Samhällsekonomiska nordiska studier inom området välfärdsteknologi. En kartläggning

Transkript

1 Samhällsekonomiska nordiska studier inom området välfärdsteknologi En kartläggning

2 Hjälpmedelsinstitutet (HI), 2014 Författare: Åke Dahlberg, AB Effektivitetsrevision Ansvarig handläggare: Raymond Dahlberg URN:NBN:se:hi pdf Artikelnummer: pdf Publikationen kan hämtas i pdf-format på Den kan också beställas i alternativa format från Myndigheten för delaktighet. 2

3 Förord I en tidigare kartläggning av välfärdsteknologi inom äldreomsorgen konstateras att utvecklingen av välfärdsteknologi möts med stort intresse från Sveriges kommuner. Både politiker och tjänstemän inom kommunerna är också positiva till en fortsatt utveckling och användning av välfärdsteknologi men ansträngd ekonomi och bristande kompetens är hinder på vägen. Att välfärdsteknologi kan bidra till ökad aktivitet, delaktighet, trygghet och självständighet har visats i flera studier och rapporter under senare år. Detta är positivt men räcker ibland inte för att välfärdsteknologi ska implementeras i den utsträckning som kan förväntas. Ett sätt att ytterligare skapa incitament och argument för implementering av välfärdsteknologi är att studera om välfärdsteknologi även kan vara samhällsekonomiskt lönsamt. Detta har gjorts under senare år i framförallt Danmark, Sverige och Norge. Denna rapport är i huvudsak en kartläggning av samhällsekonomiska studier om välfärdsteknologi i framförallt Norden. Rapporten är framtagen av nationalekonom Åke Dahlberg på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet under Rapporten ger samlad bild av de samhällsekonomiska studierna om välfärdsteknolog som fanns i början av Syftet med rapporten är att den ska ge vägledning till kommuner i Norden som funderar över att implementera välfärdsteknologi. Vi hoppas också att rapporten kan ge inspiration till andra att fortsätta studera samband mellan välfärdsteknologi och samhällsekonomisk nytta. Sundbyberg i maj, 2014 Raymond Dahlberg,FoU-samordnare Hjälpmedelsinstitutet 3

4 Innehåll 1. Syfte och uppläggning Vad är välfärdsteknologi? Samhällsekonomiska analyser Empiriska samhällsekonomiska studier inom välfärdsteknologi i Norden Hinder för införande av välfärdsteknologi Sammanfattande slutsatser Bilaga 1. Sammanställning av samhällsekonomiska nordiska studier inom området välfärdsteknologi Referenser

5 1. Syfte och uppläggning Denna rapport har utarbetats på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet. Rapporten bygger till en del på en studie som gjordes på uppdrag av IT&Telekomföretagen och som presenterades på ett seminarium under Almedalsveckan sommaren Den rapporten var fokuserad på vård- och omsorgsområdet och på svenska förhållanden. Den rapport som nu presenteras är bredare och inkluderar även övriga delar av välfärdsteknologin samt övriga nordiska länder. Rapporten baseras på en genomgång av olika studier som hämtats från hemsidor hos myndigheter, organisationer, forskningsorgan m.fl. samt från olika vetenskapliga tidskrifter. Kontakter har tagits med ett stort antal experter inom området i de nordiska länderna för att få information om relevanta studier. I kartläggningen ingår nyttokostnadsbedömningar som på detta sätt framkommit. Studier som inte uppfyller kraven på samhällsekonomiskkalkylmetodik (t.ex. genom att reala och finansiella poster adderats) har inte medtagits. Det gäller också studier som är så kortfattat beskrivna att det inte går att följa hur de utförts, liksom studier där det, till följd av t.ex. oväntat stort bortfall, uttalats att resultaten är mycket osäkra. Det är dock endast ett fåtal studier som med dessa kriterier exkluderats. Bakgrunden till studien är att det växande antalet äldre personer och personer med funktionsnedsättning i kombination med den tekniska utvecklingen, inte minst inom IT-området, medfört att ett flertal välfärdsteknologiska lösningar utvecklats och till en del börjat komma till användning för dessa målgrupper. Införandet i kommuner och landsting i de nordiska länderna av dessa nya produkter och metoder går dock långsamt, enligt många bedömare. Det beror bl.a. på osäkerhet om kostnaderna motsvarar nyttan av den nya teknologin. Det är därför viktigt att belysa vad vi vet om denna relation. 5

6 2. Vad är välfärdsteknologi? Välfärdsteknologi kan sägas vara den teknologi som används för att förbättra och effektivisera välfärdssamhällets tjänster till medborgarna inom olika områden bl.a. vård- och omsorg, hjälpmedel samt rehabilitering. Målgrupper för välfärdsteknologin är ofta äldre och personer med funktionsnedsättning, men teknologin är även av nytta för alla med vårdbehov såsom kroniker, anhöriga och vårdpersonal. Gränsdragningen mellan välfärdsteknologi och den teknologi som används inom hälso- och sjukvåden är inte helt lätt att definiera. Men något förenklat kan sägas att teknologiska lösningar som tillämpas av lokala myndigheter och medborgarna själva i deras hem eller särskilda boenden betraktas som välfärdsteknologi. I svenska Wikipedia definieras välfärdsteknologi som; kunskapen om och användandet av teknik som kan bidra till ökad trygghet, aktivitet, delaktighet och självständighet för personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga. Välfärdsteknologi kan även stödja eget boende och förebygga eller komplettera vård- och omsorgsbehov. Välfärdsteknologi kan också bidra till bättre resursutnyttjande och kvalitet inom välfärdssektorn samt vara samhällsekonomiskt lönsamt. Exempel på välfärdsteknologiska lösningar är fasta och mobila trygghetslarm, IT-baserade hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, tjänster som i hemmet underlättar för personer med kroniska sjukdomar, smarta lägenheter med automatisk övervakning och digitala nycklar. Men även mera traditionella hjälpmedel ingår i begreppet som eldriven rullstol, hörapparat och synhjälpmedel. Det finns olika sätt att klassificera de huvudområden som ingår i begreppet välfärdsteknologi. Ett sätt är att utgå från vilka problem som teknologin ska lösa. Avhjälpa eller kompensera för funktionsnedsättning och göra medborgaren mera självständig Underlätta för äldre och för personer med kronisk sjukdom att kunna bo kvar hemma Underlätta och kvalitetssäkra vård och omsorg Öka säkerheten och tryggheten för medborgare, anhöriga och personal Förenkla processer som kräver mycket manuellt arbete 6

7 Ett annat sätt för klassificering utgår från hur välfärdsteknologi kan möta olika brukarbehov och fungera som stöd för mottagare, anhöriga och personal: Trygghets- och säkerhetsteknologi Kompensations- och välbefinnandeteknologi Teknologi för social kontakt Teknologi för behandling och vård Ytterligare ett sätt att göra en indelning är att utgå från olika målgrupper: Äldre personer i behov av vård eller omsorg Personer med funktionsnedsättning Personer med kronisk sjukdom Personer i behov av rehabilitering Anhöriga Vård- och omsorgspersonal I denna studie väljs den första klassificeringen som är inriktad på de problem som teknologin ska lösa. Under vart och ett av de fem områdena redovisas relevanta nordiska samhällsekonomiska studier. Många av de välfärdsteknologiska produkterna berör flera av de problem som här specificerats, men tas upp under det problemområde som är mest relevant. Det finns dock få forskningsstudier avseende samhällsekonomiska effekter av välfärdsteknologi, särskilt nyare teknologi. Däremot finns ett antal empiriska studier som ofta bygger på antaganden om värdet på olika effekter och de kan därför te sig spektakulära. Men de baseras ofta på omfattande försöksverksamheter och intervjuer med olika aktörer som har god kännedom om hur olika välfärdsteknologiska lösningar fungerar. Dessutom har vanligen försiktiga antaganden gjorts om de positiva effekterna och många är inte kvantifierade, bl.a. ökad livskvalitet. De resultat som redovisas i de olika undersökningarna är i regel entydiga. Det finns dessutom några teoretiska analyser, där storleksordningen på olika kostnads- och intäktsposter behandlas. Mot den bakgrunden kan kunskapsunderlaget beträffande de samhällsekonomiska effekterna ändå sägas vara relativt gott. Det är dock viktigt att ytterligare forskningsinriktade studier görs. Men denna typ av studier tar lång tid och avsaknaden av sådana studier får inte av kommuner och andra myndigheter användas som argument för att avstå från att ytterligare satsa på välfärdsteknologi. 7

8 3. Samhällsekonomiska analyser Ekonomiska utvärderingar av välfärdsteknologiska insatser är ofta utformade som nyttokostnadsbedömningar. Detta är en form av samhällsekonomisk kostnadsintäktsanalys som bygger på etablerad ekonomisk teori. I en sådan analys ingår såväl strikta ekonomiska poster som mera svårmätbara effekter som inverkan på hälsa, välbefinnande och trygghet. Samhällsekonomiska kostnader utgörs av de reala resurser som förbrukas i ett projekt i form av personal, utrustning, lokaler etc. Däremot ingår inte finansiella transaktioner som försörjningsstöd eller arbetslöshetsersättning. Finansiella poster av detta slag handlar om överföring mellan olika delar av samhällsekonomin (bidrag till vissa individer från gruppen övriga individer ). Att resurser är reala innebär också att de har en alternativ användning. Om man i ett projekt tar i anspråk t.ex. arbetskraft som i alternativfallet skulle ha varit arbetslös, uppkommer i princip ingen samhällsekonomisk kostnad. På samma sätt förhåller det sig med lokaler, utrustning etc. som i alternativfallet inte skulle ha använts. De samhällsekonomiska intäkterna utgörs av det tillskott av produktion som uppkommer till följd av ett projekt. Värdet av detta tillskott mäts ofta med utgångspunkt från de löneökningar som ett projekt genererar för de berörda individerna eller reala resurser som frigörs till följd av projektet. Det handlar åter om en jämförelse mellan vad som skulle ha inträffat i alternativfallet och vad som de facto inträffar under och efter projektet. Ofta uppkommer effekter som inte låter sig mätas på detta förhållandevis enkla sätt. Det kan gälla en förbättring av hälsa, välbefinnande och livskvalitet. Vissa möjligheter finns att kvantifiera sådana effekter med hjälp av frågor om betalningsvillighet för olika insatser. Ofta tvingas man dock begränsa ambitionsnivån till att redovisa effekterna och låta politiker och andra beslutsfattare värdera dem. De samhällsekonomiska effekterna fördelas i ekonomin på olika grupper och sektorer. En del av intäkterna och kostnaderna berör staten, en del kommunen (inklusive landstinget) och en del projektets deltagare. För att göra en bedömning av utfallet av denna fördelning måste den reala analysen i föregående avsnitt kompletteras med en finansiell analys, där bl.a. skatter, avgifter och transfereringar (försörjningsstöd, sjukpenning, sjukersättning, arbetslöshetsersättning m.m.) ingår. 8

9 För att bedöma effekterna av ett projekt måste en analys göras av vad som skulle ha inträffat i alternativfallet. Då behövs någon form av jämförelsegrupp (kontrollgrupp). Idealet är om ett projekt utformas som ett experiment, där man i en större grupp genom lottning bestämmer vilka personer som ska delta i projektet (eller få del av en viss åtgärd) och vilka som ska bilda jämförelsegrupp. Denna typ av experiment är emellertid av etiska och andra skäl svåra att genomföra. Man får därför ofta nöja sig med att på annat sätt söka finna en kontrollgrupp av personer som är så lika projektgruppen som möjligt. Vissa skillnader kommer ändå att finnas beträffande t.ex. ålder, utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. Sådana skillnader kan relativt lätt beaktas med ekonometriska metoder. Däremot är det svårare att ta hänsyn till skillnader i motivation och allmän duglighet. Det är väl beskrivet i utvärderingslitteraturen att projekt som bygger på frivillighet ofta lockar till sig personer som är mera förändringsbenägna, initiativrika och drivande. Även sådana skillnader mellan grupperna kan numera beaktas, men det är mera komplicerat och kräver betydande resurser, bl.a. en stor jämförelsegrupp för att kunna matcha fram den relevanta kontrollgruppen (propensity score matching). Något förenklat kan man säga att man söker efter tvillingar (eller snarare trillingar och mera) till deltagarna i projektet. 4. Empiriska samhällsekonomiska studier inom välfärdsteknologi i Norden Inledning Samhällsekonomiska utvärderingar inom detta område har främst gjorts i Danmark och Sverige. I Danmark har ett flertal ekonomiska utvärderingar gjorts främst inom ramen för ABT-fonden, som numera heter Fonden för välfärdsteknologi. Studierna har utförts av olika forsknings- och utvärderingsorgan. Inom Digitaliseringsstyrelsen har sammanställningar och analyser gjorts av olika utvärderingar inom skilda områden. När det gäller telemedicin har en särskild metod utvecklats för utvärdering, MAST (Kidholm m.fl. 2012). I Sverige har flertalet studier gjorts på initiativ av Hjälpmedelsinstitutet, men det finns också ett antal forskningsstudier från främst CMT (Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi) vid Linköpings universitet. 9

10 I Norge har ett program för välfärdsteknologi initierats av Helsedirektoratet. Syftet är att pröva olika välfärdsteknologiska lösningar med målet att sådan teknik ska bli en integrerad del av omsorgstjänsterna år Ett trettiotal kommuner deltar och får finansiellt stöd. Satsningen kommer att leda till att flera ekonomiska utvärderingar genomförs de närmaste åren. Helsedirektoratet har även utformat en vägledning för ekonomisk utvärdering av hälsoåtgärder (Helsedirektoratet 2012). Men det har gjorts ett antal utvärderingar även tidigare, främst av SINTEF, som är Skandinaviens största oberoende forskningsorgan och som har kopplingar till universiteten i Trondheim och Oslo. SINTEF har även genomfört en analys av sex relevanta exempel på välfärdsteknologiska satsningar i norska kommuner (Grut L m.fl. 2013). I Finland har några spridda studier gjorts vid olika universitet och inom Institutet för hälsa och välfärd (THL). Insatser för att avhjälpa eller kompensera för funktionsnedsättning Inom detta område finns studier av mera traditionella hjälpmedel som hörapparater, rollatorer och eldrivna rullstolar, men också studier av mindre kända hjälpmedel till personer med psykisk funktionsnedsättning. I en forskningsinriktad studie av kostnader och effekter vid förskrivning av hörapparat från Linköpings universitet konstateras att förskrivning av hörapparat för förstagångsanvändare har hög kostnadseffektivitet, men att det inte går att belägga att en avancerad apparat skapar större nytta (Persson m.fl. 2008). En studie från samma institution avser kostnader och effekter vid förskrivning av rollatorer (Persson m.fl. 2007). I studien har betydelsen av förstagångsförskrivning av rollatorer undersökts med avseende på nytta för brukarna och resursåtgång i kronor. Brukarnyttan undersöktes dels i mått som representerar aktivitet och delaktighet, dels i hälsorelaterad livskvalitet. Kostnadsanalysen begränsades till direkta kostnader för förskrivning samt konsekvenser för färdtjänstutnyttjande. Det har bedömts att andra indirekta kostnader för hemtjänst, olyckor och produktionsbortfall inte påverkats. Rollatorförskrivningen hade inte särskilt stor betydelse för livsföringen inomhus, men påverkade i hög grad möjligheterna att förflytta sig utomhus. Inköpskostnaden för de rollatorer som förskrivits i studien var i genomsnitt kr. Kostnaden för utprovning, under i genomsnitt ca 1 timme, var ca 300 kr. Kostnaden per kvalitetsjusterat levnadsår var ca kr, vilket 10

11 betraktas som en mycket låg kostnad. Rollatorförskrivning bör därför enligt författarna rankas högt i prioriteringslistor. I en studie från Hjälpmedelsinstitutet i Sverige avseende värdet av en eldriven rullstol för äldre personer med funktionsnedsättning bedömer forskare från Örebro universitet att detta är ett kostnadseffektivt hjälpmedel för målgruppen (Hagberg m.fl. 2013). Kostnaden för en eldriven rullstol var ca kr första året och därefter ca kr per år. Resekostnaden minskade med kr per år och närståendes tidsbesparing var ca 160 timmar per år. Dessutom förbättrades livskvaliteten. Varken rollatorer eller eldrivna rullstolar hör till den typ av välfärdstekologi, ofta IT-baserad, som utvecklats under senare år. Men de har funnits länge och bl.a. därför hunnit bli föremål för samhällsekonomiska utvärderingar. Inom ramen för Hjälpmedelsinstitutets treåriga regeringsuppdrag, Hjälpmedel i fokus för personer med psykisk funktionsnedsättning, har en kostnadsnyttobedömning gjorts av hjälpmedel som prövats inom psykiatrin (Dahlberg 2010). Bedömningen av hjälpmedlens nytta och kostnader baseras på uppgifter från befintliga studier och från intervjuer med personer som har stor erfarenhet av hur hjälpmedlen fungerar. Genomgående har de antaganden som gjorts om hjälpmedlens positiva effekter präglats av en försiktighetsprincip. Studien bygger på två typer av hjälpmedel, Handi (handdator) samt bolltäcke i kombination med minneshjälpmedel. De mest påtagliga effekterna vid en samhällsekonomisk bedömning av nyttan är det successivt minskade behovet av stödinsatser från kommun och landsting, men även från anhöriga och övriga närstående. Även hjälpmedlens effekter på brukarnas arbetsmarknadssituation är av väsentlig betydelse. Till denna typ av effekter ska fogas alla de mera svårkvantifierbara verkningar som hjälpmedel har för brukarnas livssituation i övrigt. För hela samhällsekonomin uppnås kostnadstäckning redan efter knappt ett år och varje satsad krona ger fem kronor tillbaka efter fem år. Även för kommun och landsting är lönsamheten mycket hög. Kostnadstäckning uppstår efter ett och ett halvt år för båda parter och varje satsad krona ger tre kronor tillbaka efter fem år. En rad effekter har inte beaktats i studien bl.a. minskad belastning på sjukvården i form av minskat vårdbehov, färre besök på psykiatriska 11

12 akutavdelningar och minskat behov av mediciner. Minneshjälpmedlen gör det också lättare att passa besökstider hos myndigheter, läkare, tandläkare osv. En annan sannolik effekt är att brukarna i större utsträckning kan bo kvar i eget boende i stället för i särskilt boende, med kostnadsminskningar som följd. Hjälpmedlen kan vidare göra att brukarna kan påbörja eller fortsätta en utbildning, som på sikt kanske leder till jobb. Av mycket stor betydelse är också de väl belagda verkningar hjälpmedlen får för brukarnas livssituation i form av ökad självkänsla, trygghet och livskvalitet. En annan studie inom denna kategori avser robotar som underlättar för personer med fysisk funktionsnedsättning att äta (Gaedt 2012). Studien gäller ett 30-tal personer med funktionsnedsättning i armar/händer, som blivit matade på särskilda boenden i fem kommuner i Danmark. Det betonas att behovsbedömningen, utprovningen och uppföljningen av ätroboten måste göras med stor omsorg. Resultaten visar att personalen gör en tidsbesparing på ca 17 minuter per måltid. En robot kostar i genomsnitt ca dkr. Redan efter sju månaders användning uppnås kostadstäckning. Dessutom upplever användarna att de fått ökad självständighet och frihet samt bättre livskvalitet. Insatser för att underlätta för äldre och för personer med kronisk sjukdom att kunna bo kvar hemma Även inom detta område är variationen stor mellan olika insatser som gör det lättare för målgruppen att bo kvar hemma. Det handlar om allt från anpassning av bostaden, särskilt badrum och kök, samt smarta lägenheter till e-hemtjänst och andra typer av kontaktskapande insatser, t.ex. ippi, men även mera traditionella internettjänster. Sådana insatser kan göra det möjligt för målgrupperna att bo kvar hemma längre tid och förkorta sjuhusvistelser. Ekonomiska analyser inom området är inte så frekventa, men det finns ett antal som indikerar mycket hög lönsamhet av denna typ av insatser. I Göteborg har en försöksverksamhet bedrivits på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet som avsåg att främja kvarboende i ordinära bostäder (Gôrbra för äldre). En samhällsekonomisk analys har genomförts av Pwc avseende tillgänglighetsåtgärder som inte krävt stora ombyggnader (Karlsson m.fl. 2012). Det handlar om t.ex. bättre belysning, automatiska dörröppnare, bredare dörrar till badrum samt högre toalettstolar, ledstänger, borttagning av trösklar och anpassning av hissar. Men det handlar också om tillgänglighetsåtgärder i badrum i samband med redan beslutade ombyggnader. De positiva effekter som ingår i beräkningarna är minskad 12

13 efterfrågan på särskilda boenden, minskat behov av hemtjänst, minskade kostnader för fallskador och färdtjänst samt minskade kostnader i samband med omflyttningar. Enligt analysen är den samhälsekonomiska besparingen fem respektive två gånger så hög som kostnaderna för tillgänglighetsåtgärder i de två fastigheter som undersökts. Den samhällsekonomiska besparingen tillåter investeringar upp till ca kr per lägenhet, där brytpunkten ligger. Största delen av besparingen beror på uteblivna flyttningar till särskilt boende. Om denna effekt helt skulle utebli blir brytpunkten ca kr per lägenhet. Västerås stad har under ett antal år använt sig av informations- och kommunikationsteknik för att förbättra vård- och omsorg. Från och med 2013 har e-hemtjänst införts som ett komplement eller alternativ till traditionell hemtjänst som stöd för personer i ordinärt boende. De tjänster som införs är bildtelefoni, informations- och meddelandehantering samt nattillsyn med kamera (Att införa e-hemtjänst-erfarenheter från Västerås stad 2012). Kostnadsbesparingar som uppstår avser bl.a. minskade transporter och resor för tillsynsbesök, kortare insatstider med högre kvalitet genom IKT-lösningar t.ex. videosamtal och minskat behov av kontakter med hemtjänsten och närstående. Varje investerad krona i e-hemtjänsten beräknas ge fem kronor tillbaka. En form av kommunikationsstöd som ingår i e-hemtjänst är ippi, som inte kräver att man har dator eller bredband. Ippi är ett kommunikationsstöd som underlättar för äldre och personer med funktionsnedsättning att hålla kontakt med släkt, vänner, vård- och omsorgsgivare m.fl. via den vanliga TV:n. Tekniskt är det en dosa som kopplas till TV:n. Genom att ippi har ett mobilnummer och en e-postadress kan den ta emot och skicka sms, mms och e-post (bild, ljud och text) till alla datorer och mobiltelefoner. Enklaste sättet att svara på ett meddelande är att prata in ett röstmeddelande, men man kan också skriva ett svar med bild och text. Ippi används inom bl.a. vård- och omsorgsboenden, gruppboenden, hemtjänst och daglig verksamhet bl.a. för sociala kontakter, information om olika aktiviteter, rehab och sjukgymnastik, frågor, gåtor och spel. En samhällsekonomisk bedömning har gjorts av ippi dels avseende särskilda boenden, dels avseende hemtjänsten (Dahlberg 2012). De samhällsekonomiska intäkterna avseende särskilda boenden handlar om minskade vårdkostnader till följd av att de äldre blir mera aktiverade, tidsbesparing genom att det blir färre frågor till personalen om bl.a. vilka som arbetar olika tider och vilken mat som serveras, tidsbesparing genom 13

14 att skicka ut information via ippi om gemensamma aktiviter, läkartider etc. i stället för att gå runt och knacka på dörrarna till de äldres rum samt positiva effekter för anhöriga och vänner som dessutom kanske kan glesa ut de personliga besöken något. Den viktigaste effekten är dock höjd livskvalitet för de boende. Tidsbesparingarna har kvantifierats, men inte de övriga effekterna. Slutsatsen i rapporten är att nyttan av ippi med stor marginal överstiger kostnaderna rörande särskilda boenden. När det gäller ippis användning inom hemtjänsten är effekterna ganska likartade med användningen inom särskilda boenden. Men på en punkt finns en betydande skillnad. Om ippi fördröjer övergången från eget boende med hemtjänst till särskilt boende kan betydande ekonomiska effekter uppstå. Med de antaganden som gjorts kommer varje satsad krona att ge två kronor tillbaka inom en treårsperiod. Till denna renodlade ekonomiska effekt ska läggas alla effekter som inte kvantifierats bl.a. höjd livskvalitet. Slutsatsen är att ippi är klart lönsam för samhällsekonomin vid användning inom hemtjänsten. Eftersom de poster som ingår i kalkylerna är kommunalekonomiska, så blir ippi klart lönsam även för en kommun. I Norge har en samhällsekonomisk nyttokostnadsanalys gjorts av välfärdsteknologi i äldreomsorgen i form av dels smarthusteknologi, dels videkonsultationer för personer med eget boende som har hemtjänst (Aanesen m.fl. 2009). Smarthusteknologin omfattar olika sensorer och larm som reagerar om det inträffar någon extraordinär händelse hemma hos användaren. Det rör sig om bl.a. trygghetslarm, rök- brand- och värmedetektorer samt fall- och dörrsensorer. Olika kalkyler har gjorts för tre grupper med uppdelning på graden av funktionsnedsättning. Två olika alternativfall har antagits, att bo hemma utan teknologi och att bo på ett äldreboende. För alternativet att bo hemma utan teknologi visar kalkylerna av smarthusteknologi på en mycket hög lönsamhet. Kvoten mellan intäkter och kostnader varierar från 4 till 14, med stigande värden ju större funktionsnedsättningen är. Om alternativfallet i stället är äldreboende är smarthusteknologi också mycket lönsam för alla tre grupper. Kvoten mellan intäkter och kostnader varierar från 18 (för gruppen med lätt funktionsnedsättning till 2 (för gruppen med svår funktionsnedsättning). När det gäller videokonsultationer har två alternativ antagits för de tre grupperna, att de ersätter personliga besök respektive att de görs i tillägg till 14

15 personliga besök. I de fall videokonsultationerna ersätter personliga besök uppnås kvoter mellan intäkter och kostnader på 4-18, dvs. i nivå med de lönsamhetstal som redovisades för smarthusteknologi. När de görs som tillägg till fysiska besök blir lönsamheten lägre (kvoter omkring 2). I rapporten görs också en fördelningsmässig analys av lönsamheten för brukarna, äldreomsorgen, anhöriga samt sjuk- och hälsovården och ett resonemang förs om hur man kan kompensera olika grupper i de fall de inte uppnår positiv lönsamhet. Det betonas också att de beräkningar som gjorts är tentativa. De framstår emellertid som ambitiösa och välgrundade. Liknande teknologi har studerats i ett finskt pilotprojekt. Det avser trygghetsteknologi i bostäder för personer med demens (Riikonen m.fl. 2010). Projektet pågick under åren och omfattade 25 personer med alzheimerdiagnos i åldern år, med eget boende. Huvuddelen av de anhöriga som vårdade de demenssjuka var under 65 år. Ett trettiotal välfärdsteknologiska insatser testades bl.a. rökdetektorer, falldetektorer med larm, minneshjälpmedel t.ex. medicindosetter, anpassade telefoner och trygghetslarm. Enligt studien kunde de välfärdsteknologiska insatserna fördröja övergången till särskilt boende i åtta månader. Svårigheterna att göra denna bedömning betonas och resultatet bör betraktas som indikativt. De genomsnittliga kostnaderna för insatserna (inklusive installation, utbildning m.m.), uppges vara knappt kr per person. Intäktssidan i form av minskade kostnader för särskilt boende uppskattas till över kr. Även om de olika ekonomiska beräkningarna är osäkra drar författarna slutsatsen att rätt använd kan välfärdsteknologi i hemmet ha en signifikant positiv effekt på hemvården av personer med demens. Även i Danmark har en liknande teknologi, smarthusteknologi, studerats (Socialstyrelsen 2013). Teknologin är inriktad på att underlätta boende i eget hem för personer med fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Genom en rad teknologiska lösningar som ger kontroll över omgivningen i form av bl.a. fjärrstyrning av dörrlås, fönster- och dörröppnare, lampor, TV och rullstolens inställningsmöjligheter blir den boende mer självständig. I försöket ingår också automatisering av hemmet genom att flera funktioner kopplas samman i system som kommunicerar inbördes och med omvärlden och som underlättar externa kontakter, skapar ökad säkerhet och trygghet, effektiviserar energiförbrukningen m.m. Projektet är ännu inte avslutat och den ekonomiska utvärderingen pågår. Men resultaten tyder hittills på att 15

16 teknologin har en stor lönsamhetspotential och att den också medför betydande kvalitativa effekter för medborgarna. I Danmark har fonden för välfärdsteknologi även medverkat till finansieringen av ett projekt för biståndsbedömning och implementering av hjälpmedel i tre kommuner (Ramböll 2012). Syftet med projektet har varit att belysa den arbetskraftsbesparande potential som kan uppnås genom ett ökat samarbete mellan biståndsbedömare, arbetsterapeuter och hemtjänsten, med fokus på att införa hjälpmedel i hemmen. Avsikten har inte varit att utvärdera enskilda hjälpmedel. Ett stort antal hjälpmedel har kommit till användning. Det handlar om rengöringshjälpmedel som robotdammsugare och golvmoppsystem, personliga hjälpmedel t.ex. strumppåtagare och griptänger samt övriga hjälpmedel i form av t.ex. rollatorer. Genom att jämföra med en kontrollgrupp av personer som inte deltagit i projektet har man kunnat beakta vissa bakgrundsfaktorer. Projektet pågick i ett år under och mätningar av hemtjänstens nedlagda timmar på de två grupperna gjordes under två-veckorsperioder före respektive efter det att hjälpmedlen tagits i bruk. Resultaten har uppdelats på två grupper. Den första gruppen fick mindre än tre timmars hemtjänst per två-veckorsperiod före projektet och den andra gruppen fick fler timmar. För den första gruppen noteras en nedgång av antalet timmar från 2,7 till 0,7. För den andra gruppen är minskningen försumbar (från 7,6 till 7,5 timmar). De ekonomiska beräkningarna visar att projektet blir lönsamt redan under det första året (efter åtta månader). Kostnaderna för hjälpmedlen uppgår till dkr i grupp 1 och dkr i grupp 2. Därtill kommer kostnader för introduktion, utprovning och inträning av hjälpmedlen. I genomsnitt uppgår totalkostnaderna till nära dkr. Intäkterna är värdet av de minskade arbetsinsatserna. Projektet visar att det finns en stor lönsamhetspotential när det gäller hjälpmedel för personer med hemtjänst som inte har så stort behov av hjälp. De hjälpmedel som kommit i fråga rör sig i huvudsak om ganska enkla produkter av vardagskaraktär. För personer där hjälpbehovet är större kan hjälpmedel sannolikt också ha betydande positiva effekter, men då krävs mera utvecklade och anpassade hjälpmedel som inledningsvis fordrar större insatser från kommunernas arbetsterapeuter och hemtjänstpersonal. Ytterligare ett projekt i Danmark har genomförts med stöd från ABT-fonden i tre kommuner inom äldreboenden och hemtjänsten, där man testat 16

17 lyftanordningar för personer med fysisk funktionsnedsättning samt höj- och sänkbara toalett- och duschstolar (Servicestyrelsen 2011). Genom att dessa hjälpmedel medför att det bara behövs en person från kommunen för att lyfta en person med funktionsnedsättning är projektet arbetskraftsbesparande. Det är också klart lönsamt med en internränta på närmare 40 procent på 5 år och en återbetalningstid på 3 år. Dessutom upplever både personalen och brukarna klara positiva effekter när det gäller bl.a. arbetsmiljö respektive bekvämlighet. En uppdatering har gjorts av denna utvärdering, där man belyst effekterna av ett nationellt, mera selektivt, införande av hjälpmedlen. Enligt denna analys förbättras lönsamheten ytterligare och återbetalningstiden sjunker till ca två år (Ramböll 2013). I en studie från SINTEF i Norge diskuteras förutsättningarna för och den ekonomiska potentialen av införande av välfärdsteknologi i form av trygghetspaket inom vård- och omsorgsområdet.(grut och Hem 2012). Om ett trygghetspaket införs kan kommunen spara från nkr på ett år för en person som bor hemma och har litet biståndsbehov till över nkr för en person, där övergången till äldreboende skjuts upp ett år. I rapporten betonas att många förutsättningar måste vara uppfyllda för att välfärdsteknologi ska kunna bli till god hjälp för äldre med eget boende. För det första måste verksamheten i kommunen organiseras, så att det klart framgår vilka instanser och aktörer som har ansvar för olika uppgifter. Installation, service och underhåll måste organiseras på ett smidigt sätt, så att brukaren störs så lite som möjligt av att personer kommer och går i deras hem. Vidare måste bostaden vara anpassad till den teknologi som ska installeras. De olika hjälpmedlen bör vara enkla att använda och informationen om dem ges både skriftligt och muntligt tillsammans med praktisk demonstration och vägledning. Dessutom är det nödvändigt med en aktiv uppföljning hos brukare under introduktionsperioden, som ofta är längre för äldre än för yngre brukare. Ett specifikt välfärdsteknologiskt hjälpmedel, toaletter med tvätt- och torkfunktion (vasketoiletter), har testats och utvärderats av Ramböll i ett annat projekt med stöd från Fonden för välfärdsteknologi i Danmark (Socialstyrelsen 2012). Drygt 40 personer har deltagit och den genomsnittliga tidsbesparingen för hemtjänstpersonalen uppgår till 5 minuter per dag. Variationen är dock mycket stor mellan olika användare. För vissa blir det ökad tidsåtgång för 17

18 personalen, medan det för andra kan bli en besparing på nära två timmar per dag. Återbetalningstiden är drygt tre år och investeringsutgiften ca dkr. I utvärderingen har också värdet av hjälpmedlet belysts för användarna själva och för hemtjänstpersonalen. Flertalet användare tycker att toaletten fungerar bra och att det är positivt att bli mindre beroende av andra. De flesta rekommenderar också toaletten till andra. Huvuddelen av personalen upplever att arbetsmiljön förbättrats av hjälpmedlet. I likhet med vad som påpekats i utvärderingar av andra välfärdsteknologiska insatser, framhålls vikten av en noggrann behovsbedömning. Den här typen av toaletter ska inte uppfattas som någon generell välfärdsteknologisk produkt. Insatser för att underlätta och kvalitetssäkra vård och omsorg, t.ex. med distansöverbryggande teknik (telemedicin) Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns stor potential när det gäller välfärdsteknologi och på många håll i de nordiska länderna pågår mer eller mindre avancerade tillämpningar av denna teknologi, med bl.a. olika former av hemsjukvård. Vid hand- och plastikkirurgiska klinikens rehabenhet på Norrlands universitetssjukhus i Umeå har telemedicin använts i några år för patienter med handskador. Det har bl.a. gjort det möjligt för patienten att i sitt hem kunna få ett speciellt träningsprogram installerat i sin dator samt webbkamera. Kliniken har då kunnat följa upp att patienten gjort rätt och även gett nya instruktioner för fortsatt rehabilitering. En annan variant är en surfplatta med inbyggd webbkamera som lånas ut till patienten. Behandlande sjukgymnast eller arbetsterapeut på kliniken har också en surfplatta och kan följa patientens rörelser och ge råd om träningen ( Ett annat exempel är BodyKom, som gör det möjligt för patienter med hjärtproblem att hela tiden stå i förbindelse med sin vårdgivare. Patienten utrustas med EKG-elektroder och en liten bärbar kontrollenhet. Data från elektroderna matas in i kontrollenheten och överförs trådlöst till en smart mobiltelefon och därifrån till vårdgivaren för analys ( Det finns dock få forskningsinitierade samhällsekonomiska utvärderingar inom området i Norden. Sådana studier är tids- och resurskrävande och fordrar bl.a. att man har relevanta kontrollgrupper att jämföra med som man 18

19 måste följa ett antal år. Däremot finns ett antal internationella studier utanför Norden av utvärderingskaraktär som indikerar hög lönsamhet av välfärdsteknologiska lösningar inom detta fält. Några av dem kommer att belysas, eftersom det är sannolikt att motsvarande resultat skulle uppnås även i de nordiska länderna. En svensk forskningsstudie har dock gjorts av sjukvårdsrådgivning per telefon (Rahmqvist och Husberg 2009). Beräkningarna avser Östergötlands län, där sjukvårdsrådgivningen tog emot ca samtal 2008 till en kostnad av ca 20 mnkr. Rådgivningen per telefon hade en styrande effekt på 42 procent av fallen. I ca 20 procent av fallen ledde rådgivningen till en mindre akut vårdnivå än vad patienten förväntade sig och i 13 procent av fallen till en högre nivå. Resursbesparingen uppskattas till 97 mnkr per år och avkastningen per investerad krona i rådgivningsverksamheten betecknas i rapporten som god. I Danmark pågår ett försök vid Odense universitetssjukhus med behandling av KOL-patienter med telemedicinska lösningar. Tidigare har patienter med en allvarlig försämring av lungfunktionen tillbringat 5-7 dagar på sjukhus innan de fått komma hem. Men i dag sänds dessa patienter hem efter 1-2 dagar med en patientväska, som gör det möjligt att kommunicera med personalen på sjukhuset. Via video får patienten hjälp att själv mäta puls, syresättning i blodet och lungfunktion. (Nordens välfärdscenter 2013). Personalen på sjukhuset kan då se om t.ex. medicineringen behöver korrigeras. Vissa resultat har framkommit som pekar på att behandlingen bl.a. skapar ökad trygghet för patienten, leder till färre sjukhusvistelser och ökad livskvalitet (Sund vækst 2013). Den ekonomiska utvärderingen väntas bli klar senare under En enkätundersökning har också gjorts i Danmark med läkare, sjuksköterskor, kommunala hälsochefer och KOLpatienter om inställningen till telemedicinsk behandling av KOL. Huvuddelen av sjukvårdspersonalen anser att telemedicin kan effektivisera behandlingen av KOL-patienter och bl.a. leda till snabbare utskrivning från sjukhusen och färre återbesök (KMD 2013). Ett liknande projekt pågår i Sverige. Det leds av SICS (Swedish Institute of Computer Science) med bidrag från Vinnova och avser vård på distans av patienter med olika diagnoser (Vinnova 2012). Patienterna skickas i dag hem med syrgasutrustning inställd på en lämplig nivå. Återbesök sker efter ca en månad för kontroll av syrgasnivån, följt av regelbundna kontroller av nivån var sjätte till nionde månad. Om kliniken kunde ha löpande kontakt med patienten i hemmet genom distansvård skulle stora vinster kunna göras, 19

20 enligt projektet. En utvärdering med en ekonomisk analys blir klar under hösten En annan typ av studier har gjorts utanför Norden avseende effekterna av en ökad digital delaktighet för personer som är helt eller delvis digitalt exkluderade. Hälsoområdet pekas ut som särskilt viktigt i dessa studier. I en ambitiös rapport från Storbritannien har en analys genomförts av vad ökad digital delaktighet innebär inom ett antal områden (PricewaterhouseCoopers 2009). Ökad tillgång till internet kan förbättra hälsa och välbefinnande på i huvudsak tre sätt: Genom bättre tillgång till en rad informationskällor om hälsa och välbefinnande uppstår kostnadsbesparingar. De potentiella intäkterna för den nationella hälso- och sjukvårdsmyndigheten (NHS) i form av minskade kostnader för konsultationer hos allmänläkare beräknas till 630 mnkr per år för personer som saknar internet. Bättre information om riskerna med fetma och om en sundare livsstil bedöms reducera kostnaderna för hälso- och sjukvård med 230 mnkr per år. Genom ökad tillgänglighet till information om hälsotjänster bl.a. via den nationella hälsovårdsmyndighetens direktsajt kan användarna göra bättre val när det gäller olika hälso- och sjukvårdstjänster. Studier visar att nära en fjärdedel av de britter som söker hälsoinformation på nätet beslutar att bota sig själva med egenvård i stället för att uppsöka läkare. Genom att göra det möjligt att leverera specifika hälsotjänster över nätet kan kostnadsbesparingar göras. Införandet av datoriserad kognitiv beteendeterapi beräknas t.ex. leda till en kostnadsreduktion på nära 160 mnkr per år. Ett särskilt program (The Expert Patient Program) har utvecklats för att ge användare, som lider av långvariga problem, information och råd om ett stort antal hälsorelaterade ämnen bl.a. hälsosam mat, hantering av smärta och trötthet, tekniker för avslappning och hantering av depressionskänslor. Även i USA har en liknande studie utförts (Litan 2005). Den avser åtgärder för att öka användningen av internet hos äldre och personer med funktionsnedsättning. 20

21 De samhällsekonomiska intäkterna avser tre poster: lägre hälso- och sjukvårdkostnader, lägre kostnader för att institutionellt boende (äldre- och gruppboende m.m.) kan fördröjas eller undvikas samt ökad produktion till följd av ökat arbetskraftsdeltagande. Inom hälso- och sjukvårdsområdet pekar man på en betydande utvecklingspotential. Genom att t.ex. använda bredbandsbaserad, fjärrstyrd övervakningsteknik för kroniskt sjuka och videokommunikation mellan patient och läkare kan betydande belopp sparas. Mycket talar för att det även i de nordiska länderna finns en betydande ekonomisk potential av en ökad digital delaktighet inom området. Insatser för att öka säkerheten och tryggheten för medborgare, anhöriga och personal Flera av de insatser som tagits upp under de två första rubrikerna bidrar även till att skapa ökad trygghet för brukare, anhöriga och personal. Det gäller såväl rollatorer som elektriskt drivna rullstolar och kognitiva produkter, men också ombyggnad av bostäder, smarta lägenheter samt olika kommunikationsstöd. Men det finns några specifika insatser som är mera renodlat trygghetsinriktade, t.ex. mobila larm. Ett par svenska studier finns, liksom en likartad dansk studie. På initiativ av Hjälpmedelsinstitutet har en nyttokostnadsanalys gjorts av det mobila larmet Posifon, men analysen belyser mera generellt nytta och kostnader förknippade med mobila larm (Dahlberg 2013). Studien bygger på ett empiriskt material som insamlats av Högskolan i Borås, som genomfört en undersökning om andra än renodlat ekonomiska nyttoeffekter. Dessutom har intervjuer gjorts med kommunala företrädare, anhöriga till brukare, polisen m.fl. Posifon kan sägas vara en enkel form av mobiltelefon med GPS-funktion och fungerar till skillnad från fasta larm även utomhus. En användare som gått vilse kan lätt larma genom en enkel knapptryckning och prata med anhöriga eller vårdpersonal, som då kan få reda på aktuell position för den saknade på en karta. Anhöriga och vårdgivare kan också ringa till enheten och få kontakt direkt utan att brukaren behöver trycka på någon knapp. Posifon kan också larma automatiskt om användaren går utanför en på förhand fastställd trygghetszon. När det gäller direkta samhällsekonomiska intäkter är det två poster som dominerar, minskade sökkostnader för försvunna personer samt minskade 21

22 kostnader för särskilt boende för dementa personer, eftersom Posifon kan fördröja flyttningen till sådant boende. Kostnaden för att leta efter försvunna personer kan uppgå till höga belopp om sökinsatsen klassas som räddningstjänst då ett 50- tal personer deltar i genomsnitt under en dag, ofta med helikopterhjälp. I genomsnitt kostar en sådan insats nära en halv miljon kronor. Till intäktssidan ska också fogas minskat behov av att ledsaga användaren för anhöriga och hemtjänsten samt minskade kostnader för fasta larm. Alla dessa fyra poster har kvantifierats. Men den kanske viktigaste positiva effekten, ökat välbefinnande hos användaren och ökad trygghet hos både användare och anhöriga, har inte kvantifierats. Den samhällsekonomiska kalkylen visar att Posifon uppnår lönsamhet redan efter ca fyra månaders användning. För varje satsad krona får man inom samhällsekonomin tillbaka tre kronor inom en treårsperiod. Kalkylen på kommunal nivå är ännu något positivare och även för staten är det mobila larmet mycket lönsamt. Trots att Posifon är klart lönsam är det svårt att få genomslag för denna typ av teknik hos kommuner, landsting och övriga vårdgivare. Flera hinder har identifierats i denna och andra studier, bl.a. tveksamhet hos politiker, delar av personalen och vissa chefer, bristfälliga kunskaper om att mobila larm av detta slag finns och om deras ekonomiska effekter, svårigheter att identifiera personer med demens på ett tidigt stadium, tidsbrist, svårigheter att organisera mottagning och bevakning av larm hos kommunerna samt tekniska problem av varierande art. En annan svensk studie av mobila larm har gjorts i Östersund (Malmquist och Hannerz 2012) på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet. Den avser dock endast elva fall och är närmast av explorativ karaktär. Lönsamheten, särskilt för kommunen, är klart positiv och även för samhällsekonomin är resultatet positivt. I rapporten betonas vikten av att de administrativa problemen kring förskrivning, hantering och uppföljning av larmet fungerar. En person bör ha ett övergripande ansvar. Även en dansk studie ger stöd för de resultat som framkommit i de svenska undersökningarna (ABT 2011). Den har inriktats på att beräkna vilka personalresurser som kan inbesparas vid användning av mobilt larm i fem kommuner. Besparingspotentialen är betydande och uppgår till nio årsarbetskrafter, vilket är fyra gånger så mycket som insatsen kräver i årsarbetskrafter. Även för polisen uppkommer en betydande arbetskraftsbesparande effekt. 22

23 Insatser för att förenkla processer som kräver mycket manuellt arbete Tre exempel på välfärdsteknologiska insatser tas upp här, två svenska studier om digitala lås och tillsyn på natten med hjälp av webbkamera samt en dansk studie om sensorlakan för att förebygga liggsår. De svenska studierna har utvärderats på initiativ av Hjälpmedelsinstitutet och den danska på initiativ av Fonden för Välfärdsteknologi. För personal inom vård- och omsorgsområdet som behöver få tillträde till bostäder hos äldre och personer med funktionsnedsättning har problemen med traditionella lås uppmärksammats länge. Personalen har ofta ett stort antal nycklar att hålla reda på, risk finns att man tappar bort någon nyckel, glömmer ta med nyckeln vid hembesöket, tar med fel nyckel etc. Inom KTH har ett projekt bedrivits där digitala lås testats (Lundberg 2010). En ekonomisk bedömning har också gjorts av intäkter och kostnader för kommunen. Om alla personer med hemtjänst har digitala lås skulle det kosta ca 18 mnkr per månad i hyra. Den tidsbesparing man räknar med motsvarar ca 27,5 mnkr per månad, något som pekar på god lönsamhet. Vissa tekniska problem har dock uppstått under testerna, bl.a. driftproblem och svårigheter att lägga in nya nycklar. Inom projektet Nattfrid som initierades av Hjälpmedelsinstitutet har äldre personer med eget boende i tre kommuner erbjudits tillsyn på natten med hjälp av webbkamera som ett alternativ eller komplement till personligt besök (Abrahamson Löfström och Larsson 2012). De äldre upplevde det positivt att inte bli störda på natten av personlig tillsyn och även majoriteten av anhöriga var positivt inställda till tillsyn med webbkamera. En kommunalekonomisk kalkyl på ett begränsat antal kameror visar att frigjord transporttid och frigjord tillsynstid uppgår till ca kr per användare och år. De löpande driftskostnaderna per användare är endast ca kr per år. Även om vissa kostnader för utbildning, samordning m.m. inte medtagits får lönsamheten betecknas som mycket hög. Även i detta försök har man emellertid haft tekniska problem med att vissa kameror inte fungerade och inte heller supporten. Dessa problem har skapat oro och osäkerhet hos personalen som menar att tekniken måste fungera när det gäller en så viktig funktion som tillsyn av äldre på natten. Den danska studien har utförts vid Århus universitetssjukhus, där man med hjälp av mikroelektronik insydd i lakanet kunnat mäta tryckfördelningen på olika ställen på patientens kropp. Data från mätningen i kombination med en 23

24 ny screeningmetod ger upphov till ett larm när patienten behöver ändra ställning. För patienter som orkar vända sig själva är det hjälp till självhjälp och för personalen underlättar också den nya tekniken vården. Enligt internationella studier reduceras förekomsten av trycksår med över 50 procent. Den hälsoekonomiska studie som gjorts av det danska försöket visar att intäkterna är fem gånger så höga som kostnaderna (Nygaard och Vogelsand 2013). 5. Hinder för införande av välfärdsteknologi Den genomgång som gjorts här visar att det skett en snabb utveckling av utbudet av välfärdsteknologiska produkter i Norden för äldre personer med funktionsnedsättning m.fl. grupper. Ekonomiska utvärderingar pekar också på att lönsamheten i allmänhet är hög eller mycket hög för dessa insatser både för kommuner, landsting, staten och hela ekonomin och att de dessutom ofta leder till ökad livskvalitet för användarna och ökad trygghet för anhöriga. Trots detta är det svårt att få genomslag i kommunerna i de nordiska länderna för den nya tekniken. De vanligaste teknikstöden är trygghetslarm (främst fasta) och spisvakt som finns i nästan alla kommuner, enligt en kartläggning av Hjälpmedelsinstitutet i Sveriges alla kommuner (Modig 2012). Däremot är det mycket ovanligt med teknikstöd för kommunikation som anpassad telefoni och datorer med internet. I stora kommuner (över invånare) är teknikstöd vanligare än i små kommuner, både traditionella stöd som trygghetslarm och mera avancerade som kameratillsyn och bildportstelefon. Även om få av de produkter som finns på marknaden hittills kommit till användning, visar kartläggningen att många kommuner tror att en förändring är på gång och att användningen av flera produkter kommer att öka. I de studier som gjorts i de nordiska länderna finns många olika hinder nämnda. Det handlar bl.a. om: Ekonomin. I den ovan refererade kartläggningen anger sex av tio kommuner att kostnaderna för inköp av system och produkter har svårt att rymmas inom budgeten. Men även brukarnas ekonomi kan vara en restriktion i de fall kommun eller landsting inte bekostar teknikstödet. Många bland både äldre och personer med funktionsnedsättning har små ekonomiska marginaler. 24

25 Bristande kompetens. Det saknas personal med relevant utbildning och många förstår inte vilka möjligheter som IT och annat teknikstöd kan erbjuda. Brisande kunskaper om utbudet av välfärdsteknologiska lösningar. Utvecklingen inom teknikområdet har varit snabb och gjort det svårt för personal att hinna sätta sig in i olika produkter, inte minst som en följd av att kompetensutvecklingen för stora personalgrupper inom vård- och omsorgsområdet är begränsad. Organisatoriska problem. Ny teknik fordrar ofta att man måste revidera sin organisation och bygga upp nya funktioner för t.ex. support, larmcentraler m.m. Förändringsmotstånd bland medarbetarna. Det kan sammanhänga med en viss teknikrädsla, oro att bli av med jobben, tidsbrist ( ytterligare en teknisk pryl att sätta sig in i och hålla reda på ) m.m. Bristfällig behovsanalys. Vissa välfärdsteknologiska produkter har anvisats till personer som inte har tillräckliga förutsättningar att använda dem, t.ex. mobila larm eller minneshjälpmedel. Det är viktigt att det görs en ingående behovsanalys så att rätt teknologi anvisas till användarna och att tillräckligt stöd ges för utprovning och användning under den första tiden. Tekniska problem. I flera studier har påtalats att det uppstått driftavbrott eller att tekniken inte fungerat i andra avseenden. För att dessa produkter ska få genomslag på användarsidan är det angeläget att tillverkarna har testat tekniken och förvissat sig om att den fungerar innan man släpper ut produkterna på marknaden. Många av dessa hinder kan också förklara varför det är lättare att få genomslag för relativt enkla välfärdsteknologiska produkter som fasta trygghetslarm, spisvakt och automatiska dörröppnare, medan det är betydligt svårare att få acceptans för mera innovativa lösningar som mobila larm, telemedicin och IT-baserade hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning. Den senare typen av lösningar är ofta lite dyrare initialt, ställer högre krav på personalens kompetens, fordrar ibland en viss omorganisation och en mera ingående behovsanalys m.m. 25