Åldern sitter i huvudet

Transkript

1 Pensionsåldersutredningen (S 2011:05)

2 Pensionsåldersutredningen Stockholm Tfn Omslag: Elanders Sverige AB Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2012

3 Innehåll Förord... 5 Åldern sitter i huvudet... 7 Det är normerna som är huvudsaken... 7 Prolog... 8 Rättvisa pensioner?... 9 Tillräckliga pensioner? Det gemensamma ansvaret Arbetsgivarens ansvar Individernas ansvar Följa John? Det slitsamma arbetet? Myten om det värdiga slutet Den dyra delpensionen Avgångsåldern Byt norm! Parternas ansvar Normer och åtgärder Referenser

4 Förord Pensionsåldersutredningens uppdrag är att analysera hinder för ett längre arbetsliv samt föreslå förändringar som kan leda till att fler äldre arbetar längre. Hindren kan vara åldersgränser i trygghetssystemen men också arbetsförhållanden och attityder i samhället. Målet är att höja den faktiska pensionsåldern och att öka antalet arbetade timmar i ekonomin. För att inbjuda till debatt och för att bidra till utredningens arbete har ett antal rapporter beställts av forskare och experter. Författarna ansvarar för innehåll och bedömningar i rapporterna men de utgör ett värdefullt underlag till utredningens arbete. Rapporten har författats av Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef, Saco. De uppfattningar som framförs i rapporten är Gunnar Wetterbergs personliga och inte ett uttryck för Sacos ståndpunkter. Viktoria Bergström, sekreterare i utredningen, har ansvarat för arbetet med underlagsrapporterna. Marja Lemne har biträtt utredningen med redaktionell granskning. Utredningsarbetet kan följas på Ingemar Eriksson, Särskild utredare 5

5 Det är normerna som är huvudsaken I den politiska debatten reduceras frågan om statens styrmedel ofta till lagar, skatter och bidrag. I många fall handlar det emellertid om att påverka människors beteenden. Vi tar hänsyn till de statliga styrmedlen i vad vi gör, men ibland bara för att krångla oss undan och göra vad vi själva vill. Hur kan man påverka detta vad vi själva vill? I analyserna av pensionsåldern och utträdet ur arbetslivet är det en nyckelfråga. Omgivningens syn på arbete och åldrande är viktig för individen. Vi har våra egna värderingar och preferenser, men de påverkas i hög grad av vad andra tycker och tror. Somliga mönster går djupt: det kommer nog att dröja innan det är lika vanligt med yngre män och äldre kvinnor i par som omvänt. Andra kan förändras på bara något årtionde. Den starka 1980-talstrenden att sluta så tidigt som möjligt har mattats och kanske brutits. Vad kan staten göra? Regler påverkar normer. Det starkaste exemplet är snabbhetspremien i föräldraförsäkringen, regeln att man behåller samma ersättningsnivå oavsett inkomst, om nästa barn föds inom två och ett halvt år. På bara några årtionden har det svenska folket pressat samman sitt barnafödande. Regeln har blivit norm, det ska vara tätt mellan barnen även för föräldrar som klarar ersättningsnivån oavsett när barnet kommer. I den här essän har jag tagit upp en rad olika föreställningar, beteenden och värderingar som har betydelse för när människor väljer att lämna arbetslivet. Några kan man påverka genom åtgärder, andra genom att resonera och förklara, i hopp om att fler då ska fundera igenom hur de ska bete sig. 7

6 Prolog För drygt tio år sedan finansierade några banker och försäkringsbolag Pensionsforum, ett organ som gav ut analyser och ordnade seminarier om olika pensionsfrågor. Ordförande var Kjell-Olof Feldt. Jag blev ombedd att skriva om vad staten, landstingen och kommunerna borde göra för att hantera pensionsfrågan. Efter att ha läst och funderat ett par månader blev jag tvungen att ringa tillbaka. Jag bad att få byta rubrik. Frågan gick inte att besvara. De krafter som ligger i befolkningens åldrande är så stora att den offentliga sektorn inte klarar av att hantera dem inom skattefinansieringens ram. Staten, landstingen och kommunerna kan stödja och underlätta, men en mycket stor del av hur anpassningen ska gå till beror på oss själva. Därför ville jag kalla skriften Vad varje femtioåring bör veta om framtiden och så blev det (Wetterberg, 2000). Jag skriver hur, inte om. Det är en viktig nyans. Befolkningens åldrande går så långsamt och följderna sprider sig på så många vägar att det knappast handlar om dramatiska brott och tydliga vägskäl. Även om man skulle göra mycket lite kommer det att växa fram lösningar. Om skattebaserna krymper kan man höja skatterna, sänka ersättningarna, krympa de offentliga verksamheterna eller hitta andra utvägar. Fördelen med en diskussion i god tid är att den tydliggör handlingsutrymmet och antagligen också gör det större. När den förra stora generationsväxlingen ägde rum på och 1970-talen oroade sig långtidsutredare och andra för den kommande arbetskraftsbristen i god tid. Deras analyser och förslag banade väg för den organiserade arbetskraftsinvandringen, för jordbruksreformerna som frigjorde mycket av landsbygdens arbetskraft, och för särbeskattningen, den nya föräldraförsäkringen och barnomsorgen, som uppmuntrade kvinnorna att fördubbla sitt deltagande i arbetslivet. Vad som var klokt då gäller fortfarande. Det är bra att diskussionen börjar nu, fastän det dröjer in på 2020-talet innan anspänningen på de offentliga resurserna blir som störst. Det är viktigt att ställa frågan om hur fler ska ha lust och ork att arbeta längre men varken orken eller lusten är alldeles enkel för offentliga organ att mana fram. Ytterst handlar det om våra egna attityder och beteenden. De normer och värderingar som påverkar vår inställning till pensionen formas på många olika sätt, och därför är det viktigt att fråga sig vilka de är, varför de uppkommit, och hur man kan påverka dem. Det gäller vår 8

7 syn på pensionerna, på arbete, på vårt eget ansvar och på statens roll. En mängd olika faktorer samverkar, men jag hoppas kunna belysa några av dem i den här essän. Jag har koncentrerat mig på frågan om pensionsåldern. Hur pensionsåldern kommer in i ett större sammanhang, i samspelet mellan demografi och ekonomi över huvud taget, har jag nyligen utvecklat i boken Kurvans kraft (Wetterberg, 2011). Rättvisa pensioner? Det finns frågor som är så grundläggande att de sällan ställs. Vad är pensioner? I dag är det vanligaste svaret i den allmänna debatten: uppskjuten lön. Men det är bara en del av svaret. Redan det som kallas pension är dessutom statlig socialpolitik och privat sparande. Om man vidgar begreppet till pensionärernas inkomster över huvud taget blir det ännu mer. Eget arbete, inflationsvinster på boende och lyckosamma finansiella placeringar är några viktiga komponenter. Den uppskjutna lönen kommer framförallt till uttryck i avtalspensionerna. Parterna har skapat ett regelverk som de avsätter en viss procent av lönesumman för att uppfylla. Men sambandet mellan den enskildes lön och senare pension är inte ett och detsamma för alla individer. Några har ingen tjänstepension alls, därför att de varit egna företagare eller därför att deras arbetsgivare inte haft kollektivavtal och inte varit anslutna till tjänstepensionssystemen. För den stora majoritet som omfattas av tjänstepensionssystemen varierar utfallet dels beroende på vilket eller vilka avtalsområden man tillhört, dels beroende på hur den enskildes väg genom arbetslivet passar in i pensionernas regelverk. Den som går ner i lön de sista åren kan råka illa ut, den som växlar upp från deltid till heltid kan göra klipp. Det är alla de anslutna löntagarnas uppskjutna lön som betalar varje avtalsområdes pensioner, men rören är inte alldeles raka mellan den enskildes lön och slutliga pension. I det allmänna pensionssystemet är sambanden ännu lite svagare. För dem som får hela eller delar av sin pension enligt det tidigare ATP-systemet är lönen visserligen grunden, men ibland kraftigt modifierad av 30/15-regeln. För att få full pension ska man ha kommit över kvalifikationsgränsen under 30 år i arbetslivet. Pensionen beräknas på lönen under de 15 bästa åren. Men den som arbetar längre än 9

8 30 år har inget för det, lönen under de 15 sämsta åren spelar ingen roll, och den del av lönen som legat över taket räknas inte alls. På så vis gynnar systemet människor med ojämna inkomster och kort tid i arbetslivet. I det nya systemet är sambanden starkare, men fortfarande hämmade av olika regler. Varje år räknas, men taket begränsar hur mycket av lönen som blir pensionsgrundande. Både i det gamla och i det nya systemet finns dessutom en grundnivå folkpensionen förr, garantipensionen nu som alla som fyllt 65 år och som bott tillräckligt länge i Sverige har rätt till. Före den svenska EU/EES-anslutningen var åldern det enda kriteriet. Att kravet på 40 bosättningsår för full pension då lades till kan tolkas som ett uttryck för tanken på uppskjuten lön: det är den som levt i landet och bidragit till dess välfärd som ska vara garanterad en lägsta nivå, inte den som flyttat in sent i livet. De privata pensionerna är frukten av varje individs egna sparbeslut. Hur mycket det blir beror dessutom på förvaltarnas skicklighet och tur. I någon mening rymmer dessa pensioner också en subvention från det allmänna. I och med att pensionspremierna är avdragsgilla upp till ett visst belopp (och mycket få sparar därutöver) kommer pengarna inte att beskattas förrän de tas ut. Om individens marginalskatt då är lägre än den var när beloppet drogs av blir det frågan om en påtaglig subvention. Även utan marginalskattevinster innebär regelverket att det sparade beloppet blir en skattekredit. Staten tar dock ut en årlig avkastningsskatt på 15 procent av statslåneräntan gånger värdet av det sammanlagda sparandet, vilket brukar betyda knappt en halv procent på kapitalet. Vad är rättvisa pensioner och hur ska man åstadkomma dem? Staten reglerar alla de tre pensionsslagen. Med sina regelverk kan staten styra utfallet av pensionerna. Pensionsreglerna kan omfördela avgifter och inkomster. Reglerna påverkar när pensionerna kan börja tas ut, de påverkar individernas avvägning mellan att arbeta eller ej, spara eller ej, och i ytterlighetsfallet även i vilket land man väljer att bo som pensionär. Pensionerna är en så stor del av ekonomin att regeringens och riksdagens styrning måste ta olika hänsyn. När nuvarande pensionssystem infördes var det därför att ATP förutsatte en tillväxt i ekonomin som inte längre bedömdes som realistisk, men också därför att pensions- 10

9 systemets samspel med den övriga ekonomin hamnat mer i fokus än då ATP infördes. Att sambandet mellan avgifter och framtida pension stärktes i det allmänna pensionssystemet var ett sätt att uppmuntra fler att arbeta längre, vilket skulle stärka basen för systemet men också den offentliga ekonomin över huvud taget. Delningstalet som sänker den allmänna pensionen när medellivslängden ökar och bromsen som slår till när det allmänna systemets resurser inte håller jämna steg med åtagandena är viktiga regleringar för att förhindra att pensionssystemet blir en gökunge i den offentliga ekonomin. Statens ingrepp i avtalsförsäkringarna och de privata pensionsförsäkringarna begränsar sig i huvudsak till regler om belopp, beskattning, uttagsålder och försäkringsbolagens förvaltning. I stor utsträckning får parterna avtala om vilka regler som i övrigt ska gälla för försäkringarna. För avtalsförsäkringarna sker detta genom kollektivavtalsförhandlingar, för de privata försäkringarna genom att kunderna väljer mellan olika bolags erbjudanden och villkor. Ett undantag är förbudet mot olika beräkningar för kvinnor och män, som trädde i kraft den 21 december 2012 efter ett beslut i EU-domstolen. Det kommer på marginalen att betyda en omfördelning från män till kvinnor, eftersom pensionsbolagen inte längre får ta ut högre premier för att täcka kostnaderna för kvinnornas längre livslängd. När begreppet rättvisa pensioner tas upp brukar de flesta tänka på fördelningspolitik, men ofta bara på själva pensionerna. Ett av de kraftigaste fördelningspolitiska inslagen i systemet är emellertid ålderspensionsavgiften, som tas ut på hela lönen, även den del som inte ger någon pensionsrätt i det allmänna systemet. Den överskjutande avgiften går visserligen inte in i pensionssystemet utan i den allmänna statsbudgeten, men därigenom kommer den att bidra till finansieringen av garantipensionen. De rika betalar för de fattiga. Taket i pensionssystemet begränsar skillnaden mellan vad olika pensionärer får i allmän pension. Mellan garantipensionen och taket pressas praktiskt taget alla pensionärer och pensioner in. Systemets konstruktion försvagar således incitamentet till att arbeta längre. Det försvagar incitamentet till arbete i systemets konstruktion, men minskar inkomstskillnaderna, vilket är vad många menar med fördelningspolitisk rättvisa. Som en motverkande kraft har man pekat på delningstalet. Om medellivslängden ökar men också skillnaderna i livslängd, då kommer delningstalets förändring att missgynna dem som dör tidigt. När vi blir äldre blir vi mer olika, påpekar Östlund (2012) i sin kunskapsöversikt över hur länge människor orkar arbeta. De som är mest 11

10 välutbildade och ofta högst avlönade tenderar att leva längre, vilket skulle betyda att delningstalet omfördelar till deras förmån. Även om effekten knappast blir särskilt stor kan resonemanget förefalla bestickande. Å andra sidan väcker det också frågan hur fördelningspolitik ska bedrivas. Ska varje system vara så utjämnande som möjligt, eller ska fördelningspolitiken koncentreras till bestämda instrument? Skatterna är omfördelande, både inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna. Sjukvård och omsorg kan vara det mest träffsäkra instrumentet för att lindra villkoren för dem som lider av dålig hälsa när de blir gamla. Eftersom kommunalskatten är proportionell omfördelar finansieringen resurser från dem som har högst inkomster till dem som har störst behov av vård och omsorg. Det väger antagligen upp delningstalens orättvisa mer än väl. Tillräckliga pensioner? Ett annat begrepp i debatten är tillräckliga pensioner. Frågan är vad man menar. Tillräckliga för att leva på, tillräckliga i förhållande till lönen under arbetslivet, eller vad? Vid ett besök i Australien 2005 kommenterade dåvarande statsministern Göran Persson pensionsreformen: - Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort, sade han (Expressen ). Antagligen menade Persson förhållandet mellan slutlönen och den allmänna pensionen. Det är så den allmänna debatten ofta förs. Delningstalen medför att så länge medellivslängden ökar kommer människor att behöva arbeta allt längre för att få en lika stor andel av slutlönen som tidigare årskullar. Jämfört med ATP-systemet är förändringen påtaglig, men den fortsätter även inom det nya systemets ram. Men så kommer jämförelserna knappast att göras. För det första kommer de flesta antagligen att utgå från hela sin pension, åtminstone den allmänna pensionen och tjänstepensionen sammantagna. Tjänstepensionen kommer att växa i betydelse. Den motsvaras i långt större utsträckning än den allmänna pensionen av faktiskt sparat kapital, vilket betyder att den växer med avkastningen på kapitalet. För det andra kommer även andra inkomster att spela roll. 12

11 Sedan det finansiella sparandet ökade kraftigt i 1990-talskrisens spår kommer kapitalinkomster att bli viktiga för allt fler. Det är inte heller så att alla beteenden drar åt förtida pension. Äldre människors ovilja att lämna bostäderna där de tillbringat sin medelålder innebär att en stor del av deras ekonomiska resurser ligger för fäfot. I synnerhet de som köpte hus eller bostadsrätt före kreditmarknadens avreglering har ofta mycket pengar låsta i sitt boende. Först amorterade och 1980-talsinflationen ner deras lån, sedan rakade priserna i höjden när bankerna lät praktiskt taget alla låna hur mycket som helst. Om dessa fyrtiotalister realiserade sina bostadsklipp genom att belåna sina villor eller genom att flytta till en hyresrätt eller en billigare ägarbostad skulle de plötsligt ha mycket mer pengar att röra sig med. Då vidgas deras handlingsmöjligheter, inklusive möjligheten att sluta jobba tidigare än eljest. I detta pussel kommer den allmänna pensionen bara att vara en del av inkomsten, om än den viktigaste delen för många. Vad som är tillräckligt beror rimligtvis på hela inkomsten. Om pensionen skulle vara tillräcklig för alla i termer av en viss andel av slutlönen skulle kraven på inbetalningar till det allmänna pensionssystemet öka mycket kraftigt. Jag tror att blandningen av olika slags inkomster och förmögenheter kommer att spela allt större roll. I viktiga avseenden premierar dagens regler individer som tar ut pension men fortsätter att arbeta. Den som tar ut allmän ålderspension samtidigt som hon lönearbetar fortsätter att tjäna in pensionsrätt. De som sätter sig själva på bolag kan rentav tjäna på att ta ut den allmänna pensionen så fort det går. Om de går i pension minskar arbetsgivaravgiften kraftigt på den lön de tar ut ur sitt bolag, samtidigt som de också kan ta ut en del av bolagets vinst som utdelning till bara 20 procents beskattning. Möjligheten att på detta sätt omvandla lön till konsultarvoden via bolag utnyttjas än så länge av ganska begränsade grupper, men om de förmånliga reglerna består tyder Annette Alstadsæters och Martin Jacobs ESO-rapport (2012) på att allt fler kommer att lära sig systemet. Då flyttas fokus alltmer från den begränsade frågan om pensionsåldern till pudelns kärna: hur länge arbetar vi, oavsett ersättningsform? I diskussionen om vad som är tillräckligt måste man ställa frågan vad inkomsterna jämförs med. Med en produktivitetsökning på två procent om året som förs vidare till reallönerna fördubblas hushållens köpkraft ungefär vart trettionde år. Det är en effekt som även kommer pensionärerna till del. Pensionsåldersutredningen 13

12 beräknar att de pensionärer som är födda på 1970-talet kan hoppas på en disponibel årsinkomst omkring kronor, mot kronor för dem som är födda på 1940-talet (SOU 2012:28). Som andel av slutlönen beräknas inkomsten sjunka, men det beror delvis på att man inte räknat med någon ökning av pensionsåldern. Om avgångsåldern skulle öka med livslängden skulle resultatet bli mer positivt även i detta avseende. En annan förklaring är att de yngre började arbeta senare i livet än tidigare generationer, vilket också påverkar intjänandetidens längd. Den blir då kortare. Pensionsåldersutredningens beräkningar försöker fånga alla inkomstslag. Den allmänna pensionen kan knappast vara mer än ett skyddsnät för dem som inte har några andra inkomster. Ytterst handlar det därmed om garantipensionen och de behovsprövade bostadstilläggen. Det är den princip som gällt ända sedan pensionsbeslutet 1946, då man kom överens om att höja folkpensionen så kraftigt att alla pensionärer skulle komma över fattigvårdsstrecket. Sedan dess har detta varit ett av Sveriges särdrag: till skillnad från i många andra länder är det få gamla som hör till de allra fattigaste. Socialbidraget numera försörjningsstödet finns som yttersta skyddsnät, men det är sällan det behöver utnyttjas för dem som har full garantipension. Grundskyddet är inte oproblematiskt. Ju högre garantipensionen ligger, desto mindre skillnad blir det mellan dem som arbetat så mycket att de tjänat allmän pension och dem som av olika skäl inte gjort det fullt ut. Den fördelningspolitiska ambitionen kröker rören i det allmänna pensionssystemet. Det gemensamma ansvaret För 20 år sedan var jag ansvarig för Långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19). I den gjorde vi demografin till en huvudfråga. Vi skissade ett pensionssystem som i viktiga drag sammanföll med det som senare kom till stånd, men påpekade också vilka problem ett minskat utbud av arbetskraft skulle föra med sig i andra delar av ekonomin. Slutsatsen att folk borde arbeta längre anmälde sig ofrånkomligen. Alla accepterade inte slutsatsen. Även de som inte ifrågasatte beskrivningen menade att det egentligen bara handlade om pensionerna. Om systemet lades om till raka rör mellan avgifter och förmåner behövde staten inte bry sig. Då blev beslutet att sluta 14

13 arbeta varje individs ensak. Den som slutade tidigt fick ta konsekvenserna i form av lägre pension. Det är en felsyn. Det är mycket mer än pensionssystemet som finansieras av skattebasen arbete och har avgörande betydelse för de äldres välfärd. Äldreomsorgen är det uppenbara exemplet, men också sjukvården. Den största delen av vår vårdkonsumtion äger rum under några månader innan vi dör. I det perspektivet stannar pensionsålderns betydelse inte vid pensionssystemet. Om pensionsåldern verkligen skulle vara vars och ens ensak borde alla andra system också konstrueras efter pensionsmodellen. Den som kommer till receptionen på lasarettet skulle först få legitimera sig. Sedan skulle receptionisten gå in i landstingets register och kontrollera hur många vårddagar och läkarkontakter man tjänat in och hur många man hade kvar. När kvoten tog slut var det dags för patienten att checka ut. En sådan lösning är otänkbar i Sverige. I själva verket är skattefinansierad vård och omsorg kraftigt omfördelande inslag i välfärdssystemet. Därför är det bra ju längre högutbildade och välavlönade fortsätter att arbeta. Det gäller inte minst för dem som marginellt råkar ut för delningstalens effekter. Fler i arbete finansierar sjukvården för dem som bäst behöver den. Arbetet är en kärlekshandling, ett viktigt uttryck för samhällssolidaritet. Arbetsgivarens ansvar Hur ska det gå till att förlänga arbetslivet? Förutsättningen är att det finns arbete att få. När Trygghetsrådet våren 2012 ställde frågan om folk trodde att åldersfixeringen förvärrats under senare år svarade mer än hälften ja. Det rimmar illa med det ökande antalet äldre i arbete, men speglar en allmän uppfattning. Arbetsgivare vill inte ha äldre anställda, tror många. De anställer yngre, de försöker avtalspensionera äldre. Det borde inte vara så. Det finns stora fördelar med att behålla eller anställa äldre medarbetare. När jag höll på med en biografi över Axel Oxenstierna snavade jag över ett oväntat exempel i Kammarkollegiets protokoll från 1636 (Wetterberg, 2002). Kammarkollegiet förenade i sig Finansdepartementets, Skatteverkets och Fastighetsverkets uppgifter av i dag. Det leddes av en riksskattmästare och ett antal adliga kammarråd, men ansvaret för verksam- 15

14 heten hade ett antal kamrerare. En av dessa hette Peder Nilsson. Protokollet behandlar hans anhållan om att få dra sig tillbaka. Han ursäktade sig med att han var 63 år gammal och hade tjänat kronan i 42; ögonen och minnet var svagt, och han kunde inte alltid hålla i pennan. Där uppå replikerades att ehuru gammal en är, så kräver likväl ens plikt att tjäna kronan uti det en förmår. Över förmågo fordrades intet av honom, ej heller stort skrivande, utan att han är med, ser uppå och skärskådar posterna, och säger sin mening i saken, androm till rättelse. Det är föredömligt. Arbetsuppgifterna ska anpassas, men det ligger i arbetsgivarens intresse att ta vara på erfarna medarbetares kunskaper. Och dygden fick sin belöning! Sex år längre fram 1642 stötte jag på Peder Nilsson igen. Först förstod jag inte att det var han den som dyker upp i protokollet heter Gyllenax, men visst var det han. Den erfarne kamreraren hade adlats. Orsaken till återseendet var att en av hans kollegor, Jost Hansson, hade avslöjats för omfattande förskingringar och bedrägerier mot kronan. Hansson hade avrättats, Axel Oxenstierna hade själv skurit sönder hans sköldebrev, men nu ville rikskanslern förhindra en upprepning. Då inkallades Peder Nilsson, den som bäst kände rutinerna och visste hur de borde läggas om för att hålla isär bokföring och granskning, så att eventuella manipulationer lättare skulle kunna avslöjas. Historien är giltig än i dag. Med klok arbetsledning kan många människor göra viktiga insatser långt upp i åldrarna. Det är egentligen inte märkvärdigare än att snart sagt varje arbetsplats har glädje av att någon kan svara på frågorna: Hur gjorde vi förra gången? Varför ser det ut på detta viset? Klara besked i den vägen undanröjer många risker för missförstånd och felgrepp. Kunskapen om vad som varit skapar distans till det som är, och därmed större möjligheter att hitta alternativa vägar framåt. Det är kärnan i samspelet mellan Oxenstierna och Gyllenax. Den vanligaste invändningen mot äldre i arbetslivet är att det är svårt att lära gamla hundar sitta. I sin översikt över europeisk forskning om äldre i arbetslivet nyanserade Juhani Ilmarinen (1999) bilden. De yngre presterade visserligen bättre än de äldre i sammanhang där det ställdes krav på snabbhet och kraft, men när det behövdes eftertanke och övning var resultatet det omvända. De yngre kunde lättare memorera snabbt förbiflimrande data, men i praktiska inlärningssituationer blev de äldre snabbare produktiva. Det 16

15 hade ställts inför nya uppgifter förut, och visste hur de snabbast skulle ta till sig de nya instruktionerna. Jag tror att det finns fler välkomna effekter. Äldre medarbetare borgar för kontinuitet. De behöver inte stanna hemma för vård av barn av och till, de är inte lika benägna att byta jobb. Men de kan också bidra till att stabilisera arbetsgruppen. Jag har på nära håll sett ett arbetslag med yngre medarbetare utsättas för svåra påfrestningar av karriärism och självhävdelse. När sektionen fått en ny chef bad denne efter ett tag att få fylla två vakanser med sökande i 50-årsåldern. Eftersom pensionsavtalet innebar ett större ekonomiskt åtagande än om vi hade anställt yngre sökande blev beslutet en ledningsfråga, men vi tog risken. Det föll väl ut. De yngre fick ett par rutinerade kollegor att fråga om råd; de äldre var inte på samma sätt konkurrenter, utan stämningen inom arbetslaget blev mer förtroendefull än den hade varit tidigare. För mig blev det en tankeställare. På ett par årtionden har vi lärt oss att könsblandade arbetsgrupper fungerar bättre roligare! än enkönade. Men detsamma gäller åldersblandningen. Arbetslag med medlemmar i alla åldrar har bättre förutsättningar att fungera harmoniskt och dynamiskt än om de får slagsida åt den ena eller andra åldern. Under åtskilliga år har Svenskt Näringsliv drivit kampanj mot lagen om anställningsskydd och turordningsreglerna. Argumentet har varit att sist in först ut hindrar ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Effekten är antagligen överskattad, men den bortser också från vad turordningsreglerna betyder för den äldre arbetskraften. Turordningsreglerna fungerar som en tvångströja. Det kostar mer att säga upp äldre än yngre medarbetare. LAS är antagligen en del av förklaringen till att Sverige har jämförelsevis fler äldre i arbetskraften än de flesta andra länder. När jag deltog i OECDmöten i början av 1990-talet fick jag en elegant förklaring. Man kan skilja mellan en extern och en intern arbetsmarknad. På den externa går människor ut och byter från den ene arbetsgivaren till den andre; på den interna arbetsmarknaden byter man uppgifter hos samme arbetsgivare. Med lagom strama regler fungerar det bäst. Om det kostar att göra sig av med anställda ligger det i arbetsgivarens intresse att skola om och hitta nytt hellre än att säga upp. Om det blir för billigt är det risk att arbetsgivaren kastar bort dem han slitit ut, för att ta in en ny omgång att förbruka. Men det är bättre om arbetsgivarna behåller och anställer äldre av eget intresse, inte av tvång. Det finns glipor i dagens regelverk 17

16 som gör det möjligt att lirka bort äldre medarbetare utan alltför stora kostnader. Det finns avtal som erbjuder anställda över 60 år att sluta på goda villkor, om någon yngre medarbetare därmed kan slippa uppsägning. För att åstadkomma en bättre arbetsmarknad för äldre räcker det inte med defensiva statliga regleringar. Det vänder först när arbetsgivarna ser de äldres medverkan som sitt eget bästa. Individernas ansvar Fast det är ofta inte bara ens fel. De äldre medarbetarna är många gånger själva tveksamma till att fortsätta. Kan vi? Vill vi? Törs vi? Det finns säkert äldre som själva ifrågasätter sin kompetens och produktivitet. Svaret är detsamma som till arbetsgivarna: med eftertanke och erfarenhet kan de äldre kompensera vad som sviktar i styrka och snabbhet. Men det finns också andra svar att söka. Mycket av debatten om pensionsåldern inriktas på 60-åringens tillkortakommanden och skavanker. Vad ska han göra för att hålla sig kvar några år till? Men den minst lika viktiga frågan borde handla om åringarna. Hur ska de bära sig åt för att inte riskera att ställas åt sidan i förtid? Det var vad OECD pekade på, när organisationen för första gången gjorde en analys av de åldrande samhällenas problem (OECD, 1998). Den stora frågan var inte om man rent fysiologiskt orkar arbeta till 70 års ålder. Det klarar de flesta. Haken var kompetensen. Alltför många rostar på vägen, därför att de inte i tid funderar igenom hur de ska klara ett långt arbetsliv. Därför valde jag att rikta min skrift för Pensionsforum till 50- åringarna (Wetterberg, 2000). Kanske borde jag ha gått ännu längre ned i åldrarna. När jag nyss hade börjat på UD fick vi en enkät från dess personalenhet. Sista frågan var: År kvar till pensionen?. Jag fyllde i: 43 och kände mig lätt kallsvettig. Men under årens lopp har jag av och till tänkt på frågan, och hur jag ska hantera den. Så bred som möjligt, så nyfiken som möjligt det är en del av svaret. Den som lägger grunden med en bra utbildning och skaffar sig erfarenhet med ett par tre treårsperioder på olika arbetsplatser har goda förutsättningar för ett långt och stimulerande arbetsliv. Att låta inskolningen i arbetslivet ta sin tid är värt sitt pris. De som gjort mycket snabb karriär har ofta blivit så smala på vägen upp att de har svårt att hitta något annat, om de tvingas byta. 18

17 Under resans gång gäller det att hålla sig à jour och lära sig nytt. Ett par gånger har jag svarat på enkäter: Får du utnyttja hela din kompetens i ditt arbete? Svaret är nästan självklart nej och det är bra. Att man kan och lärt sig mer än någon arbetsgivare frågar efter är ofta impulsen och möjligheten att gå vidare. Men därutöver behöver man också lära sig nytt. Därför är det klokt att välja arbetsplatser där lärandet kommer som en naturlig del av arbetet. Arbetsbytena har flera viktiga funktioner. När ohälsan debatterades för tio år sedan läste jag en udda undersökning. Den hade letat upp människor som kommit tillbaka till arbetet efter långa sjukskrivningar. Det visade sig att det mest effektiva botemedlet mot ohälsa var arbetsbyte. De som kört i väggen på ett ställe kunde återvinna arbetsförmågan genom att börja på ett annat. I synnerhet när det handlar om psykosociala problem en snabbt växande diagnos tror jag detta är viktigt. Psykosociala problem är ofta en omskrivning för vuxenmobbning. Den som hamnat i konflikt med kollegor eller chefer och därför våndas för att gå till arbetet, hon kan komma till sin rätt och återfår arbetsglädjen genom att börja på en annan arbetsplats. Den som med jämna mellanrum bytt arbete har också ett bättre CV att visa upp. Har man varit på flera arbetsplatser kan man lämna referenser till olika miljöer. Jag har hört personalare berätta att de drar öronen åt sig om någon sökande varit tio femton år på samma arbete. Om det är någon som tvingat ut i arbetslöshet ringer varningsklockorna. Varför har han inte bytt tidigare? Hade han slagit sig till ro där han var? Har han hängt med i utvecklingen de senaste åren? Omvänt tolkas arbetsbyten vart femte sjätte år som att den sökande med jämna mellanrum prövat arbetsmarknaden och övertygat andra arbetsgivare om att hon har något att komma med. Arbetsbytena blir en försäkring om arbetslösheten skulle slå till. Givet att vi kan har vi då lust? När jag började intressera mig för arbetslivets längd grasserade 1980-talseuforin som värst. Börskurserna pekade rakt upp i himlen, pensionsbolagen förespeglade kunderna guld och gröna skogar med tvåsiffriga återbäringsräntor. Då blev trenden att sluta så tidigt som möjligt. Någon gång frågade jag ett auditorium hur många som tänkte fortsätta till 65 och det var bara några enstaka händer som trevade sig upp. Gudskelov verkar trenden ha mojnat. Under de senaste åren har åldern för utträde ur arbetslivet sakta krupit upp, även om den inte hållit jämna steg med livslängdens ökning. Det speglar en tillnyktring. Till en del kan det bero på att börsens darriga utveckling 19

18 det senaste årtiondet tärt på många sparares kapital, men skälen för att stanna är tyngre än så. Arbetet ger mening åt många människors liv. Att sluta i förtid betyder att skärma av sig från arbetskamraterna, men kanske också från jämnåriga vänner som fortsätter att arbeta. Att fortsätta blir ett sätt att skaffa sig en bättre ingång i pensionärstillvaron, kanske med uppgifter som dröjer sig kvar i nya former. Det finns anekdoter om tillnyktringen. Under 1990-talet var Färs och Frosta Sparbank ett av de piggaste inslagen i det skånska bankväsendet. I ett skede skulle man bygga ut sin privatekonomiska rådgivning, och bestämde sig för att erfarenhet gav trovärdighet. Man annonserade efter seniora sökande och svaren myllrade in från golfbanorna. I krisens spår hade åtskilliga finansinstitut slimmat organisationen med generösa erbjudanden om förtida avslut men efter ett par år var den guldkantade tillvaron inte lika lockande längre. Färs och Frosta fick de rådgivare man ville ha. Törs vi? När Trygghetsrådet, TRR, gav ut en bok om åldersfixeringen på arbetsmarknaden (Mild Nygren och Sjöberg, 2012) gjorde man en enkätundersökning. Mer än hälften av de svarande ansåg att åldersfixeringen på arbetsmarknaden ökat under de senaste fem åren. Att döma av TRR:s egna resultat har den inte gjort det. Under finanskrisens hittills mest akuta skede åren 2008 och 2009 var det betydligt lättare för äldre som blivit uppsagda att hitta nytt jobb än det var under 1990-talskrisen. Frågan är vad den pessimistiska opinionssiffran beror på. Den kan vara ett sundhetstecken. Åldersfixeringen har börjat diskuteras så mycket att fler uppmärksammar den, även om den i själva verket börjar bemästras. Men det kan också handla om åldern som syndabock. Alla har läst att det är svårare för äldre att få nytt arbete. Om man misslyckas blir det en läglig ursäkt. Det är lättare att säga att man är 60 än att man inte gått ut gymnasiet, konstaterade Trygghetsrådets VD Carl-Gustaf Leinar när boken presenterades. Det är inte lika bekant att det ändå blivit lättare för äldre att komma tillbaka. Genom att sprida den insikten kan man få fler att våga mer och då kan det bli en snöbollseffekt, där ytterligare några som lyckas får ännu fler att hålla ut och söka, söka, söka, tills sökandet till slut ger napp. Individens ansvar handlar inte bara om den egna pensionsåldern. Utköpserbjudandena har på en del arbetsplatser lett till tryck från 20

19 kollegorna att acceptera. På en av de stora tidningsredaktionerna i Stockholm spjärnade en av de skickligaste journalisterna envetet emot uppvaktningen. För henne hade ett utköp antagligen kunnat bli privatekonomiskt fördelaktigt, men hon ville vara kvar i arbetslaget. Haken var att alla kollegor inte lät det vara hennes ensak, utan lät henne förstå att hon borde tacka ja. I sådana lägen blir det inte bara frågan om att vilja och kunna stanna, utan också om att våga. Det är bedrövligt. Det är viktigt att arbetskamraterna bejakar det uthålliga arbetslivet, och uppskattar åldersblandningens fördelar. Följa John? En av pensionsålderns paradoxer är skillnaden mellan kvinnor och män. Kvinnorna lever längre men lämnar arbetskraften tidigare än männen. Män och kvinnor tar ut allmän ålderspension vid ungefär samma ålder knappt 65 år men andelen kvinnor som är sysselsatta i åldern år är nästan tio procentenheter lägre än andelen män (Östlund, 2012). Många har sett det på nära håll. I par är mannen ofta äldre än kvinnan. När mannen slutar arbeta drar han kvinnan till sig. Forskare och utredare har länge varit medvetna om att det finns en påtaglig medföljande -effekt i statistiken. Men vad betyder den för kvinnorna och deras välbefinnande? Betyder det att de drabbas av de negativa effekterna av tidigt utträde eller klarar de sig bättre, tack vare att de är två? Det är inte säkert att det bara handlar om pareffekten. Nationalekonomen Anders Björklund och ett par av hans kollegor spekulerade för några år sedan om huruvida äldre värderingar kan vara en orsak till att ohälsotalen är högre för äldre kvinnor än för män (Albrecht, Björklund och Vroman, 2003). Jag tror det är ett intressant uppslag. De som i dag är äldre växte i många fall upp på och 1960-talen, då hemmafrunormen var stark och präglade värderingarna. Under 1970-talet införde staten allt starkare incitament för arbete. Det blev lönsammare att komma tillbaka till arbetsmarknaden efter att ha fött barn. Under 1980-talet avreglerades kapitalmarknaderna. För hushållen blev den kanske viktigaste effekten att priserna på bostadsrätter och villor började stiga. Det blev svårare att klara boendet på en lön. Det skruvade åt incitamenten, och den kvinnliga förvärvsfrekvensen steg. 21

20 Frågan är: hur frivilligt var detta? Speglar äldre kvinnors ohälsotal en kluvenhet mellan 1950-talets värderingar och 1980-talets incitament? I så fall kan det antagligen förstärka medföljande - effekten på pensionsuttaget men å andra sidan borde det också kunna betyda att effekten försvagas, när nya generationer vuxit upp. Antagligen är detta en av de värderingar som är svårast att komma åt. Att könsmönstren leder till att friska kvinnor lämnar arbetslivet i förtid borde vara en källa till bekymmer. Ett första steg borde vara att göra fler människor medvetna om mönstret, ett andra att forska om följderna för att förhoppningsvis locka fram samtal vid köksbordet om hur varje par ska kunna hitta kloka lösningar för sin del. Det slitsamma arbetet? Det är många som slutar tidigt. Att hälften av arbetstagarna slutat före 65 års ålder pekar på att de tidiga avgångarna är ett väl så angeläget problem som att förmå fler 65-åringar att stanna längre. Drygt 40 procent av alla arbetsolyckor med en frånvaro på mer än två veckor drabbar människor i åldern år. Både bland män och kvinnor är diversearbetare, handpaketerare och fabriksarbetare de mest utsatta yrkena (Östlund, 2012). De många förtida avgångarna har blivit ett argument mot sänkt pensionsålder. Varför straffa dem som slitit ut sig i jobbet? Men bilden är mer sammansatt än så. Även om den generella bilden är att det är de välutbildade männen som dröjer sig längst kvar på arbetsmarknaden, så rymmer statistiken en paradox. Till de allra segaste hör bönderna som med alla arbetsmiljömått mätt hör till dem som lever hårdast och farligast i det svenska yrkeslivet. Fysisk ansträngning är inte oförenlig med ett långt arbetsliv, åtminstone inte om den är så varierad som i jord- och skogsbruket. Glädjen att se sin mödas frukt och att själv bestämma hur arbetet läggs upp är kanske väl så väsentligt som motvikt. Av enskilda näringsidkare i Sverige är över 70 år (Östlund, 2012). Det är inte bara arbetsmiljön som är problemet. När kvinnor under 65 år följer sina män ut ur arbetslivet är det rimligen självvalt. Andra tvingas ut. Äldre arbetslösa har svårare att komma till arbetsmarknaden. Om de misslyckas kan någon form av förtida utträde bli lösningen, även om de egentligen hade velat fortsätta. Ytterligare några väljer att använda sina egna resurser för att gå tidigt. En del 22