NUMMER 9 APRIL livets rytmer del 2 antroposofi. presentation: Haganäs. porträtt: SFLS styrelse. metoder:

Transkript

1 LäS NUMMER 9 APRIL 2008 Pris 70 SEK inkl. moms. TIDSKRIFT FÖR LÄKEPEDAGOGIK OCH SOCIALTERAPI presentation: Haganäs porträtt: SFLS styrelse metoder: livets rytmer del 2 antroposofi

2 redaktion foto: Mats-Ola Ohlsson Ansvarig utgivare Svenska Förbundet för Läkepedagogik och Socialpedagogik Paula Hämälaäinen-Karlström Varje författare ansvarar själv för artikelns inehåll innehåll sida 4 presentation: Haganäs sida 10 porträtt: SFLS styrelse sida 14 de biografiska rytmerna sida 18 antroposofi som metod sida 28 socialterapeuter i samtal sida 35 ILG om LSS-lagen sida 40 internationella utblickar sida 42 internationella utblickar Redaktionsgrupp Katharina Karlsson, red. sekr. Mari-Anne Essle Hélène Blomqvist Marcus Stenius Roland Karlsson Mats-Ola Ohlsson Dick Tibbling Produktion thomsentibbling Omslagsbild: Sanna Syversen, Borgs Gård foto: Mats-Ola Ohlsson Tryck Printley Kontakt Marcus Stenius Solberga 24, JÄRNA Tel Fax marcus@stenius-online.com Prenumeration 2 nummer/år 70 kr/st + porto Läs LäS på nätet! ISSN

3 perspektivet trogen sin framtid Ni får egentligen aldrig komma med undanflykten: Ja, men för att varsebli sådana företeelser måste man ju först vara klarseende. Detta är inre lättja, som den som vill ägna sig åt ett uppfostrande yrke faktiskt inte alls får ha. Utan det gäller att ni, långt innan ni uppnår detta klarseende, som till exempel är nödvändigt för andevetenskaplig forskning i allmänhet, att ni genom att kärleksfullt hänge er åt det som kommer fram ur människan, det som utvecklas just i abnorma tillstånd, att ni genom denna kärleksfulla hängivenhet bygger upp förmågan inom er att helt enkelt kunna se vad det rör sig om. I det ögonblick säger ni det rätta till er själva. Naturligtvis fordrar detta ett esoteriskt mod. Så står det i 10:e föredraget i läkepedagogiska kursen av Rudolf Steiner. Att våga är att förlora jämvikten ett tag, att inte våga är att förlora sig själv, säger Kierkegaard. Hur ofta har jag inte stått och tvekat: Hjärnan går på högvarv för att förstå det som hjärtat med en suverän och tveklös självklarhet vet. Tiden står stilla och väntar och så går tillfället förbi, livet fortsätter, det blir vardag igen. Jag har inte vågat släppa den invanda jämvikten, den säkra marken där det mesta är rätt förutsägbart. Behovet av trygghet i det som har varit, som är och som skall fortsätta vara likadant har vunnit. Andra gånger har jag vågat följa hängivenhetens kunskapsväg utan att veta vart ett ord eller en handling leder och utan att hemfalla åt fåfänga som enligt Rudolf Steiner är det största hindret på vägen till att lägga märke på våra inre intuitioner. Vi kan förlösa låsningar i det dagliga livet, vi kan uppleva öppningar i svåra samtal, vi kan få tag i idéer som leder till förnyelse och utveckling om vi är närvarande och vågar släppa våra bilder och föreställningar av situationer och av varandra en aning. Jag tror att det är intuitivt handlande Dag Hammarskjöld beskriver när han använder orden trogen sin framtid. För redaktionen Katharina Karsson

4

5 presentation: Haganäs lantliv med perspektiv på världen den socialterapeutiska verksamheten på Haganäs text Jürgen Vater bild Mats-Ola Ohlsson Att lilla Järna intar en betydelsefull plats på den antroposofiska världskartan beror inte minst på verksamheter som Haganäs. En tydlig inriktning på hemmaplan har lett till ett kontaktnät över snart sagt hela jordklotet. I början fanns en viss längtan efter livet på landet. Ett liv fjärran storstadens jäkt och larm, ett liv i harmoni med naturen. Det blev nog inte genast som det var tänkt. Men i dag, ett par decennier senare, har man kanske ändå nått fram. När Staffan och Katharina Karlsson i början av 80-talet kom till Järna efter en längre vistelse i Schweiz hade de, förutom sina egna barn, också Hans Kim med sig. Den funktionshindrade pojken hade ingenstans att ta vägen, så Staffan och Katharina tyckte att han skulle trivas på Solbergahemmet där de arbetade. Kring slutet av 80-talet blev Hans ju vuxen, så det gällde att finna LäS - sida 5

6 presentation: Haganäs en ny plats för honom, säger Staffan Karlsson. Vi själva kände att vi var för nära de verksamheter som redan fanns. När då andra ungdomars föräldrar började ställa frågan om framtida lösningar växte idén om ett eget boende. Några kilometer utanför Järna samhälle hade familjen köpt en före detta handelsträdgård som var en lämplig utgångspunkt. Med fem boende och fyra medarbetare startade Haganäs socialterapeutiska verksamhet den 15 april Bostäder byggdes och medarbetare flyttade dit. Tanken var att utveckla en bygemenskap där det fanns plats för människor med och utan funktionshinder. Sedan kom flera personer till, trots att vi egentligen inte skulle få växa mera, säger Staffan Karlsson. Men hjärtat styrde nog mer än lagarna. Själva växandet har sedan början varit karakteristiskt för Haganäs. Det första besökaren möter i dag är två nya hus som håller på att byggas. Samtidigt som vyn sträcker sig över ett imponerande antal mindre hus för boende, medarbetare och gemensamma aktiviteter. Och då är verksamheten vid Haganäs trots allt bara en del av hela organisationen som omfattar fem olika enheter. Den första delen utgörs naturligtvis av själva bygemenskapen på Haganäs. Här bor tio personer som omfattas av LSS, lagen om stöd och service. Samtidigt finns här arbetsplatser i gjuteri, trädgård och i samband med lunchservering. Dit kommer också funktionshindrade som inte bor här, utan deltar i det som kallas för daglig verksamhet. Den dagliga verksamhet som faktiskt har satt Haganäs på världskartan är betonggjuteriet. Ansvarig för Ta Form konstgjuteri är Olle Skoglund som också tillhör dem som arbetat längst på Haganäs. Han poängterar att dagverksamheten inte handlar om någon sysselsättning, utan om ett försök att hitta individanpassade och utvecklande arbeten. Arbeten som gör att arbetstagaren kan känna hur yrkesskickligheten växer fram och där stoltheten över att göra något för andra står i centrum. Det dröjde ett tag innan vi kom fram till det här med gjuteriet, säger Olle Skoglund. I början saknade vi riktig substans och struktur i dagverksamheten. Vi ville ju verka i samhället men fann aldrig det rätta stället. Men sedan mitten av 90-talet har gjuteriet utvecklats till vår huvudsakliga dagverksamhet. Här produceras konstnärliga betongformer för trädgård och offentlig miljö. Stor spridning får alltjämnt Nigel Wells flow forms som är gjutna vattentrappor och som kan beskådas och upplevas i många parker. Betongfigurer är en perfekt produkt för de människor som arbetar hos oss, säger Olle Skoglund. Det rör sig om en enkel blandning av sand, cement och vatten som gjuts in i en form som förberetts av en professionell formgivare. Sedan får man en vacker skulptur att vara stolt över. Och vackert blir det sannerligen. Inte minst den nya exportschlagern: en ängel som skapats av den svenska konstnären Lehna Edwall. För några år sedan, då världen skakades av en rad fruktansvärda terrordåd, tog hon initiativet till en fredlig motrörelse. Hon utformade en ängel som placerades på sju orter fördelade över hela jordklotet. Förbinder man dessa orter med varandra uppstår 49 skärningspunkter där så småningom ytterligare änglafigurer ska stå. På det viset framträder en stilla men världsomspännande fredsmanifestation vars utgångspunkt är den socialterapeutiska dagverksamheten på Haganäs utanför Järna! Inte undra på att produktionslokalerna har blivit för små. En av de nya byggnaderna ska därför bli en LäS - sida 6

7 presentation: Haganäs hel liten fabrik för betongskulpturer. Funktionshindrade som är mer självständiga behöver en annan form av boende. De omfattas också av en annan lagstiftning som dessvärre ibland krockar med LSS. För att kunna stödja dessa personer har Haganäs startat ett stödboende, Ugglebo. För åtta unga vuxna förenas här det bästa av två världar: självständighet i egna lägenheter i ett vanligt bostadsområde i Järna och samtidigt tillgång till gemenskap och professionellt stöd i en basenhet. Därmed utgör Ugglebo det tredje ledet i Haganäs verksamhet. De boende lever som folk gör mest men kan delta i hela det kulturella utbud som Haganäs är känt för. Men vad händer med dem som är för självständiga för stödboendet? Svaret heter personligt utformat stöd och service, en beteckning som man möjligtvis kan ha stilistiska synpunkter på. Denna Haganäs fjärde enhet innebär att boende i en helt vanlig lägenhet kan få hjälp i hemmet: antingen när det gäller omvårdnad eller med tanke på praktiska göromål. Vårdtagaren är med och påverkar och planerar medarbetarnas insatser. Han eller hon har naturligtvis också tillgång till en baslokal, får social samvaro och kan vara med i de kulturella aktiviteterna. Den senast tillkomna enheten i Haganäsfamiljen heter Borgs Gård. Och nu har vi verkligen hamnat långt ute på landet. Djupt inne i skogen, vid sjön Vällingen en bra bit utanför Järna ligger denna jordbruksfastighet som är inget annat än en ren idyll. För två år sedan kom frågan om vi ville ta över gården, säger Staffan Karlsson som har det övergripande ansvaret för hela Haganäs verksamhet. Här har vi nu ytterligare ett gruppboende och en dagverksamhet med uppgifter inom framför allt skogsvård och lantbruk. Och visst finns det att göra här. Gården var kanske inte i bästa skick när den övertogs, men sedan juli har en bonde flyttat till gården med ett femtiotal getter som ska skötas, och snart ska konsumenterna i trakten kunna avnjuta getost härifrån. Skogen ser ännu ganska vildvuxen ut, men det arbetas för fullt med att kultivera den. Mitt på gården står medarbetare och boende och bearbetar ett nyfällt träd som ska bli flaggstång. Allt medan solen blänker i sjön bakom huvudbyggnaden. Sent omsider har kanske något av drömmen om livet på landet ändå förverkligats. Men Staffan Karlsson är in den som slår sig till ro fjärran världen. Den ständiga aktiviteten slutar LäS - sida 7

8 LäS - sida 8

9 presentation: Haganäs inte ens med kommungränsen. När han i början av 90-talet under en tjänstledighet skulle koppla av på Gotland hjälpte han i stället till att få igång en socialterapeutisk verksamhet där också. I dag är Hajdes ett väletablerat inslag i öns kulturliv och har fortfarande täta band till Haganäs. Ett avancerat tryckeri som var inhyrt i en av Haganäs lokaler i Järna skall nu fraktas till Gotland för att användas på Hajdes. Inte ens landets gränser kan hejda den skaparkraft som genomströmmar livet på Haganäs. Under en tioårsperiod hjälpte man, tillsammans med andra socialterapeutiska verksamheter i Järna, ett initiativ i Ungern att växa fram. Haganäs hör också till de drivande krafterna bakom de nordiska midsommarmötena i Järna. Ett annat inslag i kommunikationen med omvärlden är naturligtvis Haganäs livliga kulturella aktiviteter. Kören som övar regelbundet varje vecka har blivit smått berömd sedan den omtumlande uppsättningen av musikalen om Robin Hood. Och minst lika originell är den årliga Nobelmiddagen.Den uppstod ur en diskussion om hur man kunde förbättra bordsskicket, säger Staffan Karlsson. Det kan ju inte vara fråga om uppfostran eftersom vi har med vuxna människor att göra. Men för att ge en positiv impuls dukade vi festligt på själva Nobeldagen, klädde upp oss och åt en fin middag. En boende eller medarbetare som hade speciellt bidragit till den sociala trivseln utkorades till vår egen fredspristagare. Sedan dess har vår Nobelmiddag blivit ett stående inslag i kulturlivet. I dag är det sammanlagt 38 människor som får stöd, omsorg och gemenskap på Haganäs eller deltar i den dagliga verksamheten. De får stöd av över 50 medarbetare, så att Haganäs har blivit till en av de större socialterapeutiska verksamheter i Sverige. När vi växte kändes stiftelseformen inte längre rätt för oss, säger Staffan Karlsson. Den har ju betydande demokratibrister. Så i dag står stiftelsen bara kvar som fastighetsägare medan verksamheten är organiserad som ekonomisk förening. Inte heller Olle Skoglund tror att stiftelseformen hade varit adekvat. Av de juridiska organisationsformer som stod till buds tycktes den ekonomiska föreningen vara idealisk med en styrelse som valdes av medlemmarna, tillika medarbetare. Samtidigt är det klart att vårt fokus aldrig varit vinst för egen del, utan allas delaktighet. Fast vi låg länge på fel sidan om Järna med de tankegångarna, säger Staffan Karlsson. Men för oss var det viktigt att gemenskapsimpulsen skulle lyftas fram. Nästan alla medarbetare är i dag med i den ekonomiska föreningen, vi har inga anställda, utan alla är med i ett stort gemensamt socialt projekt. LäS - sida 9

10 porträtt: sfls styrelse svenska förbundet för läkepedagogik och socialterapi styrelsen presenterar sig Paula Hämäläinen-Karlström Paula Hämäläinen-Karlström har varit styrelsens ordförande sedan maj Hon arbetar som föreståndare i Helgestas vuxenverksamhet. I arbetet vill jag verka för att socialterapin och antroposofin bereds utrymme på ett levande sätt i oss. Verksamheter och organisationer byggs av människomöten och relationer. Detta förutsätter att alla inom vår verksamhet får möta antroposofin i vardagen. Jag vill värna om att vi möter framtiden så att antroposofins livskraft växer och stärks, här och nu. En huvuduppgift för förbundet enligt mig är att inspirera verksamheterna inom SFLS till att utveckla och förvalta antroposofi, läkepedagogik och socialterapi på ett sätt som inspirerar och bjuder in människor och omvärld till ett utvecklande utbyte. Förbundsmötet är det forum där utbyte av tankar, erfarenheter och frågeställningar kan äga rum och där verksamheterna tillsammans kan arbeta med denna kulturimpuls och gemensamma hjärteangelägenhet. Antroposofi, läkepedagogik och socialterapi har en inneboende potential till att vara en andlig kulturimpuls i framtiden och jag vill verka för att vi gemensamt tar vara på denna möjlighet och vågar pröva våra tankar, intentioner och önskemål i det praktiska vardagslivet så att vi gemensamt utvecklar och vårdar denna impuls som är så viktig för vår tid. LäS - sida 10

11 porträtt: sfls styrelse Paula Hämäläinen-Karlström Mikaela Stenius Mikaela Stenius Mikaela Stenius har arbetat med i styrelsen sedan starten då Svenska kretsen blev Svenska Förbundet. Min funktion är att vara landssekreterare, och som detta deltaga i nordiska förbundet. Arbetsplatsen är Solbergahemmet i Järna, samt den läkepedagogiska och socialterapeutiska utbildningen LSU med förgrening till Mörsil, i Jämtland. I sitt arbete brinner hon för konstterapin, dess utveckling och möjligheter att hjälpa människor, samt utbildningsfrågor, och utvecklandet av en gemensam utbildning för läkepedagogik och socialterapi adekvat för svenska förbundets behov idag. Hon ser förbundet som ett nätverk, en möjlighet att träffas kollegialt och gemensamt värna om den antroposofiska värdegrunden som är så viktig för vårt fortsatta arbete, utveckla och skapa möjligheter för utbildning och forskning inom dessa områden. Att utveckla läkepedagogiken och socialterapin i Sverige, i kontakt med övriga världen. Bo Sjögren Bo Sjögren är kassör i styrelsen sedan tre år. Jag har Helgesta som arbetsplats sedan 1988 och där vi har varit sysselsatta med övergången från pionjärfasen till nästa utvecklingssteg som är anpassat till samtiden och samhället. Det har länge varit en viktig fråga för mig att vara medveten om vad det är som är unikt för Helgesta och våra verksamheter, och där kommer arbetet med kärnvärdena rätt till pass. Under de snart 20 år som jag har deltagit i svenska förbundets möten har jag också fått vara med om en intressant utveckling, och det är min önskan att förbundet blir tydligt i sin målsättning och verksamhet, samt kommer att vara en välkänd om än liten aktör i omsorgssammanhang i Sverige. LäS - sida 11

12 porträtt: sfls styrelse Alda Pálsdóttir Gérard Lartaud Marianne Lindström Alda Pálsdóttir Alda Pálsdóttir har varit i ordinarie medlem i styrelsen för Svenska Förbundet och adjungerad sen dess. Hon arbetar som föreståndare på Fridebo. Den fråga som jag brinner för där, utöver allt det vanliga löpande arbetet, är situationen för de gamla inom omsorgen. Hur man kan ge våra vårdtagare en värdig och trygg ålderdom. Huvuduppgift för Svenska Förbundet enligt mig är att: vara en länk mellan alla våra verksamheter i Sverige verka för att det finns bra utbildningar för de människor som jobbar i våra verksamheter uppmuntra forskning och dokumentation av det arbete som utförs i våra verksamheter skapa arbetsgrupper kring väsentliga frågor, angelägna uppgifter och kreativa projekt bevaka och belysa de samhällsförändringar och andra intressen som vi har framför oss. Sedan så skulle jag önska att våra möten var så intressanta och energigivande att man verkligen längtar efter att komma dit för att ta del av det som andra arbetar med, dela med sig av det som man själv har att bidra med och framförallt för att odla den sociala gemenskapen. Gérard Lartaud Gérard Lartaud sitter i styrelsen sedan ett år. Ansvarig för Saltå By. Har kämpat för att Saltå By skulle bli en verksamhet i tiden, dvs en verksamhet som utan att ge avkall på sin identitet, skulle hålla sig ajour och informerad om vad som är aktuell idag. Tror inte att vi (antroposoferna) äger lösningar på alla problem. Vi har däremot ett utmärkt verktyg i form av vår människokunskap och om denna inte uppfattas och framförs på ett dogmatiskt sätt är den än idag mycket aktuell och behövlig. En av huvuduppgifterna för Svenska Förbundet i framtiden är att byta namn och profilera sig som en känd och respekterad samtalspartner i Sverige när det gäller frågor som berör vårt verksamhetsområde. Marianne Lindström Marianne Lindström blev invald som ledamot i styrelsen året 2007 i början av sommaren. Arbetar på Tobiasgården med anställningsfrågor, samordningsgrupp och med vuxna i boendet. Viktiga uppgifter för styrelsen är att : se och hitta möjligheter att vidareutveckla våra utbildningar och vidareutbildningar. vara ett forum för en öppen dialog: att LäS - sida 12

13 porträtt: sfls styrelse Trädvårdskurs juni 2008 I seminarieträdgården vid Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna En helhetssyn på vård av framför allt fruktträd och av häckar men även ur aspekten terapi för den vårdande. Kursen vänder sig till arbetsterapeuter, läkepedagoger, waldorflärare men också till Dig med egen trädgård. Per-Arne Fijal Samling söndag 22/6 kl 20, kursen avslutas med lunch lördagen den 28/6. lyssna in frågor som lever bland medarbetare och arbetsledning i våra verksamheter och att finna former för bearbetning av dessa. väcka frågor kring respekt, samtalskultur och personalvård. Per-Arne Fijal Per-Arne Fijal arbetar som verksamhetschef på Solåkrabyn som är en verksamhet för vuxna personer med funktionshinder. Jag började på Solåkrabyn 2003 när Helmut Just ville avgå som verksamhetschef för att med tiden gå i pension. Solåkrabyn är i ett utvecklingsskede då många av de som startade verksamheten skall gå i pension - så min främsta uppgift är att ta Solåkrabyn igenom generationsväxlingen, behålla kvalitet, själ och inriktning och samtidigt rusta för framtiden. Jag sitter med som adjungerad styrelseledamot i Svenska Förbundets styrelse. Svenska Förbundet har växt mycket de sista åren och måste utveckla sin verksamhet för att representera medlemmarna. Det är viktigt för styrelsen att söka medlemmarnas uppdrag som förbund samt att hitta de gemensamma beröringspunkterna för de antroposofiska verksamheterna i Sverige. textredgering: Katharia Karlsson Klädsel anpassad för praktiskt arbete. Medverkande: Vera Billing, Maria Birnbaum, Mats Broquist, Walter Druml, Agne Fredricson, Joja Geijer, m. fl. För ytterligare information kontakta: Mats Broquist , mats.broquist@kulturforum.se eller J-C Lassen , j.c.lassen@d.lrf.se Trädvårds- & brunnskurs juli 2008 I seminarieträdgården vid Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna Kurs under ledning av Ekkehard Wroblowski. Kursen hålls på tyska som översätts. Trädet som en länk i vattnets kretslopp. Vi arbetar med att vårda träden ur ett annat perspektiv. För ytterligare information kontakta: J-C Lassen , j.c.lassen@d.lrf.se Bild på Bo Sjögren fanns inte vid pressläggning. LäS - sida 13

14 metoder utveckling nyckeln till de biografiska rytmerna text: Christhild Ritter Varför kan det vara bra att känna till de biografiska rytmerna och de olika faserna och perioderna i människans liv? Genom att vi känner till lagbundenheten för solens rytm så vet vi när det blir dag och när det blir natt och kan förhålla oss efter det. När det gäller växtriket så vet vi också vad vi skall göra för att få optimala resultat eftersom vi känner till växtrikets lagbundenheter. Samma gäller människolivet. Är vi medvetna om de lagbundenheter som styr människans utveckling kan vi bättre förstå oss själva och våra medmänniskor och hjälpa och stötta varandra i vår personliga utveckling. I ännu högre grad gäller det när vi arbetar med människor som har svårt att uttrycka sig och visa vad de behöver. Känner vi till lagbundenheterna för människans utveckling vet vi vad personen i fråga behöver under sina olika utvecklingsfaser och vi får en större förståelse för personens behov. En person på fyrtiotvå år har andra behov än en som är tjugo år även om han eller hon inte kan visa det eller tala om det. Vi får en riktlinje för människans fysiska, själsliga och andliga behov och utveckling och kan på så sätt hjälpa till att tillgodose dessa behov när människan i fråga själv inte kan det. Utveckling är mottot Tittar man lite närmare på människors biografier så kan man upptäcka att de flesta barn ömsar tänder vid sex-sjuårs ålder. När barnen kommer upp i tolv till fjorton års ålder kommer de in i puberteten och blir könsmogna. Vid tjugoett års ålder ansågs man vara myndig och vuxen för inte så många år sedan. Tiden mellan tjugosju och trettio år brukar en hel del omställningar äga rum och när vi sedan kommer till tiden mellan trettiofem och fyrtiotvå blir det återigen frågan om större eller mindre omställningar och förändringar. Man talar om fyrtioårskrisen. Åren mellan femtiofem och femtiosex kan också vara framträdande och åren efter de sextio kommer återigen nya omställningar som pensioneringen och det den medför. Precis som i himlen och i naturen så finns det rytmer och lagbundenheter i människans liv. Och mottot är utveckling. LäS - sida 14

15 metoder 1 år 2 år 3 år Gå Tala Tänka Fysiska Själsliga Andliga Lilla Jagblomman 7 år 14 år 21 år Kroppens utv. Jag-Värld Tänkandet Fysiska Själsliga Andliga Stora Jagblomman 21 år 42 år 63 år Fundamentet grundläggs Jag-Värld Min uppgift, mening Fysiska Själsliga Andliga Friheten Jaget fritt Urbilden De första tre åren Ouvertyren Vad händer under människans första tre år? Under första året lär sig barnet krypa och gå. Det första lilla erövrandet av rummet. Under andra året lär det sig tala och kommunicera med omvärlden. Den första ansatsen till att erövra det själsliga, mellanmänskliga området. Och vid tre års ålder börjar de första ansatserna till att abstrahera, att tänka komma. Barnets förmåga att erövra det andliga området i livet grundläggs. I och med det kommer den första lilla jagupplevelsen som är en rent andlig upplevelse. Barnet börjar säga jag om sig själv. Den första lilla Jagblomman slår ut. Dessa första tre år kan man se som en ouvertyr för hela livet. Här grundläggs livets tema som sedan upprepar sig i olika variationer. Sjuårsrytmen Ser vi på människans liv ur sjuårsaspekten hittar vi samma process fast nu i större skala. Tiden mellan noll och sju år handlar om att erövra kroppen och rummet. Skolåldern mellan sju och fjorton år handlar om att erövra det själsliga, det sociala mellanmänskliga området, förhållandet till lärare, kamrater och världen, Medan tiden mellan fjorton och tjugoett år är tiden då ungdomarna kan få ett medvetet förhållandet till tanken och tänkandet, det andliga. Tjugoettårsrytmen Ser vi på människolivet ur ett tjugoettårsperspektiv hittar vi samma mönster fast nu i stor skala. Under de första tjugoett åren grundläggs den fysiska och kroppsliga utvecklingen. Vi erövrar det fysiska, eteriska och astrala och jaget föds. Grunden för den fortsatta utvecklingen läggs. Under de följande tjugoett åren utvecklar vi ett förhållande till det själsliga, mellanmänskliga, relationerna mellan yttre och inre värld. Och under de följande tjugoett åren blir den andliga drivkraften, meningsfullheten viktig. Därefter är utvecklingen avslutad och den stora friheten inträder. Kroppen föds Att erövra kroppen och det fysiska rummet När barnet föds blir jagets första uppgift att ta sin kropp i besittning och utveckla den. Fram till LäS - sida 15

16 metoder sjuårsåldern lär sig barnet hantera kroppen och öva upp sina motoriska färdigheter. För att lyckas med det behöver barnet få röra sig och leka. Alla former av rörelse och lek är viktiga under denna tid. Leken och rörelsen utvecklar inte bara barnets förhållande till sin egen kropp, till rummet och motoriken utan även kroppens alla inre organ inklusive hjärnan utvecklas. Matti Bergström skriver i sin bok Neuropedagogik att leken är en skapande kraft och en förutsättning för att hjärnan utvecklas. Genom leken och rörelsen läggs grunden för viljan. Men inte bara rörelsen utan alla sinnesintryck är av avgörande betydelse för hur barnets kropp, hjärna och inre organ utvecklas. Det bästa sättet att hjälpa barnet i dess utveckling under dessa första sju år är att föregå med gott exempel, att var en bra förebild som barnet kan härma. Att komma med intellektuella, logiska eller rationella förklaringar och förmaningar leder ingen vart. Alla förnuftsmässiga eller intellektuella försök till styrning av barnet påverkar barnet hjärna negativt. Barnet hjärna utvecklas genom sinnena under dessa år inte genom intellektet. Den befinner sig under de första sju åren som i ett embryonalstadium. Lika lite som vi försöker påverka fostret när det ligger i mammas mage skall vi intellektuellt påverka eller använda barnets hjärna under dessa år. Den behöver precis som fostret få utvecklas i egen takt utan krav tills den blir mogen. Och mogen blir hjärnan först efter tandömsningen. Tandömsningen är ett tecken på att nu har barnets jag bosatt sig i sin kropp och lärt sig hantera den. Själen föds att erövra det inre rummet, bildens och upplevelsens värld Under nästa sjuårsperiod, sju till fjorton år, den s.k. skolåldern, föds hjärnan och eterkroppen. Den inre världen vaknar och den själsliga utvecklingen tar vid, relationen mellan inre värld och yttervärld. En mer medveten kommunikation med omvärlden börjar. Sfären vidgas och världen öppnas. Mötet med skolan, lärare och klasskamrater. Barnet får lära känna världen. Och ju mer kunskapen om världen blir till inre upplevelser desto bättre kan barnet utveckla sina själsliga förmågor, sitt känsloliv och förmågan till empati. För nu har känslolivet sin embryonaltid och kan bara mogna sunt om barnet förses med bilder och upplevelser. Känslorna föds att erövra känslornas värld Under nästa sjuårsperiod, fjorton till tjugoett år, som inträder i och med tonårstiden blir ungdomarna könsmogna. Men inte bara könsmogna, de blir mogna för jorden, jordemogna. Känslorna med astralkroppen föds med stora känslostormar i släptåg som antingen går utåt eller inåt. Men även förmågan till självständigt tänkande, den andliga kapaciteten utvecklas. Nu vill man förstå och tänka själv och bilda sig sin egen uppfattning och skapa sig sitt eget omdöme. Under tiden har jaget sitt embryonalstadium. Det skapar problem. Ungdomarna vill vara vuxna och självständiga men de är det inte. Kaptenen på skutan, jaget är inte redo än. Jaget föds att erövra världen Först kring tjugoett års ålder är man egentligen redo för vuxenlivet. Den fysiska kroppen, basen för viljan, har utvecklats. Eterkroppen med dess bildvärld och inre upplevelser, basen för känslolivet, har vaknat. Astralkroppen med dess känslostormar och tänkandets förmåga att styra upp den inre världen har utvecklats. Grunden har lagts och nu kan Jaget födas och Jagblomman slå ut. En helt ny period börjar. Jaget har etablerat sig i kroppen. Föräldrar, lärare och skolan har gjort sitt. Nu är man vuxen och kan gå ut och erövra världen. Man skapar sig sitt eget individuella liv och måste ta ansvar för det. Rot, blad och blom Om vi jämför människans olika utvecklingsfaser med växten kan vi se första sjuårsperioden som en bild för fröets rottrådar som växer ut och skapar sig ett fotfäste och suger näringen ur jorden. Andra sjuårsperioden är som bladens tid som breder ut sig och suger näring ur omgivningen i form av ljus och luft. En växelverkan med omgivningen äger rum. Tredje sjuårsperioden är som ett knoppstadium fullt av utsprickande möjligheter där jaget utvecklas i det inre. Och vid tjugoett års ålder slår Jagblomman ut. En utförligare beskrivning av de tre första sjuårsperioderna finns i min bok Waldorfpedagogik som är utgiven på förlaget Levande Kunskap, LäS - sida 16

17 Själens utvecklingstid åren mellan tjugoett och fyrtiotvå När Jagblomman slagit ut vid tjugoett års ålder börjar själens utvecklingstid. Det personliga livets tid då jaget lever - genom själen. De första sju åren, tiden mellan tjugoett och tjugoåtta, skulle man kunna kalla för vandringsåren. Nu drar de nyblivna vuxna ut i världen och prövar sina krafter. Man prövar på olika jobb, relationer, reser, utbildar sig och utforskar det yttre rummet. När man närmar sig tjugoåtta års ålder, börjar nästa sjuårsperiod, etablerings- och konsolideringsfasen. Man slår sig till ro, bildar familj, har ett jobb. Familjen, arbetet och karriären blir de centrala delarna i livet. Att hitta en sund relation mellan familjeliv, privatliv och arbete, mellan det yttre livets och det inre livets uppgifter och krav blir uppgiften. När man sedan närmar sig trettiofemårsåldern börjar medvetna eller omedvetna inre frågor hopa sig. Vi är inne i värdekrisen. Vad har allt detta man gör för värde? Vad är meningen? Stämmer det här för mig? Frågan efter ens egen uppgift, meningen med ens liv blir aktuell. Man är på väg in i nästa brytpunkt, fyrtiotvåårsåldern där man lämnar den mer privata, personliga, själsliga perioden och söker nya vägar och nya uppgifter. Längtan efter sanning, meningsfullhet äkthet driver en in i nästa fas, tiden mellan fyrtiotvå och sextiotre år. Andens utvecklingstid åren mellan fyrtiotvå och sextiotre Under de tre följande tjugoett åren, tiden mellan fyrtiotvå och sextiotre år äger vår andliga utveckling rum. Jaget manifesterar sig genom sin andliga impuls. Att ha en uppgift, finna mening i det man gör, vidga perspektivet från det mer familjära, personliga, till det mer allmänna objektiva, meningsfulla. De första sju åren mellan fyrtiotvå och fyrtionio är oftast en utåtriktad aktiv tid där man med kraft och energi tar itu med sina nyvunna värden och uppgifter. Man erövrar ett nytt livsrum. Efter fyrtionio börjar tempot sakta av. Vi fyller femtio och vi söker överblick och sammanhang i vårt liv. Samtidigt gäller det att hitta en balans mellan yttre krav och inre behov. Att leva i samklang med världen. Jag kontra omgivningen. Kanske är det dags att börja dra sig lite tillbaka och släppa fram de metoder De första sju åren mellan fyrtiotvå och fyrtionio är oftast en utåtriktad aktiv tid där man med kraft och energi tar itu med sina nyvunna värden och uppgifter. yngre. Sammanställa sina erfarenheter och mer stå i bakgrunden som en ledare, hjälpare, rådgivare? När vi närmar oss femtiosex börjar vi inse att livet som är kvar är kortare än det vi levt. Vi konfronteras med slutet, döden. Själen går inåt och den yttre aktiviteten avtar. Man funderar över livet som varit och ibland kan det kännas som en sorg att livet går mot sitt slut. Den nya friheten Efter denna mera inåtgående tid börjar i och med sextiotre års ålder en ny tjugoettårsperiod. Nya vägar, nya dörrar öppnar sig i och med pensioneringen. Livet börjar på nytt. Jaget har genomgått sin fysiska utveckling under de tre första sjuårsperioderna, tiden mellan noll till tjugoett år. Under de tre följande sjuårsperioderna mellan tjugoett och fyrtiotvå har jaget utvecklat och bearbetat sitt själsliv. Och under de tre följande sjuårsperioderna mellan fyrtiotvå och sextiotre har jaget genomgått sin andliga utveckling och sökt sin andliga ledstjärna. Nu är det fritt att leva utifrån de grunder det har skapat. En utförligare beskrivning av sjuårsperioderna finns i min bok Den röda tråden, VidaVinge förlag, LäS - sida 17

18 inför majdagarna hur blir antroposofi till metod för läkepedagogik och socialterapi? muntlig översättning: Elisabeth Poignant nedskrivet av: Kerstin Hallenstam skriftlig bearbetning: Hélène Bohman-Blomqvist Föredrag av Rüdiger Grimm, sekreterare i Konferensen för läkepedagogik och socialterapi i Dornach. Föredraget hölls på Kulturhuset i Järna den 29 januari Vid Goetheanum är jag är ansvarig för läkepedagogik och socialterapi samt för samarbetet mellan verksamheter i alla länder som arbetar efter antroposofiska metoder. Ikväll ska vi ägna oss åt en speciell fråga: baseras antroposofisk läkepedagogik på en socialantropologisk grund och metod? Vi upplever alltid att folk säger att antroposofisk läkepedagogik är bra i sitt praktiska utförande och att allt annat är något slags överordnad världsåskådning - antroposoferna får tro på vad de vill, huvudsaken är att de uträttar ett bra arbete. Däri ligger ett visst återkommande problem, att inte bara förstå bättre och bättre själva vad vi gör, utan att också försöka förmedla till andra hur vi arbetar. Naturligtvis handlar det först och främst om att utveckla det hela rent praktiskt. Ett genialiskt infall Jag vill berätta en liten historia. Många år arbetade jag på ett läkepedagogiskt hem vid Bodensjön i Tyskland. En vacker dag hade jag ett samtal med föräldrar till ett barn som varit där några år. De berättade om ett råd de fått av en kollega på institutet. Problemet var följande: När barnet hade varit hemma på lovet och tidpunkten närmade sig att återvända till skolan så började det bli problematiskt. Barnet grät och ville inte hjälpa till med att packa väskan. Bilfärden till hemmet var inte heller rolig. Självklart var en sån situation svår för föräldrarna. De berättade detta för min kollega som var ansvarig i huset. Naturligtvis kan man säga mycket till föräldrar som befinner sig i en sådan situation, t.ex. att så fort ni är borta är han glad igen och trivs i skolan. Så var det ju. Men varför skulle föräldrarna tro på det? För dem var det svårt att ha förtroende för denna skola. Min kollega sa bara en sak. Han sa så här: Nästa gång ni kommer med barnet kan ni baka ett bröd innan. Och så säger ni till honom, det där brödet kan du ta med och äta tillsammans med dina kompisar. Och, tro det eller ej, det var det som var lösningen. Problem vid övergången mellan hem och skola blev lättare och lättare att övervinna. Jag skulle inte ha berättat det här om inte föräldrarna hade berättat det för mig. Så här i efterhand kan man säga att lärarens idé var genialisk. Ett genialiskt infall kallar vi inom läkepedagogiken för intuition, en idé som omedelbart verkar i en speciell situation. Nu är frågan, fick min kollega sin idé ur spontan genialitet eller begåvning, eller fick han den ur en slags skolning som förberedde honom? Han fick detta infall därför att han var väl förtrogen med barnet och han visste att barn LäS - sida 18

19 inför majdagarna med autistiska drag har svårt med övergångssituationer. Han kunde ha förklarat detta för föräldrarna, men vem vet om det hade hjälpt. Avgörande var att föräldrarna och barnet tillsammans kunde göra något åt saken, ett gott råd kunde omsättas i handling. Kännetecknande för en intuitiv idé är att den fångas upp ur ett sammanhang och sen tillämpas i en konkret situation. Men en bra idé, ett infall eller en intuition, måste födas i ögonblicket. Man kan inte komma på ett bra infall om man inte redan innan är förberedd. När vi ser tittar på det vardagliga arbetet ser vi att varje dag egentligen bara kan lyckas om vi kan komma med sådana här intuitiva idéer i de rätta situationerna, idéer som vi inte kan förutse. Vi vet inte vad barnet bär med sig till oss när det kommer till skolan. Det kommer an på att ur situationen gripa rätt ord för att motivera barnet till samarbete, att hitta den rätta idén som kan leda till en handling, som leder till ett gemensamt lärande. Ovanstående exempel illustrerar att antroposofisk metodologi eller metod alltid uppstår i relationen mellan lärare barn, socialterapeut klient. Metoden har inte fasta regler som går ut på att man har vissa handlingssätt där man bereder vissa steg och gör vissa åtgärder, utan det kommer alltid ur ögonblicket, ur relationen mellan läraren och barnet. Det finns en personlighet som ansvarar för den läkepedagogiska processen och man måste ställa sig frågan: Vilka är villkoren för en läkepedagogisk intuitiv handling? I kväll vill jag gärna nämna några faktorer, som jag uppfattar som viktiga och som inte bara hänger ihop med världsåskådning, ideologi eller attityd. Här spelar antroposofin som andevetenskap en central roll. Den utgår alltid ifrån en kunskapsteori, hur vi som kunskapande människor kan uppfatta det mänskliga väsendet utifrån en andlig vetenskap. Ni vet ju att Rudolf Steiner under många år arbetade med kunskapsteoretiska frågor, innan han utvecklade antroposofin. Ur detta arbete utvecklade han en människokunskap som beskriver människans väsen som består av kropp, själ och ande samtidigt. Den etiska grund växte fram, som används i det dagliga arbetet inom läkepedagogiken. I det ögonblick vi uppfattar en människa, inte bara som ett kroppsligt väsen utan som andligt-själsligt väsen, övervinner vi alla defektologiska ( defekt = missbildning) beteckningar och egenskaper som samlas kring ett fall. Ur en andlig synvinkel är den kroppsliga uppenbarelsen som träder emot oss meningsfull, inte genom att det fattas en hel del, utan för att det finns en mening med utseendet, begåvningen eller hindret. Det framstår som meningsfullt och som en livsuppgift. Varje litet utvecklingssteg som en individ kan gå har en mening ur denna synvinkel. Varje barn eller ungdom som kommer till oss och som vi på så sätt har ansvar för, framstår också för oss som en gåta. Rudolf Steiner säger exempelvis att den som vill fostra barn med funktionshinder av något slag, ska framställa varje individ som en ny gåta. Vi behöver en läkepedagogisk vetenskap eller kunskapssyn, en läkepedagogisk människokunskap. Att iaktta För att förstå hur barnet visar sig för oss i sin kropp, själ och ande, för att leda det genom dess riktiga utvecklingssteg har vi å ena sidan iakttagelsen av barnet. Vi ser på ett barn, vi ser vilken kroppslig konstitution det lever i. Vi iakttar hur barnet sover, hur dess kroppsliga rytmer är, vi iakttar dess språk, dess kognitiva förmåga, dess tankeförmåga, dess rörelse och dess motorik. Vi tittar på barnets sociala förhållanden, vilken familj barnet kommer ifrån, om familjen bär det hela på ett lyckligt eller olyckligt sätt, vilka riskförhållanden som finns i ett familjesammanhang. Men den rena iakttagelsen, de yttre fakta som vi ser, ger inte en helhetsbild av barnet. Vi behöver alltså inte bara vända oss till barnet som vi ser det, utan vi behöver vända oss till barnet, till det vi behöver veta, för att få hjälp och här krävs en vetenskaplig människokunskap som grund. Polariteter i människans väsen Glömska och minne Jag vill bara ge en liten minnesbild här av polariteterna som de framställs i den läkepedagogiska kursen. ( R.Steiner 1924) Å ena sidan upplever vi världen i bild. Var och en av oss har en inre bild av världen, vi minns var vi kommer ifrån, vår familj och vår ungdom, vårt vuxna liv, vi kan ha föreställningar och omdömen LäS - sida 19

20 inför majdagarna om det som vi upplever och det är ju en underbar egenskap som människan har, och de flesta tycker att det är fullständigt självklart att vi har den egenskapen. Så är det inte. Vi ser på oss själva och på vissa barn hur lätt det är att vi bortser från att aktualisera vissa bilder i oss själva. Till exempel om vi möter en människa som vi inte sett på två år, vi går fram och säger Hej, eh och sen återgår man fort till något annat för att inte låtsas om att man har glömt namnet på personen. Och så går man ifrån varandra och sen slår det en plötsligt, ja visst. Sen vill man helst vända sig om och säga Herr Olsson. Det är lite av ett ålderstecken eller lite harmlöst. Men i de här inre bilderna finns Jagets närvaro. Och när vi förlorar en del av dessa inre bilder, förlorar vi oss själva. Hur många barn känner vi inte som idag glömmer det som var i går, och som förmodligen inte heller har en förmåga att bilda sig en uppfattning om eller göra sig en bild av vad som kommer att ske i morgon. Den stora glömskan å ena sidan, men det finns också motsatsen till det. Det är om man stöter på en människa och man genast minns vad denna person har begått för oförätter mot en själv för tjugofem år sedan. Jag kan inte lösgöra minnet från denna person. I detta allvarliga fall är det så att jag är besatt av en enda tanke, så stark att det inte finns utrymme för någon annan. Då talar vi om besatthet eller tvångstankar. Gränszonen mellan yttervärld och innervärld Sen har vi den andra nivån av polariteter som har att göra med det som avspelar sig mellan det inre och det yttre. Vi kan också säga att det har att göra med den fina gränszonen som finns mellan oss och världen, vi vet alltid vilka vi själva är och vi skiljer oss från de andra. Gentemot världen har vi inte bara en yttre hud, utan vi bildar liksom en själslig hud som hänger ihop med vår identitetskänsla. Men huden är inte bara ett organ som skapar eller bildar en gräns utan den är öppen, den skapar också kommunikation med världen, den är genomsläpplig. I det själsliga kan man säga att vi å ena sidan är mer extroverta och å andra sidan introverta. Vissa människor behöver starka sinnesintryck och tilltal för att vända sig till en annan människa och andra är i sig själva väldigt öppna och varseblivande gentemot sin omgivning. Denna problemställning, det inre och det yttre, hör till de mest betydelsefulla frågeställningarna som aktualiseras av de problem som finns idag. Att styra denna andning, denna identitetsbildande andning mellan det inre och det yttre, så att det bildar identitet mellan det inre och det yttre. Och det är kanske också en av de speciella utmaningarna under ungdomstiden. Om man nu bortser från det s.k. normala så ser man att det finns polaritet, det finns en pol som innefattar att vara sluten i sig, inåtvändhet, att vara fast i sig själv, och en annan pol som är att förlora sig själv i världen, att inte vara riktigt hos sig själv. Ni vet ju hur Rudolf Steiner beskriver dessa ytterligheter i bilden av epilepsi på ena sidan och hysteri, på den andra. Som exempel på hur det andligt-själsliga inte riktigt kan förbinda sig med världen via det kroppsliga Då finns det å ena sidan denna stockning i det kroppsliga och å andra sidan detta som går utåt som en lätt eskalerande tendens. Rörelsemänniskan den tredje polariteten. Ni kanske ser att man kan ställa in människan i detta, så utvecklades det av Walter Holzapfel som hänvisade till olika områden: Tänkandet, det själsliga kännandet och viljepolen. Det är mycket intressant! Först ser vi på bilden, hur tänkandet uppstår där vi är, relativt avstängda från världen. Sedan tittar vi på mellanzonen, det som väver mellan det inre och det yttre, i det själsliga området. Slutligen kommer vi till handlingens värld, vi blir aktiva i världen genom vår vilja och handling, vi präglar in något av oss i världen. Vi ser hur olika människor är disponerade att handla på olika sätt. Någon är hela tiden tveksam och försöker skjuta upp beslut eller tycker att det är alldeles för jobbigt att göra som han tänkt. Den andra personen har redan gjort allting innan han har tänkt färdigt. Alla är vi disponerade på olika sätt i våra rörelser. Å ena sidan finns en situation där all rörelse stelnar och står stilla. Jag hade i min klass en pojke som lämnades till klassen av sin vårdare, han ledde in honom i klassrummet och lämnade honom där. Och där stod han ända tills någon kom och LäS - sida 20

21 inför majdagarna ju mer levande, ju mer självständigt vårt tänkande och våra insikter kring denna människokunskap är, desto starkare har vi möjlighet att tillämpa det på barnet och att hitta rätt hämtade honom. Ingen som helst impuls att röra sig själv. Man märkte också att för honom att lyfta handen var oändligt mödosamt. Å andra sidan har ni barn som aldrig sitter stilla, som är helt och hållet överrörliga, som är så rörliga att de inte kan sitta still fem sekunder, de hoppar från bänken till fönsterbänken, till tavlan, ser någonting, kastar svampen, gör allting innan det hinner tänka. Barnet kan inte avgränsa sig mot sinnesintryck, utan de är redan där. Vi kan vinna två saker ur denna tankebild ur en läkepedagogisk människokunskap. En terapeutisk ansats Å ena sidan lär vi oss att se på barnet i ljuset av dessa kunskaper, vi kan hitta det i insikter, det som är karaktäristiskt för ett särskilt barn och forma en inre bild av barnet, för att alla människor lever i spänningsfältet mellan polariteter. Jag kan se att det hos ett visst barn finns en stark tendens åt en polaritet, eller att det går åt en annan ytterlighet, åt ett annat håll än hos mig själv. Bara en liten anmärkning, punkt- och kretsmeditationen, som beskrivs i läkepedagogiska kursen, är själva instrumentet för att öva just det empatiska, att leva sig in i var barnet befinner sig, hur det har det i förhållande till polariteterna. Det andra som vi kan vinna ur detta sätt att se är den terapeutiska ansatsen. När vi ser att ett barn lever i en extrem polarisering, i en extrem situation, försöker vi få den terapeutiska ansatsen ifrån motpolen. Och i och med att vi försöker stärka motpolen så hjälper vi barnet att närma sig det som kan betecknas som mitten, som jämvikten. Det finns ju ingen absolut mitt. Mitten är inte fast och statisk utan den är rörlig och dynamisk. Om vi alla skulle befinna oss i fastlagd mittfåra skulle det vara mycket tråkigt här i livet. Våra olikheter beror ju på att vi befinner oss på olika sidor om denna mitt. På det sättet kan vi beundra andra människors underbara begåvningar å ena sidan, vi kan också ge oss in i svåra sociala konflikter och på alla sätt leva ut det som utgör den mångfärgade sociala mitten som vi lever i. Ju mer levande, ju mer självständigt vårt tänkande och våra insikter kring denna människokunskap är, desto starkare har vi möjlighet att tillämpa det på barnet och att hitta rätt. Därför är det alltså inte bara teori som man tillägnar sig ur böcker, utan det är en levande kunskap som man på ett självständigt och innerligt sätt kan tillämpa. Ju mera skolad jag är på detta sätt och ju mera jag har övat mig på denna typ av insikt och kunskapande, desto större är också chansen att den bild, den bilden som jag gör mig av barnet, som uppstår i mitt inre av barnet, att det verkligen motsvarar verkligheten och inte bara är en föreställning om barnet. Men jag har ju fortfarande inte fått min intuition på det här sättet. Däremot har jag fått två bra villkor, ramfaktorer, för mitt yrkeskunnande, och eventuellt en metod. Här kan jag uppnå en inlevelseförmåga om ett barn eller en vuxen, här i kunskapsdelen kan jag förvärva ett inre vetande, en insikt om människoväsendet. Men jag måste ju kunna erbjuda barnet eller den vuxne någonting, jag måste ju kunna ställa en handling till förfogande, en intuition som ska övergå till en handling. Yrkeskunskap När vi sitter i en konferens med lärare, terapeuter, vårdare och läkare och försöker få fram den här LäS - sida 21

22 inför majdagarna inre bilden av det barnet, så ser vi tydligt att den bilden har sin grund i det vi upplevt. Läkepedagogen får idéer om vad man kan hjälpa barnet med i vardagen. En som arbetar som verkstadsledare eller gör olika aktiviteter med barnet får säkert bra idéer och intuitioner ur den bild som relaterar till det som han eller hon gör med barnet, och en läkare kommer säkert att få intuitioner om medicineringen av barnet. Det spelar alltså en roll vilken yrkeskunskap vi har med oss. En lärare som exempelvis ska lära ut akustik i en sjätteklass kan grubbla över vad han kan göra utifrån sitt ämne, för att ge ett rörelsehindrat barn upplevelser. Han kan fråga sig: Hur får jag det överrörliga barnet, det överaktiva barnet, till ro med medel ur akustiken med klang? Hur kan jag med hjälp av toner åstadkomma lite glömska hos det barn som lever med tvångstankarna att på fredag kommer mamma? På det sättet kan undervisningen bli läkepedagogisk och med allmänbildningens hjälp befrukta varje barns möjligheter. Det som vi kallar infall och intuition uppstår ur de kunskapsprocesser och insikter som har blivit våra egna. Det hänger ihop med hur vi betraktar barnen, hur vi försöker leva oss in i dem. Men det hänger också ihop med vilka insikter och kunskaper vi förvärvat när det gäller den allmänmänskliga utvecklingen, hur dessa två komponenter kan integreras och föras in i yrkeskunnandet, intuitionen sker inte i blindo, antingen får man den eller ej. Jag kan bara se vilka villkor som skapade en viss intuition i efterhand, se om jag har haft den rätta insikten och inlevelsen, det rätta betraktande av barnet och om jag satt in alla mina yrkesmässiga färdigheter på rätt sätt. På det sättet växer det fram en metod, en metodologi - läran om metoder. Så växer en metod fram som inte baserar sig på ett recept, så här är det och det här ska vi göra enligt stela handlingsmönster, utan jag har en metod som verkligen tar med alla dessa komponenter och som växer fram ur själva personligheten. Man berikas å ena sidan, blir mer mogen och får näring ur ur denna process och å andra sidan kan man ge mycket mer till barnet, ungdomen eller den vuxne, som man har ansvar för. Vi kommer fram till synpunkter om hur vi själva kan följa upp våra handlingar. Vällyckade situationer I Holland finns det en man som heter Albert de Friess, han har grundat en undersökningsmetod som heter Granska ditt eget arbete. Utgångspunkten är att ta vara på och undersöka svåra situationer som slutade väl. En kollega stod i en verkstad där ungdomar arbetade och väntade på en annan kollega. Plötsligt öppnas dörren och det kommer ut en bjässe och hotar att slå ner honom. Vad säger kollegan då? Utifrån sin kroppsstyrka kan han inget göra, han har inte en chans. Han säger: Ja du får slå mig, men vänta, jag ska bara ta av mig den här fina armbandsklockan. Pojken blev så förvånad, att han överhuvudtaget inte visste vad han skulle göra. När jag ser på situationen gjorde han precis det rätta. Var och en av oss kan ju försöka gräva lite för att hitta situationer där man gjorde det rätta och sedan undersöka villkoren och omständigheterna. Vad tänkte jag på, varför gjorde jag det riktiga, avstod från slagsmål eller destruktiva saker. Personlighetskärnan som utgångspunkt Personlighetskärnan, ett område som alltid är i utveckling hos läkepedagogen och socialterapeuten, befinner sig inom de ramfaktorer som behövs för att en bra intuition ska komma till. Den kärna som den enskilde kan finna, ung eller gammal, oberoende av ålder och erfarenhet. Viktigt är att inte överlåta detta åt framtiden, det måste göras här och nu, i varje yrkessituation. Barnet och den vuxne respekterar och upplever om någon ser på dem med sådan blick, märker om vi försöker förstå, känner av om vi ur eget bemödande och yrkeskunskap frågar oss vad som är riktigt. Då kommer de oss till mötes och vi kan kanske förstå det som Rudolf Steiner menade, när han sa att vi måste låta oss ledas av barnets väsen. Det är inte vi som bestämmer vad vi ska erbjuda, det är förhållningssättet, att försöka se vem människan är, som gör att vi kan hitta rätt. Det beror inte på tillfälligheter om det lyckas, om jag är naturbegåvad eller inte, utan det beror på om jag medvetet kan arbeta med dessa områden och gå in för att verkligen möta människan. LäS - sida 22