SAMHÄLLSEKONOMISK EFFEKTIVITET

Transkript

1 SAMHÄLLSEKONOMISK EFFEKTIVITET Jan Lindvall

2 1 Innebörden av samhällsekonomisk effektivitet Vid en given tidpunkt förfogar varje samhälle 1] över en bestämd mängd resurser. Det ekonomiska system man använder sig av skall "se till" att dessa resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Det ligger i sakens natur att resurserna kan utnyttjas på en mängd olika sätt: hur mycket och vilka varor skall produceras, hur skall produktionen organiseras, hur mycket av samhällsinvånarnas tid skall satsas på produktion respektive fritid, hur mycket miljöresurser skall förbrukas i produktionen etc, etc. För att kunna besvara den typen av frågor, som ju kan ses som en fråga om prioriteringar mellan olika verksamheter, är det bl a viktigt att ha klart för sig vilket mål det ekonomiska systemet har och efter vilka kriterier olika sätt att använda resurserna på skall bedömas. Det förefaller rimligt att utgå från att samhällets resurser skall användas för samhällsinvånarnas bästa, vilket kan formuleras som att resurserna skall användas så att välfärden i samhället maximeras. Vad menas då med detta? Uttrycket välfärd är ju tämligen vagt och används med olika innebörder i olika sammanhang. I ekonomisk teori definierar man ofta välfärd som en sammanvägning av de enskilda individernas levnadsstandard, eller med andra ord en sammanvägning av individuella nyttor: W=F(U 1, U 2,...,U n ) där W är välfärd och U i är nyttonivån för individ i. Denna nytta står här för respektive individs subjektivt upplevda välmående (eller livskvalitet om man så vill). Välfärdsfunktionen, F, kan specificeras på olika sätt, t ex som en ovägd eller vägd summa av U i, där vikterna kan variera med nyttonivå, utbildning, ålder, etnisk tillhörighet, kön etc. I demokratiska samhällen kan vi väl utgå från att vikterna inte varierar mellan individer annat än med hänsyn till respektive individs inkomst/nyttonivå. En högre vikt ju lägre nyttonivå individen har, blir då ett sätt att formalisera att samhället föredrar nyttoökningar för de sämst lottade i samhället framför prioriteringar av de "rikas" behov. Observera att denna definition av välfärdsbegreppet underförstått förutsätter att det är den enskilde individen som själv bedömer sin egen välfärds- (nytto-)nivå. Huruvida denna förutsättning är uppfylld kan förstås ofta diskuteras, men den kan vara naturlig som en "normal" utgångspunkt. Observera också att individernas nyttonivå, och därmed samhällets välfärd, påverkas av en mängd faktorer utöver "vanlig" konsumtion. Miljö, trygghet, kärlek och doften efter ett stilla regn en försommarkväll är ur välfärdsteoretisk synvinkel ekonomiska faktorer på samma sätt som falukorv och personbilar. 1 Med "samhälle" menar vi en avgränsad mängd människor och land. Detta samhälle kan utgöras av en nation, en kommun, hela världen etc. För enkelhetens skull kan vi fortsättningsvis tänka oss att samhällsbegreppet motsvarar en nation.

3 Oavsett hur välfärdsfunktionen specificeras ligger det nära till hands att utgå från att välfärden alltid ökar om någon individ får ökad nytta. Det s k paretokriteriet bygger på detta; enligt paretokriteriet ökar välfärden i samhället om nyttan ökar för (åtminstone) någon utan att minska för någon annan. Om nyttan skulle minska för någon annan, är det inte längre säkert att välfärden har ökat. Denna "försiktighet" hos kriteriet beror på svårigheterna att jämföra olika individers nyttoförändringar: dels kan vi inte "vikta" de individuella nyttoförändringarna i en välfärdsfunktion enligt ovan utan att göra subjektiva värderingar när det gäller välfärdsfördelningen, dels är ju "nytta" ett helt subjektivt begrepp vilket gör det i princip omöjligt att jämföra nyttoförändringar för olika individer - vi kan inte mäta avsky, illamående, glädje eller njutning med några objektiva mått. Ett tänkbart sätt att kringgå detta problem skulle vara ta reda på de olika individernas betalningsvilja för t ex en viss förändring i produktionen. Varje individs (maximala) betalningsvilja skulle då utgöra ett monetärt mått på respektive nyttoförändring. Om en individ är beredd att maximalt betala 100 kronor för produktionsförändringen skulle hennes nyttoökning uppgå till motsvarande 100 kronor: hon kan knappast vara beredd att betala mer än motsvarande sin värdering av förändringen och samtidigt kan förändringen inte vara värd mer än den maximala betalningsvillan; skulle hennes värdering motsvara 110 kronor kan hon ju betala upp till just 110:- utan att förlora på att förändringen genomförs. Genom att summera alla individers betalningsvilja för en viss åtgärd - där vissa kan vara negativa, dvs folk kan vara beredda att betala för att slippa åtgärden i fråga - skulle man kunna väga de individuella nyttoförändringarna mot varandra för att komma fram till hur välfärden totalt i samhället skulle påverkas. Detta kan också uttryckas som att om betalningsviljan för förändringen är större än betalningsviljan mot så finns det ett potentiellt utrymme för att vinnarna av förändringen skulle kunna kompensera förlorarna och ändå uppleva förändringen som en nyttoökning. Enligt det s k kompensationskriteriet (potentiella paretokriteriet) räcker det med att det finns ett sådant utrymme för kompensation för att välfärden skall anses ha ökat - utan att kompensationen betalas ut. Utifrån detta kriterium skulle åtgärden alltså vara samhällsekonomiskt lönsam, en s k cost benefit-analys (en samhällsekonomisk lönsamhetskalkyl) skulle ge ett positivt resultat. Problemet med detta kriterium är, att förändringar som gynnar de rikaste i samhället och som drabbar de sämst lottade blir fullt godtagbara. Dessutom är ju i praktiken folks betalningsvilja inte endast avhängig av hur man värderar en förändring, vara eller tjänst, utan även beroende av hur mycket man har att betala med, dvs av hur stor inkomst man har. Om vi utgår från att målet är att maximera välfärden kan vi definiera en effektiv - optimal - användning av resurserna som att man nått dithän att det inte längre är möjligt att öka välfärden ytterligare. Utifrån paretokriteriet skulle detta innebära att man använder de befintliga resurserna på ett sådant sätt att det är omöjligt att öka nyttan för någon utan att minska den för någon annan, dvs det är omöjligt att öka välfärden ytterligare enligt paretokriteriet. En sådan situation brukar kallas paretooptimal och är ett sätt att definiera innebörden av optimal resursanvändning. Det bör påpekas, att ett samhälle som förfogar över en bestämd mängd resurser i princip kan uppnå en stor mängd olika paretooptimala situationer - var och en

4 svarande mot olika fördelning av välfärden. Att man har paretooptimalitet säger alltså bara att man i en viss "teknisk" mening utnyttjar resurserna effektivt - man får så att säga ut så stor volym välfärd som möjligt. För att paretooptimalitet skall råda måste tre grundläggande frågor lösas på ett effektivt sätt: * produktionsresurserna måste fördelas på ett effektivt sätt mellan olika produktionsenheter - effektiv produktion * den färdiga produktionen måste fördelas på ett effektivt sätt mellan olika konsumenter - effektiv fördelning/konsumtion * produktionsresurserna måste fördelas effektivt mellan produktion av olika varor så att en optimal produktionsinriktning åstadkoms. I korthet innebär dessa krav att resurserna måste fördelas så att den marginella avkastningen blir densamma för alla förekommande former av resursanvändningar. Avkastningen är den nettoeffekt på välfärden som resursanvändningen ger upphov till och bestäms ytterst av konsumenternas marginalnytta, dvs deras marginella betalningsvilja (MBV) för olika varor och tjänster. En optimal produktionsinriktning skulle således innebära att MBV i förhållande till marginalkostnaden var densamma för alla varor. En effektiv fördelning av produktionsresurserna innebär att marginalprodukten för olika produktionsfaktorer är proportionellt sett densamma i olika former av produktion och densamma för alla produktionsenheter (vilket innebär att samtliga producenter av en viss vara producerar sådana kvantiteter att marginalkostnaden är densamma). En effektiv fördelning bland konsumenterna, slutligen, skulle innebära att alla konsumenter värderar varorna proportionellt sett lika högt på marginalen. 2 Effektiv resursanvändning i en marknadsekonomi Det är uppenbart att man genom ett administrativt system - en planekonomi - i teorin skulle kunna åstadkomma en effektiv resursanvändning, men det är lika uppenbart att ett sådant system i praktiken blir oerhört informationskrävande och tungrott. Frågan är då hur en marknadsekonomi fungerar ur effektivitetssynvinkel. I en renodlad marknadsekonomi agerar varje enskild aktör - såväl producent som konsument - individuellt och samordnad planering saknas. Samordningen sker i stället via prissytemet, med hjälp av marknadskrafterna. Det tillhör paradnumren inom välfärdsteorin att visa, att en sådan renodlad marknadsekonomi under vissa förutsättningar faktiskt leder till en optimal resursanvändning - det sk osynliga handens teorem. Detta bygger på att alla aktörer anpassar sig till samma priser. Vid perfekt konkurrens maximerar således företagen sina vinster om de producerar sådana kvantiteter att marginalkostnaden blir lika med

5 priset på produkten. Eftersom detta pris, som bestäms på marknaden, är detsamma för alla producenter kommer vi att få en situation där marginalkostnaden (MC) faktiskt blir densamma för alla företag. På liknande sätt anpassar sig alla konsumenter - om de nyttomaximerar - så att "nyttovärdet" av ytterligare konsumtion av varje vara överensstämmer med kostnaden för ytterligare konsumtion, dvs priset. Resonemanget kan annars enklast illustreras om det begränsas till marknaden för en nyttighet. I figur 1 visas en efterfrågekurva (D) och i figur 2 en utbudskurva (S), båda med "normala" utseenden. Efterfrågekurvan tolkas normalt som att den visar vilka kvantiteter som efterfrågas vid olika priser, men det är ju också möjligt att vända på resonemanget och se vilka priser som kan tas ut för olika kvantiteter. Med den tolkningen kommer D-kurvan att visa hur mycket konsumenterna är beredda att betala för ytterligare enheter vid olika kvantiteter. Den marginella betalningsviljan (MBV) för ytterligare en enhet vid kvantiteten Q 1 är således P 1. MBV vid Q 2 är P 2. Om D-kurvan har en negativ lutning, vilket den ju normalt har, kommer MBV att falla med stigande kvantitet. Detta gör den av två skäl: dels därför att varje enskild konsuments marginalnytta avtar med ökande konsumtion av varan, dels därför att värderingen, och därmed MBV, varierar mellan individer. Vid låga kvantiteter är det således de konsumenter som har den högsta betalningsviljan som efterfrågar varan, men i takt med att kvantiteten ökar kan även individer med en lägre värdering av varan efterfråga den. Om MBV återspeglar konsumenternas nyttovärdering av ytterligare konsumtion visar den även effekten på samhällets välfärd. Efterfrågekurvan kan således ses som en återspegling av det samhällsekonomiska värdet av ytterligare konsumtion av varan. MBV visar värdet av en marginell ökning, medan värdet av en viss kvantitet, t ex enheterna mellan Q 1 och Q 2 visas av motsvarande yta under D-kurvan (skuggad yta). Figur 1: Efterfrågekurva och marginell betalningsvilja P P 1 P 2 D (MBV) Q 1 Q 2 Q På liknande sätt kan utbudskurvan (S) i figur 2 nedan tolkas som att den visar vilket (lägsta) pris producenterna kräver för att bjuda ut olika kvantiteter, eller för att vid en given kvantitet vara villiga att öka produktionen marginellt. Detta pris bör motsvara marginalkostnaden, dvs företagens kostnader för produktionsökningen. Således återspeglar utbudskurvan den marginalkostnad som gäller vid olika kvantiteter, så att

6 marginalkostnaden vid Q 1 är P 1. Kostnaden för att öka produktionen från Q 1 till Q 2 kommer då att utgöras av motsvarande yta under utbudskurvan (skuggad). Figur 2: Utbudskurva och marginalkostnad P S (MC) P 2 P 1 Q 1 Q 2 Q Om vi nu betraktar marknaden med både efterfråge- och utbudskurva (figur 3), inser vi att den kvantltet och det pris som ger jämvikt (Q* respektive P*) också är den bästa lösningen ur samhällsekonomisk synpunkt. Fram till Q* värderar konsumenterna en ökad tillgång till varan högre än vad det kostar att åstadkomma den (MBV>MC), men enheter utöver Q* värderas lägre än marginalkostnaden. Således maximeras det samhällsekonomiska överskottet vid just den kvantitet som även ger jämvikt på marknaden, dvs den kvantitet som marknadskrafterna tenderar att styra mot. Figur 3: Marknadsjämvikt och samhällsekonomisk effektivitet P S D Q* Q Q Om en annan kvantitet än Q* skulle produceras, t ex Q", uppstår en s k allokeringsförlust, i detta fall p g a en alltför hög produktion. Allokeringsförlusten är den välfärdsförlust som den "felaktiga" kvantiteten, alltså (Q"-Q*) ger upphov till. Eftersom MC för dessa enheter (enligt S-kurvan) är högre än MBV (enligt D-kurvan) kostar produktionen mer än vad den är värd för konsumenterna. Skillnaden motsvarar den skuggade ytan mellan kurvorna, och det är alltså denna yta som utgör

7 allokeringsförlusten. På motsvarande sätt skulle en produktion som var lägre än Q* ge upphov till en allokeringsförlust genom att produktionsökningen upp till Q* skulle värderas högre av konsumenterna än vad den skulle kosta att framställa. Rent intuitivt kan man också inse att en frivillig transaktion på marknaden - som formellt kan ses som ett utbyte av äganderätten från säljare till köpare - bör uppfylla paretokriteriet. Köparen väljer ju frivilligt att köpa till det pris man enats om och säljaren väljer på samma sätt att sälja till detta pris. Frivilligheten garanterar att båda vinner på affären, däremot kan ju vinsten vara mer eller mindre jämnt fördelad mellan köpare och säljare, vilket följande två exempel illustrerar: En diamantletare har fått motorstopp på sin jeep mitt inne i öknen. Efter att ha virrat omkring en hel dag möter han en kvinna och bönfaller henne om vatten. "Visst kan du få vatten" säger kvinnan, "men du får betala fem diamanter per deciliter". Mannen går med på detta. Ett äldre par har hittills bott kvar i sin villa, men nu är barnen utflugna sedan några år och paret orkar inte längre underhålla villan. Alltså bjuder man ut den till försäljning, men "marknaden är trög just nu" som mäklaren säger. En spekulant erbjuder dock ett pris motsvarande 75% av taxerringsvärdet, betydligt mindre än vad man räknat med att få ut. Paret går ändå med på att sälja till detta pris. Exemplen kan också sägas illustrera att transaktioner mellan två parter ofta återspeglar ett maktförhållande mellan köpare och säljare. Detta maktförhållande är i sin tur beroende av antalet agerande på marknaden, eller annorlunda uttryckt konkurrensen. Om den stackars diamantletaren träffat på hundra "vattenförsäljare" samtidigt hade han säkerligen kunnat pressa ned priset åtskilligt. På samma sätt hade det äldre paret kunnat få bättre betalt för sin villa om flera spekulanter varit intresserade och konkurrerat, dvs bjudit över varandra. Maktrelationen mellan köpare och säljare påverkas också av informationsläget. Om det råder s k asymmetrisk information kan givetvis den ena parten lura den andra, vilket i sin tur innebär att det inte längre är självklart att båda parter vinner på bytet. Exempel som brukar nämnas på marknader med asymmetrisk information är sjukvård (där läkaren/säljaren förmodligen bättre än köparen/patienten kan bedöma vilken vård som är den bästa) och sådana marknader som t ex den för begagnade bilar. Observera att det inte alltid är köparen som riskerar att bli lurad. På försäkringsmarknader t ex ligger snarare problemet hos försäkringssäljaren, som har svårt att bedöma vilken risk olika potentiella försäkringstagare löper att faktiskt råka ut för den olycka försäkringen gäller. Försäkringsbolaget riskerar därför att gå miste om lågriskfallen om det sätter alltför hög premie, drabbas av ett stort antal olycksersättningar och i förlängningen tvingas höja premien ytterligare. Detta skrämmer bort ytterligare kunder, de som tillhörde lågriskgruppen bland de kvarvarande kunderna, premierna måste höjas ytterligare etc. Till slut försvinner hela marknaden, vilket både köpare och säljare förlorar på. Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att en marknadslösning skall vara möjlig. En sådan är exkluderbarhet. Med detta menas att det måste vara möjligt att utestänga individer från konsumtion av nyttigheten i fråga. Ur marknadssynvinkel är det då förstås de som inte betalar som måste kunna utestängas. Det är tämligen

8 uppenbart att om en sådan exkluderbarhet inte är möjlig så kan inte säljaren ta betalt för sina tjänster och marknadslösningen fungerar då inte. En annan förutsättning är att äganderätten är väl etablerad. Transaktionen innebär ju att äganderätten överförs från säljare till köpare. Om denna rättighet är oklar (eller inte finns) omöjliggörs transaktionen. 3 Etablerade eller definierade äganderätter förutsätter i sin tur vissa institutionella förhållanden i form av lagar, sanktioner, kontrollsystem etc, vilket illustrerar institutionernas betydelse för marknadshushållningen. Ytterligare förutsättningar måste vara uppfyllda för att marknadslösningen skall vara lämplig från ren effektivitetssynpunkt. Två sådana har redan nämnts, nämligen konkurrens och symmetrisk information. Observera att det här inte handlar om någon rättviseaspekt, utan om effektivitet. Bristande konkurrens kan leda till att säljaren tar ut ett alltför högt pris, vilket gör att vissa potentiella köpare avstår från köp, trots att deras betalningsvilja är högre än kostnaden för att producera nyttigheten. Asymmetrisk information kan leda till att t ex en läkare "lurar på" en patient en onödigt kostsam vårdform (särskilt om vården, som ofta är fallet, finansieras av en tredje part). Ett annat problem som kan uppkomma i samband med marknadslösningar har att göra med begreppet rivalitet. Med rivalitet avses i detta sammanhang att en individs konsumtion av en vara påverkar andra individers möjlighet att konsumera samma vara. Observera att här avses samma enhet av varan. Flera individer kan givetvis konsumera morötter samtidigt, men inte gärna samma enhet. Här råder således rivalitet. Däremot kan flera individer samtidig bada i en flod som renats från utsläpp, och i den bemärkelsen samtidigt tillgodogöra sig/konsumera reningsverkets tjänster. Begreppen rivalitet och exkluderbarhet kan användas för att kategorisera olika nyttigheter, vilket illustreras i nedanstående figur. I origo råder ingen rivalitet och ingen möjlighet att exkludera individer från konsumtion. I punkt X kan alla som inte betalar priset exkluderas och rivaliteten är fullständig, dvs endast en individ kan konsumera en enhet av nyttigheten. Exempel på en nyttighet i origo skulle kunna vara åtgärder som förbättrar ozonskiktet, motverkar luftföroreningar etc. Exempel på nyttigheter i X är livsmedel, kläder mm. Om ingen exkluderbarhet råder kan alltså alla individer konsumera nyttigheten i fråga. I sådana fall talar man om kollektiva nyttigheter. En perfekt kollektiv nyttighet har varken exkluderbarhet eller rivalitet, dvs alla kan konsumera den och den enes konsumtion påverkar inte någon annans möjlighet att konsumera samma nyttighet. Det vanligaste är kanske att nyttigheter är mellanting mellan perfekt privata (X) och perfekt kollektiva. Exkluderbarheten kan t ex vara begränsad så att en del av samtliga individer har tillgång till nyttigheten. I sådana fall brukar man tala om klubbvaror. När ingen exkluderbarhet finns, men rivalitet råder kallas nyttigheten ofta för allmänning. En allmänning kommer, om individerna är nyttomaximerande, att överutnyttjas - det gäller att passa på att konsumera den innan 3 Odefinierade äganderätter kan i och för sig innebära bristande exkluderbarhet, så de båda förutsättningarna kan egentligen reduceras till en, gällande just äganderätten.

9 andra gjort slut på den - vilket gett upphov till uttrycket allmänningens tragedi. 4 Observera att exkluderbarheten kan påverkas genom lagstiftning, t ex patent och copyrights är exempel på detta. Figur 4: Illustration av exkluderbarhet och rivalitet Rivalitet X Exkluderbarhet 3 Marknadsimperfektioner Vi skall nu utveckla diskussionen runt de förutsättningar som måste/bör vara uppfyllda för att marknadshushållning skall vara lämpligt. Resonemanget som ledde fram till figur 3 i föregående avsnitt kan delvis ses som argument för en renodlad marknadshushållning och mot administrativa ingrepp i ekonomin (och har också använts som ett sådant argument). Man bör dock hålla i minnet att teorin förutsätter en perfekt fungerande marknadsekonomi, något som tyvärr inte existerar i verkligheten. I själva verket förekommer ett flertal avvikelser från den perfekta modellen, s k marknadsimperfektioner, som innebär att privat vinst- respektive nyttomaximering inte alltid ger upphov till en effektiv resursanvändning, utan ibland tvärtom innebär ett visst slöseri med resurser ur samhällsekonomisk synvinkel. En sådan imperfektion är bristande konkurrens. En förutsättning för att producenterna skall bjuda ut den kvantitet där priset blir lika med marginalkostnaden är, att företagen är "pristagare", dvs att var och en svarar för så liten del av marknaden att deras agerande inte påverkar marknadspriset. Denna marknadsform - perfekt konkurrens - är ju i själva verket tämligen ovanlig. Andra marknadsformer kommer att innebära ett pris som ligger ovanför MC, vilket i sin tur ger en lägre kvantitet än Q* i fig 3 ovan. Detta kommer att innebära att det samhällsekonomiska överskottet inte maximeras; en ökad produktion skulle värderas högre av konsumenterna än vad den skulle kosta att åstadkomma. Vid Q /P' produceras en inoptimal kvantitet och en allokeringsförlust uppkommer motsvarande skillnaden mellan MBV och MC för enheterna mellan Q och Q*. 4 Ett exempel på detta är hjortron; för att hinna före alla andra är det säkrast att jag plockar dem innan de hunnit mogna.

10 Bristande konkurrens kan i viss mån motverkas med hjälp av olika typer av konkurrensbefrämjande politik, men det förekommer även produktion där de fasta kostnaderna för produktionen är så dominerande att det knappast är realistiskt att tänka sig fler än en eller ett fåtal producenter, eller där det av andra skäl faller sig naturligt att tänka sig en ensam producent. Exempel på sådana verksamheter är post, tele, vatten- och reningsverk, elproduktion etc; verksamheter som ofta, men inte nödvändigtvis, drivs i offentlig regi. Här kan en marginalkostnadsprissättning (P=MC) innebära att producenten drabbas av en finansiell förlust: de fasta kostnaderna täcks inte av intäkterna. Detta behöver inte innebära att verksamheten är olönsam samhällsekonomiskt sett, eftersom den samhällsekonomiska "intäkten" utgörs av konsumenternas betalningsvilja snarare än av vad de faktiskt betalar. Man kan givetvis tänka sig att lösa finansieringsproblemen med hjälp av skatter. En stor del av den offentliga produktionen är ju skattefinansierad, helt eller delvis. Detta innebär dock att i princip hela befolkningen får vara med och finansiera produktionen av varor/tjänster som kanske bara en del av befolkningen konsumerar, vilket kan uppfattas som tveksamt ur rättvisesynpunkt. Ett annat problem med skattefinansiering är att "producenten" inte får några signaler från prissystemet om huruvida den aktuella produktionsvolymen är rimlig eller inte, dvs om de som använder varan eller tjänsten också är beredda att betala vad den faktiskt kostar att producera. En avgift motsvarande marginalkostnaden innebär ju att ett efterfrågeöverskott (en "kö") kan tolkas som att det finns konsumenter som är beredda att betala kostnaden för ytterligare produktion, men som nu inte får tag på varan. Med en lägre avgift, eller ingen alls, som t ex för den svenska sjukvården, är snarare ett efterfrågeöverskott/kö ett helt naturligt tillstånd. Det är inte säkert att en sådan kö innebär att det är samhällsekonomiskt motiverat att bygga ut verksamheten (vilket inte hindrar att köer även på detta område kan vara ett relevant skäl att utvidga produktionskapaciteten). En samhällsekonomiskt optimal prissättning kan alltså innebära att det uppstår problem när det gäller finansieringen av verksamheten. Ett annat fall där den privatekonomiska och samhällsekonomiska lönsamheten skiljer sig åt, är när effekter av produktion eller konsumtion ger upphov till "sidoeffekter" som inte påverkar producenten/konsumenten, men som påverkar det övriga samhällets välfärd. Sådana s k externa effekter kan vara positiva eller negativa och förklaras ofta med att prissystemet inte klarar av att omsluta vissa typer av resurser, vanligen därför att det inte finns något tydligt definierat ägande. Det vanligaste exemplet på externa effekter är olika typer av miljöföroreningar. Ett företag som vid sin produktion ger upphov till luftföroreningar åsamkar samhället en extra kostnad utöver de direkta produktionskostnaderna. Denna extrakostnad kan utgöras av hälsoeffekter på befolkningen, försurning etc. Problemet är, att eftersom det inte finns någon naturlig ägare till den friska luft som företaget förbrukar så behöver inte producenten i en oreglerad marknadsekonomi ta hänsyn till den externa effekten vid val av produktionsvolym och produktionsmetod. För samhället i övrigt är dock miljöeffekten en reell kostnad - en negativ effekt på välfärden - som innebär att produktionen borde vara lägre än den som ger maximal vinst till producenten. Alternativt borde en annan, mindre förorenande produktionsmetod väljas. Denna kanske är dyrare för producenten, men tack vare lägre föroreningar billigare för samhället.

11 En lämplig åtgärd kan här vara att tvinga företagen att betala även för den externa effekten - en miljöavgift. Genom att införa en avgift motsvarande den extra samhällsekonomiska kostnaden som utsläppen ger upphov till, kommer företagens och samhällets marginalkostnader att sammanfalla och företagen kommer att välja att producera rätt kvantitet ur samhällets synvinkel. En annan variant, som på senare tid diskuterats i bl a Sverige och EU, är att tillhandahålla s k föroreningsrätter. Poängen med ett sådant system är att myndigheterna/samhället oftast är intresserade av den totala utsläppsvolymen, snarare än utsläppen från varje enskilt företag. Den totala volymen kan regleras genom antalet föroreningsrätter. De enskilda företagen kan sedan byta föroreningsrätter mellan sig på en "licensmarknad". För det enskilda företaget är det lönsamt att köpa en licens om kostnaden för att rena utsläppen är högre än licenspriset. Därigenom kommer de företag som har höga reningskostnader att köpa licenser och fortsätta att förorena, medan företag med låga reningskostnader kommer att sälja sina licenser och rena utsläppen i stället. Detta innebär att "reningsvolymen" kommer att fördelas på ett effektivt sätt mellan företagen, sett även ur samhällsekonomisk synvinkel - man åstadkommer en effektiv produktion av rening (jmfr villkoret för effektiv produktion i avsnitt 2 ovan). På liknande sätt kan man visa att konsumtion som ger upphov till negativa externa effekter tenderar att bli alltför hög ur samhällets synvinkel och att det därför kan vara motiverat att beskatta den på ett eller annat sätt. Näraliggande exempel på detta är tobaksrökning och privatbilism. 5 Det kan även förekomma positiva externa effekter, såväl av produktion som av konsumtion. Jordbruksproduktion kan t ex hävdas ha en landskapsvårdande funktion (samtidigt som jordbruket förvisso också har en miljöförorenande effekt). Ett annat exempel är utbildning; en väl fungerande grundskola innebär rimligen ett bättre fungerande samhälle, inte minst ur demokratisk synvinkel, vilket kommer alla samhällsinvånare tillgodo. I sådana fall blir problemet det omvända jämfört med negativa effekter: produktionen blir för låg samhällsekonomiskt sett, eftersom det förekommer samhällsekonomiska "extraintäkter" som företagen själva inte får del av. En näraliggande lösning är givetvis att subventionera företagen motsvarande värdet av dessa positiva externa effekter. Ett annat problem som en oreglerad marknadsekonomi inte klarar av att lösa är s k kollektiva nyttigheter, vilket är ett fall av bristande rivalitet och exkluderbarhet (jmfr fig 4 ovan). Normalt tänker vi oss att de varor och tjänster som konsumeras är privata, i den bemärkelsen att flera konsumenter (eller hushåll) inte kan konsumera samma enhet av varan samtidigt. Samtidigt förutsätter vi att konsumenten kan välja att avstå från konsumtion, om t ex priset är för högt, och att producenten/försäljaren kan utestänga konsumenter från konsumtion om de vägrar att betala priset. Det finns dock exempel på produktion där inga av dessa förutsättningar är uppfyllda. Ett sådant exempel är försvaret, som försvarar alla invånare samtidigt, vare sig de vill 5 När det gäller rökning kan den mer hårdhudade vända på resonemanget; rökare dör tidigare än andra och kostar alltså inte pensionssystemet lika mycket som renlevnadsmänniskor.

12 detta eller inte och vare sig de betalar för det eller inte. 6 Här råder alltså varken rivalitet eller exkluderbarhet. Uppenbarligen fungerar inte marknadshushållningen här, eftersom det är omöjligt att med lönsamhet sälja en "vara" som man inte kan ta betalt för man tvingas leva på frivilliga bidrag från eventuella tacksamma medborgare. Finansieringsproblemet brukar illustreras med att individer är fripassagerare - ofta används det engelska uttrycket free riders. Ur den enskilde individens synvinkel vore det idealiskt att själv inte betala medan alla andra bidrar till finansieringen. Men detta gäller ju samtliga individer i kollektivet, vilket leder till att ingen betalar. Situationen kan beskrivas som ett s k fångarnas dilemma. Antag för enkelhets skull att vi har ett kollektiv med endast två medlemmar, Hans och Greta. På helgerna har de den egendomliga vanan att träffas och titta på hyrda videofilmer. Filmerna kan betraktas som en kollektiv nyttighet - när en film väl har hyrts kan båda titta på den. Hans och Greta har skilda ekonomier och var sin helgbudget som kan spenderas på filmer och/eller godis, men det senare är en helt privat vara (Greta gillar popcorn, Hans nötter och de bjuder inte varandra). Hans resonerar nu så här: OK, visst gillar jag att se på film, men inte utan nå t att tugga på. Om jag satsar mycket av min budget på film så kan ju Greta sitta där och frossa i sitt äckliga popcorn och njuta av filmer som jag betalat. Då blir jag bara suktad och får inget nöje av filmerna. Men köper jag nötter för pengarna, kan jag ju åtminstone njuta av dem. På analogt sätt resonerar Greta, vilket leder till att båda laddar upp med sitt specialtilltugg och får tillbringa helgen med att stirra på varandras tuggande. Detta kan givetvis inte fortgå, antingen bryter de upp sitt kollektiv eller organiserar formerna för finansiering av filmerna på något intelligent sätt. Poängen är emellertid att detta kan göras i ett mindre kollektiv, där de olika medlemmarna kan identifiera free riders. I större kollektiv som en kommun eller nation, är detta givetvis svårare om ens möjligt. I vissa fall förekommer någon form av stickprovskontroll förenat med sanktioner när free riderbeteende upptäcks (t ex kontroll av TV-licenser), Det finns andra, mindre renodlade, exempel på kollektiva nyttigheter där individen faktisk kan välja att avstå och där det också i princip är möjligt att utestänga dem som inte är beredda att betala det pris producenten begär. Kommunala anläggningar som t ex parker, rekreationsområden och bibliotek är exempel på detta, liksom TVutsändningar, kabel-tv etc. Problemet, om vi tänker oss att sådana tjänster skulle produceras av vinstmaximerande företag, är att konsumenterna måste efterfråga varan kollektivt, eftersom det är deras samlade betalningsvilja som skall vägas mot produktionskostnaden. Detta kan möjligen låta sig göras när det gäller ett hanterligt antal individer, t ex om det gäller att installera kabel-tv i ett bostadsområde. 6 Andra exempel med negativa förtecken är miljöeffekter av olika slag. Begreppen externa effekter och kollektiva nyttigheter sammanfaller i vissa fall.

13 Det innebär dock klara praktiska problem att ta reda på hur stor den samlade betalningsviljan kan vara och dessa problem ökar ju fler konsumenter som berörs. Om nu den kollektiva varan/tjänsten produceras bör den ju i effektivitetens namn konsumeras av så många som möjligt - ytterligare en konsument ger ju inte upphov till någon extra kostnad, givet att det inte uppkommer någon form av trängselkostnad. Eftersom individerna troligen har varierande betalningsvilja skulle man kunna hamna i en situation där det var befogat att ta ut olika priser från olika individer. Alternativet är att sätta priset = 0, vilket leder till att man får finansiera verksamheten med hjälp av skatter eller någon form av fasta avgifter. Även om en oreglerad marknadsekonomi i teorin kan ge upphov till en optimal användning av resurserna, finns det således en rad problem som en sådan ekonomi i praktiken inte klarar av att hantera. Därför krävs ett visst mått av ingrepp, eller regleringar. Problemet med sådana ingrepp är, att de gärna får vidare konsekvenser än de avsedda genom det samband som finns mellan olika marknader. Ofta är det också förknippat med avsevärda administrativa och/eller tekniska problem att beräkna och införa sådana optimala avgifter. Ett alternativ är att på olika sätt försöka skapa marknadsliknande förhållanden där sådana saknas. Ett exempel på detta är den "licensmarknad" som beskrevs i samband med systemet med föroreningsrätter ovan, ett annat exempel kan vara en eller annan form av skolpeng. Detta förutsätter att äganderätter etableras ("property rights") och att köpare och säljare på en sådan marknad kan ingå avtal och göra transaktioner utan alltför stora administrativa/praktiska problem - dvs att de s k transaktionskostnaderna inte är alltför höga. Ytterligare ett skäl till ingrepp i marknadsekonomin är att välfärdsfördelningen i ett sådant system blir godtyckligt bestämd. Om detta inte accepteras krävs det en offentlig sektor som, t ex med hjälp av skatter och bidrag, fördelar om köpkraften mellan individerna. Problemet är att sådana omfördelningar även påverkar effektiviteten. Det är ju svårt att åstadkomma omfördelningar utan att koppla skatteskalan (eller en "bidragsskala") till inkomsten, vilket i sin tur kan påverka individernas val mellan inkomst/konsumtion och fritid. Skatter i producentledet påverkar producenternas val av volymer och produktionsmetoder och/eller konsumenternas beteende. 4 Avslutning Vi har försökt att diskutera huruvida marknadsekonomin ger upphov till en effektiv användning av resurserna. Resultatet av diskussionen har blivit att marknadskrafterna ofta verkar i "rätt" riktning, men detta förutsätter att enskilda producenter och konsumenter inte har någon makt över marknaden, utan anpassar sig till givna priser. En ytterligare förutsättning är, att marknadsmekanismen reglerar användningen av alla slags resurser, t ex även miljöfaktorer. Vi har också sett att det samhällsekonomiska värdet av produktion, dvs av utnyttjandet av resurserna, består i den välfärd som uppstår när produktionsresultatet används/konsumeras. En effektiv resursanvändning innebär således inte nödvändigtvis en så hög materiell produktion som möjligt - t ex en maximal BNP. Om samhällets invånare föredrar att ägna mer tid till att ligga på rygg och studera löven i trädtopparna framför att konsumera oxfile eller

14 CD-skivor, eller om samhällets invånare föredrar ett lågt arbetstempo och långa kafferaster framför ökad materiell konsumtion, så innebär samhällsekonomisk effektivitet ett beteende som från andra perspektiv skulle uppfattas som synnerligen slösaktigt. 1