Första kapitlet I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. I detsamma hördes steg. Ingo vände sig om och fick se Roger komma gående mot hotellet i en sådan fart att gårdsplanens grus sprutade kring benen. Men Ingo var ännu snabbare och lyckades springa ikapp honom. Pappa, det snöar jättemycket! Ja, som om vi inte hade nog med problem redan. Han lät inte det minsta glad. Det är kramsnö. Snart kan man göra snöbollar. Ja, och vår bil halkar ner i diket eftersom vi inte hunnit få på vinterdäcken, sa Roger. Dom som bokat rum kör också av vägen och kommer aldrig hit. Själv får jag skotta tills händerna blöder. Stora snöflingor fortsatte att göra gårdsplanen vit. Jag vill också skotta, hojtade Ingo. En stor hög som man kan göra en snögrotta i. Ska vi börja med detsamma? Roger såg fortfarande inte det minsta glad ut. Så här tidigt brukar det väl inte komma snö? sa Ingo. Det var ett mirakel. Just som Ingo bestämt sig för att det här var den gråaste och tråkigaste oktoberdagen i mannaminne så landade något på hans näsa. Något blött och vitt och alldeles underbart en snöflinga. Årets allra första! Och där var en till. Och en till! Det snöade faktiskt! Ingo räckte ut tungan och lyckades fånga en snöflinga. Den smakade kallt och smälte på en hundradels sekund. Han log och såg sig omkring. Isadora! ropade han. Var är du? Kom fort! Men Isadora varken kom eller syntes till. Hon fick skylla sig själv. Mamma! Pappa! Var är ni? 12
Ibland var hans pappa verkligen trögtänkt. Fattade han inte vilken tur de hade? Ingo skrapade raskt ihop så mycket snö att han kunde börja krama en snöboll. Du har rätt, sa Roger. Det brukar verkligen inte snöa så här tidigt! Han nappade åt sig Ingos snöboll och fortsatte att krama den. Fast på ett konstigt sätt. Jättehårt, som om han ville göra snön illa. Skräpsnö, fräste han. Skrotsnö, slemsnö, dumsnö, fulsnö, äckelsnö! Han kramade snöbollen en sista gång och kastade ilsket upp den i luften. Ett mäktigt kast som nådde över trätopparna. När snöbollen till slut nått sin högsta punkt och föll mot marken igen var Roger redan på marsch mot hotellet igen. Men stannade omedelbart när han hörde ett vrål. Nej, viskade Ingo som var ganska säker på vem det var som vrålat. Nej, nej, nej, viskade Roger och lät rätt säker han med. Yksi, kaksi, kolme, neljä Någon räknade högt och ilsket på finska. Någon som hade fått Rogers snöboll i huvudet. Och som både var Rogers fru och Ingos mamma samt finsk distriktsmästare i armbrytning. Ritva räknade länge. Så där som hon gjorde när hon var riktigt upprörd eller arg och verkligen 14
behövde få ur sig många vackra finska siffror för att lugna ner sig. Så att hon inte gick och bröt både armar och ben på folk som gjort saker de inte borde. Ingo väntade tålmodigt på att hon skulle räkna färdigt. Roger mumlade däremot att han var tvungen att hämta en snöskyffel, och försvann snabbt in genom ytterdörren. Det var inte jag, sa Ingo hastigt när Ritva äntligen var klar. Det var pappa. Ritva svor något hemskt på finska och räknade till tio en gång till. Och varför i Helsinki fick Roger för sej att kasta en snöboll på mej? undrade hon sen. Undrar jag med, sa Ingo. För han verkade inte ha nån lust att leka. Ska du och jag ha snöbollskrig, mamma? Eller vill du hellre att vi bygger en snögubbe? Ingo, vi har sju gäster på hotellet. Det kanske inte är så många som vi skulle vilja ha, men det är fler än vi haft på länge. Vad tror du dom skulle säja om jag plötsligt började bygga snögubbar i stället för att laga deras lunch? Ingo funderade. Dom kanske också skulle vilja vara med. Men då får dom gå nån annanstans, för vi behöver all snön på gårdsplanen själva. Gör vi? sa Ritva. Ingo nickade. Ja. Det har ju precis börjat snöa. Snön räcker inte åt gästerna också. Ritva kramade snabbt en snöboll som var dubbelt så stor som Rogers, och kastade den ännu högre än vad Roger hade gjort. Ingo, vi behöver ingen snö. Vi behöver gäster! Nöjda gäster, som Mer hann Ritva inte säja. Hon avbröts av ett kons tigt skrik, som följdes av ett våldsamt grymtande. Dumma dej! fräste Ingo. Du träffade Pyret! Och lika bra var det! fräste Ritva. Griseländet får inte komma hit och skrämma iväg gästerna, jaga genast hem henne till Jönsson! Ingo hittade snart den grymtande minigrisen bland snåren bortom gårdsplanen. Men han jagade förstås inte iväg henne. I stället satte han igång att 15 16
småkakor från ett fat samt en morot från skafferiet. Han var ute på gårdsplanen igen innan Ritva ens hunnit räkna till fem. Titta här, sa Ingo och log mot Pyret. Nöff, sa Pyret och betraktade intresserat hur Ingo lät kakorna bli snögubbens ögon och moroten dess näsa. Snygg, sa Ingo. Och det var den verkligen. I tio sekunder till. Sen välte Pyret snögubben på ända och glufsade raskt i sig både hans ögon och näsa. NEEEEEEJ! vrålade Ingo. leka med Pyret. Om ingen i familjen ville bygga snögubbe så fick han göra det med sin griskompis. Snart hade Ingo fått ihop tillräckligt med snö för att bygga en ganska kort men riktigt fin snögubbe. Som fick en mun av små stenar från gårdsplanen, armar av grenar, och Ingos mössa på huvudet. Men ögon och näsa fattades. Ingo sprang in på hotellet och sladdade in i köket på snöiga skor. Där nappade han åt sig två runda 17
Eller om det åtminstone funnits någon annan att leka med. En gäst till exempel. Om det kom en mamma och pappa som tog in på hotellet och aldrig ville åka därifrån, och så hade de ett barn. Som Ingo kunde leka med. Och just som Ingo tänkte denna tanke hördes ett motorljud. En stor svart bil körde in på gårdsplanen. Bildörrarna öppnades. Ut klev en skäggig man i grå kostym. Ingo stirrade på bilen, höll andan och hoppades. Mannen öppnade en av de bakre dörrarna. Och ut lyfte han en portfölj. Ingo suckade. Det fanns inget barn i baksätet. Det var ingen idé. Det skulle aldrig komma någon som han kunde leka med. Och Pyret blev så förskräckt att hon satte av genom snåren och antagligen inte stannade förrän hon var framme vid Jönssons bondgård. Ingo sparkade ilsket på det som var kvar av snögubben. Sen satte han sig på resterna av den och surade. Hans familj var hopplös. Och Pyret var visserligen världens bästa djur, men Ingo kunde ändå bli trött på att hon gjorde så mycket dumheter. Kunde hon inte fatta att hon skulle låta snögubben vara ifred? Ibland kunde Ingo faktiskt längta tillbaka till Stockholm. Eller åtminstone efter Aron. Kompisen som bodde på två trappor i samma hus som Ingo hade bott i. Med Aron kunde man bygga snögubbar och spela fotboll. Med Pyret kunde man varken eller. Om Aron hade bott i Östra glesbygden hade de kunnat leka med Pyret tillsammans och hjälpts åt att träna henne, lära henne konster och låta bli att ställa till det. Ja, det bästa hade varit om Aron också hade flyttat till Östra glesbygden. 19