Klinik, forskning och kommunalisering

Transkript

1 Karolinska Institutet tar en anamnes på: Klinik, forskning och kommunalisering 1 Vittnesseminarium om Karolinska Sjukhusets forskningsverksamhet i samband med sjukhusets bortglömda 75 års jubileum Normark (red.)

2 2

3 3

4 4

5 5 Karolinska Institutet tar en anamnes på: Klinik, forskning och kommunalisering Seldingerrummet WikiKSgruppen Eugeniahemmet, Karolinska Sjukhuset Redaktör: Daniel Normark Layout: Marie Oscarsson Utgivare: Karolinska Institutet Enheten för Medicinens Historia & Kulturarv Daniel Normark KI kultur vittnesseminarieserie nr 8 ISBN: December 2017 Daniel.Normark@ki.se Tryck: e-print AB, Stockholm

6 6

7 7 Karolinska Institutet tar en anamnes på: Klinik, forskning och kommunalisering Seldingerrummet WikiKSgruppen Eugeniahemmet, Karolinska Sjukhuset Medverkande: Moderator: Karin Harms-Ringdahl Bertil Hamberger Olof Ljungström Göran Holm Håkan Eriksson Gunilla Bolinder Kerstin Hagenfeldt Marc Bygdeman Jan Lindsten Karl Alexanderson Daniel Normark

8 8

9 9 INNEHÅLL Jubileet som kom av sig...11 Karolinska sjukhuset/institutet enhet eller ej?...15 Vittnesseminarier vid institutet: KI tar en anamnes på...17 Deltagarpresentationer...19 Forskningsorganiseringsutredningarna vid KS...33 Landstingskommunaliseringen...39 KI-HSN: samarbetsorganet...40 Vård Stockholms koncentration av forskningsresurser...43 Forskare på KS: kliniknära laboratorier...44 Gråzonsutredningen...47 B-ledigheter: sabbatsterminerna som försvann...49 Sjukgymnaster i kläm...50 Sjukhusets lokaler...51 Kliniska forskningslaboratorium - enhetstankens pånyttfödelse...53 Delaktighet och hastighet på forskningsfronten...55 Hur har klinikorganisationen förändrats?...57 Centrum för Molekylär Medicin (CMM)...59 Att ta lån på en fastighet...61 Byggnader och komplexa laboratorier...63 NUU-nämnden...65 Styra vård med utbildning och forskning...69 Byggnader med ledarskap...70 Utbildningsplaner och vårdcentraler...72 Spridda tjänster - kommunalt eller statligt...74 Nordvästra sjukvårdsområdet...78 Början på slutet eller slutet på början - en dialog?...84

10 10

11 11 Jubileet som kom av sig Gunilla Bolinder De här exemplen som vi har framför oss, som bland annat Jan Lindsten ligger bakom, en snabb exposé över allt som har sitt ursprung på och vid Karolinska Sjukhuset som seldingertekniken, pacemakern och titthålskirurgin och flera, så jag har radat upp alla här. Så att ni kommer ihåg allt som har haft ett värde för hundratusentals människor runt om i världen just nu och där Karolinska Sjukhuset bidragit med. Så hissa flaggan idag när sjukhuset fyller 75 år. Denna information skickade jag till kommunikationsdirektören och så skickade jag en kopia till vår VD och vice VD på sjukhuset, men jag har inte hört ett knyst. Är det någon som har sett någon flagga? Daniel Normark Vi funderade på det, men vi har inte sett någon flagga heller. Gunilla Bolinder Sedan är det att även Gabrielle Åhlberg Hillert, som föreläste på vårt seminarium om allokering av de nya lokalerna så att hon skulle veta det där, att vi kunde också kanske diskutera när det blir mer nära flytten vad vi kan hjälpa till med. Olof Ljungström Just det, vilket också innebär att det kommer att vara lite för sent, lite för nära inpå flytten innan folk börjar reagera Gunilla Bolinder Jag tror det är just då folk vaknar till liv.

12 12 Olof Ljungström Jo, det är Moment 22 kring det där; kommer du för tidigt så är det ingen som är angelägen och sedan när de är angelägna så finns risken att det är för sent. Gunilla Bolinder Då blir det att stå bredvid containrarna. Olof Ljungström Vi gör vad vi kan i det läget. Marc Bygdeman Hur kommer Karolinska sjukhuset att celebrera 75-årsjubileet? Karin Harms-Ringdahl Inte alls. Olof Ljungström Inte alls, det är det här i så fall. Att vi genomför detta vittnesseminarium är i sig ett firande, ett sätt att markera bemärkelsedagen. Göran Holm Det är vi som är Karolinska sjukhuset. Marc Bygdeman Ja, det har jag alltid förstått, men det är ingen som har trott mig. Karin Harms-Ringdahl Så det här är rebellisk verksamhet.

13 13 Olof Ljungström Ska vi säga någonting. Vi är alltså från enheten för medicinens historia och kulturarv, den historiska enheten på Karolinska Institutet, och initialt tänkte vi att vi kan vara vi våra lokaler i Haga Tingshus, men Gunilla ansåg att nja... Gunilla Bolinder Jag älskar det huset, kom ihåg det. Olof Ljungström Precis, det är ett mycket älskansvärt hus, men Gunilla tyckte det var bättre att vi var på Karolinska sjukhuset ändå och Eugeniahemmet är en del av sjukhuset och dess lokaler. För oss som på något vis försöker upprätthålla kunskapen om det här, försöker förstå vad det här är, vi försöker lära oss detta så är KS och KI en komplicerad tango. De moderna omständigheterna med det delade huvudmannaskapet sätter krokben för det här och käppar i hjulet för det hela tiden, och det är inte bara Landstinget, det är också statens konstruktion med Akademiska Hus. Mycket av det här, med KI och KS går att se i miljön, titta, det är kartor och det är översikter och det är någonting som är förankrat i fysiska miljön, men det här är samtidigt en organisatorisk överbyggnad med olika företag ansvariga för platsen. Locum, formellt sett enligt dagens syn på saken på ena delen. Går vi över på Institutsidan så är det Akademiska Hus, så vi har ett splittrat huvudmannaskap och sedan talar ju inte Locum och Akademiska Hus med varandra heller, men det är fortfarande Karolinska institutet som har professorer insprängda lite överallt. Så vi springer efter och försöker hålla den här förståelen över vad detta är och vad det har varit. När man inte gillar oss så är vi ju imperialister. Vi försöker på något sätt utsträcka Karolinska institutet över allting, det är väl det vi kan misstänkas för. Men historiskt sett så är det här en statlig verksamhet. Går vi tillbaka, det börjar någonstans kring 1912 det här kommer ut, och då beskrivs det som en byggnadsfråga, och då är det Karolinska institutets byggnadsfråga, men det är också den stockholmska sjuk-

14 14 vårdens byggnadsfråga - serafimerlasarettets fråga. Någonstans där så formuleras det som kallas för enhetstanken, och den är ju väldigt logisk egentligen att du ska samlokalisera forskningen, utbildningen och sjukvården; det är tre ben, de stöder varandra, de behöver varandra, de måste vara intimt förbundna med varandra. Problemet är att bara det faktum att du formulerar enhetstanken säger antagligen att det är någonting här som redan kärvar. Det är en form av aspirationell formulering, och det här är redan på 1920-talet. Det är delvis detta kommer till, för redan då bestämdes att det här ska lösas i en viss ordning. Problemet är för stort för att lösa både för sjukvården och för forskningen samtidigt, så man bryter ut sjukvården. Det är anledningen att det är 1940 som sjukhuset invigs. Då har man löst det. Institutet får vänta ytterligare några år, men då har man hållit på i tio år och krigat med Kungliga Byggnadsstyrelsen, för där har man också slagit isär den här ursprungliga ordningen, allting har gått under medicinalväsendets fram till Och då plockas Karolinska institutet ut och stoppas in och läggs till Ecklesiastikdepartementet. Det innebär att då bygger vi nationalsjukhuset Karolinska sjukhuset, och det är nationalsjukhuset. Tyvärr hade vi inte med oss den stora Coffee Table Book, som produceras till öppningen 1940, som hyllar detta nationalsjukhus. Karin Harms-Ringdahl Jag har den. Olof Ljungström Du har den! Vad fint. Den är fantastisk. Någonstans där så den historien ligger bortanför det vi kommer att prata idag om, men den kommer tillbaka, och den är också någonting som landstinget inte är inblandat i. Någonstans där så går det troll i historieskrivningen.

15 15 Karolinska sjukhuset/institutet enhet eller ej? Kerstin Hagenfeldt Får jag fråga Janne en sak. KI:s flytt från Norr Mälarstrand det måste ju ha beslutats i slutet av 30-talet? Daniel Normark Det är samma tanke. Jan Lindsten Det är samtankar som framfördes redan kring1910-talet. Då byggde man fortfarande till på Norr Mälarstrand 1911, men lösningen kom inte förrän man flyttade mellan 1945 och Olof Ljungström Nej, men det faktum att du väljer att lägga det här, det är också en fråga om var stadens gränser går. Kerstin Hagenfeldt Jag har den hemma, jag hade lånat den på KS fackbibliotek. Olof Ljungström Sjukhuset och Institutet, KTH alla är del av samma rörelse, ut från innerstan i centrala Stockholm. För det som ligger här utanför i Solna och norr om det stora vägsystemen kring Stockholms norra utsträckning är statlig mark. Så allting här är statlig mark från början, det är också anledningen att staten valde att lägga det här. Det var mycket enklare att göra detta, för man sålde av de gamla tomterna på de attraktiva adresserna inne i centrala stan, fick mycket pengar för dem och kunde köpa billig mark här ute, som statens dessutom disponerade som man själv ville och inte behövde blanda in Stockholms stad.

16 16 Jan Lindsten Gjorde du någon värdering vad gäller att det fanns två olika huvudmän? Det är klart att det finns komplikationer, men även om du bara hade haft en huvudman hade det inte varit komplikationsfritt. Olof Ljungström Oh ja, de har olika verksamheter i alla fall. Jan Lindsten På hemsidan så har de skrivit ihop det i alla fall i rubriken, eller hur? Olof Ljungström Oh ja, det är enhetstanken som fortsatte att vandra igenom. Karin Harms-Ringdahl Det där är landstinget, det är alltså sjukhuset. Det är inte Karolinska institutet. Relationerna ger ofta uttryck för att man från KI hävdar att att KI äger sjukhuset och sjukhuset tycker inte att KI äger sjukhuset. Där har vi grundkonflikten mellan landstinget och KI, beroende på vilka ärenden det gäller, inte de rent akademiska särskilt mycket, utan kostnader för hur man använder lokaler och vad som är sjukvård och vad som inte är sjukvård, där är det liksom aldrig riktig harmoni.

17 17 Vittnesseminarier vid institutet: KI tar en anamnes på Daniel Normark Nu tänker jag bryta in här, för jag tänker ge en liten kort introduktion om själva metoden, det är nog på sin plats. Det här samtalet kommer att bandas. Den här bandningen kommer jag sedan ta vidare till en person som kommer få sitta och transkribera texten och för över det på papper. Texten på papper kommer sedan skickas ut till alla som är med här, och då äger man det man själv har sagt, så vill man göra ändringar får man jättegärna göra det och göra det på den text där man själv har yttrat sig. Man får man lägga till och dra bort saker och fila och förfina. Så man äger de man själv har sagt, det är man författare till i det avseendet. Ni får även lägga till saker i form av fotnoter, för minnet sviker en ibland och ni kan komma på mer hemma i er kammare. Vi har märkt att vid sådana här tillfällen, att få börja prata om saker tillsammans med andra, väcker många tankar och det är vår förhoppning att det här kommer väcka era tankar och väcka minnen från förr. När väl minnena är väckta så kan det braka iväg och ni kommer på ännu mer saker, och ni går hem och hittar papper, där datumen står mer exakt och då är det väldigt bra ifall ni kan fylla på allt eftersom då texten därmed kan fungera som ett ypperligt källmaterial. Sedan är vår förhoppning också att det här dokumentet blir som en snöboll, dvs. vi börjar rulla den nu, det här är liksom startskottet. Sedan rullar vi bollen och cirkulerar texten till andra, som vi tror borde ha varit med men inte kunde närvara idag, och få de att börja väcka sina tankar och få de att börja komma med sina tankar och funderingar, antingen att vi bandar det eller att vi ber dem skriva ner det, så att den här informationen, den här kunskapen om Karolinska sjukhuset växer på olika sätt, och de processer som vi har varit del utav och nu är med och skapar ett historiskt dokument kring. Det är lite mer de tekniska detaljerna och funktionaliteten i det vi gör.

18 18 Sedan kring själva metoden. Metoden, som vi kallar vittnesseminarium, är en metod som har funnits nu snart i 20 år. Jag brukar använda min far som exempel, som på mitten av 90-talet var med om att FN anordnade sådana här vittnesseminarier, då var det Lessons Learned unit från konflikten i Somalia, och man fick flera inblandade aktörer att berätta om hur det hade varit, vad som gick fel, vad som ändå var bra i processen. Det var ett 30-, 40-tal människor som fick prata om detta och man bandade och dokumenterade det. Det gav ändå tillfälle att faktiskt reflektera kring vad vi skulle kunna vi lära oss genom att tänka på de här processerna. Jag använder ordet processer väldigt mycket i den här lilla korta introduktionen av vittnesseminarium, för det är också en sådan sak som lätt faller mellan stolarna i olika historiska dokument och olika sätt att beskriva och förstå historia. Tittar vi till exempel på forskningsprocessen så är vi duktiga på att presentera det färdiga resultatet och alla kan hylla det och se det, men processen dit kan ofta vara höljd i dunkel. När vi tittar på byggnadsprocesser, så är det samma sak; man ser det färdiga resultatet men man ser inte vägen dit alltid. Man ser inte alla möjligheter som man kompromissade bort eller alla steg där man behövde jämka in andras åsikter eller andras förhandlingar. Ett sådant här öppet samtal som ett vittnesseminarium ger möjlighet till, är ett sådant tillfälle där vi faktiskt kan lyfta upp de här sakerna - hela vägen dit. Målet är inte alltid det viktigaste, men vägen dit säger mycket. För att kunna göra detta så är det också viktigt att vi då funderar på vad som hände, vilka steg som togs, vår inblandning i det hela och inte nog att förglömma, så är det för den stackars människa som sitter och transkriberar det här ganska viktigt att vi nämner vårt eget namn, även om vi kan se vem som är vem, så kommer det inte alltid vara enkelt för den som lyssnar på det här att höra att nu är det Daniel som pratar, osv. Så man säger sitt namn och sedan berättar man vad man ville säga. Jag tänkte faktiskt börja med en kort sak för att komma igång, så tänkte jag att vi kunde gå varvet runt, berätta kort vilka vi är och var vi befann oss under 80-, 90- och 2000-talet, som är de här 30 åren som på något sätt jag hoppas att vi kan täcka med den här processen. Jag tänkte att jag börjar på min högra sida, Karin.

19 19 Deltagarpresentationer Karin Harms-Ringdahl Jag som just slog upp boken Rum gymnastikavdelning, precis de britsar som var när jag gick som student här. Karin Harms- Ringdahls heter jag. Jag gick som student till sjukgymnast mellan 1965 och Då såg det precis ut som den här bilden som är på sidan 131. Daniel Normark Ska lägga till också att du bläddrar just nu i stora boken om Karolinska sjukhuset, till öppningen Karin Harms-Ringdahl Ja. För på den tiden så var den avdelningen mycket förenad med fysikalisk medicin, som den hette på den tiden, och de hade badklinik där nere, där alla patienter fick bada. Det fanns också behandlingar. I alla fall så blev jag ganska tidigt intresserad av forskningen och värvades så småningom av Harald Brodin att bli involverad i forskningen, men sedan så arbetade jag också på Praktikertjänst i en privatmottagning under många år. Jag kom ganska fort tillbaka i alla fall i undervisning av studenter, för det tyckte jag var lite viktigt, och blev så småningom tror jag lärare i själva byggnaden Karolinska sjukhuset i slutet av 70-talet. Där blev jag involverad i forskningen efter år -77, så var det en viktig del att sjukgymnaster kunde forskarutbilda sig utan alltför långa omvägar, så jag blev involverad i forskningen av den som kom att bli handledare, Jan Ekholm, och började intressera mig för detta. Jag fortsatte inte sedan, det var inte vanligt då, jag var den tionde sjukgymnasten i landet som höll på med forskning på den tiden. Det gjorde att jag blev väl integrerad dels på Anatomiska institutionen och så småningom då Fysikalisk medicin och rehabilitering, som den kom att heta avdelningen. Och sedan Rehabiliteringsmedicin. Samtidigt så blev jag lärare vid Karolinska sjukhuset, som adjunkt, och arbetade på Institutionen för sjukgymnastik, som var en nybliven institution. Den hade skilt sig ifrån Fysikalisk medicin och rehabilitering.

20 20 Där jobbade jag, jag disputerade egentligen, fast jag var ju tjänstledig eftersom jag hade min forskarutbildning, och sedan var jag studierektor för personer med s.k. medellång vårdutbildning, som det hette på den tiden, dvs. utbildningar som var mindre långa än psykologers och läkares utbildningar. Det här med sjukgymnastutbildningen är lite intressant för den är ju statlig i Stockholm och i Lund, medan den på alla andra ställen kom att ligga på Vårdhögskolorna. Sedan fanns ju logopederna också. Så det var logopeder, det var tandläkare, det var sjukgymnasterna och det var medicinarna, läkarstudenterna. Vi var de enda studenter som fanns vid KI helt enkelt. Mitt jobb som studierektor, det var ju på Karolinska institutet, fick mig att få kontakt med väldigt många personer, där de kunde tänka sig att vara intresserade av forskningen. Ingemar Ernberg jobbade kring detta, och han var ju studierektor för forskarutbildningen och försökte liksom integrera vår forskning i den medicinska, vilket kom att bli en föregångare kan man säga i Sverige, för annars så var det ofta så att det var skiljt igen. Här blev vi integrerade med den medicinska forskningen och en självklar del av den. Men på vårdhögskolan så sysslade man väldigt mycket med en helt annan typ av forskning, alltså inte så mycket patientforskning utan mer lärande. Det gjorde också att jag lärde känna väldigt många av professorerna av den generation som ni tillhör och jobbade med dem. Jag kom att sitta i diverse olika råd. Så småningom blev jag biträdande lektor, sedan blev jag lektor, jag blev faktiskt biträdande professor och det var då under Sten Lindahls tid som FoU-direktör, men också som prefekt på Kirurgiska vetenskapen dit rehabiliteringsmedicin tillhörde. Sedan tillhörde vi Folkhälsovetenskap också ett tag. Så där var jag biträdande lektor och lektor och sedan blev jag biträdande professor och sedan blev jag professor på en utlyst donationsprofessur faktiskt. Så, så är mitt lilla liv där. Så småningom så kom jag att sitta i Forskningsstyrelsen som suppleant, som ordinarie och därefter som prodekanus för forskning. Jag satt också på Karolinska sjukhussidan i många FoU-råd både på institutionsnivå, på kirurgiska vetenskaper och den centrala FoU-kommittén. Så det tror jag är lite av min lilla historia.

21 21 Bertil Hamberger Bertil Hamberger heter jag. Jag är född på Karolinska sjukhuset, och jag har gått all utbildning på KI och disputerade I det här sammanhanget kom jag igång i mitten på 80-talet, jag träffade Göran Holm. Håkan och jag och var med i många av KI:s utredningar, som jag förmodar att vi kommer att diskutera mer om. Det roligaste som vi gjorde var ju forskningskommittén på KS som vi drev ihop här, så att vi integrerade Karolinska institutet(forskningsnämnd Nord) och sjukhuset i en forskningskommitté, som egentligen var verksam i drygt tio år och som retade gallfeber på en del när vi skrev Forskningsfronten. Den gemensamma forskningskommittén var faktiskt väldigt bra för utvecklingen av forskningen för att faktiskt integrera labbforskning och för att få en breddning av forskningsverksamheten. Sedan har de inte blivit av med mig än utan jag följer mycket av verksamheten och håller med strategiskt arbete avseende translationella cancerforskningen i Stockholm i min egenskap av vice ordförande i Cancerföreningen i Stockholm. Olof Ljungström Jag ska också vara kort, jag är disputerad idéhistoriker från Uppsala från början, men blev involverad här genom jubileumsprojektet vid Karolinska Jag kommer som Daniel från det som nu är Enheten för medicinens historia och kulturarv, det som tidigare var Kulturenheten. Göran Holm Göran Holm heter jag och jag är väl en outsider i det här gänget har jag en känsla av. Jag är landsortsmedicinare, uppfostrad i Uppsala hos Eva Ask-Upmark. Min gamla kontakt med KI begränsas till en kurs i dermatologi i mitten på 50-talet på KS och tentamen i medicin 1967 för Henrik Lagerlöf på Serafen, eftersom jag inte ville tentera för Erik Ask-Upmark i Uppsala. Han krävde att man skulle tentamensläsa i sex månader innan man fick gå upp, så jag tyckte det var snabbare att resa till Stockholm, och det har

22 22 jag inte ångrat. Sedan var jag på landsorten i fyra år. Det var en sinkadus att jag hamnade på Serafen, som jag blev kvar på i 17 år med avbrotta för avhandlingsarbetet. Jag har favören att initialt få Harry Boström till chef. Han var experimentalmedicinare och utbildad hos Eric Jorpes. Harry drev en forskningsavdelning på Wennergrens Institut för Experimentell Biologi vid Stockholms universitet. Han föreslog att jag skulle satsa på immunologi. På insitutet fanns en immunologisk avdelning under ledning av Peter Perlmann. Hos honom gjorde jag min avhandling om cytotoxiska lymfocyter. Wennergrens Instituts donationsbyggnad är numera är riven och aktiviteten har flyttat till Frescati. Ett år innan Serafen lades ner fick jag professuren i klinisk immunologi på Huddinge och var där i sju år. Min historia som professor i medicin på KS började 1986 till min pensionering juli Det var tio intensiva år. Därefter har jag hankat mig fram med forskning, en oerhört spännande uppgift. Anledningen till mitt engagemang var den uppfostran som jag som ultrakliniker fick på Wennergrens Institut, ett integrerat forskningsinstitut med inriktning på cellbiologi, från början fr a rörande sjöborreägg. Många medicinare forskade där. Medicinarna tillgodogjorde sig kunskaper som man kunde utnyttja när man kom tillbaka till kliniken. Jag såg hur mitt eget ämne, internmedicin, som varit ett av de stora kliniska ämnena fram till talen, började falla i bitar. Professuren i medicin på KS försvinner i och med den nuvarande innehavarens pensionering, Så ämnet finns inte kvar som akademisk enhet; det är också svårt att forska inom den breda internmedicinen, man forskar istället inom dess specialistgrenar. Generalisterna håller på att dö ut. Det har varit en spännande utveckling som jag och min generation har varit med om. När jag läste medicin i Uppsala på 50-talet, kallade vi vården för 1800-talsmedicin, och det var faktiskt så till en del; som exempel, vid akut hjärt-kärlsjukdom kunde man inte göra mycket mer än att ge omvårdnad med sängläge. Men den nya utvecklingen hade startat redan under 40-talet då man började få tillgång till antibiotika. Ett resultat var att tuberkulosen, som dominerade invärtesmedicinen på 30-talet, hade minskat dramatiskt; Enligt Israel Holmgrens memoarer var 50 % av sängarna på Serafimerlasarettets medicinklinik belagda med tuberkulospatienter.

23 23 Olof Ljungström Och tuberkulos betraktas som en ärftlig sjukdom. Göran Holm Ja en del trodde det. Vården bestod mest av sängläge. Det gjorde man när man fick snuva och när man fick tuberkulos, eller hjärtinfarkt. I Uppsala på 50-talet låg man i strängt sängläge tre veckor efter en hjärtinfarkt. Jag kommer fortfarande ihåg när personalen sedan reste patienterna ur sängen, kunde de inte stå på benen. Det var förskräckande. Håkan Eriksson Jag är chockad. Jag heter Håkan Eriksson, jag är liksom Bertil född på Karolinska sjukhuset. Efter 22 år på Kemikum, de sex sista åren som institutionschef där så fick jag en professur i reproduktionsendokrinologi här på Karolinska sjukhuset och flyttade då över Solnavägen. En dramatisk flyttning kan jag tala om, att gå från det prekliniska KI till det kliniska KS vid den tiden så bytte man identitet; folk slutade hälsa på mig på Karolinska institutet och man såg mig som en avfälling där. Men under den perioden så satt jag först 12 år i Utbildningsnämnden, jag satt i Fakultetsnämnden, jag blev biträdande sekreterare i Medicinska forskningsrådet, och sedan var jag sekreterare i regeringens forskningsberedning när Per Unckel var utbildningsminister. Det var väldigt spännande för då kunde jag binda ihop erfarenheter från den prekliniska sidan till den kliniska sidan med det nationella och det lokala perspektivet. När jag kom till Karolinska sjukhuset befann sig sjukhuset i en brytningstid. Jan Lindsten hade tagit initiativ till en FoU-beredning som stod och stampade och istället så drog han igång ett antal utredningar, som vi kallade MUKS och TAGE. Samtidigt så tog några av oss, Bertil som satt i Fakultetsnämnden samtidigt med mig och Sten Orrenius som var dekanus, initiativ till ett antal utredningar, en som vi kalllade för Karl, som behandlade den kliniska forskningens villkor, en som hette Karin som gällde den prekliniska forskningen vid de teoretiska institutionerna, en tredje utredning som gällde den prekliniska forskningen vid de kliniska institutionerna, och en fjärde, större utredning som gällde den medicinska forskningen

24 24 totalt vid KI. När man hade genomfört samtliga dessa utredningar under ett år 1988, övertalade vi rektor Bengt Samuelsson att ta initiativet till det vi kallade för KI90-utredningen, som sedan omsattes i KI93. I den utredningen så skapade vi en helt ny struktur för forskningshandläggningen på Karolinska sjukhuset. Vid KS fick vi en Forskningskommitté som hade en struktur som var rätt lik den på Medicinska forskningsrådet med expertberedningsgrupper. Vi fick och det kommer nog Jan att prata mer om sedan möjligheten att tillsammans utnyttja de FoU och ALF-medel som landstinget fick via staten och fördela dem enligt kvalitetskriterier. Detta fick stora effekter på omfördelning av forskningsresurserna vid Karolinska sjukhuset. Det här var en jätterolig tid, kanske den roligaste tiden jag har upplevt inom akademin, för vi samarbetade väldigt väl. Personunionen mellan forskare, kliniker, administrativ personal och arkitekter var jättebra och vi levde för flera projekt tillsammans och genomförde dem på ett sätt som vare sig hade skett tidigare eller senare. I slutändan så fick jag också vara prefekt för en av de kliniska institutionerna som blev resultatet av KI90-utredningen, Kvinnor och Barns hälsa. Därmed så fick jag ett ganska bra perspektiv på vad som hade hänt och under den här tidsperioden, framför allt slutet på 80-talet och början på 90-talet. Som jag tidigare sa det var en väldigt rolig och dynamisk period. Jag beklagar att man inte använde den som modell när man sedan började rota i Nya Karolinska sjukhuset. Hade man gjort det hade man stått sig mycket bättre än vad man gör idag. Gunilla Bolinder Gunilla Bolinder heter jag, och jag är nästan född på Karolinska, men det blev Pro patia istället. Men jag har tillbringat hela min vuxna tid på Karolinska i princip, och varit i tjänst på väldigt många kliniker. Jag är för närvarande verksamhetschef för något som heter Kliniskt Träningscentrum, det är en helt ny typ av verksamhet som var helt obekant före 1998, när Hälsohögskolan slogs ihop med KI. Jag var tandläkarutbildad på Karolinska institutet, och fortsatte direkt efter examen att läsa medicin, för jag kände mig alldeles för ung för att stå och borra i resten av mitt liv, och det är jag glad för, för jag fick en god uppfostran i preventionens betydelse, och sedan så kunde jag också förvåna mig över

25 25 att man lärde sig medicin genom att öva på patienter. Det gjorde vi inte på Tandläkarhögskolan, vi började alltid med attrapper. Då kan man säga att det är lite grand av en bakgrund till vad jag sedan gjorde med det här träningscentrumet. Men jag blev också specialist i njurmedicin och jobbade i 12 år på Njurmedicinska kliniken, Göran Holm var då vår professor, och han med lite förvånad blick tittade på mig när jag anmälde vad jag ville doktorera i, dvs. Vad vet vi om det svenska snuset och dess efter på hjärtoch kärlsjukdomar. Det var ungefär som Ha, ha, ha det var ju jättekul. Men om två miljoner människor i Sverige använder en drog som man sedan inte riktigt vet vad den gör. Om man eldar upp den och inhalerar den då vet man vad som händer, men om man snusar... det fanns ingen kunskap. Men någon sade så här Man får cancer. Ja, det var liksom det allmänna, alla sade man får cancer, men det fanns inga riktigt bra belägg för. Nåväl, jag fick i alla fall stöd för att göra min avhandling, och jag gjorde min avhandling och det var faktiskt en väldigt bra avhandling trodde jag, för det som var bra var det att jag fick resurser från Bygghälsan i Sverige, som var en mycket stor facklig organisation, som registrerade över byggjobbare. Det finns få register i världen som kan mäta sig med detta register, och det är så superutforskat vid det här laget. Sedan dess har jag varit mer engagerad kan man säga i det kliniska och jag har varit helt oinvigd i alla de här olika utredningarna och deras betydelse för samverkan eller konfrontation mellan KI och KS. Utan det är först sedan när jag har börjat med att skapa detta kliniska träningscentrum som klyftorna har blivit mera uppenbara. Men vi har ändå lyckats att skapa ett färdighetscentrum, alltså att få yrkesfärdigheterna intränade hos våra blivande sjukgymnaster, sjuksköterskor, kirurger osv., vilket har varit av mycket stor betydelse för det vi idag kallar patientsäkerhet. Det ordet fanns ju inte före 2002, skulle jag vilja säga, därför att då kom en rapport som hette It s human to err, det är mänskligt att fela, den väckte väldigt, väldigt många tankar när det började göras statistik på att det går åt skogen i vården, alldeles för ofta. Och att det mycket ofta beror på kommunikationsproblem, och också på brister i färdigheter och yrkeskunskap. Sedan har jag hållit på med detta fram till nu, och det är alltså 17 år, och har nu ett centrum som är både i Huddinge och i Solna, så

26 26 jag var ju med om den här sammanslagningen, och det har inte varit lätt, det har varit som ett kliande eksem. Att få människor att harmoniera från syd till nord har varit faktiskt ganska tufft många gånger. Vi alla har lite svårt för förändringar och man Det här är vår kultur. Ja, men det här är deras kultur och... Så småningom så har det utkristalliserat sig, vissa saker var nödvändig att dela upp igen, och andra saker har tvingats in i en form där man kan uthärda varandra. Men som ofta så tar det år innan alla känner sig som att de tillhör den nya organisationen, och för min del har det varit besvärligt att få den här verksamheten erkänd, därför att den hör inte till någon institution utan till alla institutioner, och den hör inte till någon division, utan till alla divisioner. Vi är alltså en Core Facility för alla former av grundutbildning och färdighetsutbildningar, alltså fortbildning, livslångt lärande hos anställd personal i en enda härlig smet, vilket betyder att vi måste ha pengar från både KI och skolorna, och från sjukhuset. Så jag har slagits för att få en tjänst som fungerar, vilket tog ungefär sju år, därför att de på KI sade Men vart hör du någonstans? och sjukhuset sade Vart hör du? Till slut så förbarmade sig Sten Lindahl över att jag hörde till honom, och då har jag fått en anständig anställningsform. Men, jag är oerhört stolt över den verksamhet vi har lyckats att bygga upp, för nu börjar det väckas till liv. Vi har 52 kliniska träningscentra i Sverige idag. Så det är en stor förändring. Ingen av er har som grundutbildningsstudenter upplevt det här, och har också ibland lite svårt att förstå det, men så fort man kommer på besök och ser det här in action, med simuleringsövningar och olika teamträningar och så, så säger man Wow, fantastiskt många gånger. Och nu är jag ordförande i Medicinhistoriska Vänföreningen, därför jag väldigt förtjust i detta försök att bevara kulturarvet. Kerstin Hagenfeldt Jag heter Kerstin Hagenfeldt och blev färdig läkare på KI Min första erfarenhet av Karolinska sjukhuset var på våren 1957, då jag som amanuens på Bakteriologen fick ett vikariat på Blodgivarcentralen, hos Bengt Gullbring. Jag minns att jag irrade omkring i korridorerna och gick vilse, för jag hörde till Serafen som kandidat så jag hade inte varit på KS. Jag gjorde två gynekolog år och fyra kirurg år på Södersjukhuset och kom till KS till

27 27 Ulf Borell 1966, för att fortsätta min gynekologiska och vetenskapliga utbildning. Den sistnämnda fick jag hos Egon Diczfalusy, som 1970 flyttade över från hormonlabbet på 3 tr i C2-huset till det nya L2-huset tillsammans med genetiken. Jag blev färdig specialist ungefär samtidigt som jag disputerade 1972 och blev docent. På kvinnokliniken fick jag 1973 en biträdande överläkartjänst, som det hette i den statliga sjukvården. Den övergick sedan till en klinisk lärartjänst, senare universitetslektorat, när vi kommunaliserades Så jag har varit statligt anställd i hela mitt liv, sedan jag kom till KS. Jag har intresserat mig mycket för undervisningen och från 1983 har jag varit ledamot av det som hette Linjenämnden och blev sedan ordförande 1987 och var ordförande fram till 1993 och har samarbetat med Bertil och Håkan i både Linjenämnd och Fakultetsstyrelse, och även i KI90 och i KI 1993, där Jan också var med. Det har skett mycket stora förändringar när det gäller Kvinnokliniken, det har jag ju insett nu när vi har börjat försöka skriva Kvinnoklinikens historia, för den tyvärr inte med i 50-årsboken boken, man uteslöt kvinnokliniken av någon anledning. Daniel Normark Då knackade du precis på boken Karolinska sjukhuset Kerstin Hagenfeldt Ja, jag menar just den blå boken. Om man ska beskriva vad som hänt i kliniken speciellt vad avser sjukvårdens utveckling i ett sådant här sjukhus, så måste man verkligen titta på de stora organisatoriska förändringarna hände ju mycket när man byggde nya akutmottagningen och nya operationsavdelningen dit alla operationer centraliserades. Samma sak gällde akutmottagningen där vi nu fick dela lokaler med övriga kliniker. Förlossningen byggdes ut och nya laboratorie och undervisningslokaler tillkom. Jag tror att detta är viktigt och jag känner starkt för att vi ska försöka beskriva processen. En annan betydelsefull förändring skedde i samband med kommunaliseringen men det kan vi komma tillbaka till senare.

28 28 Marc Bygdeman Jag heter Marc Bygdeman, och blev färdig läkare på Karolinska institutet Sedan började jag min forskarutbildning hos Ulf von Euler först och sedan hos Sune Bergström, tillbringade fyra år på Institutionen för medicinsk kemi. Och jag kan ju säga det att någon bättre person än Sune Bergström har jag aldrig egentligen träffat på. Han var oerhört intresserad, oerhört hjälpsam i den vetenskapliga verksamheten, som jag ägnade mig åt. Men sedan disputerade jag då 1964 på prostaglandiner förstås, som var Sunes baby tillsammans med Bengt Samuelsson och andra. Då tyckte Sune att det var nu dags att titta på prostaglandinernas kliniska betydelse och möjligheter att utnyttja dem kliniskt, och därför så tyckte han att jag skulle flytta över till Karolinska sjukhuset, och dit kom jag 1 januari 1965 och blev kvar i 35 år fram till Med en mångfaceterad patientpopulation, både patienter med alla vanliga sjukdomar inom specialiteten och men också högspecialiserad vård fick man en allsidig utbildning men också möjlighet att ägna sig åt avancerad sjukvård t.ex. gynekologisk cancerkirurgi. Med en stor och varierad patientpopulation underlättades också klinisk forskning inom olika obstetriska och gynekologiska problemområden möjlig blev jag professor, sedan klinikchef och därefter chefläkare med sjukhusdirektörer som Bertil Hedström, Jan Lindsten och Lars Gatenbeck. Särskilt tiden med Jan upplevde jag som mycket positiv och som innebar stora förändringar både i sjukhusets administrativa och sjukvårdsmässiga organisation. T.ex. gjorde vi tillsammans med professionen en ingående kartläggning av KS profilområden att satsa på inför framtiden vilket kunde ha varit utgångspunkten för det nya KS. Sjukhusets organisation ändrades genom införandet av divisioner, Astrid Lindgrens barnsjukhus blev klart och verksamheten flyttades över från S:t Görans sjukhus. Vid planeringen frångick vi den vanliga klinik indelningen och utgick istället från olika verksamhetsområden där olika specialister samlades runt patienten istället för att patienten remitterades till olika specia-

29 29 lister inom sjukhuset. Motsvarande tanke aktualiserades också inom KS genom bildande av olika Centra. Det innebar en försvagad klinikstruktur men var säkert en fördel för patienterna. Budgetplaneringen förändrades genom införandet av DRG d.v.s. man fick ersättning för utförd verksamhet vilket hade stor påverkan på sjukvårdsproduktionen men också innebar att fasta kostnader för undervisning och forskning fick betalas med LUA medel. Ja, jag kan sitta och prata i flera timmar... men det här var några saker som jag ägnade mig åt. Jan Lindsten Jag heter Jan Lindsten och började läsa medicin i Uppsala varefter jag flyttade till Endokrinologen på KS, 1961 där jag sedan arbetadeganska många år. Jag disputerade 1963 och blev professor i Århus 1967 för att komma tillbaka 1970 när jag fick en professur i medicinsk genetik på KI och startade klinisk-genetiska laboratoriet på KS. Under tiden på Endokrinologen så hade jag en ganska omfattande och ökande verksamhet, men allt var lokaliserat till köket på vårdavdelningen, och det visar bara den klinikens intresse av att koppla vård med basal forskning, vilket jag tror var väldigt viktigt. Sedan var jag chef på klinisktgenetiska laboratoriet under många år, och blev chefläkare Då övertog jag ett svårt ärende; Semb-konflikten. Frågan gällde vad man skulle göra med Bjarne Semb. Jag ställde upp på sjukhusdirektörens, Gunnar Lundbergs sida, och som vi såg det fanns det bara en lösning och det var att Bjarne Semb inte kunde få fortsätta som chef för thoraxkirurgiska kliniken. Det nämndes här förut att folk inte hälsar på en efter svåra beslut, och det här var den typen av beslut. Sedan blev jag sjukhusdirektör på KS 1990 och var det under fyra år. Jag vill fylla i vad Marc sade, att det är nog en av de mest intressanta perioderna i min karriär, det var otroligt spännande. Som sades, vi hade ett fantastiskt samarbete Siv Fridén och Marc och jag. Det var under den perioden som vi införde divisionalisering, och det kan man ju tycka mycket om, men vi bedömde

30 30 det som en nödvändighet för att som chef ha 50 underchefer att kommunicera med är fullkomligt omöjligt. Divisionaliseringen lever ju vad man än tycker fortfarande kvar. Olof Ljungström Kan du bara snabbt förklara, det låter som att du skapar en hierarki med fler steg för mig, men vi har inte pratat om det. Jan Lindsten Jag vet inte om jag ska gå in på det, men det var att man samlade kliniker i divisioner, så istället för att ha 50 kliniker så blev det 11 divisioner med ett antal kliniker i varje. Kerstin Hagenfeldt Vilket år var det? Jan Lindsten Det var väl 1990 eller 91. Det finns mycket att säga om divisionalisering, men jag tror inte jag ska gå in mer på det nu. Det absolut svåraste beslut som jag hade att fatta under tiden som sjukhusdirektör var stängningen av barnhjärtkirurgin på KS. Man var överens om att fyra av landets kliniker skulle reduceras till två, och att det skulle baseras på kvalitet. Man gjorde en utvärdering av verksamheten med utländska sakkunniga. Dessvärre var det just då som Semb-konflikten hade varit vilket lett till att introduktionen av nya metoder på Thorax hade försenats. Kvaliteten var därför klart lägre. Jag hade inga argument för att behålla barnhjärtkirurgin. Det var det andra tillfället när man slutade att hälsa på mig, men idag är jag faktiskt ganska stolt över resultatet därför att de två centra som vi nu har, i Lund och Göteborg, har världens lägsta mortalitet vid hjärtoperationer på barn. Bland det sista jag gjorde som sjukhusdirektör var att skrev på att vi skulle bygga CMM, CCK, och Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

31 Karl Alexanderson 31 Jag heter Karl Alexanderson, och är arkitekt, så jag är en främmande fågel i den här kretsen, men jag har varit med så många år och lärt mig så mycket så jag känner mig som en del i familjen. Min bakgrund är att jag kommer från det stora arkitektkontoret White, och inom det kontoret finns ju mycket kunskap inom sjukvård och sjukhus. Jag själv har ägnat många år åt det, tidigare i andra sammanhang, också utomlands. Barnsjukhuset i Hanoi, hade jag ansvar för som arkitekt, så sedan när vårt kontor blev inbjudna att delta i en idétävling om Karolinska sjukhusets utveckling, det var 1988 och det var min roll i det där som är s.a.s. starten på min kontakt med Karolinska. Vi hade ju som grund den utredning som Håkan talade om förut, MUKS-utredningen, egentligen inga andra direktiv alls, utan jag uppfattade det så här att Vi vet inte hur vi ska bete oss med hela sjukhusområdet. Det är ju stort som Gamla Stan, så det är ingen lätt uppgift. Utan tre arkitektkontor fick komma med förslag, idéer utifrån dels MUKS, som i sin tur beskrev naturligtvis forskningens mål. I övrigt så hade vi sjukhuset som fysisk situation. Den tävlingen, det förslaget ligger här. Jag ska inte gå in alls i några detaljer, för det kommer säkert mycket mer om det här sedan, men det gav s.a.s. grunden sedan... jag kan säga att nyckeln i det här tävlingsförslaget var nog det att vi levererade en struktur för infrastruktur, kommunikation för kvartersindelning inom hela området, som gjorde att man kunde... om man genomförde den här kommunikationen och en ny entré från Solnavägen så här, så kunde man bebygga olika delar oavsett om man hade bestämt sig för vad andra delar skulle innehålla. Och det i sin tur gav ju nyckeln till just det som har nämnts tidigare, om CMM och CCK. Nu var ju vårt kontor stort och vi hade andra som jobbade med andra delar av sjukhuset, bland annat just Astrid Lindgren, som min kollega Dick Lindberg hade ansvaret för och han hade i övrigt ansvar för mycket annat. Idéerna utvecklades ju först under ett år och sedan under de närmaste mellan fem och tio åren, och sedan kom ju de här miljardinvesteringarna, så jag kan gissa att det är upp åt två miljarder som har investerats på Karolinska sjukhuset. Det gjordes på den här grunden. Men jag kom ju då att jobba med CMM med Håkan, Bertil, Jan och Göran Holm.

32 32 Daniel Normark Lars Terenius och Lars... Karl Alexanderson Han kom inte in i första vändan. Det där beskrev egentligen att vi var en liten grupp som jobbade på ett helt annat sätt. Det fanns ingenting med landstinget, ingenting med Byggnadsstyrelsen, ingenting med Akademiska Hus, utan den starten... och jag ska inte heller gå vidare i det för det kommer säkert upp i samtalet. Men utifrån detta, det är alltså till nu egentligen, mellan 15 och 20 år, har jag varit involverad i mycket av planeringarna på KS, på Nya Karolinska, på det här stora området som byggs här nere nu, på Norra Stationsområdet. Efter det att ni gick i pension är det Sten Lindahl och forskningsdirektör och FoUU-anasvarig och vi håller på fortfarande lite, har funderingar över hur ska forskningen utveckla sig bäst i det här som fortfarande är lika stort som Gamla Stan och som man tänker bygga bostäder på. Ska jag ta två saker som jag tycker är, förutom att det är otroligt stimulerande, oerhört roligt att jobba på det här sättet. Just det att bilda en stiftelse, CMM och CCK, och de gavs ett stort förtroende till oss på arkitektsidan och vi visste ju inte riktigt... jag menar som arkitekt få det stora förtroendet Nu ska vi bygga det här, och du får ta tag och vara ansvarig för det., det var ju en utmaning och väldigt spännande. I det här ingick ju också att man skulle få en finansiering av ett bygge, så förutom konceptet vad som ska byggas och så ska det också finansieras, sedan ska det byggas och genomföras. Att få jobba på det viset, det är en fantastisk situation. Sedan den andra saken jag tänkte på, då fattade jag inte den stora ravin som går mellan de två sidorna, Solnavägen är s.a.s. ravinen, den är djupare än man skulle kunna tro. Karin Harms-Ringdahl Helvetesklyftan.

33 Karl Alexanderson 33 Så småningom eftersom jag har jobbat på KI-sidan också, så har jag förstått, jag tror än idag jag inte riktigt förstår, men ni säger alla samma sak, den ena efter den andra Man hälsar inte, eller man... persona non grata eller vad det är, men tyvärr så ser jag ju... efter 20 år, det finns ingen överbryggning av det. Jan Lindsten Det byggdes ju en bro en gång för att förena KI och KS. Karin Harms-Ringdahl akademiska -gången. Daniel Normark Av Sune Bergström. Karl Alexanderson Vi gjorde också, det vet ni kanske, det här tävlingsförslaget för Nya Karolinska, det tog ett väldigt kliv och sträckte sig över hela Solnavägen, och var så utmanande så att vi lade sjukhusledning och KI:s administrativa ledning på andra sidan vägen i samma lokaler, och vi lade aulan på sjukhussidan. Sedan kan ni se hur resultatet ser ut idag. Det räcker nog. Forskningsorganiseringsutredningarna vid KS Daniel Normark Tack. Denna övning var främst för att se att ni gillade att prata och där har vi uppenbarligen inga problem och sedan att ni får presentera er för nu ska vi försöka strukturera samtalet mer genom tid, och det kan vara en nog så spännande uppgift. Jag hade

34 34 initialt tänkt börja med utredningarna på 80-talet. Jag ser dem som en startpunkt. Jag vet att du Kerstin troligtvis kommer att inflika med en tidigare historia, som du redan har flaggat för. Du får jättegärna göra det, men jag tänkte ändå lämna ordet över till Håkan Eriksson, till början. Håkan, kan du börja med att berätta om utredningarna MUKS, Karl, Karin och alla de andra som jag kanske inte känner till. Du gav en sammanställning till mig för några år sedan, en tjock serie av rapporter som var väldigt intressanta att läsa med en dynamisk beskrivning av både möjligheterna men också utmaningarna som man identifierade på 80- och tidigt 90-tal. För lite handlar seminariet om Hur såg vi på framtiden? Hur såg vi på utvecklingen? då! Lite som en reflektion över vilka steg man möjligtvis tyckte att man kunde ta och vi har på ett sätt delar av facit idag. Allting kommer troligtvis förändras också men vi har samtidigt också någonting att förhålla sig till. Men när vi pratar om vittnesseminarium är det viktigt att man tänker på vilken period man pratar om och försöker beskriva vad man såg som möjligheter det utifrån det man visste då, inte från det facit som man delvis håller i idag. Jag kanske ska introducera mig också. Jag är tekniksociolog, jag brukar moderera i de här vittnesseminarierna som vi från Enheten för medicinens historia och kulturarv håller. Jag är inte född på KS, jag är inte ens född i Sverige. Det var katolska italienska nunnor, som tog hand om mig när jag föddes. Mitt 70-, 80- och 90-tal var inte ens i närheten av det medicinska fältet, utan det kom först senare med 2000-talet och slutet av 2008 började jag här på KI. Därför tänkte jag Håkan, nu har du hållit dig beredd. Utredningarna, jag tror det är en bra början. Håkan Eriksson Man kan säga det att i slutet av 80-talet så diskuterades den kliniska forskningen väldigt mycket, och på Medicinska forskningsrådet var man oroad över att det var ett stort glapp mellan den starka basvetenskapliga forskningen och den sviktande kliniska forskningen. Flera kraftfulla och initiativrika kliniska forskningsledare pensionerades eller dog och rekryteringen av nya var inte lika stark som den hade varit tidigare. Incitamenten för dem som jobbade på de teoretiska institutionerna att gå över och fortsätta

35 35 som kliniker och kliniska forskare sviktade också, de hade varit en väldigt bra väg tidigare. På Medicinska forskningsrådet diskuterades vad man skulle göra för att öka intresset hos preklinska forskare för klinisk forskning. Vi gjorde en del egna interna utredningar och kom fram till att vi skulle skapa tjänster som möjliggjorde för sådana som var disputerade på prekliniken att komma över till kliniken och få tjänster där inom vilka de kunde bedriva tre månaders heltidsforskning finansierat av MFR om de samtidigt fick en klinisk tjänst. Det här kom man överens om med de kliniska företrädarna på ett bra sätt. Samtidigt så började man då diskutera denna fråga i Fakultetsnämnden. På den tiden var Ove Broberger, som var professor i pediatrik på Huddinge, prodekanus och Sten Orrenius dekanus. Vi, som satt i nämnden, var överens om att vi måste göra en utredning kring den kliniska forskningens villkor. Den tillsattes i början av 1988, kallades för Karl-utredningen och leddes av Ove Broberger. Bertil var en av dem som satt med i denna utredning. Utredningen blev gaska genomgripande, då vi genomförde både bibliometriska studier, på-platsenanalyser och intervjuer. Det framfördes stark kritik från dem som var verksamma på klinikerna mot att sjukvården höll på att ta över helt och hållet. Den tid man hade reserverad som forskningstid fanns inte längre kvar. Så utredningen resulterade i ett antal förslag, som vi förde fram till Fakultetsnämnden om förstärkningar av forskningen på de kliniska institutionerna Detta medförde i sin tur att det uppstod blev ju en del spänningar inom fakulteten, mellan de prekliniska och de kliniska institutionerna. De prekliniska institutionerna, jag kom själv från Kemicum som var en av de största på KI och visste precis hur det var, man klagade främst över att man hade för lite resurser, forskningen blev dyrare. Samtidigt så hävdade man att kliniken kunde surfa på sjukvårdens resurser plus att man kunde få pengar från ALF-medel. Detta var, sett med prekliniska ögon, någon slags gränslös guldgruva. När jag försökte hyfsa diskussionen kring det här, blev jag klassad som en avfälling som inte stödde prekliniken. Men för att lösa denna ekvation gjordes det två ytterligare utredningar där vi gick igenom de prekliniska institutionerna, både den prekliniska forskningen på Karolinska institutet Campus och på KS och Huddinge. Och det visade sig att den prekliniska forskningen på sjukhusen hävdade sig väldigt väl, så många forskare som bedrev preklinisk verksamhet konkurrerade om de nationella forskningsmedlen lika bra som man gjorde på

36 36 Karolinska institutets prekliniska institutioner. Samtidigt så visade det sig att många av småinstitutionerna på Karolinska institutet producerade en ganska lågkvalitativ forskning och kostade väldigt mycket pengar. Detta ledde då i sin tur fram till att man gjorde en totalöversyn av hela forskningen på Karolinska institutet, via den så kallade KI90-utredningen. I denna kom man fram till att vi inte kan ha 150 institutioner, där några institutioner har en omsättning på 1½ miljon och ¾ av dessa medel går till lön till professorn och den återstående fjärdedelen till hans sekreterare, utan att vi måste se hur vi ska kunna använda resurserna på ett bättre sätt. Eftersom vi redan har haft ett vittnesseminarium kring KI90 kan vi göra För att göra en lång historia kort, och konstatera att vi reducerade antalet institutioner drastiskt och därigenom fick vi bättre utnyttjande av resurserna. Parallellt med att man tog de här initiativen från Karolinska institutets sida, så togs det även parallellt initiativ på KS-sidan, så det var inte så att KI påverkade KS. Karolinska sjukhuset hade på egen hand upptäckt att den organisation man hade för den kliniska forskningsverksamheten inte var optimal. Vissa kliniker fick stora resurser för forskning men bedrev nästan ingen forskningsverksamhet, medan andra kliniker stod och stampade och var väldigt aktiva och aktuella men begränsades av resursbrist. Då tog Jan initiativet till den så kallade MUKS-utredningen. I denna gjorde man först och främst, en tillbakablick på hur KS hade utvecklats. Sedan tog vi tag i tidigare utredningar, bland annat en som gällde profilering som gjordes 1985 och en som kallades för Sjukvård i samverkan om nio olika profiler. De här delarna lade man in utredningen och gick sedan igenom alla aspekter på forskning, forskningssamverkan, klinisk styrka mm. I slutändan så såg vi också över de infrastrukturella förutsättningar som fanns och vilka som skulle behövas för att KS skulle kunna bli starkare. Några av de slutsatser man kom fram till det var bland annat att en del av forskningen, exempelvis cancerforskningen, var utspridd på en rad olika kliniker och i en rad olika lokaler och man på grund av detta fick en dålig samverkan och en dålig verkningsgrad. Det blev embryot till det som sedan blev CCK. På samma sätt så höll den molekylärmedicinska utvecklingen på att explodera och man märkte då att det var många av klinikerna som använde sig molekylärbiologin i sina kliniska studier, inte minst sådana discipliner som klinisk immunologi, men många andra. Det innebar det att det växte upp