ABE Från elfenbenstornets källare Här är Thomas blogg som startade i januari 2009. Vetenskapsrådets tävlingsretorik Nu är äntligen rekommendationerna till finansiering av strategiska forskningsområden klar. Vetenskapsrådet har nyligen gått ut med information om vilka områden och vilka högskolor som tilldelas medel de kommande åren. Tyvärr har dock pressmaterialet som nu syns vida omkring i dagspressen fått en ganska olycklig utformning. Här sägs nämligen inte något om vilka olika inriktningar inom de olika strategiska forskningsområdena som regeringen har identifierat i sin senaste forskningsproposition som fått medel, och vilka som inte fått det. Här listas bara utförligt vilka högskolor och universitet som har fått mest pengar och hur mycket de fått. Ja, inte ens det faktiskt. Här nämns bara hur mycket pengar varje högskola och universitet fått som huvudsökande. Att det dessutom fördelas en hel del pengar till samma institutioner som medsökande nämns inte. Detta är verkligen synd. Istället för att faktiskt upplysa allmänheten om vilka prioriteringar som gjorts inom olika strategiska (det är ett ord som används när "viktiga" inte räcker till) samhällsområden rangeras informationen som om det var en resultatlista från senaste hästkapplöpningen. Känslan av konkurrens och kamp våra forskningsinstitutioner emellan lyfts fram när hela utlysningen i själva verket gick ut på att hitta samarbetsmöjligheter. Varför driver Vetenskapsrådets informationsavdelningen fram bilden av konkurrens och tävling snarare än möjligheterna till samverkan och samarbete trots att det är just dessa företeelser som är avgörande för framgångsrik forskning? Varför kan inte Vetenskapsrådet fokusera på det 1 av 6 6/22/09 5:21 PM
väsentliga? Är det så här det blir när journalister och reklamare tar över vital samhällsinformation? Hoppas inte det. Länk till VR:s blänkare Holland är amerikanskt Jag lär mig aldrig hur oväntat och överraskande Holland kan vara. Nu har jag varit där i flera dagar och fått tillfälle att gå ganska många och långa promenader. Stadskärnorna är små, men istället sprider tätorterna ut sig desto mer. Skall du någonstans är cykel ett krav. Faktiskt beskriver begreppet urban sprawl nederländks stadsplaneringen väldigt träffande. Det är annars ett begrepp som mest används för att beskriva hur villakvarteren i amerikanska städer växer. Även om cykel är vanligt präglas Holland därför också i mångt och mycket av bilar. När man tar sig till olika ställen gående är känslan väldigt mycket som i USA, det är ett bilsamhälle faktiskt ännu mer än ett cykelsamhälle. Egentligen är jag förvånad eftersom Holland annars ofta ses som småskaligt och alternativt. Och så här är det ofta, att man tror att något är på ett visst sätt, men att man när man verkligen undersöker saken så förhåller det sig helt annorlunda. Det är naturligtvis uppmuntrande att man ofta har fel. Samtidigt blir man lite besviken när man måste revidera positiva bilder av olika företeelser som Holland. Människans dumhet Egentligen är det lite märkligt att alla som är intresserade av människosläktets ursprung och hennes utvecklingshistoria alltid poängterar människans intelligens som det utmärkande draget i jämförelse med andra arter. Just hjärnkapaciteten och den anpasslighet som hjärnan skapar framhålls ofta som människosläktets stora evolutionära fördel, det som gjort att hon, trots sin storlek och komplexitet, kunnat spridas över så heterogena miljöer som annars endast gnagare och baciller brukar kunna klara av. Detta har fått mig att undra. För om man bara går till sig själv är det väl snarare dumhet som måste anses som det utmärkande. Eller om inte dumhet, så i alla fall konservatism och förändringsobenägenhet till gränsen till det självutplånande. Detta om något är, vill jag påstå, än mer grundläggande för människans historia. Ta bara hur jag hela livet har skurit de cornichoner som jag lägger på patésmörgåsar. Fram till för några månader sedan skar jag dem tvärs emot längdriktningen som om jag skar gurka och fick jättemånga pyttesmå runda skivor som alltid rullade av smörgåsen. Väldigt korkat förstås. Hur korkat förstod jag egentligen bara när jag kom på att jag kunde skära dem längs med längdriktningen istället. Skivorna blev större och passade smörgåsen bättre plus att de inte längre kunde rulla av. Min egen kulturkonservatism (jag tänkte att cornichoner var gurkor som skall skäras tvärs av i runda skivor) och förändringsobenägenhet gjorde mitt liv lite svårare än vad det behövde vara. 2 av 6 6/22/09 5:21 PM
Nu är ju tack och lov detta problem inte helt livsavgörande. Men frågan är förstås hur många sådana här små gamla vanor som krävs för att de på ett mer avgörande sätt skall förstöra livet för en själv och ens medmänniskor. Förmodligen är nämligen inte mitt sätt att skära cornichoner en isolerad företeelse. Nej, jag misstänker att det finns långt fler och viktigare områden som präglas av samma dumma konservatism och obenägenhet att tänka nytt. Jag tror faktiskt att det är människans dumhet mer än hennes intelligens och anpasslighet som är utmärkande för oss som art. Frågan är bara hur vi skall börja frigöra oss från invanda tankemönster. Här har jag några idéer, men det måste nog få vänta till ett annat inlägg. Ämnesbeskrivningarnas begränsningar En sak jag funderat på är detta med ämnesbeskrivningar inom det akademiska. Alla lärartjänster inom universitet och högskola specificeras ju med ämnesbeskrivningar som kan vara väldigt vida, t.ex. matematik, eller väldigt snäva som markeras med ord som "med iriktning mot" eller "i synnherhet" o.s.v. Vad jag funderat på är vad som händer om en forskare eller lärare börjar undervisa eller forska på problem som ligger utanför det ämnesområde som angivits för tjänsten som han eller hon innehar. Riskerar man att bli uppsagd? Frågan blir än akutare i dagens situation när allt mer forskning finansieras genom program vars problem dikterats av politiker eller kanslier och styrelser för olika forskningsfinanasiärer. Att samarbete över disciplingränser liksom mellan högskolor och olika typer av forskningsavnämare ofta premieras ökar bara risken att man tänjer på sin kompetens för att passa in i olika sammanhang. Anpasslighet är absolut en fördel under sådana konkurrensvillkor. Men vad händer om anpassligheten helt tar överhanden? Än vän väntar vi på den första uppsägningen som motiveras med att en lärare inte hållit sig till tjänstens ämnesområde. Spekulationer om de professionella Det finns en vag känsla av kompetensförsvagning i vårt samhälle trots allt tal om hur viktigt det är med just kompetens i informationssamhällets tidsålder. Hur kommer det sig t.ex. att Söderledstunneln i Stockholm måste genomgå omfattande renoveringar bara tjugo år efter att den byggdes? Hur kommer det sig att åklagare kan åtala skyddsombud på ett bygge efter det att en byggnadsställning rasat, en åtgärd som verkar fördömas av en enig expertis på området? Varför blev det så fel i ventilationsanläggningen när Moderna museet byggde nytt för några år att öppningen fick skjutas upp? Hur kommer det sig att utredningen mot en barnläkare inte läggs ner trots att expertisen i dessa frågor blir allt mer frågande? Varför var det sådant ståhej för sju, åtta år sedan om hur mycket Tranebergsbrons fäste behövde förstärkas när den renoverades? Hur kommer det sig att ekonomer inte insåg riskerna med de nya derivaten som sägs ha varit grundorsaken till finanskrisen förra hösten? Mest av allt har väl ändå Hallandsåstunneln blivit en 3 av 6 6/22/09 5:21 PM
symbol för inkompetensens utbredning bland professionella. Jag tror att inkompetens bland jurister, ingenjörer och ekonomer har en gemensam grund. Det handlar om utbildning. Inte på det sättet att högre utbildning för dessa grupper har blivit sämre. Däremot tror jag att en ökad intagning på utbildningsprogram för jurister, ingenjörer och ekonomer gjort att även studenter accepteras som egentligen inte har de utbildningsmässiga förutsättningar som krävs för att tillgodogöra sig utbildningsprogrammens alla delar. I Sverige, liksom i andra länder, handlar det om att högre utbildning blivit en handelsvara som går att tjäna pengar på. För varje högskoleinstitution är det välkänt att ju fler studenter som antas och examineras, desto bättre ekonomiska förutsättningar får institutionen. Det finns alltså starka incitament att ta emot och utbilda studenter även om förkunskapskraven endast uppfylls med nöd och näppe, liksom resultaten på examinationen. Stämmer detta resonemang kan resultatet bli att allt fler professionellt verkande ingenjörer, jurister och ekonomer inte riktigt har den kompetens som eftersträvas i utbildningarna. Ju fler dessa blir, desto fler blir de felaktiga besluten som fattas med efterföljande problem. Jag har hittills inte nämnt läkare. Det hänger samman med att detta mig veterligt är den enda profession där intressegrupper som läkarsällskap och Sveriges Läkarförbund inte lika ihärdigt som andra propagerar för expanderad utbildning på det egna området. Trots att antalet nyutexaminerade ingenjörer, jurister och ekonomer hela tiden ökar är antalet nya läkare förhållandevis konstant. Om jag har rätt i mina antaganden och spekulationer innebär det att antalet prickningar av läkare inom sjukvården borde vara konstant i förhållande till antalet praktiserande läkare. Här finns alltså en empirisk undersökning att göra. Genom att kvantifiera tillkortakommanden inom olika professioner (om det alls går) och sedan sätta av dessa tal mot intagningspoängen för respektive utbildningslinje går det att jämföra utfallet mellan olika professioner. Med hjälp av sådana siffror vore det sedan intressant att se om det är som jag befarar, att antalet fel som begås varierar med intagningspoängen på de olika utbildningar, självklart med en fördröjning om tio år eller så. Men i avvakta på en sådan undersökning får vi väl nöja oss med lösa hyppoteser. Vetenskapsrådet bibliometrirapport Igår kom Vetenskapsrådets rapport "Bibliometrisk indikator som underlag för medelsfördelning" som har sitt ursprung i ett regeringsuppdrag om att utreda hur forskningsmedel skall kunna fördelas på grundval av forskningspublikationer och citeringar. Det viktigaste är förstås rådets tydliga uppmaning till regeringen att avvakta med att införa indikatorer med motiveringen att ett antal centrala faktorer ännu inte blivit belysta. Det näst viktigaste är rådets slutsatser om hur bibliometriska indikatorer skulle kunna användas. Här poängteras det välkända faktum att forskningsproduktion inom olika ämnesområden täcks olika väl av den databas som används (ISI). Inom kemin täcks cirka 95 procent medan databasen 4 av 6 6/22/09 5:21 PM
endast innehåller referenser och citeringar motsvarande 5 procent av humanistisk forskning. Följden blir att beräkningar av hur mycket varje publikation i databasen kostar inom olika ämnesområden blir skev. Inom matematik kostar en ISI-publikation 1,34 miljoner kronor medan en humanistisk kostar 10,8 miljoner. (Här kan man också konstatera att matematik täcks till 70 procent av ISI-databasen varför en publikation i matematik generellt kostar 1,34*0,7=0,9 miljoner kronor medan en inom humaniora kostar 10,8*0,05=0,5 miljoner kronor.) Detta gör att bibliometriska indikatorer blir orättvisa i den meningen att universitet som satsar på humaniora och samhällsvetenskap kraftigt förlorar på systemet. För att häva denna brist föreslår Vetenskapsrådet som huvudförslag att humaniora och samhällsvetenskaper lyfts ur beräkningarna. I andra hand redovisas också beräkningar som visar på vad som händer om man ändå tar med humaniora och samhällsvetenskaper (självklart då med fältnormaliserade värden). Och det är här som det blir riktigt intressant för en humanistisk-samhällsvetenskaplig forskare på KTH. Det visar sig nämligen att KTH får ett påslag om en (1!) procent av forskningsmedel om beräkningarna görs utan hänsyn till den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen som bedrivs här. Tas även den med i beräkningarna höjs dock medelstilldelningen så att KTH får nio (9!) procent högre forskningsanslag. Vad denna effekt beror på är svårt för mig som lekman på bibliometriområdet att spekulera i, men min gissning är att det produceras en hel del billig humanistisk och samhälllsvetenskaplig forskning på KTH, vilket premieras i Vetenskapsrådet andrahandsförslag. Som jämförelse kan nämnas att Chalmers höjer sin tilldelning när humaniora och samhällsvetenskaper tas med i beräkningarna med sex procent. Faktum är att KTH är det universitet och högskola i landet som har mest att vinna på att man även räknas ed humaniora och samhällsvetenskap när forskningsmedlen fördelas. Det är inte utan att detta borde vara en väckarklocka för KTH:s ledning som väl aldrig har haft någon genomtänkt strategi för hur humanister och samhällsvetare på högskolan skall kunna användas som en strategisk resurs i konkurrensen med andra tekniska högskolor runt om i världen. Inte minst handlar det om hur dessa ämnen skall kunna utnyttjas i grundutbildningen för att kunna göra högskolan attraktiv för presumtiva studenter. Det är kanske tid att börja funder i de banorna nu. Det gör de i alla fall på Chalmers. VR:s bibliometrirapport Tillhör: Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad Senast ändrad: 2009-06-22 Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad Drottning Kristinas väg 30, SE-100 44 Stockholm +46 8 790 60 00 Kontakt med 5 av 6 6/22/09 5:21 PM
ABE-skolan KTH:s INTRANÄT Campi 6 av 6 6/22/09 5:21 PM