En introduktion till befolkningsgeografi Jan Amcoff 2008 (reviderad 2012)

Transkript

1 En introduktion till befolkningsgeografi Jan Amcoff 2008 (reviderad 2012) Varför ska man studera befolkningsgeografi? Sveriges landareal uppgår till ungefär kvadratkilometer och befolkningen i början av 2000-talet till drygt 9 miljoner människor. I genomsnitt bor det med andra ord 20 personer i varje kvadratkilometerruta ( / =20). Detta innebär att Sverige är ett glesbefolkat land i jämförelse med den europeiska kontinenten. Den genomsnittliga befolkningstätheten i EU-länderna uppgår exempelvis till 120 personer per kvadratkilometer. Också i ett globalt sammanhang är Sverige glest befolkat eftersom befolkningen per kvadratkilometer landareal på jorden i sin helhet genomsnittligt uppgår till ungefär 40 invånare, men variationen är stor. Så har exempelvis Mongoliet 1 invånare per kvadratkilometer, Bangladesh 700 och Singapore Redan sådana här uppslagsboksdata om länders befolkningstätheter visar alltså på stora geografiska olikheter. I själva verket är variationerna ännu större. Ett lands genomsnittliga befolkningstäthet är nämligen ett rätt så onyanserat sätt att beskriva själva sakläget. Var och en som reser omkring i t ex Sverige kan konstatera att stora delar av landet är helt obefolkade medan trängseln på trottoarerna i de större städernas centrala är lika stor som i London eller Paris. Faktiskt är det så att av de kvadratkilometrerrutor Sverige kan delas in i, är det bara som alls är befolkade (se Figur 1). Ungefär 80 procent av befolkningen är hopträngd på en enda procent (4 500 stycken) av kvadratkilometrarna. Sveriges mest tätbefolkade ruta finns på Södermalm i Stockholm, vid kvarteren runt Mariatorget. Där bor personer på en och samma kvadratkilometer. Genomsnittet på 20 invånare per kvadratkilometer varierar alltså i själva verket mellan 0 och ! Motsvarande nyanseringar kan självfallet göras också beträffande andra länders befolkningstäthet. Befolkningen är dessutom ständigt stadd i förändring. År 1900 bodde exempelvis bara 5 miljoner människor i Sverige och befolkningen var något jämnare fördelad över landets yta än idag. Sammantaget fördubblades alltså befolkningen så när under 1900-talets gång, men detta är åter en sanning som kan nyanseras. Om tillväxten fördelas i tid och rum (på länen) finner man en enorm spännvidd. De snabbaste befolkningsökningarna närmare 30 procents tillväxt på ett enda decennium finner man i Norrbottens län under 1890-talet och i Stockholms län under 1960-talet. I andra änden av spektrumet finns Jämtlands län vars befolkning under 1960-talet minskade med över 10 procent. En slutsats vi kan dra så långt är att både befolkningstätheten som dess förändringstakt varierar geografiskt, såväl mellan länder som inom de olika delarna av ett och samma land. Studiet av dessa variationer ingår i ämnet befolkningsgeografi. Eftersom befolkningen är ett samhälles fundament kan befolkningsgeografin sägas vara grundläggande för all kulturgeografi och befolkningsstudier mer allmänt grunden till all samhällsvetenskap. Utan befolkning finns nämligen inget samhälle att studera! Därtill är befolkningsgeografiska kunskaper och analyser konkret användbara i vid studier av samhällens utvecklingsförutsättningar därmed relevanta även för planering. Det hänger ihop med att en befolknings (i vilket geografiskt område som helst, t ex en kommun, ett land eller en världsdel) storlek och sammansättning sätter ramarna för både dess behov och samhälleliga utvecklingsförutsättningar samtidigt som den ständigt förändras. Lyckligtvis är 1

2 dock förändringarna hyggligt förutsägbara. När en babyboom inträffar kan man exempelvis förutspå en ökad efterfrågan på barnomsorg inom något år, att antalet skolelever kommer att öka om 7 år och behovet av äldreomsorg om år. Genom att undersöka en befolknings aktuella eller framtida sammansättning kan man också få en bild av bland annat ekonomiska tillväxtförutsättningar, risk för politisk oro eller miljöpåverkan eftersom människan i olika åldrar i olika grad bidrar till ekonomisk produktion, är benägna till politisk radikalitet och lever miljöstörande. Det enkla faktum att människor åldras på ett förutsägbart vis ger oss alltså en möjlighet att förutsäga en befolknings framtida åldersberg och dalar, och därmed också samhälleliga förutsättningar. Det är inte bara i offentlig sektor som man nyttjar detta faktum. Också en hamburgerkedja undersöker var i geografin målgrupperna finns innan de lokaliserar en ny hamburgerkiosk och IKEA har rimligen undersökt befolkningen kring Haparanda för att bedöma det potentiella kundunderlaget innan de beslutade om sin uppmärksammade etablering där. Figur 1 Befolkade kvadratkilometrar Så här långt kommen hoppas jag att läsaren har en hygglig uppfattning om vad befolkningsgeografin går ut på och vilken nytta man kan ha av den. Min förhoppning är också att läsaren därmed har blivit tillräckligt motiverad för att läsa vidare. Dataläget Låt oss börja med att undersöka den globala befolkningsutvecklingen under en period om några hundra år. Trots att befolkningsstatistik hör till de mest grundläggande statistiska data (jämför vital statistics som är den engelska termen) som finns, sätter data- Låt oss 2

3 tillgången ett första hinder för en sådan exposé. I Sverige som tillhör pionjärerna på detta område började befolkningsstatistik samlas in under första hälften av 1700-talet. I många länder började man betydligt senare. Ett globalt perspektiv är dessutom problematiskt eftersom datainsamlingen går olika till, definitionerna av till och med så enkla begrepp som invånare varierar, och kulturella skillnader kan sätta käppar i hjulen. Globalt sett är folkräkningar fortfarande det vanligaste sättet att samla in data om en befolkning. De innebär antingen att man skickar ut ett frågeformulär där samtliga invånare är skyldiga att fylla i vilka de är, var de bor, tillsammans med vem, vilka deras barn är, osv; eller så lyses utegångsförbud för alla utom statens folkräknare en gång vart femte eller tionde år. Den dagen knackar folkräknarna på dörrarna till landets alla bostäder och förhör sig om vilka som bor där, hur gamla de är, var de är födda, etc. Tillsammans med de nordiska grannländerna tillhör Sverige de få länder i världen som har avskaffat folkräkningarna. I Sverige genomfördes den sista folkräkningen år 1990 till ackompanjemang av att vissa politiker i protest mot vad de menade var en integritetskränkning offentligt brände de folkräkningsblanketter som de enligt lag var skyldiga att fylla i. I kombination med ifrågasättande av kostnaderna för att genomföra en folkräkning beslutade riksdagen att vi i fortsättningen skulle förlita oss på Statistiska centralbyråns registerdata, en modell som Danmark då redan hade etablerat. Oavsett om man finner dessa argument beaktansvärda eller ej kan man konstatera att möjligheterna att rätta fel i registerdata genom att ta del av medborgarnas egna uppgifter går förlorad med denna lösning och att vissa uppgifter inte samlas in alls. Exempelvis finns indikationer på att unga vuxna har en svår situation på bostadsmarknaden, men i avsaknad av färska data om olika gruppers boendesituation vet ingen riktigt hur det egentligen förhåller sig. I Sverige räknas alla som är folkbokförda här som invånare. Enligt lag skall man vara folkbokförd där man regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Sätten att operationalisera en så enkel sak som invånare varierar emellertid mellan olika länder. I Sverige räknas alltså både medborgare och icke-medborgare, men i en del andra länder ser man exempelvis arbetskraftsinvandrare som tillfälliga gästarbetare som inte nödvändigtvis räknas in i befolkningsstatistiken. OECD presenterade så nyligen som år 2005 för första gången ett försök att jämföra medlemsländernas statistik på området. Till de kulturella skillnader som kan försvåra jämförelser mellan länderna hör exempelvis den vikt som tillmäts kännedomen om hur gammal man är. I Sverige har vi tydliga årstider som varje år avlöser varandra. Det märks tydligt när ett år har gått, och vi brukar fira varje födelsedag med tårta och presenter. Så är dock inte fallet överallt. I en del andra kulturer bryr man sig helt enkelt inte om födelsedagar och har följaktligen inte nödvändigtvis någon exakt kännedom om hur gammal man är. Det förtjänar också att påminnas om att det finns olika kalendrar och att ett år inte är lika långt i alla kulturer. Den globala befolkningstillväxtens era Man bör alltså vara medveten om att internationella sammanställningar av befolkningsdata måste ses som approximationer. Ändå kan man genom beräkningar och uppskattningar fastställa hur jordens befolkningsmängd har utvecklats under de senaste 250 åren samt prognosticera utvecklingen under kommande år (enligt FNs huvudprognos). Detta illustreras av Figur 2. 3

4 miljoner invånare miljarder invånare Figur 2 Global befolkningsutveckling Källa: FN Som framgår växte befolkningen långsamt under och 1800-talen för att sedan ta ett jättesprång under 1900-talet. Ännu idag, kring sekelskiftet 2000, är den globala befolkningstillväxten ganska snabb, men som framgår väntas den avta enligt FNs huvudprognos. Då inställer sig snabbt frågan om vilka skäl FN har för att vänta en avtagande befolkningstillväxt, men innan denna fråga dryftas närmare ska vi förse oss med en erforderlig begreppsapparat. Allra först ska vi dock undersöka hur Sverige passar in i denna bild. Figur 3 Svensk befolkningsutveckling samt hypotetiskt utan migration Utan migration SCBs huvudprognos 6 4 Faktisk befolkningsutveckling Källa: Statistiska centralbyrån I Sverige har vi alltså tillgång till faktiska data för hela den period bakåt i tiden som redovisas i Figur 3, men nöjer oss med att se 40 år framåt i tiden. Läget ser då ut som i figuren (kurvan faktisk befolkningsutveckling ), d v s en utveckling snarlik den globala, men inte fullt så dramatisk. Befolkningstillväxten var snabbast mellan åren 1875 och Dessförinnan och därefter var takten aningen långsammare. En viktig skillnad mellan den globala befolkningstillväxten och utvecklingen i ett enskilt land som Sverige rör de faktorer som ligger bakom utvecklingen. Globalt sett kan befolkningen endast förändras genom att antalet födda överstiger antalet döda, men i ett delområde 4

5 tillkommer inflyttning och utflyttning. Om vi gör tankeexperimentet att staten hade hindrat de utvandrare som faktiskt har lämnat Sverige (såväl på ömse sidor om sekelskiftet 1900 då nettoutvandring förelåg som senare) och på motsvarande vis stängt ute de invandrare som kommit till Sverige (inte minst efter andra världskriget då nettoinvandrig förelegat) hade vi fått en kortare och brantare befolkningstillväxt. Kurvan utan migration i Figur 3 utgår från att vare sig någon in- eller utvandring hade ägt rum, men att den inspärrade befolkningen ändå hade levt lika länge som och varje år hade satt barn till världen i samma utsträckning som den faktiska befolkningen. Dessa antaganden är hypotetiska och självfallet helt orimliga, men visar att utan och det tidiga talets utvandring skulle Sveriges befolkning teoretiskt sett kunna ha nått 9 miljoner redan på 1920-talet. Å andra sidan hade befolkningstillväxten under de decennier som har förlupit efter andra världskriget blivit långsammare utan nettoinvandring. Poängen med detta tankeexperiment är dock att visa att om befolkningsutvecklingen i Sverige liksom Jordens bara påverkades av födda och döda, så hade Sveriges kurva varit mycket lik den globala (bortsett från att den hade infallit ett antal decennier tidigare). Mönstret upprepar sig i de flesta länder, ett faktum som antyder att det finns ett generellt sammanhang bakom de föränderliga födelse- och dödsmönstren. Ett klargörande av sammanhanget kräver emellertid att vi ha en begreppsapparat som hjälper oss att mäta de faktorer som ligger bakom förändringarna. Ovan har redan framgått att det är fråga om fyra faktorer, födda, döda, inflyttade och utflyttade. Sammanförda brukar de presenteras under beteckningen den demografiska ekvationen som helt enkelt innebär att befolkningsförändringen=födda-döda+inflyttade-utflyttade. Ibland presenteras ekvationen i två delar: 1. födda-döda=naturlig befolkningsförändring eller födelsenetto. 2. inflyttade-utflyttade=flyttnetto Härnäst ska vi se närmare på den första delen, d v s födda och döda. Flyttningen återkommer vi till. Att mäta hur många som dör dödstal och medellivslängd Låt säga att vi vill jämföra hur många som dör årligen i två olika områden, t ex länderna Sverige och Tyskland. En snabb titt i befolkningsstatistiken visar då att ungefär personer dör varje år i Sverige, medan siffran är i Tyskland. Skillnaden beror förstås huvudsakligen på att den tyska befolkningen är nästan tio gånger så stor som den svenska. För att ådagalägga just dödsrisken brukar man därför relatera talen till befolkningens storlek och för att slippa tal med många decimaler räknar man konventionellt antal döda per tusen invånare. Måttet kallas allmänna dödstalet eller mortaliteten. I vårt exempel innebär detta att dödstalet ligger på ungefär 10 i såväl Sverige som Tyskland ( döda per år/9 miljoner invånare x 1000 i Sverige respektive döda per år / 80 miljoner invånare x 1000 i Tyskland). I Asien finns många av de länder i världen som har lägst dödstal, i extremfallen understigande 5 döda per 1000 invånare. Högst dödstal hittar man i Afrika söder om Sahara där det på sina håll ligger kring 20. I Sverige är storstadskommunerna dödstal lika låga som i ovan nämnda asiatiska länder, medan de i mindre kommuner i skogslänen är ungefär lika höga som i länderna i Afrika söder om Sahara. Där slutar dock likheterna, för medan skillnaderna mellan Sveriges kommuner främst beror på att de har olikartade åldersstrukturer förklaras spännvidden mellan världens länder i hög grad av variationer i medellivslängden. 5

6 Andelen äldre i befolkningen är helt enkelt mycket större i skogslänen än i Sverige genomsnittligt och eftersom sannolikheten att dö ökar med stigande ålder blir dödstalen höga där. I storstadsregionerna förhåller det sig på motsatt sätt, medan mellanstora städer härvidlag intar ett mellanläge När man pekar på skillnader i medellivslängd som förklaring till att dödstalen i många afrikanska länder är högre än i Sverige bör man dock ha i åtanke att medellivslängden är ett syntetiskt mått. Vi noterade just hur dödstalen i Sveriges kommuner är beroende av befolkningens ålderssammansättning. För att hindra att ålderssammansättningen slår igenom när medellivslängden mäts beräknas den utifrån en tänkt population som uppgår till nyfödda personer. Något förenklat beräknas medellivslängden så här. För varje åldersgrupp som följer när man i en simuleringsmodell åldrar de åringarna, appliceras den faktiska dödsrisken (döda per invånare), varpå populationen reduceras med det bestämda antal individer som antas dö i respektive ålder. (En bit över 100 års ålder brukar alla ha dött.) Utifrån den s k livslängdstabell som efter dessa beräkningar har framställts beräknas medellivslängden. En verklig populations medellivslängd kan inte beräknas innan alla personer i en årskull har dött och vid det laget är den snarare av historiskt än samhälleligt intresse. Nu, i början av 2010-talet, kan medellivslängden i Sverige beräknas till 83 år för kvinnor och 79 år för män. Medellivslängden skiljer ungefär två levnadsår mellan Hallands (med längs medellivslängd i landet) och Norrbottens län (med kortast). Globalt sett varierar medellivslängden mycket mera än den gör inom Sverige. Länder med kort medellivslängd återfinns företrädesvis i Afrika söder om Sahara där vissa nationaliteter genomsnittligt inte blir mer än drygt 30 år gamla. Många av Europas länder inklusive Sverige trängs i andra delen av spektrumet där medellivslängden ligger kring 80 år. Ofta är det hög spädbarnsdödlighet som drar ned medellivslängden i de länder där den är kort. I själva verket kan det vara så att om man bara blir vuxen är sannolikheten stor att man också blir gammal. För at fånga detta faktum beräknas ibland återstående medellivslängd vid t ex 20 års ålder istället för vid födseln. Med spädbarnsdödlighet menas den andel barn som dör före 1 års ålder. I Sverige uppgår spädbarnsdödligheten till knappt 3 promille d v s av 1000 födda barn dör färre än 3 innan de fyller ett år, en andel som placerar oss i den absoluta världseliten. I Afrika söder om Sahara finns länder där vart 6:e barn inte överlever sin ettårsdag. (Med andra ord har de en spädbarnsdödlighet på procent, d v s mer än 50 gånger högre än i Sverige.) Skillnaderna i dödlighet är också stora under småbarnsåren. Undersöker vi överlevnaden vid 5 års ålder finns länder i Afrika där 25 procent av barnen då har dött. Som jämförelse har 3 promille ökat till 4 i Sverige. I länder med outvecklad sjukvård är död i barnsäng fortfarande en betydande dödsorsak. Med detta menas kvinnor som dör i samband med graviditet eller förlossning. I de mest drabbade länderna slutar upp till 1% av graviditeterna på detta sätt. I ett land som Sverige är risken ytterst liten. År 2010 dog t ex 3 kvinnor i barnsäng och 6 kvinnor år 2009, antal som kan sättas i relation till att över barn föddes under dessa två år. Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är cirkulationsorganens sjukdomar som svarar för knappt 40 procent av dödsfallen, men denna beteckning inkluderar vad vi i vardagsspråket talar om som en naturlig död, d v s när hjärtat stannar på en (vanligtvis gammal) människa. 6

7 Den näst vanligaste dödsorsaken är cancersjukdomar som svarar för ytterligare 24 procent. Därefter följer i tur och ordning psykiska sjukdomar, andningsorganens sjukdomar och yttre orsaker (t ex olyckor och våld) som svarar för 5-6 procent vardera. Återstående 15 procent av dödsfallen fördelas på en rad mindre vanliga dödsorsaker. Att mäta hur många som föds födelsetal och fruktsamhet Precis som när dödstalet beräknas brukar också antalet födda sättas i relation till förutvarande befolkning. Allmänna födelsetalet eller nativiteten beräknas helt enkelt som antal födda per 1000 invånare. Födelsetalet varierar mycket mera mellan olika år än dödstalet, i synnerhet i Sverige. År 2010 var födelsetalet i Sverige 12,3 (d v s något högre än dödstalet). Detta kan jämföras med 14,4, födelsetalet år 1990 när vi senast hade babyboom och 9,9 som var födelsetalet år 1999, det lägsta hittills uppmätta sedan mätningarna började år I södra och östra Europa finns många av de länder i världen som har lägst födelsetal. Där föds varje år färre än 10 barn per 1000 invånare. Högst födelsetal närmare 50 finner man i en del länder i Afrika söder om Sahara. Födelsetalen varierar mellan Sveriges kommuner från 6 och 16. I Sverige är födelsetalen högst i storstäder och mellanstora städer och lägst i små kommuner i skogslänen. Födelsetalet kompletteras emellertid med ett annat mått, fruktsamhetstalet, eller som det också kallas fertiliteten. Skälet är att det bara är vissa människor som föder barn; kvinnor i en viss ålder och när ett födelsetal är påfallande högt eller lågt kan det ha sin förklaring i antingen att andelen fertila kvinnor i befolkningen är särskilt stor/liten eller att varje kvinna föder många barn. Fruktsamhetsmåttet möjliggör ett åtskiljande av de olika förklaringarna. Fruktsamheten beräknas genom att man relaterar antalet födda barn till antalet potentiella mödrar istället för till hela befolkningen. Så kan man räkna ut åldersspecifik fruktsamhet för varje årsklass kvinnor. Antalet 25-åriga kvinnor i Sverige år 2010 uppgick exempelvis till Detta år födde de tillsammans barn. Utifrån dessa uppgifter kan vi beräkna den en åldersspecifika fruktsamheten för 25-åriga kvinnor år 2010 till 0,083 barn per kvinna (4 829 / ). Om alla åldersspecifika fruktsamheter summeras har man beräknat det genomsnittliga antalet barn som kvinnorna i en befolkning kan antas föda. Detta mycket vanliga mått kallas för den summerade fruktsamheten och ger ett koncist besked om huruvida en befolkning reproducerar sig. Konventionellt brukar man säga att reproduktion d v s att födelsenettot över tid är ±0 fordrar ett fruktsamhetstal på 2,1 barn per kvinna; ett barn som kan ersätta kvinnan och ytterligare ett som ersätter en man (som inte föder några barn själva). Återstående 0,1 barn läggs till eftersom det av naturen föds något fler pojkar än flickor (det föds 106 pojkar per 100 flickor) och för att kompensera för att några flickor dör innan de når sin fruktsamma ålder. (Om man har behov kan förstås ett exakt reproduktionstal fastställas utifrån kunskap om de föddas könsfördelning och dödsrisken för kvinnor i olika åldrar.) I Sverige uppgår den summerade fruktsamheten år 2010 till 1,98 barn per kvinna efter en bottennotering kring 1,5 barn per kvinna i slutet av 1990-talet. Anledningen till att Sverige uppvisar ett födelseöverskott (år 2010 föddes barn, men bara personer dog) trots att den summerade fruktsamheten understiger 2,1 barn per kvinna är att medellivslängden stiger tillräckligt snabbt för att kompensera de barn per kvinna som saknas. Följden blir dock att befolkningen som helhet åldras. Istället för att ta hand om småbarn får samhället vårda åldringar. Oavsett hur god omsorg våra gamla får kommer de dock inte att leva för evigt. Förr eller senare kommer verkligheten att hinna ikapp och den låga fruktsamheten resultera i ett födelseunderskott. 7

8 Figur 4 Dödstal, födelsetal, summerad fruktsamhet och genomsnittlig ålder för förstföderska i Sveriges kommuner Dödstal Födelsetal Summerad fruktsamhet Kv ålder vid 1a barn 14 till 20 (41) 12 till 14 (74) 11 till 12 (49) 9 till 11 (75) 5 till 9 (50) 13 till 18 (19) 11 till 13 (67) 10 till 11 (60) 8 till 10 (113) 6 till 8 (30) 2,27 till 2,66 (29) 2,11 till 2,27 (72) 1,99 till 2,11 (89) 1,88 till 1,99 (55) 1,55 till 1,88 (44) 29,5 till 32,2 (35) 28,3 till 29,5 (81) 27,5 till 28,3 (70) 26,8 till 27,5 (59) 24,1 till 26,8 (44) 8

9 I ett globalt perspektiv är 1,98 en låg summerad fruktsamhet, men i ett europeiskt perspektiv är det jämförelsevis hyggligt. Fruktsamhetstalen i särskilt södra och östra Europa tillhör de lägsta i världen (under 1,5 barn per kvinna), medan många länder i Afrika söder om Sahara har höga fruktsamhetstal (som högst kring 7 barn per kvinna). Över tid tenderar den summerade fruktsamheten att sjunka nästan överallt. Globalt sett innebär dagens 2,52 barn per kvinna en halvering sedan år Den summerade fruktsamheten är lägst i de ekonomiskt mest utvecklade länderna, men sjunker snabbast i mindre utvecklade länder. Tabell 1 redovisar den summerade fruktsamheten i Världen och ett urval länder. Tabell 1 Summerad fruktsamhet i början av 2000-talet i världen och ett urval länder Bosnien-H 1,18 Iran 1,77 Världen 2,52 Slovakien 1,27 Frankrike 1,97 Burundi 4,66 Italien 1,38 U S A 2,07 Afghanistan 6,62 Kina 1,64 Turkiet 2,15 Niger 7,19 Precis som medellivslängden är måttet summerad fruktsamhet ett syntetiskt mått, d v s man summerar olika generationer med varandra. Det innebär att man lägger samman 2010 års 25-åringar som måhända planerar vänta med sitt barnafödande tills de har fyllt 30 med 2010 års 30-åringar som kanske hade barn redan när de var 25. (Därför används ibland också beteckningen periodfruktsamhet.) Med andra ord kommer den summerade fruktsamheten att underskatta den faktiska fruktsamheten under perioder när medelåldern på en barnaföderska är ökande och vice versa. Därför finns också ett alternativt mått; den avslutade fruktsamheten, även kallad kohortfruktsamheten. Det innebär att man väntar till en generation har passerat sin fruktsamma period och man har facit, och vet hur många barn de faktiskt har fött. Som mått betraktat är detta avgjort bättre. Problemet är bara att resultaten som samhället har behov av idag med denna metod dröjer 50 år. Beräkningar av den avslutade fruktsamheten gör sig därför bäst som bakgrundsinformation. I Sverige uppgick kohortfruktsamheten för den generation som fyllde 50 år 2010 (d v s födda 1960) till 2,01 barn per kvinna. Även om 1960 års generation svenskar den sista vars fruktsamma period är avslutad och vi därmed faktiskt har facit så när reproducerade sig ), måste vi konstatera att det mesta talar för att deras efterkommande generationer inte kommer att göra det. Trots att den summerade fruktsamheten sannolikt underskattar den faktiska fruktsamheten i början av 2000-talet (eftersom barnaföderskornas genomsnittsålder är stigande) är 1970-talisterna helt enkelt redan för gamla för att hinna få alla barn som de skulle behöva för att nå ett genomsnitt på 2,1 barn per kvinna. Möjligen når de samma kohortfruktsamhet som kvinnro födda år 1960, d v s 2,0. (År 2007 var en nybliven svensk moder i genomsnitt nästan 31 år gammal och åldern har ökat under de senaste decennierna. År 1970 var hon 26 år gammal.) Förmågan att bli gravid minskar dessutom med åldern (vilket förklarar accelererande problem med ofrivillig barnlöshet och provrörsbefruktning). Ungefär 14 procent av 1960 års kvinnor var barnlösa år 2010 när deras fruktsamma period konventionellt antas vara slut. Bland männen (som förvisso har en längre fruktsam period) är siffran 21 procent. Attitydstudier visar att den så kallade tvåbarnsnormen ännu har stor anslutning i Sverige. Flertalet unga vuxna uppfattar 2 barn som ett idealiskt antal. Bakom den sjunkande fruktsamheten ligger alltså inte förändrade attityder. En viktig bakgrundsfaktor består uppenbarligen i att dagens unga vuxna skjuter upp sitt föräldraskap så länge att de inte hinner få så många barn som de önskar. År 2010 är en svensk kvinna i genomsnitt 29 år gammal vid sitt första barns födelse. En man är 31 år gammal. Det kan jämföras med 24 (kvinna)/27 9

10 födda/döda per 1000 invånare födda/döda per 1000 invånare (man) år i början av 1970-talet. Till detta finns i sin tur en rad möjliga förklaringar, alltifrån ett förlängt vuxenblivande där alltfler studerar allt längre och dessutom vill hinna med att upptäcka världen och leva livet innan man satsar på barn, till en hårdnande social och ekonomisk situation för unga vuxna. Den demografiska transitionen När vi har begreppen dödstal och födelsetal klara för oss kan vi presentera ett utvecklingsförlopp i befolkningshistorien som de flesta länder och regioner i världen har gått igenom eller åtminstone kommit in i. Förloppet brukar generaliseras utifrån en idé som utvecklades under och -40-talen och som blivit känd under namnet den demografiska transitionen. Innebörden är i princip att dödstalen och födelsetalen i tur och ordning faller kraftigt. I mellanläget, när dödstalen redan har fallit, men födelsetalen ännu är höga, blir födelseöverskotten mycket höga och befolkningen ökar snabbt. Figur 5 illustrerar resonemanget såsom det brukar presenteras i läroböcker och med ett faktiskt exempel. Figur 5 Den demografiska transitionen i teori och praktik (exemplet Sverige) Födelsetal Födelsetal Dödstal 10 5 Dödstal fas 1 fas 2 fas 3 fas Den demografiska transitionen är närmast att likna vid en teknisk modell, men den kan konkretiseras och göras mer levande om den presenteras i ett sammanhang. För svensk del kan man konstatera att födelsetalen under 1700-talet fluktuerar måttligt strax ovanför 30 födda per 1000 invånare varje år, medan dödstalen fluktuerade mera, men kring ett genomsnitt strax under 30. Enstaka år var dödstalen högre än födelsetalen men oftast var det tvärtom, med påföljd att befolkningen växte. Befolkningsökningen följde i stort sett skördelyckans variationer under 1700-talet och jordbruksproduktionen kan alltså sägas vara den faktor som ytterst satte gränsen för befolkningstillväxten även om sjukdomsepidemier och krig också hade betydelse. Dödsrisken var högre än idag i alla åldrar, men framför allt bland barnen. Under 1700-talet dog vart femte barn före sin ettårsdag och av dem som överlevde sitt första levnadsår dog fem procent till före treårsdagen (d v s ungefär som i de länder som idag är värst drabbade av spädbarnsdödlighet, jämför ovan). Den höga barnadödligheten bekämpades förvisso aktivt redan på denna tid. Myndigheterna lät sprida upplysningsskrifter och publicerade rådgivning i almanackor som var tämligen spridda i befolkningen. Emellertid var den kunskap som snart skulle komma att pressa ned dödligheten ännu inte känd 10

11 I och med skiftesreformerna och den därpå följande agrara revolutionen kommer Sverige under 1800-talets gång till rätta med svältvintrarna. Samtidigt upphör krigsföretagen med Napoleonkrigens avslutande år 1812 och en rad upptäckter som lätt kan omsättas i råd sprids till befolkningen. I Wien upptäckte Ignaz Semmelweiss på 1840-talet att man kunde bekämpa barnsängsfeber genom att behandlande läkare tvättade händerna mellan patientbesöken. Strax därefter visade London-läkaren John Snow, med ett pionjärarbete inom medicinsk geografi, ett samband mellan kolerafall och vilken brunn offren nyttjade. Med fransmannen Louis Pasteurs upptäckt av bakterien på 1860-talet kunde dessa rön dessutom få en förklaring som i sin tur kunde läggas till grund för utvecklandet av behandlingar för den skull de förebyggande åtgärderna misslyckades. Som en följd faller dödstalen som vid seklets mitt pendlar kring 20 döda per 1000 invånare varje år till 15 vid sekelskiftet Tendensen är dessutom stadigt fallande. Spädbarnsdödligheten faller ännu snabbare under samma halvsekel och halveras så när. Sverige går in i den demografiska transitionens andra fas. Födelsetalen låg kvar över 30 ända in på 1870-talet varpå de börjar sjunka. I och med spädbarns (och övriga barnadödlighetens) särskilt starka fall behöver människor inte längre räkna med att var femte barn dör före 1 års ålder och ytterligare en andel innan de blir vuxna. Förutom olika former av barnbegränsning gjorde rimligen också det faktum att äktenskapsfrekvensen föll under 1800-talet sitt till. Detta hängde s sin tur samman med svårigheterna att etablera sig i samhället som ung under denna period av snabb befolkningstillväxt. Trots att födelsetalen börjar falla redan i slutet av 1800-talet är det först på 1910-talet som födelsetalen faller snabbare än dödstalen och födelseöverskotten följaktligen börjar sjunka. När Sverige därmed når den demografiska transitionens tredje fas hade befolkningen redan vuxit med 130 procent under den gångna 100-årsperioden (från 2,4 till 5,5 miljoner mellan 1810 och 1910). Så småningom etableras så en 2-barnsnorm som hela samhället anpassas efter idag (allt från SJs familjerabatter och normalbilens storlek till utformningen av socialförsäkringssystemen). Sedan slutet av 1970-talet har skillnaden mellan födelse- och dödstalen varit små. Några år i slutet av 1990-talet hade vi för första gången på 200 år födelseunderskott. Detta illustrerar att vi definitivt har tagit oss igenom den demografiska transitionen. Sverige tillhör tillsammans med våra grannar i nordvästra Europa och övriga så kallade iländer förtrupperna i världens marsch igenom den demografiska transitionen. Flertalet länder befinner sig ännu i fas 2 eller 3, d v s de faser som präglas av snabb befolkningstillväxt. Därmed kan vi återknyta till frågan om varför världens befolkningstillväxt väntas avta och plana ut kring 10 miljarder enligt FNs huvudprognos. Den bygger helt enkelt på antagandet att land efter land kommer att följa de länder som rört sig vidare från transitionens fas 2 och 3 till fas 4 (=stabil befolkningsstorlek) i spåren. Varefter allt fler länder når fas 4 kommer också den globala befolkningstillväxten att avta. Svagheter i FNs prognos och den demografiska transitionen Nu bör betonas att FNs prognos (Figur 2) är just en prognos och att den bygger på antaganden vilka självfallet kan komma visa sig vara felaktiga. Vi vet att nästan alla jordens länder idag åtminstone har gått in i den demografiska transitionen och vi vet att de länder som tidigast gick in i den också har kommit ut ur den (d v s nått fas 4) och att många av förtruppernas efterföljare har nått fas 3 (där födelsetalen faller snabbare än dödstalen). På grundval av detta ligger det nära till hands att anta att återstoden av länderna kommer att följa samma mönster, men skulle detta antagande visa sig vara fel blir det förstås följdverkningar 11

12 globalt. Skulle tillräckligt många och folkrika länder fastna i en fas av snabb befolkningstillväxt innebär detta förstås att den globala befolkningstillväxten fortgår. Å andra sidan har det också lanserats idéer om en andra demografisk transition. Tanken tar sin utgångspunkt i idén att dagens låga fruktsamhetstal är här för att stanna och kanske t o m kommer att falla ännu mera. Om dagens och framtidens potentiella familjebildare inte sätter tillräckligt antal barn till världen kommer födelsetalen att sjunka med födelseunderskott och befolkningsminskning som följd. Skulle detta mönster etableras globalt väntar en global befolkningsminskning på 2100-talet när alla länder har nått denna fas. Ett tredje hot mot FNs framskrivna globala befolkning om 10 miljarder människor år 2100 tar sin utgångspunkt i diskussionerna om jordens försörjningspotential. I klartext ställs därmed frågan om jorden verkligen kan försörja en befolkning som är 50% större än idag. Tankegången hämtar näring ur Thomas Malthus resonemang. När denne brittiske demograf på 1800-talet studerade den dittillsvarande befolkningsutvecklingen drog han slutsatsen att för varje ytterligare försörjningsutrymme som mänskligheten lyckades etablera t ex till följd av jordbruksteknisk utveckling, togs i anspråk genom befolkningstillväxt. Mänskligheten tycktes alltså att på detta vis ha dömt sig själv till att alltid leva på marginalen och följaktligen drabbas av förhöjda dödstal så snart en skörd slog fel eller resurserna inte räckte till. Nu kan man konstatera att under 1900-talets historiskt sett makalösa globala befolkningstillväxt faktiskt har överträffats av livsmedelsproduktionens tillväxt. Seklet erbjuder med andra ord empiriska argument mot Malthus synsätt (och för hans senkomne kombattant Ester Boserups som hävdar mänsklighetens förmåga att anpassa matproduktionen till ökande befolkning). Å andra sidan är det ju rimligen på det viset att det någonstans finns en gräns för planetens försörjningsbörda. Ingen vet dock var den går, men det kan ju inte uteslutas att mänskligheten når den under 2000-talets gång, med höjda dödstal och globala befolkningsminskning som följd. Så har några hot mot FNs huvudprognos diskuterats kort. Självfallet har också idén om den demografiska transitionen i sin helhet fått utstå en del kritik. En kritisk synpunkt som redan har antytts innebär att den är beskrivande snarare än förklarande. I presentationen ovan har den visserligen satts i ett svenskt sammanhang, men modellen som sådan inbegriper strängt taget inte något sammanhang utan består bara av ett kallt konstaterande att kurvorna över döds- och födelsetalen förändras på ett visst sätt. En annan typ av kritik innebär att den demografiska transitionen är på väg att inaktualiseras allteftersom jordens länder och regioner når dess fjärde fas. Den demografiska transitionen kan då endast fungera som historisk teori, menar företrädarna för detta synsätt. Idén om en andra demografisk transition kan ses som ett svar på denna kritik. En tredje typ av kritik gäller det faktum att den demografiska transitionen bara beaktar en befolknings naturliga förändringskomponenter, födda och döda, och helt förbiser migrationen. Med Sverigeexemplet i Figur 3 har vi redan sett hur migrationen förefaller ha en koppligt till den demografiska transitionen och hur flyttrörelserna fungerar som en slags säkerhetsventil som balanserar snabba förändringar i den naturliga befolkningsutvecklingen. 12

13 Migration Migrationens betydelse för att förklara den sammantagna befolkningsförändringen i en region eller i ett land ökar över tiden i såväl absolut (allt fler människor flyttar) som relativ (med sjunkande födelse- och dödstal väger migrationen allt tyngre även om den skulle vara oförändrad) bemärkelse. I geografiskt perspektiv är det också viktigt att notera hur migrationens betydelse förändras med de temporala och geografiska upplösningsnivåerna. Härvidlag skiljer den sig alltså från födelse- och dödstalen. Ingen människa föds flera gånger till ett liv på jorden och ingen dör heller flera gånger. Däremot kan man flytta flera gånger under livet och flyttlassen kan gå mellan väldigt många tänkbara bostadsorter. Migrationen är alltså irrelevant för den globala befolkningsutvecklingen; något flyttutbyte med andra planeter förekommer ju inte. Om befolkningen analytiskt delas upp på världsdelar kommer däremot ett antal personer att framstå som migranter, nämligen de som flyttar mellan olika världsdelar. I förhållande till den naturliga befolkningstillväxten är emellertid migrationen mellan världsdelar helt obetydlig. I Sverige ett enskilt land byts några tio tusentals invånare varje år ut genom att människor in- och utvandrar. De är fortfarande färre än antalet födda och döda, men om enskilda kommuner undersöks kommer man att finna att flyttningen över kommungränsen under en given tidsperiod (t ex ett år) överstiger antalen födda och döda i kommunen. Intresserar vi oss för delar av en kommun eller ännu mindre geografiska enheter ökar befolkningens andelar flyttare ytterligare. På snarlikt vis kommer den uppmätta migrationen att påverkas av vilka definitionsmässiga krav som ställs på flyttningens temporala permanens. De flesta är nog överens om att kortare vistelser, t ex turistresor, inte räknas som migration, men vad ska man säga om en person som vistas i någon skidort en vinter i samband med säsongsarbete? Eller någon som tillbringar 6 månader i England som au pair? Har vederbörande då flyttat dit, eller krävs det längre vistelsetid? Svaren är inte självklara, men av stor betydelse för beräkningen av flyttströmmarnas storlek. Liksom födelse- och dödstalen samvarierar dessutom migrationens genomslagskraft på befolkningsförändringen med migranternas åldersstruktur. Det är nämligen unga vuxna, samma åldersgrupp som bildar familj och därmed svarar för befolkningens reproduktion, som svarar för merparten av flyttandet (se figur 6, 7 och 8). I årsåldern flyttar upp till procent av en årskull flyttar till någon annan kommun. Den inomkommunala flyttningen Figur 6 Årlig in- och utvandring till/från Sverige fördelad på ålder och kön inv kv utv män utv kv inv män 0 0 år 10 år 20 år 30 år 40 år 50 år 60 år 70 år 80 år 90 år

14 följer samma mönster, men är mindre koncentrerad till storflyttaråldern. Kvinnor invandrar och flyttar inom Sverige i något yngre åldrar än män. Figur 7 Andel mellankommunala flyttare i Sverige år 2010 per ålder och kön 25,0% 20,0% kvinnor 15,0% 10,0% 5,0% män 0,0% 0 år 10 år 20 år 30 år 40 år 50 år 60 år 70 år 80 år 90 år 100+ år Figur 8 Andel flyttning inom en och samma kommuns gränser (minst 150 meter) år 2006, fördelat på ålder och kön 25% 20% 15% 10% 5% Kv Män 0% Om man stipulerar 150 meter som det kortaste avståndet som räknas som flytt och antar att folk dör 81 år gamla (medellivslängden) kan man med samma metod som används för att beräkna den summerade fruktsamheten (och med samma svagheter) konstatera att en genomsnittsperson i Sverige kan antas flytta 10,5 gånger under livet i början av 2000-talet; 1,2 gånger över riksgränsen, 1,7 gånger inom landet, men till en annan lokal arbetsmarknad, 1,4 gånger inom en lokal arbetsmarknad men över en kommungräns och 6,2 gånger utan att korsa en kommungräns. Oavsett avstånd har flyttningen ökat mycket sedan början av talet och är nu mer frekvent än någonsin förr. In- och utvandring För svensk del finns data över in- och utvandring först från och med 1800-talets andra hälft, men genom uteslutningsmetoden har även äldre tids nettomigration kunnat skattas. Dessa operationer har givit vid handen att nettomigrationen före år 1850 var negativ, men av obetydlig omfattning (kring personer per år). Med 1800-talets befolkningstillväxt följer dock en period av nettoutvandring som fortgår till och med 1920-talet. På 1880-talet, när utvandringen stod på sin topp, förlorade Sverige årligen invånare genom flyttutbytet. Utvandrarna sökte sig huvudsakligen till Amerika. Redan i de första migrationsstudierna (som företags i slutet av 1800-talet) kunde det konstateras att all flyttning följdes av återflyttning. En del utvandrare återvände m a o till Sverige efter en tid. 14

15 Figur 9 Nettoinvandring, inrikes nettoflyttning och total nettoflyttning i Sveriges kommuner Nettoinvandring per 1000 inv 10 till 31,2 (32) 5 till 10 (87) 0 till 5 (169) -5 till 0 (1) Inrikes flyttnetto per 1000 inv 10 till 20 (2) 5 till 10 (24) 0 till 5 (76) -5 till 0 (89) -10 till -5 (58) -33 till -10 (39) Total nettoflyttning per 1000 inv 10 till 23 (26) 5 till 10 (69) 0 till 5 (96) -5 till 0 (82) -10 till -5 (16) 15

16 På 1930-talet blev återvandrarna fler än utvandrarna. Tekniskt sett blir Sverige då ett invandringsland även om invandrarna ofta var svenskfödda återvändare. Med den arbetskraftsinvandring som följde efter Andra världskrigets slut kom också många genuint nya människor till Sverige. I slutet av 1960-talet infördes politiska begränsningar för arbetskraftsinvandringen. Därefter har framför allt flyktingar och tidigare invandrares anhöriga svarat för invandringen. När arbetskraftsinvandringen var som störst, på 1960-talet, nettoinvandrade ungefär personer per år. Mot och därefter domineras Därefter var nettoinvandringen mindre under några decennier, men under 2000-talet har den ökat från til personer per år personer invandrar årligen och utvandrar. Trots att dessa numerärer alltså är större än någonsin och trots sjunkande födelsetal betyder ändå födelsenettot ungefär 1 procent av befolkningen dör årligen och ersätts av nyfödda barn mera för befolkningsutbytet än utrikes flyttning gör. Olika nationaliteter har varit olika framträdande i invandringen under olika perioder. Arbetskraftsinvandringen på 1960-talet förde främst Finländare och människor från Östra Europa och Turkiet till Sverige. Senare decenniers flyktinginvandring har i tur och ordning fört med sig människor från bl a Chile, Iran, f d Jugoslavien och Somalia. Den mindre uppmärksammade utvandringen för, precis som det tidiga 1900-talets återvandring till Sverige från Amerika, i hög grad människor tillbaka till deras ursprungsländer. Sålunda utgörs ungefär en tiondel av invandrarströmmen av svenskfödda återvändare liksom drygt hälften av utvandrarna är själva födda utomlands. Bortsett från en del speciella typer av invandring (t ex flykting- och anhöriginvandring eller återvandring av svenskfödda från Amerika) märks en tydlig närhetseffekt i Sveriges utrikes flyttutbyte. Många grannländer finns med i Tabell 2 som sammanfattar de viktigaste in- och utvandrarländerna i början av 2000-talet. Tabell 2 Viktigaste in- och utvandringsländer Invandrarland % Utvandrarland % Irak 7,4 Norge 14,1 Norge 6,9 Storbritannien 9,2 Danmark 6,2 okänt land 9,1 Polen 4,6 Danmark 8,9 Tyskland 4,2 Finland 8,4 Storbritannien 4,1 U.S.A. 8,3 Finland 4,0 Tyskland 4,3 U.S.A. 3,8 Spanien 3,2 Thailand 3,0 Frankrike 2,4 Kina 2,8 Australien 1,8 Sammantaget finns 1,4 miljoner invandrare i Sverige år Räknas istället antalet invånare med utländsk bakgrund (invandrare + svenskfödda vars bägge föräldrar är invandrare) blir siffran 1,8 miljoner. Tabell 3 sammanfattar invandrarnas viktigaste födelseland i början av 2000-talet. Tabell 3 Viktigaste härkomstländer för svenskar av utländsk bakgrund 2010 (tusentals) Finland 170 Polen 70 Tyskland 48 Irak 122 Iran 62 Danmark 46 Jugoslavien 71 Bosnien 56 Norge 43 16

17 Inrikes flyttning I ett hela Sverige-perspektiv svarar alltså migrationen för en mindre del av befolkningsutbytet än de naturliga komponenterna (födda och döda). Som framgått råder alltså det omvända förhållandet inrikes eftersom migrationskomponenternas betydelse för den totala befolkningsförändringen ökar med den geografiska upplösningsnivån. Flyttutbytet svarar för merparten av befolkningsutbytet i ett enskilt län och dominerar helt i en kommun eller kommundel. Andelen döda respektive födda ligger kring 1 procent också i de enskilda länen, men eftersom flyttströmmarna också omfattar flyttning till och från andra län i Sverige kommer flyttarna definitionsmässigt att bli så många fler. Inrikes flyttning är utan politiska restriktioner och följer därför närhetsprincipen i högre grad än utrikes flyttning; d v s en plats eller regions flyttutbyte är störst med närområdet. Detta illustreras av Figur 10 med Uppsala kommun som exempel. Skrafferingarna i kommunernas ytor illustrerar huruvida Uppsalas flyttutbyte är större eller mindre än vad som kan förväntas givet respektive kommuns befolkningsstorlek. De ytproportionella symbolerna i respektive kommun illustrerar flyttutbytet med Uppsala i absolut antal flyttare. Som framgår är Uppsala kommuns flyttutbyte störst med grannkommunerna och större än man har anledning att vänta givet befolkningsstorleken med Västmanland, Dalarna, södra Norrland, norra Storstockholm och Gotland. Därtill kommer enstaka specialfall, t ex Lund och Linköping. Med gängse terminologi kan detta område därför benämnas Uppsalas flyttningsfält. Andra kommuner har liknande flyttfält. Över en 200-årig tidsperiod är det slående hur lika befolkningen är fördelad mellan Sveriges län. Detta hindrar inte att perioder med särskilda förändringstendenser kan urskiljas. I början av 1800-talet finns ingen tydlig tendens, men mot slutet av seklet och in på 1900-talet tenderar befolkningen att spridas geografiskt. Det viktigaste konkreta uttrycket av denna period är den stora inflyttningen till Norrland. I Norrbottens län som var mest berört fördubblades befolkningen på 40 år kring sekelskiftet Från och med 1930-talet förbyts den geografiska spridningen av befolkningen i sin motsats och flyttlassen börjar gå från de glesbefolkade länen till de tätbefolkade, en utveckling som i stort sett har fortsatt sedan dess. För ännu mindre geografiska områden, såsom kommuner och kommundelar, är migrationen helt avgörande för att förstå befolkningsutvecklingen. Den mest omfattande inrikes befolkningsförändringen under 1900-talet (och möjligen någonsin) på denna tämligen detaljerade geografiska nivå är urbaniseringen. Att mäta urbaniseringen är inte helt lätt eftersom indelningen av stad och land förändras över tid och dessutom begreppsligt. Men en ungefärlig utveckling kan ändå tecknas. Vid 1800-talets mitt bodde ännu 90 procent av den svenska befolkningen på landsbygden. Järnvägskommunikationer, näringsfrihet och teknologisk utveckling möjliggjorde så industrialisering mot 1800-talets slut. Med industrialiseringen börjar också flyttlassen att rulla till städerna och de många små industriorter som etablerades vid denna tid. Urbaniseringen kom att fortgå under merparten av 1900-talet och nådde sitt klimax under 1960-talet när den svenska landsbygden på bara tio år förlorade var fjärde invånare. Kring 1970 var Sverige emellertid så gott som färdigurbaniserat. Då bodde 81,4 procent av befolkningen i tätorter (med SCBs definition som drar gränsen vid hussamlingar max 200 meter mellan husen med minst 200 invånare). Sedan dess har andelen ökat långsamt för att vid senaste mätningen år 2010 uppgå till 85 procent. 17

18 Figur 10 Uppsala kommuns flyttutbyte med andra kommuner till Uppsala från Uppsala Uppsala Uppsala Uppsala Uppsala Flyttutbyte Antal flyttare till 68 (7) 1,5 till 3 (15) 1 till 1,5 (29) 0,66 till 1 (43) 0,33 till 0,66 (89) 0 till 0,33 (103) 18

19 Varför flyttar man? Som människa råder man inte över sin egen födelse. Det gör faktiskt heller inte ens föräldrar. Visserligen kan man i fruktsam ålder välja bort föräldraskapet, men någon garanti att kunna få barn finns som bekant inte. Inte heller sin död kan man kontrollera även om man genom sin livsstil kan påverka förutsättningarna för livslängden. Härvidlag skiljer sig migrationskomponenterna drastiskt eftersom ett flyttbeslut vanligen inbegriper ett val, även om utrymmet att välja mellan att flytta eller bo kvar varierar. Rent principiellt kan man tänka sig en skala som i sin ena extrem har den tvångsflyttning som man kan finna prov på i Stalintidens Sovjet, där hela folkslag kommenderades att flytta till någon utpost i det vidsträckta imperiet eller Nazitysklands deportering av judar till koncentrationsläger. Jämfört med dessa flyttningar lämnar t ex politisk flykt undan förföljelse ändå ett visst utrymme för egna beslut. Den som flyttar av ekonomiska skäl har ytterligare manöverutrymme då det ofta i princip är möjligt att stanna och överleva, men framtidsutsikterna synes vara bättre någon annanstans. När vi så närmar oss den andra änden av spektrumet har vi att göra med flyttningar av andra icke tvingande skäl, t ex flyttningar av livsstilsskäl (t ex en önskan om att bo i en storstadsmiljö) eller familjeskäl (t ex att flytta till sin älskade). Allt eftersom vi rör oss längs detta spektrum från tvång eller flykt till livsstilsflyttningar tenderar också flyttningarnas längd att förändras. Andelen flyktingar är större bland långväga internationella migranter (därmed inte sagt att de flesta flyktingar flyttar långt) medan livsstils- och familjerelaterade flyttningar dominerar helt bland kortväga flyttning (t ex inom en och samma stad). Att i praktiken slå fast enskilda flyttningars positioner längsmed detta spektrum är mycket vanskligt. Det beror på svårigheterna i att fastställa människors faktiska flyttmotiv. Man kan förvisso alltid fråga dem, och oftast få ett svar, en motivering. Människor kan emellertid medvetet eller omedvetet dölja sina faktiska motiv. Dessutom kan det ifrågasättas i vilken utsträckning flyttarna själva faktiskt explicit känner till sina bevekelsegrunder. Många flyttar t ex till Uppsala för att studera, men handen på hjärtat är det undervisningen, studentlivet, sociala normer, en önskan att komma bort från uppväxtorten, familjetraditioner, en etablerad bekantskapskrets eller något annat skäl som ligger bakom? Eller är det kanske flera faktorer i en svårutredd blandning En kompletterande metod att undersöka flyttmotiv innebär att flyttarnas attribut kartläggs ( t ex med utgångspunkt i registerdata) och analyseras. Finner man t ex att alla flyttare från en viss plats är arbetslösa ligger det nära till hands att tro att arbetslöshet spelar en roll för att förklara varför människor flyttar därifrån. Svårigheterna att nå kunskap om flyttmotiv har gett utrymme åt olika en rad olika teoribildningar på såväl individnivån som på meso- och makronivåer avsedda att förklara flyttbesluten. Dessa lämnas dock därhän i denna framställning. Vad gäller inrikes flyttningar i Sverige har det nyligen på basis av enkätstudier med fasta svarsalternativ hävdats att de arbetsmarknadsrelaterade (ekonomiska) skäl man tidigare har trott dominera den mellanregionala flyttningen inte svarar för mer än procent av flyttningarna. Med öppna enkätfrågor blir dock resultatet annorlunda. Det man nog ändå kan vara överens om är att de arbetsmarknadsrelaterade skälens betydelse har minskat över tid. Det är också vad en jämförelse mellan flyttstatistik och statistik över antal ledigförklarade 19

20 arbetstillfällen visar. Denna utveckling har skett i takt med att pendlingsmöjligheterna har förbättrats och möjligen också att boendet i sig tillmäts allt större betydelse. Det allmänna bilinnehavet och det faktum att allt fler har arbeten med någon form av flextid innebär att möjligheterna att arbeta på en annan plats än man bor har ökat. Det har samtidigt hävdats att boendet (inklusive boendemiljön) har utvecklats från ett livsnödvändigt bihang till arbetet till något meningsbärande och identitetsskapande. Ålderstransitionen Allteftersom en befolkning rör sig igenom den demografiska transitionen kommer också dess sammansättning i termer av ålder (och vanligtvis också i andra avseenden) att förändras. Detta kan illustreras med att dess så kallade befolkningspyramid kommer att genomgå en metamorfos och anta andra former än en pyramid. För Sveriges del illustreras detta med figur 11. Staplarnas olika färgnyanser illustrerar tre olika åldersgrupper. Vi ska återkomma till grunden för denna indelning Figur 11 Sveriges befolkningssammansättning vid några olika tidpunkter

21 Befolkningspyramiderna i figur 9 illustrerar sammanfattningsvis hur svenskarnas genomsnittsålder stiger. År 1860 var Medelsvensson 27 år gammal, varpå genomsnittsåldern successivt ökar och passerar 40 år i början av 2000-talet. Detta har ibland beskrivits såsom att det på den demografiska transitionen följer en ålderstransition. År 1860 är befolkningen stadd i tillväxt, men de oproportionellt många 0-4-åringarna avslöjar den höga spädbarnsdödligheten talets befolkningstillväxt syns i 1890 års pyramid som har svällt betänkligt jämfört med Ändå har alltså hundratusentals människor emigrerat under denna period. Pyramidformen kvarstår dock, något som indikerar att åldersstrukturen däremot är tämligen oförändrad års pyramid vittnar däremot om att Sverige har lämnat den andra fasen i den demografiska transitionen. Födelsetalen faller nu snabbare än dödstalen. Som en följd av att de två komponenterna har bytt roller har inte längre den yngsta generationen störst numerär. På 1920-talet utmärker sig istället tonåringarna (även om begreppet inte fanns då), födda under 1900-talets första skälvande år. Därmed har också befolkningens genomsnittsålder höjts en aning och Medelsvensson är 31 år gammal. Sverige har tydligt kommit in i ålderstransitionen. Några decennier senare, år 1960, har 1920-talets många tonåringar fyllt 50 år. De syns som ett axelparti i befolkningspyramiden och efter dem har ytterligare midjor och valkar tillkommit. Exempelvis avtecknar sig de idag så uppmärksammade 40-talisterna som en valk i yngre tonåren. (Beteckningen 40-talister till trots är 1940-talets stora årskullar födda under decenniets andra hälft, efter Andra världskrigets slut.) Genomsnittsåldern har stigit till 36 år. År 1990 syns den stora sekelskiftesgenerationen som en skugga av sitt forna jag, högst upp i ålderspyramiden talets andra stora generationer framträder desto tydligare. 20- talisterna befinner sig strax ovanför pensionsstrecket, 40-talisterna har just fyllt 40 år, 60- talisterna är kring 25 år gamla och längs ner i pyramiden skönjer man den babyboom som kulminerade just år I princip utmärker sig samma generationer i 2010 års pyramid, men 40-talistgenerationen som befinner sig kring pensionsåldern har så smått börjat åderlåtas av dödsfall samtidigt som de yngre generationerna har ökats på av invandring. 21

22 Utifrån denna exposé torde det vara uppenbart att Sveriges demografiska förutsättningar för samhällelig utveckling har varierat en hel del under de gångna 200 åren. I egenskap av sin numerär tog exempelvis barnen stora delar av de samhälleliga resurserna (mätt som både tid och pengar) i anspråk under 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet. På 1920-talet blev konkurrensen på arbetsmarknaden hård när så många unga vuxna samtidigt skulle etablera sig där. En sista våg av utvandring till Amerika kom att fungera som ventil. År 1990 debatterades kommunernas misslyckanden att uppfylla målet om barnomsorg till alla, ett bakslag som kan förstås mot bakgrund av detta års befolkningspyramid. Med befolkningspyramidernas hjälp kan alltså Sveriges moderna historia till stora delar sättas in i ett sammanhang av demografiska förutsättningar. Efter dessa exempel ska vi särskilt fokusera på dess betydelse för ekonomisk utveckling. Skälet är att det är ett område där forskningen är hyggligt etablerad. Ålderstransitionen och förutsättningar för ekonomisk utveckling Bakgrunden till sambandet mellan en befolknings ålderssammansättning och dess förutsättningar för ekonomisk tillväxt består förstås i att vi människor är försörjare under vissa åldrar och själva blir försörjda under andra en solidaritet mellan generationer som är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna överleva men med åldertransitionen förändras balansen mellan försörjare och försörjda. Som barn är vi beroende av att andra människor försörjer oss. Detta gäller också vanligtvis de äldsta individerna i ett samhälle. Däremellan, mitt i livet är vi däremot som regel nettoförsörjare. Genom skattesystemens och olika typer av frivillig omfördelning mellan generationerna bidrar vi då till alla samhällsmedborgares försörjning. Därför spelar det en roll för försörjningsbördan hur befolkningen är fördelad mellan åldrarna. Att beräkna den s k beroendekvoten är ett grovhugget sätt att mäta detta. Beroendekvoten beräknas helt enkelt som den andel av befolkningen som är för unga eller för gamla för att arbeta (t ex 0-17 eller 65- år). Beräknad på detta sätt är den andel av befolkningen som är beroende i Sverige år 2005 ungefär 38 procent. Figur 12 Produktionsöverskott över livscykeln mätt som arbetsinkomst minus konsumtion, som andel av arbetsinkomsten vid år Sydkorea Sverige USA Källa: Baroni m fl

23 Beroendekvoten är enkel att beräkna. Det är dock lätt att inse att det är ett tämligen trubbigt mått eftersom det inte alls beaktar att de generationer som rör sig genom livets olika åldrar steglöst förflyttas mellan perioder präglade av beroende och nettoförsörjarning. Förhållandet som illustreras av Figur 12 har belagts i alla tänkbara typer av mänskliga samhällen och förefaller alltså vara universellt. Som framgår är vi i själva verket den period i början av livet när vi är nettokonsumenter, d v s då andra samhällsmedlemmar försörjer oss (främst föräldrar och andra skattebetalare) ganska lång. Först någonstans mellan 20 och 30 års ålder övergår de flesta av oss själva till att bli nettoförsörjande, skattebetalare och kanske föräldrar. Inledningsvis är bidraget ganska blygsamt, men senare mellan 40 och 60 års ålder bidrar man till samhällets försörjning i stor omfattning. När man lämnar förvärvsarbetslivet blir man åter nettokonsument, d v s beroende av att andra samhällsmedlemmar svarar för ens försörjning. Ju äldre man sedan blir, desto större blir produktionsunderskottet. I strikt ekonomiska termer kan vi konstatera att riktigt gamla människor genomsnittligt har en konsumtion som överstiger allt som en genomsnittlig person i 50-årsåldern jobbar ihop. Förklaringen ligger här främst i kostsamma vårdinsatser. Figurens budskap är alltså att också befolkningens fördelning inom de åldersspann är man är beroende/oberoende av andra samhällsmedlemmars försörjning måste beaktas. Notera också att det inte spelar någon roll om de huvudsakligen är offentligt (som i Sverige) eller privat (som i Förenta staterna) finansierade och att Sydkoreas pensionärer uppenbarligen inte är lika välbeställda som sina svenska och amerikanska likar! Utifrån detta förhållande kan vi också utveckla våra tolkningar av pyramiderna i Figur 11. Staplarnas färgschatteringar illustrerar vilka åldersgrupper som befinner sig över respektive under ±0-strecket i Figur 12. Vi vet nu dessutom att år är den ålder när människors produktionsöverskott kulminerar och att underskottet är störst i de allra äldsta åldrarna. Demografin ska förstås inte ses som en determinerande faktor, men däremot som en faktor som i hög grad styr förutsättningarna för utvecklingen. Det står alltså klart att förutsättningarna för ekonomisk tillväxt är särskilt goda under den period när den första stora generationen når åldern år samtidigt som de äldsta åldersgrupperna ännu är små och barnaskarorna har minskat genom fallande fruktsamhetstal. Låt oss så återvända till pyramiderna i Figur 11. Under 1800-talet var över 40 procent av befolkningen yngre än 20 år. Samtidigt befinner sig mindre än 20 procent av befolkningen i de åldrar där produktionsöverskottet är som störst (40-60 år). Försörjarna har i detta läge fullt upp med att försörja sina barn. Förutsättningarna för tillväxt är dåliga. Under 1900-talets gång kommer situationen emellertid att förändras. Kring 1960 är de idealiska för tillväxt. Pensionärerna är ännu få, andelen barn och unga (<20 år) har fallit till 30 procent samtidigt som andelen befolkning i de åldrar där produktionsöverskottet toppar närmar sig en tredjedel. Dessa s k rekordår när Sveriges BNP årligen växte med 4-6 procent präglas alltså av en demografisk situation som är mycket fördelaktig för ekonomisk tillväxt. Till 1990 har läget försämrats. Andelen åringar minskar samtidigt som andelen pensionärer växer från 12 till 18 procent av befolkningen. Däremot faller andelen unga från 30 till 25 procent. Under 1990-talet andra hälft och in på 2000-talet förbättras läget igen. Också den svenska ekonomins relativa välmående i början av 2000-talet stämmer väl överens med vad som är att vänta i termer av demografiska förutsättningar. 23

24 Fig 13 Förväntad svensk tillväxt utifrån förändringar i befolkningens ålderssammansättning (svart kurva) och i verkligheten (grå kurva). Källa: Lindh 2002 Faktum är att det går att visa på en god överensstämmelse mellan tillväxt och demografiska förutsättningar över huvud taget. Figur 13 illustrerar den faktiska BNP-tillväxten i Sverige samt den tillväxt som vore att förvänta i enlighet med en skattad modell som tar sin utgångspunkt i hur befolkningens fördelning över olika åldrar förändras. Den åldersstrukturbaserade modell som har använts här prickar i stort sett in utvecklingen även om den inte fångar upp konjunktursvängningarna. Även den skeptiskt lagde måste konstatera att här finns en tydlig empiriskt samvariation. Motsvarande figurer har tagits fram också för andra länder och landsdelar. I klartext innebär detta att man med ett ögonkast på ett lands eller en regions befolkningspyramid kan säga en hel del om dess förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Figur 14 illustrerar hur befolkningspyramiderna ser ut i början av talet i några länder som befinner sig i olika faser av den demografiska transitionen och ålderstransitionen. Fig 14 Befolkningspyramid i fyra länder i olika faser av ålderstransitionen Kamerun Iran

25 Kina Italien Källa: FN Kamerun har en befolkningsstruktur som påminner om en pyramid. Barnen och de unga är många och befolkningen stadd i tillväxt, men de oproportionerligt många 0-4-åringar reflekterar en hög barnadödlighet snarare än en plötslig babyboom under det nya seklets fem första år. Läget påminner om Sverige under 1800-talet (jämför Figur 11). Iran visar år 2005 tydliga likheter med Sverige år Befolkningen är en god bit på väg genom den demografiska transitionen, såväl dödstal som födelsetal har börjat sjunka och liksom en generation som är större än både föregående och efterkommande föddes i Sverige strax efter sekelskiftet 1900 har samma sak hänt i Iran under 1980-talet. Denna generation var i 20-årsåldern år Ytterligare en likhet med 1920-talets Sverige är en utvandringsvåg. Befolkningsstrukturen i vår tids Kina har likheter med Sverige under rekordåren. Den demografiska utväxlingen är dock ännu större eftersom Kina under 1970-talet radikalt lade om sin familjepolitik. Efter att ha uppmuntrat barnafödande under och 1960-talen beslutades om den så kallade enbarnspolitiken i slutet av 1970-talet. Kinas summerade fruktsamhetstal ligger idag en bra bit under reproduktionstalet vilket indikerar att Kina är på väg ut ur den demografiska transitionen. Som en följd finns en oproportionellt stor andel av Kinas befolkning idag i de nettoproducerande åldrarna och BNP-tillväxten är hög. Italien har sedan länge avslutat den demografiska transitionen och under gångna decennier skördat de ekonomiska frukterna av den påföljande ålderstransitionen. Idag kan dess befolkning förefalla att vara på väg in i en andra demografisk transition. Fruktsamhetstalen har varit långt under reproduktionsnivån i flera decennier. Nästan vartannat barn saknas och som en följd åldras befolkningen idag mycket snabbt. På kort sikt är detta ekonomiskt fördelaktigt eftersom samhället (oavsett om betalningen sker privat eller offentligt) sparar in stora resurser när antalet barn som ska försörjas faller så drastiskt. De senaste åren har emellertid andelen pensionärer blivit större än andelen unga. Just detta empiriskt stabila förhållande mellan en befolknings fördelning över olika åldrar och ekonomisk tillväxt används som utgångspunkt när ekonomiska långtidsprognoser görs på basis av befolkningsutvecklingen. Men sådana prognoser förutsätter ju i sin tur att befolkningen kan skrivas fram. 25

26 Befolkningsframskrivning Så har vi diskuterat sambandet mellan en befolknings åldersstruktur och förutsättningarna för samhällelig utveckling i några avseenden. Vi har sett prov på hur forskare inom detta fält har modellerat sambanden på ett så exakt sätt som möjligt (Figur 13), men här begränsar vi den huvudsakliga framställningen till det principiella planet. Vi har då konstaterat att man redan genom ett ögonkast på en befolknings åldersfördelning kan skaffa sig en ganska bra uppfattning om dess utvecklingsförutsättningar. Eftersom en befolknings sammansättning med hyggligt resultat låter sig skrivas fram i tiden ligger det nära i tanken att framställa framtida befolkningspyramider och utifrån dem uttala sig om förutsättningarna för framtida samhällsutveckling. Härnäst ska vi därför se närmare på hur det går till att göra en befolkningsframskrivning (t ex av de slag som presenterades i början av detta alster; d v s Figur 2 och 3). En befolkningsframskrivning drar nytta av det faktum att en befolkning byts ut mycket långsamt. Med Sverige som exempel har vi kunnat konstatera att ungefär en procent av befolkningen dör varje år, men ersätts ungefär lika många nyfödda barn. Dessutom emigrerar mellan en tredjedel och en halv procent av befolkningen, en andel som dock vägs upp (och mer därtill) av immigration. Sammantaget innebär detta att befolkningen till över 98 procent från ett år till ett annat består av samma individer. Alla dessa individer har emellertid blivit ett år äldre. Det är förvisso ett trivialt konstaterande, men icke desto mindre mycket användbart. Eftersom de olika årskullarna är olika stora (jämför t ex diskussionen om de många 40-talisterna men de få 50-talisterna) innebär det att befolkningens ålderssammansättning från ett år till ett annat till över 98 procent är helt förutsägbar! Så kan vi t ex inom dessa ramar räkna ut hur många 20-åringar vi kommer att ha i Sverige nästa år om vi tar reda på hur många 19-åringar vi har i år. Med kännedom om hur fruktsamhet, dödstal och migration har fördelat sig på olika åldrar och kön i gången tid kan man också göra hyggliga antaganden angående de knappt två procent som återstår. När man gör en befolkningsframskrivning börjar man med att fördela befolkningen på dess olika åldrar och kön. Man utgår alltså från färskast möjliga befolkningsdata och fördelar befolkningen på drygt 200 grupper, en för varje årsklass kvinnor och en för varje årsklass män. För att skriva fram befolkningen ett år låter man varje grupp bli ett år äldre och antar att en viss andel av varje grupp kommer att flytta eller dö. Dessa andelar kan antingen baseras på kända data från gången tid (t ex applicerar man föregående års dödstal med utgångspunkt i antagandet att det inte förändras) eller så kan man laborera med andra antaganden (t ex hämta dödstal från ett något annat land, en period när en epidemi härjade eller gissa vilt). Genom antaganden om åldersspecifika fruktsamhetstal beräknar man på samma vis antalet födda barn som läggs till som nästa års 0-åringar (en position som har blivit ledig eftersom föregående års 0-åringar har åldrats ett år och sålunda gjorts till 1-åringar). Till sist måste man också göra antaganden om inflyttning. När en befolkning har skrivits fram ett år upprepar man samma procedur för att nå ytterligare ett år framåt, o s v. Befolkningsframskrivningen är alltså en rent mekanisk övning vars resultat är avhängiga de antaganden man förser den med. Den ger med andra ord inte några exakta besked om framtiden, utan kan snarare förstås som ett verktyg för att på ett kontrollerat sätt undersöka vilka följder ett visst antagande får. Genom att variera antagandena kan man använda en befolkningsframskrivning som en slags experimentlåda och besvara frågor av typen vad skulle hända med befolkningen om Sveriges fruktsamhet skulle sjunka till samma nivå som i Italien ; hur skulle befolkningsutvecklingen påverkas av en svår pandemi om vi antar att den ger samma följder för dödligheten som spanska sjukan (dödlig influensa som härjade i 26

27 slutet av 1910-talet) ; hur skulle befolkningsutvecklingen i kommun X påverkas av att dess största industri lades ned givet att effekterna blir som de blev i en grannkommun där just detta hände härom året ; etc. Ju längre fram i tiden man skriver fram befolkningen, desto osäkrare blir de antaganden man gör samtidigt som antagandenas betydelse för slutresultatet ökar. Framskrivningens osäkerhet ökar också med den geografiska detaljnivån eftersom migrationskomponenternas betydelse som framggick i migrationsavsnittet ökar med denna. Den 98-procentiga säkerheten som nämnts på nationell nivå i Sverige krymper alltså snabbt till 90 procent när man börjar laborera med mindre kommuner och blir ännu lägre när det gäller kommundelar. Förutom denna geografiskt relaterade osäkerhetsfaktor är det generellt svårare att göra välgrundade antaganden rörande migrationssannolikheter än för fruktsamhets- och dödstal. Migrationen fluktuerar mycket mera än de naturliga komponenterna och hänger i viss utsträckning samman med extremt svårbedömda saker, t ex framtida flyktingkatastrofer eller industrinedläggningar. Det vanligaste sättet att hantera dessa osäkerheter är att framställa flera alternativa framskrivningar. Vanligtvis gör man en basframskrivning som grundas på de antaganden som bedöms som mest rimliga. Basframskrivningen kompletteras därefter med t ex en maxoch en min- framskrivning som baseras på alternativa antaganden. Ett alternativt sätt att hantera osäkerhetsproblemen innebär att man gör stokastiska framskrivningar, framskrivningar där man beaktar fluktuationerna i de komponenter vars storlek ska antas och som ger resultat i termer av ett visst intervall inom vilket resultatet bör ligga givet antagandena. Denna metod kan sägas vara under utveckling och har hittills mest använts i forskarkretsar snarare än i tillämpad i samhällsplanering. Nåväl, när man väl har skrivit fram en befolkning fördelad på ålder och kön har man också underlag för att framställa en befolkningspyramid eller en kurva över en specifik åldersgrupp kommer att utvecklas givet antagandena. Detta exemplifieras i Figur 15 som torde vara till nytta för att bedöma allt ifrån behovet av högre utbildning, det potentiella kundunderlaget för att driva diskotek eller hur stökiga lördagskvällar som är att vänta på en viss plats. Figur 15 Antal 16- och 20-åringar i en mindre kommun i Västsverige och enligt befolkningsframskrivning åringar åringar Utifrån den beräknade framtida befolkningssammansättningen (som alltså kan åskådliggöras i en befolkningspyramid) kan man också beräkna ekonomisk tillväxt, miljöbelastning eller 27

28 risk för politisk oro givet historiskt påvisbara samband mellan en likartad åldersstruktur och samhälleliga förutsättningar. Befolkningen och samhället i framtiden Redan inledningsvis kunde vi konstatera att jordens befolkning i sin helhet ännu växer, men i FNs framskrivning antas stabilisera sig strax över 10 miljarder invånare under 2000-talets andra hälft (Figur 2). Vi har också dryftat de skäl som finns för att tro på en sådan utveckling, nämligen de fall i fruktsamheten som har noterats och som indikerar den demografiska transitionens tredje fas. Som konstaterats finns förvisso också hot mot FNs bedömning, men åtminstone i flertalet av världens s k utvecklade länder har fruktsamhetsnedgången redan inträffat. (Detta är närmast definitionsmässigt eftersom det finns en koppling mellan fallande fruktsamhet och utvecklingsmöjligheter). Det är framför allt dagens fattiga länder som ännu uppvisar höga fruktsamhettal. Följaktligen kam man räkna med att den andel av jordens befolkning som har sina rötter i dessa länder kommer att öka. Utifrån antagandet att återstoden av världens länder följer den etablerade banan genom den demografiska transitionen kommer också de in i den ålderstransition som förändrar deras utvecklingsförutsättningar steg för steg. Låt oss återvända till de fyra länder vi skärskådade i Figur 14 och undersöka deras situation om 20 år som den framstår i FNs framskrivningar. Figur 16 illustrerar dessa länders befolkningspyramider år Fig 16 Befolkningspyramider 2025 enligt FNs mediumframskrivning Kamerun Iran Kina Italien Källa: FN 28

29 Enligt FNs framskrivning har kommer Kameruns befolkning att växa med 40 procent fram till år Fruktsamheten som kulminerade kring år 1980 väntas dock falla och vara under 3 barn per kvinna. Som en följd väntas andelen barn och unga i befolkningen minska vilket borde lätta försörjningsbördan. Andelen åringar är dock ännu tämligen liten (kring 16 procent av befolkningen). Även Irans befolkning väntas växa, men långsammare än i Kamerun. Fruktsamheten väntas falla till 1,85 barn per kvinna (d v s lägre än i Sverige år 2010). Barnen kommer i så fall att utgöra en allt mindre andel av befolkningen och andelen pensionärer är ännu liten. En stor del av befolkningen befinner sig i förvärvsaktiv ålder. Irans åldersstruktur år 2025 liknar dagens Kina. Förutsättningarna för snabb ekonomisk tillväxt är alltså goda. Om landets politiker förmår nyttja dem tar landet ett stort steg mot välstånd under 2020-talet. I Kina väntas befolkningens genomsnittsålder ha stigit rejält fram till Andelen barn har minskat samtidigt som den andel av befoklkningen som är i förvärvsaktiv ålder har ökat än mer. Detta innebär stora möjligheter till en fortsatt god ekonomisk utveckling. Samtidigt har andelen äldre (65+ år) fördubblats sedan 2005 och landets än fler 50- och 60-talister närmar sig ålderdomen I FNs framskrivning har Italien trots nettoinvandring drabbats av befolkningsminskning mellan 2005 och Andelen barn i befolkningen har minskat ytterligare. Andelen människor i nettoproduktiv ålder har också minskat, men framför allt i termer av 20- och 30- åringar. Samtidigt beräknas var fjärde Italienare vara ålderspensionär år 2025 vilket motsvarar en skaplig ökning sedan 200-talets början. Förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Italien är på väg att försvåras, men den verkliga utmaningen kommer på 2030-talet då den sista stora generationen Italienare ska pensioneras. De generationer som skulle kunna ha tagit över arbetsuppgifterna efter dem som pensioneras och som brukar dra merparten av försörjningslasset i samhället saknas i förfärande hög grad. De som kan antas vara på väg att etablera sig i förvärvsarbetslivet är avsevärt färre än de som lämnar det. Figur 17 Framtida BNP per capita i ett urval länder prognostiserad med utgångspunkt i FNs nationella befolkningsframskrivningar 29

30 Källa: Malmberg and Lindh 2004 Figur 17 sammanfattar den ekonomiska utveckling som är att vänta under kommande decennier i några länder utifrån FNs befolkningsframskrivningar och en modell av samma slag som prickade in Sveriges ekonomiska utveckling under 1900-talets andra hälft (Figur 13). Sveriges framtid som den ter sig ifrån en befolkningsgeografisk utgångspunkt Också Sveriges befolkningspyramid kommer självfallet att förändras. Den demografiska situation som Sverige (och andra likartade länder) är på väg mot brukar ibland benämnas avancerat åldrande. Medellivslängden stiger med ett par år för varje decennium som går. Tillsammans med det faktum att fruktsamhetstalet ligger under reproduktionsnivån bidrar detta till att befolkningspyramidens tyngdpunkt förskjuts uppåt. Figur 18 visar hur befolkningspyramiden kommer att se ut i framtiden, enligt SCBs beräkningar. Jämför gärna med Figur 11. Figur 18 Befolkningspyramider för Sverige i framtiden enligt SCBs framskrivning Som framgår väntas ålderstyngdpunkten fortsätta att förskjutas uppåt. Befolkningen åldras. En allt större del av befolkningen kommer att vara gamla, men pensionsåldern kan regleras genom politiska beslut och som framgick i Figur 12 är det framför allt de riktigt gamla som är resurskrävande i samhället. Emellertid sammanfaller inte denna period i livet med någon specifik ålder. Snarare handlar det om de sista åren i livet då många är mycket vårdkrävande. Med stigande medellivslängd förskjuts dessa år till allt högre åldrar. Figur 19 åskådliggör hur stor andel av befolkningen som befinner sig i sina tre sista levnadsår enligt historiska data och SCBs befolkningsframskrivning. Som framgår av Figur 19 har den andel av befolkningen som lever sina tre sista år minskat kontinuerligt sedan 1980-talet. Eftersom den andel av befolkningen som befinner sig i förvärvsarbetsför ålder samtidigt har ökat har förutsättningarna för ekonomisk tillväxt varit särdeles goda. Som framgått håller emellertid en stor kohort (40-talisterna) på att pensioneras. Och som framgår av Figur 19 beräknas de i hög grad befinna sig i sina livs slutskeden under 2020-talet, med ökad belastning på vårdsektorn som följd. 30

31 Figur 19 Andel av befolkningen i sina tre sista levnadsår 3,5% 3,0% 2,5% 2,0% 1,5% 1,0% 0,5% 0,0% Den beräknade ekonomiska utvecklingen framgår av Figur 17. Som framgår finns anledning att vänta sämre ekonomiska tider, men det finns knappast skäl att måla upp dystopiska framtidsbilder. Att döma av figuren kommer ekonomin att fortsätta att växa åtminstone till år Dittills är det tillväxtens takt som sjunker. Först därefter börjar en långsam utförsbacke, enligt denna prognos. De lägen länder som Sverige och i ännu högre grad Italien står inför på och talen har ibland föranlett diskussioner om att åter tillåta och uppmuntra arbetskraftsinvandring. Detta förutsätter förstås att människor från andra länder fortsätter att söka sig till Sverige, något som man åtminstone inte kan ta för givet. Vi har kunnat konstatera att Sverige gick från en situation med arbetskraftsutvandering på 1920-talet till arbetskraftsinvandring bara några decennier senare och att ålderstransitionen satte viktiga förutsättningar för detta ekonomiska under. Vi har också sett land efter land gå igenom denna fas under den tid som har förflutit sedan dess. Om också länder som t ex Iran och Mexiko tar samma utvecklingsväg kan man likaväl tänka sig att Iranier och Mexikaner föredrar att verka i sina hemländers unga dynamiska ekonomier istället för att söka sig till ett de Europeiska länderna som å ser ut att komma vara präglade av avancerat åldrande. Till sist bör åter understrykas att framtiden inte är determinerad. Möjligheterna att Iran och Mexiko slår in på en annan demografisk utvecklingsbana kan förstås inte uteslutas. Till frågan om hur många som kommer att vilja flytta till Europa på 2020-talet ska läggas det faktum att kampen om arbetskraften rimligen kommer att hårdna i takt med att den globala befolkningstillväxten bromsas upp på allvar. Många länder framförallt i Europa kommer att ha minst lika stora behov av arbetskraftsinvandring som Sverige och t ex i Japan antas miljontals invandrare behövas under kommande decennier. En sida av den framtida befolkningsutvecklingen och dess sammanhängande förutsättningar för samhällsutveckling som inte har uppmärksammats lika mycket är de regionala variationerna. Detta kan tyckas märkligt eftersom den som planerar någon verksamhet som regel gör det med en viss plats i åtanke. Exempelvis är de företag i Kiruna som har behov av en viss typ arbetskraft ju intresserade av i vilken utsträckning den finns tillgänglig i eller inom pendlingsavstånd från Kiruna. Den nationella bilden är rimligen inte oviktig, men långtifrån så viktig som den regionala. Figur 20 illustrerar befolkningsläget år 2010 och 2025 i tre typer av svenska regioner. De antaganden som ligger till grund för framskrivningarna innebär att flyttmönstren fortgår på samma vi som i början av 2000-talet och att fruktsamhet och dödlighet utvecklas på samma vis som SCB antar i sina rikstäckande framskrivningar. 31

32 Figur 20 Befolkningspyramid 2010 och 2025 (enligt framskrivning) i en svensk storstadsregion Storstadsregionerna har redan idag en fördelaktig befolkningssammansättning genom att en oproportionerligt stor andel av befolkningen befinner sig i förvärvsaktiv ålder. Till år 2025 väntas en befolkningstillväxt till följd av både nettoinflyttning och ett födelseöverskott som har sin bakgrund i de många unga vuxna invånarna. Som framgår väntas inflyttningen föra ytterligare ett antal tusen unga vuxna till storstadsregionerna. Storstadsregionerna kommer att drabbas av åldrandet tämligen måttligt. Landets övriga delar kommer att drabbas desto hårdare. Generellt sett kan man säga att ju mindre region desto hårdare drabbad. Figur 21 Befolkningspyramid 2010 och 2025 (enligt framskrivning) i tio medianregioner i Sverige Befolkningen i de tio regioner som flockas kring medianregionen har idag en tämligen skev ålderssammansättning. Framför allt saknas många unga vuxna. Förklaringen till detta står att söka i migrationsmönstren. De har helt enkelt flyttat. Däremot är det välbeställt med äldre förvärvsarbetande. Till 2025 väntas befolkningen minska något i dessa regioner, men framförallt förändras ålderssammansättningen. Den stora grupp 40-talister som är överrepresenterad i dessa regioner har pensionerats och gett upphov till en tämligen topptung befolkningspyramid. Å andra sidan har andelen barn minskat. 32

33 Figur 22 Befolkningspyramid 2010 och 2025 (enligt framskrivning) i de tio svagaste regionerna Befolkningspyramiden i de tio regioner med svagast befolkningsutveckling i landet har år 2010 ett utseende som påminner om medianregionens, men skevheten är större. Andelen 65+ är redan idag stor och andelen unga vuxna extremt liten. Som en följd kommer födelseunderskotten att växa. Tillsammans med en ytterligare nettoutflyttning av unga vuxna kommer befolkningen att minska och bli väldigt topptung. Befolkningspyramiden i dessa regioner år 2025 måste nog ses som rent teoretisk. Ett lokalsamhälle med en så skev åldersstruktur kan knappast fungera. Skattebasen är mycket urholkad samtidigt som behoven av samhälleligt stöd är stora. Teoretiska beräkningar visar att det är tveksamt huruvida arbetskraften över huvud taget skulle räcka till att utföra de mest elementära arbetsuppgifterna. Det är svårt att se några andra möjliga lösningar än migration, antingen en inflyttning av unga vuxna eller en utflyttning av äldre. Frågan är dock vilka förutsättningarna för detta är (jämför diskussionen om migration ovan). Avslutning Vi har nu sett på befolkningsgeografins inneboende logik och hur denna kan användas för att beräkna befolkningens framtida utveckling. Eftersom befolkningen i hög grad sätter förutsättningarna för samhällelig utveckling mera allmänt är befolkningsframskrivningen ett utmärkt instrument för att analysera vad framtiden bär i sin famn och förbereda sig för dessa utmaningar. Och det är ju exakt vad samhällsplanering handlar om. Referenser Baroni, E, m fl (2008) National Transfer Accounts FN (2011) World population prospects : The 2010 revision population database esa.un.org/unpp (nedladdad ) Lindh, T (2002) Befolkningens åldersstruktur och ekonomin. I: Befolkning och välfärd, Institutet för Framtidsstudiers skriftserie: Framtidsstudier nr 4 Malmberg, B and T Lindh (2004) Demographically based global income forecasts up to the year 2050 Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2004:7 Statistiska centralbyrån (2011) Sveriges statistiska databaser, (nedladdat ) 33