Erfarenheter från det Nationella skadeförebyggande programmets besök i de svenska Säkra och trygga kommunerna

Transkript

1

2 Erfarenheter från det Nationella skadeförebyggande programmets besök i de svenska Säkra och trygga kommunerna BAKGRUND OCH SYFTE Under 2003 genomförde det Nationella skadeförebyggande programmet (SFP) vid Räddningsverket besök hos 13 av de 14 utnämnda Säkra och trygga kommunerna i Sverige (Arjeplog, Borås, Falun, Katrineholm, Lidköping, Ludvika, Nacka, Maristad, Motala, Skövde, Tidaholm, Krokom och Uddevalla). Syftet med kommunbesöken var att SFP ville få en djupare insikt i hur det skadeförebyggande arbetet bedrivs i kommunerna, alltifrån politiskt beslut till konkret arbete, och att tillsammans med kommunerna diskutera på vilket sätt deras arbete ska kunna utvecklas och kvalitetssäkras samt hur SFP ska stödja deras arbete. METOD Vid besöken deltog den politiska ledningen, samordnare för det skadeförebyggande arbetet, landsting och representation från tvärsektoriella arbetsgrupper. Från Räddningsverket deltog personal från Nationella skadeförebyggande programmet. Besöken dokumenterades och följdes upp. Kommunernas arbete bedömdes utifrån de 6 indikatorerna för En säker och trygg kommun. RESULTAT Det pågår mycket fint arbete med många engagerade och hängivna människor i kommunerna. I de flesta kommuner finns arbetsgrupper för olika områden med en bred representation över sektorsgränser. Det pågår många intressanta aktiviteter, vissa av hög kvalité, riktat till olika åldrar, miljöer och situationer. Flera förbättringsområden har identifierats under besöken, alltifrån ledarskap, kompetensutveckling och politiskt engagemang till dokumentation och utvärdering. I dialog med kommunerna har SFP bland annat utvecklat ett instrument för verksamhetsutveckling samt en "lathund" för vägledning till kommuner som vill starta upp ett lokalt skadeförebyggande arbete. SLUTSATS Det finns ett stort behov lokalt av kontinuerligt stöd från SFP och andra aktörer för att kommunerna ska kunna vidmakthålla, driva och utveckla det skadeförebyggande arbetet. För att möta detta behov behövs en fortsatt nära dialog inom Aktionsgruppens ram (två möten per år mellan de utnämnda kommunerna och SFP)

3 Reflektioner från kommunbesöken utifrån indikatorerna för En säker och trygg kommun. 1. En infrastruktur baserad på kommuninvånarnas deltagande och samarbete, ledd av en tvärsektoriell grupp som är ansvarig för främjande av säkerhet Kommunernas organisation av arbetet varierar. Många kommuner lyder under ett lokalt folkhälsoråd med representanter från den politiska ledningen. I stort sett samtliga program har en bred, tvärsektoriell samverkan. En stor del av de kommunala förvaltningarna ingår, liksom polis och frivilligorganisationer. Det finns på detta sätt många engagerade personer i arbetet, med en bred kompetens från olika verksamhetsområden. Arbetsgrupperna i kommunerna är aktiva i olika grad. I flera kommuner arbetar grupperna som "öar" isolerade från varandra. Det skadepreventiva arbetet tenderar att hamna utanför den ordinarie verksamheten. Därför bör aktiviteterna kopplas ihop till en helhet. Kommunerna bör på ett bättre sätt kunna redovisa budget, ansvar och befogenheter samt utveckla ledarskap för stöd och utveckling. Det skadepreventiva arbetet som pågår är relativt okänt för invånarna i kommunerna. Kommuninvånarna/målgrupperna bör involveras mer i kartläggning (utveckling av risklinjen kan vara ett sätt), planering och genomförande av aktiviteter. De bör även få feed-back när det gäller effekter och erfarenheter från det skadepreventiva arbetet. Även ansvariga för förvaltningarna i kommuner och landsting behöver få kännedom om arbetet och resultaten. Politikernas kunskap, delaktighet och engagemang varierar, likaså engagemang och delaktighet från räddningstjänsten. Lagen om skydd mot olyckor stödjer arbetet med En säker och trygg kommun och utveckling av skadeprevention i kommunerna och bör därför föras ihop. I de flesta kommunerna efterfrågar man ett större engagemang från landstinget, bland annat när det gäller frågor om barnsäkerhet och skaderegistrering. I överenskommelsen med WHO om En säker och trygg kommun har kommunerna och landstinget skrivit under på "att ömsesidigt verka för att utveckla det lokala olycksfallsförebyggande arbetet". Tillsammans med landstinget bör därför kommunerna diskutera ansvar och roller för att klargöra vem som gör vad. Näringsliv, försäkringsbolag och även kyrkan har en viktig funktion att fylla och bör därför vara mer representerade i programmen.

4 2. Långsiktiga, varaktiga program omfattande båda könen och alla åldrar, miljöer och situationer Det pågår många intressanta skadeförebyggande aktiviteter i kommunerna, vissa med hög kvalité, riktade till olika åldrar, miljöer och situationer. Ingen kommun har program som omfattar alla åldrar, miljöer och situationer. Kommunernas program har olika inriktning beroende på riskbild och geografiskt läge. Exempel på inriktning är Krokom med fjäll-/skotersäkerhet och Mariestad med vattensäkerhet. I de flesta kommuner kopplar man ihop det säkerhetsfrämjande och skadeförebyggande arbetet med det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande. Detta ökar förutsättningarna för helhetssyn på frågorna och en större genomslagskraft i aktiviteterna. De flesta kommuner har Brottsförebyggande råd. Med undantag av någon kommun saknas ett systematiskt, befolkningsinriktat arbete som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet - ett så kallat evidensbaserat arbetssätt. Genusperspektivet saknas genomgående. Ofta får en person (samordnaren) själv utforma handlingsprogram för olika områden och miljöer. Därför behövs ett bredare och systematiskt arbetssätt vari verksamhetsansvariga och politiker ingår I flera kommuner finns folkhälsoplaner, där det skadeförebyggande arbetet utgör en del. Kommunerna bör tydliggöra det skadepreventiva arbetet bättre så att det inte drunknar i övriga folkhälsofrågor och därmed inte får tillräcklig tyngd och genomslagskraft. Även om det finns Brottsförebyggande råd i kommunerna som arbetar med kriminalitet som klotter, bilinbrott och droger så behöver arbetet med våldsprevention utvecklas Till exempel prevention av vuxnas våld mot barn, mäns våld mot kvinnor och att motverka mobbing. Systematisk prevention av suicid saknas i samtliga kommuner. Enstaka kommuner arbetar för att få ner de skadliga ljudnivåerna för att motverka tinnitus. 3. Program som riktas mot högriskgrupper och -miljöer samt program som främjar säkerhet för utsatta grupper Samtliga kommuner har aktiviteter riktade till äldre och till barn. I flera kommuner arbetar man t.ex. med äldres säkerhet inom äldreomsorgen och barns säkerhet i

5 skola och barnomsorg. Samtliga kommuner har kopplat Säker och trygg till trafiksäkerhetsarbetet. De flesta kommuner har inte på ett faktabaserat sätt identifierat högriskgrupper - och miljöer. Det finns därigenom ingen genomgående systematik för att nå dessa grupper och miljöer. Många arbetar med barn, men ej mer specifikt med barn på lantbruk, barn till missbrukare, invandrarbarn etc. Det saknas kartläggning och analys av skillnader i skadornas utbredning hos kvinnor/flickor respektive män/pojkar. Även de funktionshindrades behov av säkerhet och trygghet bör uppmärksammas av kommunerna. 4. Program som dokumenterar skadors frekvens och orsaker Några kommuner dokumenterar skadors frekvens och orsaker samt använder uppgifterna i sitt skadepreventiva arbetet. Flera kommuner har stöd av landstinget när det gäller registrering av skador. I så gott som samtliga kommuner lyfts behovet fram av förbättrad tillgång på statistik gällande skadors frekvens och orsaker. Analys av skador och deras orsaker behöver utvecklas i alla kommuner. Insamling av data om skador från hälso-och sjukvården behöver förbättras. Det behövs ökad kunskap om hur man samlar in, tolkar, analyserar och återför data från olika källor. 5. Utvärdering för att bedöma programmens processer och effekten avförändringar I några kommuner har man för att följa upp och utvärdera sitt arbete samverkat med studenter och forskare vid högskolor, universitet och forskningsinstitutioner. Någon kommun använder välfärdsbokslut. De flesta kommunerna saknar beskrivning av sitt samlade systematiska arbete. I de verksamhetsbeskrivningar som inkommit till SFP beskrivs mer vad kommunerna genomfört än hur de genomfört åtgärderna. Utvärdering och dokumentation av åtgärdernas effekter bör utvecklas i samtliga kommuner och kopplas till indikatorerna. Effekterna kan redovisas som förändringar i skadeutvecklingen, förändringar i attityder och beteende och ökat intresse för skadeprevention.

6 6. Fortgående deltagande i nationella och internationella Safe Community nätverk De flesta kommuner uppfyller denna indikator. Det kan vara genom vänortssamarbete, värdskap för studiebesök, deltagande i konferenser etc. Förbä ttringsområden Kommunerna bör avsätta medel för internationellt deltagande Allmänt Kommunernas profilering (flaggor, logotype, hemsida, artiklar i lokalpress etc.) av sitt engagemang och arbete som En säker och trygg kommun bör öka för att skapa en större kännedom och delaktighet bland kommuninvånarna. Detta är också till gagn för att få med fler kommuner i arbetet. Effekterna av det skadepreventiva arbetet kan även ingå i styrdokument, handlingsplaner, bokslut etc. (Exempel Agenda 21, Barnkonventionen, Skydd mot olyckor, trafikplaner) Politikernas deltagande i arbetet bör öka genom att de tydligt pekar ut riktningen för arbetet, att de ser till att arbetet får de förutsättningar som krävs och att aktiviteter följs upp och utvärderas. De kommuner som är mest framgångsrika är de som har kontinuitet i sina program och baserar arbetet på en väl definierad riskbild samt har en funktion med specifik uppgift att samordna arbetet. Det finns ett stort behov i samhället av "goda exempel" på säkerhetsfrämjande och skadeförebyggande aktiviteter. För att kunna möta detta behov och för att kunna sprida goda exempel avser SFP att utveckla sitt arbete med att öka informationen om vad som pågår i kommunerna och vilka aktiviteter/program som är dokumenterat effektiva. Detta förutsätter att kommunerna delger SFP resultat och erfarenheter från sina program genom en fortsatt nära dialog. Räddningstjänstens engagemang i det skadepreventiva arbetet varierar. SFP verkar bland annat genom konferenser och utbildningar för att få mer delaktighet från räddningstjänsten i de säkra och trygga kommunerna. Landstingets engagemang efterfrågas generellt. Många kommuner har framfört önskemål om att Räddningsverket ska ta upp frågan med Landstingsförbundet för att få till det stöd som behövs lokalt. Som exempel nämns medverkan från vårdcentraler och sjukhus gällande barnsäkerhet och skaderegistrering. Det är positivt och viktigt att folkhälsoperspektivet finns med i arbetet. Detta ger ökade förutsättningar för samverkan med bred kompetens. Exempel på detta är att man i det skadepreventiva arbetet integrerar kunskaper om livsstilsfrågor (alkohol, droger, fysisk aktivitet etc,) eftersom dessa påverkar skadebilden.

7 Exempel på SFPs fortsätta stöd till kommunerna är: o Fortsatta träffar med de utnämnda Säkra och trygga kommunerna (två gånger per år med Aktionsgruppen) o Att bidra med verktyg för verksamhetsutveckling o Att utforma en mall för verksamhetsberättelser o Samverkan inom SAMS-gruppen med en nationell strategi för skadepreventiva frågor o Revidering av skriften "Visst kan skador förebyggas". o En "lathund" med råd till potentiella säkra och trygga kommuner och andra kommuner som vill arbeta skadeförebyggande utifrån ett brett perspektiv. o Utbildning av samordnare i de säkra och trygga kommunerna o Utbildning i kommunbaserat säkerhetsarbete. o Stöd för analys och metodutveckling. Bland annat tillsammans med Nationellt Centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO). o Kunskapsunderlag/-återföring i samverkan med olika aktörer. Exempel statistik, forskningsresultat, informations - och utbildningsmaterial o Gemensamma projekt med kommunerna för verksamhetsutveckling, baserat på problem och behov April 2004 Räddningsverket Nationella skadeförebyggande programmet