Kinesiska en utmaning för den envetne

Transkript

1 Kinesiska en utmaning för den envetne Som kinesisktalande färdledare i Kina får man ofta frågor om det kinesiska språket. Denna artikel är ett försök att redogöra för några av de svårigheter man ställs inför i kinesiskan, men också vad som kan vara lättare än vad man kanske skulle förvänta sig. t e x t oc h fo t o : b e r t i l lu n d a h l Någon gång i mitten på 1960-talet läste jag den berömde svenske sinologen Bernhard Karlgrens bok Kina i tal och skrift. Det var en fascinerande upplevelse, men efter att ha tagit del av alla svårigheterna han beskriver tänkte jag att kinesiska, det var inte något jag skulle ge mig på. Några år senare, efter att ha avslutat mina studier i teoretisk och praktisk filosofi, hade jag ändrat mig och var beredd att anta utmaningen. För det är trots allt en rejäl utmaning även om professor Göran Malmqvist på 1970-talet kom ut med boken Kinesiska är inte svårt, förmodligen med förhoppningen att fler skulle våga sig på detta språk. När man kan det skulle trots allt vara frestande att sätta som undertitel. Det finns förvisso saker i kinesiskan som är lättare än dem som man ställs inför i några av de större språken i Europa som tyska, franska, spanska och italienska. Kinesiska är inte något böjningsspråk och man slipper t.ex. lära sig en massa böjningsmönster för olika kasus, genus, tempus eller person. Några pluraldeklinationer behöver man inte heller plugga in. Men det är också så att när man lärt sig dessa böjningar är de till hjälp för att förstå vilken roll de enskilda orden har i en mening. Vi har i våra språk också hjälp av att ord skiljs åt med ett mellanrum. Visserligen har språkvetare svårt att definiera vad ett ord är, och det är inte självklart var gränser mellan ord ska dras. Engelskan särskriver mer än svenskan, vilket ju lett till debatten om särskrivning eller sammanskrivning. Att mellanrummen har betydelse visas ju t.ex. av att en mörkhårig sjukgymnast inte är detsamma som en mörk hårig sjuk gymnast. Utformningen av texten I en kinesisk text är det samma avstånd mellan två intilliggande tecken i en mening, vilket gör att man först måste försöka se vilka ord meningen består av. Det var lättare i klassisk kinesiska där ett tecken (en stavelse) oftast motsvarade ett ord. I modern kinesiska finns det visserligen fortfarande ett antal vanliga ord som skrivs med ett tecken, men de flesta orden är numera flerstaviga, främst tvåstaviga, och består alltså av flera tecken. Det gör att man först måste försöka se vilka tecken som hör ihop och bildar ord. Det kan ibland kräva en viss eftertanke även om man är en van läsare. Det finns kinesiska språkvetare som tycker att det vore en god idé att skilja orden åt med mellanrum, men idag görs det inte. Under inflytande från västerlandet kom på 1900-talet skiljetecken att användas på ett sätt som påminner om vårt. I äldre texter förekom sådant inte alls eller ytterst sparsamt. Nytryckta äldre texter har oftast försetts med skiljetecken, men ibland stöter man på sådana utan, vilket gör dem extra svårlästa. En annan sak som kan vara förbryllande är att en textrad på kinesiska kan skrivas på tre olika sätt. Traditionellt sett skrevs texter i kolumner uppifrån och ner från höger till vänster. En bok tryckt med sådan text börjar då bakifrån enligt våra föreställningar om hur en bok ska se ut. Bokens framsida har nämligen bokryggen till höger. Detta är fortfarande vanligt på Taiwan och i Hongkong. Om en enda textrad skrivs enligt denna modell, alltså uppifrån och ner, så uppstår inte något problem. Men skrivs en rad vågrätt, som förekommer på många skyltar och inskriptioner, så läses den oftast från vänster till höger, men det förekommer också att den ska läsas från höger till vänster. Man får helt enkelt prova sig fram och se vilken läsning som ger någon mening. Böcker som ges ut i Folkrepubliken Kina trycks normalt sett enligt vår modell med läsning i vågräta rader från 2

2 Sida ur en bok om ledande personer inom kommunistpartiet. Den är utgiven i Hongkong och har texten utformad i spalter som läses uppifrån och ner, från höger till vänster. Som synes blir bokstäver som läggs in texten svårlästa, ett argument som har använts på Taiwan för att övergå till vågräta rader som läses från vänster till höger. 3

3 Tecken skrivna med lilla sigillstilen på ingången till schakt 2 i Terrakottamuseet i Xi an. Med moderna förenklade tecken skulle det se ut så här: 秦 兵 马 俑 二 号 坑 遗 址 大 厅 vänster till höger. De börjar också framifrån enligt vårt sett att se. På Taiwan har man också börjat använda denna modell under senare år. Tecknen Den svårighet som är mest uppenbar i kinesiskan är ändå tecknen. Det är självklart lättare att lära sig bokstäver än massor av tecken. Zhonghua zihai från 1994 innehåller hela tecken, vilket är i särklass mest bland alla tryckta lexikon. Berömda lexikon som Shuowen jiezi från 100 e.kr. och Kangxi zidian från 1716 innehåller respektive tecken som jämförelse. Men ett elektroniskt lexikon skapat på Taiwan, Yitizi zidian, innehåller ännu fler än något tryckt, nämligen tecken (2004 års version). Det är förstås ingen som kan alla dessa. I dagens Kina anges oftast tecken som ett mått på läskunnighet. Uppgifterna om hur många vuxna som inte når upp till detta kunskapsmål varierar, men antalet ligger sannolikt på mer än 100 miljoner (Kinas officiella folkmängd är drygt 1,3 miljarder). Och de tecknen räcker inte för att komma upp i den nivå som är målet för de elever som går ut den kinesiska småskolan, d.v.s. sjätte klass. Där handlar det om att kunna tecken, vilket enligt statistiska beräkningar ska räcka för att kunna cirka 99 procent av tecknen i en vanlig text. Men att kunna ett tecken behöver inte innebära att man kan det tecknets alla olika betydelser. Och det kan ibland röra sig om många. Sedan gäller det ju också att förstå vad tecknet betyder i kombination med andra tecken. De flesta ingår i flerstaviga ord och det är inte självklart att man förstår vad dessa ord betyder bara för att man kan de enskilda tecknen. Oförenklade eller förenklade tecken En komplikation när det gäller tecknen är också att man använder både förenklade och oförenklade tecken i den kinesiskspråkiga världen. Fram till 1950-talet hade texter sedan långt tillbaka tryckts med tecken i reguljärskrift (kaishu), med en form som skapades för nästan tvåtusen år sedan. Men för att göra det lättare att lära sig läsa införde Folkrepubliken Kina 1956 ett antal förenklade tecken som senare kom att följas av flera. En del av dessa hade använts inofficiellt tidigare genom historien, medan andra var rena nyskapelser. De förenklade tecknen är förvisso lättare att lära sig, men rent estetiskt föredrar många säkert de oförenklade, vars form ju också varit den förhärskande sedan långt tillbaka. Så sent som i mars i år föreslog faktiskt en delegat till Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens att man skulle återgå till oförenklade tecken. Förslaget vann inte gehör men enligt uppgift ska en del tecken som nu anses överförenklade få fler streck senare under

4 Sida ur kinesisk-engelskt lexikon med förenklade tecken. Motsvarande oförenklade tecken syns inom parentes. 5

5 På Taiwan och i Hongkong använder man fortfarande de oförenklade tecknen, vilket innebär att den som lärt sig sitt modersmål med förenklade tecken kan ha vissa svårigheter att läsa en text med oförenklade, och vice versa. Den som vill bedriva seriös forskning om Kina måste som regel lära sig både de förenklade och oförenklade tecknen. Det händer också att man stöter på inofficiella förenklingar av tecken i dagens Kina. Vid min senaste resa till Kina i april i år såg jag vid ingången till en restaurang och butik som besöks av många som ska till Kinesiska muren två tecken i början av en text, som gjorde både mig och min kinesiska guidekollega förbryllad. Men jag insåg snart av sammanhanget att det rörde sig om två varianter av tecknen i huanying, som betyder välkomna. Min norske kollega Roar Bökset, som doktorerade på förenklade tecken i Stockholm 2006, har gett ut ett litet lexikon med ett antal sådana inofficiella tecken, A Dictionary of Nonstandard Simplified Chinese Characters. En annan svårighet som man ibland kan stöta på är att tecknen skrivs med en antik teckenform. Innan reguljärskriften började användas för knappt tvåtusen år sedan hade tecknen skrivits på olika sätt. Orakelbenstecknen, bronstecknen, stora respektive lilla sigillstilen och klerikalstilen skiljer sig åt och är alla föregångare till reguljärstilen. Både klerikalstilen och lilla sigillstilen kan man se idag t.ex. på en del skyltar. Klerikalstilen är inte så svårtydd men det är däremot lilla sigillstilen (se bilden från Terrakottamuseet på sidan 4). Dessutom är kinesernas skrivstil precis som hos oss mer eller mindre läslig. Traditionellt har man talat om den mer lättläsliga kursivstilen (xingshu) och den för den otränade oläsliga grässtilen (caoshu). Ett mellanting är den snabbskrift för reservoar- eller kulspetspenna som visas på bilden på sidan 8. Den som skriver så behöver inte lyfta pennan så många gånger, men för en otränad utlänning är den inte lättläst. Lexikon Även om det finns gott om läroböcker i kinesiska klarar man sig förstås inte utan lexikon. När jag själv började med kinesiska 1969 fanns det inte många att välja på. Då var fortfarande den australiske missionären R. H. Mathews kinesisk-engelska lexikon från 1931 den mest omfattande tvåspråkiga ordboken. Den innehöll förstås oförenklade tecken, som jag med stor möda försökte hitta när jag förberedde mig för min första tentamen. Precis som i de flesta andra lexikon för kinesiska söker man (om man inte kan uttalet) upp ett tecken genom att försöka identifiera den del av tecknet som kallas radikalen. Alla tecken innehåller en radikal och i Mathews fanns det, efter förebild från ett lexikon från 1615 som blivit modell för senare ordböcker, 214 sådana radikaler. Cirka 95 procent av de kinesiska tecknen består av en radikal som anger ungefärligt betydelseområde och ett fonetikum, som ger en viss vägledning om uttalet. Så har t.ex. träd en trä-radikal och vätskor en vatten-radikal. De cirka 5 procent av tecknen som inte är skapade enligt modellen radikal+fonetikum har tilldelats en radikal ändå för att vara sökbara. Jag pluggade in alla de 214 radikalerna och vilket nummer de hade i Mathews lista. När man söker efter ett tecken försöker man identifiera radikalen och sedan räkna antalet streck utöver radikalen. Alla radikalerna plus varierande antal streck finns i ett register i lexikonet och i detta kan man hitta det sökta tecknet tillsammans med en hänvisning till var i lexikonet tecknet finns förklarat. 6

6 I sommarpalatset Yiheyuan i Peking finns Restaurangen där man lyssnar till sommarg yllingarna, Tingliguan. Som synes skrivs namnet på olika sätt på olika skyltar: på motstående sida uppifrån och ner, överst på denna sida från vänster till höger och nederst från höger till vänster. 7

7 Problemet för den ovane är att hitta vad som är radikalen i tecknet. Det är nämligen inte ovanligt att ett tecken består av flera komponenter som själva kan vara radikaler, men som inte är radikal just i det tecknet man söker. I tecknet 富 fu, som betyder rik, är den översta delen, taket radikalen man ska söka på, men även komponenterna under taket 一, 口 och 田 är med bland de 214 radikalerna. Det blev många bommar innan jag så småningom blev bättre på att gissa vilken komponent i tecknen som sannolikt var radikalen man skulle söka på. En komplikation var att de tvåspråkiga lexikon som efterhand började komma ut i Folkrepubliken Kina var baserade på förenklade tecken. I dem hade antalet radikaler reducerats till 189 och de var också uppställda i en annan ordning än de 214. Efterhand som man lär sig hur fler och fler tecken uttalas undviker man den relativt omständliga metoden att söka via radikalen om man t.ex. ska slå upp vad en viss kombination av tecken betyder. Många lexikon är nämligen uppställda i bokstavsordning enligt det Listan t.v. visar streckordningen för förenklade tecken som börjar med en punkt och innehåller 5 streck. Som synes är det tredje strecket i feng en vinkel. Det fjärde består av två vinklar plus en liten krok, precis som det fjärde i xie. Notera också strecken i shi, shan, hui, han och li. Tecknen i den högra uppställningen visar förenklade tecken med deras motsvarighet i snabbskrift för reservoar- eller kulspetspenna ovanför. 8

8 transkriptionssystem, pinyin, som är det förhärskande i Folkrepubliken Kina. Det finns också andra metoder för att söka i lexikon t.ex. genom att räkna antalet streck i tecknet. Noteras bör att ett streck inte alltid överensstämmer med vad vi tänker oss som ett streck (se bild t.v. på sidan 8). Man bör också veta i vilken ordning strecken eller punkterna som ingår i tecknet skrivs. Det finns väldigt många tecken som har samma antal streck, och för att underlätta sökandet finns det underavdelningar baserade på det första eller de två första strecken i tecknet. Men det är inte alltid säkert att man hittar den sökta kombinationen av tecken i lexikon. I Kina har man, precis som i japanskan, en förkärlek för att förkorta längre uttryck genom att ta en del ur ett ord och sätta samman med en ur ett annat. På svenska har vi exemplet genrep för generalrepetition. I kinesiskan vimlar det av sådana förkortningar och nya skapas ständigt. Många av dem går inte att hitta i vanliga lexikon. Varför övergår man då inte till bokstavsskrift som sågs som en tänkbar utveckling när transkriptionssystemet pinyin infördes 1958? Det går ju att förstå modern kinesiska som är skriven med pinyin liksom det går att förstå talad kinesiska. Det hoppar ju inte tecken ur munnen på den som talar. Om man bortser från att tecknen har större estetiska kvaliteter än bokstavsskrift finns det också annat som talar emot. Hela det skriftliga kinesiska kulturarvet sedan drygt år tillbaka är ju teckenbaserat. En del av det är förvisso svårt att tillgodogöra sig även för den som kan tecken eftersom klassisk kinesiska skiljer sig från modern. Men det är en betydligt mindre svårighet att överbrygga för den som kan tecken än för den som inte kan dem alls. Skulle man transkribera klassiska texter till pinyin skulle de dessutom bli obegripliga. Den stolthet över den kinesiska kulturen som följer med Kinas växande betydelse i världen gör det också osannolikt att tecknen skulle överges inom en överskådlig framtid. Kinesiska på dator Datorernas intåg gör det mycket enklare och snabbare att producera en kinesisk tryckt text idag än förr. Redan när jag köpte min första dator 1987, en Macintosh Plus, kunde man skriva både kinesiska och engelska (eller svenska) i samma dokument, vilket underlättade arbetet med min doktorsavhandling betydligt. För att klara det behövde jag skaffa ett speciellt tilläggsprogram, Chinese Language Kit, utöka datorns internminne från 1 MB till 4 MB, samt skaffa en hårddisk på 20 MB. Efter att ha valt kinesiska både förenklade och oförenklade tecken kunde väljas var det bara att sätta igång och skriva på det vanliga tangentbordet. Om man skrev en stavelse som förekom i rikskinesiskan, t.ex. mao, kom det upp ett antal tecken som uttalades mao på skärmen, som regel med det mest frekventa först, och sedan var det bara att markera det man ville ha och trycka på returtangenten så var det inmatat. Sedan var det bara att fortsätta att skriva och mata in, stavelse för stavelse. Numera behöver man inte köpa något språktillägg det räcker att aktivera kinesiska som inmatningsspråk om man har Windows eller Mac OS 10. Mjukvaran har också blivit smartare, d.v.s. den kan oftast räkna ut vad man är ute efter om man skriver flera stavelser i rad. När jag bytt till PC 2001 och testade kinesiskan skrev jag först wo som bl.a. betyder Jag. Sedan skrev jag shi som bl.a. betyder är. Wo gav mycket riktigt tecknet för jag 我 som första förslag, men när jag skrivit shi också ändrades första tecknet och jag fick i stället förslaget woshi 卧 室, som betyder sovrum. När jag sedan fortsatte skriva Ruidianren 瑞 典 人, alltså Sverigemänniska, d.v.s. svensk, så ändrades de två första tecknen till wo shi 我 是, så att betydelsen blev Jag är svensk i stället för Sovrum svensk. Den transkription jag använt ovan är pinyin, som också är det system som barnen i Kina först får lära sig för att uttala rikskinesiska korrekt. Sedan ganska länge är det också det system som man vanligen stöter på i internationella sammanhang. Men när jag började studera språket fanns det flera olika transkriptionssystem som man kom i kontakt med och blev tvungen att lära sig, däribland främst Wade-Giles och Bopomofo. Det senare används på Taiwan och har teckenliknande symboler som motsvarar en, två eller tre bokstäver i pinyin. Den berömde ordförandens namn skrivs numera oftast i pinyin d.v.s. Mao Zedong. Mao Tse-tung är stavningen enligt Wade-Giles. Stavningen av vissa ortnamn som t.ex. Peking är varken Wade-Giles eller pinyin utan kommer från transkriptionen på postens kartor i Kina i slutet av kejsardömet och under Republiken Kinas tid. När jag kom som student till Kina 1979 hade mina medelålders kinesiska lärare stora svårigheter när de någon gång skulle skriva pinyin. De fick ljuda sig fram som barn i småskolan när de skrev på tavlan. Men senare ge- 9

9 Lyckans stora gata i Peking har sitt namn utskrivet både med tecken och med pinyin (utan tonmarkeringar). Pilarna visar norr och söder. nerationer behärskar det betydligt bättre och pinyin är nu den vanligaste input-metoden när kineser skriver på datorn, även om andra metoder också förekommer. Uttalet Förutom tecknen är uttalet en av svårigheterna för utlänningar. På ett sätt är uttalet lätt, eftersom det finns ett mycket begränsat antal stavelser som används i rikskinesiskan. Det handlar om drygt 400 som kan uttalas i fyra olika toner. Men alla stavelser förekommer inte i alla fyra tonerna så det faktiskt använda antalet är knappt I svenskan har vi över möjliga stavelser. Men eftersom de flesta ord i kinesiskan är flerstaviga blir antalet homonymer (ord med samma uttal), visserligen fler än i vårt språk, men inte så många att det blir ett större problem för den invande talaren. Under min tid som universitetslärare i kinesiska, kunde jag konstatera att det var stor skillnad på elevernas förmåga att lära sig uttalet. Det handlade till en del om svårighet att uttala vissa initiala ljud, t.ex. de som skrivs zh och ch i pinyin, men framför allt om tonerna. En stavelse som ma kan uttalas med hög jämn ton, med stigande ton, med fallande och sedan stigande, eller med fallande. Beroende på vilken ton man använder kan ma betyda t.ex. mamma, hampa, häst eller skälla på (banna). Vissa elever klarade helt enkelt inte av att uttala tonerna rätt. De hade behövt lära sig uttalet innan de kom in i puberteten för att lyckas. I svenskan finns en motsvarighet till tonerna, vilket är ovanligt i europeiska språk. Det handlar om grav och akut accent som också är betydelseskiljande för vissa ord som tomten (som kommer till jul avgränsat markområde) och stegen (man klättrar på som man går). Det gäller alltså att helst uttala tonerna rätt så att missförstånd inte uppstår. Men ibland förstår man ändå av sammanhanget vad som åsyftas även om toner skulle råka bli fel. Även kineser uttalar med fel toner ibland, inte minst om tonerna i deras egen dialekt skiljer sig från dem i riksspråket. Överhuvudtaget talar de flesta kineser inte någon perfekt rikskinesiska och det är ganska vanligt att intervjuer i kinesisk TV textas med tecken, därför att den intervjuade talar mer eller mindre obegripligt. Kinesers dåliga uttal av rikskinesiskan är naturligtvis ytterligare en utmaning för en utlänning som försöker lära sig språket. Det begränsade antalet stavelser i riksspråket gör också att mycket låter ganska likt för en utlänning, som inte är van vid toner som betydelseskiljande. Att många ord låter relativt lika använder sig kineserna också av på olika sätt. Ord eller företeelser tolkas som lyckobringande eller olycksbringande därför att de låter likadant eller snarlikt något annat ord. Fladdermusen (bianfu) blir en lyckosymbol därför att fu (med ett annat tecken) betyder tur-lycka, medan siffran fyra (si) undviks i telefonnummer därför att dö också uttalas si, fast med en annan ton. Exempel av den här typen är många. Likheterna mellan ord ger också möjlighet att skämta, inte minst om företeelser i samhället. Hushuo betyder struntprat, skitprat men det skulle också av den som är trött på kommunistpartiets ledares floskelsprängda tal tolkas som Hu (d.v.s. partiledaren Hu Jintao) säger. På Internet har det sedan början av 2009 dykt upp ett gulligt djur, Gräs-ler-hästen (Caonima), som till och med barn sjunger visor om. Man har skapat berättelser om denna häst som hotas av flodkrabban (hexie). Det hela är en drift med censurens försök att hindra användningen av fula ord på Internet eftersom cao ni ma med andra toner och andra tecken är den vanliga men grova svordomen jag knullar din mamma. Flodkrabban syftar på kommunistpartiet, vars tal om harmoni (hexie, fast med andra tecken) har varit ett återkommande tema under senare år. Det finns alltså rikligt med möjligheter att skämta baserat på likheter mellan ord eller uttryck. Göteborgsvitsare som Ingvar Oldsberg och Arne Hegerfors skulle säkert känna sig som fisken i vattnet om de hade kunnat kinesiska. Bertil Lundahl är fil.dr i sinologi och har varit lärare, forskare och kursledare vid Institutionen för östasiatiska språk i Lund Han har skrivit ett stort antal artiklar om Kina för National-encyklopedin och Kinarapport, lett ett 80-tal resor till Kina och är sedan 2004 redaktör för Kinarapport. 10