DELRAPPORT GÄLLANDE EXTERN MEDBEDÖMNING AV SAMORDNINGSTEAMEN JUNI 2012 av Marita Mossberg

Transkript

1 DELRAPPORT GÄLLANDE EXTERN MEDBEDÖMNING AV SAMORDNINGSTEAMEN JUNI 2012 av Marita Mossberg Mitt uppdrag är att: - studera samarbetet mellan teammedarbetare och professionella i de ordinarie myndigheterna och dra ut lärdomar om vad som fungerar i dessa möten samt vad som kan förbättras. - bedöma hur integreringen av rehabiliteringssamverkan lyckas och tar ett steg framåt i förhållande till de komplexa behov som finns hos serviceanvändarna, och myndigheternas förväntningar om ökad arbetsförmåga genom denna omorganisation och nytänkande - studera hur serviceanvändarna upplever värdet av deltagande i teamens verksamhet, i jämförelse med tidigare erfarenheter av offentligt stöd och sina eventuella förväntningar på att bibehålla förändringar i sin livssituation till följd av deltagande genom samordningsteamen. För att kunna få ett grepp om de olika samordningsteamens verksamhet så har jag lagt upp mitt arbete på följande sätt. Jag startade med att läsa in tidigare skrivna rapporter samt styrgruppsprotokoll från de olika teamen. Från den tidpunkt då det blev klart med min medverkan som extern bedömare, har jag deltagit alla styrgruppsmöten och processdagar som förekommit i teamen för att bilda mig en uppfattning om hur samarbetet fungerar på olika nivåer och hur man har format verksamheten i de olika teamen. Jag har även deltagit i Fagerstas och Hallstahammars teams samtalsgruppverksamhet vid ett tillfälle vardera. I Sala hade nya samtalsgrupper precis startat och deltagarna ansåg att det var för tidigt för mig att delta, varför jag inväntar ett senare tillfälle. Syftet var annars att få träffa deltagarna och i praktiken få se hur verksamheten är upplagd. Jag har även skickat ut en enkät till de remitterande myndigheternas handläggare för att försöka få en bild av deras förväntningar inför inrättandet av det samordningsteam som de arbetar mot och för att få en uppfattning ifall deras förväntningar har infriats. De har även fått frågor gällande hur samarbetet och informationskanalerna fungerar med resp. team och vilka kriterier som styrt urvalet av deltagare som de valt att remittera till teamet samt vad de hoppats uppnå genom detta. Syftet med insatsen samordningsteam är att erbjuda kvalificerat och professionellt stöd i samordnad rehabilitering för individer med samordnade rehabiliteringsbehov så att en arbetsförmåga kan realiseras och att individen kan få förutsättningar för en egen försörjning. Detta är tillika insatsens gemensamma uppdrag från huvudmännen. Insatsen har ett individinriktat fokus. Insatsen släpper individen då en säker och varaktig lösning har uppnåtts. Målet är att så många som möjligt ska uppnå en arbetsförmåga alternativt en stabil lösning för individen. Detta är tänkt att ske under ca ett års tid. Utifrån syftet att insatsen ska ha ett individinriktat fokus och att individen inte ska släppas förrän en säker och varaktig lösning har uppnåtts så har jag funnit det värdefullt att, som ett mått på teamens verksamhet, se hur många personer som avslutas och hur många av dem som

2 kommit närmare målet en säker och varaktig lösning. Jag har därför begärt uppgifter om detta från teamen. Det kan konstateras att samordningsteamen har haft olika lång startsträcka och därför har hunnit olika långt i sin utveckling. Fagersta-Norberg-Skinnskatteberg (FNS) är det team som har funnits längst och Hallstahammar-Surahammar (H-S) har fungerat kortaste tiden p.g.a personalproblem. Sala-teamet ligger någonstans mitt emellan. Startskedet i de olika teamen har utformats olika liksom verksamhetens utformning. Personalen vid FNS valde att direkt kasta sig in i verksamheten med deltagare ända från start och prova sig fram till vilka metoder som fungerade. De började med gruppaktiviteter, frukostmöten och friskvårdsaktiviteter tre dagar per vecka. De satsade således ingen tid på teambuilding eller gemensam planering men anser ändå att de delar en gemensam värdegrund som bygger på det lösningsfokuserade arbetssättet och en uppfattning om att låga mål och kravfritt vid start leder till utveckling framåt för deltagarna. Det har inte funnits så mycket tid avsatt för reflektioner och framåtsyftande diskussioner för personalen. Verksamheten hos FNS har ändrats under processens gång eftersom personalen såg att behovet av individuella samtal var större än de trodde. I nuläget är det kanske 50 % gruppaktiviteter och 50 % individuella åtgärder. Man provar sig således fortfarande fram, vilket förstås är en nödvändighet i en verksamhet som måste vara flexibel och kunna ändras utifrån deltagarnas behov. Det som verkar vara största problemet för teamet är att alltför många av deltagarna avskrivs för att de inte kommer till teamets verksamhet. Under 2011 var 41 personer inskrivna och 13 avslutades varav en person fick jobb. Resten slutade enligt uppgift att komma till teamet eller återlämnades till ordinarie handläggare. Det betyder att ca 30 % avslutades utan att ha kommit närmare målet om en varaktig lösning och detta känns som en anmärkningsvärd siffra som bör undersökas mer av teamet. Är det verksamheten som inte passar deltagarna eller gör handläggarna fel vid urvalet av remitterade personer? Finns det andra orsaker till den höga avslutningsprocenten? Är det över huvud taget möjligt att hitta en varaktig lösning för alla personer eller finns det hopplösa fall som man aldrig kan hjälpa? Sala-teamet valde ett annat angreppssätt vid starten. Personalen lade ner gott om tid i början för att bygga en trygg och gemensam plattform med gemensamma värderingar och synsätt som fick genomsyra det fortsatta arbetet i teamet. Detta gjorde att de var helt överens om vilket arbetssätt och vilka metoder de ville använda. De har en stark övertygelse gällande sitt arbetssätt och vill helst få arbeta i fred utan synpunkter utifrån. Stor vikt läggs på att individen ska äga sin process d.v.s. att personalen inte ska komma med lösningsförslag utan alla förslag ska komma från individen själv. Framgångsfaktorer som personalen uppmärksammat är att gå på känsla, att ha ett icke vetande förhållningssätt och att ha förutsättningslösa samtal. Personalen har bl.a ett ordentligt kartläggningssamtal med individen vid inskrivningen. Verksamheten präglas av en blandning av individuella samtal och gruppaktiviteter under veckans samtliga dagar. Teamet har öppet alla dagar i veckan även på sommaren. Till sin hjälp har personalen ett stort nätverk i kommunen. Ca 36 personer har varit inskrivna i teamet sedan start och endast tre har avslutats varav en fick praktik i skyddad verksamhet. Antal avslutade var således endast 5 % vilket kan bero på olika saker t.ex att verksamheten känns rätt för deltagarna, att rätt personer har remitterats till teamet samt att

3 personalens inställning är att inte ge upp även om personerna inte kommer dit. De har då istället bedrivit uppsökande verksamhet. H-S-teamet fick en olycklig start då personkemin inte fungerade mellan personalen med avhopp från tjänsterna som följd. Teamet har därför haft verksamhet på mycket låg nivå och kan först nu sägas komma till en ordentlig start med nyanställd personal. Av tvingande orsaker (endast en person kvar) har verksamheten gått från en större andel individuella samtal till gruppverksamhet. 26 personer har varit inskrivna i verksamheten och av dessa har fyra personer avslutats utan att ha nått målet (15 %). Detta är ändå bra med hänsyn till de svårigheter som funnits i teamet. Teamet har nu en nystart med två nya medarbetare och har lagt ner mycket tid på att lägga en stabil grund för samarbetet. Alla deltagare som väntat i kön har tagits in och man är i full gång med individuella samtal parallellt med gruppverksamhet. Det känns som verksamheten är på rätt väg. Kan man redan nu säga något om hur samarbetet mellan professionella och teammedarbetare fungerar? Mycket av kontakterna sker via mail och telefon samt vid uppföljningsmöten var tredje månad. De handläggare som hittills svarat på enkäten (handläggare från Försäkringskassan och olika kommuner ingen från Arbetsförmedlingen) uppger att informationskanalerna fungerar - med ett undantag, Hallstahammars kommun, där flera handläggare tycker att detta inte fungerar. Eftersom handläggarna är missnöjda med samarbetet bör H-S-teamet därför försöka förbättra kommunikationen med dem och ta reda på vilka förväntningar handläggarna har på samarbetet. Från Sala-teamet har jag hört att de ordinarie handläggarna är ganska lätta att få kontakt med och att teamet har en känsla av att deras verksamhet verkar viktig för handläggarna eftersom det aldrig är svårt att få till stånd möten m.m. Samarbetet verkar inte ha stött på några svårigheter hittills i Sala och inte heller i Fagersta. Det som i nuläget kan sägas om integreringen av rehabiliteringssamverkan hänger till en del samman med ovanstående. Teamens arbete verkar vara viktig för handläggarna och dessa har också haft stora förväntningar på teamen innan start, det framgår av enkätsvaren. Några axplock från svaren på min fråga Vilka förväntningar hade du på samordningsteamet när det skulle inrättas? - Att människor med svår och komplex problematik skulle kunna få hjälp och stöd av ett team av människor som sätter dem i fokus och har tid och möjlighet att ha en kontinuerlig och regelbunden kontakt med dem. - Att personer som stått länge och långt utanför arbetsmarknaden skulle få stöttning att hitta motivation att se framåt mot egen försörjning. - Att det skulle fungera. Effektivt samarbete. Samsyn - Att få hjälp med förberedande rehabilitering för de som står långt från arbetsmarknaden men där man ändå behöver komma igång med någonting, främst de yngre personerna. Det urval av personer som handläggarna remitterat till teamen präglas av ovanstående förväntningar och det handläggarna hoppades uppnå med att remittera just dessa personer kan

4 kanske sammanfattas i följande citat Att teamet blir en `agent for change`, en möjlighet att starta eller underlätta förändring och/eller utveckling, förhoppningsvis mot arbete och egen försörjning i någon form i slutändan. Det innebär viktiga framgångar för integreringsarbetet att handläggarna är beredda att satsa på möten, planeringar och annat i teamen, trots sin knappt tilltagna tid. Teamen behöver inte köpa deras tid, de kommer frivilligt men detta innebär också ett ansvar för teamen eftersom handläggarna gärna vill se en utveckling för sina deltagare för att intresset inte ska svalna. Det gäller därför för teamen att för varje deltagare kunna presentera några slags faktiska uppföljningsresultat på en utvecklingsstege (framåt eller bakåt). Det räcker inte bara att säga detta muntligt. Om det integrerade samarbetet ska kunna utvecklas ytterligare så är det även viktigt att individernas komplexa behov verkligen kommer upp på bordet så man vet vem som kan hjälpa till med vad utifrån dessa behov. Individuella kartläggningssamtal bör därför vara en viktig del för teamen att arbeta med. Det finns flera fallbeskrivningar med solskenshistorier från teamen när det gäller deltagarna. Sala-teamet tyckte sig ha märkt att en förändring skedde med deltagarna efter tre till fyra månader. Många av dem är myndighetsvana och spelar en roll som innebär att de säger det som de tror att teamet vill höra. De är också vana vid att projekt brukar vara tre till fyra månader och har därför tänkt att så länge kan jag väl stå ut. När denna gräns har nåtts så börjar de ta verksamheten på allvar och får en insikt om att det är de själva som måste driva processen framåt. Genom att kraven på prestation är lågt satta i alla teamen och man försöker uppmuntra varje steg framåt så slappnar deltagarna av mer och börjar tänka själva. Detta blir ett annorlunda bemötande mot tidigare då myndigheter ställt för höga krav som de blivit stressade av. De deltagare som jag pratade med i Fagersta och Hallstahammar uttryckte att verksamheten har gjort skillnad i deras liv. Flera hade varit med på en mängd olika åtgärder tidigare och kunde därför göra jämförelser. Det som skilde var att takten var lugnare och man hade inte samma prestationskrav på sig som i andra åtgärder utan fick tid att fundera och samtala kring sina behov med personalen och varandra. Detta gjorde att man utvecklade en bättre självkänsla och vågade mer. Någon uttryckte också att det var skönt att få all hjälp på ett och samma ställe och slippa springa runt på olika myndigheter, speciellt när man inte var i sådant skick att man var kapabel till detta. Jag tror att det finns bra förutsättningar för teamens fortsatta arbete och att många av deltagarna kommer att nå målet om en säker och varaktig lösning, helst på arbetsmarknaden. Det även är en bra plattform att utveckla ett integrerat arbetssätt mellan alla olika aktörer som kan bli inblandade runt en person. Det ska bli spännande att se om teamens arbetssätt förändras ytterligare under tiden eller om man redan har hittat ett optimalt sätt att bedriva arbetet på. Personalen i alla teamen är mycket engagerade och det märks att de tycker om att arbeta med människor.

5 En fråga som jag tycker att styrelsen bör fundera på är om målsättningen för teamens arbete är realistisk. Är det verkligen möjligt att för varje deltagare hitta en säker och varaktig lösning, helst med ökad arbetsförmåga och kan detta ske under en tidsrymd av ca ett år med tanke på den sammansatta problematiken och det långa utanförskapet? Jag vet att det finns möjlighet att förlänga deltagarnas tid i teamen längre än ett år men det blir en svår avvägningsfråga för styrgrupperna att bevilja detta eftersom det måste vägas mot att färre personer då kan tas in i teamen. En lösning är förstås att teamens bemanning utökas men detta är givetvis en finansieringsfråga. Istället för målsättningen att ingen individ ska släppas förrän en säker och varaktig lösning nåtts så är det kanske mer realistiskt att göra en uppskattning av hur många man tror kommer att nå målet d.v.s finns det en grupp deltagare som egentligen inte är inte motiverade att förändra sina liv och om det är så hur stor andel kan man då uppskatta att det rör sig om. Som jag har förstått så lämnas redan idag deltagare åter till ordinarie handläggare utan att en varaktig lösning funnits i sikte. Det som känns lite haltande och som jag kommer att följa lite noggrannare under hösten är dokumentationen runt deltagarna. Jag tror inte att det räcker med SRS/ORS som uppföljningsinstrument. Det känns som man måste klä på detta med egna beskrivningar av varje deltagares förutsättningar vid start och utveckling för att man ska få ett grepp om vilka åtgärder som använts för varje individ och vad som är framgångsfaktorer. Om integreringsarbetet ska kunna utvecklas så bör alla inblandade få kunskap om vilka nycklar som har fått enskilda personer att lyckas. På det viset kan man kanske dra mer generella lärdomar av hur denna svåra grupp ska hanteras, något som alla handläggare kan ha nytta av i sitt ordinarie arbete. Jag kommer under andra halvåret av 2012 även att fördjupa mig ytterligare i studierna av samarbetet mellan teammedarbetare och professionella, och eventuellt göra djupintervjuer med några av handläggarna alt. fortsätta med enkäter för att se om svaren förändrat sig med tiden. Jag är intresserad av att höra om samarbetet har gjort att handläggarna fått nya idéer kring hur integreringsarbetet kan utvecklas och om de ser praktiska resultat av detta t.ex att det blivit lättare att få till åtgärder som hjälper de olika individerna.