Utbildning om fall/-prevention för hemvårdpersonal Inledning Sveriges äldre befolkning ökar och det innebär att vi måste vara aktiva och arbeta på ett bra sätt. Hilma är en gränsöverskridande samverkansform mellan USÖ, hela Örebro kommun, Askersund, Hallsbergs, Kumlas och Lekebergs kommuner. Man jobbar för att sätta patientens bästa i fokus och man jobbar efter mottot: att Hilma får den vård hon behöver, när hon behöver den, där hon behöver den och om hon vill ha den. Hilma satsar nu på samverkansutbildning inom bla nutrition, teamarbete och fallprevention. Den här utbildningen handlar om fall/fallprevention och syftar till att vi tillsammans ska upptäcka personer med förhöjd fallrisk och kunna förebygga fall. Innehåll: Åldrandet Fall-fakta Studier och nytta av fysisk aktivitet 1. Åldrandet - vad händer i kroppen? Åldrandet innebär att kroppens marginaler minskar Kroppen har använts under ett långt liv och vissa förändringar kan börja göra sig märkbara. Aktivitetsförmågan påverkas av olika faktorer: Musklerna Med stigande ålder minskar muskelmassan, vilket successivt leder till lägre muskelstyrka. En frisk 80-åring har i genomsnitt i vissa muskler förlorat mer än hälften av ursprunglig muskelmassa och styrka. Den största förändringen beror inte på ålder utan på inaktivitet.
Fysisk aktivitet leder till ökad muskelmassa och muskelstyrka och en förbättrad funktionsförmåga. Precis som yngre personer så kan äldre träna upp sin muskelstyrka, ökningen i muskelstyrka med styrketräning är lika hög hos äldre som hos yngre personer. Skelettet Benet är en levande vävnad som förnyas och anpassas under livet. Särskilda celler avlägsnar gammalt ben och andra celler är benbyggande som ständigt förnyar skelettet och ser till att vi får ett nytt friskt elastiskt ben. Efter 30 års ålder minskar benmassan successivt. Elasticiteten och hållfastheten minskar Vid osteoporos (benskörhet) sker en rubbning i balansen mellan uppbyggnad och nedbrytning; skelettet blir mer skört, poröst och bräckligt. Osteoporos påverkas av bla: kost, motion, ärftlighet, vissa mediciner (ex kortison), rökning, låg kroppsvikt, klimakteriet och fysisk inaktivitet. Fysisk aktivitet som belastar skelettet ger ökad benmängd och ökar hållfastheten oavsett i vilken ålder man börjar aktivera sig. Hjärtat Konditionen (som är beroende av hjärtats pumpförmåga) påverkas dels pga att hjärtmuskeln blir mindre kraftfull och dels på att äldre personer inte når samma höga pulsfrekvens som yngre. Om man tar ett genomsnitt av befolkningen minskar konditionen (syreupptagningsförmågan) med mellan 5 och 10 % per decennium efter 30 års ålder Fysisk aktivitet förbättrar konditionen med samma effekt hos friska äldre som hos yngre och påverkar riskfaktorerna för hjärt-kärlsjukdom positivt. Rörligheten Rörligheten är beroende av funktionen i såväl leder som i omgivande vävnad (muskler, ledband). Ökande ålder påverkar de strukturer som behövs för bibehållen ledrörlighet, vilket minskar rörelseomfånget i flera leder i kroppen. Bla sker detta och kan leda till att: Nacken sjunker ihop, huvudet åker fram, ryggen krummas svårt att vrida och sträcka.
Axlarna åker fram omöjligt att sträcka upp armarna helt. Höften sjunker ihop omöjligt att sträcka ut benet fullt ut vid t ex gång. Fysisk aktivitet innefattande allmän träning såsom promenader, motionsgymnastik och simning tränar också rörligheten och bibehåller rörelseförmågan längre. Psykiskt välbefinnande Psyke, minne och andra intellektuella funktioner som koncentration och uppmärksamhet påverkas av åldern. Depression är vanligt hos äldre. Konsekvenserna kan bli minskad aktivitets och initiativförmåga. Fysisk aktivitet har betydande effekter på psykologiska funktioner och används som behandling för depression. Balansen Är en sammansatt funktion av olika system som samarbetar. När man blir äldre försämras en del av dessa: synen som talar om hur omgivningen rör sig i förhållande till oss, balansorganet i innerörat som känner av huvudets läge, muskler och leder som rapporterar hur olika kroppsdelar rör sig och befinner sig, känseln i huden främst i fötter som känner av underlaget och hjärnan som skickar ut signaler hur musklerna ska jobba för att vi inte ska ramla. Balansen förändras med ökande ålder och blir försämrad om den inte används. Fysisk aktivitet och träning är en av flera möjligheter att påverka och minska antalet fallolyckor.
2. Fall-fakta Drygt 1200 personer, 65 år och äldre, avlider i Sverige varje år av skador förorsakade av fall. (480 personer dör i trafiken.) Ca 30 % av hemmaboende över 65 år faller varje år. Många faller flera gånger under ett år. Fallfrekvensen ökar med stigande ålder och från 70 år faller oftare inomhus än utomhus. Fall är den vanligaste orsaken till skador bland äldre. Samhällets kostnader i samband med fall är drygt 4 miljarder årligen I Sverige vårdas över 70 000 personer per år på sjukhus på grund av ett fall. Ca 84000 äldre söker vård pga fallolyckor årligen. De vanligaste påföljderna av fallolyckor är frakturer, krosskador och hjärnskakning. Även om fallet i sig inte leder till en skada så kan det blir en ond cirkel och en: rädsla att ramla igen.. otrygghet gör att man inte vågar röra på sig lika mycket den minskade aktiviteten gör att balansen försämras ökad risk för fall.
3. Olika studier och fysisk aktivitet. Pågående studie i Örebro län Här i Örebro pågår en fallförebyggande studie för äldre i eget boende under 2006-2009. Man har haft ca 150 deltagare och medelåldern är 83 år. Syftet är att undersöka om vårdbiträde/usk kan förebygga fall genom träning i hemmet. De första resultaten visar att träningsgruppen har förbättrat både balans och funktionsförmåga mer än kontrollgruppen. Hemträning med individanpassat träningsprogram utformat av sjukgymnast och träningsstöd av usk har positiva effekter för äldre personer. Varför ska alla använda sin kropp i fysisk aktivitet? Jo, det är livsfarligt att låta bli, det är t o m farligare än att röka. Fysisk träning förbättrar balansen och muskelstyrka hos äldre. Synen på äldres möjligheter att påverka sina funktioner genom träning har ändrats de senaste 20 åren. Senaste tidens forskning visar dock att fysisk träning ökar funktion och minskar fallrisk bland äldre i eget boende. Hur mycket man ska träna är dock mycket individuellt men det är viktigt att behålla det som finns. Styrketräning har visat sig ge en ökning hos äldre även över 90 år på mellan 50-200 %. I en studie tränade 9 personer 86-96 år, de tränade lårets muskler genom att lyfta tyngder. De tränade 3 minuter, 3 gånger i veckan och efter 8 veckor så hade de ökat styrkan från 7,6 kg till 19,3 kg. Ju mer belastning ju bättre resultat dvs det är bättre att promenera än att simma då du belastar skelettet. Hur ska vi som personal tänka? Det är viktigt att vi som jobbar med äldre inte stjäl rörelse från någon även om de bara kan göra lite. De måste utnyttja sin förmåga. Use it or lose it dvs använd det eller förlora det. Hemmaboende äldre med lätt nedsatt funktion som tränar muskelstyrka och balans samt promenerar en ggr/v förebygger fall och fallskador. Det är viktigt att fånga upp även friska äldre som kan ha riskfaktorer för fall och frakturer.
Andra studier pekar på att det är viktigt att jobba i multiteam dvs att alla yrkesgrupper runt en patient/brukare är viktiga och bidrar med olika insatser av fallåtgärder. Kan vi få folk att ramla mindre? Vi kan få dem att ramla mindre ofta men vi kan inte hindra dem från att ramla. När någon har ramlat är det viktigt att fylla i avvikelserapporten och att man skriver så mycket som möjligt tex hade de hjälpmedel, var ramlade de, vilken tid, hade de något på fötterna mm. När en person ramlar ofta så har vi ett gemensamt detektivarbete i jakt på ett mönster där vi alla kan bidra. Ramlar de alltid vid samma tid? Har de tagit sömntablett innan toabesök? Man kan dock förebygga fall och vi vill be er ställa två frågor till era brukare: Är du rädd för att ramla? Har du ramlat under senaste året? Svarar de JA så vet man redan då att fallrisken är förhöjd. Sen ska ni fråga er själva: Tror jag att den här personen har en ökad risk att ramla. Ta sedan upp detta i teamet runt brukaren på t ex på teamträff eller vårdlagsträff. Då bestämmer man i teamet vilka åtgärder som ska göras. Arbetsterapeuten kan se över hjälpmedel, ADL och boendemiljön. Sjuksköterskan kan prata om kost/näring och i samarbete med läkare se över läkemedel. Omvårdnadspersonalen är ofta hos brukaren och kan säga till om det behövs mer tillsyn, ta upp vad de har för skor och påpeka tex dålig matlust eller viktnedgång etc. Vad kan sjukgymnasten göra? Sjukgymnasten kan använda olika mätmetoder för att värdera balans och fallrisk hos äldre. T ex balanstest med olika övningar som man poängsätter. Uppresning från stol att de ska resa och sätta sig 5 gånger och man tar tid. Gångtester, t ex 3 meter och räkna steg och ta tid. Att gå och prata och bevaka om de måste stanna när de ska tala.
Man kan även fånga upp patientens rädsla för fall de får skatta hur säkra de är att utföra olika vardagliga situationer. T ex hur säker är du på att gå på toaletten utan att ramla? Sen skattar de mellan 0-10. Detta kan göras hemma i deras miljö. Det är även bra med olika tester för då kan man gå in senare och utvärdera/följa upp hur det har gått och för att se eventuella förbättringar. För en del tester finns referensvärden dvs siffror som är uträknade i studier som visar på när det är hög fallrisk. Sjukgymnasten kan sen planera olika åtgärder tex träningsprogram (visa/skicka runt 3 program sittande, stående och liggande) som patienten själv kan klarar, eller behöver hjälp med under en period. Man inriktar sig på balans, gång, förflyttningar och styrka. Behövs gånghjälpmedel? Gångträning inne och kanske ute, trappträning mm Man kan även få ett recept på fysisk aktivitet. Vi kan ge information om tex fysisk aktivitet, att komma ut i dagsljus, antihalksockor, höftskyddsbyxor, larm, lite om kost mm. OBS! Viktigast är att vi samarbetar mellan olika yrkesgrupper. Ni har den viktigaste rollen: Ni träffar brukarna ofta, ni känner dem och ser dem i sin vardag. Ni kan därmed uppmärksamma övriga team medlemmar på eventuella behov. En studie från Umeå där man tittat på fallrisk på ett särskilt boende, där bad man personalen säga om de ansåg att det var låg eller hög fallrisk och sen bedömde läkare och sjukgymnast detta genom tester. Resultatet blev att personalens bedömning stämde jättebra.