I Växjö har man inte gett sig med de tekniska lösningarna, det har också varit viktigt att göra det vackert Pehr Andersson, va-chef, Växjö kommun När jag kom hit hade vi hundra samtal om dagen från folk som ringde och skällde på vattnet. Sommar efter sommar tvingades Växjöborna koka sitt vatten. Det fanns en anekdot från ett hotell i staden där det stod invid frukostbordets vatten: Garanterat kokt i tio minuter, för att folk skulle våga dricka det över huvud taget. Växjövattnet var ökänt. Man hade börjat ta mer prover och insåg då att det var mycket problem med bakterier i vattnet. Det hade det nog varit i alla tider, fast ingen riktigt hade vetat om det. Somrarna innan jag började, 1987, hade det varit mycket störningar och brun färg på vattnet. Sjöudden stenålders Vissa akutåtgärder var gjorda nere på vattenverket. Politikerna sa: Du får hitta på vad du vill, bara du löser det här. Det får kosta vad det vill. Det var en rätt tuff sits att snabbt sätta sig in i detta och sedan dra igång. Vi körde flera stora projekt parallellt. Ett nytt ytvattenverk ritades, och vi letade samtidigt grundvattentäkt i Växjös närhet. Vi lyckades med fler akutåtgärder, från att ha varit 100 samtal om dan så blev det 15 om året. Min företrädare tyckte att den största dygden i livet var att spara. När han hade politikerna på besök vid Sjöuddens vattenverk var manövertavlan det enda han visade dem. Det var en stor pulpet som såg ut att vara från ett gammalt ryskt kärnkraftverk. De blev enormt imponerade när de såg hur mätarna ritade kurvor. Det var stenålders redan då men han framhöll Sjöudden som ett av de finaste vattenverken i landet. När jag började bjöd jag in politikerna från tekniska nämnden dit. Färgen flagande och det dröp av vatten. När vi kom utanför dörren efter studiebesöket hördes en enda kommentar från de chockade politikerna: Dynamit, dynamit! Samtidigt var gamla avloppsverket på söder under ombyggnad. Det var så makalöst dåligt att länsstyrelsen kommit med förelägganden. Där var mycket rost och en massa gamla 40- talspryttlar. Det var ett företag i Stockholm som hade ritat varenda streck på det, sedan 1927 så de var bombsäkra på att det var de som styrde och ställde. Deras inställning var egentligen att försöka övertyga koncessionsnämnden för miljöskydd och säga att det klarade sig bra som det var, med några små ombyggnader. Koncessionsnämnden genomskådade dem, så Växjö fick de hårdaste utsläppsvillkoren i landet. Sveriges modernaste avloppsverk Jag ställde inte upp på att köra ett gammalt ombyggt avloppsverk, för jag ville inte hamna i fängelse. Det måste göras något mera radikalt. Jag tog in förslag från ett par konkurrenter till Stockholmsföretaget. De sa: Bygg nytt. Då gick jag till politikerna och berättade det. Mina företrädare till tjänstemän hade suttit och trott att den bästa dygden är snålhet medan politikerna inte alls tyckte det. De hade ju fått så mycket negativt om vattnet i massmedia, så de sa: Jamen gör det då! Bygg nytt, det är inget att tveka på. De var hur rejäla som helst.
Många av tjänstemännen var ju av den gamla skolan och så kom det en slösare utifrån, en av de första med civilingenjörsutbildning, dessutom. Klart att det blev konstig stämning. Vi drog igång projektet med full rulle och 1994 stod det klart. Jag lade ner hela min själ i det. För ovanlighetens skull tog jag in arkitekter i början. De gamla konsulterna var ju vana vid att börja med vinkelhaken i ena hörnet och börja rita. Det fina var att det inte hade ritats ett helt nytt avloppsreningsverk i Sverige på 30, 40, 50 år, det är så ovanligt. Jag tror inte heller det har blivit något på de här senaste 18 åren. Vi fick vår branschorganisations informationspris första året: Till den som har lyft fram avloppsvattenreningen från samhällets bakgård till dess framsida. Det var rätt kul. De flesta som kommer dit tror att det är någon sorts turistanläggning. Jag gav mig katten på att det inte ska behöva lukta skit där, och att det ska vara en arbetsmiljö som folk kan jobba i. När man får hit kollegor så tror de inte att det är sant. Vi hade enormt många studiebesök i början. Men det var väldigt svårt att bli profet i sin egen stad, för det här gamla att jag var besvärlig, satt i. Jag betraktades som nyanställd de första 15-20 åren. Fast hos politikerna fick jag nog ganska stort förtroende med en gång. Renare sjöar Sjöreningen var en väldigt stor och viktig sak som gjordes parallellt. Växjösjön blev rätt lyckad. Det är inte många som har förstått det, men de här sjöarna är så fruktansvärt övergödda och förorenade, något av det värsta som finns i Europa. Det går inte som politikerna vill, att de ska kunna fixas på ett halvår. Det är otroligt svårt att förstå hur de här mekanismerna fungerar. Man ritar bostadsområden ända ner till sjön, ritar in en brygga och några små segelbåtar. Det ser jättetrevligt ser ut. På så sätt lockar man folk att ställa ännu mer krav på sjöarna. Det kommer kanske att ta en generation att får ordning på dem, även om de lyckas göra helt rätt. Vi har kopplat in några av de duktigaste limnologer som finns, men de kliar ju sig i huvudet och undrar vad sjutton de ska göra åt det. Men visst, på något sätt ska det väl gå att fixa det. Jag sitter med i den här vattengruppen. Helgasjön dålig dricka Helgasjön var fullständigt olämplig som ytvattentäkt. Hela tiden fanns problemet med höga sommartemperaturer i vattnet, det kunde vara 24 grader när det var som värst. I en bra sjö är det inte mer än sju, åtta grader vid botten, även mitt i sommaren. Här i Växjö låg intaget till vattenverket mitt i Mörrumsåns huvudfåra. Sommartid är det över 20 grader ända ner till botten. Livsmedelsverket ställde mer och mer krav på att man måste börja gå ut på ledningsnätet och ta prov. Det gjorde man aldrig innan, då sa man bara att vattnet som går ut från vattenverket är bra, gnäll inte. Proverna avslöjade att det fanns bakterier och problem med lukt, smak, mangan, och aluminium. Därför tvingades man att göra något åt det.
På jakt efter nytt vatten De undersökningar som gjordes när jag började, visade att det bästa sättet att få ett vettigt grundvatten i Växjös närhet var genom att göra så kallad konstgjord infiltration. Av ett ytvatten gör man grundvatten på konstgjord väg. Tanken var att vi skulle ta upp vatten från Örviken, för där kunde man hålla sig under 16 grader sommartid. Vattnet var så pass skitigt att vi först fick köra det i ett ytvattenverk och sedan filtrera det i Vislandaåsen, mellan Kojtet och Oby gård. Så gör man på väldigt många ställen, till exempel i Tingsryd, och Vetlanda. Det svåraste är att få temperaturen att ändra sig. Det fordras att vattnet rinner en väldigt lång väg i en grusås för att det ska bli så kallt som man vill att det ska vara på sommaren. Det blev beslut på att vi skulle gå på Vislandaförslaget. Men så lyckades någon lokalpolitiker få till en sådan folkopinion att det blev ett djävulusiskt motstånd. Vi konstaterade dessutom att Örvikens bottenvatten hade enormt höga halter mangan, en metall som är besvärlig att få bort ur vattnet. Det var en faktor hundra för mycket mangan som man fick plocka bort med hjälp av oxidering. Samtidigt var vi mitt uppe i bygget av avloppsverket. Man kan säga att luften gick lite ur vattenprojektet då. Vi hade gjort en del akutåtgärder, som att byta ut sanden till aktivt kol i våra sandfilter. Det gör man för att få bort all smak och lukt ur vattnet. Vi avvaktade med vattenverket till avloppsreningsverket var klart. Med en hel del efterjusteringar stod det färdigt 1994. 1996 hade vi börjat repa så mycket mod att vi kunde spotta i nävarna och ta tag i nästan projekt: vattnet. Tidigare hade jag blivit idiotförklarad för att vi skulle gå så långt iväg som tre mil för att hämta vatten. Vi beslöt oss för att börja om från början för att inte låsa fast oss i något gammalt. Vi visste att det fanns stora grusformationer borta vid Ljungby i väster och Nybro i öster. Allting däremellan är bara småskit, smala grusåsar. Våra konsulter hade aldrig varit och undersökt Bergaåsen. De blev alldeles till sig för att det fanns så mycket grus, och för att området var så orört. För att visa att vi gjorde det här seriöst och inte stirrade oss blinda på ett ställe, tog vi fram sex olika nybyggnadsalternativ: sjön Örken, Braåsen, Helgasjön, Vislandaåsen, Nybroåsen och Bergaåsen. Därefter provades de tekniskt och ekonomiskt mot varandra. Bergaåsen bästa källan Bergaåsen föll ut som det i särklass bästa alternativet. Där fanns så kallad inducerad infiltration, vi råkade ha turen att det rann ett vattendrag längs med grusåsen, Lagaån. Om man börjar pumpa i en ås med inducerad infiltration, så rinner det in vatten via stränder och bottnar utan att man behöver göra några åtgärder. Någon gång 1997-98 började vi provborra för att se hur det skulle fortlöpa. Det var ju att börja från början med en helt ny vattenförsörjning för en sådan stor stad. Det hade ju inte gjorts på många årtionden. Vi var tvungna att borra riktiga brunnar och börja pumpa, för att kunna konstatera om det skulle fungera eller inte. Bara att dra in elström i området kostade 800 000. Det är ju sådant
som ingen tänker på. Innan vi kunde börja detaljplanera så hade vi gjort av med 60 miljoner. Det var rätt skakigt. Politikerna var helt fantastiska, de sa: Bara kör! Gång på gång sa jag: Nu är vi lite längre in i ryssjan, nu går det snart inte att vända över huvud taget. En halv miljard gick hela kalaset på. Det tog tolv år av arbete. För att folk ska förstå vattenprojektets omfattning brukar jag peka på bokhyllan som är överfull av 20 hyllmeter pärmar. Det var otroligt mycket jobb Kommunen köpte upp området runt Bergaåsen för 15 miljoner av Södra. Det är också rätt unikt. Ofta får man stångas länge med markägare. Obesannade farhågor 5 mil ledning är långt, det har krävt många förhandlingar. Det vi tjänat på att inte ha så mycket kemikalier har vi till viss del förlorat på elström. Det går åt runt fem miljoner kilowatt-timmar el per år. Innan allt var klart tänkte vi att det skulle vara trevligt att bjuda på lite gott nytt Växjövatten under några seminariedagar vi hade i konserthuset. Så vi tog dit en tank med det friska vattnet från Bergaåsen. Men när vi skulle prova det, så smakade det inte alls gott. Vi kunde inte begripa vad det var som gått så fel. Till slut kom vi på att det var några slangar och grejer av gummi som gav den otäcka bismaken. Det var jättepinsamt. Men det redde upp sig till slut, vi fick väck allt det där och kunde ta vatten direkt ur tanken. Då smakade det helt ok, och folk som drack det var nöjda. Det var lite därför som jag absolut inte ville ha någon stor festlighet i samband med att vi släppte på vattnet. För tänk om det hade blivit alldeles brunt när det kom in ett helt nytt vatten i rören, eller om någonting annat hade hänt, och så hade vi stått där och kaxat oss på torget. Nej för sjutton! När det väl var i gång, deltog vi i Vårstad och det blev riktigt lyckat. Reaktionerna från allmänheten har varit väldigt positiva. Jag har till och med blivit stoppad av folk jag inte känner på stormarknader och så. En av de roligaste gångerna var när en äldre gentleman kom fram och sa: Jag har det förnämsta beviset på hur bra vattnet är. Det är nämligen så att min Golden Retriever vägrade röra det gamla vattnet och nu dricker han som bara den. Klart att det var ett högt betyg! Vårt regniga nya klimat I september 2001 kom det första regnet som var fullständigt annorlunda mot hur det varit tidigare. Det regnade i 36 timmar. Vi har mätt regn här i Växjö sedan 80-talet och har ju bland de längsta serierna i Sverige. Vi kan titta på intensitet i tio, tjugo minuter, fem timmar eller ett dygn eller tre dygn och jämföra med liknande stora regn bakåt i tiden. Det är då man börjar tala om tioårsregn, hundraårsregn som bara återkommer någon enstaka gång. När det regnar blir det så enorma flöden att man måste försöka utjämna det så att det lugnar ner sig. Därför behövs utjämningsmagasin av alla möjliga slag, hur många som helst. De vi har förslår inte, framförallt inte med det nya klimat som vi har fått. Just nu bygger vi utjämningsmagasin på Teleborg, vi har väl ett 50-tal. Flera är riktigt vackra.
2001 var det så nära katastrofen som man kan komma. Regnet öste ner, motorerna brände i två stora pumpar nere i huvudpumpstationen. Där nere finns inget bräddavlopp, men vi lyckades få fram reservdelar. Får man inte bort vattnet där så fylls massor av källare, sedan stiger det ända upp på gatorna. 60 procent av dagvattensystemet är underdimensionerat, med dagens regn och den utbyggnad som har varit. Att riva upp de rören för att lägga dit grövre skulle säkert kosta 30-40 000 kronor metern och bli fruktansvärt dyrt för VA-kollektivet. Då får man fråga sig: Finns det något annat sätt? Vi måste börja tänka lite annorlunda. Framförallt handlar det om att tröga upp vattnet så att det inte omedelbart når närmsta dagvattenledning och orsakar översvämningar och andra problem. Plats att rinna av Alternativet till att gräva upp varenda gata och bygga nya dagvattenledningar, är att på något sätt försöka begränsa det vid källan. Om man ska va duktig kan man kapa sitt stuprör och släppa ut dagvattnet på gräsmattan. Bara man ser till att inte komma för nära huset så det får fuktskador. Trädgården mår ju bara bättre av det egentligen. Via en dagvattentaxa skulle man kunna styra detta. Vi går in från satellitbilder på alla större fastigheter och tolkar ytorna med hjälp av datorn. Man får betala en avgift per kvadratmeter hårdgjord yta. När det gäller fastigheter under 4 000 kvadrat som inte är villor bedömer vi att halva ytan är hårdgjord och så får man betala efter det. För villor blir det en ren schablon, en tusenlapp om året med moms. Då sänker vi i motsvarande grad avgifterna på vatten och spillvatten. Det innebär att en villa får sänkt avgift. Stormarknadernas parkering betalar inte ett öre för dagvattnet idag. Det är ju inte rimligt. Samtidigt finns det möjligheter att reducera sin kostnad genom att göra olika åtgärder. Det är ju på stora fastigheter det skulle löna sig. Kloka tekniker förnyar Tekniker vill inte slå sig för bröstet och säga: Vi är duktiga. Det är synd. Vi är duktiga inför kollegor men inte i alla lägen inför massmedia och allmänheten. Många gånger har vi sagt att vi borde ha en informatör som jobbar med att vara ansiktet utåt. Kjell Gustafsson, tidigare chef här på tekniska, hade överblicken och såg vad som behövde göras för att det sammantaget skulle bli bra, så vi gjorde en sak i taget. Det första var att försöka få ordning på Växjösjön så att den blev renare. Där mynnade stora utsläpp av dagvatten, bland annat gamla kanalen i Linnégatan och en jättestor ledning som kom ut borta i hörnet vid Simhallen. Det fanns också flera utsläpp längs med lasarettet som gick rätt ut i sjön. Vi diskuterade att göra dammar inne i Linnéparken. Men jag var motståndare till det. Skitvatten precis vid domkyrkan, det kan inte vara vettigt att ha i vår finaste park. Reningsverk runt sjön Vi diskuterade en massa olika alternativ. Sakta med säkert började det plinga till i huvudet på någon. Jag tror det var Kjell Gustafsson som sa: Om vi slår en spont längs med hela
Växjösjön så får vi ju en kanal, på ett ganska billigt sätt. Om alla rör mynnar ut inom kanalen, skulle vi kunna stänga in vattnet på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. Så det gjorde vi. Sedan blev vi tvungna att dölja kanalen på något sätt, därför lade vi en träbrygga ovanpå. Ingen kunde ju tro att den skulle bli så populär, det blev en enorm grej. På så vis integrerade vi Vattentorget med utbyggnaden. Det är ingen som tänker att de går ovanpå på ett reningsverk när de går runt sjön, det finns ingen information om det. Dålig omsättning Som kronan på verket så hade vi problemet att sjöarna här är som ett maskformigt bihang, en blindtarm på Mörrumsån, egentligen; Barnsjön, Trummen, Växjösjön, Södra Bergundasjön, Norra Bergundasjön. Det är inte många kvadratmeter naturlig yta som avrinner till de sjöarna, nästan bara dagvatten. Samtidigt är det ett väldigt litet nederbördsområde, så det är dålig omsättning i sjöarna. Den riktiga dödsstöten för sjöarna var att man sänkte dem i början på 1800-talet. Vi brukar alltid skoja om att föregångarna till tekniska nämnden hette mulbetesdirektionen, och att de sänkte för att få mer bete i stan. Då anlade man Bergunda kanal ut från Norra Bergundasjön. Efter det fick sjöarna minskad volym. Nytt friskt vatten Det talades förr om att man skulle behöva en kanal från Växjö centrum upp till Helgasjön, för att kunna transportera virke och andra varor. De hade skissat och funderat på det en gång i tiden. När Kjell Gustafsson satt och funderade på det här med vattenomsättningen i sjöarna, så kom han att tänka på det där. Han upptäckte en gammal vattenledning som vi inte använde längre, från Sjöudden och in till stan. Vi började undersöka den. Det gick att i princip bara sätta en pump nere vid vattenverket och bygga om lite för att skilja ut den här ledningen från dricksvattennätet. Uppifrån Kungsgatan fick vi dra en ny ledning inne i regnvattenledningarna ner till sjön. Genom att pumpa vatten från Helgasjön kunde vi fördubbla omsättningen i Växjösjön. Vackra lösningar I Växjö har man inte gett sig med de tekniska lösningarna, det har också varit viktigt att göra det vackert. Istället för att bara släppa ut en svart rör-ände rakt ut i sjön, så byggdes en granitlåda vid Växjösjöns strand och en ränna där flödet kommer. Utöver det så drog våra tekniker ut en ledning till den rostfria rännan i Linnéparken där barnen är och leker med vatten. En annan ledning drog de upp i Linnégatan för att få till vattenfallet som rinner in i där. Det är för att hålla vattnet friskt. Allt detta löste teknikerna med Helgasjövatten, men det finns ingen skylt, ingenting som förklarar detta på ett enkelt sätt. Folk vet ju inte ens att ungarna leker i Helgasjöns vatten. Jag blev bums rädd för epitetet Europas grönaste stad. Jag såg framför mig: Tänk den dagen Janne Josefsson kommer hit och trycker hål på den där bubblan. Till väldigt stor del har man
hängt upp det på Veab, för vi på kommunen har varit dåliga på att marknadsföra oss och alla de insatser vi gjort genom åren. Obegripligt misstag Det är klart att vi har gjort väldigt mycket bra här, men det har funnits stora blottor. Det värsta var ju biogasprojektet. Vi hade framme ett projekt som var helt unikt och vi hade 60 miljoner i bidrag. Det är fullständigt obegripligt hur man kunde ta död på det. Man hade ju anbud inne och det var helt suveränt. Allting var klart, och vi skulle ha varit helt unika. Vi som har varit på barrikaderna med så mycket annat. Idag hade ingen människa klagat på att det hade varit stort och dyrt eller så. Politikerna fattade inte att de inte bara skrotade en idé. Ungefär samtidigt blev det förbjudet att deponera organiskt avfall. Man kunde inte längre köra någonting till Häringetorp. Restaurangägare som skulle tömma sina fettavskiljare fick istället köra till Kalmar eller Laholm. Att köra med lastbil dit kostar ju tiotusentals kronor. Egna initiativ Då tog vi själva initiativ till att bygga en anläggning på Sundet för att ta emot flytande organiskt avfall som från fettavskiljare. På Teknikum och andra ställen började man mala ner matavfall i en sluten tank, så att vi kunde ta det på tankbil. Vi tar också emot flygets glykol som de sprutar på planen vintertid. Vi såg det här som en service åt samhället men vi har inte slagit på stora trumman. Vi hittade en begagnad pilotanläggning vid Helsingborgs soptipp, som de hade vuxit ur. Den fräschade vi upp och satte i drift här för 50 bilar. Samtidigt har vi lärt oss för framtiden, det är nämligen väldigt speciellt med det här gastrycken. Vår personal har lärt sig det så att de sedan kan serva busstankningen. Väldigt ofta när man tänker Växjö Europas grönaste stad, så glömmer man teknikerna. Det är vi som gör jobbet egentligen. När man är nere på nivån att vi ska skriva på båda sidor av pappret. Vi tar bort tonvis med fosfor men det är svårt att visa.