Svenska kyrkan efter kyrkoreformen år 2000

Transkript

1 Svenska kyrkan efter kyrkoreformen år 2000 av biskop Ragnar Persenius, Uppsala. Mitt uppdrag här är att dela med mig av erfarenheter efter den stora kyrkoreformen i Sverige år 2000, och det utifrån två perspektiv. Det första gäller Svenska kyrkan som folkkyrka Folkkyrkobegreppet är inte lätt att förklara och använda. Förenklat kan man väl säga att det syftar på en kyrka som har en kallelse till hela folket och som med öppenhet och välkomnande inbjuder medmänniskor att tillhöra kyrkan, möta levande Gud och dela kyrkans tro och liv. När det gäller den teologiska kyrkosynen tas utgångspunkten i Guds handlande genom Ordet och sakramenten så att människor församlas. Det är en sakramental kyrkosyn som bygger på att Gud handlar med människor till frälsning. Syndernas förlåtelse till Sveriges folk var ledord i Sverige för hundra år sedan. Nådestanken var bärande. Det fanns en viss udd mot en kyrkosyn som byggde på den personliga tron som vägen in i kyrkan, som betraktades som de troendes samfund. När nu samhället förändrats radikalt i pluralistisk riktning och blivit ett multireligiöst, multietniskt och värderingsmässigt pluralistiskt samhälle är det väl alldeles självklart att folkkyrkobegreppet blivit mer problematiskt, inte som uttryck för en kyrka med ärende till hela folket men däremot om man tänker sig att det är folket och dess förankring i kyrkans tro och liv som bär folkkyrkan. Därför har vi också dragit slutsatsen att om vi ska ha en folkkyrka med låga trösklar och med möjligheter för människor att växa in i kyrkans tro och liv, så måste andra förutsättningar gälla för dem som företräder kyrkan än för dem som är på väg in i kyrkan. Det finns dessutom flera andra faktorer som påverkar bilden av folkkyrkan. Statsmakterna har intagit en principiell neutralitet i fråga om lagstiftning kring trossamfunden. Men hänsyn har tagits till Svenska kyrkans speciella ställning i samhället. Reformen i Sverige bygger på att Svenska kyrkan har en historisk och social särställning till följd av sin roll, förankring i folket och det kulturhistoriska arv som kyrkan förvaltar. Det har lett till en särlösning när det gäller vården av de kulturvärden som kyrkan förvaltar i kyrkor, inventarier och kyrkomiljöer och som också betyder mycket för samhället som helhet. Det finns ett statligt anslag för att kyrkan ska klara av de extraordinära kostnader som kulturvården medför. Det side 1 / 8

2 kan inte enbart vara kyrkans medlemmar som betalar för de särskilda kostnaderna. folkkyrka efter kyrkoreformen. Den första tesen är att En särlösning skapades också i fråga om begravningsverksamheten där kyrkan fullgör ett samhällsuppdrag av myndighetskaraktär i förening med kyrkans eget uppdrag vid sorg och begravning. För kyrkan var det viktigt att ta ett helhetsansvar för människor. Slutligen tillkom viss särlagstiftning genom bland andra Lagen om Svenska kyrkan. Den lagstiftningen behövdes för att klara övergången från Svenska kyrkan som bestått av olika statliga, kommunala och privaträttsliga rättssubjekt till samma Svenska kyrka som nu rättsligt sätt är självständig som ett registrerat trossamfund med organisatoriska delar med stor självständighet och egen rättskapacitet. Lagstiftningen gav också rättslig stabilitet till kyrkan. Identiteten i Svenska kyrkan bestäms däremot av kyrkans egen kyrkoordning som beslutas av kyrkomötet med stöd av lagen. Andra samfund använder också den nya rättsformen trots att de är sinsemellan mycket olika. Det är möjligt genom att deras identitet i sin tur bestäms av deras stadgar, kyrkoordning eller motsvarande. De kan i likhet med Svenska kyrkan också beviljas rätt att ta upp kyrkoavgift via skattsedeln. 1. Svenska kyrkan framstår tydligare som en folkkyrka med egen identitet. På den lokala nivån i församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna har Svenska kyrkan redan före relationsändringen till staten haft en stark ställning rättsligt, ekonomiskt och innehållsligt. Med lokalt utdebiterad kyrkoskatt, numera kyrkoavgift, har församlingarna kunnat sköta sina angelägenheter. Här märks direkt en skillnad mot Norge. Någon lokal frigörelse behövdes inte i Sverige. Däremot innebar förändringen att den kommunala identiteten i församlingar och samfälligheter upphörde. Det fanns också en viss skillnad mellan kyrkokommun och församling. För dem som verkar lokalt är nog den största förändringen att uppdelningen i statligt och kommunalt upphört. Prästerna hörde till den statliga sfären, de demokratiskt valda organen var kyrkokommunala. Alla i församlingen präster, förtroendevalda, anställda, frivilliga medarbetare och församlingsbor tillhör samma församling och har ansvar för den gemensamma och grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Jag ska lägga fram några teser om utvecklingen i Svenska kyrkan som Förändringen innebär dock samtidigt att alla oklarheter och dolda problem kom upp side 2 / 8

3 till ytan. Men det är bra, då går de att bearbeta. En annan viktig faktor är att alla frågor nu ligger på kyrkans eget bord. Ett exempel är församlingsindelningen som man kan diskutera lokalt och ändra genom beslut i stiftsstyrelsen. Tidigare var den en statlig uppgift. Stiften bestod tidigare dels av de statligt reglerade biskoparna och domkapitlen, dels av stiften som rättsligt var kyrkliga samfällighetsbildningar. Efter år 2000 är stiften egna rättssubjekt inom Svenska kyrkan, och alla som verkar där har ansvar för den gemensamma uppgiften att främja och utöva tillsyn över församlingslivet. Stiften kan handla snabbare och mer samlande och heltäckande än tidigare. Det var på nationell nivå som reformen fick störst konsekvenser eftersom kopplingen till staten var tydligast där. Genom bodelningen mellan staten och Svenska kyrkan fördes besluten i kyrkorättsliga frågor, ekonomi och organisation över till kyrkan. En annan konsekvens blev att vi fick en förstärkt demokratisk organisation i stiften och på den nationella nivån. Den kritiken har därför framförts att reformen lett till en ökad partipolitisering. För närvarande pågår en utredning om delaktighet och demokrati i Svenska kyrkan. Banden mellan de traditionella politiska partierna och kyrkans nomineringsgrupper har i viss mån försvagats. Vissa partier har släppt de direkta banden till sina kyrkliga motsvarigheter. Så har Folkpartiet blivit Folkpartister i Svenska kyrkan. Kristdemokraterna har blivit Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Och nya nomineringsgrupper har tillkommit. Det är kyrkans eget folk som väljer hur de vill framträda och organisera sig. Systemet med nomineringsgrupper kan väl försvaras med att väljarna då vet vad de röstar på. Samtidigt talar det mesta för att vi går i riktning mot ett starkare personvalsinslag. Jag tror att de flesta upplever att Svenska kyrkan blivit mer aktiv och tydligare i sin relation till samhället. Det är klart vilka som företräder Svenska kyrkan i Sverige och internationellt. Kyrkans röst i samhällsfrågor hörs oftare, tydligare och efterfrågas mer. Internt är det uppenbart att förändrings- och utvecklingsarbete kan bedrivas på det sätt som kyrkan själv önskar. Min andra tes är att 2. Det avgörande är relationen kyrkafolk, inte relationen kyrka-stat. Svenska kyrkan är inte längre en myndighet och en formell del av det offentlig-rättsliga Sverige. Men i realiteten finns kyrkan fortfarande i hög grad inom den offentliga sfären. Låt mig ta som exempel att vid riksdagens öppnande inbjuds alla till gudstjänst i Stockholms domkyrka. I år predikar den nye ärkebiskopen. Vi biskopsvigningar och side 3 / 8

4 särskilda högtider deltar företrädare för kungahuset, regeringen och det offentliga Sverige. I debatter om flyktingpolitik och mänskliga rättigheter, vid kriser och katastrofer, när människans värde sätts ifråga och människans värdighet kränks, blir det särskilt uppenbart att Svenska kyrkan alltjämt finns i det offentliga rummet genom sin förankring i folket och sin roll. Och kyrkan tydligare än tidigare en egen aktör vid sidan om stat och kommuner. Sakta men säkert går det upp för fler svenskar att kyrkan har en egen identitet och position. Och det gör naturligtvis att de måste förhålla sig till henne på ett nytt sätt. Nu testas samhörigheten mellan kyrkan och folket, människors förankring i kyrkan. Och här har vi problem. Men jag påstår att de beror på hur starka eller svaga relationerna är. Människor går inte ur Svenska kyrkan därför att relationen till staten ändrats utan därför att deras band till kyrkan som organisation och till kyrkans tro och liv blivit alltför svaga. Och då blir den utlösande faktorn kanske en konflikt i kyrkan eller mer vanligt en önskan om att spara pengar genom att slippa betala kyrkoavgiften. Svenska kyrkan lever i det mest sekulariserade av de nordiska länderna. Förankringen hos folket sviktar på många håll, framför allt gäller det gudstjänstlivet och konfirmandarbetet. Ca 80 % av befolkningen är medlemmar, procenttalet sjunker främst på grund av att de nya svenskarna ofta inte blir medlemmar och på grund av att de som har mycket svag eller svag samhörighet går ur kyrkan i lugn men regelbunden takt. Vi visste år 1998 att drygt 10 % var utträdesbenägna och förmodligen skulle lämna, kanske inom en tioårsperiod. Och ändå är det inte utträdena som är det mest oroande utan generationsväxlingen. Den reform som var mest riskfylld för Svenska kyrkan som folkkyrka var inte kyrka-statreformen utan ändringen av bestämmelserna om kyrkotillhörighet den 1 januari Då blev dopet den normala vägen in i kyrkan och därför infördes ett pastoralt program för ett uppsökande arbete kring dopet. Kyrkan skulle söka upp föräldrarna och inbjuda till undervisning och dop. Inledningsvis blev det en stor framgång. Det programmet behöver fullföljas och förnyas. Om man ser till medlemstalen är den största risken för framtiden att den unga generationen i avsevärt lägre utsträckning än den äldsta generationen kommer att tillhöra kyrkan. En annan test på relationen mellan kyrka och folk kom när medlemmarna år 2001 kunde se på skattsedeln hur många kronor kyrkoavgiften kostade dem. Sedan dess har utträdena ökat. Denna förändring hade kommit oberoende av kyrka-statreformen och resultatet blivit detsamma. I det moderna samhället stannar människor inte side 4 / 8

5 kvar i kyrkan om det inte finns en relation som bär. För många består den relationen av samhörighet med sockenkyrkorna, andliga och sociala rötter samt deltagande i stora högtider och kyrkliga handlingar. För andra består den av en önskan om att det ska utföras diakonala insatser för de utsatta i samhället eller att det ska finnas trosbärare i framtiden. För åter andra består den av en personlig längtan efter en djupare förankring i livet. Och så vill vi tro att kyrkan för många är en plats för möte med levande Gud i gemenskap med andra. Min slutsats blir att det var samhällsförändringarna som drev fram kyrkoreformen. Det är också de som tvingar fram ett offensivt, pastoralt program för Svenska kyrkan som folkkyrka om hon ska kunna fullgöra sitt uppdrag och vara relevant för människor. Vi talar om organisation och ekonomi. Kyrkan har en kropp, och det är bra om den är frisk. Men vi talar också om kyrkans själ och ande. Det avgörande blir gudstjänstlivets förnyelse, andlig fördjupning, livslångt lärande, församlingarnas diakonala ansvarstagande på bred front, mötesplatser för dialog om tro och liv. Det andra perspektivet på kyrkoreformen gäller Biskops- och prästtjänstens ställning efter nyordningen Kyrkoreformen år 2000 innebar verkligen flera radikala förändringar när det gäller anställningen av och ämbetstillsynen över präster och biskopar. Genom att präster och biskopar i likhet med stiftens domkapitel och kyrkomötet hörde till den statligt reglerade myndighetsdelen i Svenska kyrkan måste en helt ny lösning sökas för att bevara ämbetslinjen i en ny rättslig situation. Det gällde att finna en bra tillämpning av den organisatoriska grundprincipen om förening av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrat självstyre, det som nu i Lagen om Svenska kyrkan beskrivs som samverkan mellan kyrkans ämbete och en demokratisk organisation. Den demokratiska organisationen var tidigare i huvudsak kyrkokommunal, kyrkans ämbete statligt. Nu skulle dessa storheter mötas och samverka i varje organisatorisk del av Svenska kyrkan. En särskild fråga i sammanhanget var anställningen av prästerna och nödvändigheten av att få till stånd en hållbar ämbetstillsyn över prästerna. Vissa arbetsgivarfunktioner för prästerna var statliga och lagda på domkapitlen. Lönerna fastställdes genom centrala avtal och på stiftsnivå men betalades lokalt. Det var inte så som en del säger att prästerna var anställda av domkapitlen. De var statligt eller möjligen statligt och side 5 / 8

6 kyrkokommunalt anställda. Hur skulle vi nu göra? När det gäller ämbetstillsynen ledde sammanblandningen med arbetsgivarrollen till att det nästan var omöjligt för stiften att avsätta en präst. Ville biskop och domkapitel ingripa mot en präst hamnade man lätt i arbetsdomstolen. Det krävdes vanligtvis en dom i allmän domstol för att domkapitlet skulle kunna avsätta en präst. Beslutet blev att lokalt anställa församlingsprästerna. Lönerna förhandlas av Församlingsförbundet. Nu är vi på väg mot en mer lokal förhandlingsmodell. Domkapitlet prövar behörigheten och yttrar sig över de sökande. Kyrkorådet anställer. Det betyder att alla som arbetar lokalt är lokalt anställda. Biskoparna är anställda i stiften. Deras lön fastställs av Församlingsförbundet centralt efter hörande av stiftsstyrelserna. Det betyder att alla som arbetar regionalt i stiftet är stiftsanställda. Därmed kunde uppdraget att utöva tillsyn skiljas från uppdraget att vara arbetsgivare och placeras på en nivå över den där ämbetsbäraren är anställd. Det är alltså biskop och domkapitel som utövar tillsyn, domkapitlet fattar beslut när det gäller präster och diakoner. Det är biskopsmötet som utövar kollegial tillsyn när det gäller biskoparna och det är Ansvarsnämnden för biskopar som bedömer och beslutar om behörigheten för biskopar. Som biskop bedömer jag att den här ordningen har fungerat alldeles utmärkt. Den har lett till att det nu går att pröva om en person ska få behålla behörigheten till uppdragen som präst, biskop eller diakon inom kyrkans vigningstjänst (vilken är den kyrkorättsliga beteckningen på kyrkans ämbete i Kyrkoordningen) eller tilldelas prövotid, skriftlig erinran eller fråntas behörigheten. Domkapitlens beslut kan överklagas till kyrkans egen domstol på nationell nivå, Överklagandenämnden, vilket borgar för en grundlig och rättssäker prövning. Hittills har det varit möjligt att undvika sammanblandning med arbetsgivarfrågorna. Ämbetsbehörigheten blir närmast en form av legitimation som krävs för att inneha vissa anställningar som präst, diakon eller biskop. Saknas behörigheten kan inte arbetsgivaren anställa eller behålla en anställd. Då får man pröva om det finns någon annan lämplig befattning eller säga upp vederbörande på grund av arbetsbrist. Det nya systemet har lett till en tydlig uppstramning av ämbetsansvaret och visat att kyrkan i realiteten kan utkräva ansvar utifrån avgivna vigningslöften. En annan konsekvens av åtskillnaden mellan tillsyn och arbetsgivarfrågor är att stift och församling utifrån olika roller och uppgifter kan samverka för att lösa problem som berör det lokala församlingsarbetet. Fungerar den samverkan finns mycket större möjligheter side 6 / 8

7 än tidigare att förändra situationen. Här finns dock mer att utveckla i fråga om förhållningssätt och samarbete. En tredje konsekvens är att prästerna inte upplevs som främmande fåglar som flyger in i församlingarna. De är utsedda av församlingarna och delar församlingarnas villkor. Det hindrar inte att när det finns lokala samarbetsproblem kommer önskemål från prästernas sida om stiftsanställning för prästernas del. En del präster känner sig också utelämnade åt kyrkoråden och kyrkorådens ordförande om dessa agerar alltför operativt och går in i ledningsfrågor istället för att enbart vara styrande organ. Personligen har jag svårt att se en lösning där prästerna blir stiftsanställda. Det skulle innebära en kraftig minskning av det lokala ansvarstagandet. Bättre är då att utveckla kyrkoherdarnas och kyrkorådens kompetens, bidra till en god dialog och en samverkan utifrån tydliga roller. Men jag måste ju erkänna att det finns stark kritik mot kyrkan som arbetsplats, särskilt när det gäller arbetsmiljön. Vi är konflikträdda och döljer problem, kanske under ett fromt skal. Några ropar på större kyrkliga enheter. Alltför många präster måste bli kyrkoherdar. Och visst är det så att det idag ställs större krav än någonsin tidigare på ekonomisk kompetens, revision, arbetsmiljö, jämställdhet och arbetsledning. Många kyrkliga arbetsgivare, särskilt de allra minsta, saknar tillräcklig ekonomisk kunskap och personalkompetens. Alltså: större enheter måste till eller måste man dela på kompetens eller lägga ut uppdrag till andra med kompetens. Och det sker nu i rask takt. Det hade kommit oberoende av kyrka-statreformen men nu kan det ske snabbare genom kyrkans egna beslut. Men ser jag på Uppsala stift och dess församlingar och kyrkliga samfälligheter är det ju inte så att de största problemen alltid finns hos de minsta. De har problem med kompetensen. Men samarbetsproblem och dålig arbetsmiljö finner jag väl så ofta i de större församlingarna. Där krävs kyrkoherdar som är goda ledare. Ofta utser församlingarna inte de starkaste utan de mjukaste och trevligaste. Där uppstår lätt maktkamp och rollkonflikter. Stora församlingar ställer också större krav på kompetens och kompetensutveckling. När det gäller biskoparna har ordningen med stiftsanställning med lönesättning och tillsyn på nationell nivå fungerat bra. Jag känner stark samhörighet med de förtroendevalda och anställda som arbetar i stiftet. Som förste biskop blev jag år 2000 vald av stiftets präster och lekfolk i ett direkt utslagsgivande val. Det är ett bra system. Efter sex år kan vi se att bredden i episkopatet är god. Även med detta side 7 / 8

8 system utses biskopar med god teologisk kompetens. När den nya ordningen ifrågasätts beror det vanligtvis på att ingen kvinna valts till biskop sedan år Men det är bara en tidsfråga innan så sker. En följd av reformen av Svenska kyrkan till att bli en självständig folkkyrka är att biskopen nu har en tydlig roll inte bara i förhållande till prästerna utan till församlingarna som helhet med dess kyrkoråd och medarbetare. Och på motsvarande sätt kan alla i församlingen vända sig till biskopen och övriga stiftsorgan. Alla hör samman i varje del av kyrkan och de kan ta tag i alla frågor i det gemensamma uppdraget. Den församlingsinstruktion med ett pastoralt program för den grundläggande uppgiften som nu ska finnas i församlingarna ger en gemensam plattform för ett gemensamt ansvarstagande av kyrkoherdarna som ledare och kyrkoråden som styrande organ i församlingarna. På stiftsnivå har biskopen sitt eget definierade uppdrag men är samtidigt självskriven ordförande i domkapitlet och stiftsstyrelsen. Det betyder att alla frågor hålls samman i en helhet: tro, bekännelse, lära, organisation och ekonomi. Som ni förstår har jag en positiv bild av den stora kyrkoreformen. Möjligen är jag partisk eftersom jag var kyrkosekreterare på nationell nivå när lagstiftningen och kyrkoordningen förbereddes. Men som biskop har jag också sett och fått ta konsekvenserna av reformen. Den var nödvändig på grund av samhällsutvecklingen och för att vi även fortsättningsvis ska kunna göra de reformer som är nödvändiga för kyrkans uppdrag att dela evangelium i ord och handling. Reformen borde nog ha kommit tidigare men då var kyrkans folk inte berett och det fanns ingen samlande lösning. Jag ser stora orosmoln för Svenska kyrkan som folkkyrka under kommande år. Jag är till och med rejält bekymrad. Men orosmolnen har som ni förstått inte med reformen i sig att göra utan med relationen mellan kyrkan och folket. Till det kommer de bristande kunskaperna och otillräckliga erfarenheterna av kristen tro och kristet liv. Vi har vaknat för sent. I det sekulariserade Sverige borde kyrkan tidigare ha fått sin självständighet och framför allt tagit tillvara möjligheterna att förnya kyrkolivet. side 8 / 8