Kriminologiska institutionen Unga vittnen En kvalitativ intervjustudie om hur vittnesstöd beskriver ungas upplevelser av rollen som vittne Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2011 Terese Carlén
Sammanfattning Det övergripande syftet med denna studie har varit att belysa hur unga personer i åldrarna 15 till 19 år upplever rollen som vittne. För att studera detta var min ursprungliga önskan att genomföra en mindre intervjustudie eller enkätundersökning med ett antal unga vittnen. Av etiska skäl lämnades dock dessa alternativ då jag bedömde att det fanns en risk att jag som student kunde utsätta unga vittnen för känslomässiga påfrestningar genom att be dem tala om sina upplevelser. Därför övervägdes istället att med hjälp av nyckelinformanter inhämta kunskap om hur unga vittnen upplever sin situation. Mitt val av nyckelinformanter föll på vittnesstödjare då de i sitt ideella arbete kommer i direkt kontakt med vittnen. Genom att lyfta fram de reaktioner och känslor som unga vittnen förmedlar till olika vittnesstöd var förhoppningen att kunna skapa en större förståelse för de ungas situation. Tanken var även att undersöka vad som kan förmodas påverka ungas inställning till att vittna. Den valda metoden för studien har varit att genomföra kvalitativa djupintervjuer. Totalt genomfördes fem intervjuer med vittnesstöd vid Östersunds- och Stockholms tingsrätt. Utgångspunkten i denna studie har varit konstruktivistisk. Jag ser intervjuandet som ett samtal mellan två personer om ett tema av ömsesidigt intresse där kunskap konstrueras och produceras i interaktionen mellan mig och min intervjudeltagare i en given kontext. För att skapa en större förståelse för mitt material valde jag att i analysen utgå från begreppet sekundär viktimisering och teorin om risksamhället. Resultaten visade att enligt vittnesstöden är de allra flesta unga vittnen mer eller mindre spända och nervösa inför att vittna i domstol. Studien visade även att unga ofta bär på en rad föreställningar om hur en rättegång går till. En återkommande föreställning bland unga var att vittnesförhöret går till som på amerikanska filmer och tv serier. Unga vittnen verkar även ha en tendens att förstora upp risken att utsättas för någon form av repressalier om de vittnar. Den mest framträdande reaktionen hos unga vittnen före rättegången, förutom att de är nervösa och spända, var att de är osäkra på vad som krävs av dem under vittnesförhöret. En del vittnen har dessutom höga krav på sig själva att prestera under vittnesförhöret. Under rättegången blir en del unga vittnen defensiva då de ifrågasätts av försvarsadvokaten eller åklagaren. De förekommer även att unga vittnen vägrar berätta vad de sett eller hört. Efter rättegången känner de allra flesta vittnen en lättnad över att ha vittnesmålet avklarat. En del var nöjda med sitt vittnesmål och tycker det var intressant att delta i en rättegång. För andra blev upplevelsen en besvikelse. De förekommer att vittnen känt sig kränkta efter att ha blivit ifrågasatta av försvarsadvokaten eller åklagaren. Studien visade även att föräldrar har en stor inverkan på unga vittnens inställning till att vittna. Enligt vittnesstöden smittar ofta föräldrarnas oro av sig på deras barn, vilket kan göra de får en negativ inställning till att vittna. 2
Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Inledning... 5 Syfte och frågeställningar... 6 Definitioner... 6 Bakgrund... 7 Vittnesplikt... 7 Vittnesstödsverksamhetens framväxt... 8 Vittnesstöd... 9 Tidigare forskning och handbokslitteratur... 9 Reaktioner på brott enligt forskningen... 12 Handbokslitteratur... 12 Teoretiska utgångspunkter... 13 Risksamhället... 14 Sekundär viktimisering... 14 Metodologiska överväganden... 15 Den kvalitativa intervjun... 16 Urval... 16 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt... 17 Forskningsetiska överväganden... 18 Tillvägagångssätt... 19 Intervjuguide... 19 Genomförandet av intervjuerna... 19 Förförståelse och min roll som intervjuare... 21 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet... 23 Analysmetod... 24 Resultat... 24 Unga vittnens föreställningar om att vittna... 24 Är det som på film eller?... 25 Det kan hända mig, det händer ju ofta... 25 Unga vittnens reaktioner och känslor i samband med rättegång... 26 Före rättegången: Vad händer om jag säger fel?... 26 Under rättegången: Jag tänker inte säga nått... 27 Efter rättegången: Nästa gång ska jag gå bort från brottsplatsen... 28 3
Vad påverkar ungas inställning till att vittna... 28 Föräldrarnas oro smittar av sig på barnen... 29 Övrigt: Det behövs inte sånt här daltande... 29 Analys... 30 Unga vittnens föreställningar om att vittna... 30 Unga vittnens reaktioner och känslor i samband med rättegång... 31 Vad påverkar ungas inställning till att vittna... 32 Diskussion och slutsatser... 33 Litteraturförteckning... 35 Bilagor... 39 Bilaga 1: Intervjuguide... 39 4
Inledning Varje år anmäls över en miljon brott i Sverige (Brå, 2010:23). Till en stor andel av dessa brott finns sannolikt vittnen, det vill säga personer som har sett eller hört vad som hänt. Ett vittnes iakttagelser före eller efter en brottshändelse kan senare komma att utgöra viktig bevisning vid en rättegång. Vittnen spelar därför en betydelsefull roll inom rättsväsendet. För att ge målsäganden upprättelse och för att rättsystemet ska fungera effektivt måste det finnas vittnen som är beredda att berätta vad de sett och hört. Om inte vittnen vågar eller vill vittna eller lämna uppgifter till polisen kan det leda till att gärningspersoner går fria och att samhället på sikt tappar förtroendet för rättsväsendet (Brå, 2008:15). Trots att vittnen har en så pass viktig roll inom rättsväsendet så har mycket av det stöd som utformats varit inriktat på målsäganden, till exempel kan de få stöd och hjälp av ett målsägandebiträde. Någon motsvarighet, i form av juridisk person, finns inte för vittnen utan de får helt förlita sig på den verksamhet som bedrivs av ideella organisationer. Vittnen kan därför många gånger vara mer utelämnade än målsäganden när det gäller tiden före, under och efter rättegången (Brå 2008:123). Att delta i en rättegång är för de flesta en ovan situation som kan vara mer eller mindre problematisk. För majoriteten unga vittnen kan det dessutom vara första gången de kommer i kontakt med en domstol. Runt om i Sverige pågår flera så kallade Våga Vittna projekt för att nå ut med information till ungdomar om vikten av att vittna och anmäla brott. Ett av de tidigaste Våga Vittna projekten startades i Eskilstuna år 2005 på initiativ av kommunens brottsförebyggande samordnare. Målet med projektet var att öka ungdomars kunskaper om rättsprocessen samt ändra deras attityder till att vittna (Jonasson, 2006). Då vi har allmän vittnesplikt i Sverige borde vittnen rimligtvis kunna lita på att samhället ställer upp med de resurser som krävs för att de ska känna sig trygga (Jägervall, 2008:33). På senare tid har dock röster höjts för att unga vittnen som är i behov av stöd och hjälp riskerar att falla mellan stolarna. Vare sig brottsofferjouren eller socialtjänsten får nämligen på ett naturligt sätt vetskap om det finns ett ungt vittne med stödbehov (Brå 2008:106; Jägervall, 2008:33). För att få fler unga personer att våga vittna och känna sig trygga i rollen som vittne måste samhället ha kunskap om hur de upplever sin situation. Utifrån den kunskapen kan man sedan både granska dagens stöd till vittnen samt utarbeta nya metoder. Forskning om hur unga vittnen upplever sin situation är begränsad. Vad som saknas är en studie som bygger på empirisk data där fokus ligger på unga vittnen. Förhoppningen är att denna pilotstudie dels ska kunna bidra till att ge en värdefull inblick i unga vittnens situation, men även att kunna visa på den komplexitet och de nyanser som finns i deras utsatta position. 5
Syfte och frågeställningar Det övergripande syftet med studien är att belysa hur unga personer upplever rollen som vittne. Genom att lyfta fram de reaktioner och känslor som unga vittnen förmedlar till olika vittnesstöd är förhoppningen att kunna skapa en större förståelse för de ungas situation. Tanken är även att undersöka vad som kan förmodas påverka ungas inställning till att vittna. Min frågeställning blir därmed trefaldig: - Vilka föreställningar har unga vittnen om att vara ett vittne enligt vittnesstöden? - Vilka reaktioner och känslor förmedlar unga vittnen till vittnesstöden i samband med rättegången? - Vad påverkar ungas inställning till att vittna enligt vittnesstöden? Min förhoppning är även att de resultat som presenteras i studien ska kunna utgöra ett värdefullt underlag för tankar och diskussioner bland alla de yrkesgrupper som kommer i kontakt med unga vittnen, såsom vittnesstöd, åklagare, domare, advokater och anställda inom socialtjänsten eller ideella organisationer. Förhoppningsvis kan studien därmed bidra till en ökad förståelse och medvetenhet om unga vittnens situation vilket i sin tur kan leda till ett bättre stöd och bemötande från omgivningen. Definitioner I denna studie brukas den juridiska definitionen av vittne, vilket är en person som utan att vara part i mål har gjort iakttagelser och/eller har kunskap angående något som är av betydelse i en rättegång (Rättegångsbalken 36 kap. 1 ). Under en huvudförhandling brukar man skilja på ett åklagarvittne som är kallad till förhandlingen av åklagaren och ett försvarsvittne som är kallad av den tilltalades försvarsadvokat. När termen vittne används i studien avser det att inbegripa både ett åklagarvittne och ett försvarsvittne om inget annat framgår. Då studien fokuserar på ungdomar vill jag klargöra att med uttrycken unga vittnen, ungdomar och unga avses personer mellan 15 och 19 år. Målsägande ska i denna studie betraktas som en fysik person som varit direkt utsatt för ett brott, till exempel misshandel, eller som på annat sätt lidit skada av ett brott, som till exempel vid ett bostadsinbrott. Skillnaden mellan termen vittne och målsägande är således att ett vittne inte utsatts för någon brottslig handling. Detta innebär emellertid inte, att ett vittne inte skulle kunna betraktas som ett offer för brott. Enligt FN:s brottsofferdeklaration från 1985, är ett offer en person eller grupp som lidit psykisk eller fysisk skada, känslomässigt lidande, ekonomisk förlust eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handlingar som strider mot strafflagarna i FN:s 6
medlemsländer. Utöver målsägande inbegriper termen offer, enligt FN, även anhöriga till målsägande, vittnen och personer som ingripit eller sökt förhindra ett brott (FN Generalförsamlingen, 1985). Mot bakgrund av FN:s brottsofferdeklaration (1985) avser jag att i denna studie betrakta vittnen som indirekta offer för brott. I studiens teoriavsnitt kommer begreppet brottsdrabbad att användas vilket avser att inbegripa både målsäganden och vittnen, då båda parter enligt min ståndpunkt kan anses vara mer eller mindre drabbade av ett brott. Med begreppet brott avses en handling som finns beskriven i brottsbalken om inte den enskilda brottskategorin specificerats. Gärningsman och tilltalad är andra centrala begrepp som kommer att användas i studien. Gärningsman är den juridiska termen för en person som genom sitt handlande begår ett brott som finns beskrivit i brottsbalken. Denna definition avser jag använda i studien dock under benämningen gärningsperson, vilket jag anser är ett mer genusneutralt begrepp. Med begreppet tilltalad avses den person som i domstol står åtalad i ett brottmål (Bergström m.fl.,2002:78,187). Slutligen kommer begreppet vittnesstöd att användas flitigt i studien. Med vittnesstöd avses en ideellt verksam person som ger stöd och praktisk information till vittnen och målsäganden i samband med en rättegång. Ordet vittnesstöd kan uppfattas som missvisande då det inte klart framgår att stödet är riktat till både vittnen och målsäganden. Vid enstaka domstolar i Sverige används andra begrepp som tingsvärd eller rättegångsstöd. Anledningen till att begreppet vittnesstöd används i denna studie är att det tillämpas av bland annat Brottsoffermyndigheten och Brottsofferjourernas Riksförbund samt att det använts av regeringen och riksdagen i olika sammanhang. Därmed får begreppet anses vara etablerat (BrOM & BOJ, 2002:6). Bakgrund För att skapa en större förståelse för de unga vittnenas situation, presenteras först en redogörelse av de krav samhället ställer på den som bevittnat ett brott. Därefter följer en beskrivning av vittnesstödsverksamhetens framväxt för att visa hur stödet till unga vittnen har sett ut och hur det ser ut idag. Avslutningsvis presenteras nyckelinformanterna i denna studie, det vill säga vittnesstöden. Vittnesplikt I Sverige vittnar närmare 100 000 personer i domstol varje år. Allmän vittnesplikt innebär att man är skyldig att vittna om man blir kallad av en domstol (Domstolsverket, 4 april 2011). Skulle ett vittne utebli från en rättegång riskerar han eller hon att hämtas av polis (36 kap. 20 ). Om ett vittne vägrar att vittna, avlägga ed eller besvara frågor kan han eller hon dömas till vite eller till och med begäras häktad upp till tre månader (36 kap. 21 ). Innan ett vittnesförhör inleds ska vittnet uppge sitt fullständiga namn, personnummer och 7
hemvist (36 kap. 10 ). Vittnet är sedan skyldig att avlägga en vittnesed (36 kap. 11 ). Ett vittne som avlagt ed talar under straffsanktion vilket innebär att vittnet kan dömas för brottet mened om han eller hon ljuger under förhöret. Påföljden för mened är fängelse i högst fyra år, eller om brottet är ringa till böter eller fängelse i högst sex månader (Brottsbalken 15 kap. 1 ). Vittnesplikten är emellertid inte absolut. Om ett vittne är under 15 år och om man befarar att han eller hon på grund av sin låga ålder skulle ta skada av att vittna kan domstolen befria personen från vittnesplikt (36 kap. 4 ). Personer som är nära släktingar eller på annat sätt närstående till part i mål är inte skyldiga att vittna (36 kap. 3 ). Skulle ett vittne känna sig hotad av en part eller någon åhörare har rätten möjlighet att besluta att den personen inte får närvara vid vittnesförhöret (36 kap. 18 ). Bestämmelserna om vittnesplikt och vittnesförhör finns stadgade i rättegångsbalken 36 kap. Vittnesstödsverksamhetens framväxt Den engelska organisationen Victim Support, som kan jämföras med Brottsofferjourernas Riksförbund, anses vara pionjärer inom vittnesstödsområdet. År 1989 startade de ett pilotprojekt med Witness Service (vittnesstöd) vid sju domstolar i England. Efter två år utvärderades projektet och man valde sedan att permanenta verksamheten (BrOM & DV, 2004:40; Fyfe, 2001:5). Med England som förebild inrättades den första vittnesstödsverksamheten i Sverige år 1995 på initiativ av Brottsofferjouren i Växjö (BrOM & BOJ, 2002:5-6). Frågan om vittnesstöd och hur man på andra sätt kan förbättra vittnens situation har många gånger diskuterats på politisk nivå. I Justitiedepartementet promemoria från 1995 (DS 1995:1), görs bedömningen att det inte är nödvändigt med någon särskild tjänst som vittnessvärd vid landets domstolar (DS, 1995:74). Dessutom slår man fast att det inte bör vara obligatoriskt för domstolar att inrätta särskilda väntrum för vittnen (ibid.:76). I Brottsofferutredningens betänkande SOU 1998:40, Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? aktualiserades åter igen frågan om vittnesstöd. Mot bakgrund av den vid tidpunkten pågående vittnesstödsverksamheten vid tingsrätten i Växjö samt den motsvarande verksamheten i England, konstaterade beredningen att ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet var något bra och som borde uppmuntras på olika sätt (BrOM & DV 2004:13). Därefter växte fler vittnesstödsverksamheter fram och år 2001 fanns vittnesstöd vid ett 40-tal domstolar i Sverige (BrOM & BOJ, 2002:6). I propositionen 2000/01:79 Stöd till brottsoffer konstaterade regeringen att den vittnesstödsverksamhet som pågick vid landets tingsrätter och hovrätter fyllde en viktig funktion. Regeringen fastslog att vittnesstödsverksamheter skulle inrättas vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom tre år. Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket fick i uppdrag att genomföra reformen. I uppdraget framgick att vittnesstödsverksamheten skulle bedrivas på ideell basis. Uppbyggnaden av verksamheten skulle därför ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund 8
och andra berörda ideella organisationer som i praktiken skulle utföra verksamheten (BrOM & BOJ, 2002:5). Utvecklingen har följaktligen gått från att en enda domstol hade vittnesstöd år 1995 till att det idag finns vittnesstöd vid majoriteten av Sveriges tingsrätter och hovrätter (se BrOM & DV 2004:26). De flesta vittnesstödsverksamheter administreras av lokala brottsofferjourer men på vissa orter finns andra ideella föreningar som ansvarar för verksamheten, som till exempel Röda Korset. Brottsoffermyndigheten har det övergripande ansvaret för verksamheten genom att arbeta för att rekrytering och utbildning av vittnesstöd genomförs samt att kvalitetssäkra verksamheten. Domstolsverket ansvarar i sin tur för att det finns praktiska förutsättningar för att utföra vittnesstödsverksamheten (BrOM & DV 2004:15-16). Vittnesstöd Ett vittnesstöd är en ideellt verksam person som har till uppgift att erbjuda vittnen och målsäganden medmänskligt stöd och praktisk information i samband med rättegången. Till exempel kan de förklara hur en rättegång går till, visa var vittnet ska sitta eller svara på frågor. Ett vittnesstöd får aldrig kommentera eller ta ställning till den konflikt som rättegången rör. Således ska han eller hon inte heller diskutera själva brottshändelsen med vittnen eller målsäganden. Vittnesstöden har även till uppgift att avdramatisera huvudförhandlingen. Detta genom att samtala med vittnen och målsäganden om sådant som inte rör rättegången utan mer vardagliga saker som skola och fritid. Vittnesstöden ska erbjuda vittnen att få vänta i ett avskilt vittnesstödrum om han eller hon vill. Om vittnen eller målsäganden är i behov av stöd efter rättegången ska vittnesstöden hänvisa till andra personer eller stödfunktioner i samhället som till exempel brottsofferjouren eller socialtjänsten. Samtliga vittnesstöd måste genomgå en vittnesstödutbildning samt underteckna ett moraliskt bindande tystnadslöfte (BrOM & BOJ, 2002:21-24). En vanlig dag för ett vittnesstöd börjar med att han eller hon läser igenom en lista där dagens mål redovisas tillsammans med namn på vittnen, målsäganden och tilltalade. Sedan går vittnesstödet runt i väntsalen och söker upp vittnen och målsäganden för att samtala med dem. Lindgren m.fl. anser att denna typ av insatser är betydelsefulla eftersom vittnen och målsägandens kontakt med rättsväsendet är av central betydelse för deras återhämtning (Lindgren m.fl., 2001:177). Tidigare forskning och handbokslitteratur Den kriminologiska forskning som berör ungdomar fokuserar till stor del på ungdomsbrottslighet (Ring, 2007:101). Intresset för ungas utsatthet och rädsla för brott har på senare tid rönt uppmärksamhet (jmf Tiby, 2006; Burcar, 2005). Den forskning som berör vittnen är till stor del, enligt min uppfattning som baseras på sökningarna nedan, fokuserad på fyra områden: 1. Hot och våld mot vittnen samt vittnessäkerhet 2. Vittnesmål inom fältet för juridik, 3. Vittnen och 9
minnespsykologi, 4. Barn som bevittnar våld i hemmet. I en sökning på databasen Substansen gav sökorden unga vittnen och ungdomar + vittnen inga träffar. Sökordet vittnen gav 66 träffar, varav drygt hälften berörde Jehovas vittnen. De övriga träffarna kunde till stor del sorteras in under någon av de ovannämnda kategorierna. Liknade resultat framträdde i sökningar på andra databaser som LIBRIS och Criminal Justice Abstracts med sökorden vittne, witness, young witness, witness service. Den litteratur som slutligen valdes ut bygger på systematiska sökningar i de nyss nämnda databaserna samt i Stockholms stadsbiblioteks databas. Litteraturen valdes ut genom ett så kallat snöbollsurval (Bryman, 2002:115). I den här studien innebar metoden att jag använde ett antal relevanta böcker som utgångspunkt för att sedan utifrån dessa källor söka ytterligare litteratur. Inläsningen av litteraturen pågick kontinuerligt under arbetet och mot slutet av perioden upplevde jag att en viss mättnad då de vanligaste förekommande referenserna var lästa och nytt material inte tillförde någon väsentlig ny kunskap. Så vad vet vi då om hur unga vittnen upplever sin situation? Det finns en del handbokslitteratur på området men letar man bland den empiriska forskningen framstår kunskapen som begränsad. Den tidigare forskning som presenteras nedan rör därför i huvudsak forskning om hot mot vittnen, men är ändå av relevans för denna studie då materialet i forskningen delvis bygger på intervjuer med vittnen eller vittnesstöd, vilket kan ge värdefull kunskap om hur vittnen upplever sin situation. Den brittiske forskaren Warwick Maynard (1994) genomförde ett omfattande empiriskt arbete om hot mot vittnen och målsäganden i Storbritannien under åren 1993 och 1994. Syftet med studien var att få en bättre bild av strukturen på och omfattningen av hot mot bevispersoner. Materialet i studien bygger på en genomgång av brottsstatistik, data från brittiska offerundersökningar, postenkäter och djupintervjuer med vittnen och målsäganden (Brå, 2008:25; Fyfe, 2001:5). Ett resultat från Maynards forskning, som är av intresse för denna studie, är att vittnen visade sig vara mer rädda för hämndaktioner än målsägande. Maynard fann att av de brott som målsäganden eller vittnen inte anmälde var det sex procent av målsägandena som uppgav att skälet var rädsla för hot, bland vittnena var motsvarande kvot 22 procent (Maynard i Fyfe, 2001:32). Mot bakgrund av de resultat Maynard fann i sin studie, delade han upp rädda vittnen och målsäganden i tre kategorier med avseende på anledning till deras rädsla. Den första gruppen var en liten inre krets av individer vars liv var i fara och som därför behövde polisskydd, nya identiteter eller andra omfattande åtgärder. Den andra gruppen var ett mellanskikt av personer som hade utsatts för hot och trakasserier på grund av att de hjälpt myndigheter med utredningar, men där det inte förelåg någon fara för deras liv. Den tredje och största gruppen bestod av den delen av allmänheten som hade en föreställning om att det fanns en risk att utsättas för hot och trakasserier och därför inte anmälde brott till polisen eller samarbetade med myndigheter. Detta trots att det egentligen inte inträffat något skrämmande eller fanns uppenbara risker för att något sådant skulle ske (Brå, 2008:25). 10
Alla dessa kategorier får stöd även i senare studier (se Fyfe, 2001:37). En annan intressant studie om vittnen är forskaren Paul Rock s studie The Social World of an English Crown Court: Witness and professionals in the Crown Court Centre at Wood Green, som publicerades år 1993. Rock genomförde en observationsstudie om det sociala spelet mellan domstolens aktörer under olika huvudförhandlingar. Rock s resultat tyder på att många vittnen upplever en djup ångest inför att lämna sitt vittnesmål. Vidare menar Rock s att det inte är ovanligt att försvarsadvokater pressar vittnen så pass hårt under förhöret att vittnen frekvent lämnar salen gråtandes (Rock i Fyfe, 2001:33). Därtill anser Maynard att vittnen är i en mycket sårbar position enbart genom att sitta i förhörsstolen. De är extremt känsliga för verbala övergrepp från åskådare eller stirrande blickar från den tilltalade (Maynard i Fyfe, 2001:33). 2007 genomförde Brottsförebyggande rådet en studie med syftet att kartlägga förekomsten av otillåten påverkan mot vittnen och målsäganden (se Brå rapport 2008:8). I studien identifierar Brå tre grupper där risken att utsättas för otillåten påverkan är som störst. En av dessa grupper är inom ungdomsbrottslighet. Risken att utsättas för otillåten påverkan som vittne bedömdes som liten i jämförelse med målsägande. Dock var risken mer påtaglig om vittnet och gärningspersonen hade en relation till varandra, vilket ofta var fallet i ungdomsbrottslighet (ibid.:7-8,113; se även Fyfe, 2001:35). Ungdomar som utsätter andra ungdomar för otillåten påverkan gör detta främst genom trakasserier och hot. Brå menade att ett skäl till detta är att ungdomarna ville höja sin status inför sina kompisar eller demonstrera makt (Brå, 2008:57). I Brå s studie kunde man inte påvisa att alla vittnen som inte ville samarbeta med rättssystemet hade blivit utsatta för otillåten påverkan (Brå, 2008:25). Intervjupersoner från myndigheter och ideella organisationer påpekade att bland ungdomar var sannolikt självcensur ett större problem än otillåten påverkan. Självcensur innebär att ett vittne har en befogad eller obefogad oro för att utsättas för något obehagligt om de samarbetar med myndigheter i en utredning och för att minska den risken väljer de att inte samarbeta med myndigheter. Brå lyfter fram okunskap och rädsla för rättsprocessen som ett skäl till att ungdomar ägnar sig åt självcensur. I studien framgår även att vissa utlandsfödda vittnen som kommer från länder där det har förekommit skottlossning i rättssalar eller där det anses farligt att kontakta polis och myndigheter, väljer att inte ange sig som vittnen eftersom deras rädsla för rättsväsendet lever kvar även i Sverige (ibid.:53,55-56). Forskning tyder även på att medier kan ha en viss påverkan på personers uppfattningar om brottslighet (Heber, 2007:81), vilket även kan gälla synen på att det är farligt att vittna. Undersökningar om hur personer upplever sitt möte med rättsväsendet är till stor del inriktade på målsägande eller den tilltalades upplevelser (jmf Lindgren, 2004). Porsfelt och Klosterberg genomförde däremot år 1996 en undersökning om både målsäganden och vittnen i Växjö tingsrätt. Där identifierade de två omständigheter som vittnen kände osäkerhet inför. För det första var många 11
osäkra om de skulle förstå det språk som användes under rättegången. Detta gällde såväl svenskar som invandrare. Många var även oroliga för att inte själva kunna göra sig förstådd. För det andra var flertalet oroliga för hur pass säkra de var tvungna att vara i sin utsaga (Porsfelt och Klosterberg i Lindgren & Qvarnström, 2003:33). Reaktioner på brott enligt forskningen Forskning om offerreaktioner är företrädesvis inriktat på den som direkt blivit utsatt för brottet, det vill säga målsägande. Men då handbokslitteraturen som presenteras nedan menade att vittnen många gånger kan ha samma reaktioner som målsäganden anser jag att det är relevant att presentera en sammanfattning på området. Blomberg (2000) menar att den första reaktionen efter själva brottshändelsen ofta är en känsla av overklighet. Det kan vara svårt att ta till sig och inse vad man varit med om. Många kan känna sig rädda och hjälplösa och uppvisa olika fysiska reaktioner som andningssvårigheter eller illamående. Inte sällan känner den drabbade en stark ilska mot gärningspersonen. I nära anslutning till brottet försöker många finna en förklaring till det inträffade och till varför just han eller hon drabbades (Blomberg i Lindgren m.fl., 2001:124-125). En tid efter brottstillfället kan den traumatiska upplevelsen ta sig uttryck i kognitiva reaktioner som till exempel koncentrationssvårigheter, oro, påfrestande minnesbilder, minskat självförtroende och ökad misstänksamhet. Det är även vanligt med ångestkänslor med åtföljande sömnsvårigheter och matproblem (Lindgren m.fl., 2001:128). De ovannämnda reaktionerna ska inte betraktas allmängiltiga. Hur pass påverkad en person blir av att bevittna ett brott grundar sig oftast i brottets karaktär och individens personliga egenskaper och förmåga att hantera en traumatisk händelse (Walklate, 2007:75). Handbokslitteratur I boken Unga brottsoffer och vittnen om utsatthet och stöd (2008) framhåller författaren Elin Jägervall att unga vittnen bör betraktas som brottsoffer offer för brott. Hon menar att vittnen ofta har samma psykiska reaktioner som målsäganden. Exempel på reaktioner som boken tar upp är hemska minnesbilder, känslor av skräck, rädsla och sorg. Vidare menar Jägervall att ibland kan till och med de sociala och psykiska konsekvenserna för ett vittne vara större än för den som utsattes för brottet. Vittnen kan fundera mycket kring sin egen roll i händelsen, de kan känna tacksamhet över att de inte själva blev utsatta, men samtidigt känna skuld för att de klarade sig undan brottet eller inte ingrep (Jägervall, 2008:31). Jägervall påpekar att det finns brister i stödet till vittnen. Unga vittnen som är i behov av stöd måste själva ta kontakt med en brottsofferjour eftersom vare sig socialtjänsten, brottsofferjouren eller andra stödinsatser får på ett naturligt sätt vetskap om det finns ett ungt vittne med stödbehov. 12
Vidare menar Jägervall att de vittnen som inte får en roll i rättsprocessen kan förbli anonyma för offentliga insatser och således tvingas bära på sina upplevelser själva. Medan de vittnen som får en betydelsefull roll i rättsprocessen istället kan utsättas för hård press. Vittnen har inte heller samma rättigheter som målsägande att få information om de olika beslut som fattas i ärendet, utan de kan länge sväva i ovisshet för att kanske ett år senare bli kallade att vittna (Jägervall, 2008:33). Brottsoffermyndigheten har i samarbetet med Brottsofferjourernas Riksförbund utformat Vittnesstödhandboken (2002). I handboken beskrivs vittnenas upplevelser av domstolsförhandlingen som präglad av osäkerhet och obehag. Vittnen kan även uppleva situationen som spänd och pressad. Enligt boken har många vittnen uttalat ett obehag av att tvingas vänta i samma väntsal som den tilltalade och dennes sällskap. Flertalet vittnen uppger även att de känner sig ifrågasatta av försvarsadvokaten eller åklagaren under förhöret. En del vittnen anser till och med att de inte behandlats med respekt i domstolen. När det gäller reaktioner menar handboken att vittnen kan drabbas hårt av det som de bevittnat. Många vittnen kan må psykiskt dåligt en lång tid efter brottstillfället och rättegången kan innebära att gamla känslor och reaktioner återkommer. Handboken listar en rad psykiska och fysiska reaktioner som de menar är mycket vanliga hos vittnen och målsäganden. Exempel på sådana reaktioner är rädsla, skuldkänslor, ilska, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, känslor av kaos och overklighet, skräck för att möta gärningspersonen och olika former av ångest. (BrOM & BOJ, 2002:13-14). Sammantaget visar den forskning som presenteras ovan att det finns internationella studier som visar att många vittnen är rädda och att en del upplever stark ångest inför att vittna. Huruvida resultat från internationella undersökningar är applicerbart på svenska förhållanden kan diskuteras då åklagares och domstolens uppgifter och arbetsfördelning i många avseenden skiljer sig åt. Brå s forskning har visat att ungdomsbrottslighet är ett viktigt område inom otillåten påverkan och att en del unga vittnen sannolikt ägnar sig åt självcensur. Det finns även en studie som pekar på olika omständigheter som vittnen känner osäkerhet inför. Den handbokslitteratur som presenteras ovan har till stor del applicerat forskning om offerreaktioner direkt på vittnen. I övrigt beskriver litteraturen hur vittnen generellt kan uppleva rättsprocessen. Det som jag önskar kunna bidra med är att genom vittnesstödens tolkningar kunna visa på hur ungdomar kan uppleva rollen som vittne. Teoretiska utgångspunkter Som teoretisk utgångspunkt har jag valt begreppet sekundär viktimisering och teorin om risksamhället. Valet av teoretiska utgångspunkter är dels baserat på min förförståelse inom ämnet kriminologi men även mot bakgrund av min vetenskapliga utgångspunkt. Teorin om risksamhället anser jag kan bidra till en större förståelse av hur unga kan tänkas se på rollen som vittne då det idag talas om att vi lever i ett risksamhälle (jmf Ericson 2007). Teorin ser även risker som socialt 13
konstruerade vilket ligger i linje med min konstruktivistiska utgångspunkt. Att analysera intervjumaterialet kring begreppet sekundär viktimisering anser jag är centralt för studien då det kan vara betydelsefullt för förståelsen av hur unga vittnen kan tänkas uppleva sin situation. Jag är även öppen för att använda andra begrepp eller teorier beroende på vad som kommer fram i studien. Risksamhället I Ulrich Becks bok Risk society. Towards a new modernity från 1992, beskriver Beck hur dagens samhälle kan liknas vid det han kallar ett risksamhälle. I Becks beskrivningar kännetecknas risksamhället av att människor omges av allt fler och mer okontrollerbara risker som påverkar känslan av trygghet. Risken att vem som helst kan utsättas för brott är till exempel en av de mest framträdande känslorna i risksamhället. Beck menar dessutom att människor i dag är mer reflexiva, vilket innebär att de reflekterar över, och är mer medvetna om, vilka risker som finns i dagens samhälle (Beck i Heber, 2007:19-21). Till exempel görs vi människor medvetna och ständigt påminda om olika risker bland annat på flygplatser, där alla tvingas genomgå en omfattande säkerhetsprocedur innan de kliver ombord ett flygplan. Risksamhällets makthavare är medierna och vetenskapliga experter som har makten att definiera och konstruera risker. Utifrån experternas kunskaper formar sedan folket sin riskuppfattning, som enligt Beck ofta är väldigt spekulativa (Beck i Heber, 2007:20). Det finns en rad andra benämningar på dagens samhälle, David Garland har kallat det för kontrollkultur. I likhet med Beck anser Garland att medierna har ett stort inflytande på människors riskuppfattning. Garland menar att föreställningar om risken att utsättas för brott till stor del skapas genom att människor tar till sig mediernas dramatiseringar av brott (Garland, 2001:158; Heber, 2007:21). Sekundär viktimisering Viktimisera betyder göra till offer. Det som kallas primär viktimisering inträffar i samband med själva brottstillfället då den brottsdrabbade upplever en situation som påverkar honom eller henne mer eller mindre emotionellt starkt. Primär viktimisering hänvisar följaktligen till den direkta påverkan ett brott har på ett vittne eller målsägande. Med sekundär viktimisering avses istället den psykiska stress som kan uppstå efter brottstillfället till följd av att omgivningen reagerar eller beter sig på ett sätt som upplevs som negativt för den drabbade. Sekundär viktimisering kan uppstå i mötet med polis, rättsväsendet, socialtjänsten, skola, hälso- och sjukvården eller familj och vänner, som saknar kunskap om eller förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en strak känsloladdad händelse. Att få lite eller dålig hjälp eller förståelse för sin situation kan utlösa en förnyad eller fördjupad kris för den drabbade personen (Lindgren m.fl., 2001:135; Walklate, 2007:73; Lagerbäck, 2006:7). Enligt Walklate (2007) har forskning indikerat att vittnen 14
ofta känner sig besvikna på rättssystemet då de inte fått tillräckligt med information om vilka beslut som fattats i målet eller att de blivit osympatiskt behandlade av personer inom rättsväsendet eller att de inte blivit betrodda när de lämnar sitt vittnesmål. Alla dessa upplevelser kan enligt Walklate bidra till känslan av utsatthet och sårbarhet, vilket kan leda till en ökad risk för sekundär viktimisering (Walklate, 2007:74). Det är dock viktigt att i sammanhanget påpeka att varje individ är unik och hur pass påverkad en brottsdrabbad person blir av ett brott och dess följdhändelser grundar sig oftast i individens personliga egenskaper och förmåga att hantera en svår situation. Med andra ord kommer inte alla vittnen och målsäganden att uppleva utsatthet eller sårbarhet på samma sätt eller på samma nivå (Walklate, 2007:75). Metodologiska överväganden Många studier om brottsofferfrågor har gjorts i form av enkätundersökningar eller intervjustudier. När det gäller studier om brottsoffer (vittnen och målsäganden) är det dock inte självklart att man kan vända sig direkt till dem. Forskning har visat att många som blivit utsatta för brott inte vill berätta om sina upplevelser. Brottsofferforskaren och psykologen Magnus Lindgren gjorde en bortfallsanalys i sin enkätundersökning Brottsoffer i rättsprocessen, där han fick en svarsfrekvens på 58 procent. En stor andel av personerna i bortfallet (41 procent) angav att de inte ville besvara frågorna på grund av att det skulle vara känslomässigt påfrestande (Lindgren, 2004:225). Min ursprungliga önskan var att genomföra en mindre intervjustudie eller enkätundersökning med ett antal unga vittnen. Detta skulle dock kunna innebära att jag som student riskerar att utsätta unga vittnen för känslomässiga påfrestningar. Något som inte skulle vara etiskt försvarbart inom ramen för denna pilotstudie. Forskningsetiska överväganden handlar i hög grad om att hitta en rimlig balans mellan olika legitima intressen. Kunskapsintresset är ett sådant. Integritetsintresset liksom skydd mot olika former av skada och risk för skada är andra (Vetenskapsrådet, 2011:130). Dessa problem i kombination med en förmodad låg vilja att delta i en studie som denna via enkät eller intervju gjorde att alternativet lämnades. I planeringsstadiet övervägdes därför att genomföra intervjuer med nyckelinformanter för att inhämta information om hur unga vittnen upplever sin situation. Mitt val av nyckelinformanter föll i första hand på vittnesstöd då de i sitt ideella arbete kommer i direkt kontakt med vittnen. Andra tänkbara nyckelinformanter var polis, åklagare och advokater. Från början var tanken att först intervjua vittnesstöd för att sedan, om det behövdes, komplettera med information från ovannämnda nyckelinformanter. Mot bakgrund av den tidsbegränsningen som följde detta arbete fick dock intervjuer med polis, åklagare och advokater lämnas till ett annat tillfälle. 15
Den kvalitativa intervjun Mitt val av metod för att belysa min frågeställning föll således på att genomföra en mindre kvalitativ intervjustudie. I enlighet med Vetenskapsrådets rekommendationer anser jag att denna metod, till skillnad från en intervjustudie med vittnena själva, kan belysa min frågeställning på ett sätt som innebär mindre risker för studieobjektet (Vetenskapsrådet, 2011:49). För min kvalitativa intervjustudie anser jag att djupintervjuer är den mest lämpliga metoden då den ger mig möjlighet att få en ingående förståelse för mina intervjudeltagares upplevelser och tankar. Med djupintervjuer avser jag längre individuella intervjuer (Heber, 2007:98). Studiens frågeställningar är inriktade på förställningar, reaktioner och känslor och för att få tillgång till detta brukar intervjuer anses som den lämpligaste metoden (Kvale & Brinkmann, 2009:133). En styrka med att använda djupintervjuer är att metoden är flexibel, vilket innebär att jag kan anpassa intervjun och mina frågor till det som intervjudeltagaren berättar. På så sätt kan jag få fylliga och detaljerade svar från intervjudeltagarna. Något jag skulle gå miste om ifall en annan metod använts (Bryman, 2002:300). Intervju som metod är även förbundet med en mängd metodologiska problem. Till exempel är intervjuerna i denna studie till stor del retrospektiva, det vill säga intervjudeltagaren var ombedd att fundera kring situationer och möten med unga vittnen som skett även tillbaka i tiden. Detta kan vara, och visade sig vara, problematiskt för en del intervjudeltagare. Minnet fungerar selektivt och därför är det lättare att komma ihåg vissa saker än andra. Minnesbilder och tidigare uppfattningar kan dessutom ändras med tiden och efter att intervjudeltagaren fått nya erfarenheter (Fondén, 2007:220). En annan nackdel med valet av metod är att den är mycket tidskrävande att genomföra, transkribera och analysera (Bryman, 2002:300). Då forskningen inom studieområdet är begränsad var det centralt att jag inhämtade mitt egna material. Min studie ska emellertid betraktas som en pilotstudie, en ingång till att vid ett senare tillfälle genomföra intervjuer med unga vittnen. Förhoppningsvis kan min studie bidra med värdefull kunskap om vad som kan vara relevant att gå vidare med i en mer omfattande intervjustudie. Urval Valet av intervjudeltagare gjordes utifrån förhoppningen att införskaffa ett material med mångsidiga berättelser om unga vittnen och deras situation. För att få en bredd på intervjumaterialet och således på analysen valde jag att genomföra intervjuer i två olika delar av Sverige. Av bekvämlighetsskäl föll valet av städer på Stockholm och Östersund då jag periodvis befann mig i respektive stad under arbetet med denna studie. Syftet med att intervjua i två olika städer var inte att söka upp de mest extrema eller ovanliga fallbeskrivningarna utan främst att få en blandning av olika individer. 16
Det finns flera fördelar med att genomföra intervjuer i två olika städer, dels att inte hela materialet i studien utgörs av en grupp vittnesstöd från samma arbetsplats, dels att man minimerar identifieringsrisken av intervjudeltagarna då urvalet är spritt. En annan fördel med ett brett urval är att vittnesstöden förhoppningsvis kan bidra med olika erfarenheter och perspektiv på unga vittnens situation, särskilt med tanke på städernas olikheter dels i befolkningsmängd men även rent geografiskt. En nackdel med valet av intervjudeltagare är att materialet bygger på andra personers tolkningar. Med andra ord har de unga vittnena inte fått tala i egen sak utan materialet bygger istället på mina tolkningar av vittnesstödens tolkningar av hur de unga vittnena upplever sin situation. Det finns således en risk att de unga vittnenas upplevda verklighet skiljer sig från vittnesstödens tolkningar av deras verklighet. En annan nackdel med valet av intervjudeltagare är att studien endast fångar upp de vittnen som kommit i kontakt med ett vittnesstöd. Sannolikt finns det en rad vittnen som kommit till domstolen för att vittna men som inte velat eller haft tid att prata med ett vittnesstöd. Dessa unga vittnens upplevelser, tankar och reaktioner är något som studien går miste om. Trots de begränsningar som valet av intervjudeltagare innebär anser jag ändå att vittnesstöden inom ramen för denna pilotstudie kan bistå med värdefull kunskap om hur unga vittnen kan tänkas uppleva sin situation. Intervjudeltagarna valdes ut genom ett så kallat snöbollsurval vilket innebär att forskaren tar kontakt med ett mindre antal personer som är relevanta för undersökningens tema och använder därefter dessa för att få kontakt med ytterligare intervjudeltagare (Bryman, 2002:115). I den här studien innebar metoden att jag tog kontakt med ansvarig vittnesstödsamordnare vid Stockholms- och Östersunds tingsrätt. Dessa personer kontaktade i sin tur vittnesstöden för att undersöka om någon var intresserad av att ställa upp på en intervju. Sedan organiserade vittnesstödsamordnaren en passande tid och plats där jag och intervjudeltagaren kunde mötas. Min önskan var att få intervjua personer med några års erfarenhet av arbetet som vittnesstöd, vilket vittnessamordnarna tog hänsyn till i val av lämplig intervjudeltagare. Vetenskapsteoretisk utgångspunkt Utgångspunkten i denna studie är konstruktivistisk. Jag ser intervjuandet som ett samtal mellan två personer om ett tema av ömsesidigt intresse där kunskap konstrueras i interaktionen mellan mig som intervjuar och min intervjudeltagare i en given kontext (Kvale & Brinkmann, 2009:18). Min utgångspunkt är att kunskap aldrig kan vara oberoende av medvetandet. Vad jag frågar om, hur jag frågar och hur jag tolkar och förhåller mig till det som berättas är beroende av mitt medvetande och min förförståelse. Detsamma gäller den jag intervjuar. I interaktionen mellan mig och min intervjudeltagare reagerar, tolkar och uppfattar vi hela tiden varandra och det som sägs. På så sätt är vi båda delaktiga i hur kunskapen konstrueras i intervjun (Karlsson & Pettersson, 2006:60). Den 17
kunskap som produceras är således både social och intersubjektiv och därför ser jag forskningsintervjun som både ett hantverk, en kunskapsproducerande aktivitet och en social praktik (Kvale & Brinkmann, 2009:34). Min epistemologiska utgångspunkt, det vill säga min syn på vad kunskap är och hur den erhålls (Sohlberg & Sohlberg, 2009:62), kan liknas vid det som Kvale och Brinkmann beskriver som ett resenärsperspektiv. En resenär vandrar genom landskap och inleder samtal med de personer han eller hon möter, ställer frågor och uppmuntrar dem att berätta sina egna historier om sin livsvärld. För en resenär är kunskap inte något som finns där ute och som väntar på att bli upptäckt, utan kunskap konstrueras och är en del av den process som sker i samspelet mellan mig och min intervjuperson (Kvale & Brinkmann, 2009:63-64). Forskningsetiska överväganden Vetenskapsrådet har utifrån individskyddskravet utformat fyra allmänna huvudkrav för forskning inom de humanistiska-samhällsvetenskapliga forskningsområdet. Under planeringen och genomförandet av denna intervjustudie har en rad åtgärder vidtagits för att tillmötesgå dessa grundprinciper. En av de viktigaste riktlinjerna vid en intervjustudie är att intervjudeltagarna ska vara fria att bestämma om de vill delta eller inte. Det är även viktigt att intervjudeltagarna får adekvat och tydlig information om syftet med studien (Heber, 2007:109). För att tillmötesgå samtyckeskravet och informationskravet förberedde jag en lista med viktig förhandsinformation som jag ville delge vittnesstödsamordnaren och intervjudeltagaren vid första kontakten. Förutom att presentera mig själv så informerade jag om intervjustudiens syfte, hur jag tänkt att intervjun skulle gå till, att intervjun skulle spelas in, att materialet kommer att publiceras, att deltagandet är frivilligt samt att intervjudeltagaren har rätt att när som helst dra sig ur och/eller att avbryta intervjun. Samtlig information upprepades även inledningsvis vid själva intervjutillfället då det är sannolikt att vittnesstödsamordnaren inte vidarebefordrat all information till intervjudeltagaren (Vetenskapsrådet, 2002:6-7,9). Då intervjuerna organiserades av en vittnesstödsamordnare var det viktigt för mig att verkligen betona för intervjudeltagaren att medverkan var helt frivillig. Det finns alltid en risk att mina intervjudeltagare känt sig pressade att ställa upp då deras chef tillfrågat dem. Samtidigt går det att vända på resonemanget och anta att vittnesstöden skulle ha lättare att säga ifrån till en person de känner än till mig. Det är emellertid svårt för mig att fullständigt garantera att inga intervjudeltagare utsatts för några påtryckningar från vittnesstödsamordnaren men genom mitt tillvägagångsätt är förhoppningen att de som deltog i intervjun gjort det av egen fri vilja (Heber, 2007:101). Då intervjudeltagaren har rätt att avbryta sin medverkan under själva intervjun är det viktigt att på förhand reflektera över sitt agerande i en sådan situation. Jag beslutade att om situationen 18
inträffade och intervjudeltagaren inte ville att jag skulle använda det inspelade materialet skulle jag tillmötesgå hans eller hennes vilja och därmed förstöra materialet. Om intervjudeltagaren skulle ångra sin medverkan i efterhand beslutade jag att även vara tillmötesgående i den situationen. Dessa etiska överväganden delgav jag även intervjudeltagaren inledningsvis vid intervjutillfället (Vetenskapsrådet, 2002:10). I en intervjustudie är det viktigt att värna om intervjudeltagarens anonymitet genom hela processen och inte bara i resultatredovisningen. Riktlinjerna för anonymitet går under Konfidentialitetskravet. Anonymiteten kan betraktas som särskilt viktig när kontakten med intervjudeltagaren gått via tredje part. För att vittnesstödsamordnaren och andra berörda parter inte ska kunna identifiera intervjudeltagarna har namnen på de intervjuade ändrats i redovisningen av resultaten. Vittnesstödens hemmahörande ort kommer inte heller att redovisas. Den inspelade intervjun kommer dessutom att förstöras 3 månader efter intervjutillfället (Vetenskapsrådet, 2002:12-14; Heber, 2007:109). Tillvägagångssätt Intervjuguide Syftet med intervjuerna var att samtala med vittnesstöden om deras upplevelser och erfarenheter av hur unga personer upplever rollen som vittne. Före mötet med vittnesstöden läste jag igenom Vittnesstödshandboken samt annan relevant litteratur för att skapa en förståelse för vittnesstödens arbete. Tanken var att detta skulle underlätta mina tolkningar och min förståelse av det som sedan berättades under intervjuerna (Bryman, 2009:305). I planeringsstadiet av studien konstruerades även en intervjuguide. Mot bakgrund av min kunskapssyn och min förförståelse valde jag att konstruera en semi-strukturerad intervjuguide. Detta innebar att jag skissade upp en översikt över de teman som jag vill diskutera samt förslag på intervjufrågor. I valet av teman hämtade jag min inspiration från den tidigare forskningen samt handbokslitteraturen. Målet med guiden var att skapa en spontanare intervjuprocedur. Eftersom jag ser kunskap som konstruerad och inte given, ville jag ge intervjudeltagarna rikligt med frihet och tid att utveckla sina berättelser och låta mina frågor få växa fram under intervjun (Kvale & Brinkmann, 2009:146-147). Intervjuguiden återfinns i bilaga 1. Genomförandet av intervjuerna Sammanlagt genomfördes fem intervjuer under april 2011. Alla intervjudeltagarna var kvinnor och de hade arbetat som vittnesstöd i minst två år. Respektive intervju varade i snitt en timme. Intervjudeltagarna fick själva välja var intervjun skulle äga rum och för samtliga deltagare föll valet på tingsrättens lokaler, närmare bestämt i de separata rum som vittnesstöden fått tilldelat för sin verksamhet. Intervjudeltagarna förbereddes på att intervjufrågorna skulle var mycket öppna och att 19
det inte fanns några rätt eller fel svar utan att jag var intresserad av deras upplevelser och erfarenheter. Jag bad att intervjudeltagarna skulle betrakta intervjun mer som ett samtal istället för en konventionell intervju. Under intervjuerna upplevde jag miljön som positiv av flera orsaker. För det första är det viktigt att intervjudeltagaren känner sig trygg och lugn i intervjusituationen vilket jag upplevde att deltagarna gjorde. En bidragande orsak till det kan mycket väl vara att intervjuerna skedde på en för deltagarna välbekant plats. För det andra satt vi ostört och risken att vi skulle bli avbrutna i vårt samtal var liten. För att skapa en god kontakt med intervjudeltagarna var jag noga med att vara närvarande och lyssna uppmärksammat, visa intresse, förståelse, empati och respekt för det som intervjudeltagaren berättade (Skrinjar, 2003:122). Under intervjuerna fungerade intervjuguiden som en bra vägledning. Frågorna ställdes inte alltid som de var formulerade och inte heller alla gånger i den ordning som de var listade. Desamma gällde för de teman som jag ville ta upp. Intervjudeltagarna fick prata relativt fritt under intervjun och mina frågor formulerades allteftersom, oftast med en snabb blick på intervjuguiden. Många följdfrågor ställdes utifrån vad intervjudeltagarna berättade och på så vis berördes många av de teman jag ville ta upp. Frågorna i intervjun var öppna och ostrukturerade i den bemärkelsen att det inte fanns några fasta svarsalternativ. Mot slutet av intervjun kontrollerades att alla teman berörts, om inte togs de bortglömda områdena upp. Efter intervjun tillfrågades deltagarna om de hade något att tillägga, de informerades åter om syftet med intervjun och om att de inte skulle kunna identifieras när resultaten redovisades (Heber, 2007:102-103). Alla intervjuer spelades in efter att jag inhämtat intervjudeltagarens godkännande. Transkriberingen skedde i så nära anslutning till intervjutillfället som möjligt. Bryman menar att fördelen med att spela in intervjuer är att det underlättar en noggrann analys av materialet samt att intervjudeltagarens berättelse kan återges ordagrant. I resultatdelen har dock de intervjucitat som redovisats redigerats med försiktighet för att öka läsbarheten. En annan fördel som Bryman tar upp är att de omedvetna tolkningar som en forskare ofta gör av det intervjudeltagaren sagt kan kontrolleras. Nackdelen med tillvägagångssättet är emellertid att intervjudeltagaren kan hämmas av inspelningsutrustningen (Bryman, 2009:310). Vid två av intervjuerna hade vittnessamordnaren inte i förväg informerat vittnesstödet om att jag hade för avsikt att spela in intervjun, trots att jag vid ett flertal tillfällen bett samordnaren att poängtera detta när vittnesstöden tillfrågades. De berörda intervjudeltagarna blev således lite förvånade när jag frågade om det gick bra att spela in intervjun, de sade sig dock inte ha något emot det. Jag poängterade emellertid att vi kunde stänga av inspelningen när som helst under intervjun om de så önskade. Under intervjuerna upplevde jag det som att en del intervjudeltagare hade lite svårt med att intervjufrågorna var väldigt öppna. Detta märktes genom att de var något kortfattade i sina svar till 20