Kvinnliga kirurger födda , med svensk utbildning och verksamhet i

Transkript

1 Sida 1 av 5 Startsidan Kvinnliga kirurger födda , med svensk utbildning och verksamhet i Sverige Mari-Ann Aavik-Roosaar, som 1961 blev Sveriges första specialistkompetenta kvinnliga kirurg, har kartlagt de första kvinnorna som tjänstgjorde på kirurgkliniker under 50- och 60-talet. Kartläggningen var ursprungligen tänkt till Svensk Kirurgisk Förenings 100-årsjubileumsbok, men publiceras nu i något förkortad form istället i Svensk Kirurgi. Inspirationen till denna kartläggning kommer från en brittisk tvserie om doktor Ellinor Bromwell och hennes verksamhet med kirurgisk inriktning i 1800-talets London. Doktor Bromwell och jag delar ett överväldigande intresse för kirurgi. I samband med min med. licexamen blev jag intervjuad av tidskriften Idun. I nummer 24, som utkom den 14 juli 1951, stod att läsa Ingen kvinnlig kirurg finns än i Sverige. Jag ställde mig då frågan Varför inte jag?. Redan under pågående kirurgkurs hade jag bestämt mig för att bli kirurg. Jag erhöll specialistkompetens Tiden gick och jag trivdes utmärkt med mitt valda yrke. I mitt arbete som kirurg hade jag täta kontakter med andra kirurger på olika sjukhus, i princip uteslutande män. Ur detta förhållande uppstod ett flertal mer eller mindre typiska händelser. På sjukhusronder hände det bland annat att mina manliga assistenter av patienterna blev kallade för läkaren eller doktorn, medan jag som avdelningsläkare blev kallad för syster eller kandidaten. Min man, geolog till yrket, var i allmänhet också ensam herre i damprogrammet vid de tillfällen han följde med mig på kongresser. Den första gången han följde med mig på en middag på Operaterrassen, anordnad av Svensk Kirurgisk Förening, dit för övrigt medlemmarna med fruar var inbjudna, blev han tillfrågad vilket sjukhus han arbetade på. Tanken på att det var hans fru som var läkaren var alltför svår att tänka sig. I detta sammanhang blev jag utan vidare klassificerad som läkarfru! I slutet av 1950-talet var det ovanligt med kvinnliga kirurger. Kvinnliga kirurgers roll aktualiserades i och med en intervju i Aftonbladet den 28 januari Svensk Kirurgisk Förening har 750 medlemmar. Bara två av dem är kvinnor. I samband med min pensionering fick jag tid över för att undersöka förhållandet med kvinnliga kirurger i Sverige, vilket resulterat i föreliggande sammanställning. Översikt Följande statistiska data är hämtade ur för mig tillgängliga källor om den svenska läkarkåren från slutet av 1800-talet och framåt. År 1899 fanns det 1190 läkare i Sverige, alla sannolikt manliga. Därefter: Tabell 1.

2 Sida 2 av 5 Kartläggningen gäller 268 kvinnliga läkare, födda , vilka kortare eller längre tid haft förordnande vid kirurgiska kliniker eller avdelningar i Sverige. Sammanställning, se tabell 2. Tabell 2. Sammanlagt har 268 kvinnor, födda och som provat på kirurgi i Sverige kartlagts. Några reflektioner Falu lasarett var det första lasarettet i Sverige som anställde en kvinnlig läkare på den kirurgiska avdelningen. Där skedde också ytterligare två av de tidigaste kvinnliga tjänstgöringarna. Därefter fördelades tjänstgöringarna rätt jämnt över hela landet. Innan min tentamen i kirurgi frågade jag min professor vid Karolinska Institutet om jag kunde göra något extraarbete för att erhålla ett högre betyg. Han svarade att jag skulle skaffa praktik i landsorten. Jag vände mig då till min gudfar, som var biträdande överläkare vid lasarettet i Boden, om det gick att få vikariat där under sommaren. Svaret var att överläkaren inte kunde tänka sig en kvinnlig kirurgvikarie. Då det var gott om lediga vikariat i hela landet, bestämde jag mig för Hälsingborg, som var i behov av sommarvikarier. Jag anställdes av biträdande överläkaren, då överläkaren var semesterledig. Vid

3 Sida 3 av 5 återkomsten efter semestern visade dock överläkaren sitt uttalade missnöje över min närvaro på hans klinik. Han ansåg att kvinnliga läkare inte hörde hemma på en kirurgisk klinik, att kandidater inte skulle ha vikariatstjänst och att utlänningar inte var populära. Tyvärr representerade jag alla tre kategorierna. Jag upplyste honom om professorns rekommendationer, men att jag under föreliggande omständigheter skulle sluta. Efter min förklaring fick jag dock stanna. Efter tre månaders vikariat fick jag två dagars tjänstledighet för tentamen i kirurgi i Stockholm. Resultatet var ett högt betyg och hälsningar från professorn till läkaren som lärt mig så mycket om kirurgi! Under min tjänstgöring och även efteråt reviderade överläkaren sina negativa åsikter. Jag erbjöds fortsatt vikariat och var välkommen tillbaka. Även patienterna hade ofta synpunkter på att en kvinna skulle operera dem. Skall frun göra det själv och Jag vill att överläkaren själv skall operera mitt barn är två av uttalandena som jag minns. Det första kom från en gammal man som skrämdes av tanken att en kvinna skulle operera honom. Det andra var från en ung far till ett svårt skadat barn. Han hade svårt att tro att jag vikarierade just för överläkaren. År 1956 blev jag Svensk Kirurgisk Förenings första kvinnliga medlem hade antalet kvinnliga medlemmar ökat till 149, vilket är 9,8 procent av det totala antalet medlemmar. Under mina drygt 40 år av kirurgisk verksamhet har jag kunnat konstatera att, med den ökande andelen kvinnor inom kirurgin, patienternas attityd har förändrats till ett accepterande av kvinnliga kirurger. Jag slutade min yrkesverksamhet 1991 och har de senaste tio åren ingen ytterligare personlig erfarenhet av relationerna mellan kvinnliga kirurger och patienter, ej heller mellan kvinnliga och manliga kirurger. Min förhoppning är dock att relationsskillnaderna mellan manliga och kvinnliga kirurger har utjämnats. Jag vill avslutningsvis tacka alla kollegor och institutioner som varit behjälpliga med uppgifter under årens lopp. I synnerhet är jag tacksam mot Boel Engarås. Tillsammans planerade vi en större presentation av de kvinnliga pionjärerna i olika kirurgiska specialiteter. Av känd orsak blev det inte av. Jag vill även tacka min son Jaan Roosaar, som tålmodigt och noggrant knappat in allt på data och hjälpt till med utformning av tabeller och korrektur, något som jag aldrig skulle ha klarat av utan hans hjälp. Föreningar i Sverige för kirurgiska specialiteter fördelning män/kvinnor Svensk Kirurgisk Förening SKF Bildades SKF hade i närmare ett halvt sekel endast manliga medlemmar. I april 1956 erhöll den första kvinnan medlemskap i föreningen (dr Mari-Ann Aavik-Roosaar). Enligt en artikel i Aftonbladet hade SKF medlemmar, varav två kvinnor (<0,3 %), dr Mari-Ann Aavik-Roosaar och dr Sigrid Söderlund. År 1996 hade SKF 1528 medlemmar, varav 149 kvinnliga (9,8 %). Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom kirurgi, varav 161 kvinnor (7 %). Svensk Ortopedisk Förening Bildades År 1996 hade föreningen 1014 medlemmar, varav 87 kvinnliga (8,6 %). Två av kvinnorna var Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom ortopedi, varav 72 kvinnor (6%). Svensk Neurokirurgisk Förening Bildades År 1996 hade föreningen 107 medlemmar, varav åtta kvinnliga (7,5 %). Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom neurokirurgi, varav åtta procent var kvinnor. Svensk Plastikkirurgisk Förening Bildades År 1996 hade föreningen 142 medlemmar, varav 25 kvinnliga (17,6 %). Sex av kvinnorna var Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom plastikkirurgi, varav 26 kvinnor (17,6 %).

4 Sida 4 av 5 Svensk Urologisk Förening Bildades År 1995 hade föreningen 309 medlemmar, varav 20 kvinnliga (6,5%). Åtta av kvinnorna var Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom urologi, varav 27 kvinnor (8 %). Svensk Barnkirurgisk Förening Grundad År 1996 hade föreningen 117 medlemmar, varav 31 kvinnliga (26,5 %). Sju av kvinnorna var Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom barnkirurgi, varav 29 kvinnor (21,6 %). Svensk Thoraxkirurgisk Förening Grundad enligt uppgift under senare hälften av 1960-talet. År 1996 hade föreningen 130 medlemmar, varav nio kvinnliga (6,9 %). En av kvinnorna var även medlem i SKF. Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom thoraxkirurgi, varav fyra kvinnor (2,8 %). Svensk Handkirurgisk Förening Grundad År 1996 hade föreningen 88 medlemmar, varav 13 kvinnliga (14,8 %). En av kvinnorna var även medlem i SKF och en var även medlem i Svensk Ortopedisk Förening. Enligt SoS hade läkare specialistkompetens inom handkirurgi, varav 15 kvinnor (17,4 %). Referenser Svenska Läkare i ord och bild, Svenska Läkare i ord och bild, Svenska Läkare i ord och bild, supplement, Svenska Läkare i ord och bild, supplement, Svenska Läkare i ord och bild, supplement, Svenska Läkare (Norstedt & söner, Stockholm), Svensk Läkarmatrikel (Bokförlag Vem är Vem AB Haegers, Stockholm), Läkarmatrikeln, Läkarmatrikeln, Svensk Urologisk Förening medlemsförteckning, Svensk Neurokirurgisk Förening medlemsförteckning, Svensk Plastikkirurgisk Förening medlemsförteckning, Svensk Barnkirurgisk Förening medlemsförteckning, Svensk Handkirurgisk Förening medlemsförteckning, Svensk Thoraxkirurgisk Förening medlemsförteckning, Svensk Ortopedisk Förening medlemsförteckning, Svensk Kirurgisk Förening medlemsförteckning, Meddelandeblad Socialstyrelsen, nr 20/94, nr 9/96, nr 10/96. Socialstyrelsens arkiv. Muntliga konsultationer med kollegor. Mari-Ann Aavik-Roosaar Hässelby

5 Sida 5 av 5 Svensk kirurgisk förening