2002-09-16 Ny lånemodell Ändring i kapitalförsörjningsförordningen Regeringen tog den 10 maj 2002 beslut om att ändra 6 första stycket i kapitalförsörjningsförordningen. Ändringen trädde i kraft den 1 juli och innebär att löptiden för lån till anläggningstillgångar inte längre behöver överensstämma med tillgångarnas ekonomiska livslängd. Syftet är att förenkla administrationen av modellen med lån i Riksgäldskontoret (RGK) för att finansiera investeringar i anläggningstillgångar som används i en myndighets verksamhet. Nya lånemodellen Att lånens löptid inte längre behöver stämma överens med tillgångarnas ekonomiska livslängd innebär i praktiken att antalet lån kan reduceras väsentligt, i princip behöver varje myndighet bara ha ett enda lån. Förutom detta medför förändringen möjlighet att förenkla administrationen även i andra avseenden, exempelvis genom enklare rutiner vid upplåning. Ändring i kapitalförsörjningsförordningen Följande ändring har gjorts i 6 första stycket kapitalförsörjningsförordningen (1996:1188): Tidigare lydelse: Ny lydelse: Ett låns löptid skall anpassas till tillgångarnas ekonomiska livslängd. Flera tillgångar får finansieras med ett gemensamt lån. Ett lån som inte är amorteringsfritt skall amorteras minst två gånger per år. Riksgäldskontoret skall fastställa ränta och andra lånevillkor på marknadsmässiga grunder. Ett lån som inte är amorteringsfritt skall amorteras minst två gånger per år. En myndighets samlade lån enligt 5 får inte väsentligt avvika från motsvarande tillgångars bokförda värden per den 30 juni och per den 31 december. Riksgäldskontoret skall fastställa ränta och andra lånevillkor på marknadsmässiga grunder.
Produkter Grundprodukten i den nya lånemodellen är ett s.k. avistalån vilket fungerar som en löpande kredit, mot vilken nyupplåning och amortering görs. Avistalånet har precis som räntekontot en repobaserad ränta. Räntan betalas kvartalsvis och amortering sker genom egna inbetalningar till RGK alternativt genom nettoförfarande vid nyupplåning (se även avsnittet amortering nedan). Om myndigheten inte önskar binda räntan för delar av lånet behövs endast ett enda lån för myndighetens samlade anläggningstillgångar. I det fallet kommer den nya lånemodellen rent finansiellt att fungera precis som om investeringarna finansierades direkt från räntekontot. Det vill säga precis som tillgångar som myndigheten inte behöver låna till. Då myndigheten inte lånar till investeringen belastas räntekontot med utgiften. Om investeringen finansieras via avistalånet belastas istället detta konto med motsvarande belopp. Eftersom båda dessa konton har en repobaserad ränta blir det ingen skillnad när det gäller faktiska framtida räntebetalningar. Räntekostnaden på avistalånet kompenseras av motsvarande minskning av räntekostnaden (alternativt ökning av ränteintäkten) på räntekontot. Skillnaden blir endast redovisningsteknisk, d.v.s. de belopp som belastar avistalånet registreras hos RGK som lån till anläggningstillgångar. För de myndigheter som vill binda räntan för delar av lånestocken finns möjligheten att göra detta genom att ta upp ett eller flera amorteringsfria lån (s.k. bulletlån). Ett amorteringsfritt lån återbetalas, till skillnad från ett amorteringslån, i sin helhet på slutförfallodagen. Amortering sker även i detta fall genom avistalånet. Av detta skäl måste de myndigheter som går över till nya lånemodellen ha åtminstone en liten andel rörliga lån i sin portfölj. Hur stor denna andel måste vara beror på flera faktorer. Exempelvis behöver myndigheten ha en större andel på avistalånet om det bokförda värdet på anläggningstillgångarna varierar mycket från år till år, annars blir det svårt att hantera amorteringar utan att behöva förtidsinlösa amorteringsfria lån. Amortering Amortering sker i den nya lånemodellen genom att myndigheterna själva tar initiativet och gör en inbetalning till RGK för att minska skulden på avistalånet. Amortering kan precis som upplåning ske när som helst under året. Då syftet med modellen bl.a. är att minska administrationen kommer förmodligen huvuddelen av amorteringarna ske i samband med upplåning genom nettoförfarande. Avskrivningarna kommer sannolikt att vara styrande för amorteringarnas storlek. Exempel: Antag att myndigheten under första halvåret har gjort investeringar i anläggningstillgångar motsvarande 8 mkr (varav 1 mkr ska direktamorteras). Under samma period görs avskrivningar som uppgår till 6 mkr på redan lånefinansierade tillgångar. Myndigheten begär då en 2
utbetalning på 1 mkr från avistalånet. 1 Genom ett sådant nettoförfarande reduceras periodens upplåning och amortering till en enda ut- eller inbetalning. Samtidigt minskar problemet med att lånen i RGK ska matcha tillgångarnas bokförda värde. Har exempelvis en tillgång sålts av reglerar myndigheten helt enkelt detta genom att beloppet amorteras i samband med den halvårsvisa avstämningen. Avgifter För närvarande är avgiften på vanliga amorteringslån 0,15 % av lånebeloppet per år vid bunden ränta och 0,20 % vid rörlig ränta (6 månaders bindningstid). Det finns dessutom ett golv och ett tak, 250 respektive 20 000 kronor. Den nya lånemodellen innebär mindre administration såväl för RGK som för myndigheterna. Ambitionen är därför att de allra flesta ska få lägre totala avgifter och att ingen ska få högre avgifter vid en övergång till den nya lånemodellen. För avistalån kommer avgiften att vara 0,15 %, min 250 kr och max 20 000 kr. För amorteringsfria lån kommer avgiften att vara 0,10 %, min 250 kr och max 10 000 kr. Nuvarande avgifter Nya avgifter Produkter Fast ränta Rörlig ränta Fast ränta Rörlig ränta Amorteringslån 0,15 % 0,20 % 0,15 % 0,20 % Amorteringsfria lån 0,10 % 0,10 % Avista lån 0,25 % 0,15 % Riksgäldskontoret kommer inte att ta ut någon administrativ avgift för lösen av befintliga lån vid en övergång till den nya lånemodellen. Lånen kommer dock att marknadsvärderas på sedvanligt sätt, då kompenseras antingen RGK eller myndigheten för skillnaden mellan lånets räntesats och aktuella marknadsräntor (se även avsnittet lösen av gamla lån nedan). Portföljhantering I nya lånemodellen ses alla ingående lån (och motsvarande investeringar) som en portfölj eller korg av lån, det finns ingen direkt koppling mellan olika lån i portföljen och de enskilda tillgångar som låneportföljen ska finansiera. 1 Av avstämningskäl måste liksom tidigare amorteringarnas storlek ändå anges när uppdraget skickas till Riksgäldskontoret. 3
Ett steg i planeringen över hur portföljen ska struktureras är att fundera över hur pass känslig myndigheten är för finansiella risker. Med det menas vilka konsekvenser en eventuellt högre räntenivå skulle få. Om räntan bör bindas och i sådana fall hur stor andel som bör bindas varierar från myndighet till myndighet. Det kan generellt sägas att om myndigheten klarar av att bära en ränteuppgång på några procent de närmaste åren talar mycket för att endast avistalånet behöver utnyttjas. För myndigheter med ett stort positivt saldo på räntekontot 2 finns det egentligen ingen anledning att binda räntan (ur risksynpunkt). Om den rörliga räntan stiger ökar räntekostnaderna på lånet men samtidigt ökar också ränteintäkterna på räntekontot. Eftersom de har samma räntebas (Riksbankens reporänta) elimineras risken helt om saldot på räntekontot överstiger lånens storlek. Ett av de huvudsakliga syftena med den nya lånemodellen är att minska administrationen, både för RGK och för myndigheterna. Avsikten är inte att myndigheterna skall ägna sig åt någon mer avancerad/aktiv portföljförvaltning av lånen. Kostnaden för den ökade administration som det skulle innebära, både för RGK och för myndigheten, skulle inte uppvägas av minskade räntekostnader för staten. I bästa fall skulle myndigheten minska sina räntekostnader men detta resulterar endast i en omfördelning inom staten. Syftet med att binda räntan bör snarare ses som ett medel att minska ränterisken på ett par års sikt. Nedan beskrivs hur denna förhållandevis kortsiktiga riskminskning kan åstadkommas på ett enkelt sätt. Ett annat argument för att binda räntan är att det ger en ökad planeringssäkerhet i och med att myndigheten vet hur stora räntekostnaderna blir under räntebindningstiden. Genom att ta upp ett antal amorteringsfria lån som förfaller vid olika tidpunkter framåt i tiden får en förändring av ränteläget fullt genomslag först efter några år. Det skulle exempelvis kunna gå till på följande sätt. I samband med övergången till den nya lånemodellen tas förutom avistalånet tre amorteringsfria lån upp. Ett som förfaller om ett år, ett som förfaller om två år och ett som förfaller om tre år. När ett år gått och det första amorteringsfria lånet förfaller tas ett nytt lån upp på motsvarande belopp med förfall om tre år. Fortsättningsvis ersätts de lån som förfaller med ett nytt lån med tre års löptid (se även figur 1 ovan). På detta sätt får en permanent räntehöjning fullt genomslag först efter tre år. Myndigheten får ett gott skydd mot räntehöjningar på medellång sikt samtidigt som endast fyra lån behövs (oavsett hur många enskilda anläggningstillgångar dessa finansierar). Det finns ett närmast oändligt antal varianter på samma tema. En annan löptid kan väljas, lånen kan förfalla halvårsvis och så vidare. Dessutom kan olika stor del av lånestocken bindas i amorteringsfria lån. När varje lån som 2 Stort i förhållande till de totala lånen till anläggningstillgångar. 4
förfaller ersätts med ett nytt lån på samma belopp hålls den bundna delen av lånen konstant. Om myndigheten önskar minska den bundna delen ersätts helt enkelt de lån som förfaller inte fullt ut (eller inte alls). Tvärtom ersätts förfallna lån med nya på högre belopp om den bundna delen ska ökas. Totalt lånebelopp Avistalån 2år 1år 0 1 2 3 4 5 Tid (år) Figur 1. Skiss över låneportföljens sammansättning över tiden om denna består av ett avistalån och tre amorteringsfria lån vilka förfaller ett per år. Övergång till nya lånemodellen Tidplan Från och med den 1 juli när förordningsändringen trädde i kraft är det möjligt att ta upp avistalån. Övergången kommer för intresserade myndigheter att genomföras med början hösten år 2002. Det går givetvis även att gå över i ett senare skede för dem som önskar det. Från och med den 1 oktober är det möjligt att konvertera gamla lån till den nya modellen. I november och december kommer det att vara ett tillfälligt uppehåll p.g.a. att befintliga lån aviseras och amorteras under denna period. Praktiskt tillvägagångssätt Som ett första steg i en övergång kontaktar myndigheten sin lånehandläggare som tar fram en marknadsvärdering över de lån till anläggningstillgångar som myndigheten har i RGK. Av denna marknadsvärdering framgår vilka betalningsflöden som en övergång till den nya lånemodellen medför. Marknadsvärderingen innehåller uppgifter om hur mycket myndigheten skall betala i upplupna räntor och avgifter samt betala/erhålla i räntekompensation. Tillsammans med handläggaren 5
bestäms också ett datum då övergången ska ske. Vid detta datum löses befintliga lån och det nominella lånebeloppet omförs till myndighetens nya avistalån. Myndigheten får sedan en faktura på upplupna avgifter, upplupna räntor samt räntekompensation. Lösen av gamla lån Vid en övergång till den nya lånemodellen förtidsinlöser myndigheten befintliga lån till anläggningstillgångar. Vi rekommenderar att samtliga lån löses även om detta inte är nödvändigt. Vid lösen marknadsvärderas varje lån, det innebär att räntan på lånet jämförs med ränteläget det datum lånet ska lösas. Om räntan på lånet är högre än det aktuella ränteläget får myndigheten kompensera RGK för den uteblivna ränteintäkten på mellanskillnaden. Om räntan på lånen är lägre kompenseras myndigheten på motsvarande sätt. Lånets ränta jämförs med den aktuella räntan med bindning fram till varje kommande amortering. För ett femårigt amorteringslån med tre år kvar till slutförfall jämförs räntan alltså inte med räntan för ett femårigt amorteringslån vid lösentillfället. Något förenklat jämförs det istället med ett treårigt amorteringslån. I tabell 1 på nästa sida visas hur räntekompensation beräknas för ett fiktivt lån. Egentligen är diskussionen om räntekompensation inte speciellt intressant, det är ingen merkostnad. Myndigheten hade mött motsvarande kostnader även om lånet inte lösts, de hade bara infunnit sig senare i tiden (vilket tas hänsyn till eftersom beloppet nuvärdesberäknas). Enda tillfället då detta kan ställa till problem är om stora lån med mycket hög ränta och lång bindningstid löses och detta inte ryms i myndighetens budget. Vår bedömning är att detta inte ska behöva bli fallet. Det här innebär analogt att en övergång till nya lånemodellen inte kan ses som ett sätt att bli av med dyra lån genom att lösa in dem, den kostnaden får myndigheten bära ändå. På samma sätt finns det ingen anledning att inte lösa in lån med låg ränta, om detta är fallet kompenseras ju myndigheten för den låga räntan. Rekommendationen är därför att de myndigheter som går över till den nya lånemodellen löser samtliga gamla lån. Den eventuella räntekompensationen bör inte heller vara ett hinder för att konvertera eftersom kostnaden i slutänden ändå blir densamma. 6
Amorteringslån, 5 år, 1 000 000 kr. Likviddag: 2000-09-01 Slutförfallodatum: 2005-09-01 Lösendatum: 2002-09-01 Ränta: 5,000 % Saldo Jmf-ränta Skillnad Utebliv rta Nuvärde 2003-03-01 600 000 3,954% 1,046% 6 276 6 155 2003-09-01 500 000 4,193% 0,807% 4 035 3 873 2004-03-01 400 000 4,429% 0,571% 2 284 2 140 2004-09-01 300 000 4,607% 0,393% 1 179 1 077 2005-03-01 200 000 4,723% 0,277% 554 494 2005-09-01 100 000 4,822% 0,178% 178 155 Räntekompensation: 13 894 Tabell 1. Beräkning av räntekompensation för ett femårigt amorteringslån med 3 år kvar till slutförfall. Kolumnen Saldo avser saldo sedan senaste amorteringsförfall. I sista kolumnen diskonteras den uteblivna räntan för respektive period, summan av dessa blir räntekompensationen. I det här exemplet får myndigheten kompensera RGK med 13 894 kr (om räntan på lånet varit 4 % hade istället myndigheten kompenserats med 5 930 kr). 7