relativt små. Den vanligast förekommande löneökningen (typökningen 3 ) var mellan 2 och 3 procent för både arbetare och tjänstemän. Varannan arbetare i näringslivet fick under 2005 en löneökning mellan 1 och 4 procent. Om löneintervallet breddas till 0 till 5 procent så inkluderas 6 av 10 arbetare. Mer än 34 procent av arbetarna fick en löneökning som översteg 4 procent och av dessa var det nästan 11 procentenheter som fick mer än 10 procent i löneökning. Antal <-9 <-7-8> Källa: Antal <-9 <-7-8> Källa: Löneökningsspridning 2005 arbetare <-5-6> <-3-4> <-1-2> < 0 1> < 2 3> < 4 5> < 6 7> < 8 9> <10 11> Den vanligaste förekommande löneökningen är mellan 2 och 3 procent Löneökningsintervall (i procent) <12 13> <14 15> <16 17> <18 19> <20 21> <22 23> <24 25> <26 27> <28 29> <30 31> <32 33> <34 35> <36 37> <38 39> Löneökningsspridning 2005 tjänstemän <-5-6> <-3-4> <-1-2> < 0 1> < 2 3> < 4 5> < 6 7> < 8 9> <10 11> Den vanligaste förekommande löneökningen är mellan 2 och 3 procent Löneökningsintervall (i procent) Genomsnittlig månadslön 2004 Genomsnittlig timlön 2004 <40 > <12 13> <14 15> <16 17> <18 19> <20 21> <22 23> <24 25> <26 27> <28 29> <30 31> <32 33> <34 35> <36 37> <38 39> <40 > Kr/tim Kr/månad Löneökningsspridning Typlön - arbetare 2-3 % - tjänstemän 2-3 % Andel med löneökning 1-4 % - arbetare 50 % - tjänstemän 41 % Andel med löneökning 0-5 % - arbetare 59 % - tjänstemän 52 % Andel med löneökning > 10 % - arbetare 11 % - tjänstemän 14 % Andel med löneökning > 20 % - arbetare 3 % - tjänstemän 4 % Andel med lönesänkning - arbetare 14 % - tjänstemän 15 % Källa: Över 13 procent av arbetarna fick sänkt lön under Den huvudsakliga förklaringen till detta torde vara att personer med ackordslön och andra former av rörliga lönedelar inte haft samma utdelning. Bilden för tjänstemännen är snarlik den för arbetare men inte riktigt lika koncentrerad. 4 av 10 tjänstemän fick under 2005 en löneökning på mellan 1 och 4 procent. När intervallet breddas till 0 till 5 procent så inkluderas mer än hälften av alla tjänstemän Med typökning avses alltså den löneökningstakt som flest antal individer hade. I dessa beräkningar har vi delat in alla anställda i intervaller om en procent.

8 Löner i näringslivet procent av tjänstemännen fick en löneökning som översteg 4 procent och 14 procent av tjänstemännen fick en löneökning på 10 procent eller mer. 15 procent av tjänstemännen fick en lönesänkning under året. Den övergripande bilden av löneökningsspridningen är alltså densamma för arbetare och tjänstemän. Arbetarnas löneökningsspridning är dock något mer koncentrerad än tjänstemännens. Under 2005 var det normalt med en löneökning i intervallet 1 till 4 procent men ändå hade 35 till 40 procent av de anställda en löneökning som översteg 4 procent. En väsentlig skillnad mellan arbetare och tjänstemän är att den grupp som får löneökningar på 10 procent eller mer var 3 procentenheter större för tjänstemän än för arbetare. Eftersom löneökningarna för dessa är så pass höga får detta genomslag på de genomsnittliga löneökningarna. Att fler tjänstemän har möjlighet att göra lönekarriär torde vara den huvudsakliga anledningen till att löneökningarna för tjänstemän har varit högre än för arbetare under det senaste dryga decenniet. Denna mindre grupp drar upp genomsnittet för hela tjänstemannakollektivet jämfört med arbetarna. Det finns även ett negativt samband mellan löneökningen och den ursprungliga lönenivån. De högsta löneökningarna går till personer med lägre lön. Detta beror troligtvis på att personer som gått in på introduktionslön eller avtalens lägsta lön efter något år får sin lön reviderad till en för företaget mer normal lönenivå. I denna grupp medarbetare hittar man också personer som blivit befordrade, breddat sitt arbetsområde eller fått ett större ansvar. Det styrks också av att lönenivån ökar med högre ålder fram till 35 års ålder för arbetare och 45 års ålder för tjänstemän. 4 Det är också tydligt att det främst är de medarbetare med höga löner som får lönesänkningar. Som tidigare poängterats kan detta röra sig om att rörliga lönedelar i ackords- eller andra belöningssystem inte ger höga löner år efter år utan över några år är utjämnade. Om man till exempel tittar på den grupp tjänstemän som fick lönen sänkt med 8-9 procent under 2005 så var genomsnittslönen i denna grupp 2004 drygt 11 procent högre än tjänstemännens sammanlagda genomsnittslön. 4 För arbetare är ökningen ytterst måttlig medan den är något mer omfattande för tjänstemän. Se Fakta om löner och arbetstider 2006 s 20.

9 Löner i näringslivet LÖNEUTVECKLING 1970 TILL 2005 Den genomsnittliga löneökningstakten under perioden 1970 till 2005 var knappt 7 procent. Arbetarna har haft något högre löneökningstakt än tjänstemännen. Löneökningstakten har successivt minskat sedan mitten av 1970-talet. Under 1970-talet var den genomsnittliga årliga löneökningstakten ungefär 10 procent, under 1980-talet knappt 8 procent, under 1990-talet knappt 5 procent och under 2000-talet har den årliga löneökningstakten varit omkring 3,5 procent. Skillnaden i löneökningstakt mellan 1990-talet och 2000-talet minskar om de första åren på 1990-talet exkluderas. Det var först från och med 1992 som en lönebildning med lägre nominella löneökningar etablerades. 20 Löneökning Löneökningstakt (årsgenomsnitt) Procent Arbetare Tjänstemän arbetare 7,0 % - tjänstemän 6,6 % 1970-talet - arbetare 10,4 % - tjänstemän 9,4 % talet - arbetare 8,1 % - tjänstemän 7,1 % Källor: SCB och 2 Schema över lönökningar pricken markerar den grupp som haft högst löneökning 1990-talet - arbetare 4,6 % - tjänstemän 4,7 % 2000-talet - arbetare 3,3 % - tjänstemän 3,8 % Från och med arbetare 3,6 % - tjänstemän 3,9 % 0 Arbetare Tjänstemän År högst löneökningar - arbetare 21 - tjänstemän Källa: Källa: Sedan 1992 tycks en löneökningskorridor mellan 2,5 och 5,5 procents etablerats för de genomsnittliga löneökningarna. Endast något enskilt år har löneökningarna för någon av grupperna avvikit uppåt från denna korridor. Det torde vara flera faktorer som bidragit till att de nominella löneökningarna under de senaste 15 åren varit betydligt måttligare än de 20 åren dessförinnan. De institutionella förhållandena förändrades för lönebildningen. Riksbanken har blivit självständig och fått ett tydligt ansvar och ett tydligt mål för inflationen. Detta har inneburit att parterna lättare kan bedöma effekterna i form av kostnadsökningar och reallöneökningar vid en

10 Löner i näringslivet given löneökning. Parterna har på många områden gemensamt gått in och bestämt riktlinjer för hur förhandlingarna ska gå till och infört gemensamma mål för lönebildningen genom förhandlingsavtal. Medlingsinstitutet har bildats med ett ansvar för att lönebildningen inte går överstyr. Vid sidan av de institutionella förändringarna har parterna utvecklat löneavtalskonstruktionerna så att de individuella inslaget fått allt större utrymme. Den första förändringen i denna riktning var när förhandlingarna flyttades från de centrala parterna SAF/LO och SAF/PTK till förbundsförhandlingar i början av 1990-talet. Sammantaget har dessa förändringar inneburit att de lokala parterna kunnat använda en större del av det centralt bestämda löneökningarna till individuell fördelning. Slutligen har också den allt mer långtgående internationaliseringen inneburit att lönerna inte kan öka mer i Sverige än i omvärlden. Kredit- och valutaavregleringarna spelade här en avgörande roll. Lönekostnadstrycket har i många branscher justerats nedåt till följd av ökad konkurrens från låglöneländer. Under hela perioden 1970 till 2005 följer löneökningarna för arbetare och tjänstemän varandra. Vissa år ökar tjänstemännens löner lite mer och vissa år ökar arbetarnas löner lite mer. Arbetarna har haft högre löneökningar än tjänstemännen under 21 enskilda år medan tjänstemännen har haft högre löneökningar under 15 enskilda år. Fram till och med 1984 var det något vanligare att arbetarna fick högre löneökningar än tjänstemännen. Därpå följde en period av 7 år, mellan 1985 och 1991, då arbetarna hade högre löneökningar. Från och med 1992 har mönstret förändrats så att det är vanligare att tjänstemännen har högre löneökning än arbetarna. Tjänstemännen hade högre löneökningar än arbetarna under fem år i sträck mellan 1998 och Sedan 1970 uppgår den ackumulerade löneökningen till mellan 800 och 900 procent. Sammantaget har arbetarna haft en bättre löneutveckling än tjänstemännen. Denna skillnad mellan arbetare och tjänstemän uppstod främst under andra halvan av talet och 1980-talet. Under de senaste 15 åren har skillnaden mellan arbetare och tjänstemän varit relativt konstant. Ackumulerad löneökning (Index 1970 = 100) Ackumulerad löneökning arbetare 914 % - tjänstemän 816 % Arbetare Tjänstemän arbetare 63 % - tjänstemän 72 % talet - arbetare 21 % - tjänstemän 25 % Källa: Källa:

11 Löner i näringslivet REALLÖNEÖKNING 1970 TILL 2005 Sedan 1970 har reallönerna ökat med 47 procent för arbetare och 33 procent för tjänstemän. Arbetarna har därmed haft en betydligt bättre reallöneutveckling än tjänstemännen under denna period. Samtidigt som de nominella löneökningarna var höga under och 1980-talen var också inflationen hög under dessa årtionden. Reallönernas utveckling varierade därför avsevärt. Under vissa år ökade reallönerna kraftigt, 4- till 8-procentiga reallöneökningar förekom vissa år, och under andra år kunde reallönerna till och med minska. Under två perioder har reallönerna minskat under flera år. Den första perioden inföll mellan 1977 och 1983 då reallönerna alltså sjönk under sju år. Sammantaget sjönk arbetarnas reallön med mer än 15 procent och tjänstemännens med nästan 19 procent. 23 Löneutveckling och KPI 1970 till 2005 Reallöneökning (årsgenomsnitt) Arbetare Tjänstemän KPI arbetare 1,2 % - tjänstemän 0,9 % Procent talet - arbetare 1,5 % - tjänstemän 0,6 % 3-1 Källor: SCB och 10,0 8, Reallöneökning 1970 till talet - arbetare 0,2 % - tjänstemän -0,4 % 1990-talet - arbetare 1,4 % - tjänstemän 1,4 % Procent 6,0 4,0 2,0 0,0-2, talet - arbetare 1,9 % - tjänstemän 2,4 % Från och med arbetare 2,5 % - tjänstemän 2,8 % -4,0-6,0 Arbetare Tjänstemän -8,0 Källor: SCB och Källa: Den andra perioden med reallöneminskningar inträffade mellan 1990 och 1993 då reallönen sjönk under tre av fyra år. Detta sammanföll med ansträngningarna att få bukt med den pris- och lönespiral som undergrävt konkurrenskraften under de tidigare decennierna. 5 Att reallönerna sjönk var en förutsättning för att få ned de nominella 5 Parterna på arbetsmarknaden hade inte klarat av detta själva men i början av 1990-talet lyckades den nominella löneökningstakten sänkas i det så kallade rehnbergavtalet. Parterna accepterade förslag till avtal för perioden 1991 till 1993 med modesta löneökningar och begränsat utrymme till lokala löneökningar.

12 Löner i näringslivet löneökningarna. Sammantaget minskade reallönerna med ungefär 5 procent för både arbetare och tjänstemän under dessa år. 6 Från och med 1994 och framåt har reallönerna ökat varje år för både arbetare och tjänstemän. En sådan lång period med reallöneökningar, sammantaget 12 år, finns inte under någon tidigare period sedan Sammantaget har reallönerna ökat med drygt 34 procent för arbetare och med närmare 40 procent för tjänstemän. Detta motsvarar en genomsnittlig årlig reallöneökning på 2,5 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Det kan därmed konstateras att tjänstemännen under de senaste tio åren hämtat igen en del av den högre reallöneutveckling som arbetarna hade de 25 år som föregick denna period. Det kan vidare konstateras att lönebildningen fungerat avsevärt mycket bättre under det senaste dryga decenniet än under de 25 år som föregick denna period. Medarbetarna har fått ta del av en enastående reallöneökning och detta gäller för både arbetare och tjänstemän. Den sänkning av den nominella löneökningstakten som genomfördes i början av talet har alltså inte inneburit försämrad reallöneutveckling för medarbetarna. Det motsatta är däremot rimligt, det vill säga att de lägre nominella löneökningarna bidragit till att reallönerna kunnat öka så pass mycket som de gjort. Reallöneutveckling 1970 till 2005 Index 1970 = 100 Reallöneökning Arbetare Tjänstemän arbetare 47 % - tjänstemän 33 % arbetare 34 % - tjänstemän 40 % 2000-talet - arbetare 12 % - tjänstemän 15 % Källor: SCB och Källa: 6 4,8 procent för arbetare och 5,3 procent för tjänstemän.

13 Löner i näringslivet SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER En arbetare i näringslivet tjänade kr under 2005 och en tjänsteman kr. Företagens arbetskraftskostnad var däremot betydligt högre till följd av de lagstadgade och kollektivavtalade arbetsgivaravgifterna. Om hänsyn också tas till inkomstskatten fick en arbetare endast behålla 50 procent av vad företaget faktiskt betalar i lön, skatt och avgifter för denna medarbetare och en tjänsteman fick behålla 44 procent. Den genomsnittliga löneskattekilen uppgick därmed till 50 procent för en arbetare och till 56 procent för en tjänsteman. Under 2005 ökade lönerna i näringslivet med 3,1 procent. Arbetarnas löner ökade med 3,2 procent och tjänstemännens med 3,1 procent. Löneutvecklingen varierar mellan de olika näringsgrenarna. En analys av löneökningsspridningen visar att typlöneökningen var 2 till 3 procent för både arbetare och tjänstemän under 2005 och att 41 till 50 procent av medarbetarna hade en löneökning på mellan 1 och 4 procent. Det är ändå förhållandevis vanligt med kraftiga lönelyft och med lönesänkningar. 11 till 14 procent av medarbetarna fick en löneökning som översteg 10 procent och omkring 15 procent fick en lönesänkning. Det finns också ett samband mellan löneökning och lönenivå. Medarbetare med låga löner får generellt sett höga löneökningar medan medarbetare med höga löner får lägre löneökningar (eller lönesänkningar). Lönebildningen har under de senaste 12 till 15 åren skiftat karaktär. Under och 1980-talen var de nominella löneökningarna höga men reallönerna hoppade upp och ned. Efter en omställningsperiod i början av 1990-talet är nu de nominella löneökningarna betydligt lägre men de reala lönerna utvecklas mycket bra. Sedan 1994 har den genomsnittliga årliga reallöneökningen varit 2,5 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Reallönerna har ökat varje år de senaste 12 åren vilket är en avsevärd skillnad mot decennierna dessförinnan. Över hela perioden 1970 till och med 2005 har arbetarna haft en bättre löneökning än tjänstemännen. Under 21 av dessa 36 år har arbetarna haft högre löneökning än tjänstemännen. Arbetarnas löner har ökat med ungefär 900 procent medan tjänstemännens löner har ökat med 800 procent. Reallönerna har under samma period ökat med 47 procent för arbetare och 33 procent för tjänstemän. Det var sannolikt flera samverkande faktorer som bidrog till förändringarna i lönebildningen under 1990-talets första år. Förändringarna i de institutionella förutsättningarna bidrog till att direkt påverka parternas beteende och indirekt bidrog också avsaknaden av kredit- och valutaregleringarna. Även SAFs frånträde från förhandlingsbordet kan ses som en institutionell förändring även om den ligger inom parternas beslutandeområde. Detsamma gäller ingåendet av Industriavtalet och andra liknande förhandlingsavtal. Förändringarna i lönebildningen innebar inte bara att de avtalade höjningarna av utgående löner minskade utan även att förutsättningarna för de lokala parterna förändrades. Detta till följd av att de centrala avtalen blev allt mindre detaljstyrande och olika former av följsamhetsklausuler togs bort. Under och 1980-talen var de centrala avtalen fulla av löne-, förtjänst- och prisutvecklingsgarantier, olika former av

14 Löner i näringslivet matematiska låglönekonstruktioner samt ålders- och kvalifikationstillägg. Detta har i stor utsträckning ersatts med en i grunden individuell lönesättning som ska utgå från ett antal specificerade objektiva kriterier. Grunden för en stabil lönebildning som kan leverera både reallöneökning och konkurrenskraft är därmed lagd. Analysen visar att medarbetarna numera har en hög och stabil reallöneökning och att det finns viss spridning i löneökningarna mellan medarbetarna. Det finns dock några steg kvar att ta. De avtalade löneökningarna behöver minska ytterligare för att svenska företag ska kunna fortsätta vara konkurrenskraftiga. Därtill måste de i riksavtalen kvarvarande styrande elementen reduceras ytterligare. Andelen generell höjning eller individgarantier måste minska och avtalens minimilöner kan inte fortsätta att höjas i så snabb takt som gjorts de senaste 8 åren.

15 Löner i näringslivet KÄLLOR OCH FAKTA OM STATISTIKEN Insamlingsmetodik Löneuppgifter samlas in huvudsakligen från företag med fler än 10 arbetare respektive tjänstemän. Inom vissa avtalsområden med stor andel småföretag ingår även mindre företag i undersökningen. Där det har varit möjligt har en urvalsundersökning gjorts för företag med 11 till 200 arbetare respektive tjänstemän, medan företag med fler än 200 arbetare eller tjänstemän alltid ingår i statistiken. Mätperiod 1970 till 1997 var mätperioden andra kvartalet för arbetare och augusti månad för tjänstemän. Från och med statistiken avseende 1998 används en enhetlig mätperiod för båda personalkategorierna. Mellan 1998 och 2000 användes månaderna september och oktober som mätperiod. Från och med år 2001 används september månad. Statistikens omfattning Statistiken avser löner för hel- och deltidsanställda mellan 18 och 64 år. Lönebegrepp För tjänstemän är lönebegreppet genomgående summan av fast kontant månadslön, naturaförmåner och genomsnittligt värde av prestationslön (provision, tantiem o dyl). För arbetare baseras löneutvecklingstalen på summan av tid- och prestationslön (T+P). I lönenivåtalen inkluderas även skift- och obtillägg samt helglön (T+P+S+H). Löneutvecklingen för tjänstemän redovisas som ett s k SÅYA-tal (Standardräkning, Ålder, Yrke, Arbetstid). Hänsyn tas då till ändringar i ålders- och yrkessammansättningen samt förändringar i den ordinarie veckoarbetstidens längd så att dessa struktureffekter inte mäts som lönenivåförändringar. Vinstandelar ingår inte i den redovisade statistiken. Den skillnad i lönebegreppen som finns mellan arbetare och tjänstemän har försumbar inverkan på resultaten. Tillförlitlighet I den färdiga statistiken finns viss osäkerhet. Osäkerheten uppstår på grund av täckningsfel, bortfall, mätfel samt urvalsfel. Bortfallet, mätt i antal individer, i 2005 års statistik var cirka 12 procent.