Inledning Vad innebär det att vara ett förnuftigt djur? Detta tänkande har reflekterats över av det förnuftiga djuret, självt. Alltsedan försokratikerna började värderas mycket högt i vår historiska tillvaro. Detta betyder att det är ett tänkande djur, som definierats som fritt, som har sin grund i en aldrig stillad förundran. På grund av detta utgår Platon, i sitt politiska tänkande, från Staten.. Grundfrågan i dialogen Staten är "hur vi lever." Pl aton utgår mycket medvetet i denna dialog från väldigt utopiska förutsättningar om det goda livet, människan och samhället, vilket gör det mycket svårt att enbart utifrån denna dialog dra slutsatser om Platons politiska tänkande. Men grunden för politiken är,enligt Aristoteles, en varelse för vilken det är naturligt att sluta sig samman i grupper och samarbeta. Den enklaste sammanslutningen är familjen. Och polis - staten har dels utvecklats ur dessa naturliga förutsättningar och dels genom att den uppkommit från praktisk mänsklig visdom. För människans del innebär det något annat än för djur, vilka lever i naturens sällskap. Genom sitt förnuft måste människan förhålla sig till och utforma sin gemenskap. Därmed uppehåller sig Hannah Arendt vid denna fråga i sin analys av Människans villkor men också av en annan fråga: Vad är att tänka och handla? För att stanna vid dessa frågor återvänder hon till den gamla grekiska polis - statsstat, framför allt Aristoteles. Här, genom denna text, försöker jag redogöra för denna fråga, som har nämnts ovan. Källa för detta är Platons bok, Staten, i svensk tolkning av Claes Lindskog, 1993. Aristoteles bok, Politiken, i svensk översättning av Karin Blomquist, 1993 och Den nikomaska etiken, 1ooo. Hannah Arendts bok, Människans villkor, Vtita activa, i svensk översättning, 1986. Först skall jag ge en översiktlig introduktion till Platons och Aristoteles syn om människan som ett "politiskt djur". Detta tjänar som en bakgrund för en grundlig förståelse av Hannah Arendts analys av människans politiska natur. 1

Platon: Människan är den ideala utopin Politiken betyder mer än förvaltning av allmänna angelägenheter, mer än regeringarnas struktur och institution. Den innefattar mänskliga strävanden, ideal, övertygelser och värdesättningar. Politiken är dynamisk och genomträngande, och den är full av innehåll i mänsklighetens alla sociala strävanden. Från Platons lära till dagens läror har föreställningar och praktiken av de politiska systemen, bidragit till idéer vilka kommit att forma våra sociala förhållanden. Polis - Staten är, som grekerna kallade den, det gemensamma. Det konkreta statsliv, som utformades inom dessa begränsade geografiska enheter, gestaltade sig olika hos olika grekiska stammar, under olika lokala förhållanden samt under olika faser av dessa staters utveckling. Platon vill med sin politik återställa det gamla harmoniska förhållandet mellan statens och enskildes intressen och återställa det på ett nytt och högre plan genom att höja denna harmoni upp i det fulla medvetandets ljus. För Platon var det dessutom klart, att sedligt handlande inte är möjligt utom i en stat, frågan om en god människa leder därför med nödvändighet över till fråga om en god stat. Människans relation till politiken, enligt Platon, finns hos förnuftet och hos det godas idé. Måttet på människan och polis finns hos förnuftet och hos det godas idé. Överallt råder samma natur. Pytthagoreerna påverkade Platons syn om människan, som ett förnuftigt eller politiskt djur. Med Pytthagoreerna delar han uppfattningen om universum som helhet styrd av tal och mått, och utgörande en musikalisk harmoni. Platon, ringar i fjärde boken in "själens tre delar med varandra, alldeles som harmoniens tre huvudtoner, den högsta och den lägsta och den mellersta, jämte de andra mellanliggande tonerna." 1 I fjärde boken, det framgår inte minst avtiamos. dialog i ett avsnitt som innehåller berättelsen om Atlantis, berättas om ön som sjönk i havet. Tiamos tillhör den pytthagoriska skolan. Tiamos berättar: En gud är den handverkare, eller med det grekiska uttrycket "demiurig", som skapar världen. Men han skapar inte ur ingenting. Han har en förebild, idéerna. Idéerna har alltid funnits, därför eviga, utan uppkomst eller undergång. Tiamos menar att världen har båda kropp och själ. Allt har skapats med idéerna som urbild. 2 1 Platon, Staten, Bokförlaget Nya Doxa, Nora, 1993, i svensk tolkning av Claes Lindskog, s. 177 2 Se Svante Nordin, Filosofins historia, Studentlitteratur, Lund,1995, s. 81 0ch 82. 2

Platon försöker klargöra för alla tider att etiken är en integrerad del av politiken. Han erkände ingen dubbelmoral; varken i det politiska ämbetet eller i privatlivet. Politiken som sådan kan inte vara omoralisk, den är alltför djupt invecklad i människans handlingar. Det politiska tänkandet kan inte klargöra för honom hur det går till att forma eller driva politiska och socialaa institutioner. Den betraktande människan som en förnuftigt och moralisk varelse med ett slutligt mål som höjer sig över tid och rum. Allt jordiskt liv har värde och betydelse endast som förberedelse för en högre, översinnlig existens. Aristoteles: människan är en gemenskapens varelse Aristoteles bok Poletiken var svaret på den politiska upplevelsen hos grekerna. Hans tänkande hade sin grund i, och var praktiserat i, den unika mångfalden av polis, stadsstaten i hans samtida värld. Aristoteles resonemang är fokuserat på den grekiska världens små stadsstater. Men hans politiska syn skall leva, så länge människorna anser det möjligt att skilja mellan ett liv som är att leva och som inte är det. Även så länge man tror att stabiliteten för liv som är gott för människan är beroende av både handling och kunskap, vilka tillhör den filosofiska visdomen. Aristoteles var en filosof som intresserade sig för dessa frågor, som var/är av människans innersta intresse: hur och vad tänker vi? Vilken egenskap tillhör vårt tänkande? Vad innebär det att vara en varelse som tänker, i en värld, där ingen gör det? Aristoteles svar och analys är ett rent politiskt problem. Aristoteles svar är att det var "undran" som motiverade människan att tänka och reflektera över sitt liv. Eftersom världen och människan var/är en del av det naturliga objektet. Grunden i Aristoteles filosofi är det att i allt, som är i människans tänkande, i kroppar, i djur, liksom också i den livlösa världen, sker ett varande. Det sker en utveckling, i vilken en möjlighet håller på att bli verklighet. "Även om människor inte har något behov av hjälp från varandra, strävar de fördenskull inte desto mindre efter ett gemensamt liv. Men de förenas också av den gemensamma nyttan, i den utsträckning som denna kan hjälpa individen till ett gott liv. Detta, ett gott liv, är i huvudsak målet, både för alla tillsammans och för den enskilde." 3 Men tings mål är inte alla av samma värde. Det högsta värdet, som människan kan urskilja, är det mål för kontemplation, som endast gudarna kan åtnjuta. För människan är kunskapen självt ett mål. Aristoteles ägnar stor strävan åt att klargöra detta, för att därmed avgränsa frihetens sfär. 3 Aristoteles, Politiken, Paul Åströms förlag: Jonsered, 1992, bok111, s. 159. 3

För Aristoteles var upprätthållandet av det nödvändiga, av livets grundfunktioner, inget specifikt mänskligt problem, utan ett problem som gällde såväl djur som människor. Det var därmed den lägsta av livets sfärer. En människa var bara, i tvingande avseenden, ett människodjur. Det var därför viktigt att det nödvändiga inte fick invadera hela samhället. Mot dem som exempelvis hävdade att hushållens uppgift var att öka sina rikedomar i det oändliga, argumenterande Aristoteles: "Orsaken till denna inställning är en strävan efter att leva, men inte efter att leva gott." (Politiken 1 258a). Leva gott gjorde människan, enligt Aristoteles, när hon handlade utifrån dygd - inte utifrån nytta eller nödvändighet. Aristoteles frihetsbegrepp byggde på en föreställning om människan och hennes uppgift i livet. I detta sammanhang var människans dödlighet ett allt överskuggande faktum. För de antika grekerna fanns inget liv efter detta. Det enda sättet för en dödlig människa att vinna odödlighet var genom odödliga handlingar, handlingar vars existens kunde fortplanta sig bortom den enskilda människans liv. Det var handlingar som fick sitt värde inte genom sina resultat, utan genom att utföras, betraktas och bedömas på en publik-arena. Grekernas polis var i det perspektivet inte så mycket en stad som Hannah Arendt har kallat "ett organiserat minne", sammansatt av människor befriade från nödvändighetens och nyttans perspektiv. Arendt summerar: "Denna moderna egalitet, som baseras på den i samhället inneboende konformismen och som är möjlig endast därför att beteendet har ersatt handlandet som det viktigaste förhållningssättet, skiljer sig i alla avseenden från den jämlikhet vi känner från antiken och framför allt från de grekiska statssterna..." 4 För det moderna samhället har den privata sfären, inte den offentliga, kommit att symbolisera livets rikdom och möjligheter. Den frihet som Aristoteles betraktade som den högsta och enda, skulle vi idag beteckna som en fullständigt otidsenlig och improduktiv verksamhet. I Nikomachiska etiken menar Aristoteles att människans naturliga mål, det som fulländar hennes natur, är lyckan. Han definierar lycka som en själens verksamhet i överensstämmelse med fullkomlig dygd. Den sanna lyckan kan nås endast av ett liv i moralisk och intellektuell godhet. "Ett föremåls natur är dess mål. Det som varje föremål är, när det är fullt utvecklat, kalla vi nämligen dess natur, vare sig vi tala om människa, en häst eller en familj." 5 Enligt Aristoteles är ett fullkomligt utforskande av den mänskliga naturen grundläggande för all statsteori. Utifrån detta är statens viktigaste uppgift att hjälpa 4 Hannah Arendt, människans villkor, Vita activa, Daidolos, Göteborg,1998, svensk övers. Joachim Retzlaff, s.72 5 Aristoteles, Politiken, övers. Karin Blomqvist,PAUL Åströms förlag, Jonserad 1993, s. 1-2. 4

individen att nå sitt naturliga mål. Därför det är viktigt att politiken vet om människans natur. "Den som studerar politik måste först känna till något om själen, liksom den människa som skall läka ögat eller hela kroppen måste ha kunskap om ögat eller kroppen /.../ Han måste alltså studera själen." 6 Människan som en varelse, enligt Aristoteles, kan inte klara livet själv. Först behöver hon familjen för att tillgodose sina grundläggande behov och för att kunna utvecklas som människa. Familjen är en "sammanslutning, grundad av naturen, med uppgift att tillgodose människans dagliga behov". 7 Men familjen ensam är inte oberoende och kan inte heller tillgodose människans alla behov för hennes fulla utveckling som individ. "Naturen har begåvat varje människa med samhällsinstinkt." 8 Människorna levde först i Sparta-familjer, sedan i familjgrupper förenade i bysamhällen för att gemensamt kunna hjälpa och skydda varandra. I Aristoteles Etiken, som skrevs som inledning till Politiken, utforskas människans natur och mål. Han menar att varje varelses rätta handlande återfinns i det som överensstämmer med dess form. Eftersom människans själ är en förnuftig tillvaro måste det mänskliga livets mål bestå i funktioner som kännetecknar människan som förnuftsvarelse. "Själen styr kroppen despotiskt medan intellektet styr begäret monarkiskt enligt lagarna." 9 Det politiska tänkandets historia är ett studium av teorier och instutioner, vilka påvisar hur de har utvecklats under epokerna. Det försöker ge en uppfattning om hur människan i alla epoker har formulerat och sökt förverkliga sina politiska och sociala strävanden. Men det politiska tänkandet innebär också något mer än analys av en gången epoks politiska teorier. Det försöker upptäcka de allmängiltiga principer som ligger till grund för politiska skeenden i skilda historiska miljöer. Det politiska tänkandet är en fristående del av politikstudiet. Hannah Arendt: filosofen är ett tänkande djur Arendts första vänskap var filosofin, eftersom filosofen för henne var ett tänkande djur. Men hon upptäckte snart att filosoferna inte haft helt rätt gentemot de grekiska stadsstaterna. På torget hade alla röster fått göra sig hörda, olika ståndpunkter hade konfronterats, en pluralism av perspektiv hade funnits. Sokrates död medförde ett fjärmande mellan politik och filosofi. Platon drog sig undan utanför Ahtens murar till Akademin, och filosofin blev något för de få. 6 Aristoteles, Den Nikomachiska etiken,daidolos, Göteborg, svensk övers.av Mårten Ringbom s. 1, 12. 7 Aristoteles, Plitiken, s.1-2 8 Ibid, 1 och 2. 9 Ibid, s. 1-5. 5

Arendts politiska filosofi syftar till att försvara och motivera politisk frihet. Frihet är för henne inte något som man erfar i förhållande till sig själv, utan frihet och ofrihet upplever man bara i relationen med andra. Arendt vill återupprätta de grekiska statsstaterna, på samma sätt som Heidegger ses som en som längtar dit. Arendt ser att världen har förfallit. Hon intresserar sig för det sociala livet. I den sociala världen är man i familjen beroende av varandra. I det politiska livet handlar beroendet om den sociala friheten. Därför är frihet en central fråga hos henne. Människan, enligt Arendt, vill ha tre saker: Det första är att ha förmågan att producera saker för sitt eget liv. Det andra är familjen. Det är en primär vilja hos människan. Vi som människor, enligt Arendt, är en mångfald. Slutligen, att tänka för Hannah är att befinna sig i en politisk relation. Utifrån detta kan människan inte distansera tänkandet från politiken. I så fall, vad händer när vi tänka? Vad innebär människornas kommunikation med varandra? Allt dessa handlar om att söka efter någonting. Frågan om tänkande och handlande från Platon värderas mycket högt i den västerländska filosofiska traditionen. Det är ett tänkande, som definierats som fritt och oavslutat, och har sin grund i en rörlig förundran. Arendt uppehåller sig vid denna rörlighet i sin analys av denna fråga: vad är att tänka och handla? Är omdömesförmågan en dialektisk relation mellan de båda? Genom denna fråga går hon, som vanligt, tillbaka till den grekiska polis - statsstaten. Polis självt innebär den tänkande medborgaren i ett samhälle, där det politiska livet förutsätter harmoni mellan tanke och handling. Handlingsmjöligheter är många och man måste lära sig att reflektera över dem, göra sina val utan en ideologisk tillhörighet. Villkoren för människans relation är handlande vilka människorna via föremål riktar till varandra och båda sidorna påverkar varandra. I sin bok, Människans villkor skriver hon att: "Detta andra mellan, som konstitueras i mellanrummet i världen är ogripbart eftersom det inte består av något tingsartat och intet sätt kan förtingligas eller objektiveras." 10 Arendt menar att "människor föds av människor in i ett redan existerade människovärld /.../, träder som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar världen, liksom denna åsin sida på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar, som de kommer i beröring med". 11 Varje människan är unik, en ny varelse som kommer i världen, avskiljd från det förflutna, för att gestalta sin unika vilja. Att människan lever i familj och samhälle 10 Hannah Arendt, Människans villkor, s. 221. 11 Ibid, s. 222. 6

förändrar på intet sätt hennes existensiella ensamhet där hon genom tänkandet rör sig i motsats till övergivenheten. Människans handlings sätt avgörs i denna labyrint av ensamhet och ur denna ensamhet uppkommer politiken. Utifrån detta är människan en praktiserande politiker. Enligt Arendt är det politiska systemet i väst maskiniserat, centraliserat, byråkratiserat och det är en enda stor sammasvärjning mot medborgarnas individuella förmåga till "begynnelse" dvs i grunden också en sammansvärjning mot deras aktivitet som politiska verelser. För Arendt är det en svaghet i det moderna samhället att så många betraktar smak och värderingar som privata saker, för att utvecklas måste man våga framträda och delta i diskussioner. Den franska revolutionen såg Arendt som naturlig och kommen ur naturens givna rättigheter. Arendt menar att man inte föds fri utan blir fri och ges rättigheter genom överenskommelser med sin medmänniskor. Att något är naturligt är för Arendt inget argument, det mänskliga utformas i kamp med naturen. Med denna förståelde är hon en modernistisk upplysare. Enligt detta, som alla andra modernister strävade mot, ville även hon upmana människan att, genom sitt förnuft, kontrollera naturen. Denna strävan har funnits hos alla andra moderna tänkare innan och efter Hannah Arendt. Detta har lett till människans ensamhet, den ensamhet vilken hon trodde att i sin politiska modell skulle kunna befria alla mänskliga varelser från sin ensamhet. Arendt ser inte enighet som ett mål, folk förenas inte genom en gemensam vilja utan genom ett dela intressen och institutioner. Hennes kritik av Rousseau är obarmhärtig, att försöka skapa en vilja, att göra makten absolut och att kräva renhet och uppriktighet är politiskt förödande, det föder misstänksamhet och våld. Utgångspunkten i Arendts tänkande kommer från den verkliga politiska världen, hon ser det som människors uppgift att utforma sin gemenskap genom dialog och handling. Arendt vill bygga institutioner och dra upp gränser för politiken. För henne handlande det inte om att dekonstruera utan att konstruera något nytt. Vad Arendt vill ge politiken är en förståelse av behovet av politisk kunnighet och betydelsen av personligt omdöme. Hannah Arendt avslutar Människans villkor med ett citat från Cato: "Aldrig är man mindre ensam än när man är med sig själv." Sammanfattning Trots skillnaden mellan Platon och Aristoteles är Aristoteles ense med Platon om att hävda, att människan är en samhällsvarelse som endast kan fullända sin natur i en polis, 7

att staten är en moralisk institution som existerar för att hjälpa människan att nå sin fulländning, och att den sanna staten strävar efter att öka välstånd för helheten. Skillnaden mellan Platons kunskapsteori och Aristoteles återspeglas i deras politiska teori. Vad den förre siktar till är inte den bästa möjliga staten utan en idealpolis, efter ett mönster som ligger bakom den empiriska och historiska världen. Som kontrast mot Platon gör Aristoteles kunskapteori det möjligt för honom att söka föremålens bestämmande principer, dess väsen och natur, hos föremålen själva. Aristoteles har haft stort inflytande i den västerländska politiska traditionen. Han följde Platon och betonade statens moraliska och etiska natur. Han intresserade sig inte bara för metoder utan även för valet av mål. Platon och Aristoteles symboliserar Greklands misstro mot den stora staten. De ansåg, att om man överskred den lilla och fasta polis skulle det ena samhällets levandssätt utplånas av det andras. De ansåg också att en stor stat förstör den känsla av frändskap och intimitet som binder samman ett samhälle. Det som av människor i en fast sammanslutning "skapas av vänskap, ty viljan att leva samman är vänskap." 12 Hannah Arendt har, i sin bok, Människans villkor på ett djup sätt dragit upp en diskussion som var lika gammal som västerlandet självt: När är människan en människa, och när är hon ett djur som alla andra? Det var en fråga som Aristoteles en gång hade formulerat i termer av frihet och slaveri. Fri och därmed människa var den som i sitt handlande kunde stå fri från det nödvändiga. Slav och därmed ej en människa, var den som var tyst av nödvändighet. Människan är för Hannah Arendt sträckan. Hon har förmågan att tala och kan skilja mellan rättvisa och orättvisa, liksom det som är gott och ont. Människan är en politisk varelse, vilket jag beskrivit ovan, i avsnitten om Platon och Aristoteles. Genom denna syn vill hon tillbaka till Aristoteles. Det som skiljer sig från den moderna politiska tänkaren med den gamla antika politiska filosofin är att de frågor som man i en grekiska filosofin ställt och forskat i när det gäller frågor om människans tillvaro, är att dessa frågeställningar är mer radikala och praktiskt orienterade än i den moderna filosofin. Eftersom den moderna politiska filosofin alltid har försökt, genom sin politiska och logiska retorik, instänga samhället i människans tillvaro genom en ideologi som begränsar människans möjlighet till öppning och utveckling. Så har till slut det kommunikativa behovet mellan människor blivit hierarkiskt och konstruerande istället för att, som den gamla grekiska politiska filosofins syn på kommunikationen människor emellan, vara en symbol för intimitet och gemenskap utvecklande mot den innersta lyckan i människan. Alltså, detta innebär 12 Aristoteles, Politiken, bok 111, s. 171 8

att den tänkande människan har betraktats som en varelse som med nödvändighet integrerat sig med den högsta potentialen i sig, där människan alltid kan uppfinna en öppenhet för livets dimensioner. Genom dessa livsbärande dimensioner tillåter människan sig självt till ett evigt resande som passerar genom en labyrint av betraktande, för att möta uppkomlighet och fullkomlighet. Så är Hannah Arendts tankar om filosofin som ett tänkande djur för oss som politiska småkryp lätta att veta om genom hennes ursprungliga politiska modell. En av modellerna som hon uppmanar oss till att apa efter är den amerikanska, politiska modellen. Vilken är en modell som vi alla vet att i sin konsekvens försöker förvandla det mångfärgade tänkande djuret till att strypa dess intimitet. Denna kollektiva intimitet är det som gör det möjligt för det politiska djuret att vistas i världen, med sina differenser. LITTERATURFÖRTECKNING - Aristoteles, Politiken, övers. Karin Blomqvist, PAUL Åströms förlag, Jonsered, 1993 - Aristoteles, Den nikomaska etiken, Platon, Staten, i svenska tolkninga av Claes Lindskog, 1993. - Hannah Arendts, Människans villkor, Vtita activ a, Daidalos, Göteborg, 1998 - Hannah Arendt, Dbanala ondskan, i svensk översättning av Harald Ofstad, bokförlaget Aldus/ Bnniers, Stockholm, 1964. - Philip Hansen, Hannah Arendt, politik, historia och medborgaskap, Daidalos, 1993. - Kompendium 9

10