Rättvis kostnadsfördelning

Transkript

1 EXAMENSARBETE FASTIGHETSVETENSKAP EX Rättvis kostnadsfördelning Tillämpning av andelstalsbestämmelserna i anläggningslagen Sarah Lundgren Examinator: Thomas Kalbro Handledare: Börje Nordström Leif Norell STOCKHOLM 2008

2 Förord Detta examensarbete utgör den sista delen av min civilingenjörsutbildning på Samhällsbyggnadsprogrammet vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Arbetet har utförts under våren och sommaren 2008 på Lantmäterimyndigheten, Umeå Kommun. Jag vill tacka Börje Nordström för idén till examensarbetet och för goda råd och stöd under arbetets gång. Jag vill även tacka Leif Norell, Lantmäteriverket, som har delat handledarrollen med Börje. Jag har från Leif mottagit många värdefulla råd och synpunkter. Ett stort tack även till Thomas Kalbro som under denna del, såväl som utbildningens sista år, varit den bästa läraren man kan tänka sig. Ett stort tack till Bengt Nydahl och Uno Jakobsson på REV, som i detta sammanhang givit mig en inblick i den riktiga världen. Jag vill även tacka alla lantmätare och fastighetsråd som ställt upp med sin tid och kunskap och svarat på min enkät. Umeå oktober 2008 Sarah Lundgren 2

3 A fair distribution of costs. Application of the regulation of participatory shares in the joint facilities act. Abstract A road through an area of secondary homes is usually private and often established as a joint facility. A joint facility is created through a cadastral procedure according to the joint facilities act. In order to distribute construction costs and running costs of the facility, participatory shares are determined for every property unit participating in the facility. The cost distribution for the joint facility is crucial in order to meet the participants demands for economic justice of the considered the lines of argument regarding justice. This dissertation discusses the concept of justice and makes connections to the regulation of cost apportionment in the joint facilities act. The legislative history is studied, as well as legal cases in order to sketch a picture of practice. When participatory shares are determined with regard to the running costs of the facility, a method called tonkilometermetoden is regularly used. This method utilise a fix number for the load that each property unit causes on the road in tons per year. To determine this load, the National Land Survey of Sweden has made a model that can be used for different types of property units. A second purpose of this dissertation is to determine whether this model is in fact being used by cadastral surveyors and if there is a need for a new one. A poll has been carried out and it shows that the model is frequently used by cadastral surveyors. The poll also shows that there is no immediate need for a new model, but that the need indeed exists. 3

4 Sammanfattning En väg genom ett fritidsbostadsområde är ofta enskild och inrättad som gemensamhetsanläggning. En gemensamhetsanläggning bildas vid en lantmäteriförrättning enligt anläggningslagen (AL). För att fördela kostnaderna för utförande och underhåll av anläggningen ges varje deltagande fastighet ett andelstal. Fördelningen av kostnaderna för gemensamhetsanläggningen är avgörande för att tillgodose delägarnas krav på ekonomisk rättvisa. Med genomtänkta resonemang kring rättvisa kan lantmätaren göra en kostnadsfördelning som tillgodoser dessa krav. Detta examensarbete tar upp begreppet rättvisa och kopplar detta till andelstalsbestämmelserna i AL. Förarbeten och rättsfall studeras och en bild av praxis skapas på området. När andelstal för drift av vägen ska bestämmas i anläggningsförrättningen används i regel tonkilometermetoden. Denna metod utgår från fastighetsägarnas belastning på vägen i form av ton/år. För denna belastning har Lantmäteriverket tagit fram schabloner för olika typer av fastigheter. Ett andra syfte med examensarbetet är att undersöka om dessa schabloner används i praktiken av lantmätare och huruvida det finns något behov av översyn av schablontalen. En enkätundersökning har genomförts och visar att schablonerna används frekvent av lantmätarna. Undersökningen visar även att behovet av översyn inte är akut, men att behovet likväl existerar. 4

5 Innehållsförteckning Förord...2 Abstract...3 Sammanfattning...4 Förkortningar Inledning Bakgrund Problemställning Metod och upplägg Utgångspunkter Vägar Gemensamhetsanläggningar Kostnadsfördelning Historik Tonkilometermetoden Lantmäteriverkets schablonvärden Gatukostnader och va-taxa Gatukostnader VA-taxa Rättvisebegreppet Definitioner Kostnadsfördelning och rättvisa Kostnadsfördelning i praktiken Förarbeten Lag om vissa gemensamhetsanläggningar Enskilda vägar Anläggningslagen Rättsfall Obbola Västerbottens län, Umeå Tingsrätt (F 8/92) Vindö Stockholms län, Stockholms Tingsrätt (F ) Älgö Stockholms län, Svea Hovrätt (Ö ) Getterön Hallands län, Hovrätten för västra Sverige (Ö ) Muskö Stockholms län, Svea Hovrätt (Ö ) Södra Skogen Södermanlands län, Nyköpings Tingsrätt (F312-06) Vårgårda Västra Götalands län, Vänersborgs Tingsrätt (F ) Galvsjön Gävleborgs län, Hovrätten för nedre Norrland (Ö ) Del I Galvsjön Gävleborgs län Hovrätten för nedre Norrland (Ö ) Del II Enkätundersökningen Enkät till lantmätare Resultat

6 5.1.2 Sammanfattning Enkät till fastighetsråd Resultat Avslutande kommentarer REV Riksförbundet Enskilda Vägar Sammanfattande diskussion...38 Litteraturförteckning...40 Tryckta källor Internet Lagtext Bilaga

7 Förkortningar AL Anläggningslagen(1973:1149) EVL Lagen (1939:608) om enskilda vägar FBL Fastighetbildningslagen (1970:988) LAV Lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster LGA Lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar LMV Lantmäteriverket LM Lantmätaren PBL Plan- och bygglagen (1987:10) Prop Proposition REV Riksförbundet Enskilda Vägar SFL Lagen(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter VägL Väglagen (1971:948) 7

8 1 Inledning 1.1 Bakgrund En väg genom ett fritidsbostadsområde är ofta enskild och inrättad som gemensamhetsanläggning. En gemensamhetsanläggning kan vara en väg, en vatten- och avloppsanläggning eller en brygga till exempel, som förvaltas gemensamt av ett antal fastigheter. En gemensamhetsanläggning bildas vid en lantmäteriförrättning enligt anläggningslagen (AL). För att fördela kostnaderna för utförande och underhåll av anläggningen ges varje deltagande fastighet ett andelstal vid lantmäteriförrättningen då gemensamhetsanläggningen nybildas eller ombildas. Kostnaderna för utförandet ska enligt 15 1 st. AL fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta fastigheten har av anläggningen. När det gäller anläggningens drift så ska kostnaderna, enligt 15 2 st. AL, fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning som fastigheten beräknas använda anläggningen. Andelstalen för vägens drift kan tas fram med hjälp en tillämpad version av den s.k. tonkilometermetoden, som går ut på att man gör en uppskattning av den trafikmängd varje fastighet ger upphov till i ton varje år. För trafikmängden finns rekommenderade schablonvärden framtagna av Lantmäteriverket för olika typer av fastigheter. En permanentbostadsfastighet har ett högre schablonvärde än en fritidsbostadsfastighet till exempel. Schablonerna är en bra vägledning och utgångspunkt, men det är ändå en avvägning som måste göras av lantmätaren då andelstalen ska bestämmas. I förarbetena till anläggningslagen framhålls att fördelningen av kostnaderna för gemensamhetsanläggningen spelar en viktig roll när man ska tillgodose delägarnas krav på ekonomisk rättvisa. 1 Med genomtänkta resonemang kring rättvisa kan lantmätaren göra en kostnadsfördelning som tillgodoser dessa krav. 1.2 Problemställning Rättvisa är ett mångfacetterat begrepp. När det gäller relationen mellan permanent- och fritidsbostäders andelstal så ställs rättvisefrågan på sin spets. Frågan är vilken vikt man ska lägga vid fritidsbostädernas standard och läge. Vilket andelstal bör tätortsnära fritidsbostäder få? Hur ska man hantera ett område med fritidsbostäder med helt olika standard? Hur ska denna bedömning göras för att åstadkomma ett rättvist utfall? Följande frågor avser att belysa denna problemställning ur olika vinklar: Hur kan man se på andelstalsbestämmelserna ut ett rättviseperspektiv? Vilken tillämpning av andelstalsbestämmelserna har lagstiftaren avsett? Hur ser praxis ut för fördelning av andelstal mellan permanent- och fritidsbebyggelse? När andelstalen för drift av vägen ska bestämmas i anläggningsförrättningen används i regel tonkilometermetoden. Denna metod grundar sig på fastighetens be- 1 Prop. 1973:160 Förslag till anläggningslag m.m., s 94 8

9 lastning i ton på vägen i fråga. För denna belastning har Lantmäteriverket tagit fram schabloner för olika typer av fastigheter. Dessa schabloner är från 1995 och är alltså numera mer än tio år gamla. Det kan därför finnas skäl att se över om de fortfarande är aktuella. Tillämpas Lantmäteriverkets rekommendationer från 1995 för andelstal i praktiken? Ligger schablonvärdena på en lämplig nivå eller bör de ses över? 1.3 Metod och upplägg Arbetet består av två delar, där den första fokuserar på andelstalsbestämmelserna ur ett rättviseperspektiv och den andra på den faktiska användningen av Lantmäteriverkets schabloner. Den första delen inleds med en diskussion kring rättvisebegreppet. Det bör poängteras att detta är en diskussion kring rättvisa som kretsar kring kostnadsfördelningsproblematiken, jag är väl medveten om att den inte är heltäckande. För det andra består del ett av en genomgång av förarbetena till anläggningslagen, lag om vissa gemensamhetsanläggningar (LGA) samt förarbetet till den sista reformen 2 av enskilda väglagen (EVL). Förarbetena används för att belysa hur lagstiftaren tänkt kring kostnadsfördelningen vid gemensamma anläggningar. Den består även av en genomgång av domstolspraxis för kostnadsfördelning för gemensamhetsanläggning för väg. Här ligger fokus på relationen i andelstal mellan permanent- och fritidsbostad. Rättsfallen har jag valt ut efter lämplighet för ämnet samt på inrådan från fastighetsråd jag haft kontakt med. Tanken är att del ett ska ge en ökad kunskap om hur man ur ett rättviseperspektiv kan tänka kring kostnadsfördelningen enligt anläggningslagen. Arbetets andra del består av en enkätundersökning som jag genomfört kring tilllämpningen av Lantmäteriverkets schabloner. En enkät har besvarats av elva lantmätare runt om i landet och en annan enkät av sju fastighetsråd. Urvalet har jag gjort på inrådan av handledare. Resultatet av enkäterna ska ge svar på dels om schablonerna tillämpas av lantmätarna i praktiken, dels ge en bild av behovet av förändring. Denna del avslutas med en redovisning av den intervju jag genomfört med Bengt Nydahl och Uno Jakobsson som är verksamma i Riksförbundet Enskilda Vägar (REV). Intervjun ska ge en bild av REV:s uppfattning av Lantmäteriverkets schabloner och se hur de anser att kostnadsfördelningen för gemensamhetsanläggningar fungerar i praktiken. 2 Se avsnitt

10 2 Utgångspunkter I detta avsnitt ges en genomgång av de grundkunskaper som behövs för att göra den kommande undersökningen. 2.1 Vägar Vägar kan vara allmänna, kommunala eller enskilda. De allmänna vägarna är europavägar, riksvägar och länsvägar. Regleringen för de allmänna vägarna hittar man i väglagen (1971:948, VägL). Oftast är det staten genom Vägverket som är ansvarig för byggande och drift av dessa vägar. Kommunen kan vara ansvarig för vissa delar av de allmänna vägarna om det är lämpligt. 3 De allmänna vägarna finansieras med skattemedel. De kommunala vägarna regleras främst i plan- och bygglagen (1987:10, PBL) där regleringen kring kommunens viktigaste planeringsverktyg, detaljplanen, återfinns. I en detaljplan uppdelas planområdet i kvartersmark respektive allmänna platser. På kvartersmark får enskild bebyggelse uppföras och planen reglerar oftast vilken typ av bebyggelse det rör sig om, t.ex. skola, bostäder, handel, parkering osv. Allmänna platser är gator, vägar, torg och parker som ska vara tillgängliga för allmänheten. Kommunen är skyldig att vara huvudman för allmänna platser om det inte finns särskilda skäl för att ge ansvaret till någon annan. 4 Är kommunen huvudman har den rätt att ta ut avgifter från fastighetsägarna för att täcka kostnaderna för de allmänna platserna. 5 Man kallar dessa avgifter för gatukostnader och uttag av dessa baseras på en gatukostnadsutredning som kommunen gör. 6 Kommunala vägar förekommer även utanför detaljplanelagt område. Ska kommunen inte vara huvudman för de allmänna platserna är alternativet att bilda en gemensamhetsanläggning. Då är det en grupp fastighetsägare som sköter och nyttjar den allmänna platsen och vägen blir då enskild. Gemensamhetsanläggningar kan även inrättas på kvartersmark eller utanför detaljplan. 2.2 Gemensamhetsanläggningar Ofta kan en fastighets behov av till exempel väg, parkering, vatten- och avloppsanläggning eller brygga bättre tillgodoses gemensamt med omgivande fastigheter. Detta kan man lösa genom att bilda en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (AL). En gemensamhetsanläggning ska tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för de ingående fastigheterna och bildas vid en lantmäteriför- 3 5 VägL 4 6 kap. 26 PBL 5 6kap. 31 PBL 6 6 kap. 36 PBL. Det bör här poängteras att kommunen inte är skyldig att ta ut gatukostnader. Det är i praktiken väldigt ovanligt, vilket man kan läsa i examensarbetet Gatukostnader. En undersökning av kommunernas tillämpning av Viktor Fridh (Kungliga Tekniska Högskolan, Institutionen för fastighetsvetenskap, 2007). I undersökningen som redovisas i arbetet har endast 30 av Sveriges 290 kommuner svarat att de vid minst ett tillfälle sedan år 2000 tagit ut gatukostnader. 10

11 rättning 7. Gemensamhetsanläggningen är ett sätt att juridiskt reglera de ingående fastigheternas kostnads- och förvaltningsansvar. Drygt 60 % av alla gemensamhetsanläggningar i Sverige innehåller väg. 8 Kostnaderna för byggande och drift av anläggningen fördelas genom andelstal som bestäms vid förrättningen. Det finns två förvaltningsformer för gemensamhetsanläggningar: delägarförvaltning respektive föreningsförvaltning. Dessa förvaltningsformer regleras i Lag om förvaltning av samfälligheter (1973:1150, SFL). Samfällighetsföreningen är en juridisk person som företräder fastighetsägarna, som är medlemmar i föreningen. De grundläggande förvaltningsbesluten fattas på föreningsstämman. 9 Om samfällighetsförening ej bildas förvaltas anläggningen av delägarna och besluten tas av delägarna gemensamt Kostnadsfördelning För varje deltagande fastighet i en gemensamhetsanläggning bestäms ett andelstal som säger hur stor del av kostnaderna som ska betalas. I 15 AL skiljs det på kostnader för utförande och kostnader för drift av anläggningen. I praktiken är det inte ovanligt att andelstalen för drift sätts lika med andelstalen för utförandet. 11 Kostnad för utförande ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som fastigheten har av anläggningen. Med nytta menar man i det här sammanhanget som regel den värdehöjning som anläggningen ger på fastigheten, minskad med enskilda fullföljds- och anpassningskostnader. När det gäller anläggningens drift så ska andelstalet bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning som fastigheten beräknas använda anläggningen enligt 15 AL. Här ska hänsyn endast tas till fastighetens mer stadigvarande nyttjande för dess ändamål, man ska alltså inte ta hänsyn till mer tillfälligt, personligt utnyttjande. 12 Vid beräkningen av fastigheternas nyttjandegrad används normalt en tillämpad version av tonkilometermetoden. Enligt förarbetet finns det även en möjlighet att ta hänsyn till andra faktorer än nyttan respektive den beräknade användningen. Detta ger uttryck för en flexibilitet vid utformning av kostnadsfördelningen med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan uppkomma Historik Då anläggningslagen trädde i kraft 1974 ersatte den lag om vissa gemensamhetsanläggningar (LGA) och delar av lag om enskilda vägar (EVL). År 1998 genomfördes en reform där resterande delar av EVL upphävdes. 7 1 och 4 AL 8 Björklund och Wedman, Gemensamhetsanläggningar Basfakta SFL 10 4 och 6 SFL 11 Ekbäck, 2007, Fastighetssamverkan för utförande, drift och förvaltning av gemensamma anläggningar. Särskilt om anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. s Prop 1973:160 s Prop. 1973:160 s

12 Enligt LGA kunde en gemensamhetsanläggning bildas om ändamålet var av stadigvarande betydelse, på samma sätt som i dagens AL. Kostnader för utförande, underhåll och drift fördelades efter andelstal. LGA kunde inte tillämpas för de vägar som EVL innehöll reglering kring. Detta var enskilda vägar på landsbygden (2 kap EVL), vägar inom områden med tätbebyggelse (3 kap EVL) samt skogsbilvägar (4 kap EVL). För vägar på landsbygden fördelades kostnaderna efter den omfattning som fastigheterna beräknades använda vägen. Om man hade gemensam förvaltning bildade de deltagande fastigheterna en vägsamfällighet. Denna reglering tillämpades även ofta för skogsbilvägar. 14 Efter att AL trätt ikraft 1974 tillämpas dessa bestämmelser inte längre, då förrättning istället skulle ske enligt AL. För bilvägar i tätbebyggda områden hade EVL s tredje kapitel särskilda bestämmelser som fanns kvar även efter anläggningslagens tillkomst. Enligt det tredje kapitlet EVL bildades en vägförening som svarade för väghållningen inom ett geografiskt avgränsat område. Kostnaderna fördelades då efter de deltagande fastigheternas taxeringsvärde. Då resterande delar av EVL upphävdes 1998 behövde de gamla vägföreningarna enligt 3 kap ombildas till gemensamhetsanläggningar enligt AL i en s.k. omprövningsförrättning. Grunden för andelstalsfördelningen skulle förändras från taxeringsvärde till nytta och användning av vägen enligt 15 AL. 2.3 Tonkilometermetoden Tonkilometermetoden innebär att man bestämmer den belastning som varje fastighet antas ha på vägen i antal ton per år. Lantmäteriverket (LMV) har tagit fram schabloner för olika typer av fastigheter som i sin senaste revidering redovisas i LMV-rapporten 1995:11. Här anges en permanentbostads belastning till 1800 ton per år till exempel. Tontalet 15 multipliceras sedan med den väglängd som nyttjas av respektive fastighet uttryckt i kilometer. Det hela resulterar i ett antal tonkilometrar per fastighet. Vissa modifikationer förekommer också, till exempel kan den utnyttjade väglängden reduceras för att nå ett skäligt resultat. 16 Kostnadsandelarna i anläggningen fördelas sedan i förhållande till det totala antalet tonkilometrar och varje fastighet får då ett andelstal Lantmäteriverkets schablonvärden Nedan följer en sammanfattning av de schablonvärden LMV tagit fram i LMVrapport 1995:11 Underlag för beräkning av andelstal enligt tonkilometermetoden. Permanentbostad 1800 ton per fastighet och år 14 Ekbäck, 2007, s Schablonvärden och tontal används synonymt i arbetet och syftar på antal ton per år för varje fastighet av en viss typ. 16 Lantmäteriverkets promemoria, , Beräkning av andelstal vid vägförrättningar enligt anläggningslagen, s 3:1 12

13 Fritidsbostad Lågt utnyttjande 300 ton (1/6 av permanentbostad) Normalt utnyttjande 600 ton (1/3 av permanentbostad) Intensivt utnyttjande ton (ca % av permanentbostad) Där lågt utnyttjande motsvarar 4-5 veckor på sommaren, normalt utnyttjande 4-5 veckor på sommaren samt övriga veckoslut under april till september och intensivt utnyttjande motsvarar minst 4-5 veckor på sommaren samt varje veckoslut under året. Jordbruksfastighet (utfart från bostaden) 17 Skogsfastighet 1800 ton per fastighet och år Tillväxtområde 18 Ton per ha produktiv skogsmark I och II 15 III 20 IV 25 V 30 VI 35 LMV:s schabloner från 1995 baseras på en promemoria från LMV från 1975: Beräkning av andelstal vid vägförrättningar enligt anläggningslagen. Rekommendationerna från 1995 utgör i huvudsak endast uppdaterade värden för samma trafikslag som tidigare. De grundläggande förutsättningarna för framtagning av schablonvärdena hittas i 1975 års PM. Jag kommer nedan att redovisa bakgrunden till schablontalen för permanentbostad samt fritidsbostad. 19 När det gäller schablonen för permanentbostäder har man använt sig av avhandlingen Glesbygdens lokala kommunikationer av Lindhagen från I denna avhandling redovisas hur antalet resor varierar med avstånd till arbetsplatsen, affärer samt rekreation/nöjen. 21 Beräkningarna utfördes för några olika belägenhetsfall med utgångspunkt i Lindhagens avhandling. Beräkningarna utfördes med följande förutsättningar: tre personer per personbil, en förvärvsarbetare per bostad, antal arbetsdagar per år 220 samt vikten för en personbil med passagerare 1,1 ton. Ett tillägg gjordes med 300 ton för bl.a. besökandefärder som Lindhagen ej tagit hän- 17 När det gäller interna jordbrukstransporter och företagsutfart se Norell, L Underlag för beräkning av andelstal enligt tonkilometermetoden. s Se Norell, L. 1995, Bilaga Dessa trafikslag är i fokus för undersökningen och en kunskap om bakgrunden för dessa gör att en förståelse för schablonernas framtagning i stort skapas. 20 Lindhagen, Glesbygdens lokala kommunikationer, 1964, Institutionen för kommunikationsteknik Tekniska Högskolan, Stockholm. Noteras kan att man för vägar i tätorter vid denna tid tillämpade Enskilda väglagens tredje kapitel där kostnaderna fördelades efter fastigheternas taxeringsvärden. 21 Lantmäteriverkets promemoria, 1975, s 4:3 13

14 syn till. Enligt dessa beräkningar sattes schablonvärdet till 1500 ton. 22 Förändringen upp till 1800 ton i 1995 års PM baserades på att man ansåg att fordonsvikten hade ökat till 1,3 ton, att antalet färder med personbil ökat samt att det sannolikt är två personer per personbil istället för tre. Sammantaget gjordes bedömningen att en ökning med 20 % var rimlig. 23 När det gäller fritidsbostad grundas schablonen, 750 ton enligt 1975 års PM, på en 50-procentig trafikmängd i förhållande till permanentbostad. Enligt promemorian ska detta schablontal användas vid fördelning av små väghållningskostnader. 24 I 1995 års PM skapades tre klasser för utnyttjande: lågt, normalt och intensivt. Det konstateras att ett schablontal på 50 % anses för högt för vanliga fritidshus på landsbygden, men att den är för låg för fritidsbebyggelse nära storstäder. Där har det åsatts 75 % av eller samma som permanentbebyggelsen då fritidsbebyggelsen ofta blandad med permanentbostäder och det är svårt att klassa bebyggelsen med hänsyn till ökad permanent bosättning. 25 De tre klasserna motsvarar 1/6, 1/3 respektive % av permanentbostad. 2.4 Gatukostnader och va-taxa För att ytterligare belysa AL:s kostnadsfördelningsprinciper kommer jag i detta stycke kort att beskriva de kostnadsfördelningsprinciper som återfinns vid fördelning av gatukostnader enligt PBL (se avsnitt 2.1) samt vid uttag av kostnader för kommunalt vatten- och avlopp, s.k. va-taxa. Tanken är att ge exempel på andra sätt att fördela kostnader än de som återfinns i anläggningslagen Gatukostnader Kommunen har rätt att besluta att de kostnader som uppstår då ett områdes behov av allmänna platser ska tillgodoses ska betalas av fastighetsägarna i området enligt 6 kap 31 plan- och bygglagen. Detta innebär att då en ny väg ska anläggas genom ett område, och denna ska förvaltas av kommunen, så kan kommunen lägga kostnaderna för vägen på de som bor i området. Kommunen beslutar om vilka kostnader som ska fördelas, hur fördelningsområdet ska avgränsas och vilka grunderna för fördelningen ska vara. 26 Områdesavgränsningen görs så att endast de fastigheter som har nytta av den aktuella gatan ska ingå i området. 27 Det finns två metoder för kostnadsuttaget. Huvudmetoden är s.k. områdesvist uttag, där de totala kostnaderna fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område. 28 Den andra metoden är uttag för gatudel där varje fastighet betalar de kostnader som uppstår för halva den gatudel som ligger framför fastigheten. 29 I förarbetena till lagen 30 anges att ett områdesvist uttag i många fall är det mest rättvisa. 22 Lantmäteriverkets promemoria, 1975, s 4:3 23 Norell,L. 1995, s 6 24 Lanmäteriverkets promemoria, 1975, s 4:4 25 Norell,L. 1995, s kap st PBL 27 Kalbro, 2007, Markexploatering. Juridik, ekonomi, teknik och organisation. s kap. 31 PBL. Se även Kalbro, 2007, s kap. 32 PBL 30 Prop. 1980/81:165 Förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) 14

15 Även mycket stora tomter kan ha en mycket kort tomtgräns mot gatan. Uttag efter gatudel medför även att hörntomter blir hårdare belastade än övriga. 31 Vid användning av områdesvist uttag bestäms ett fördelningsområde, där endast de fastighetsägare som har nytta av vägen ska ingå. 32 Ofta är fördelningsområdet samma som detaljplaneområdet, men det måste inte vara så. Underlaget för kostnaderna kan bestämmas på två sätt. Antingen genom att beräkna de faktiska kostnaderna, vilket man gör först då anläggningen är byggd. Man kan även göra schablonmässiga beräkningar som baseras på tidigare erfarenheter, detta kan man göra innan anläggningen i fråga är byggd. 33 Gatukostnaderna ska enligt lagtexten fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund. 34 Hur fördelningen exakt ska se ut bestäms alltså av kommunen i varje enskilt fall. I praxis hittar man två rättsfall där vad som ska anses vara skäligt och rättvist prövats. I bägge dessa fall 35 har det ansets skäligt och rättvist att den befintliga bebyggelsen får en reducerad kostnad i förhållande till ny bebyggelse. Vilken metod som används vid fördelning av gatukostnader torde variera från kommun till kommun. Det kan konstateras att det även i denna situation är värdefullt att ha funderat över rättvisefrågan VA-taxa Allmänna system för vatten- och avlopp regleras i lagen om allmänna vattentjänster (2006:412, LAV). Kommunen är skyldig att bygga va-anläggning då det behövs med hänsyn till hälsoskyddet eller om vatten- och avloppsfrågorna behöver ordnas i ett större sammanhang för befintlig eller tillkommande bebyggelse. 36 Kommunen upprättar förbindelsepunkter där fastigheterna ska ansluta sig med egna servisledningar. Förbindelsepunkterna ska ligga i respektive fastighets omedelbara närhet om det inte finns skäl för annat. 37 Då en fastighet är ansluten till det kommunala va-systemet är fastighetsägaren skyldig att betala avgifter. Avgifterna får inte överstiga det som behövs för att täcka kostnaderna för att bygga och driva anläggningen. 38 Den enskilde fastighetsägaren ska inte heller behöva betala mer än vad som motsvarar fastighetens andel i kostnaden för att ordna anläggningen. 39 Kostnaderna ska enligt lagen om allmänna vattentjänster fördelas efter vad som är skäligt och rättvist. Avgifterna tas ut via en taxa och kommunen får meddela föreskrifter om taxans utformning. 40 Taxan får bestå av två delar, en anläggningsavgift och en brukningsavgift och det gör den vanligtvis också. 41 I övrigt är det alltså upp till kom- 31 Prop. 1980/81:165 ur Kalbro, 2007, s Kalbro, 2007, s kap. 34 PBL 34 6 kap st PBL 35 RÅ 1988 ref.41 och RÅ 1991 ref. 17 ur Kalbro, 2007, s LAV LAV samt 30 LAV LAV LAV LAV samt Svenskt Vatten, 2005 s

16 munen att bestämma taxans utformning. UMEVA är det kommunala bolag som ansvarar för vatten och avlopp inom Umeå kommun. Deras taxa består av en anläggningsavgift och en brukningsavgift där anläggningsavgiften består av följande delar: 42 en grundavgift en avgift per kvm tomtyta en avgift per kvm våningsyta en avgift för angivande av förbindelsepunkt på nybyggnadskarta Brukningsavgiften består av en rörlig del och en fast del per år. Den rörliga delen baseras på mängden kubikmeter vatten som använts. 42 UMEVA, 2007, VA-taxa. Taxa för Umeås kommuns allmänna Vatten- och Avloppsanläggning 16

17 3 Rättvisebegreppet Nedan följer en diskussion kring rättvisebegreppet. Avsnittet börjar med en mer generell framställning av begreppet rättvisa, där det belyses från olika moralfilosofiska inriktningar. Jag tar sedan upp de rättvisefrågor som dyker upp vid fördelning av kostnader för (främst) gemensamhetsanläggningar för väg. 3.1 Definitioner En enkel definition av rättvisa är svår att hitta. Vad som anses rättvist är beroende på omständigheterna och även vem du frågar. Med det sagt är det inte därmed ointressant att föra en diskussion kring rättvisebegreppet, tvärtom. Genom att belysa rättvisa ur olika perspektiv och med olika förutsättningar kan man, i min mening, komma så nära en definition som möjligt. En vanligt sätt 43 att börja en definition av rättvisebegreppet är med Aristoteles och hans uppdelning i retributiv och distributiv rättvisa. Retributiv rättvisa handlar om hur individer ska straffas för handlingar som anses felaktiga och distributiv rättvisa handlar om hur resurser ska fördelas. 44 Det är den distributiva rättvisan som avses i detta sammanhang. Det går även vid en definition av rättvisa att skilja på rättmätighet respektive jämlikhet. Med rättmätighet menas rätten individen har att behålla sådant de skaffat sig på ett visst sätt. Med jämlikhet menar man att fördelningen av resurser är så lika att rättvisa uppnås. Man kan ta ett exempel där en fattig stjäl från en rik, jämlikheten ökar men förvärvet är inte rättmätigt. Således kan man säga att det är rättvist på ett sätt och orättvist på ett annat. 45 Likabehandlingsprincipen är en grundläggande rättviseprincip som även den går tillbaka till Aristoteles och som går ut på att lika ska behandlas lika och olika behandlas olika. Principen är formell eftersom den inte definierar vad eller vilka som ska anses lika. 46 För att göra detta måste man utvidga teorin till hur likheter och olikheter ska definieras och grupperas. Om man med likabehandling menar jämlikhet måste man bland annat bestämma om jämlikhet ska råda mellan alla individer, mellan individerna i specificerade grupper, mellan olika grupper av individer osv. (se vidare nedan). För att uppnå rättvisa mellan individer kan man även ta hänsyn till deras värdering av nyttigheten. För ekonomer ligger värdet av en nyttighet i individens subjektiva bedömning av den. 47 Rättvisa kan då uppnås då nyttigheten/resursen ligger hos den/de som värderar den högst. Begreppet avundsfri fördelning innebär att ingen 43 Se till exempel Kalbro, 1988, Fördelning av exploateringsvinst mellan fastighetsägare: en analys av fördelningssystem mot bakgrund av rättvisa och ekonomisk effektivitet, s.33, Schultz, Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. 2007, s 154 samt Ericsson, 1976, Justice in the distribution of economic resources. A critical and normative study. s Kalbro, 1988, s Hultkrantz och Nilsson, 2004, Samhällsekonomisk analys. s Karlbro, 1988, s Tson Söderström, 1988, Hur ska välfärden fördelas? s 59, Hultkrantz och Nilsson, 2004, s

18 individ vill ha någon annans ekonomiska situation framför sin egen. Alla är nöjda och ingen vill byta plats med någon annan. Det är då jämlikt i en viss mening, och därmed också rättvist. Utilitarismen är en bred moralfilosofisk inriktning med flera olika strömningar. Den klassiska utilitaristiska nyttoprincipen går ut på att man ska välja det handlingsalternativ som leder till det största nettoöverskottet av nytta. 48 En central fråga inom utilitarismen är hur man ska definiera nytta. Enligt den klassiska utilitarismen och Jeremy Bentham var lycka likställt med lustbetonade upplevelser. 49 Enligt Bentham ska man fastställa en handlings konsekvenser för alla berörda och sedan väga de lustbetonade upplevelserna som handlingen resulterar i mot de plågsamma. Handlingen ska sedan endast utföras om den maximerar lusten. 50 Man kan inte föra en giltig teoretisk diskussion om begreppet rättvisa utan ta upp Rawls. Boken En teori om rättvisa har haft ett stor inflytande som ett alternativ till utilitarismen. 51 Enligt Rawls teori ska en grupp rationella människor definiera samhällsordningen bakom en okunnighetsslöja. De kommer då att välja samhällsstruktur efter några bestämda rättviseprinciper. Denna okunnighetsslöja gör att individerna inte har någon kunskap om sig själva, de vet inte vilken social position de har eller vilka egenskaper de besitter. Personerna kommer då, enligt Rawls, att välja den ordning som maximerar deras välfärd om de skulle råka få den sämsta samhällspositionen. Enligt Rawls differensprincip är en ojämlik fördelning endast rättmätig så länge som den gynnar de sämst ställda. Skillnaderna mellan människor kan alltså öka, så länge som utfallet gynnar den sämst ställde. 52 En viktig begränsning på rättvisan är strävan efter effektivitet. Någonstans går gränsen mellan dessa båda krav eftersom det inte är möjligt att i varje situation uppnå fullständig rättvisa, det skulle helt enkelt inte vara effektivt. Det finns olika sätt att definiera effektivitet på, beroende på vilket sammanhang man rör sig i. Man kan till exempel prata om effektivitet i konsumtion och produktion, om en effektiv marknad. 53 Effektivitet kan även definieras som ett mått på hur väl samhällets resurser används för att tillgodose människornas behov och önskemål. 54 Man kan även tillämpa det s.k. Pareto-kriteriet då effektivitet ska definieras. Det går ut på att en viss fördelning av resurser är effektiv när inga förändringar av den kan göras som är till gagn för någon, utan att samtidigt försämra situationen för någon annan. 55 Är dock fördelningen ojämn från början kan en förändring av den leda till att någon får det sämre för att någon annan ska få det bättre. Men förloraren kan fortfarande ha det bra eller bättre än vinnaren. En modifierad variant av Pareto-kriteriet är det s.k. Kaldor-Hicks-kriteriet, som går ut på en åtgärd är effektiv även om den leder till att någon får det sämre, så länge som dessa förlorare kan kompenseras, dvs. vinnarna får mer än vad förlorarna går miste om Simmonds, 1988, Juridiska principfrågor. Rättvisa gällande rätt och rättigheter, s Simmonds, 1988, s Simmonds, 1988, s Simmonds, 1988, s Kalbro, 1988, s Hultkrantz och Nilsson, 2004, s Hultkrantz och Nilsson, 2004, s Hultkrantz och Nilsson, 2004, s Hultkrantz och Nilsson, 2004, s 95 18

19 3.2 Kostnadsfördelning och rättvisa Rättvis kostnadsfördelning är inte ett absolut begrepp. Även här är det relaterat till vilka kriterier man ställer upp. För att lösa fördelningsproblemet och få ett rättvist utfall kan man i varje situation ställa upp följande modell som jag hämtat från Lars Ericssons bok Justice in the distribution of economic resourses 57 : 1. Bestäm vilka deltagare som ska ingå i fördelningen och hur många de är. 2. Definiera vad det är som ska fördelas och hur mycket det är. 3. Bestäm den bästa fördelningsprincipen för att motsvara svaren på 1 och 2. Poängen med att ställa upp det på detta vis är att se att vad som är en rättvis fördelningsprincip är beroende på omständigheterna i varje situation. Distributiv rättvisa är relativ till sin natur. Det går inte att avgöra om en fördelning är rättvis genom att titta på utfallet för en isolerad person, man måste jämföra personens situation med andra. Beroende på hur man gör denna jämförelse så blir utfallet annorlunda: 1. Man kan tänka sig att göra jämförelser mellan olika fastighetsägare inom en förrättning, vilket i andelstalssammanhang kanske är det första man tänker på. 2. Man kan även granska rättvisan mellan grupper av fastigheter inom förrättningen, som mellan fritidshusägare och permanentbostadsägare till exempel. 3. Ett tredje alternativ är att försöka uppnå rättvisa för alla fastighetsägare inom förrättningen i förhållande till andra grupper av fastigheter inom deras förrättningar. Något som är vikigt i det sistnämnda fallet är att ha ett regelverk som medger en enkel tillämpning och gör att fastighetsägarna blir bedömda på samma sätt i varje förrättning. Detta är även viktigt för att uppnå rättvisa inom förrättningen, mellan alla fastighetsägare. En enkel och praktiskt tillämpbar fördelningsprincip ökar sannolikheten att fastighetsägarna känner sig rättvist behandlade. När det gäller rättvisa mellan grupper av fastighetsägare inom en och samma förrättning så finns det två problem att lösa: dels ska man bestämma hur dessa grupper ska avgränsas och dels ska förhållandet mellan grupperna avgöras. En intuitiv fördelningsprincip är nyttoprincipen, som går ut på att den som har nytta för något också ska betala för det. 58 Denna princip hittar man i 15 AL, i gatukostnadernas uppdelning i fördelningsområden, samt även vid va-taxans motiv (se avsnitt 2.3). En central fråga är hur nyttan ska definieras, och då den är definierad - hur den ska mätas. Detta kan vara besvärligt om man som i AL tilllämpning valt att definiera nytta som fastighetens värdeökning. Denna värdeökning måste uppskattas och detta kan ibland vara knepigt Ericsson, 1976, s Beatley, 1988, Development Exactions and social justice, s Se även vidare diskussion i avsnitt 4.1 (Förarbeten) 19

20 En annan förekommande fördelningsprincip är att använda betalningsförmågan som fördelningsnorm. 60 Detta innebär i princip att man betalar i förhållande till sin inkomst och att de som är rikast betalar mest. Bakom denna princip kan man hitta fördelningspolitiska motiv då det kan vara ett sätt att utjämna en sned fördelning av resurser. Man återfinner bl.a. denna norm i vårt skattesystem. En kostnadsfördelning efter fastigheternas taxeringsvärden har inslag av denna princip (se avsnitt 4.1) När fördelningen av kostnaderna för en anläggnings drift eller brukande ska göras är den verkliga användningen rent intuitivt den mest rättvisa grunden för fördelningen. Alla betalar för sin egen förbrukning och tar ansvar för det slitage som de åstadkommer. Problemet med denna fördelningsnorm är att den verkliga förbrukningen kan vara svår att bestämma. När det gäller en väg, till exempel, är det näst intill omöjligt att exakt mäta hur mycket varje fastighet åker på vägen. 60 Beatley, 1988, s 85 20