Pragmatisk förmåga hos 4- till 6-åriga barn mätt med Children s Communication Checklist (CCC)

Transkript

1 Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik, CLINTEC Enheten för logopedi Logopedprogrammet Examensarbete i logopedi Pragmatisk förmåga hos 4- till 6-åriga barn mätt med Children s Communication Checklist (CCC) Stefan Eriksson Camilla Johannesson Examensarbete i logopedi, 30 högskolepoäng Vårterminen 2011 Handledare Liselotte Kjellmer Fritjof Norrelgen

2 Pragmatisk förmåga hos 4- till 6-åriga barn mätt med Children s Communication Checklist (CCC) Stefan Eriksson Camilla Johannesson Sammanfattning. Bedömning av pragmatisk förmåga förutsätter kunskap om typisk pragmatisk utveckling. Studiens syfte var att undersöka pragmatisk förmåga hos barn med typisk språkutveckling i åldrarna 4, 5 och 6 år mätt med svenska versionen av Children s Communication Checklist (CCC) och med pedagoger som informanter. Internationella studier har påvisat åldersskillnader i pragmatisk utveckling mätt med CCC. Föreliggande studie ämnade undersöka huruvida CCC kan differentiera pragmatisk förmåga mellan åldrar hos barn med typisk språkutveckling samt om skillnader mellan flickor och pojkar kan urskiljas. Pedagoger fyllde i CCC-enkäter för 112 barn från förskolor och skolor i Huddinge kommun. Studien visade signifikanta skillnader mellan 4-åringar och 6-åringar samt mellan flickor och pojkar. Vidare visades att pragmatisk förmåga förbättrades med ålder och att medelpoängen på den pragmatiska kompositen, som mäter pragmatisk förmåga, var något högre för flickorna än för pojkarna. Pragmatic ability of 4-6 year-old children as measured by the Children's Communication Checklist (CCC) Stefan Eriksson Camilla Johannesson Abstract. Assessment of pragmatic ability requires knowledge of typical pragmatic development. The study aimed to evaluate the pragmatic ability in typically developing children aged 4, 5 and 6 years as measured by the Swedish version of the Children's Communication Checklist (CCC), with teachers as informants. International studies have demonstrated age differences in pragmatic development as measured by CCC. This study examined whether CCC could differentiate the pragmatic ability between age groups in children with typical language development, and whether differences between girls and boys could be identified. Teachers completed checklists for 112 children from preschools and schools in Huddinge. The study showed significant differences between 4 year-olds and 6 year-olds and between sexes. Furthermore, it was shown that pragmatic ability improved with age and that the average score on the pragmatic composite, which measures pragmatic ability, was higher for the girls than for the boys. 1

3 I den kliniska praktiken för logopeder är bedömning av pragmatisk (kommunikativ) förmåga en viktig uppgift utöver bedömning av språkets innehåll (t ex ordförråd) och form (t ex grammatik och uttal) (Adams, 2002). Pragmatisk förmåga, dvs. förmågan att använda språk och kroppsspråk i socialt samspel, innefattar bl.a. förmågan att ge rätt mängd information till lyssnaren, att förmedla ett sammanhang och hålla sig till ämnet i samtal, att använda sitt kroppsspråk på ett adekvat sätt och att uttrycka sig förståeligt (Leinonen, Letts & Smith, 2000; Prutting, 1982; Roth & Spekman, 1984). Bishop (1997) definierar pragmatisk förmåga som lämplig användning och tolkning av språket i förhållande till kontexten i vilken det förekommer. En god pragmatisk förmåga innebär sålunda att kommunikationen anpassas efter samtalssituationen. Några nyckelbegrepp inom pragmatisk teoribildning är den kommunikativa intentionen, förantagande och social organisation av diskurs (Roth & Spekman, 1984). Begreppet kommunikativ intention avser syftet med eller den förväntade effekten av en kommunikativ handling (Adams, 2002). Kommunikativ intention förmedlas såväl via språket som via paralingvistiska (prosodi, röstkvalitet och röstintensitet) och ickeverbala (ansiktsuttryck, gester, blick) signaler (Perkins 2007; Bishop 1997; Prutting, 1982). Exempel på kommunikativa intentioner kan vara att begära information, att be om ett objekt, att söka uppmärksamhet, att benämna och att kommentera (Roth & Spekman, 1984). God pragmatisk färdighet kräver bemästrande av och förståelse för en bred repertoar av kommunikativa intentioner. Förantagande bygger på förmågan att ta kommunikationspartnerns perspektiv (Roth & Spekman, 1984). Termen avser bl.a. i vilken utsträckning talaren förmår ta hänsyn till den information och de förkunskaper lyssnaren redan har, och vilken information som måste tillföras för att ett yttrande ska bli förståeligt (Roth & Spekman, 1984). Ett tydligt exempel är användandet av personliga pronomen som han, hon eller de. För att ett personligt pronomen ska ha en konkret innebörd krävs att ordet tilldelas en referent som är känd av båda kommunikationsparter (Leinonen et al., 2000). I den vetenskapliga litteraturen refereras denna typ av inre språklig logik ofta till som kohesion (Adams, 2002; Prutting & Kirchner 1987). Förantagande rör även lyssnarens förmåga att genom inferens förstå talarens intention. För att lyssnaren ska kunna förstå talarens intention räcker det inte alltid med en semantisk förståelse av ett yttrande. Lyssnaren måste också kunna integrera yttrandets semantiska innehåll med kontexten (Bishop, 1997). En central aspekt av förantagande är också hur kommunikationsparterna förhåller sig till den sociala kontexten. Hur väl kommunikationsparterna känner varandra, social status, ålder, kognitiv nivå, lingvistisk nivå, och tidigare delade erfarenheter är exempel på faktorer som påverkar kommunikationen (Roth & Spekman, 1984). Social organisation av diskurs beskriver förmågan att fungera i och bidra till strömmen av diskurs eller konversation (Roth & Spekman, 1984). Att kunna alternera mellan rollerna som talare och lyssnare är en förutsättning för kommunikationens framåtrörelse (Adams, 2002; Roth & Spekman 1984). Att kunna bidra till denna framåtrörelse kräver en rad färdigheter. Kännedom om turtagningsregler krävs för att upprätthålla en konversation över flera turer. (Leinonen et al., 2000; McTear, 1985; Prutting & Kirchner, 1987; Roth & Spekman 1984). Turtagning är ett avancerat beteende som involverar förmågan att känna igen och tolka en rad kommunikativa signaler (prosodiska, lingvistiska, icke-verbala och visuella) som bl. a. kan signalera att talaren förbereder sig för att sluta tala (Adams, 2002; Adams & Bishop, 1989). Det är också viktigt att kunna initiera, upprätthålla och byta/avsluta ett samtalsämne (topic) (Adams, 2002; Prutting & Kirchner, 1987). När kommunikativa missförstånd uppstår 2

4 behövs strategier för att reparera dessa (communicative repairs) (Adams, 2002; Roth & Spekman, 1984). Fungerande strategier för att reparera kommunikationen är nödvändiga både när man själv orsakat ett missförstånd och när missförståndet orsakats av kommunikationspartnern (Bishop, 1997). Förutsättningar för pragmatisk förmåga Avgörande för den pragmatiska förmågan är förmågan till mentalisering, eller theory of mind (Shields, Varley, Broks & Simpson, 1996). Theory of mind ses av många som den kognitiva förmåga som kanske mest av alla är involverad i pragmatisk förståelse (Sperber & Wilson, 2002). Theory of mind är en term som används för att beskriva förmågan att skapa en bild av andra personers mentala tillstånd, såsom övertygelser, intentioner och känslor, och att utifrån denna bild förstå och förutse hur personens mentala tillstånd påverkar dennes tankar och beteenden (Baron-Cohen, 1995). Med hjälp av denna bild kan talaren bland annat sluta sig till vad som i en given situation kan vara lämpligt respektive olämpligt att säga och göra, och hur informativ denne måste vara för att lyssnaren ska förstå. Med hjälp av den mentala modellen kan lyssnaren tolka ett yttrande utifrån talarens sinnesstämning och förkunskaper. Perkins (2007) föreslår en syn på pragmatisk förmåga som resultatet av många samverkande faktorer. Framför allt theory of mind, men också andra kognitiva funktioner som inferens, exekutiva funktioner, minne, känslor och attityder är av primär betydelse för den pragmatiska förmågan. Perkins syn har stöd av bl.a. Bishop (1997), som konstaterar att man på goda grunder kan anta att arbetsminneskapacitet och kapacitet till informationsbearbetning har en påverkan på den pragmatiska förmågan. Även lingvistiska och sensomotoriska färdigheter har enligt Perkins betydelse för den pragmatiska förmågan. De lingvistiska och sensomotoriska färdigheternas betydelse är dock mer indirekta, och ses därför som sekundära till de kognitiva förmågornas inverkan på pragmatiska färdigheter (Perkins, 2007). Sambandet mellan lingvistiska färdigheter och pragmatisk förmåga uppmärksammas också av Norbury, Nash, Baird och Bishop, (2004). Specifik språkstörning, pragmatisk språkstörning och autism Diagnosen specifik språkstörning (specific language impairment/sli) sätts när ett barns språkutveckling avviker från den typiska språkutvecklingen utan känd anledning (Norbury et al., 2004). En del barn har problem med både impressiv och expressiv språkförmåga, medan andra barn företrädesvis har problem enbart med den expressiva språkförmågan. Ofta utgörs problemen av svårigheter med syntax och fonologi (Nettelbladt & Salameh, 2007). I vissa fall är dock syntax och fonologi relativt intakta, samtidigt som det förekommer egenheter med hänseende till språkets innehåll och användning (Bishop, 1998). Denna typ av problem rör framför allt den pragmatiska språkförmågan, och ligger till grund för beskrivningen pragmatisk språkstörning (pragmatic language impairment/pli). Termen PLI har i den vetenskapliga litteraturen tidigare beskrivits som semantic-pragmatic deficit syndrome (Rapin & Allen, 1998) eller semantic-pragmatic disorder (Bishop, 1998). Idag används PLI som gängse term 3

5 för att referera till barn med pragmatiska svårigheter (Adams, 2001, 2002; Norbury et al., 2004; Perkins, 2007). Huruvida PLI utgör en underdiagnos till SLI är omdiskuterat (Norbury et al., 2004; Botting et al., 1999; Boucher, 1998). Kliniska beskrivningar av PLI har fokuserat på att barn med PLI skiljer sig från barn med typisk SLI genom att uppvisa en problemprofil med förhållandevis adekvat syntax, fonologi och verbalt flyt. Däremot uppvisar barn med PLI i högre grad kommunikativa svårigheter än barn med typisk SLI. Exempel på svårigheter är nedsatt förståelse för diskurs, bokstavliga tolkningar av bildligt tal, brister i konversationsfärdighet, brister i turtagning och svårighet hålla sig till ett ämne (Norbury et al., 2004). Ytterligare exempel är stereotypt tal, överdriven pratsamhet, otypiska ordval och ospecifika svar på frågor (Bishop, 1998). På samma gång som dessa svårigheter utgör kriterier för PLI, sammanfaller de med svårigheter som beskrivs vid autismspektrumstörning (Boucher, 1998; Shields et al., 1996). Kardinaldrag vid autismspektrumstörning är pragmatiska svårigheter och svårigheter med theory of mind (Bishop, 2000; Baron Cohen et al., 1985). Detta har föranlett en del forskare att förespråka åsikten att barn med PLI i själva verket är en undergrupp till barn med autismspektrumstörning (Shields et al., 1996). Bevisen växer dock för att barn med PLI inte nödvändigtvis återfinns inom autismspektrat (Adams, 2001; Williams, Botting & Boucher, 2008). En studie gjord av Bishop och Norbury (2002) indikerar att man kan hitta pragmatiska svårigheter hos barn som inte har tillhörande påtaglig autistisk symtomatologi. Studien understryker att det finns ett kontinuumförhållande mellan autism och SLI, men den stödjer inte teorin att alla barn med pragmatiska problem har autism eller autismliknande tillstånd (Bishop & Norbury, 2002). Förhållandet mellan SLI, PLI och autism är fortfarande omdebatterat. Bedömning av pragmatisk förmåga Pragmatisk förmåga påverkas av en komplex interaktion mellan sociala, lingvistiska, kognitiva och kulturella faktorer (Perkins, 2007), och gör det således komplicerat att beskriva ett samlat utvecklingsperspektiv för pragmatisk förmåga (Adams, 2002). Standardiserade test som genomförs i en klinisk miljö begränsas av det faktum att den pragmatiska förmågan främst visar sig i vardagliga situationer (Bishop, 1998; Bishop & Baird, 2001) och ger därför inte en korrekt klinisk bild av svårigheterna (Adams, 2002). Vidare mäter enskilda standardiserade test relativt få pragmatiska aspekter (t ex turtagning, inferens, initiativtagande i konversation) åt gången och ger således inget rättvist mått på hur förmågorna samverkar i en kontext. Därför bör enskilda kliniska test alltid kompletteras av andra bedömningsmetoder som grundas på olika typer av observationer (Adams, 2002). Enkäter och observationsprotokoll är mer omfattande på så vis att de är ämnade att uppskatta flera pragmatiska aspekter och skapar därmed en heltäckande profil över de pragmatiska förmågorna. I en studie gjord av Prutting och Kirchner (1987) utvärderas the Pragmatic Protocol (utvecklat av Prutting 1982) för sex olika diagnosgrupper bestående av både barn och vuxna. The Pragmatic Protocol är ett deskriptivt klassificeringsinstrument innehållande 30 pragmatiska parametrar (Prutting & Kirchner, 1987) och är ett inflytelserikt bedömningsinstrument bland engelskspråkiga kliniker (Adams, 2002; Leinonen et al., 2000). Ett problem vid klinisk bedömning via observation kan vara att kommunikationspartnern påverkar strukturen och innehållet i 4

6 interaktionen i någon riktning. Detta måste bedömaren vara uppmärksam på och beakta (Prutting & Kirchner, 1987). Ett annat bedömningsmaterial, The Pragmatics Profile of Everyday Communication Skills in Children - revised edition (Dewart & Summers, 1995), riktar sig mot barn i förskole- och skolåldern. Detta är ett intervjubaserat bedömningsmaterial som avser bedöma barns pragmatiska förmåga via intervju med föräldern. Fördelen med att söka information om barnets kommunikativa beteende hos en person som känner barnet väl, är att denne har observerat barnet under lång tid och kan därför ge en god representativ bild av barnets typiska beteende (Bishop, 1998). Båda de sistnämnda bedömningsinstrumenten syftar till att förse klinikern med en deskriptiv bild av den bedömda individens pragmatiska förmåga i relation till den förväntade, typiska, utvecklingen. Ett alternativt sätt att bedöma pragmatiska språksvårigheter via observation är bedömning med hjälp av den enkätbaserade Children s Communication Checklist (CCC), utvecklad av Bishop (1998). CCC syftar till att urskilja barn vars svårigheter huvudsakligen ligger i deras kommunikativa beteende snarare än i språkets struktur (Bishop, 1998). CCC har använts på barn i åldrarna 4 till 16 år (Bishop, 2003; Bishop & Baird, 2001). Enkäten innehåller en rad påståenden som beskriver kommunikativa beteenden i en viss situation. Enkäten är tänkt att fyllas i av pedagoger som känner barnet väl, vilket är en fördel eftersom pedagogen har sett barnet upprepade gånger i vardagssituationer, där pragmatiska svårigheter kan ge sig till känna. Enkäten kan också fyllas i av barnets föräldrar. Tolkning av resultatet görs av logoped, eventuellt i samarbete med psykolog eller pedagog. CCC är resultatet av en rad studier och två tidigare versioner av instrumentet, The Checklist, en pilotstudie (Bishop, 1998) och Checklist for language impaired children, CLIC (Bishop, 1998). Utifrån CLIC arbetade Bishop fram den första versionen av CCC bestående av 93 påståenden indelade i 14 breda områden, subskalor, som adresserar olika typer av kommunikativa beteenden. Reliabiliteten för den här första versionen testades i en studie på barn med SLI, i åldrarna 7 till 9 år. Resultaten från denna studie ledde till revidering av materialet. Antalet påståenden reducerades följaktligen till 70 då en del förkastades och/eller omfördelades på andra subskalor vilka dessutom minskade i antal till nio stycken. De första två subskalorna i enkäten, A (tal) och B (grammatik), berör språkets struktur. De följande fem subskalorna, C (initiativ), D (koherens), E (stereotyp konversation), F (användning av samtalskontext) och G (förmåga att knyta an i samtal) utgör en pragmatisk komposit och innehåller påståenden som behandlar kommunikativa beteenden. De sista två subskalorna, H (sociala relationer) och I (intressen), är aspekter av icke-verbalt beteende som ofta utgör svårigheter för individer inom autismspektrat. Bishop s avsikt med att ta med de två sistnämnda subskalorna var att se i vilken utsträckning pragmatiska svårigheter samvarierar med beteenden typiska för individer inom autismspektrat (Bishop, 2003). I preliminära studier med CCC har det framgått att den pragmatiska kompositen kan diskriminera mellan barn med semantic-pragmatic disorder och dem som har andra typer av SLI (Bishop, 1998). I en senare studie av Bishop och Baird (2001), lät man föräldrar och pedagoger fylla i CCC för 151 barn med olika typer av utvecklingsrelaterade svårigheter i åldersintervallet 5 till 17 år. Studien hade två huvudsakliga mål. Det ena var att undersöka huruvida föräldrar kunde tillhandahålla valida data som informanter. I tidigare studier av CCC hade enbart professionella, dvs. pedagoger och logopeder, fungerat som informanter. Resultaten från studien visade att föräldrar som informanter gav dataresultat med hög validitet (Bishop & Baird, 2001; se 5

7 också Bishop & Norbury, 2002). Det andra målet var att undersöka användbarheten av CCC i ett vidare urval av diagnoser och åldrar. Resultaten visade att CCC väl kan urskilja individer vilkas svårigheter främst är pragmatiska till sin natur och att CCC effektivt kan gradera svårighetsgrader inom kommunikationsförmågan hos de testade diagnosgrupperna (Bishop & Baird, 2001). Studien visade också att CCC går att använda i det testade åldersintervallet, dock med förutsättningen att barnet kan prata i hela meningar (Bishop & Baird, 2001). Översättningen av CCC till svenska gjordes vid Lunds universitet 2001, under ledning av Birgitta Sahlén och Ulrika Nettelbladt i samarbete med Dorothy Bishop (Andersson & Westman, 2002). Som ovan nämnts reviderades den första versionen av CCC och 14 subskalor blev nio. Två av de subskalor som ströks på grund av låg reliabilitet berörde semantik och prosodi (Bishop, 1998). De svenska översättarna valde dock att inkludera dessa för att undersöka om högre reliabilitet kunde uppnås i den svenska versionen av CCC. Subskalorna J (semantik) och K (prosodi) adderades följaktligen. Påståendena i subskala J (semantik) är konstruerade av Birgitta Sahlén och grundade på egna kliniska exempel. Påståendena i den sista subskalan, K (prosodi), är översatta från Bishop s första version av CCC (Andersson & Westman, 2002). Den svenska versionen av CCC består således av subskalorna A till K. Det är den här svenska versionen av CCC som författarna till föreliggande studie använt sig av. Andersson och Westman (2002) undersökte den svenska CCC versionens reliabilitet på barn med språkliga och/eller kommunikativa svårigheter i åldrarna 6 till 9 år (n=34) och fann att reliabiliteten för samtliga subskalor var tillfredsställande. Vidare demonstrerades hög reliabilitet på pragmatiska kompositen vilket talar för att svenska CCC är ett pålitligt instrument för att urskilja barn med övervägande kommunikativa svårigheter (Andersson & Westman, 2002). Typisk pragmatisk utveckling i relation till ålder och kön Kunskap om den typiska språkutvecklingen är grundläggande vid bedömning av språksvårigheter. Precis som vid alla kliniska bedömningar av utvecklingsrelaterade svårigheter, har man vid bedömning av pragmatisk förmåga stor nytta av att veta hur barnet presterar i relation till typisk utveckling. Systematiserad kunskap om hur barn i olika åldrar presterar inom ett givet område kan säga mycket om huruvida ett specifikt barn presterar åldersadekvat. Kunskapen med hänseende till normativa referensvärden för typisk pragmatisk utveckling är dock idag begränsad, och endast mycket ungefärliga åldersangivelser finns att tillgå (Adams, 2001, 2002; Leinonen et al., 2000; Perkins, 2007). Dewart och Summers (1995) tillhandahåller en tabell som beskriver ungefärlig tidpunkt för när specifika språkbeteenden relaterade till pragmatisk förmåga förväntas uppträda. Tabellen saknar specifika referenser, men är enligt Dewart och Summers utarbetad utifrån en bred uppsättning källor ur barnspråklitteraturen (Dewart & Summers, 1995). Några exempel på språkrelaterade beteenden som förväntas uppträda hos barn med typisk språkutveckling i åldrarna 4 till 7 år är: börjar utveckla förståelse för indirekta frågor, lär sig gradvis att anpassa konversationsstil till olika konversationspartners som skiljer sig åt i ålder, kön, status och familjaritet och när barnet inte lyckats göra sig förstått kan han/hon repetera meddelandet i en något omarbetad och utökad form, så att lyssnaren får mer information (Dewart & Summers, 1995, ss. 6 8). 6

8 Trots att CCC-enkätens ursprungliga ändamål var att urskilja barn med främst pragmatiska svårigheter från gruppen barn diagnostiserade med SLI, har senare studier föranlett efterfrågningar huruvida CCC kan användas för att identifiera pragmatiska svårigheter även hos barn med neuropsykiatriska utvecklingsavvikelser (Bishop & Baird, 2001; Bishop & Norbury, 2002; Norbury et al., 2004). Detta motiverade att fortsatta studier med CCC utökades med kontrollgrupper. I Bishop och Baird s undersökningar (2001) om bredare tillämpning av CCC var möjlig, samlades data in från typiskt utvecklade barn i åldrarna 6 till 16 år. Det förväntades att typiskt utvecklade barn skulle nå en takeffekt. Detta visade sig stämma på de flesta subskalor då medelvärdena var inom två poäng från max. Bishop och Baird (2001) fann att resultaten på några subskalor samt på den pragmatiska kompositen förbättrades signifikant med ålder hos de typiskt utvecklade barnen mätt med CCC (Bishop & Baird, 2001). Då CCC vunnit tillförlitlighet som bedömningsinstrument inom ett bredare tillämpningsområde, genomförde Yliherva, Loukusa, Pyper och Moilanen (2009) en studie med CCC på typiskt språkutvecklade finska barn i åldrarna 3 till 6 år med föräldrar som informanter. I samband med studien översattes materialet till finska. Syftet var att utvärdera främst pragmatisk förmåga hos barn med typisk språkutveckling och undersöka om det förelåg skillnader mellan åldrar och kön. Liksom Bishop och Baird (2001) fann Yliherva et al. (2009) att CCC identifierar åldersmässiga skillnader i medelpoäng vilket indikerar att den pragmatiska kompetensen ökar med ålder hos typiskt språkutvecklade barn i yngre åldrar (Yliherva et al., 2009). Flickor och pojkar presterade likvärdigt på alla subskalor som adresserar språklig/kommunikativ förmåga, det vill säga subskalorna A till G. Däremot visade resultaten en könsmässig skillnad i subskala I (intressen) som avser aspekter av icke-verbalt beteende. Knickmeyer, Baron- Cohen, Raggatt och Taylor (2005) gjorde en liknande studie med avsikt att undersöka eventuella könsskillnader avseende pragmatisk förmåga hos 4-åriga barn mätt med CCC. Resultaten på den pragmatiska kompositen visade inga skillnader mellan könen. Knickmeyer et al. (2005) konstaterar dock att antalet försökspersoner var litet (35 pojkar, 23 flickor), vilket innebär en risk för typ-2-fel, dvs. en risk för att studien inte kan påvisa ett samband trots att ett samband finns (Borg & Westerlund, 2006). Forskningen på könsskillnader avseende pragmatisk förmåga är i dagsläget knapphändig. Då pragmatisk förmåga påverkas av flera faktorer, bland annat kulturella förhållanden, ter sig rimligtvis typisk pragmatisk utveckling något annorlunda i andra länder än i de engelskspråkiga, där huvudparten av de hittills genomförda studierna av pragmatisk förmåga gjorts (Yliherva et al., 2009; Lloyd, Mann, & Peers, 1998). För att erhålla referensvärden för typisk pragmatisk utveckling i ett specifikt land, föreslår de finska författarna att studier med CCC även replikeras i andra länder (Yliherva et al., 2009). Syfte En betydande del av existerande forskning rörande barns pragmatiska förmåga fokuserar på barn med pragmatiska svårigheter. Vid klinisk bedömning av pragmatiska svårigheter är emellertid även kunskaper om typisk utveckling av pragmatisk förmåga av centralt värde. Behovet av utökade kunskaper om pragmatisk utveckling motiverar en studie som undersöker pragmatisk förmåga hos barn med typisk språkutveckling. Det faktum att flera av de faktorer som påverkar utvecklingen av pragmatisk förmåga 7

9 (kognitiva, sociala, lingvistiska och kulturella (Adams 2002)) kan antas skilja sig åt mellan olika länder (Yliherva et al. 2009), bidrar ytterligare till att motivera en svensk studie. Syftet med den aktuella studien var att undersöka den pragmatiska förmågan hos svenska barn med typisk språkutveckling i 4, 5 och 6-årsåldern mätt med CCC och med pedagoger som informanter. Våra frågeställningar var: Hur skiljer sig den pragmatiska förmågan mätt med Children's Communication Checklist mellan åldersgrupperna 4-, 5- och 6-åringar hos barn med typisk språkutveckling? Hur skiljer sig den pragmatiska förmågan mätt med Children's Communication Checklist mellan pojkar och flickor i åldersgruppen 4 till 6 år hos barn med typisk utveckling? Metod Medverkande i föreliggande studie var pedagoger vilka i texten refereras till som informanter eller pedagoger. De barn som medverkade och som utgjorde försökspersonerna i föreliggande studie refereras i texten till som barnen eller försökspersonerna. Försökspersoner I studien ingick totalt 112 barn i åldrarna 4, 5 respektive 6 år (Tabell 1). Barnen delades in i tre grupper efter ålder. Åldersgrupperna bestod av 4-åringar (n = 30), 5- åringar (n = 39) och 6-åringar (n = 43). Tre försökspersoner utöver de 112 fick uteslutas då de hunnit fylla sju år. Tabell 1 Antal barn samt medelålder indelade efter åldersgrupp och kön 4-åringar 5-åringar 6-åringar Totalt Flickor 15 (4:7 år) 18 (5:6 år) 25 (6:6 år) 58 (5:8 år) Pojkar 15 (4:6 år) 21 (5:7 år) 18 (6:6 år) 54 (5:7 år) Totalt 30 (4:7 år) 39 (5:7 år) 43 (6:6 år) 112 (5:8 år) Ett antal exklusionskriterier och ett inklusionskriterium användes vid urvalet av barnen (Tabell 2). Exklusionskriterier antogs för att i möjligaste mån kontrollera att försökspersonerna kunde tillskrivas en typisk språkutveckling. Valet av exklusionskriterier baserades på Bishop s syn på vad som påverkar typisk språkutveckling (Bishop, 1998; Bishop, 2003). 8

10 Tabell 2 Kriterier vid urvalet av försökspersoner Exklusionskriterier uppenbara språkliga svårigheter talar fler språk än svenska i hemmet hörselnedsättning fysiskt funktionshinder kronisk sjukdom pågående specialundervisning Inklusionskriterium pedagogen måste ha känt barnet i minst tre månader* Notering. *Tremånadersgränsen anses vara tillräcklig för att en pedagog ska ha en adekvat uppfattning om barnets kommunikativa beteende (Bishop, 1998; Bishop & Baird, 2001; Bishop, 2003). Barnen rekryterades från förskolor och skolor inom Huddinge kommun, Stockholms län. Valet av Huddinge kommun som rekryteringsbas grundades på att Huddinge kommun uppvisade en socioekonomisk profil som relativt väl motsvarade den socioekonomiska profilen för Storstockholm (Regionsplanekontoret Stockholms läns landsting, 2010). Tillvägagångssätt Inledningsvis kontaktades samtliga grundskolerektorer samt förskolechefer i Huddinge kommun. Ett informationsbrev skickades sedan med e-post till de kontaktade rektorerna och förskolecheferna varpå de avböjde medverkan eller vidarebefordrade namn på intresserade pedagoger (45 % deltog, 39 % avböjde medverkan, 16 % svarade inte). I stort sett alla som avböjde medverkan gjorde det mot bakgrund av att de inte hade barn som matchade kriterierna för deltagande i deras förskolor/skolor. De skolor och förskolor som valde att delta i studien erbjöds en kort föreläsning om pragmatisk förmåga efter att studien avslutats. De intresserade pedagogerna kontaktades via telefon och e-post. Totalt deltog 36 pedagoger varav en man och resten kvinnor. De flesta pedagogerna fick även chans att ställa frågor kring projektet till författarna vid ett möte på deras respektive arbetsplatser. De hade också möjlighet att ta kontakt vid behov av ytterligare handledning. Pedagogerna skötte urval av försökspersoner enligt det inklusionskriterium och de exklusionskriterier som angivits ovan (se Försökspersoner). Dessa fanns angivna i informationsbrevet som skickades till dem. I ett föräldrainformationsbrev som delades ut till aktuella vårdnadshavare adresserades frågor om konfidentialitet/anonymitet, hantering av personuppgifter, rätten att avbryta medverkan m.m. För att barnet skulle kunna delta i undersökningen krävdes skriftligt informerat samtycke från samtliga vårdnadshavare. Bland de barn vars vårdnadshavare lämnat ett signerat medgivande valde pedagogerna slumpmässigt ut fyra barn från respektive förskoleavdelning/förskoleklass. Antalet slumpmässigt valda barn var avhängigt huruvida det fanns barn som matchade kriterierna i den aktuella barngruppen. Detta antal varierade stort mellan olika områden i Huddinge. Om barnunderlaget var tillräckligt stort för att pedagogen skulle kunna lotta ut fyra barn gjordes det. I de fall då antalet barn som matchade kriterierna var fyra eller färre, ansågs lottning omotiverat eftersom slumpen kunde anses ha avgjort att just de 4 barnen eller färre återstod. Vidare fyllde en pedagog, som känt barnet i minst tre månader, i CCC-enkäten för vart och ett 9

11 av de slumpmässigt valda barnen. Enkäten tog ca minuter att fylla i. Barnen själva var inte aktiva i studien. Insamlingen av färdigifyllda CCC-enkäter gjordes personligen av författarna. Material CCC-enkätens påståenden syftar till att ge en bild av barnets kommunikativa beteende vilket åstadkoms genom att fånga de intryck som barnet gör på de personer som dagligen träffar barnet. Pedagogerna ombads fylla i en CCC-enkät (svenska versionen) (Nettelbladt, Radeborg & Sahlén, 2003) för varje barn som lottats ut från deras respektive slutgiltiga urvalsgrupper. Enkätens sex sidor består av 79 påståenden, fördelade på nio subskalor (Tabell 3). Påståendena beskriver både positiva aspekter av kommunikationen och kommunikativa svårigheter. Pedagogen instruerades att begrunda påståendena och bedöma huruvida barnets beteende stämmer med påståendet eller ej. Flera svarsalternativ fanns att välja mellan men endast ett skulle ringas in; 1 stämmer helt, 2 stämmer i viss utsträckning, 3 stämmer inte alls samt om påståendet absolut inte kunde bedömas gavs alternativet, X kan inte bedömas. Det sistnämnda svarsalternativet uppmanades pedagogen använda i så liten utsträckning som möjligt eftersom för många X ger ett icke användbart resultat. Enkätens försättsblad innehåller förutom ovan nämnd instruktion/information till den som fyller i enkäten även utrymme för att fylla i viss information om barnets identitet (namn, kön, födelsedatum), dagens datum, bedömarens (pedagogens) namn, barnets klass och skola. Dessutom ombads pedagogerna fylla i hur länge de känt barnet samt om barnet erhöll specialundervisning, om det hade en hörselnedsättning, bestående fysiskt handikapp eller kronisk sjukdom och vilket språk som talades i hemmet. De fyra sistnämnda frågorna har antagits som exklusionskriterier och nekades således genomgående. De enskilda subskalorna C till och med G berör olika aspekter av pragmatisk förmåga och tillsammans utgör de den pragmatiska kompositen. Resultaten på de enskilda subskalorna (C, D, E, F och G var för sig) talar om hur barnet presterar inom respektive pragmatiska aspekt medan resultatet på den pragmatiska kompositen ger en uppfattning om barnets övergripande pragmatiska förmåga. Data från respektive subskala, pragmatiska kompositen och totalpoängen sammanställdes med hjälp av den excel-fil som tillhandahålls av utgivaren av Svenska CCC för sammanställning av poängresultat. De inmatade formlerna i denna excel-fil skötte poänguträkningen enligt en särskild systematik som finns beskriven i svenska CCC-manualen (Nettelbladt et al., 2003). Nedan följer en beskrivning av poänguträkningen enligt denna. De olika svarsalternativen gav olika poäng. De påståenden som beskriver en kommunikativ styrka hos barnet och som besvarades med Stämmer helt gav -2 poäng, Stämmer i viss utsträckning gav -1 poäng och Stämmer inte alls gav 0 poäng. De påståenden som beskriver en kommunikativ svårighet hos barnet och som besvarades med Stämmer helt gav +2 poäng, Stämmer i viss utsträckning gav +1 poäng och Stämmer inte alls gav 0 poäng. Poänguträkningen baseras på ett system där en baspoäng på 30 är samma för varje subskala. Den sammanlagda poängen från varje påstående i en subskala räknades ihop och subtraherades därefter från 30. Tolkning av resultat på CCC sker enligt principen att ju högre poäng desto bättre förmåga medan lägre poäng indikerar sämre förmåga. I de subskalor där Kan inte bedömas markerats för något eller några påståenden gjordes en beräkning som gav en förväntad, proportionerligt riktig, 10

12 poäng grundad på poängen från övriga valda svarsalternativ i subskalan. Detta kunde göras förutsatt att antalet Kan inte bedömas inte utgjorde mer än en femtedel av samtliga svarsalternativ i subskalan. Den exakta formeln för denna beräkning är: (totalsumma på subskalan / antal besvarade påståenden) x antal frågor i subskalan (Nettelbladt et al., 2003). Tabell 3 Subskalor i CCC Subskala Exempel på innehåll i subskalorna Exempel på påståenden A. Tal, förståelighet och flyt Förmåga att uttala språkljud samt talflyt i samtal Nr. 3*: Barnet gör sällan några uttalsfel. B. Grammatik Meningslängd, meningsuppbyggnad, ordföljd och grammatiska böjningar Nr. 15**: Barnet använder pronomen felaktigt, säger t ex hons istället för hennes eller C. Initiativ Förmåga att ta initiativ till och upprätthålla samtal på ett socialt lämpligt sätt D. Koherens Förmåga att producera en serie yttranden formade till en sammanhängande enhet E. Stereotyp konversation Tendens att byta ämne i konversationen till eget favoritämne samt att överanvända stående uttryck och fraser som verkar inlärda F. Användning av samtalskontext G. Förmåga att knyta an i samtal Förmåga att dra nytta av kontexten i ett samtal, det vill säga behärska språkförståelse, språkproduktion och social förståelse i förhållande till kontexten Förmåga att delta och vara aktiv i ett samtal samt förmåga att använda och tolka kroppsspråk H. Sociala relationer Berör barnets sociala förmåga, både i förhållande till jämnåriga och vuxna I. Intressen Tendens till överdriven fokusering på egna specifika intressen J. Semantik Förmåga att förstå språkets innehållsaspekter och ordens betydelse K. Prosodi Berör talets rytmiska, dynamiska och melodiska egenskaper Notering. *Påstående som beskriver ett positivt kommunikativt beteende. **Påstående som beskriver en kommunikativ svårighet. honoms istället för hans. Nr. 18**: Barnet berättar för folk sådant som dom uppenbarligen redan vet. Nr. 25**: Det är svårt att förstå vad barnet säger eftersom innehållet verkar ologiskt och osammanhängande. Nr. 33**: Barnet tar inte hänsyn till vad samtalspartnern vill tala om utan styr samtalet till sitt favoritämne. Nr. 41*: Barnet förstår ironi. Han/hon blir road och inte arg om någon t ex säger fint väder en regnig dag. Nr. 50*: Barnets kroppsspråk stämmer överens med vad hon/hon säger. Nr. 62**: Barnet är ouppmärksamt och tankspritt med välbekanta vuxna. Nr. 70**: Barnet vill hellre vara med vuxna än med andra barn. Nr 73**: Barnet förväxlar ord som innehållsmässigt tillhör samma område eller ligger nära varandra i betydelse, använder t ex stol för bord eller källare för vind. Nr. 78*: Barnets satsmelodi förefaller vara utan anmärkning. Den svenska CCC-manualen (Nettelbladt et al., 2003) innehåller två riktvärden (cutoff-värden) för tolkning av poängresultat för den pragmatiska kompositen. Det ena cutoff-värdet, 132 poäng, utgör gränsen för pragmatiska svårigheter. Denna cut-off-gräns 11

13 är tagen från Bishop s studie från Cut-off-värdet baseras på resultat för den pragmatiska kompositen hos barn i åldrarna 7 till 9 år med SLI och semantic-pragmatic disorder. Detta cut-off-värde har man hållit fast vid även i senare internationella studier med CCC (Adams, Baxendale, Lloyd, Aldred, 2005; Bishop & Baird, 2001; Bishop & Norbury, 2002). Det andra cut-off-värdet, 140 poäng, utgör gränsen för språkliga/kommunikativa svårigheter. Detta cut-off-värde har utarbetats av Andersson och Westman (2002) och är baserat på resultat för den pragmatiska kompositen hos svenska barn i åldrarna 6 till 9 år med språkliga och/eller kommunikativa svårigheter. Andersson och Westman framhåller att värdet inte är slutgiltigt utan kan komma att revideras i fortsatt utvecklingsarbete (Andersson & Westman, 2002). Statistisk analys Den statistiska analysen gjordes i Statistical Packages for Social Sciences version 19 (SPSS Inc., Chicago, IL). För analys av gruppskillnader användes genomgående två gånger tre oberoende ANOVA. Oberoende variabler utgjordes av kön (flicka, pojke) och ålder (4 år, 5 år, 6 år). Beroende variabel utgjordes av pragmatisk komposit (C-G), totalpoäng (A-K) och subskalorna A-K individuellt. Resultaten för fyra barn räknades bort från beräkning av totalpoäng. Ett barn räknades bort från beräkning av pragmatisk komposit. Ett barn räknades bort vid beräkning av subskala B, ett barn från subskala C och två barn räknades bort från subskala J (se Tabell 3 i resultatdelen). För post hocanalys, d.v.s. multipla parjämförelser, användes Fisher s Least Significant Difference test (Fisher s LSD). Signifikansnivå för samtliga statistiska beräkningar sattes till p <.05. Forskningsetiska överväganden Då CCC är en enkät innehållande påståenden som beskriver både positiva kommunikativa beteenden och kommunikativa svårigheter kunde det inte uteslutas att pedagogen som fyller i enkäten förvärvar ny kunskap inom området. Vidare kunde detta komma att innebära att pedagogerna får ett annat synsätt på olika kommunikativa beteenden och följaktligen upptäcker sidor hos barn i barngruppen som de ej tidigare lagt märke till. Den nyvunna kunskapen inom området för pragmatisk förmåga hos barn torde inte leda till något annat än att pedagogen rent hypotetiskt skulle förstärka eventuella svaga sidor hos ett barn som hon/han upptäcker har svårigheter av pragmatisk karaktär. Etikprövningsnämnden godkände studien (2011/1-31/5). Barnens deltagande förutsatte ett signerat medgivande från båda vårdnadshavarna och signerade medgivanden för de barn som ej skattats med CCC (det vill säga ej lottades fram) strimlades. Enkäterna avidentifierades och kodades inför dataanalys. De enda personuppgifter som framgick i enkätsvaren var barnets kön och ålder. En elektronisk datafil skapades med enkätresultaten, kön, ålder och kodnummer. De avidentifierade enkäterna låstes därefter in i ett skåp på Enheten för Logopedi, CLINTEC, KI, tillsammans med kodnyckel och signerade medgivanden. All data analyserades avidentifierade och resultat redovisades endast på gruppnivå för respektive åldersgrupp. Detta innebar att barnens anonymitet bevarades. Då barnens namn förekom på 12

14 respektive enkät samt att vårdnadshavarnas godkännande i form av en namnunderskrift samlades in och hanterades av författarna till föreliggande studie, anmäldes forskningsregister till Personuppgiftsanbudet enligt gängse rutiner vid KI. Resultat Tabell 4 visar skillnader i medelpoäng mellan de olika åldersgrupperna för varje subskala samt pragmatisk komposit och totalpoäng. Generellt ökar medelpoängen med ökad ålder. Resultatet på CCC ska tolkas enligt principen att en lägre poäng innebär sämre förmåga, medan en högre poäng innebär bättre förmåga. Som jämförelse till medelpoängen från föreliggande studie redovisas också en kolumn bestående av medelpoäng från studien av Bishop och Baird (2001). Kolumnen visar ej resultat för de två sista subskalorna (J och K) eftersom den engelska versionen enbart består av subskalorna A I. Tabell 4 visar också lägsta och högsta erhållna poäng för hela gruppen försökspersoner. Lägsta och högsta erhållna poäng för den pragmatiska kompositen är av särskilt intresse, eftersom den pragmatiska kompositen ligger till grund för de cut-off-värden som enligt manualen till Svenska CCC indikerar gränserna för pragmatisk språkstörning (132) och språkliga/kommunikativa svårigheter (140). Dessa cut-off-värden är baserade på poängresultat från barn i åldrarna 6 till 9 år. En granskning av poängfördelningen för varje åldersgrupp visar att den lägsta respektive högsta erhållna poängen på den pragmatiska kompositen hos 4-åringarna var 121 och 160. Vidare var 5-åringarnas lägsta respektive högsta erhållna poäng 137 och 160. Sexåringarnas lägsta respektive högsta erhållna poäng på den pragmatiska kompositen var 144 och 161. Figur 1 visar spridningen av erhållna poängresultat på den pragmatiska kompositen för respektive åldersgrupp. Figuren illustrerar att variationsvidden minskar med ökad ålder. Figur 1. Antal barn som erhållit ett visst poängresultat på variabeln pragmatisk komposit fördelat på 4- åringar, 5-åringar och 6- åringar. 13

15 Tabell 4 Medelpoäng (M) och standardavvikelse (SD) på CCC s delkomponenter per åldersgrupp samt jämförelsevärden för 6-16-åringar Skalor* 4-åringar 5-åringar 6-åringar 6-16-åringar** Min- & Maxpoäng Variations- Vidd M SD (n) M SD (n) M SD (n) M SD (n) A (30) (39) (43) (31) B (30) (39) (42) (31) C (30) (39) (42) (31) D (30) (39) (43) (31) E (30) (39) (43) (31) F (30) (39) (43) (31) G (30) (39) (43) (31) H (30) (39) (43) (31) I (30) (39) (43) (31) J (30) (39) (41) K (30) (39) (43) Pragmatisk komposit (30) (39) (42) (31) Totalpoäng (30) (39) (39) Notering. * A tal, B grammatik, C initiativ, D koherens, E stereotyp konversation, F användning av samtalskontexten, G förmåga att knyta an i samtal, H sociala relationer, I intressen, J semantik, K prosodi; Pragmatisk komposit = summering av subskalorna C-G ** Värden från Bishop och Baird (2001) 14

16 Tabell 5 visar att medelpoängen för flickor är högre än medelpoängen för pojkar för samtliga skalor. Tabell 5 Medelpoäng (M) och standardavvikelse (SD) på CCC för respektive kön samt för hela gruppen försökspersoner Skalor* Flickor Pojkar Hela gruppen Min- & Variations- Max-poäng vidd M SD (n) M SD (n) M SD (n) A (58) (54) (112) B (58) (53) (111) C (57) (54) (111) D (58) (54) (112) E (58) (54) (112) F (58) (54) (112) G (58) (54) (112) H (58) (54) (112) I (58) (54) (112) J (57) (53) (110) K (58) (54) (112) Pragmatisk komposit (57) (54) (111) Totalpoäng (56) (52) (108) Notering. * A tal, B grammatik, C initiativ, D koherens, E stereotyp konversation, F användning av samtalskontexten, G förmåga att knyta an i samtal, H sociala relationer, I intressen, J semantik, K prosodi Figur 2 visar att flickor genomgående uppnår en högre medelpoäng på den pragmatiska kompositen än pojkar när åldersgrupperna jämförs var för sig. Figur 2 visar också att medelpoängen på den pragmatiska kompositen ökar med ökad ålder både för flickor och för pojkar. Figur 2. Medelpoäng för åldersgrupperna 4-åringar, 5- åringar och 6-åringar fördelat på kön. 15

17 Effekt av ålder respektive kön Variansanalyserna visade ingen interaktionseffekt mellan kön och ålder varken på den pragmatiska kompositen, totalpoängen eller på enskilda beräkningar på subskalorna. Signifikant huvudeffekt av ålder framkom för pragmatisk komposit (F 2, 105 = 6.03, p =.003), och för totalpoäng (F 2, 102 = 5.03, p =.008). Post-hoc-analys visade signifikanta skillnader mellan 4-åringar och 6-åringar för pragmatisk komposit (Fisher s LSD a = 0.05, p =.001), och mellan 4-åringar och 6-åringar för totalpoäng (Fisher s LSD a =.05, p =.001). Vidare framkom en signifikant huvudeffekt av ålder för subskala D: koherens (F 2, 106 = 4.34, p =.015), subskala E: stereotyp konversation, (F 2, 106 = 3,074, p =.050), subskala F: användning av samtalskontext (F 2, 106 = 3.60, p =.031), subskala G: förmåga att knyta an i samtal (F 2, 106 = 3.40, p =.037), subskala J: semantik (F 2, 104 = 4.89, p =.009) och subskala K: prosodi F 2,106 = 3.79, p =.026). Post-hoc analys visade signifikanta skillnader mellan 4-åringar och 5-åringar samt mellan 4-åringar och 6- åringar för subskala D: koherens (Fisher s LSD a =.05, p =.01; Fisher s LSD a =.05, p =.012), mellan 4-åringar och 6-åringar för subskala E: stereotyp konversation (Fisher s LSD a =.05, p =.015), mellan 4-åringar och 6-åringar för subskala F: användning av samtalskontext (Fisher s LSD a =.05, p =.005), mellan 4 och 6-åringar för subskala G: förmåga att knyta an i samtal (Fisher s LSD a =.05, p =.007), mellan 4-åringar och 5- åringar samt mellan 4-åringar och 6-åringar för subskala J: semantik (Fisher s LSD a =.05, p =.005; Fisher s LSD a =.05, p =.008) samt mellan 4-åringar och 5-åringar respektive 4-åringar och 6-åringar för subskala K: prosodi (Fisher s LSD a =.05, p =.021; Fisher s LSD a =.05, p =.014). Variansanalyserna visade också signifikanta huvudeffekter av kön för pragmatisk komposit (F 1, 105 = 7.21, p =.008), och för totalpoäng (F 1, 102 = 7.90, p =.006). Vidare framkom signifikanta huvudeffekter av kön för subskala E: stereotyp konversation (F 1, 106 = 6.76, p =.011), subskala G: förmåga att knyta an i samtal (F 1, 106 = 7.49, p =.007), subskala H: sociala relationer (F 1, 106 = 7.35, p =.008) samt för subskala I: intressen (F 1, 106 = 4.06, p =.046). Tabell 6 visar att huvudeffekter av kön och/eller ålder var signifikanta på alla subskalor förutom på A: tal, B: grammatik och C: initiativ. Huvudeffekter av både kön och ålder var signifikanta för subskala E: stereotyp konversation och G: förmåga att knyta an i samtal, på den pragmatiska kompositen (C-G) och på totalpoäng. Inga signifikanta skillnader hittades mellan 5-åringar och 6-åringar. Tabell 6 Sammanfattning av signifikanta skillnader mellan åldersgrupper och mellan kön. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan 5- och 6-åringar. Signifikanta Pragmatisk Totalskillnader* komposit poäng hittades mellan: A B C D E F G H I J K 4-åringar och 6-åringar x x x x x x x x 4-åringar och 5-åringar x x x kön x x x x x x Notering: * Signifikansnivå α =.05 16

18 Diskussion Resultatdiskussion Studiens syfte var att undersöka pragmatisk förmåga hos barn med typisk språkutveckling i åldersgrupperna 4, 5 och 6 år med hjälp av CCC och med pedagoger som informanter. Vi undersökte hur den pragmatiska förmågan, mätt med CCC, skilde sig mellan de aktuella åldersgrupperna och hur flickor och pojkar presterade i relation till varandra. Studien visade att medelpoängen på flera delkomponenter (pragmatisk komposit, totalpoäng och enskilda subskalor) på CCC skilde sig signifikant mellan åldersgrupperna 4-åringar och 6-åringar. Studien visade också signifikanta skillnader mellan åldersgrupperna 4-åringar och 5-åringar avseende ett mindre antal subskalor. Vidare visade studien små men signifikanta skillnader mellan flickors och pojkars medelpoäng på ett flertal delkomponenter. Generellt för alla signifikanta skillnader mellan åldersgrupperna gällde att medelpoängen var högre för äldre åldersgrupper jämfört med för yngre. De signifikanta skillnaderna mellan flickor och pojkar visade i samtliga fall en högre medelpoäng för flickor än för pojkar. Den pragmatiska kompositen som består av subskalorna C (initiativ), D (koherens), E (stereotyp konversation), F (användning av samtalskontexten) och G (förmåga att knyta an i samtal), kan enligt tidigare studier urskilja barn vars huvudsakliga svårigheter är pragmatiska till sin natur (Bishop, 1998; Bishop & Baird, 2001; Ketelaars, Cuperus, van Daal, Jansonius, Verhoeven, 2009). Liksom Yliherva el al. (2009) ville författarna till föreliggande studie främst undersöka den pragmatiska förmågan närmare hos typiskt utvecklade barn mätt med CCC. Därför redovisas särskilt resultat för den pragmatiska kompositen. Ålder. Föreliggande studie visade att pragmatisk förmåga mätt med CCC hos barn med typisk språkutveckling var differentierbar mellan åldersgrupperna 4 och 6 år. Multipla parjämförelser mellan åldersgrupperna visade att flest signifikanta skillnader fanns mellan 4-åringar och 6-åringar. Resultaten visade signifikanta skillnader mellan dessa åldersgruppers medelpoängresultat på den pragmatiska kompositen samt på den beräknade totalpoängen. Även vid beräkningar på enskilda subskalor skilde sig 4- åringarnas och 6-åringarnas medelpoängresultat på subskalorna D (koherens), E (stereotyp konversation), F (användning av samtalskontext), G (förmåga att knyta an i samtal), J (semantik) och K (prosodi). Fyra av de nämnda subskalorna (D, E, F och G) ingår i den pragmatiska kompositen men visade alltså signifikanta skillnader även var för sig. I den finska studien på typiskt utvecklade barn i åldrarna 3 till 6 år, fann även Yliherva et al. (2009) att subskalorna D (koherens) och F (användning av samtalskontext) visade skillnader mellan åldersgrupperna 4 och 6 år. Att både den finska studien och föreliggande studie uppvisade liknande resultat med hänseende till åldersskillnader beträffande koherens och användning av samtalskontext talar för den faktiska utvecklingen inom dessa pragmatiska områden (Yliherva et al., 2009; se också Ryder & Leinonen, 2003). Skillnader mellan 4-åringar och 5-åringar syntes enbart på en av subskalorna tillhörande den pragmatiska kompositen, D (koherens). Beräkningar på denna subskala visade även skillnader mellan 4-åringar och 6-åringar. Vidare, som ovan nämndes, fann likaså Yliherva et al. (2009) skillnader för subskala D och då mellan 3- och 6-åringar 17