Normering och lönebildning i Norden

1 September 2014 Bo Enegren Normering och lönebildning i Norden Varför normering? Det råder relativt stor enighet såväl bland ekonomer som bland arbetsmarknadens parter om att någon form av koordinering av lönebildningen gynnar samhällsekonomin. Om det inte finns någon koordinering ökar risken för att parterna tar mindre hänsyn till de samhällsekonomiska effekterna av lönebildningen. I de nordiska länderna sker denna koordinering indirekt genom att ett avtalsområde, i normalfallet exportindustrins, blir normerande för resten av arbetsmarknaden. Undantaget är Finland där man traditionellt har slutit centrala inkomspolitiska uppgörelser. Även Island har en tradition av att bedriva avtalsrörelser i nära samråd med staten. Vem bör normera? De nordiska ländernas stora beroende av utrikeshandeln har gjort det naturligt att låta exportindustrin vara den sektor som sätter normen för resten av arbetsmarknaden. Att de nordiska länderna under många år haft någon form av fast växelkurs har också bidragit till exportindustrins särställning. Med fast växelkurs kan inte den internationellt konkurrerensutsatta sektorn öka sina arbetskraftskostnader mer än i omvärlden utan att detta får negativa konsekvenser för konkurrenskraft och sysselsättning. För hemmamarknadsbranscher finns däremot inte denna restriktion eftersom de lättare kan kompensera sig för ökade kostnader genom att höja sina priser. Sålunda var det naturligt att exportindustrin bestämde ramarna för hur höga löneökningar ekonomin tålde under fast växelkurs. Mindre självklart att industrin sätter märket vid rörlig växelkurs I Sverige har dock växelkursen varit rörlig sedan 1992 och i Norge, såväl som på Island, infördes flytande växelkurs och inflationsmål 2001. Även i Finland var växelkursen flytande under en stor del av 1990-talet men sedan 1999 har man euron som valuta. Danmark har visserligen valt att stå utanför det europeiska valutasamarbetet, men

2 har ändå sin krone ensidigt knuten till euron. Sålunda har Danmark och Finland någon form av fasta växelkurser medan Sverige, Norge och Island har flytande växelkurser och inflationsmål. Svenska Riksbanken strävar mot att hålla inflationen kring 2 procent medan Norges Bank och Islands Centralbanks inflationsmål är 2,5 procent. I Danmark och Finland har man att indirekt förhålla sig till Europeiska Centralbankens inflationsmål under men nära 2 procent. En komplikation i anslutning till inflationsmålen är i vilken grad centralbankerna förmår uppnå dessa under en normal avtalsperiod. Sedan 2001 har inflationen i både Sverige och Norge i genomsnitt varit drygt en halv procentenhet lägre än centralbankernas mål och under enskilda avtalsperioder har avvikelsen varit väsentligt större än så. På Island har istället inflationen kraftigt överstigit målet. Kritik mot Riksbanken för att inte uppfylla inflationsmålet I Sverige, där inflationen för närvarande ligger nära noll, har Riksbanken fått utstå mycket kritik för att penningpolitiken inte varit tillräckligt expansiv och att arbetslösheten därigenom blivit onödigt hög. Framför allt har kritikerna riktat in sig på att Riksbanken i sin politik också beaktat den finansiella stabiliteten i allmänhet och hushållens skuldsättning i synnerhet och därmed åsidosatt inflationsmålet. I Norge där avvikelsen från inflationsmålet varit lika stor som i Sverige, och där centralbanken också är tydlig med att hushållens skuldsättning och den finansiella stabiliteten påverkar räntesättningen, har dock kritiken i stort sett lyst med sin frånvaro. Med rörlig växelkurs och inflationsmål blir kopplingen mellan löneökningar och konkurrenskraft inte lika tydlig som vid fast växelkurs eftersom även växelkursen kan förändras. Istället för växelkursen är det centralbankens inflationsmål som styr penningpolitiken och är det ankare som arbetsmarknadens parter har att förhålla sig till. Därmed blir det heller inte längre lika självklart att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande. Om lönerna ökar för mycket kommer centralbanken att höja räntan vilket drabbar både hemmamarknadssektorer och exportindustrin. Man skulle därför i princip lika gärna kunna tänka sig att någon hemmamarknadssektor skötte lönenormeringen. Å andra sidan tenderar en höjd styrränta att leda till en förstärkning av växelkursen, vilket i första hand drabbar exportindustrin. Därmed kan denna sektor även vid rörlig växelkurs förväntas vara extra utsatt om löneökningarna blir för höga.

3 Bra om sysselsättningen är känslig för löneökningarnas storlek Att sysselsättningen i en sektor är känslig för löneökningarnas storlek brukar anföras som ett argument för att denna sektor är lämplig att vara normsättare eftersom detta tenderar att påverka viljan att ta hänsyn till lönebildningens samhällsekonomiska konsekvenser. I detta avseende kan industrin därmed sägas vara lämplig som normerande sektor. Ett särskilt problem i detta sammanhang kan dock vara att förutsättningarna inom olika delar av industrin kan skilja sig åt avsevärt. Detta gäller inte minst i Norge, där det finns en tydlig tudelning mellan den del av industrin som i första hand är leverantör till olje- och gassektorn och den traditionella exportindustrin som har svårare att klara av den höga norska kostnadsnivån. Olika ekonomiska förutsättningar inom exportindustrin och övriga ekonomin skulle också kunna leda till att normeringen utsätts för påfrestningar. Ett näraliggande exempel är den kraftiga nedgången i produktion och sysselsättning i samband med finanskrisen 2008/2009 som i första hand drabbade industrin. I Sverige och Finland, där industrin är relativt cyklisk, blev tudelningen mellan exportindustrin och resten av ekonomin särskild tydlig. För svensk del blev också avtalsrörelsen 2010 förhållandevis stökig med uppsagt Industriavtal och i Finland blev industrins avtal snarare golv än norm. I Norge och Danmark förlöpte avtalsrörelserna mer smärtfritt. När det gäller Danmark kan dock noteras att tudelningen mellan exportoch hemmamarknad var mindre tydlig än i Sverige och Finland eftersom den spruckna bostadsbubblan där innebar att även den inhemska ekonomin utvecklades mycket svagt. När det gäller Island var läget snarast det omvända jämfört med Sverige och Finland. Där ledde finanskrisen till en kollaps för den isländska kronan, vilket i sin tur innebar en kraftig lönsamhetsförbättring för exportsektorn, alltmedan företag på hemmamarknaden hade det mycket kärvt. Legitimiteten från resten av arbetsmarknaden avgörande Ett avgörande kriterium för om en sektor/avtalsområde är lämplig som normsättare är naturligtvis också att den åtnjuter legitimitet från övriga parter på arbetsmarknaden. Så tycks i huvudsak vara fallet i Sverige, Norge och Danmark medan industrins löneökningar i Finland haft svårare att fungera som riktmärke när avtalsförhandlingarna skett på branschnivå Att industrin trendmässigt minskar sin andel av den totala sysselsättningen skulle möjligen kunna utgöra ett problem för industrins legitimitet som normerare. Dessutom tenderar fler

4 branscher utanför industrin att bli utsatta för internationell konkurrens, vilket skulle kunna tala för att dessa också bör ingå som märkessättare. Ännu så länge finns dock inte några tydliga tecken på att industrins roll som märkessättare på allvar skulle vara hotad. I den följande framställningen görs en beskrivning av hur normeringen fungerar i de nordiska länderna. Sverige Traditionellt är det den exportinriktade delen av näringslivet, det vill säga i praktiken industrin, som utgör riktmärke för övriga delar av ekonomin. Sedan Industriavtalets tillkomst 1997 har de normerande avtalen slutits mellan fackförbunden IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges ingenjörer och deras respektive motparter. Fram till 2010 ingick också pappersindustriarbetarna i Industravtalet. På arbetsgivarsidan spelar Teknikarbetsgivarna en central roll. Normerande avtalen omfattar 12 procent av de anställda Kollektivavtalen inom Industriavtalet omfattar cirka en halv miljon anställda, eller knappt 12 procent av det totala antalet anställda i svensk ekonomi. Yrkanden från facken sker normalt i samordning mellan förbunden i LO och inom ramen för Facken inom industrin. Även på arbetsgivarsidan förekommer samverkan mellan förbunden i Svenskt Näringsliv. Efter att man slutit ett avtal inom industrin beräknas kostnaden för avtalet, men det görs inte någon beräkning av de totala löneökningarna inklusive förväntad löneglidning som man gör i Norge. Det är alltså kostnaden för själva avtalet som utgör normen för övriga arbetsmarknaden. Handelns avtal viktigt för låglöneområden Det viktigaste avtalet efter industrin i normeringshänseende har de senaste avtalsrörelserna varit detaljhandelns överenskommelse som kan ses som riktmärke för andra låglöneområden som till exempel de LO-anslutna inom kommunerna. Ibland beskrivs detaljhandelns avtal som ett andra märke vilket dock är något missvisande. Argumentationen för ett andra märke har bland annat gått ut på att man i stort sett saknar lokala tillägg på låglöneområdena och att detta bör beaktas i låglöneförbundens avtal. Detta avspeglar en allmän diskussion inom LO huruvida normeringen ska uttryckas i kronor eller i procent och i vilken grad man ska sträva efter särskilda låglönesatsningar. I de senaste avtalsrörelserna har detaljhandeln och andra låglöneområden visserligen fått ut högre löneökningar än industrin, men samtidigt har arbetsgivarsidan fått igenom kostnadsbesparingar eller ändringar i allmänna villkor som

5 kompensation, så att kostnaden för avtalen i stort sett hållit sig inom industrinormen. Det bör påpekas att arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv inte på formella grunder kan hindra ett medlemsförbund från att teckna avtal som står i strid med industrins norm. Däremot kan man informellt sätta kollektiv press på en medlem som inte inordnar sig. Parter som vill teckna avtal som strider mot industrinormen kan inte heller räkna med att medlare utsedda av Medlingsinstitutet medverkar till detta. Uppsagt industriavtal 2010 nytt avtal 2011 Nuvarande lönebildningsmodell har utsatts för en hel del påfrestningar de senaste avtalsrörelserna. Efter avtalsrörelsen 2010 sa till exempel Teknikföretagen upp Industriavtalet eftersom man såg samordningen inom LO och dess låglönesatsningar som avsteg från industrins normering. Dock trädde ett nytt Industriavtal ikraft 2011 som hade som syfte att stärka industrins lönenormerande roll. Parterna sägs i avtalet förbinda sig att var och en och gemensamt, verka för industrins normering på arbetsmarknaden. Det betyder att, utöver de cirka 500 000 anställda som omfattas av kollektivavtalen inom Industriavtalets ram, tillkommer ytterligare cirka 1,5 miljoner arbetstagare som är bundna av skrivningarna i dessa avtal genom de kopplingar som finns mellan parterna i industrin och parterna i resten av näringslivet. Dessutom finns skrivningar i flera förhandlingsavtal utanför industrin där parterna förbinder sig att följa industrinormen. Även om industrins lönenormerande roll stundtals ifrågasatts har den i allt väsentligt upprätthållits och debatten i Sverige har snarast handlat om att normeringen skulle vara alltför rigid, vilket anses hindra relativlöneförändringar. Inte minst har detta lyfts fram i samband med debatten om löneskillnader mellan kvinnor och män. Europanorm eller inflationsmålsnorm I Sverige kan man något förenklat säga att det finns två huvudspår i lönebildningen. Det ena spåret följer den norm som Sverige hade under lång tid och som byggde på någon form av system med fast växelkurs. Det var då naturligt att arbetskraftskostnaderna inte fick öka mer än i konkurrentländerna om svensk industri skulle behålla sin konkurrenskraft. Denna norm gick under benämningen EFOmodellen efter de tre ekonomerna Edgren, Faxén och Odhner och byggde i likhet med den norska Aukrust-modellen på en uppdelning av ekonomin i en skyddad och en konkurrensutsatt sektor. Modellen utgick från att det var den konkurrensutsatta sektorn som skulle vara lönenormerande.

6 När Sverige fick rörlig växelkurs i början av 1990-talet var denna norm inte längre lika självklar eftersom variationer i kronan gjorde kopplingen mellan löneökningar och konkurrenskraft mindre tydlig. Samtidigt spelar denna i takt med Europa -norm fortfarande en stor roll när parterna inom industrin sluter avtal. Det faktum att Riksbankens och ECB:s inflationsmål är i det närmaste identiska gör det också lättare att argumentera för denna norm och att det i praktiken inte behöver vara någon motsättning mellan å ena sidan inflationsmålet och å andra sidan i takt med Europa -normen. Det andra huvudspåret i lönebildningen är helt enkelt att utrymmet för löneökningar bestäms av Riksbankens inflationsmål på två procent samt en förväntad ökning av produktiviteten. Konjunkturinstitutet argumenterar till exempel för detta synsätt och mot att löneökningar i omvärlden ska spela någon roll för svensk lönebildning. I praktiken kan man nog säga att parterna utgår från bägge synsätten när man förhandlar. Ett problem med att praktisera Konjunkturinstitutets norm är att det är mycket svårt att förutsäga hur produktiviteten ska utvecklas. När det gäller den så kallade Europanormen måste den också ta hänsyn till om produktivitet och priser utvecklas olika i Sverige och Europa. Under senare halvan av 1990-talet och de 5-6 första åren på 2000-talet hade Sverige till exempel en väsentligt snabbare tillväxt i produktiviteten än övriga Europa, vilket ökade utrymmet för löneökningar i Sverige. Samtidigt hade svensk industri en mindre gynnsam utveckling av sina priser än i konkurrentländerna vilket verkade i motsatt riktning. Varje år publicerar Konjunkturinstitutet en lönebildningsrapport där man rekommenderar vilken nivå på arbetskostnadsökningarna som är mest lämpliga (mest gynnsamma för produktion och sysselsättning) och där man också recenserar hur avtalen påverkat framför allt sysselsättningen i svensk ekonomi. I de två senaste rapporterna från 2012 och 2013 har dock Konjunkturinstitutet varit försiktigare med att utfärda rekommendationer till parterna. Även Medlingsinstitutet och Industrins ekonomiska råd publicerar rapporter som parterna använder som underlag inför avtalsförhandlingarna. Dessa saknar dock normativa inslag. Däremot publiceras inga rapporter av partssammansatta organ inför avtalsrörelserna som Det tekniske beregningsutvalg for inntektsoppgjørene i Norge eller Statistikutvalget i Danmark.

7 Danmark Traditionellt sluts de normerande avtalen mellan Dansk Industri (DI) på arbetsgivarsidan och på arbetstagarsidan förhandlingskartellen CO-industri (3F, Dansk Metal, HK/Privat, Teknisk Landsforbund, Dansk El-forbund, Blik- og Rørarbejderforbundet, Malerforbundet i Danmark och Serviceforbundet). De primära avtalen i dansk industri omfattar cirka 130 000 arbetare och 50 000 tjänstemän. Sammantaget omfattar överenskommelsen cirka 240 000 anställda, eller knappt 10 procent av antalet anställda på dansk arbetsmarknad. I industrins avtal regleras minimilönesatser men till största delen bestäms löneökningarna på lokal nivå. Däremot bestäms andra typer av förmåner som till exempel avsättningar till pensioner, utbildningssatsningar eller arbetstidsförändringar i de förbundsvisa avtalen. Ungefär 80 procent av den privata arbetsmarknaden i Danmark har i likhet med industrin lönebildningen förlagd i huvudsak på lokal nivå. Transportavtalet viktigaste normallöneavtalet För resterande 20 procent gäller i princip ett så kallat normallönesystem med centralt fastställda löneökningar. Transportsektorn är normerande för dessa områden och löneökningarna bestäms med utgångspunkt från industrins uppgörelse fast på en något högre nivå eftersom man saknar lokala löneökningar. I någon mån kan man se transportavtalet som ett andra märke, eller en uttolkning av det totala värdet av överenskommelsen på industrins område. Stark ställning för Dansk Industri Avvikelser från industrinormen har i stort sett lyst med sin frånvaro i Danmark. Jämfört med till exempel Sverige är koordineringen i Danmark mer strikt i vissa avseenden. Till exempel måste förbundsavtalen inom den privata sektorn ratificeras av Dansk Arbetsgiverforening (DA) där Dansk Industri (DI) har majoritet och i praktiken vetorätt över andra avtal. Dansk Industris grepp över avtalsrörelsen förstärks också av att man sluter avtal även utanför industrin. Dessutom har medlingsinstitutionen befogenhet att tvinga in potentiella avvikare till gemensamma omröstningar där de kan bli nedröstade av parterna i industriuppgörelsen. Det faktum att det mesta av lönebildningen i Danmark sker lokalt kan också förklara varför det inte förekommit avvikelser från normen eftersom branschavtalen spelar en förhållandevis liten roll jämfört med i

8 övriga nordiska länder. Man kan också notera att Danmark är det nordiska land som har den största lönespridningen. Fast växelkurs - konkurrenskraften central För Danmark som har sin krone kopplad till euron är det naturligt att se löneökningarna i de viktigaste konkurrentländerna i Europa som riktmärke. Avvikelser från detta riktmärke kan i första hand motiveras utifrån en annorlunda utveckling av produktivitet och/eller priser i Danmark i förhållande till omvärlden. Konkurrenskraften spelar sålunda en central roll när utrymmet för löneökningar diskuteras i Danmark. Ett viktigt underlag vid avtalsförhandlingarna är de rapporter som det partssammansatta Statistikutvalget producerar. Dessa rapporter innehåller en genomgång av såväl nationell som internationell statistik över löner och arbetskraftskostnader i Danmark och i omvärlden. Här redovisas Danmarks relativa enhetsarbetskostnader där även påverkan från produktivitet och växelkurs kommer in. De relativa enhetsarbetskostnaderna är också det vanligaste sättet att mäta konkurrenskraften på. Mätt på detta sätt försämrades dansk konkurrenskraft kontinuerligt under 2000-talet fram till finanskrisen för att efter 2009 åter förbättras. Att enbart använda enhetsarbetskostnaden som mått på kostnadsmässig konkurrenskraft har dock mött en del kritik under senare år. Det har framför allt hävdats att försvagningen av den danska konkurrenskraften fram till och med 2008 är något överdriven. Detta eftersom Danmark samtidigt hade en relativt gynnsam utveckling av bytesförhållandet, det vill säga priserna på det som exporterades ökade mer än priserna på det Danmark importerade. Reguleringsordningen riktmärke för offentlig sektor Den offentliga sektorn i Danmark, i likhet med i övriga Norden, förväntas liksom övriga delar av ekonomin utanför industrin att följa den norm som etablerats av industrin. Speciellt för Danmark är dock att löneökningarna i offentlig sektor är reglerade genom en speciell följsamhetsmekanism gentemot privat sektor. Reguleringsordningen som den benämns i Danmark har som syfte att skapa en någorlunda parallell löneutveckling mellan privat och offentlig sektor. Den har snarast sett som en garant för att de offentliganställda inte ska släpa efter privat sektor. Huvudprincipen är att lönen korrigeras med 80 procent av avvikelsen i förhållande till privat sektor. Korrigeringen kan naturligtvis också

9 gå åt andra hållet vilket är precis vad som var fallet 2011 när offentlig sektor gick in i förhandlingarna med en löneskuld på grund av de låga löneökningarna i privat sektor. Systemet med följsamhet mellan privat och offentlig sektor innebär att lönestatistiken i Danmark blir väldigt viktig och understryker betydelsen av det partssammansatta Statistikutvalget. Norge Hovedkursteorin bygger på att den internationellt konkurrensutsatta sektorn, frontfaget, ska sätta märket. I Norge kan avtalsrörelserna antingen genomföras som samordnade förhandlingar eller som förbundsvisa förhandlingar. Även när förhandlingarna sker på förbundsnivå sker dock en samordning inom LO och Næringslivets Hovedorganisasjon (NHO). Avtalen är alltid tvååriga, men löneökningarna förhandlas fram varje år. Vilka avtal som ingår i frontfaget har varierat en del genom åren men verkstadsavtalet har alltid ingått. Vid 2012 års avtalsrörelse bestämde Norsk Industri och dess fackliga motpart Fellesforbundet att Verkstadsavtalet, Tekoavtalet, Nexanavtalet och Teknologi- och dataavtalet skulle slås ihop till ett avtal under namnet Industriavtalet. Detta består av en gemensam del och fyra delar med branschspecifika bestämmelser. Normen är de totala arbetskostnadsökningarna Antalet arbetstagare som omfattas av Industriavtalet uppgick vid 2012 års förbundsvisa avtalsrörelse till cirka 30 000. Dessa utgör cirka en tredjedel av samtliga industriarbetare. Verkstadsavtalet utgör mer än 90 procent av Industriavtalet och är därmed fortfarande dominerande i de förbundsvisa förhandlingarna. Samtidigt utgör de cirka 30 000 industriarbetarna endast drygt 1 procent av samtliga anställda i Norge. Egentligen ska dock normen även inkludera löneutvecklingen för industritjänstemännen, men eftersom deras förhandlingar i huvudsak förs lokalt får i första hand NHO försöka göra en trovärdig uppskattning av de samlade löneökningarna i industrin för både arbetare och tjänstemän och inklusive löneglidning. Lönesumman för industritjänstemän är numera större än för arbetare och uppgår till 55 procent av den totala lönesumman i industrin. Man kan tycka att ett avtal som bara omfattar 30 000 arbetare är väl litet för att utgöra norm för resten av arbetsmarknaden. I den senaste utvärderingen av norsk lönebildning (Holden III) argumenteras dock för att detta inte är något stort problem. Den centrala koordineringen i Norge är ju till exempel betydande.

10 En viktigare fråga är enligt utvärderingen huruvida Industriavtalet är representativt för internationellt konkurrensutsatt sektor. Av särskilt intresse är i vilken grad industrier som är leverantörer till olje- och gassektorn bidrar till att driva upp kostnaderna för mycket i den fastlandsbaserade exportindustrin. Om så är fallet skulle detta kunna tala för att företag som levererar till olje- och gassektorn inte bör ingå i det normerande förhandlingsområdet. Statens avtal riktmärke för resten av den offentliga sektorn I viss mån kan man också se förhandlingsresultatet på statens område som ett slags riktmärke för resten av offentlig sektor samt de lokala förhandlingarna i privat sektor. Eftersom den centrala uppgörelsen i frontfaget är behäftad med ett visst mått av osäkerhet vad gäller de lokala tilläggen kan man se avtalet i staten som en mer tillförlitlig norm och en uttolkare av frontfaget. Det bör också påpekas att arbetsgivaransvaret på statens område i Norge är organiserat i en arbetsgivaravdelning under ledning av Kommunal- och moderniseringsministern. Lönebildningen på statens område har därmed en tydlig politisk koppling till skillnad från i t ex Sverige där den statliga arbetsgivarorganisationen Arbetsgivarverket är politiskt oberoende. Den relativt starka centrala koordineringen av lönebildningen i Norge kan ses som ett sätt att upprätthålla lönenormeringen. Samtidigt har det funnits kritik, inte minst inom offentlig sektor, mot att framförallt tjänstemännen inom industrin regelmässigt fått ut högre löneökningar än det av parterna uppskattade märket. Detta har i sin tur föranlett kompensationskrav i efterföljande avtalsförhandlingar. Hovedkursteorin teoretisk grund för lönebildningen Den teoretiska utgångspunkten för lönebildningen i Norge är den så kallade hovedkursteorien som grundar sig på Odd Aukrusts modell som i sin tur bygger på att ekonomin kan delas in i en skyddad och en konkurrensutsatt del. Hovedkursteorien som den först formulerades var i första hand en deskriptiv modell som användes för att beskriva utvecklingen av löner och priser i ekonomin. Samtidigt har den också kommit att användas som ett normativt ramverk som beskriver vilka krav som kan ställas på lönebildningen för att man ska uppnå mål som hög sysselsättning och balans i utrikeshandeln. Enligt teorin bestäms löneutrymmet av summan av produktivitetstillväxten och prisökningarna i den konkurrensutsatta sektorn. Om löneökningarna i den konkurrensutsatta sektorn i Norge ska tillåtas vara högre än i omvärlden krävs att produktiviteten ökar

11 snabbare och/eller att exportpriserna stiger mera än i omvärlden. Det sistnämnda är ju också det som faktiskt har skett de senaste 10-15 åren och som medgett högre löneökningar i Norge än i omvärlden utan att lönsamheten för den skull fallit i den konkurrensutsatta sektorn i Norge. Nuvarande modell fortsatt ändamålsenlig med inflationsmål I den senaste utvärderingen av norsk lönebildning (Holden III), som publicerades i december 2013, diskuteras i vilken mån förutsättningarna för lönebildningen förändrats sedan 2001 i och med övergången från fast växelkurs till rörlig växelkurs och inflationsmål och införandet av handlingsregeln i finanspolitiken (4 procent av oljeförmögenheten går in i den offentliga budgeten). Slutsatsen i rapporten är att införandet av rörlig växelkurs visserligen innebär att sambandet mellan löneökningar och konkurrenskraft blir mindre direkt eftersom också växelkursen kan förändras. Samtidigt framhålls att en för hög lönetillväxt i Norge normalt leder till att Norges bank höjer räntan, vilket i sin tur tenderar att stärka den norska kronen. Därmed försämras konkurrenskraften ytterligare vilket visar att löneökningarnas effekt på konkurrenskraften kan bli väl så stor med rörlig växelkurs som med fast växelkurs. Teknisk beregningsutvalg viktigt underlag för förhandlingarna När det gäller grunden för de lokala förhandlingarna inom industrin ska de baseras på fyra kriterier: företagets ekonomiska ställning, produktiviteten, framtidsutsikter och konkurrenskraft. Ett viktigt underlag för de avtalsslutande parterna är de rapporter som produceras inom ramen för Det tekniske beregningsutvalget for inntektsoppgjørene (TBU) som är ett partsammansatt organ under ledning av Statistisk Sentralbyrå. Syftet med TBU är i första hand att parterna ska ha ett gemensamt dataunderlag och en någorlunda samstämmig verklighetsbild. Till skillnad från till exempel Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport i Sverige saknar TBU:s rapporter helt normativa inslag. När det gäller den norska lönebildningen är det också på sin plats att understryka vikten av de återkommande utvärderingar av lönebildningen som görs med tämligen regelbundna intervaller. Dessa utvärderingar får ofta, till skillnad från i Sverige, ett tydligt genomlag i den praktiska lönebildningen. Detta kan säkert delvis kopplas till att rapporterna i Norge tas fram i samarbete mellan parterna, fristående akademiska ekonomer och representanter från departement och Statistisk Sentralbyrå.

12 Finland I Finland finns inte direkt uttalat att till exempel exportindustrin ska sätta ett riktmärke för resten av ekonomin eftersom märket normalt har förhandlats fram i centrala inkomstpolitiska trepartsuppgörelser. Ändå är man allmänt införstådd med exportindustrins centrala roll och lägger stor vikt vid den finska industrins konkurrenskraft. Det första steget vid en inkomstpolitisk uppgörelse är i regel att staten förbinder sig att genomföra ett antal åtgärder till exempel vad gäller inkomstbeskattningen i utbyte mot en överenskommelse med ansvarsfulla löneökningar. Därefter sluts ett preliminärt ramavtal mellan de centrala arbetsmarknadsparterna och regeringen. För att det preliminära ramavtalet ska träda i kraft krävs vidare att parterna på förbundsnivå sluter avtal i linje med ramavtalet. Normalt ställs också som krav att en stor majoritet av arbetsmarknaden träffar sådana avtal. De förbundsvisa avtalen är därmed till en början i allmänhet villkorade, det vill säga de träder bara i kraft under förutsättning att större delen av den övriga arbetsmarknaden också sluter avtal i linje med ramavtalet. Under de två senaste inkomstpolitiska uppgörelserna slöt över 90 procent av arbetsmarknaden förbundsavtal i linje med ramavtalen. Fördelen med de inkomstpolitiska uppgörelserna är att de bidrar till ökad förutsägbarhet kring inkomstutvecklingen eftersom de också inkluderar olika finanspolitiska åtgärder. Man får också ett brett nationellt kostnadsmärke som kan bidra till att åstadkomma löneökningar i linje med en bevarad eller förstärkt konkurrenskraft. Den främsta kritiken mot de inkomstpolitiska uppgörelserna har varit att de setts som alltför stelbenta. Svag legitimitet för industrins märke vid branschförhandlingar Framför allt på arbetsgivarsidan har det funnits en tydlig strävan att komma ifrån de centrala inkomstpolitiska uppgörelserna och få till en mer decentraliserad lönebildning. Som ett led i denna strävan övergav arbetsgivarna det inkomstpolitiska samarbetet 2007. I stället slöts avtal direkt på branschnivå och först ut var verkstadsindustrin och den kemiska industrin. Dessa tvååriga avtal förväntades bli riktmärke för resten av arbetsmarknaden, men löneökningarna i efterkommande avtal tenderade att hamna klart över nivåerna i industrins avtal. Även de avtal som slöts inom industrin 2009 blev mer av golv än märke, vilket delvis kan förklaras med att löneökningarna efter hand blev högre i takt med att ekonomin återhämtade sig efter finanskrisen. Dessutom var den ekonomiska krisen betydligt mindre

13 påtaglig utanför industrin. Sammantaget ledde de förbundsvisa förhandlingarna under perioden 2007-2011 till löneökningar som blev klart högre i Finland än i omvärlden och medförde därmed också en försvagning av konkurrenskraften. En försvårande omständighet under åren med förbundsvisa förhandlingar var också en tendens till att avtalen i allt högre grad varierade med avseende på längd och utlöpningstid. Detta bidrog säkert till svårigheten att upprätthålla industrins norm, men också till att det nästan vid varje tidpunkt pågick avtalsförhandlingar inom någon bransch. Perioden med förbundsvisa förhandlingar karaktäriserades också av förhållandvis många konflikter på arbetsmarknaden. Inom den finska industrin finns en motsvarighet till Facken inom industrin i Sverige, nämligen samverkansorganet Industrins löntagare. Detta organ innefattar fackförbund från samtliga tre centralorganisationer. Man kan ställa gemensamma krav i förhandlingarna men det är de enskilda förbunden som tecknar kollektivavtal. Även på arbetsgivarsidan finns motsvarande samverkan. Kris och återgång till centrala uppgörelser Svårigheterna med att etablera legitimitet för industrins avtal som norm bidrog till att Finland såväl 2011 som 2013 återgick till centrala inkomstpolitiska uppgörelser. Under 2011 var industrin inställd på att fortsätta på den inslagna vägen med förbundsvisa förhandlingar. Samtidigt som Teknologiindustrin förhandlade med sina motparter på branschnivå pågick emellertid också överläggningar på central nivå och innan industrin hade förhandlat fram ett avtal presenterade staten och de centrala parterna ett ramavtal för hela arbetsmarknaden. Detta godkändes sedermera av industrin och de flesta andra parter på arbetsmarknaden. När tvåårsavtalen från 2011 närmade sig sin utlöpningstidpunkt inleddes samtal om ett nytt ramavtal. Trots en hel del tveksamhet från arbetsgivarsidan kom ett sådant avtal också till stånd hösten 2013. Detta avtal löper på tre år. Det tredje året är uppsägningsbart och ännu inte siffersatt. Även detta avtal fick stor uppslutning. Avtalet kan betecknas som ett krisavtal och ger bara 20 euro (motsvarande cirka 0,6 procent på en genomsnittslön) första avtalsåret och 0,4 procent det andra avtalsåret. De mycket låga påslagen, föranledda av stora strukturproblem i viktiga näringar som skog och telekom, var säkerligen det viktigaste

14 skälet till att arbetsgivarsidan skrev på avtalet trots att man fortfarande säger sig sträva efter en mer decentraliserad lönebildning. Till exempel har man diskuterat en modell liknande den i Sverige där exportindustrin sätter märket och där också medlingens fokus ska flyttas från att lösa arbetskonflikter till att få till överenskommelser som ligger i linje med industrins märke. Konkurrenskraften viktig som riktmärke Med euron som valuta är det naturligt att konkurrenskraften i förhållande till de viktigaste konkurrentländerna i Europa spelar stor roll som riktmärke för löneökningarnas storlek i Finland. Till exempel motiverades de historiskt låga löneökningarna i 2013 års centrala avtal i hög grad med behovet av att återställa finsk industris konkurrenskraft gentemot viktiga konkurrentländer som Tyskland och Sverige. Någon tydligt uttalad norm för löneökningarnas storlek saknas dock. Inte heller publiceras några återkommande partssammansatta rapporter liknande de från organ som TBU i Norge eller Statistikutvalget i Danmark. Det finns inte heller någon direkt motsvarighet till Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport i Sverige. Hösten 2012 tillsattes dock en statlig kommission som har ett mandat på fyra år och som bland annat ska lägga fram ekonomiska rapporter och vara ett allmänt diskussionsforum för lönebildningsfrågor. Kommissionen består av företrädare för arbetsmarknadens parter, finansdepartementet och statistikmyndigheten. Kommissionen gör inga egna bedömningar utan använder sig av finansdepartementets/regeringens prognoser. Utvecklingen av konkurrenskraften i termer av enhetsarbetskostnader utgår från EUkommissionens bedömningar och prognoser. Denna nya kommission till trots tycks det dock i hög grad fortfarande saknas en gemensam verklighetsbild hos parterna inför avtalsförhandlingarna. Under 2013 års förhandlingar om ett nytt ramavtal inbjöds ekonomer från Finlands Bank för att dessa skulle ge sin syn på ekonomin och att denna syn skulle kunna utgöra en gemensam utgångspunkt för parterna. Island Island har den högsta fackliga anslutningsgraden i hela OECD och även arbetsgivarsidan är välorganiserad. Detta har troligen bidragit till en lönebildning som är starkt koordinerad och som normalt sker på central nivå. Landets storlek kan också ses som en förklaring till den starka koordineringen. Islands näringsstruktur skiljer sig också åt

15 i förhållande till övriga Norden. Det saknas till exempel en stor och exportinriktad verkstadsindustri som skulle vara lämplig som märkessättare. Industrin utgör en relativt liten del av ekonomin och domineras dessutom helt av två branscher, nämligen livsmedelsindustri och aluminiumproduktion. I synnerhet aluminiumindustrin är dessutom olämplig som märkessättare eftersom lönerna utgör så pass liten del av de totala kostnaderna inom branschen. Staten ofta delaktig i avtalsrörelserna Staten har ofta varit inblandad i avtalsrörelserna, till exempel genom att utlova skattelättnader eller ökade transfereringar för att uppnå måttliga uppgörelser. Så skedde till exempel inför de treårsavtal som slöts 2011. Detta var inte minst påkallat av de spänningar som skapades i finanskrisens kölvatten. De treårsavtal som slöts 2011 utgick från ett antal förutsättningar som ökad köpkraft för de anställda, stabil inflation, en återhämtning av kronkursen och att regeringen skulle uppfylla sina åtagande i ekonomisk-politiska frågar. Utifrån utvecklingen av dessa faktorer kunde sedan parterna i början av 2012 respektive 2013 avgöra om de ville säga upp avtalen. Även om den förväntade förstärkningen av kronan uteblev och inflationen blev högre än antagits avstod parterna från att säga upp avtalen. I slutet av 2013 undertecknades ett nytt ettårigt avtal av de centrala parterna vars löptid senare förlängdes med två månader. Diskussion kring normering och lämplig löneökningstakt Under 2012 togs initiativ till att inleda ett samarbete mellan parterna för att se över lönebildningen på Island. Arbetsmarknadsministern gav riksförlikningsmannen i uppdrag att leda detta arbete. Som ett resultat av detta arbete inrättades en Samarbetsnämnd om lagförändringar och avtalsförutsättningar. Denna partssammansatta nämnd har som syfte att förbättra datainhämtning, kunskap och arbetssätt inför avtalsförhandlingarna. Arbetet bedrivs i samarbete med finansdepartementet, centralbanken och statistikmyndigheten Hagstofa. Samarbetsnämnden kom också överrens om en lämplig norm för löneökningarna som i sin tur grundade sig på inflationsmålet på 2,5 procent och en antagen produktivitetstillväxt. För tillfället ligger inflationstakten på Island nära målet och arbetslösheten är nu under 4 procent, eller mer än 6 procentenheter lägre än den högsta nivån under finanskrisen. De senaste årens gynnsamma utveckling på arbetsmarknaden har nu gått så långt att vissa tecken på överhettning

16 synts, inte minst har löneökningstakten tagit fart och uppgår nu till nära 6 procent, vilket knappast är förenligt med inflationsmålet. Utmaningar för normering och lönebildning i Norden Om man blickar framåt i tiden kan man se en rad utmaningar för lönebildning och normering i de nordiska länderna. Vissa är gemensamma för länderna medan andra är mer landspecifika. Till den förra kategorin hör den trendmässiga nedgången av organisationsgraden i Norden, även om det skett en viss utplaning under senare år. Den minskade fackliga anslutningsgraden kan dock egentligen mer ses som en utmaning för den nordiska lönebildningsmodellen generellt än ett problem för själva lönenormeringen. Detsamma kan sägas om tendensen till ökade krav på statlig inblandning i lönebildningen, till exempel krav på allmängiltigförklaring av kollektivavtal för att komma tillrätta med lönedumpning. Även från politiskt håll förekommer ingrepp i lönebildningen genom att man säger sig vilja gynna vissa yrkesgrupper som till exempel lärare. En fråga mer direkt kopplad till normeringen är utvecklingen mot en ökad decentralisering av lönebildningen. Motsättningen mellan å ena sidan ett tydligt nationellt kostnadsmärke för löneökningarna och en strävan, framför allt från arbetsgivarsidan, mot ökad lokal lönebildning har till exempel varit tydlig i Finland. I Sverige har denna utveckling accentuerats av de senaste årens trend mot alltfler så kallade sifferlösa avtal, det vill säga avtal utan några centralt angivna löneökningstal. Här är det främst arbetstagarsidan, särskilt inom industrin, som har hävdat att utvecklingen riskerar att undergräva industrins normering. Inte minst har det setts som utmanande att övergången till sifferlösa avtal på sina håll motiverats med att man vill spräcka märket. Om utvecklingen i Sverige med allt mer av lokal lönebildning fortsätter ökar sannolikt kraven på att löneutfallen, i likhet med i Danmark, granskas i efterhand med avseende på märkets efterlevnad och att man inte som nu jämför avtalsvärden när kollektivavtalen sluts. Debatten om sifferlösa avtal kan också knytas till en mer allmän diskussion kring lönebildningens förmåga att åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Inte minst har denna debatt på senare tid handlat om löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Samtidigt finns krav från arbetsgivarsidan om behovet av att öka löneskillnaderna. Detta bland annat mot bakgrund av en

17 sammanpressad lönestruktur i de nordiska länderna. Eftersom det finns ett tydligt motstånd mot ökade löneskillnader på stora delar av den fackliga sidan har också olika initiativ till subventioner och kostnadssänkningar kommit från politiskt håll. Till detta kan läggas den inblandning i lönebildningen som görs från EU-kommissionen, med rekommendationer om t ex sänkta ingångslöner för att underlätta för utsatta grupper att komma in på arbetsmarknaden. I Norge finns en osäkerhet kring hur lönebildningen kommer att fungera om 2000-talets stora vinster i bytesförhållandet vänds i dess motsatt via väsentligt lägre oljepriser. Det skulle kräva en tydlig nedväxling i löneökningstakten, vilket i sin tur skulle sätta lönebildningen på prov. I viss mån togs ett första steg i denna riktning i 2014 års avtal som var förhållandevis måttligt och som också var i linje med de rekommendationer som stakades ut i Holden III. I Sverige räknar till exempel Konjunkturinstitutet med att det inhemska sparandet på sikt kommer att minska vilket i sin tur kommer innebära att efterfrågan och lönsamhet i exportindustrin minskar medan den stiger i inhemska sektorer. Detta kan medföra att de inhemska sektorernas benägenhet att acceptera industrins normering blir lägre då man ser industrins löneökningar som alltför låga.