Löner i näringslivet Björn Lindgren april 2005

Transkript

1 Löner i näringslivet 2004 Björn Lindgren april 2005

2 Löner i näringslivet Förord Löner och arbetskraftskostnader svarar för en mycket stor del av företagens totala kostnader. Samtidigt utgör lön den huvudsakliga inkomstkällan för företagens anställda. Lönens storlek och utveckling är därför av stor betydelse för både företagen och de anställda. vet att löner och lönekostnader är just så viktigt. Därför avser vi att framöver bättre beskriva de förhållanden och förutsättningar som råder för våra medlemsföretag. Svenska företag utsätts ständigt för konkurrens. Konkurrens är både inhemsk, dvs från andra företag och från kommuner eller landsting, och internationell. Lönerna i det svenska näringslivet kan aldrig öka fortare än vad lönerna gör i de länder där de konkurrerande företagen verkar, för då förlorar svenska företag i konkurrenskraft. Under lång tid har det varit relevant att jämföra med länderna i gamla Västeuropa som Tyskland, England, Frankrike samt USA och Japan. Den nya världen, efter berlinmurens fall, integrationen av tio nya EU-länder, Kina som idag kallas världens verkstad och Indien som konkurrerar med bland annat duktiga IT-tekniker, är en helt annan. Verksamhet i Sverige måste jämföras med verksamhet var helst i världen. Löner i näringslivet 2004 avser att beskriva löner och löneutveckling i det privata näringslivet i Sverige. Rapporten tar dels sikte på lönenivå och löneutveckling 2004 och dels på löneutvecklingen över perioden 1970 till och med Vidare avses att i rapporten peka på vissa strukturella förändringar i lönebildningen och löneutvecklingen som har inträffat under den undersökta perioden. Med denna rapport finns det därmed fakta att utgå ifrån. Den beskriver på ett bra sätt den övergripande bilden av löner i näringslivet. Rapporten är författad av Björn Lindgren och är i vissa delar en uppdatering av rapporten Löner i näringslivet som utkom i april Huvuddelen av materialet baserar på den lönestatistik som producerar. Jan-Peter Duker Vice VD och ansvarig för arbetsgivarfrågor SVENSKT NÄRINGSLIV

3 Löner i näringslivet Innehåll LÖNER OCH ARBETSKRAFTSKOSTNADER LÖNEÖKNINGAR LÖNEÖKNINGSSPRIDNING LÖNEUTVECKLING 1970 TILL REALLÖNEUTVECKLING 1970 TILL SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER...7 KÄLLOR OCH FAKTA OM STATISTIKEN...8

4 Löner i näringslivet Löner i näringslivet LÖNER OCH ARBETSKRAFTSKOSTNADER 2004 Den genomsnittliga timlönen för en arbetare i det privata näringslivet 2004 var knappt 123 kr vilket motsvarar en årslön på kr. Lönen varierar mellan olika näringsgrenar. Byggverksamhet har högst genomsnittslön följt av industrin medan servicesektorn har lägst genomsnittslön följt av varuhandel, hotell och restaurang. Skillnaden i genomsnittlig årslön mellan byggverksamhet och servicesektorn är kr. En tjänsteman tjänade under 2004 i genomsnitt knappt kr i månaden vilket motsvarar kr om året. Lönekostnader 2004* Timlön** alt Arb.kraft Arbetare månadslön Årslön** kostnad Företagens direkta arbetskraftskostnad 1 överstiger vida medarbetarens bruttolön. På en genomsnittlig årslön för en arbetare betalar arbetsgivaren kr i lagstadgade och kollektivavtalade arbetsgivaravgifter. Arbetskraftskostnaden för en genomsnittlig årslön för en arbetare uppgår därmed till kr. På en genomsnittlig årslön för en tjänsteman Arbetare totalt 122, Egentlig industri 128, Byggnadsverksamhet 136, Varuhandel, hotell och restaurang 111, Samfärdsel 121, Service 107, Tjänstemän * Identiska arbetsplatser förutom för byggnadsverksamhet som är beräknat på totalstatistik. ** T+P+S+H *** Årsgenomsnitt Källa: betalar arbetsgivaren utöver bruttolön ytterligare kr i arbetsgivaravgifter vilket ger en arbetskraftskostnad på kr. Den anställdes bruttolön utgör endast mellan 66 och 72 procent av företagens arbetskraftskostnad. En jämförelse mellan arbetskraftskostnad och nettolön efter skatt 2 visar att en arbetare i genomsnitt tjänar kr efter skatt vilket motsvarar knappt 49 procent av arbetsgivarens direkta lönekostnad. En tjänsteman tjänar i genomsnitt kr i nettolön efter skatt vilket motsvarar ungefär 44 procent av företagets direkta lönekostnad. En medarbetare får alltså i genomsnitt ut mindre än hälften av vad arbetsgivarens direkta arbetskraftskostnad är. LÖNEÖKNINGAR 2004 Under 2004 ökade lönerna i genomsnitt med 3,3 procent vilket var en tiondels procentenhet högre än den genomsnittliga löneökningen de tre senaste åren. Löneutvecklingen varierar kraftigt mellan olika näringsgrenar och mellan arbetare och tjänstemän ökade arbetarnas löner i genomsnitt med 2,7 procent. Men för de olika näringsgrenarna varierar löneökningen mellan 1,9 och 3,9 procent. Högst löneutveckling för arbetare återfinns inom samfärdsel 3 följt av varuhandel, hotell och restaurang. Lägst löneutveckling återfinns 1 Med direkt arbetskraftskostnad avses lön, lagstadgade arbetsgivaravgifter samt premier till kollektivavtalade pensioner och försäkringar. 2 Beräkningen har gjorts med den genomsnittliga kommunalskatten inklusive begravningsavgiften (totalt 31,73 procent) på lönesummor upp till brytpunkten kr per år. På lönesummor därutöver tillkommer även statlig inkomstskatt (20 procent). Vidare har justeringar gjorts för grundavdrag samt kompensation för pensionsavgifter. 3 Samfärdsel omfattar olika former av varu- och persontransporter som t ex lastbils- och åkeriverksamhet, busstrafik, sjöfart, flyg och taxi.

5 Löner i näringslivet inom servicesektorn följt av byggnadsverksamhet. Även inom de olika näringsgrenarna skiljer sig löneutvecklingen mellan olika branscher och olika företag. Tjänstemännens löner ökade 2004, korrigerat för ålder, yrke och arbetstid, med 3,8 procent. På grund av en omläggning av lönestatistiken är det dock högst sannolikt att tjänstemännens löneökning överskattas. Detta framkommer av att den okorrigerade löneökningen uppgår till 3,2 procent. Den korrigerade löneökningen ligger normalt lägre än den okorrigerade löneökningen. Arbetarnas reallöner ökade i genomsnitt med 2,3 procent 2004 och tjänstemännens reallöner med i genomsnitt 3,4 procent. Reallöneutvecklingen för både arbetare och tjänstemän var i genomsnitt 2,9 procent. Löneutveckling 2004* Arbetare Utv i % 03/04 Utv i % 01/04** Arbetare totalt 2,7 3,0 Egentlig industri 2,7 2,9 Byggnadsverksamhet 2,3 2,7 Varuhandel, hotell och restaurang 3,1 3,8 Samfärdsel 3,9 3,3 Service 1,9 2,4 Tjänstemän totalt 3,8 3,3 Arbetare och tjänstemän 3,3 3,2 * Identiska arbetsplatser förutom för byggnadsverksamhet som är beräknat på totalstatistik. ** Årsgenomsnitt Källa: Ett enskilt år kan löneökningarna skilja sig kraftigt åt mellan olika näringsgrenar men om man ser över en treårsperiod är löneökningarna betydligt mer lika. Skillnaden mellan de olika näringsgrenarna minskar då från 2 till 1,4 procentenheter. Över perioden 2001 till 2004 återfinns den högsta löneutvecklingen för arbetare inom varuhandel, hotell och restaurang följt av arbetare inom samfärdsel och tjänstemännen. Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän minskar också betydligt från 1,1 till 0,3 procentenheter. Tjänstemännens treårsgenomsnitt är då också sannolikt överskattat (se förklaring ovan). LÖNEÖKNINGSSPRIDNING 2004 Den vanligast förekommande löneökningen (typökningen) 2004 låg för både arbetare och tjänstemän mellan 2 och 3 procent. Typökningen var alltså ungefär lika hög för arbetare som för tjänstemän. Löneökningen varierar inte bara mellan olika sektorer utan framför allt mellan individer. En stor del av arbetarna har en löneökning mellan 0 och 8 procent. Samtidigt är det inte ovanligt med negativ löneutveckling eller Antal <-9 <-7-8> <-5-6> <-3-4> <-1-2> Löneökningsspridning 2004 arbetare löneökningar över 8 procent. 3 procent av arbetarna hade en löneökning på 20 procent eller mer under Tjänstemännens spridning på löneökningen är även den omfattande. Även för tjänstemän är det vanligt förekommande med löneökningar över 8 procent eller negativ löneutveckling under Drygt 3 procent av tjänstemännen hade en löneökning på 20 procent eller mer under Diagrammen över löneökningsspridningen visar även ett annat intressant samband. Nämligen att löneökningen tenderar att negativt samvariera med lönenivån. Medarbetare med ett högt löneläge 2003 fick en lägre löneökning eller till och med en lönesänkning 2004 och medarbetare < 0 1> < 2 3> < 4 5> < 6 7> < 8 9> <10 11> <12 13> <14 15> Typökningen är mellan 2 och 3 procent <16 17> <18 19> <20 21> <22 23> Löneökningsintervall (i procent) Genomsnittlig timlön 2003 <24 25> <26 27> <28 29> <30 31> <32 33> <34 35> <36 37> <38 39> <40 > Kr/tim

6 Löner i näringslivet med ett lågt löneläge fick en högre löneökning Extra tydligt är detta samband för personer med stora lönesänkningar. De arbetare som fick en lönesänkning på 9 procent eller mer hade 2003 en genomsnittslön som översteg genomsnittslönen för hela urvalet med 27 procent och de tjänstemän som fick motsvarande lönesänkning hade en genomsnittslön som översteg genomsnittslönen för tjänstemän med 25 procent. Antal <-9 <-7-8> <-5-6> <-3-4> <-1-2> < 0 1> < 2 3> < 4 5> < 6 7> < 8 9> Löneökningsspridning 2004 tjänstemän <10 11> <12 13> Typökningen är mellan 2 och 3 procent <14 15> <16 17> <18 19> <20 21> <22 23> Löneökningsintervall (i procent) <24 25> Genomsnittlig månadslön 2003 <26 27> <28 29> <30 31> <32 33> <34 35> <36 37> <38 39> <40 > Kr/mån Den huvudsakliga förklaringen till lönesänkningar är att personer med ackordslöner och olika andra former av resultatlöner som hade mycket hög lön 2003 inte lyckades lika bra Motsatt förhållande gäller för delar av den grupp medarbetare som hade en mycket god löneutveckling 2004, dvs ackordslönen eller resultatlönen gav betydligt bättre löneutfall 2004 än I denna grupp finner man även personer som växlar upp från ingångslön till mer normala löner inom området samt personer som av andra anledningar, t ex befordringar, breddat arbetsområde etc, fått högre löneökningar än andra grupper. LÖNEUTVECKLING 1970 TILL 2004 Löneutvecklingen för arbetare respektive tjänstemän följer varandra relativt väl under perioden 1970 till Vissa år är löneökningen högre för arbetare och andra år högre för tjänstemän. Sett över hela perioden har arbetarna haft en bättre löneutveckling än vad tjänstemännen haft. Arbetarnas löneökningar ackumulerar till 880 procent medan tjänstemännens löneökningar ackumulerar till 790 procent. Procent Löneutveckling Ackumulerad löneökning Arbetare Tjänstemän Löneökningstakten varierade från mitten av 1970-talet och under 1980-talet normalt på nivåer mellan 6 och 10 procent. I tidigt 1970-tal förekom även ännu högre löneökningar vissa år. Index (1991 = 100) Under 1990-talet växlade löneökningstakten ner väsentligt. Löneökningstakten ligger sedan dess normalt på nivåer Arbetare Tjänstemän

7 Löner i näringslivet mellan 2,5 och 5 procent för både arbetare och tjänstemän. Denna nedväxling i löneökningstakten sammanfaller med strukturella förändringar i lönebildningen och i förutsättningarna för lönebildningen. En närmare granskning av den ackumulerade löneökningen för arbetare respektive tjänstemän sedan 1991, dvs sedan den nuvarande löneökningskorridoren etablerades, ger att några större skillnader inte förekommer. Under de inledande 7 åren följdes löneutvecklingen för arbetare och tjänstemän åt. Från och med 1998 har tjänstemännens löner ökat något mer. Under hela perioden 1991 till 2004 ökade arbetarnas löner med 58 procent och tjänstemännens löner med 66 procent. Tjänstemännen har därmed under de senaste sex åren hämtat igen en del av den högre löneökning som arbetarna hade de 27 år som föregick denna period. REALLÖNEUTVECKLING 1970 TILL 2004 Samtidigt som den nominella löneutvecklingstakten var hög under och 1980-talen var under dessa årtionden även inflationen hög. Under och 2000-talen har det motsatta förhållandet gällt, det vill säga den nominella löneutvecklingen har varit lägre men samtidigt har inflationstakten varit låg. Procent Löneutveckling och KPI 1970 till 2004 Arbetare Tjänstemän KPI -1 Dessa förhållanden har en betydande effekt på lönebildningens avkastning i form av reallöneutveckling. I diagrammet redovisas reallöneutveckling baserat på löneutveckling. 4 Fram till 1993 var lönebildningen instabil på så sätt att den utföll i ömsom negativ och ömsom positiv reallöneutveckling. Perioder med god eller mycket god reallöneutveckling följdes av perioder med negativ reallöneutveckling. Mellan 1976 och 1983 sjönk till exempel reallönerna med 15 procent för arbetare och nästan 19 procent för tjänstemän. Tjänstemännens ackumulerade reallöneutveckling från 1970 till 1993 uppgick till minus 5 procent medan arbetarnas ackumulerade utveckling uppgick till plus 10 procent Efter 1993 verkar en strukturell förändring i mönstret ha inträffat. Reallöneutvecklingen har sedan dess varit kraftigt positiv för både arbetare och tjänstemän. Den ackumulerade reallöneutvecklingen för arbetare för perioden 1970 till och 2004 uppgår till 43 procent och för tjänstemän till 29 procent. Reallöneutvecklingen mellan 1993 och 2004 uppgår till omkring 34 procent för både arbetare och tjänstemän. Index (1970 = 100) Arbetare Tjänstemän Reallöneutveckling Löneutvecklingen respektive år är deflaterat med inflation mätt som KPI. Löneutvecklingstalen är korrigerad för strukturella effekter vilket gör att den redovisade reallöneutvecklingen kan tolkas som resultatet av lönebildningen.

8 Löner i näringslivet SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER En arbetare tjänade under 2004 i genomsnitt kr och en tjänsteman i genomsnitt kr. Det är dock stor skillnad mellan olika näringsgrenar. Företagens arbetskraftskostnad är betydligt högre en bruttolönen. De anställdas nettolön efter skatt uppgår i genomsnitt bara till 49 procent av företagets arbetskraftskostnad för en arbetare och till 44 procent för en tjänsteman. Löneökningen i näringslivet uppgick 2004 till 3,3 procent vilket ger en reallöneökning på 2,9 procent. Även löneökningen skiljer sig åt mellan olika näringsgrenar men framför allt skiljer sig löneökningarna mellan olika individer. Ett tydligt mönster är att individer med hög lön får lägre löneökning och individer med lägre lön får högre löneökning. Den nominella löneutvecklingen sjönk successivt under perioden 1970 till Under och 1980-talet var den nominella löneutvecklingen hög. Under och 2000-talet har löneutvecklingstakten varit betydligt lägre. Arbetarna har under hela denna period haft en nominell löneutveckling på 880 procent medan tjänstemännen haft en nominell löneutveckling på 790 procent. Under de senaste sex åren har dock tjänstemännen haft en något högre ackumulerad löneutveckling. Reallöneutvecklingen var från 1970 till 1993 högst instabil med ömsom ökade reallöner och ömsom sjunkande reallöner. Tjänstemännens reallöneutveckling under hela denna period var till och med negativ inträffade en strukturell förändring i reallöneutvecklingens mönster. Samtliga år därefter har reallöneutvecklingen varit positiv. Det kan konstateras att den strukturella förändring i den nominella och reala löneutvecklingen som inträffade i början av 1990-talet sammanfaller med strukturella förändringar i lönebildningen och i förutsättningarna för lönebildningen. I början av 1990-talet frånträdde SAF förhandlingsbordet och löneförhandlingarna förs sedan dess mellan förbundsparter. Under 1990-talet genomfördes också en rad förändringar i löneavtalskonstruktionerna vilka medförde att de företagsvisa och individuella inslagen utökades. De lokala parterna fick utökade möjligheter att träffa överenskommelse om storleken på löneökningarna samt större inflytande över den individuella fördelningen. Det senare genom att individgarantierna tog en mindre andel av löneutrymmet i anspråk, lägstlönerna höjdes inte i samma omfattning som utgående löner och alla former av löne-, förtjänst- och prisutvecklingsgarantier samt olika former av matematiska låglönekonstruktioner togs bort. Även de yttre förutsättningarna för de förhandlande parterna förändrades under 1990-talet. Riksbanken bytte växelkursregim från fast till rörlig växelkurs med ett tydligt och efterhand allt mer trovärdigt inflationsmål. Vidare har statsfinanserna stabiliserats. Sammantaget ger dessa förändringar stabila och tydliga yttre förutsättningar för de förhandlande parterna. Dessa förändringar i de inre och yttre förutsättningarna för lönebildningen torde ha bidragit både till att den nominella löneökningstakten har justerats ner och att lönebildningen numera ger en god reallöneutveckling. Detta betyder dock inte att lönebildningen fungerar väl. Snarare är det så att företagens lönekostnader fortfarande ökar i en för snabb takt och att de lokala och individuella inslagen behöver ökas ytterligare.

9 Löner i näringslivet KÄLLOR OCH FAKTA OM STATISTIKEN Det statistiska materialet avseende lönenivåer och utvecklingstal är hämtat från s lönestatistik. Detta är samma statistik som utgör den officiella lönestatistiken avseende företag som är medlemmar i. Statistiken avser löner för hel- och deltidsanställda mellan 18 och 64 år. För tjänstemän är lönebegreppet genomgående summan av fast kontant månadslön, naturaförmåner och genomsnittligt värde av prestationslön (provision, tantiem o dyl). Löneutvecklingen för tjänstemän redovisas som ett s k SÅYA-tal (Standardräkning, Ålder, Yrke, Arbetstid). Hänsyn tas då till ändringar i ålders- och yrkessammansättningen samt förändringar i den ordinarie veckoarbetstidens längd så att dessa struktureffekter inte mäts som lönenivåförändringar. För arbetare baseras löneutvecklingstalen på summan av tid- och prestationslön (T+P). I lönenivåtalen inkluderas även skift- och obtillägg samt helglön (T+P+S+H). Vinstandelar ingår inte i den redovisade statistiken var mätperioden andra kvartalet för arbetare och augusti månad för tjänstemän. Från och med statistiken avseende 1998 används en enhetlig mätperiod för båda personalkategorierna. Mellan 1998 och 2000 användes månaderna september och oktober som mätperiod. Från och med år 2001 används september månad. Bortfallet, mätt i antal individer, i 2004 års statistik var cirka 15 procent. Uppgifter om inflation och kommunalskatter är hämtat från Uppgifter om statsskatt och brytpunkter för statsskatt är hämtat från