Utvärdering av Palettens mottagande av ensamkommande barn

Transkript

1 Utvärdering av Palettens mottagande av ensamkommande barn 2011 OKTOBER

2 Innehållsförteckning INLEDNING... 1 Utvärderingens syfte... 4 Avgränsning... 5 Operationalisering av begrepp... 5 AKTUELL FORSKNING... 6 HVB hemmets arbete med självhushåll... 6 Skola... 7 Hälsa... 8 Fritid... 9 Gode man... 9 Teoretiska begrepp METOD Urval Bearbetning av datamaterial RESULTAT Paletten Låg målmedvetenhet Barnens och personalens upplevelser av boendetrappan Asylboende PUT boendet Mellanboendet Eget boende Personalens arbete Självständigt hushåll Skola Hälsa Gode män Fritid Vänner Allmänhetens uppfattning om ensamkommande barn Barnens delaktighet i svenska samhället SLUTSATSER OCH UTVECKLINGSMÖJLIGHETER... 34

3 LITTERATURFÖRTECKNING... 36

4 SAMMANFATTNING Föreliggande utvärdering är en processutvärdering av HVB hemmets mottagande av ensamkommande barn, i Haparanda kommun. Syftet är att utvärdera om och hur HVB hemmet har uppfyllt sina mål utifrån barnens- personalens upplevelser. För att besvara syftet har ett urval djupintervjuer med personal (6) och ensamkommande barn (8) genomförts. Resultatet visade att både barn och personal har relativt låg medvetenhet om HVB hemmets mål. Personalen har inte för vana att reflektera eller diskutera HVB hemmets övergripande mål och blir ställda vid frågan. Det finns behov av att tydliggöra det övergripande målet och vad klara sig i samhället och integration innebär och hur personalen kan tillämpa detta konkret i det dagliga arbetet. Ingen av de intervjuade barnen kände till HVB hemmets mål oavsett om de bott här i två månader eller två år. Ytterst få av de intervjuade barnen är medvetna och har inblick i att de genomgår en process för självständighet och delaktighet. Framkommer även att barnens egna mål inte nödvändigtvis är den samma som kommunens och personalens målsättning. Många barn har som mål att jobba och tjäna pengar, antingen för att skicka hem till familjen och/eller för att de tidigare har haft ett arbete i hemlandet. HVB hemmet arbetar med en boendetrappa, där barnen går genom olika boendesteg för att successivt nå självständigt hushåll. De olika stegen heter: asylboendet, PUT boendet, mellanboendet och Eget boende. Under utvärderingsarbetet har HVB hemmet omorganiserat sitt arbete vid mellanboendet. Innan mellanboendet fanns det ett glapp i vad barnen förväntas kunna i PUT boendet och i mellanboendet, vilket gjorde att barnen uppfattade mellanboendet som svårt och ville tillbaka till PUT boendet. Efter omorganiseringen upplever både personal och barnen att glappet har utjämnats och att boendetrappan nu fungerar som en röd tråd med successiva utvecklingsnivåer. Målet är eget boende och självständigt hushåll. Det varierar hur snabbt det går innan barnen når självständighet, hur fort det går beror på barnens mognad, egna målsättning och hur de har levt innan de anlände till Sverige. Vissa barn har haft arbete, och skött eget eller sin familjs hushåll medan andra har levt blivit omvårdade av sina föräldrar. Enligt personalen går det i regel snabbare för de som har skött sitt eget hushåll innan de anlände till Sverige. Förutom självhushåll utgör, skola, hälsa, gode män, fritid och vänner viktiga delar i barnens mål att bli delaktiga samhällsmedborgare. Barnens skolbakgrund varierar, vissa har gått flera år i skolan medan andra är analfabet och visste inte vad en skola var. Majoriteten av barnen känner till skolans betydelse och möjligheten att studera på högskola/universitet. Barn som är analfabeter har svåraste utgångspunkten. Framkommer även att det funnits vissa organisatoriska överlappningsproblem när barnen skall börja i sin svenska ursprungsklass, där lärarna saknar information och möjligtvis även förutsättningar att välkomna barnet. Barnens skolmotivation minskar när de börjar i ursprungsklass, både på grund av att det upplevs för svårt och för att de inte får kontakt med de svenskfödda eleverna. Både barnen och personalen upplever att skolan kan arbeta mer med att skapa interaktionsforum där svenskfödda ungdomar och ensamkommande barn möts, för att motverka den gruppering som finns i dag. Personalen upplever att samverkan med skolan har förbättrats under sista tiden. Många av barnen vid HVB hemmet mår psykiskt dåligt. Barnen söker i första hand stöd i varandra, släkt och vänner i andra länder samt personal, där många tyr sig till sin kontaktperson. Många av barnen har även varit i kontakt med BUP. Personalen beskriver kontakten med BUP som problematiks med långa väntetider och behandling med medicin som påverkar barnen negativt istället för samtalsstöd. Vissa barn vill inte gå till BUP på grund av skammen och stigmatiseringen 1

5 att gå till vad de kallar för galendoktorn. De barn som går till BUP och får samtalsstöd upplever förbättring och blir även mer öppen med sin situation till personalen. Tidigare har även Vårdcentralen haft lång väntetid innan kallelse till det obligatoriska hälsosamtalet och hälsoundersökning, detta har dock förbättrats avsevärt under våren och sommaren 2011, enligt personalen. Godmanskapet har varit bristande, med till antalet få gode män. Varje god man har ansvarat för många barn, och därmed inte hunnit genomföra alla åtaganden. Även problem med otydligt uppdrag som resulterat i att gode männen utformat sitt arbete utifrån eget engagemang och intresse. Barnen har fått varierande stöd från gode män, allt ifrån föräldrarelation till byråkratiskt förhållande där barnet sällan träffar sin gode man. HVB hemmet har arbetat väldigt aktivt med barnens fritid, i stort sätt alla barn har en aktiv fritid där de antingen tränar med varandra på gym, eller enskilt i olika föreningar. För barn som tränar i mindre föreningar och är själva, leder fritisintresset även till att de interagerar med svenskfödda och i vissa fall även upplever sig som en i gänget. De flest barn har dock svårt att komma in i föreningslivet, eftersom de inte kan föreningskulturens sociala regler, och föreningarna saknar själva inblick i den egna kulturen och dess exkluderande verkan. Den främsta utmaningen handlar om socialt nätverk och svenskfödda vänner. Barnen försöker få kontakt och träffa svenskfödda ungdomar för att få vänner, men lyckas inte. Det är endast några få barn som har svenskfödda vänner, och även dessa relationer är av ytlig karaktär. I vissa fall utgör även rasism från svenskfödda ungdomar en faktor som försvårar situationen och gör att barn som har stött på rasism tenderar att bli mindre kontaktsökande och föredra att umgås med andra invandrade personer. Både personal och barnen upplever att allmänheten har varierade åsikter där vissa är positiva och upplever att barnen berikar kommunen, medan andra är mer negativ. De negativa åsikterna yttrar sig främst i subtil rasism, någonting som känns men som är svårt att ta på. De har även inträffat några rasistiska incidenter riktat mot HVB hemmet, som upprör barnen. 2

6 INLEDNING Integrationsenheten vid Haparanda kommun har mottagit ensamkommande barn i HVB hemmet Paletten, sedan december Haparanda kommun har en överenskommelse om att tillhandahålla vård- och boende för 16 ensamkommande barn, i åldrarna år. Paletten har idag 16 inskrivna ungdomar och åtta 1 i personalen, det är endast pojkar som bor vid HVB hemmet. Prema Utvärdering och Företagsutveckling AB har fått i uppdrag av Haparanda kommun att utvärdera Haparandas mottagande av ensamkommande barn. Vid de inledande samtalen framkom att det fanns tydliga meningsskiljaktigheter och samverkansproblem mellan centrala aktörer, som bottnade i otydligheter kring arbetsfördelning och samverkan mellan berörda parter. Till följd av meningsskiljaktigheterna fanns det behov av att strukturera hur Haparandas samlade mottagande av ensamkommande barn kan organiseras, där samtliga involverade aktörer bör identifieras och klargöra vem som skall göra vad, när det skall göras och hur det skall göras. Det framkom även önskemål om att enskilt kvalitetssäkra och utvärdera HVB hemmets arbete, för att på så vis ge involverade verksamheter och politiker inblick i HVB hemmets arbete. Utifrån de inledande samtalen fann vi att Haparanda var i behov av två utvärderingar, jag har valt att kalla de två utvärderingarna för del 1 och del 2. Del 1 är en traditionell processutvärdering som utvärderar HVB hemmets arbete med ensamkommande barn, både utifrån personalens- och barnens upplevelser. Del 2 är en utvecklingsfokuserad utvärdering som undersöker hur Haparandas samlade mottagande av ensamkommande barn ser ut idag och kan organiseras i framtiden. Följande utvärdering är Del 1. Del 1 syftar till att möta Haparanda kommuns önskan och behov av att kvalitetssäkra HVB hemmets arbete. Utvärderingen utmynnar även i konkreta rekommendationer som kan användas som diskussionsunderlag, både i HVB hemmets verksamhetsutveckling, och vid berörda verksamheters utvecklingsarbete samt vid politiska diskussioner. Utvärderingsresultatet kan även användas för att sprida kunskap om Integrationsenhetens verksamhet, både till politiker, media, allmänheten i Haparanda samt andra samarbetspartners som är involverade i mottagandet, och därmed resultera i ökad kunskap och kännedom om HVB hemmets arbete. Palettens boendeplan utgörs av en boendetrappa med fyra steg: asylboende, PUT 2 - boende, mellanboende och eget boende. För att ungdomen skall få flytta till eget boende skall denne bedömas som mogen för eget boende. Bedömningen baseras på huruvida barnen klarar följande: hantera pengar och hushålla med sina tillgångar, laga mat, sköta skolgång såsom praktik och sjukanmälning, ansvar för egen hygien och hälsa, visa mognad och förståelse för regler och lagar, ta ansvar för egna bostaden exempelvis felanmälning, städning och tvättstuga, kontakta sjukvård och tandvård, larma 112 och ha viss egen kontakt med myndigheter. Integrationsenheten arbetar utifrån följande sex delmål: Självständigt hushåll Att målmedvetet arbeta för individens självständighet så han eller hon klarar av ett eget boende genom: Självhushåll ADL träning Utbildning Samhällsintroduktion 1 Inom kort kommer ytterligare 2,6 tjänster tillsättas vid HVB hemmet. 2 PUT, är en förkortning för permanent uppehållstillstånd. 3

7 Ett aktivt arbete för att främja motivation och viljestyrka hos de individer som bor i hemmet genom: Motivationssamtal Lyhördhet för enskilda intressen Motivera individen för att bygga vidare på de kunskaper som hon/han besitter Skola Att så fort som möjligt introducera studier i svenska och/eller andra studier Samverka med skola, studieförbund och föreningar Svenska som andraspråk Hälsa Att snabbt agera vid uppkomst av enskilt stödbehov hos individen. Samtal med kontaktperson (akut behov tjänstgörande personal) BUP Samverkan med skolhälsovården och sjukvården Informera och samverka med Gode man och särskilt förordnad vårdnadshavare Fritid Ett aktivt arbete för en meningsfull fritidssysselsättning och interaktion med övriga kommunmedborgare genom Idrottsföreningar Presentation av lokala aktiviteter Deltagande vid kulturella evenemang Annan aktivitet med personal Samhällsdelaktighet Ett aktivt arbete för att introducera det svenska samhället/normer Passa tider Kost Hygien, städ, tvätt Besöka myndigheter och sjukvård Ekonomi Vardagsrutiner Träna socialkompetens Förutom verksamhetsmålen arbetar Paletten utifrån värdegrunden att varje individ skall behandlas lika och ha samma värde, rättigheter och skyldigheter oavsett ålder, kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet eller etnicitet. Paletten arbetar även utifrån att ungdomarna och personal skall vara och uppleva sig delaktiga i verksamheten. Utvärderingens syfte Del 1 utgörs av en processutvärdering av HVB hemmets mottagande av ensamkommande barn. Processutvärdering innebär förenklat att både utvärdera om verksamheten har uppnått sina mål och hur målen har uppnåtts (Sandberg och Faugert 2007). Utvärderingen av HVB hemmet kommer att undersöka i vilken utsträckning HVB hemmet har uppnått sina mål, enligt personalens och barnens upplevelser samt hur de uppställda målen har uppnåtts respektive inte har uppnåtts. Utvärderingen av HVB hemmet kommer även relateras till aktuell forskning och lagstiftning inom området. Syftet med utvärderingen har preciserats i följande frågeställningar: 1. Hur ser HVB hemmets verksamhet (insatser) och organisation ut? 4

8 2. Vad av HVB hemmets insatser har enligt personalens- och ensamkommande barnens upplevelser varit betydelsefullt för att barnen uppnår/inte uppnår HVB hemmets mål? 3. I vilken utsträckning blir barnen integrerade och delaktiga samhällsmedborgare i Haparanda utifrån, personalens- och de ensamkommande barnens upplevelser? 4. Vilka delar av HVB hemmets verksamhet kan utvecklas, enligt personalens- och de ensamkommande barnens upplevelser? Avgränsning Denna utvärdering har avgränsats till att uteslutande utvärdera HVB hemmets arbete med ensamkommande barn, således kommer övriga verksamheters arbete med ensamkommande barn inte utvärderas. Integrationsenhetens övriga arbete med flyktingmottagande kommer heller inte att utvärderas. Operationalisering av begrepp Centrala begrepp och mål i projektet har tydliggjorts och operationaliserats utifrån aktuell forskning och i dialog med den arbetsgrupp som deltagit i utvärderingens andra del Utvärdering av Haparandas samlade mottagande av ensamkommande barn. Operationalisering innebär att centrala begrepp tydliggörs så att de blir mätbara, vid insamling av datamaterial, vilket är viktigt för utvärderingens validitet (Bryman 1997:31). Validitet innebär förenklat att en undersökning verkligen mäter det den avser att mäta (Kvale 1997:215). Assimilering Assimilering innebär enligt Giddens (2003) att invandrade personer överger sin ursprungliga kultur och anammar det nya landets seder, traditioner, normer och värdering. Assimilering innebär att invandrade personer lär sig ett nytt språk, ändrar klädsel, livsstil och kulturella uppfattningar för att assimileras in i en ny ordning. Begreppet integration kan i vissa fall förväxlas med assimilering, två begrepp som både teoretiskt och politiskt är väldigt olika. Assimileringsbegreppet har används i relation till integrationsbegreppet och personalens diskussion om integration. Integration Jag har valt att använda mig av begreppet integration i följande utvärdering, dels eftersom verksamheten ligger under Integrationsenheten, vilket indikerar verksamhetens mål, dels eftersom den intervjuade personalen själva använda begreppet integration. I texten har jag dock i huvudsak använt mig av formuleringen: självständigt hushåll, vilket i detta fall innebär att barnen klarar sitt hushåll självständigt. Jag har i vissa avseenden även använt formuleringen delaktig i svenska samhället eftersom det är mer politiskt neutralt, än integration. Integration handlar om att motverka vi-dem tänkandet i det sociala arbetet och bortse från tanken att invandrade personer skall ges insatser för att komma in i samhället (Kadim 2000:23). Insatser bör även riktas till svenskfödda för att på så vis nå ömsesidigt utbyte. I detta avseende betraktas integration som ytterligare en nivå av självständigt hushåll, där barnen även har socialt nätverk som består både av svenskfödda och invandrade personer, aktiv fritid samt ömsesidigt möte mellan svenskfödda och invandrade personer. 5

9 AKTUELL FORSKNING I denna del av utvärderingen följer en genomgång av forskning inom följande områden: arbete med självhushåll, skola, hälsa, fritid och gode man. Områdena har valts utifrån dess relevans för HVB hemmets mål och arbete med mottagande. Under varje rubrik presenteras kort sammanfattat forskningsresultat som är aktuella vid mottagande av ensamkommande barn, både utifrån ett organisatoriskt perspektiv och utifrån barnens perspektiv. HVB hemmets arbete med självhushåll När barnen anländer placeras de antingen i familjehem eller HVB hem, där den senare kan drivas både i privat- och kommunal regi. Enligt SKL:s kartläggning från 2010 placeras flest barn i kommunala HVB hem (SKL 2010). Innan barnen placeras vid boendet, genomför socialsekreterare en utredning som utgår ifrån barnens situation, hälsa, utveckling, socialt beteende och relationer till anhöriga. De flesta kommuner använder sig av BBIC 3 (SKL 2010). Tanken är att HVB hemmets arbete och insatser skall utgå från genomförande planen. SKL:s kartläggning (2010) visar dock att HVB hemmen i de flesta fall arbetar självständigt, oberoende genomförandeplanen. Asyltiden upplevs som lång och tung av barnen, ju längre tid det tar desto mer stöd behöver de för att ta sig igenom denna process (Lundqvist 2006, SKL 2010). Under asyltiden är det viktigt att HVB hemmet skapar en organiserad vardag med undervisning och fritidssysselsättning samt att de arbetar med olika integrerande insatser (Lundqvist 2010). Det kan vara svårt för personal att bygga upp en tillitsrelation till barnen under asyltiden eftersom de många gånger känner misstro mot personal och omgivningen under den första tiden. För att stävja barnens misstro är det första bemötandet från tjänstepersoner viktiga, eftersom det blir barnens första möten med Sverige. För många är polis, gränsbevakning och boendepersonal de första svenskar som flyktingen träffar (Lundqvist 2006). Barnets första tid i boendet är viktigt för det är då som barnet skapar sig en egen bild över det nya landet: hur man behandlas, hur man bör behandla andra, hur man själv uppfattas av omgivningen och vad det är lönt att ta sig för att göra i det nya landet (Lundqvist 2010). Vid HVB hemmet är det bra om personalen har blandade kompetenser med olika högskolekompetenser och annan erfarenhet. Det är viktigt att personalen får goda förutsättningar att genomföra ett bra arbete med barnen, det kan handla om att få ny kunskap och tydliga ramar för arbetet genom exempelvis handböcker och nationella riktlinjer (SKL 2010). Flera forskare lyfter betydelsen av att personalen i boendena har kulturell kompetens och är medvetna om den egna etniciteten och den självklarhet som finns inom den egna kulturen genom exempelvis att se vilka delar i den egna kulturen som präglat landets historia. Den kulturella kompetensen gör att personalen kan särskilja vad i barnens beteende som är kulturellt betingat och vad som är individuellt samt möjliggör att personalen kan betrakta barnens kulturella kompetens som resurser (Lundqvist 2006) Personalen måste även ha kunskap och förståelse om flyktingskapet, migration och flyktingens situation ur ett politiskt och globalt sammanhang (Lundqvist 2006). Rädda barnen (2010) understryker även att personal skall ha kunskap om barn som har upplevt trauman, kännedom om lämpliga behandlingsmetoder som är anpassade utifrån flyktingbarns specifika utsatthet, utbildning om flyktingbarns behov. Det är viktigt att personal vid boendena både har extern handledning och möjlighet till erfarenhetsutbyte (Rädda barnen 2010). Det är viktigt att mottagandet utformas utifrån barnens perspektiv, och att mottagandet utformas individuellt utifrån varje enskilt barn (Stattin och Wahlgren 2010) En finsk avhandling skriven av Katarina Lundqvist (2010) lyfter att mottagandet kan utgå ifrån barnperspektivet där barnens behov sätts främst kontra samhällsperspektivet där mottagandet styrs av den sociala arbetarens/personalens intresse och samhällets intresse i mottagandet. Utifrån barnkonventionens 3 Mätverktyget Barns behov i centrum (BBIC) förespråkas av bland annat Socialstyrelsen. 6

10 fyra grundprinciper skall arbetet ske utifrån: barnets bästa, barnets rätt till liv och utveckling och barnet rätt till att uttrycka sina åsikter (Barnombudsmannen 2001:34). Det är även viktigt att barnen själva får information och förståelse för vad som händer och sker, varför vissa beslut fattas samt att de känner sig hörda och respektfullt bemötta utifrån sin ålder. Skola Förutom HVB hemmets arbete med självhushåll utgör skolan en betydelsefull roll för barnens integrationsprocess. I skolan lär de sig det svenska språket som i sig utgör en viktig faktor i och med att det hänger samman med möjligheten att få ett arbete (SKL 2007). Skolinspektionens övergripande granskningsrapport (2009:3). Skolinspektionen (2009:3) visar att nyanlända elever inte får samma möjligheter att nå skolans mål och blir inte delaktiga i skolans och samhällets gemenskap. Skolinspektionen (2009) menar att vägen till skolstart är lång och krånglig, där barnen i får vänta i fyra månader innan de får börja skolan. Det tar även lång tid för barnen innan de kan lämna förberedelseklassen och delta i reguljär undervisning, där Skolinspektionen uppskattar att varje barn behöver minst ett till två år i, och i sällsynta fall upp till fyra år. Vidare framkommer att barnen får vänta länge innan de behärskar det svenska språket, och menar att det kan ta 6-8 år innan barn som anländer i åldrarna år behärskar det svenska skolspråket till fullo. Granskringsrapporten lyfter riskerna med den långa och krångliga skolgången och menar att det finns risk för att barnen får kunskapsluckor och att deras kognitiva kunskapsutveckling påverkas negativt. Elever i förberedelseklassen känner en otålighet i att det tar lång tid och beskriver att det var som att börja om från början, när de började i svensk skola. Skolinspektionen (2009) menar att den långa tiden i förberedelseklassen kan bero på att det utgör en ovanlig undervisning med en heterogen undervisningsgrupp, med elever i olika åldrar och i olika kunskapsnivåer, samt ett ständigt flöde av nya elever som i sig innebär repetitioner av undervisning. Den heterogena klassen skapar få möjligheter till individuell undervisning, vilket i sig utgör en viktig nyckel för att barnen så snabbt som möjligt skall klara förberedelseklassen (Skolinspektionen 2009). Det finns även lärare som utvecklar ett moder-teresa-syndrom som reagerar beskyddande gentemot barnen och vill inte att barnen skall konfronteras med den reguljära skolans krav. Där till finns det även lärare i reguljära klasser som visat motstånd mot att ta emot elever från förberedelseklass och upplever att nyanlända inte har tillräckliga kunskaper i svenska språket för att kunna delta i undervisning. Här menar Rädda Barnen i sin checklista för ett bra mottagande av ensamkommande flyktingbarn 2010 att det finns ett behov av att utveckla kompetensen hos personalen i de reguljära klasserna. Vidare behöver lärare i förberedelseklasserna handledning, eftersom de har en svår undervisningssituation med världsproblemen i sina klassrum. Skolinspektionen (2009) framhåller vikten av en aktiv och systematisk studie- och yrkesvägledare som ger barnen en grund av kunskaper för att fatta beslut om sin framtid. Studie- och yrkesvägledning bör även ske med tolk eller på modersmål. Skolinspektionen (2009) framhåller betydelsen av att nyanländas kunskapsnivå kartläggs vid skolstarten, och ställer sig kritisk till att kartläggning endast sker för matte och svenska kunskaper. Vid kartläggning lyfts behovet av tolk, för att lärarna ska få en korrekt bild och kunna erbjuda en individuell undervisning. Det visar sig även att elevernas uppgifter om sina kunskapsnivåer och tidigare skolning, tenderar att inte stämma. Eleverna är inte medvetna om vad deras mål med utbildningen är. Vidare framkommer att eleverna inte är medvetna om vilka mål de har med sin utbildning. Förutom vikten av en god kartläggning framhålls behovet av modersmålsundervisning, ämnesundervisning på modersmål och studiehandledning på modersmål. Modersmålsundervisning saknas ofta i utbildningen eftersom att det finns få modersmålslärare i kommunerna. Avsaknad av modersmålsundervisning hämmar barnens språkutveckling, begreppskunskap och ämneskunskap. Studiehandledning på modersmål innebär att eleverna har möjlighet att få stöd i vissa begrepp, 7

11 exempelvis om de läser historia, kan det förstunderlätta att höra ett begrepp på sitt modersmål, för att förstå det på svenska. Forskning som exempelvis Integrationens svarta bok (SOU 2006:76) trycker på skolans betydelse i att motverka en vi-dem attityd, eftersom skolan är en naturlig mötesplats mellan ensamkommande barn och svenskfödda. Interaktion med svenskfödda ungdomar är viktig för språkutvecklingen, eftersom socialt umgänge och känsla av tillit och trygghet i skolan är viktiga förutsättningar för skolmotivation och inlärning, samt motverkar barnens ensamhetskänsla och isolering (SOU 2006:76, Skolinspektionen 2009). Rädda barnen (2010) föreslår mentorskap mellan ensamkommande barn och svenskfödda elever, för att åstadkomma en naturlig interaktion och därmed skapa förutsättningar för integration. Enligt Skolinspektionen (2009) är det ovanligt med direkt rasism, men menar att det finns subtil rasism och främlingsfientlig spänning i skolan där svenskfödda elever har en rädsla för ensamkommande barn, skrattar åt deras brytning, kallar dem för monster. Hälsa Flera forskningsstudier visar att ensamkommande barn utgör en grupp med hög psykisk ohälsa, där många är traumatiserade. Socialstyrelsens och Migrationsverkets rapport från 2002 visar att 57 procent av barnen har så allvarliga känslomässiga svårigheter att de är i behov av omedelbar barnpsykiatrisk hjälp. När barnen anländer till HVB hemmet har många en gemensam nämnare i form av att de har en tung börda som lagts på deras axlar, de har blivit fråntagna sina identiteter, tvingats att leva med och upprätthålla lögner som de tror är avgörande för deras och deras familjers framtider. Barnen har inte någon som de känner sig trygga att vända sig till i förtroende. (Socialstyrelsen och Migrationsverket 2002) Barnen har genomgått ett uppbrott från sitt hemland eller annat land, och lämnat en plats där allt de känner till finns, språk, kulturella koder, hur samhället fungerar. Därtill har de genomlevt en flykt, som kan te sig på olika vis vissa mindre traumatisk och andra mer traumatiska där de exponerats för våld. (Ascher konferens ) Barnens psykiska ohälsa kan yttra sig i aggressivitet, utåtagerande, deprimerade, passiva, uppgivna, tar föräldraansvar och blir unga vuxna. Barnen kan även återuppleva traumatiska händelser i form av flashbacks med mardrömmar där de är mitt i det värsta som de har varit med om, vilket innebär att de har sömnproblem och svårt att somna. Det kan även handlar om ätstörningar, självmordsförsök, koncentrationssvårigheter och undvikande strategier, stark ångest och oro för sina föräldrar och familjen i hemlandet (Monica Brendler-Lindqvist 2004; Socialstyrelsen och Migrationsverket 2002). Tortyroffer kan ha en överväldigande ångest över att kroppen inte fungerar normalt, eftersom det är en del av tortyren att personen upplever sig själv som skadad och fysiskt och psykisk försvagad. (Socialstyrelsen 1995:4) Asyltiden beskrivs som tung, där trauman har en stor betydelse för den psykiska hälsan under den första tiden, samt även ovissheten och väntan på asyl eller att avvisas. Vid asylperioden bör barnen inte få vård som kräver långvarig behandling, eftersom det finns större risker att abrupt avbryta en pågående behandling än (Ascher konferens ; Socialstyrelsen 1995). Även om asyltiden beskrivs som en tung tid och många barn anländer med trauman menar forskare (se bland annat Ascher konferens ; Socialstyrelsen 1995) att det är förhållandena i det nya landet som är avgörande för barnens hälsa på lång sikt. Det är därför viktigt att barnen får ett bra mottagande och bemöts av empatiska och förstående vuxna, när de möter olika aktörer i mottagandeorganisationer. Det är viktigt att barnens eventuella ohälsa och behov av vård upptäcks tidigt vid det första hälsosamtalet, som enligt (Gustavsson 2004) förslagsvis bör ske i form av ett screeningsamtal med psykologkontakt för att tidigt uppmärksamma traumatiserande erfarenheter och ge insatser utifrån det. Har barnen lättare form av psykisk ohälsa bör de behandlas i primärvården och inte av psykiatrisk specialist (Socialstyrelsen 1995). Lundqvist (2006) framhåller möjligheten att HVB hemmet själv har egen vårdpersonal. Förutom vård från Landstinget utgör 8

12 socialt nätverk i form av vikarierande familj en viktig faktor för hälsan, för att de ska känna sig som en del i ett sammanhang. Även betydelsen av en stödjande vardagsmiljö med minst en viktig vuxen att vända sig till och som vet hur jag mår samt en vardag med struktur och rutiner för att hindra barnens känsla av kaos (Giddens 2003). Det är även viktigt att barnen får berätta vad de upplevt för att känna sig hörd och sedd i nuet. Fritid Suzanne Lundvall menar att en meningsfull fritidssysselsättning är viktigt för att barnen ska få en egen arena utanför HVB hemmet, där fritiden utgör en frizon där barnen får möjlighet att utveckla sin identitet (Lundvall 2009). En meningsfull fritid utgör även en del i att skapa en stödjande vardagsmiljö, och utgör enligt Socialstyrelsens rapport Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar den bästa medicinen för barn som är ledsna (Socialstyrelsen 1995). Forskning visar dock att det finns vissa hinder som försvårar barnens möjlighet att inkluderas i befintligt föreningsliv och skapa sig en meningsfull fritid (Emami 2004). Exempelvis skriver Lundvall att det finns en kulturell hegemoni i föreningar, där det finns ett rätt sätt att vara, tänka och agera. Den kulturella hegemonin skapar i sig uteslutningsmekanismer där olika kulturella koder i form av exempelvis kläder, gör att invandrande barn heller väljer att utöva en idrott med sina vänner. Barnen är rädda för att inte bli insläppt eller att de inte är tillräckligt bra på idrotten, samt känner att kunskaper i svenska språket kan utgöra ett problem (Lundvall 2009, Emami 2004). Abbas Emami (2004) poängterar att föreningars organisationer endast kan förstås av den som har föreningskompetens som är kopplad till den svenska kontexten, en kompetens som nyanlända sällan har. Socialstyrelsens rapport Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar (1995) menar att kommunerna bör ansvara för att barnen får stöd att knyta nätverk ute i samhället och få en meningsfull fritid, under sin introduktionstid. Kommunerna bör även samverka med föreningslivet där samverkan bör ske utifrån barnets behov (Integrationsverket 2003). En annan aspekt i fritidsituationen är barnens sociala nätverk. Monika Brendler-Lindqvist (2004) menar att uppbyggnaden av ett socialt nätverk är början till barnets integration i samhället. Ett socialt nätverk kan utgöra en kompensation för den brist på stöd från föräldrar och familj som EKB normalt sätt skulle ha. Ett socialt nätverk skulle innebära psykologiska kryckor (Monica Brendler- Lindqvist 2004). En utvärdering av SWECO visar dock att invandrade har svårt att få kontakt med svenskfödda (SWECO 2007). Även Wallins (2002) uppföljning visar att ensamkommande barn upplever tiden i boendet som ensamt och isolerat. Vidare visar Wallins (2002) undersökning av 11 ensamkommande barn, att barns sociala nätverk främst bestod av vänner från den egna etniska gruppen, samt familj och släkt som inte bodde i Sverige. SWECOs (2004) studier visar att arbetskraftinvandrare umgås mer med svenskfödda än personer som invandra av humanitära skäl. Gode man Forskning visar att gode männens uppdrag är otydligt och menar att uppdraget måste utgå ifrån barnens behov (Rädda barnen 2010, SKL 2010, Integrationsverket 2003). SKLs rapport (2010) visar att Gode männen känner sig osäkra om de gör rätt och på vilket uppdrag de har. Gode männen behöver utbildning för kompetensutveckling, handledande stöd och återkoppling i sitt uppdrag (Integrationsverket 2003, SKL 2010, Rädda barnen 2010). Otydligt uppdrag har skapat en känsla av osäkerhet hos gode männen samt inneburit att deras arbete i stor utsträckning formas av dem själva. Rädda barnens studie visar att gode männen ger olika insatser till barnen, där vissa barn träffar sin gode man flera gånger i veckan medan andra träffar sin gode man någon gång i månaden, vissa barn får hjälp med skolarbetet andra inte (Rädda Barnen 2010). Även Integrationsverkets studie från 2003, visar att gode männens engagemang och delaktighet i barnens situation varierar. 9

13 Enligt SKLs (2010) rapport ska gode män ha förmåga att aktivt ta till vara på barnets intresse i förhållande till myndigheter och andra organisationer som barnet möter. Enligt SKL, Socialstyrelsens och Migrationsverkets dokument Ett gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar (2008) har gode männen till uppgift att bestämma i alla frågor som rör barnets angelägenheter både personliga, ekonomiska och rättsliga dvs. i frågor kring barnets boende, hur barnets tillgångar ska användas, vilken skola barnet ska gå i osv. Samma rapport tydliggör att gode män inte skall sköta den dagliga omvårdnaden, tillsyn eller försörjningsplikt. Enligt Monica Brendler-Lindqvist (2004) finns det en skillnad på vilket uppdrag gode män har beträffande ensamkommande barn och andra målgrupper, där gode männens arbete med ensamkommande barn kräver mer känslomässigt och tidsmässigt engagemang. Överförmyndaren bör ordna sammankomster mellan gode män i olika kommuner för att de ska få möjlighet till erfarenhetsutbyte (Rädda barnen 2010). Det finns även problem med att barnen får vänta länge innan de tilldelas en gode man, i vissa fall får de vänta i flera veckor (Rädda Barnen 2010; Socialstyrelsen och Migrationsverket 2002). Det finns även problem med att barnen tilldelas en gode mannen i ankomstkommunen, och ska sedan tilldelas en ny gode man i den nya kommun som de flyttar till. Problemet är att den första gode mannen själv måste entlediga sig från uppdrag innan den nya gode manen kan tillträda uppdraget, detta kräver mycket tid från den nya kommunen som måste efterforska och söka upp den första gode mannen (Rädda Barnen 2010). Det är inte bra att gode män har fler barn än de mäktar med (hitta ref i forskningsmanus). Överförmyndaren bör upparbeta rekryteringsrutiner för att ta fram gode män (Integrationsverket 2003). Teoretiska begrepp Ontologisk trygghet innebär förenklat att en person som har kännedom om det omgivande samhället, kan betrakta omgivningen som en formad struktur och därmed få en naturlig inställning till sin omgivning. Att ha en naturlig inställning till sin omgivning är enligt Sociologen Anthony Giddens nödvändigt för att den enskilde skall kunna ha en ontologisk trygghet och förmåga att leva normalt i ett samhälle. Utan ontologisk trygghet saknar individen förmågan att bortse från vardagliga faror. Individen lever då i ett ifrågasättande av både omvärlden och den egna identiteten. Detta resulterar i att individen upplever världen som kaotisk, vilket skapar ångest, eftersom ingenting är begripligt. En människa med låg ontologisk trygghet har svårt att genomföra vardagliga aktiviteter, fungera normalt i samhället och ännu svårare att bygga upp ett liv (Giddens2002:49-50). Att ha en god kännedom om det svenska samhället ökar den nyanländes förutsättningar att skapa en formad struktur av sin omgivning, och därmed få en naturlig inställning till sin omgivning, och undvika känslan av att världen är kaotisk. Ontologisk trygghet är viktigt för personer som bygger upp sitt liv i ett nytt samhälle. 10

14 METOD För del 1 har utvärderingsmodellen processutvärdering tillämpats. Processutvärdering innebär förenklat att både utvärdera om HVB hemmet har uppnått sina verksamhetsmål och hur målen har uppnåtts.(weiss 1998; Sandberg och Faugert 2007). Utvärderingen av HVB hemmet kommer att undersöka i vilken utsträckning boendet har uppnått sina mål både utifrån personalens- och barnens upplevelser samt hur de uppställda målen har uppnåtts respektive inte har uppnåtts. Utvärderingen har genomföras formativt 4, där utvärderaren har funnits med kontinuerligt och delgett information, speglat verksamheten och väckt frågor till HVB hemmets chef. Stor del av det formativa arbetet har genomförts inom ramen för Prema AB:s andra utvärdering, del 2 Utvärdering av Haparandas samlade mottagande av ensamkommande barn som bland annat byggde på en workshopsserie á nio träffar. Under utvärderingsarbetet har HVB hemmets verksamhet utvecklats exempelvis genom en omorganisering av boendetrappans genomförande. Förändringarna har hanterats genom att tydliggöra dem i text. För att besvara syftet i del 1 har kvalitativ metod, med djupintervjuer av personal och ensamkommande barn genomförts. Den kvalitativa ansatsen har valts för att kunna nå en djupare och mer nyanserad bild, över barnens etablerings- och integrationssituation. Den kvalitativa ansatsen tillåter oss även att fånga in barnens upplevelser och få inblick i deras livsvärld. (Kvale 1997; Ritchie and Lewis 2003) För framtida arbete är det viktigt att nå så djup förståelse som möjligt om hur barnen uppfattar mottagande, för att på så vis kunna utforma och utveckla mottagandet så bra som möjligt utifrån barnens perspektiv. Urval Totalt har sex personer från personalen intervjuats och åtta ensamkommande barn 5. Vid urval av ensamkommande barn och personal, tillämpades strategiskt urval (Kvale 1997), vilket innebär att de personer som antas kunna ge efterfrågad information med olika perspektiv och bredd valdes ut för intervju. Urvalet av barnen gjordes även utifrån ett antal kriterier för att få en så bra spridning som möjligt på datamaterialet, följande kriterier tillämpades för barnen: (hitta ref. på kriterier kolla i min c-uppsats). ungdomarnas ankomstdatum, asylsökande/put, vilken boendefas barnet befinner sig utifrån HVB hemmets boendetrappa samt föreståndarens bedömning om barnens allmänna välmående och utvecklingsnivå i skola och boende. Tanken var att främst intervjua pojkar som bor i eget boende och som därmed gått igenom de olika boendefaserna och förhoppningsvis kan betrakta HVB hemmet med ett visst helikopterperspektiv. Samtidigt kändes det viktigt att även intervjua pojkar som befann sig mitt i processen exempelvis i asyl- eller PUT boendet, för att även fånga deras livsvärld. Båda perspektiven är viktiga vid utvärdering av HVB hemmets arbete. Urval av personal genomfördes utifrån följande kriterier: ålder, kön, utbildning och hur länge personen har arbetat vid HVB hemmet. Genomförande av intervju De utvalda barnen kontaktades av föreståndare som informerade om utvärderingen och fråga om de utvalda barnen ville bli intervjuad, samt informerade kort om intervjun och utvärderingen. Föreståndaren bedömde även om de utvalda barnens välmående var tillräckligt bra för att hantera en intervjusituation. Intervjutillfället inleddes med att jag som intervjuare gav muntlig information, via telefontolk, barnet fick även ett skriftligt informationsblad med svensk text. Därefter fick barnet ge sitt skriftliga medgivande till att delta i intervjun, även denna del genomfördes med telefontolk. Intervjuerna genomfördes i ett avskilt rum vid HVB hemmet som rustad för samtal med telefontolk. 4 Förklara formativt 5 Tanken var att intervjua 10 barn men av det fanns ej möjlighet att nå alla utvalda barn, i vissa fall kunde dessa barn inte ersättas med andra barn, eftersom de inte matchade urvalskriterierna. 11

15 Alla utom ett barn gav sitt medgivande till inspelning av intervju, i detta fall antecknades informationen. Intervjuerna genomfördes med semistrukturerade intervjuguider. Samtliga intervjuer genomfördes med telefontolk, i vissa fall bad pojken att få tala utan tolk eftersom denne upplevde att de kunde förmedla sina upplevelser på svenska, i dessa fall behöll vi kontakt med telefontolken, som ett stöd vid behov. Tillämpning av tolk är viktigt för att garantera kvalitén på datamaterialet. Det är viktigt att barnet förstår frågan, utan tolk finns risk för att barnet missförstår frågan och besvarar en annan fråga. Tolk är även en fråga om barnens rättssäkerhet, och deras trygghet (Fioretos mfl. 2010). Tolktillämpning är dock inte en oproblematisk fråga. I två fall upplevde både jag som intervjuaren och den intervjuade pojken att tolken inte tolkade korrekt, i dessa två fall visade sig dock att pojkarna kunde förstå min svenska tillräckligt bra, för att förstå att tolken tolkade fel. Vid bristande tolk fick jag som intervjuare ställa samma frågor vid upprepade tillfällen, men på olika sätt, för att på så vis få den efterfrågade informationen. Ensamkommande barn utgör i sig en relativt svårintervjuad målgrupp. Den främsta problematiken utgörs av begränsade kommunikationsmöjligheter. En intervjusituation bygger till stor del på intervjuarens förmåga att skapa en trygg situation, att inge förtroende och trygghet så att intervjupersonen på ett naturligt sätt kan delge sina upplevelser och känner sig trygg i att prata ohindrat och berätta öppet om olika delar i sin livsvärld. Tryggheten skapas i mångt och mycket genom kommunikationen. En tolksituation försvårar den öppna intervjun och intervjuarens förmåga att inge trygghet genom att visa sin personlighet. Trots tolkproblematiken bedömer jag att materialets kvalité är tillräckligt god, dessutom har tolkproblematiken beaktats vid analysen av materialet. Vid personal intervju, kontaktades de utvalda personerna av mig som utvärderare, tillfrågades om intervjudeltagande och inspelning. Personalen fick skriftligt informationsbrev innan intervjutillfället, och muntlig information vid intervjutillfället. Intervjuerna genomfördes i avskilda rum vid HVB hemmet. Under utvärderingsarbetet, uppstod både Socialstyrelsens tillsyn samt omorganiseringar och diskussioner kring arbetsmiljö, vid HVB hemmet. Det fanns olika parallella utvecklingsprocesser som berörde personalen, dessa innebar att jag som utvärderare valde att skjuta upp personalintervjuerna till när de andra utvecklingsprocesserna var slutförda, för att inte påfresta personalen för mycket. Bearbetning av datamaterial Intervjuerna transkriberades och kodades med inspiration av forskningstraditionen fenomenologi. Fenomenlogi utgår kortfattat från att varje fenomen har en gemensamt upplevt kärna, som upplevas av alla individer som berörs av fenomenet. I detta fall är fenomenet mottagandet av ensamkommande barn. Enligt fenomenologisk metodologi ska undersökaren tränga in informanternas livsvärldar och finna deras upplevelser av fenomenet, och sammanställa flera individers upplevelser av fenomenet för att på så vis vaska fram den gemensamt upplevda kärnan (Groenewald 2004, Kvale 1997:54-56). Datamaterialet har kodats med hjälp av Open Code, där materialet har kodats både på en nära- och abstrakt nivå, utifrån koderna skapades teman. Vid utvärderingsarbetet har etiska aspekter beaktats löpande, bland annat har informanterna informerats om utvärderingen, dess syfte och bandinspelning (Kvale 1997: ). 12

16 RESULTAT Resultatet inleds med en beskrivning över vilka barn som bor i HVB hemmet Paletten, och hur personalgruppen ser ut. Därefter följer ett kort resonemang kring hur HVB hemmets målsättning med ensamkommande barn överensstämmer med barnens målsättning. Vidare ges en genomgång av hur personal och barn upplever HVB hemmets boendeuppdelning med boendetrappan som innehåller följande steg: asylboende, PUT boende, mellanboende och slutligen eget boende. Här ges en deskriptiv bild över respektive boendeform samt hur de olika boendestegen och personalens insatser upplevs utifrån både personal och barn på Paletten. Efter redogörelse för HVB hemmets arbete med självhushåll följer en kortare presentation av andra centrala områden och aktörer för barnens utveckling. Skola, hälsa, gode män, fritid, vänner och allmänhetens uppfattning om ensamkommande barn. Dessa kommer endast att behandlas utifrån barnens helhetssituation och hur de påverkar personalens möjlighet att utföra sitt arbete. En djupare genomgång av de olika områdena i barnens liv är inte aktuellt inom detta uppdrag, eftersom det snarare skulle innebära en utvärdering av de olika verksamheterna, exempelvis, Landstinget och skolans olika verksamheter. Avslutningsvis följer en diskussion om barnens delaktighet i svenska samhället. Palletten Palletten är Haparanda kommuns HVB hem, i dagsläget tar boendet emot 16 ensamkommande barn från ett antal olika länder, men främst från Afghanistan och Somalia. Samtliga barn är pojkar i varierande åldrar mellan år, majoriteten när dock mellan år. De flesta barn som anländer till Haparanda placeras i HVB hemmet, endast ett barn har hittills placerats i familjehem, detta på barnets egen begäran. En anledning till att ensamkommande barn vanligtvis placeras i HVB hem är att de många gånger levt som vuxna innan de anländer till Sverige. De kan ha arbetat och haft ansvar för familjeförsörjning, vilket innebär att det kan upplevas underligt att placeras i en familj och förväntas spela rollen som barn i det nya landet. När barnen anländer tas de emot av HVB hemmets personal, som välkomnar dem, visar dem boendet samt ger dem en kort introduktion med tolk. Därefter genomför socialsekreteraren en utredning av barnet. Vid utredningen utarbetas en vårdplan där övergripande mål med placeringen framgår, samt vilka aktörer som skall ansvara för vad. Vårdplanen konkretiseras i en genomförandeplan, där det tydliggörs vad barnet behöver, hur utförandet ska ske, vem som ansvarar för vad och hur samarbeten mellan olika aktörer ska se ut. Insatserna ska sedan följas upp regelbundet (SKL 2010). Genomförandeplanen tydliggör vilka insatser som personalen i HVB hemmet bör ge varje enskilt barn. Barnens familjesituation och bakgrund varierar, men personalen uppger att de flesta barn har betungande erfarenheter med sig. En gemensam nämnare för dessa barn är att de kommer från krigsdrabbade länder och därmed tvingats lämna sin familj eller andra signifikanta personer, tillsammans med allt annat som är bekant, i sitt hemland. Personalen berättar att vissa barn kommer från mindre byar med begränsade moderna faciliteter, utan el och toalett. Andra kommer från storstäder och har levt under moderna förhållanden. Majoriteten av barnen har haft en lång och tung flykt där de anlänt med lastbil, medan någon enstaka har anlänt med flyg. Personalen uppger att de inledningsvis inte känner till så mycket om barnens bakgrund och flykt eftersom barnen sällan berättar om sin det i början. En i personalen uttrycker det på följande sätt: pojkarna är inte så pigga på att berätta om sin flykt, det kommer först efter några år när de känner den där tilliten och vågar berätta om vad de har varit med om men många vill inte berätta för att de vill inte betunga oss i personalen Här kan det diskuteras vilken betydelse barnens bakgrund, flykt och tidigare traumatiska händelser har för betydelse för personalens möjligheter att arbeta med barnen. Å ena sidan kan det vara svårt och tidskrävande att upprätta en sådan kontakt med barnen att de känner sig bekväma med att berätta om sin bakgrund. Å andra sidan är det viktigt att personalen inom en rimlig tid får 13

17 information om barnens situation, för att kunna bemöta barnet på ett adekvat sätt och förstå barnets verklighet och ge åtgärder utifrån det. Därtill lyfts det i forskning fram att det är viktigt för barnen att hitta signifikanta personer att anförtro sig till (Brendler Lindqvist 2004). När barnen väl berättar om sin bakgrund, är det oftast till en eller några få i personalen som barnet känner sig trygg med, det behöver inte nödvändigtvis vara kontaktpersonen som barnen vänder sig till. Barnens berättelser handlar vanligtvis om sorg och saknad efter familjen som finns i hemlandet, saknad efter nära som har dött eller om ovissheten var deras familj är och hur de ska klara sig och kunna överleva. Vissa pojkar är bittra, ledsna och besvikna över att deras mammor har skickat iväg dem, en i personalen berättar att pojkarna då funderar kring varför gjorde de så här, hur kunde hon (mamman) och varför skickade dom bort mig. När barnen anländer befinner de sig i en ny situation, nytt sammanhang och ny kultur, vilket i teorin borde innebära en smärre kulturchock. Intervjuerna med barnen ger dock en annan bild. Barnen uppfattar att de är i en ny situation, men uttrycker samtidigt att de inte har något större problem med att hantera den nya situationen och de kulturella skillnaderna. Exempelvis säger en av pojkarna det är stor skillnad mellan mitt hemland och Sverige, både vad gäller kultur och regler, men det finns länder med olika kulturer överallt i världen. Samtidigt som han säger detta rycker han på axlarna och signalerar att det är ingen stor sak för honom. De flesta av de intervjuade pojkarna kände inte till Sverige innan de anlände, en av pojkarna berättade Jag visste ingenting om det. Jag visste inte från början det fanns ett land som heter Sverige, men sen när jag kom hit, fick jag veta att jag har hamnat i Sverige och så. När pojkarna berättar om hur det kändes när de först kom till Sverige, blir det tydligt att de vid anländandet befann sig i ett stadium där de betraktar världen utifrån ett flyktingperspektiv. Det framkommer både i intervjuer med pojkar i asylprocessen som nyligt anlänt, samt i intervjuer med pojkar som varit i Haparanda en längre tid. I flyktingperspektivet betraktas omgivningen i relation till den tidigare flykten, rädslan för livet, för döden och flykten. När barnen befinner sig i flyktingperspektivet, känner de primärt ingen större oro av att de befinner sig på ny mark och i ett nytt sammanhang, dessa saker slår dem först efter ett tag. De ser på Sverige och tänker: fritt från krig, fredlig och snälla människor. Detta citat från en pojke i asylprocessen kan illustrera barnens flyktingperspektiv: Jag visste ingenting om Sverige när jag kom hit. Men när jag såg hur folk bor, beter sig och vilka fina bra människor så de tog hand om oss jättebra när vi sökte asyl. Vi är tacksamma och glada för att det finns inget krig här. Låg målmedvetenhet Vid intervjuerna framkommer att personalen troligtvis inte har för vana att diskutera och reflektera över HVB hemmets övergripande mål. Många blir ställda vid frågan om det övergripande målet med deras arbete och måste fundera. De flesta uppger efter ett tag att målet är att barnen ska klara sig ute i samhället. Även om personalen inte aktivt diskuterar målen, har de liknande föreställningar om vad verksamheten ska resultera i. Nämligen att barnen ska klara sig ute i samhället. Däremot framkommer väldigt olika definitioner på vad klara sig ute i samhället innebär. Vissa i personalen diskuterar att barnen måste lära sig att anpassa sig efter det svenska samhället, och för en diskussion som tangerar assimileringsbegreppet. Medan andra diskuterar utifrån ett integrationsperspektiv och fokuserar på det ömsesidiga mötet mellan barnen och svenskfödda. Vid intervjuerna för personen oftast ett resonemang med sig själv. I detta resonemang framkommer att personalen har olika perspektiv på HVB hemmets mål, där vissa fokuserar på vardagliga konkreta mål om självhushåll, exempelvis att barnen skall klara av att kliva upp på morgonen, sköta städning, lära sig matlagning och så vidare. Andra antar direkt ett samhällsperspektiv och resonerar om kommunens behov av barnens närvaro i form av befolkningsunderlag samt vikten av framtida arbetskraft och kompetensförsörjning. I resonemanget är det även vissa som särskiljer på personalens mål/arbete och barnens mål, trots att dessa bör hänga samman. Personalens olika perspektiv på boendets mål 14

18 hänger möjligtvis samman med att personalen har en bred kompetens med olika erfarenheter och utbildningsbakgrund, vilket är en fördel. Även om bred kompetens inom personalgruppen är en styrka i HVB hemmets arbete, så finns det enligt mig som utvärderare behov av att personalgruppen tillsammans diskuterar HVB hemmets mål. Personalen bör använda sin breda kompetens och olika infallsvinklar för att finna en gemensam definition av vad klara sig i samhället innebär, och om det är ett rimligt mål att arbeta utifrån. I denna diskussion är det även viktigt att inte särskilja målen för barnen och personalens arbete, utan se att personalens arbete och mål hänger samman med det övergripande mål som barnen förväntas nå. Personalen i HVB hemmet har en relativt låg målmedvetenhet. Den låga målmedvetenheten kan dels vara en konsekvens av att HVB hemmet är en ung verksamhet, och dels att dessa begrepp klara sig i samhället, integration och assimilering är svårdefinierade begrepp både inom myndigheter och forskning. Även barnen har låg målmedvetenhet. Intervjuer med barnen visar att ingen av de åtta intervjuade var medveten om att det fanns ett mål för deras boende vid HVB hemmet eller vad det målet handlade om. Oavsett om barnen anlänt för två månader eller två år sedan, var de omedvetna om boendets mål eller syftet med att de bor där. De flesta uppger att de har sagt att jag är ensamkommande barn och att jag har ingen familj och får bo här och jag ska flytta när jag är 18 år. Personalen vet att de har informerat barnen om mål och syftet med deras boendesituation, men upplever samtidigt att de kan arbeta mer med att öka barnens medvetenhet om befintliga mål. Barnen kommer att gå igenom en relativt omfattande och tidskrävande process innan de kan klara sig själva ut i svenska samhället. Det är viktigt att löpande medvetengöra barnen om denna process så att de har insikt i vad som förväntas av dem och att de förstår personalens olika insatser. Detsamma gäller för HVB hemmets boendetrappa, där de flesta av barnen känner till att det finns olika boendeformer, men ytterst få har förstått innebörden av att flytta från exempelvis PUT boendet till mellanboendet. Det är viktigt att på olika sätt förklara och upprepa målet och syftet med boendet, för att inkludera barnen i deras egen utvecklingsprocess (barnombudsmannen 2001:34). Det är troligtvis lättare för barnen att arbeta mot och uppnå ett mål som de förstår. En av de intervjuade pojkarna kände exempelvis en stark oro över att han numera skulle bli ansvarig för sina egna hygienartiklar. Pojken upplevde situationen som att personalen tog ifrån honom en trygghet om omvårdad, medan personalen upplevde situationen som ett naturlig steg i pojkens utvecklingsprocess. Pojken förstod inte vad målet med boendet var, eller de olika boendestegen, och förstod därmed inte heller poängen med att han inte längre fick hygienartiklar av personalen. Om pojken hade varit medveten om målet och sin egen utvecklingsprocess hade situationen möjligtvis upplevts som mer begriplig. Dock befinner sig många av dessa barn på en hög stressnivå, och hade möjligtvis upplevt en stress till följd av själva förändringen, oavsett om han var medveten eller ej om sina mål och utvecklingsprocess. Målmedvetenheten bör självklart även anpassas utifrån individens behov. I vissa fall kan medvetandegörandet och insikten av att jag ska flytta skapa en otrygg känsla hos barnen och göra att de känner sig stressade, beroende på ålder och mognadsnivå. Utifrån intervjuerna framkom att de allra flesta barnen har en egen agenda och egna mål med att bo i Sverige och Haparanda. Personalen upplevde att det finns en stor spridning och variation gällande vilka mål och vilken syn barnen har på att bo i Haparanda. När barnen anländer befinner de sig i ett flyktingstadium och betraktar allt utifrån ett flyktingperspektiv, med fokus på uppehållstillstånd och slippa flykten samt oron över ovissheten. Efter att barnen har kommit över denna fas, har de olika mål med sin situation och tillvaro. Ett fåtal av barnen har redan ett tydligt mål att klara sig själva och få eget boende, studera eller jobba för att bli självförsörjande. Dessa barn har samma mål som HVB hemmet, och personalen upplever att dessa barn utvecklas snabbast. Personalen berättar att de sällan behöver påminna dessa barn om målet eftersom de redan har det i huvudet och är väldigt målinriktade. De flesta av barnen vill arbeta. Exempelvis berättar ett av barnen hur det är att söka jobb och är orolig över sin framtid. Jag vill ha jobb jag söker jobb och men jag tror inte jag kommer få jobb, hur ska jag klara mig, vem kommer hjälpa mig?. Utifrån personalen framkommer att de barn som vill ha arbete, oftast har arbetat och försörjt sig själva och ibland även sin familj innan de 15

19 anlände till Sverige. En annan anledning till att de vill arbeta är att deras familj är kvar i hemlandet på flykt och behöver pengar. Barnen har då antingen förväntningar på sig att skicka pengar till familjen, eller en egen önskan att kunna hjälpa sin familj med pengar. Utifrån personalen framkommer även att vissa av barnen befinner sig i en tonårsperiod och är relativt planlösa och impulsiva, medan andra vill söka sig söderut och tänker att de ska trivas bättre där, eller finna möjlighet till arbete där. Detta är en intressant aspekt, utifrån intervjuerna förefaller det finnas en motsägelse mellan kommunens mål och barnens egna mål. Många av barnen vill arbeta och tjäna pengar, antingen för att skicka till sin familj eller för att de vill vara självförsörjande. Barnen har i vissa fall varit självförsörjande och betraktats som vuxna innan de anlände till Sverige. Det kan för många barn kännas mer naturligt att anta en vuxen roll. När barnen anländer till Sverige blir de omhändertagna utifrån sin ålder, och betraktas som barn, eftersom Sverige och Haparanda följer barnkonventionen och sätter barnens bästa i centrum. 6 Men för vissa barn kan det kännas mer naturligt att anta en vuxenroll. Utifrån barnens perspektiv innebär detta att de i extremfallen måste gå från ett arbete och att vara självförsörjande i annat land, till att behandlas som barn i Sverige och bo i ett gemensamt boende samt gå i skola och utbilda sig i svenska språket för att först efter några år kunna söka arbeta. Det kan vara svårt barnen vara att se logiken i mottagandet. Även Lundqvist 2006) skriver om detta fenomen, där hon påpekar att samhällets intresse många gånger går före barnens intresse i utformandet av mottagandet. Barnens och personalens upplevelser av boendetrappan Nedan beskrivs hur barnen och personalen upplever HVB hemmets boendeuppdelning i form boendetrappan, se bilaga 1. Boendetrappan innehåller fyra steg: asylboende, PUT boende, mellanboende och eget boende. Tanken är att barnen genom boendetrappan successivt ska utveckla sina färdigheter i självhushåll. Boendestegen innehåller olika områden, som exempelvis ekonomi, städning och skola. Dessa områden är en del i den metod som personalen använder sig av, som kallas Active Daily Living (ADL). Tanken är att för varje nytt boendesteg följer nya utmaningar för barnet, som exempelvis handla och laga sin egen mat. På det sättet fungerar ADL som ett stöd för barnets utveckling med fokus på praktiska göromål och tydligt formulerade mål, se bilaga 1. Av de intervjuade i personalen uppger samtliga att boendetrappans logik och upplägg är bra i teorin, men att den fram till nyligen varit svår att genomföra i praktiken. Sedan våren 2011 har HVB hemmet genomgått en omorganisation som har resulterat i att mellanboendet har utvecklats. Innan omorganiseringen låg mellanboendet i samma byggnad som asylboende och PUT boendet, men var åtskilt på så vis att barnen i mellanboendet inte kunde gå inomhus till asylboendet och PUT boendet. Barnen i mellanboendet bodde även i mindre lägenheter med eget kök, vilket innebar att de åt själva och blev mer isolerade. Det fanns inte heller någon fungerande personalnärvaro i mellanboendet, eftersom personalen uppger att de var för få till antalet och därför sällan hade tid att ge barnen i mellanboendet det stöd som de behövde. Personalen befann sig främst i asylboendet och PUT boendet. Personalen uppger att det tidigare har varit svårt för barnen i mellanboendet, på grund av att de oftast blev mer ensamt och att det ställde högre krav på självständighet, vilket inte möttes upp med det stöd som de behövde från personalens sida. Konsekvensen av den förra organisationen var att barnen upplevde ett stort glapp i flytten från PUT boendet till mellanboendet. Personalen uttrycker att det sedan omorganisering har blivit tydligare rutiner och kriterier för vilka kunskaper barnen ska ha med sig, när de flyttar till mellanboendet. Detta för att försäkra sig om att de barn som flyttar, klarar den nya nivån av självhushåll. Enligt personalen är det fler barn som vill bo i mellanboendet efter omorganisationen än tidigare. Tidigare upplevde barnen att det var svårt att bo i mellanboendet, men nu ser de att det är möjligt och att personalen finns där som stöd. I dag efter 6 Barnkonventionen, artikel

20 omorganisationen finns det inget större glapp mellan de olika boendeformerna, de löper som en röd tråd utifrån barnens successiva utveckling. I dagsläget är asylboendet och PUT boendet sammanlänkande. På en våning är asylboendet barn som är inne i asylprocess. På den andra våningen är PUT boendet, där bor barn som fått uppehållstillstånd. Asyl- och PUT boendena har gemensam lokal för matlagning och sällskapsrum. I praktiken upplevs asylboendet och PUT boendet som ett enda boende, där personalen rör sig mellan de olika våningarna. Vid personalintervjuerna framkom tankar om att särskilja asylboendet och PUT boendet, eftersom det i teorin arbetar med två olika målgrupper, som har olika behov och mål. Personalen har i teorin olika ansvar för barn i PUT- och asylboendena, exempelvis kan de inte tvinga asylsökande barn att gå i skolan, medan barn vid PUT boendet har skolplikt. Tanken är även att barn som har fått uppehållstillstånd skall påbörja sin utvecklingsprocess i större utsträckning än barn i asylfasen. Här ger dock personalen lite olika besked. Å ena sidan påtalar de fördelar med gemensamt boende där de framhåller att det är viktigt att även asylsökande barn får skolundervisning, och att de inte vill särskilja barnen i praktiken så mycket, utan kunna behandla dem lika. Det finns även fördelar för personalens praktiska arbete med ett sammanlänkat boende, eftersom personalen på ett smidigt vis kan finnas till både för barn i asylboendet och i PUT boendet. Å andra sidan framhålls att barn i asylboendet kan drabbas av avslag på asylansökan, vilket resulterar i att alla barn, även de i PUT boendet blir nedstämda och ledsna å sin kamrats vägnar. Även om personalen upplever förbättringar i boendetrappan, poängterar de att HVB hemmet är en ung verksamhet och att det fortfarande finns aspekter som kan utvecklas. Exempelvis lyfter de upp behovet av mer personal, för att undkomma den nuvarande tidsbristen. Många i personalen och även vissa av barnen påtalar att personalen har en stressig arbetssituation och hinner inte med att utföra sitt arbete på ett tillfredställande vis. En i personalen säger det är mycket som det inte finns tid för. Exempelvis att umgås med pojkarna på ett naturligt sätt som man gör i ett hem, så att de inte bara är ärenden som ska behandlas som exempelvis utvecklingssamtal eller nu ska vi göra läxor. Utan bara sitta ner och dricka te och samtala det är ju där man bygger relation och trygghet och då man lär känna varandra på ett annat sätt och pojkarna öppnar sig mycket i det naturliga samtalet, det är ju då de berättar saker och då som de bästa frågorna oftast kommer som gör att man kan se vilken nivå de är på och vilken förståelsenivå de har om det svenska samhället Precis som citatet visar är tid en viktig faktor för att kunna erbjuda barnen så bra och individanpassade insatser som möjligt. Ju mer tid personalen har för att bygga en relation till barnet, desto mer information och kunskap kan de få om barnen. Kunskap som hjälper personalen att anpassa insatserna efter det individuella barnets behov. Av intervjuerna kan vi även se att personalen upplever att det tar väldigt lång tid innan barnen berättar om sin bakgrund. Om personalen fick mer tid för spontana samtal, är det möjligt att barnen i ett tidigare skede skulle välja att berätta om sin bakgrund och hur de faktiskt mår. Av intervjuerna med personal framkom även utvecklingsmöjligheter gällande att skapa mer av en hemkänsla i HVB hemmet. En i personalen säger exempelvis vi behöver bygga mer hemkänsla än institutionskänsla med våningar och många regler. Intervjuer med personal och barnen visar att det finns en god gruppdynamik mellan barnen, där de accepterar varandras olikheter, även om de har olika religiösa ståndpunkter, seder och kulturer. Däremot visar intervjuer med barnen att de varken trivs eller vantrivs på boendet. Även barn som utifrån boendetrappan har utvecklats snabbt uppger att det funkar eller att det är ok, på frågan om du trivs på boendet. Ett av barnen ger ett talande svar för deras situation. På frågan: trivs du i boendet svarar barnet det går, man lever i det. Vissa dagar bättre än andra, men det går. Kanske är det så att barnens upplevelse av boendesituationen speglar deras syn på boendet som något tillfälligt och ett nödvändigt ont. För dem handlar boendesituationen inte om att trivas eller att inte trivas, 17