Läraren, lärandet och informationsteknologin

Transkript

1 Bodil Jönsson Läraren, lärandet och informationsteknologin "Vi vet att internet riskerar att öka klyftan mellan fattiga och rika länder ytterligare. För oss gäller det ändå att hänga med så gott vi kan." Så säger Americo Muchanga, skapare av Mocambiques nationella plan för en informationsteknologi som kan hjälpa till att motverka landets fattigdom. Han tar samtidigt ett steg tillbaka och gör ett viktigt tillägg: "Men vi skall inte sätta för stort hopp till tekniken. Vi har varken kunskap eller infrastruktur för det." Jag heter Bodil Jönsson, och precis så, precis med det citatet av Americo Muchanga, vill jag börja den här introduktionsföreläsningen om "Läraren, lärandet och informationsteknologin". För han har ju faktiskt rätt. Det handlar inte bara om att det skall finnas en infrastruktur och datorer som kan klara fukt och damm och värme - det handlar också om den omgivande kulturen och om att informationsteknologin skall kunna växelverka med den människosyn och kunskapssyn som finns där. Informationsteknologin passar något så när in i Sverige i dag, även om det fortfarande finns ett visst motstånd och avståndstagande från bland annat delar av skolvärlden. Men den passar inte in överallt på jorden. Och den passade inte heller här för t.ex. 50 år sedan. Jag skriver mer om detta i "Till en lärare". 2. Informationsteknologin och kulturen Också om informationsteknologin hade funnits redan på 50-talet, hade den inte passat in i den auktoritära skolan. I klassrummet skulle det finnas en lärare som var sändare, och där skulle finnas elever som främst var mottagare. Inte nyfikna elever, inte sökare och skapare i större behov av återkoppling än av föreläsningar och instruktioner. I själva verket har "IT och lärande" ännu ingen sammanhållen gedigen vetenskaplig bakgrund att luta sig mot. Det finns t. ex. inte någon vetenskaplig sökologi som kan analysera lärande inom och utom skolan utifrån ett perspektiv som innebär en 180-gradersomvändning: från pedagogikens sändare - mottagarekoppling "genom fostran och undervisning" över till ett sökande och återkopplande. Ingen kan klandras för att en sådan vetenskap inte finns ännu - makroförutsättningarna har helt enkelt inte funnits. Men nu finns de, och nu spirar forskningsinitiativen runt om i världen. Också det här kursmomentet är ett exempel på ett sådant försök. Den utgör nämligen ett kombinerat utbildnings- och forskningsmoment. Mer om det sedan.

2 3. Informationsteknologi, människosyn och kunskapssyn Michel de Montaigne Jean-Jacques Rousseau Johann Heinrich Pestalozzi Sören Kierkegaard Maria Montessori Celestin Freinet Paulo Freire Jag tror att det är viktigt att botanisera lite i pedagogikens brokiga idéhistoria och se efter vad man kan hitta som passar in i IT-eran. Upp dyker då t.ex. Montaigne, Rosseau, Pestalozzi, Kierkegaard, Montessori, Freinet och Freire,: Michel de Montaigne skrev i sina Essäer 1580 att "Ständigt skriker man i våra öron som om man hällde vatten i en tratt, och det enda vi förväntas göra är att upprepa det man säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven få pröva sig fram efter sin själs förutsättningar. Det är bra att låta eleven trava framför sig så kan man studera gångarten." (Essäerna finns förresten i en utmärkt översättning till svenska av Jan Stolpe från 1986). Jean-Jacques Rousseau skrev 1764 i "Emile eller om uppfostran" att individen (läs "pojken", för med flickors utveckling var det inte så viktigt), mår bäst av att utvecklas i frihet. Den vuxne skall inte lägga sig i för mycket. Barnet bör få börja sitt liv och tänkande i ett fritt naturtillstånd och få använda sig av alla sina sinnen för att lära sig om världen. Den vuxne (helst pappan) skall finnas där bara som vägledare. Johann Heinrich Pestalozzi ansåg liksom Rousseau att människan var god av naturen, att utbildning mest handlade om att ta bort onödiga hinder för inlärning och att ge hjälp till självhjälp (han kom förresten att få stort inflytande på svensk skola, jämför gärna med vad Hans Larsson skriver om detta i "Rousseau och Pestalozzi i våra dagars pedagogiska brytningar", år 1910) Sören Kierkegaard med hans ord om att "om man skall föra en människa mot ett bestämt mål, måste man hitta henne där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga". Maria Montessori som menade att lärarens viktigaste roll var att observera eleverna och deras utveckling och handleda och inspirera dem utifrån deras egna utgångspunkter. Celestin Freinet med grundidén att elever själva skall utforska sin omvärld, producera sina egna material och korrespondera med barn från andra länder (han skulle bara vetat hur självklart detta blev - via informationsteknologin). Det finns Freinet-skolor i Sverige också. Slutligen Paulo Freire med hans medvetandegörande och frigörande pedagogik, hans inverkan på svensk förskola och skola och hans verk, bl.a. "Pedagogik för förtyckta". Samtidigt som jag gör de här nedslagen, vill jag markera att dessa människorna må ha varit föregångsmänniskor, men de var inte föregångare i allt. T ex känner vi oss helt främmande inför Rousseaus syn på flickor och kvinnor. Och också inför hans syn på funktionshindrade människor som några som det inte är lönt att försöka lära någonting. Det är nu vår sak att forma våra teorier utifrån våra erfarenheter. Ibland kan vi göra det genom att dra de gamla idéerna ett steg längre. T.ex. kan vi ta Kierkegaards "Om man vill föra en människa mot ett bestämt mål, skall man hitta henne där hon är och börja just där". Drar jag detta fram till informationstekniken, blir inte längre poängen att jag ska hitta dig där du är, utan jag ska som lärare försöka stötta dig så att du kan hitta dig själv där du är och börja just där. Vidare: vi kan glädjas åt att Pestalozzi, Montessori, Freinet och Freire alla värnade om människor med inlärningssvårigheter. Men vi kan också notera att de inte hade det så lätt som vad vi har att

3 individualisera. Vi kan t.ex. låta människor välja mellan det auditiva, det visuella och en samtidig kombination av båda två. Sådana valmöjligheter är förstås speciellt viktiga för människor med hörsel- eller synnedsättningar och för människor som till följd av kognitiva handikapp har ett renodlat visuellt eller auditivt lärande. Men också alla vi andra har profiler för vår perception som kan vara nog så distinkta. Man kan föredra en viss perceptionskanal eller att kombinera dem på ett speciellt sätt. Känn nu efter själv: vill du helst bara lyssna till detta, vill du bara läsa eller vill du lyssna och läsa och se bilder samtidigt? 4. Specialläraren, speciallärandet och specialinformationsteknologin 1. en pedagogisk struktur, 2. en pedagogisk metod, 3. ett pedagogiskt innehåll 4. en pedagogisk miljö Själv arbetar jag till vardags på Certec på Lunds tekniska högskola med teknik och människor som har olika funktionshinder. Vi arbetar också med pedagogik i dessa sammanhangen, och det är erfarenheterna från detta snarare än mitt engagemang i långsiktigt hållbar utveckling som ligger bakom att jag får hålla den här delkursen för er. Certec gör en stark satsning på att utveckla och använda IT för dem som relativt sett kanske kan ha allra störst nytta av den. För människor med psykiska funktionshinder, för människor som klarar bildspråk men inte skrift, för människor som vill studera på universitet trots sitt funktionshinder, för blinda människor som skulle kunna ha nytta av känselgränssnitt. Potentialen på Certec utgörs av skillnaden mellan de stora svårigheter som funktionshindrade människor har att brottas med och de möjligheter som faktiskt finns. Ibland tror vi att ju större skillnaden är mellan möjligheter och svårigheter, desto större är chansen att man faktiskt kommer på något genuint nytt. Du är välkommen att botanisera fritt på Kanske hittar du då också fram till Björn Breidegard och hans licentiatuppsats om en datorexekverbar modell för lärande. Syftet med det arbetet är inte att överutnyttja modellen till att dra slutsatser om mänskligt lärande men väl att bättre komma underfund med vad man tror sig veta eller inte tror sig veta om mänskligt lärande och att via körningar av modellen bidra med inspiration till nya hypoteser om lärande. På Certecs sajt kan du lära dig mycket om hur människor med olika inlärningssvårigheter lär sig, vilka svårigheter de har, och vilka möjligheter de har. Jag tror också att du kan lära dig en hel del om det mer generella: om många människors lärande. För det är så för de flesta av oss att vi lär oss så lätt och vi undervisar så lätt, att vi just därför inte så lätt kan komma underfund med själva grundmekanismerna i lärandet. Här kan det särskilda fungera som en eye-opener. När jag t.ex. berättar för dig om Eve Mandres sätt att se på lärande och undervisning, skall du veta att hennes fyra viktiga punkter, de har hon fått just från sitt arbete med människor som har uttalat svårt att lära sig. De fyra punkter hon naglar fast som dem man måste tänka på i alla sammanhang, det är 1. en pedagogisk struktur, 2. en pedagogisk metod, 3. ett pedagogiskt innehåll (det finns ingen som kan lära sig något om det inte finns något innehåll) Men det räcker inte med detta, utan det skall också till 4. en pedagogisk miljö som är sådan att människan kan lära sig någonting

4 Och ibland är det just miljön som avgör om man kan lära sig något eller ej. Att Eve har blivit så medveten om det här är en följd av att hon har undervisat människor som inte klarar att lära sig något överhuvudtaget i en skolsal. För dem räcker det alltså inte att modifiera struktur, metod och innehåll så som det kan göra för oss andra - de måste först och främst ut ur skolsalen. Vid närmare eftertanke är det kanske så för många elever att mycket av lärandet skulle vinna på att det skedde utanför klassrummet. Inte bara på exkursioner och konserter eller idrottsdagar (vet du förresten att Platon i sitt verk "Staten" utnämnde musik till det första ämnet man skulle börja med och gymnastik som det andra - inte för att träna musklerna utan för att ge moralisk resning och sinne för det sköna?). Också i ett stort antal andra sammanhang än exkursioner, konserter och idrottsdagar skulle vi kanske bryta med bundenheten till klassrummet? Informationsteknologin med dess oberoende av tid och rum ger inte bara möjligheter för det skolfria lärandet. Den kan också för det skolbundna lärandet möjliggöra många nya konstellationer av skolor, lärare, medstuderande, nationaliteter och intressefördjupningar. Jag föreslår att du in i informationsteknologin tar med dig ett speciellt medvetande om behovet av en pedagogisk struktur. Alla lärare har i alla tider haft i uppgift att just ge struktur, men förr i världen handlade det om en given struktur som man hade att mer eller mindre kabla ut. Nu gäller det att utifrån ett myller av olika människors tankar kunna återkoppla med hjälp av struktur. Strukturen är alltså minst lika viktig nu som då. Så det gäller för dig och för alla lärare i vår tid att försöka visa dig som mästare på att lära just genom att kunna ge återkoppling med olika strukturer. Struktur är viktig också för att möjliggöra många-till-mångakommunikation. Jag kommer tillbaka till detta med många-till-mångakommunikation senare, men redan nu vill jag markera att om många ska hitta många, krävs det struktur för att man ska hitta fram till varandra. En något så när intelligent strukturerad flaskhals till en plattform är en förutsättning för att vi ska hitta varandra. "Intelligensen" kan i bästa fall innebära att plattformen hela tiden förmår förändra sin struktur så att flera lättare hittar både det material de söker - och varandra. 5. Lärande och kommunikation 1. En-till-en 2. En-till-många 3. Många-till-en 4. Många-till-många Mycket av lärandet är på väg att bli intimt förknippat med kommunikation. Det har kommit till en ny sorts kommunikation via informationsteknogin. I alla tider har det funnits: 1. En-till-en-kommunikation 2. En-till-många- kommunikation 3. Många-till-en- kommunikation Både synkront och asynkront. Men möjligheten till 4. Många-till-många- kommunikation är något nytt och omdanande i IT-tiden. Det är lite rörande att nu jämföra många-till-många-möjligheterna med vad Rousseau skrev i Emile. När han skrev om det lilla barnet som lär sig av sig självt, drivet av en inre kraft, och som inte bör förstöras av de vuxnas predikningar, var han noga med att organisera fram hur barnet

5 skulle få tillgång till en vuxen vägledare/handledare när hon av sig självt ville undra. I dag är det långt ifrån alltid som detta måste arrangeras fram - det finns redan människor där ute på nätet som kan vägleda och som är där för att de vill vara där. Jag menar med detta alls inte att man kan överlämna barnen i nätets våld - långt därifrån. Men många gånger kan man få god individuell återkoppling på nätet och det dessutom inom 3 sekunder. Det är inte lätt för en ensam lärare att konkurrera på de villkoren. Tänk dig om du själv skulle ge återkoppling på tre sekunder! Fenomenet många-till-många kommunikation har faktiskt tidigare varit otänkbart - i bokstavlig bemärkelse. Det har funnits förstadier som t ex kedjebrev och namninsamlingar. De har alla varit till för att resultatet skulle handla om många. Men det som är intressant nu med många-tillmånga-kommunikation är inte att det är så många i sig utan vad det är för sorts lärande som man därigenom får vara med om. Ja, vad är det för sorts lärande som nätet inspirerar till genom att man kan få fatt på många andra? Vad är det för sorts lärande som blir resultatet av att man kan söka själv och få kontakt med olika människor utifrån vad man håller på? Det man kan tillämpa inuti en sådan här kurs är knappast mångatill-många, det är nog snarare några-till-några. Men redan det är faktiskt ett steg på vägen. Tänk bara att du strax kommer att kunna få veta vad som dyker upp i dina medstudenters huvuden när de läser samma text som du. Så har man aldrig förr (bildligt) kunnat lyfta på huvudsvålen och se in i varandras huvuden. 6. Några samtida pedagogiska strömningar Konstruktivismen Livsvärldsfenomenologin Fenomenografin Att få inblick i vad de flesta av dina medstuderande funderar på och kunna ställa detta i relation till dina egna tankar har du knappast varit med om tidigare. Så mycket i utbildning har varit inriktat på relationen lärare - elev eller möjligen lärare - grupp. Nu ändras de sociokulturella perspektiven - det är något genuint nytt att så mycket utspelas inför öppen ridå. På nätet blir läraren liksom studenten en av de undervisande och strukturerande och samtidigt en av de lärande. Konstruktivismen, individens aktiva konstruktion av mening, är en underliggande förutsättning för det sökande och skapande lärandet på nätet. Livsvärldsfenomenologin utvidgad till att omfatta också människans nätexistens kan bidra, och fenomenografin med dess inriktning på möjliga struktureringar av lärandet kan säkert bidra till intelligenta kommunikationsstrukturer. Varför jag nu rabblar upp så många samtida pedagogiska strömningar? Tja, ett skäl kan vara att du därmed vänjer dig vid orden (och redan det kan faktiskt vara en början till inlärning). Men egentligen var min avsikt med samtliga axplock ur pedagogiken att visa upp att det inte självklart är just de i tiden mest närbelägna inlärningsrönen som är de mest utslagsgivande för att kunna påverka och tolka lärandet i ITeran. Också de lite mer åldersdigna kan ha mycket att säga. Därför: när du tänker vidare om "Läraren, lärandet och informationsteknologin", så botanisera gärna fritt i tiden! Jag säger nu som Dee Hock säger i förordet till "I en kaordisk tid", som finns översatt till svenska och utgiven på Svenska förlaget, Han skriver "Detta är en kaordisk bok. Den kan läsas på många olika sätt." Ja, du kan hantera den här föreläsningen på många olika sätt. Den kan få ta en halv timme, den kan ta en halv dag, den kan ta en halv vecka,

6 Burrhus Frederic Skinner John Watson Hermann Ebbinghaus den kan ta en halv månad. Det beror alldeles på hur mycket du fördjupar dig - och det är du som bestämmer. En Kaordisk tid är präglad av både kaos och ordning. Ja, det är kanske där vi är? Där den enes kaos dessutom kan vara den andras ordning eller oordning. 7. Något bara skenbart ovidkommande Alltför ofta missar vi hur mycket av lärandet som består av så basala fenomen som härmning och betingning. Du har kanske inte reagerat för att jag ända fram till nu hoppat över Skinner och Watson: inlärningspsykologerna och deras försök att studera stimulusresponsinlärning. Och Ebbinghaus försök att komma åt den rena inlärningen, den utan associationer, genom att studera inlärning av meningslösa stavelser. Det förefaller kanske inte höra hemma i det IT-baserade, det sökande och skapande. Inte kan man väl förknippa detta med ett lärande via belöningar och bestraffningar, ett passivt lärande med en aktiv styrande lärare? Tja, säg inte det. Tänk bara på alla datorspel. Eller tänk på Windows-konceptet och dess gränssnitt i sig. Vad bygger det på, om inte just betingning? Vi blir så betingade att vi till slut utan eftertanke accepterar att man t.ex. måste tycka på "start" för att få upp en meny på vilken det står "avsluta" så att man kan stänga sin dator? Vi lär oss alltså handgreppen automatiskt, precis som man gjorde i det betingade. Och vad säger det oss egentligen att våra programvaror ibland är så styrande att det i realiteten är den som har skapat programmet som är den drivande, medan vi som användare ibland kan vara lika passiva som vad någonsin inlärningspsykologerna kunde föreställa sig den lärande eleven. 8. Kroppsuppfattning En kritik som man med rätta kan rikta mot datoranvändning i dess nuvarande form är att den leder till mycket stillasittande. Stillasittande kan i sin tur kan vid överdrift leda till försämrad motorik, det kan leda till fetma, det kan leda till minskad förmåga att uppleva via känsel och lukt. Jag är inte inte särskilt orolig för det perspektivet, åtminstone inte vad gäller skolan, för där tror jag att det finns tillräckligt många människor som kommer att se till att detta inte överdrivs. Kanske får man rentav in lite mer gymnastik och slöjd i skolan. Men samtidigt som jag säger detta, är jag förstås nyfiken på vad det egentligen är som suger oss in i datorvärlden. Vill du se hur jag själv funderade på detta för många år sedan, kan du gärna läsa Datorns attraktionskraft. Där försöker jag reda ut attraktionen i ett handikappsammanhang. Det handlade om människors önskan att prova och lära. Och om basala mekanismer för t.ex. perception och återkoppling. Jag gissar att hjärnforskningen och neurologin efterhand kommer att ge oss lite ledtrådar på lärandets område. Men än så länge är det klent med sådana. En av de mer givande ansatserna tycker jag mig ana via V.S.Ramachandrans bok "Phantoms in the Brain" som kom 1998 (Quills förlag). Den är i sin helhet en mycket intressant bok. Han börjar med utgångspunkt från människor med någon amputerad kroppsdel eller med någon förlamad del. Sedan gör han övertygande studier och experiment som visar att en människas kroppsuppfattning inte alls är så given som vi tror utan ganska lätt kan manipuleras. En av de

7 associationer som jag fick när jag läste den boken, var att det kan vara detta lättmanipulerade som vi erfar när vi, utan någon som helst begränsning, ger oss ut i cyber-space som om vi kunde finnas där med hela vår själ och hela vår kropp? Det är kanske rentav så att detta visar att Ramachandran har rätt i att vår kroppsuppfattning kan vidgas och att den inte alls är så given som vad vi tror?