Behandling av osteoporos (benskörhet) för att förebygga benbrott

Transkript

1 Behandling av osteoporos (benskörhet) för att förebygga benbrott Sammanfattning Osteoporos kännetecknas av att skelettet blir skört och att skador i form av sprickor och brott (frakturer) lättare uppkommer. Sjukdomen drabbar i första hand äldre kvinnor. Primär osteoporos hos kvinnor uppstår på grund av minskade halter av det kvinnliga könshormonet östrogen. Sekundär osteoporos är orsakad av andra bakomliggande sjukdomar, eller av läkemedelsbehandling. Sjukdomen osteoporos yttrar sig som benbrott frakturer. De vanligaste frakturerna drabbar höften, underarmarna och kotorna i ryggraden. Risken för att drabbas av osteoporosrelaterade frakturer ökar vid fysisk inaktivitet, låg kroppsvikt, tobaksrökning, hög alkoholkonsumtion, fallbenägenhet, nedsatt syn och brist på vitamin D. Läkemedel som används mot osteoporos är kalcium + vitamin D, bisfosfonater, östrogenliknande läkemedel och bisköldkörtelhormon (paratyreoideahormon). Östrogen rekommenderas inte som förstahandsval till kvinnor i klimakteriet som saknar klimakteriebesvär, även om de har en hög risk för fraktur Osteoporos (benskörhet) är en skelettsjukdom som påverkar hela kroppen. Sjukdomen kännetecknas av att benen i kroppen blir sköra och att skador i form av sprickor och brott (frakturer) lättare uppkommer. Personer med osteoporos drabbas ofta av så kallade "lågenergifrakturer" benbrott efter påfrestningar som ett normalt skelett klarar av, till exempel fall från stående ställning. I västvärlden har förekomsten av frakturer ökat dramatiskt under de senaste 50 åren.

2 2(7) Ökningen beror delvis på att befolkningen har blivit äldre (osteoporos är en sjukdom som i första hand drabbar äldre kvinnor). Men det har även varit en ökning oberoende av ålder. Skandinavien har högst förekomst av frakturer i världen. Man vet inte säkert orsaken till detta. Hur osteoporos uppstår Även när skelettet har växt färdigt, fortsätter benen att ständigt byggas upp och brytas ned. Nybildningen och nedbrytningen, benomsättningen, är viktig för att benets styrka ska bibehållas. Två celltyper är viktiga för benomsättningen: osteoblaster, som bygger upp nytt ben, och osteoklaster som bryter ned gammalt ben. Den största benmassan uppnås vid årsåldern hos både kvinnor och män. Därefter sker nedbrytningen av skelettet snabbare än nybildningen. Benmassan minskar därför ju äldre vi blir. Osteoporos är namnet på ett sjukdomstillstånd där benmassan har sjunkit långt under vad som är normalt. Skelettet är då skört och skadas lätt. Osteoporos kan delas in i primär och sekundär osteoporos, beroende på vad som har orsakat benskörheten. Vid primär osteoporos hos kvinnor sker nedbrytningen av ben snabbare på grund av minskade halter av det kvinnliga könshormonet östrogen. Östrogenproduktionen går ned i samband med klimakteriet. Osteoporos till följd av hög ålder kallas också för primär osteoporos, och drabbar både kvinnor och män. Sekundär osteoporos är benskörhet orsakad av andra bakomliggande sjukdomar, eller av läkemedelsbehandling. Både kvinnor och män kan få sekundär osteoporos. För att fastställa om en person lider av osteoporos mäter man benmassan (bentätheten), oftast med hjälp av en speciell röntgenteknik. Man kan mäta benmassa i exempelvis höft, rygg eller handled. Frakturer vid osteoporos Sjukdomen osteoporos yttrar sig som benbrott frakturer. De vanligaste frakturerna vid osteoporos drabbar höften, underarmarna och kotorna i ryggraden. Orsaker till att människor drabbas av frakturer kan grovt delas in i fyra undergrupper:

3 3(7) 1. Företeelser som ökar risken för att falla, exempelvis yrsel, användning av läkemedel som påverkar reaktionsförmågan, dålig balans, och även miljöfaktorer såsom hala gångytor, lösa mattor och ställen att snubbla på (t.ex. trösklar). 2. Hur själva fallet är beskaffat. Att falla på höften på sidan innebär till exempel större risk för fraktur än vid fall framåt. 3. Skelettets förmåga att stå emot fallet. Beror på skelettets massa, kvalitet och storlek. 4. Hur mycket skydd skelettet får från omgivande kroppsfett och muskler. Och hur mycket personen förmår bromsa fallet med muskelkraft. Behandling utan läkemedel Risken för att drabbas av osteoporosrelaterade frakturer ökar vid fysisk inaktivitet, låg kroppsvikt, tobaksrökning, hög alkoholkonsumtion, benägenhet att falla, nedsatt syn och brist på vitamin D. För personer med osteoporos är det viktigt att försöka minimera antalet riskfaktorer. Benägenhet att falla är en av de allra viktigaste riskfaktorerna. Att träna muskelstyrka och balans, och trappa ned lugnande läkemedel, som kan försämra reaktionsförmågan har visats vara bra förebyggande åtgärder mot att falla. Läkemedelsbehandling vid osteoporos Behovet av läkemedelsbehandling bör utgå från personens totala risk för att drabbas av benbrott inte enbart från resultat av bentäthetsmätningar. För att läkemedel ska kunna användas vid behandling av osteoporos skall de ha visat en frakturförebyggande effekt. I dagsläget är dessa läkemedel: kalcium (kalk) och vitamin D, bisfosfonater, östrogenliknande läkemedel, parathormon (benstimulerande hormon)

4 4(7) Kalcium och vitamin D Om det grundläggande kalciumbehovet inte är tillgodosett via kosten, försöker kroppen att kompensera detta genom att bryta ned mer benmassa och därigenom frigöra kalcium från skelettet. För lite D-vitamin leder till minskat upptag av kalcium från kosten. D-vitaminbrist är vanligt förekommande hos äldre. Upptaget av kalcium från tarmen försämras även av medicinering med glukokortikoider (kortisonpreparat). Om dagsbehovet av kalcium och vitamin D inte tillgodoses genom kosten, rekommenderas tillskott för att förhindra bristtillstånd. Kalcium och vitamin D ges även som tillägg till specifik osteoporosbehandling med andra läkemedel. Kombinationen av kalcium och vitamin D har i vetenskapliga studier visats minska frakturrisken endast kalcium, eller endast vitamin D har inte setts ge någon förebyggande verkan. Bisfosfonater Bisfosfonater är en typ av läkemedel som binds till ben och stannar kvar i benvävnad under lång tid. Bisfosfonater verkar genom att hämma de bennedbrytande cellernas (osteoklasternas) aktivitet. Upptaget av bisfosfonater från tarmen är mycket lågt, och försämras ytterligare av samtidigt intag av mat eller dryck (förutom vatten), eller andra mediciner. Det är därför mycket viktigt att bisfosfonater tas enligt anvisningar från läkare och läkemedlens bipacksedlar. Etidronat, alendronat och risedronat är namnen på de bisfosfonater som är godkända i Sverige. För risedronat och alendronat finns tabletter i form av så kallade "veckoberedningar". Av dessa räcker det att ta en tablett per vecka. Vilka effekter bisfosfonater har på benvävnad under lång tids användning (mer än tio år) är än så länge ofullständigt känt. Man är därför återhållsam med att förskriva preparaten till yngre personer. Personer som behandlas med bisfosfonater bör samtidigt få tillskott med kalcium och vitamin D.

5 5(7) Östrogen och östrogenliknande läkemedel Östrogen Det kvinnliga könshormonet östrogen bromsar nedbrytningen av benmassa. När östrogenhalterna minskar efter klimakteriet bidrar detta därför till en ökad nedbrytning av ben. Vid tillförsel av östrogen efter klimakteriet normaliseras benomsättningen, vilket ger en minskad benförlust. Eftersom östrogenbehandling har visat sig påverka flera organ i kroppen, i många fall negativt, rekommenderas inte östrogen för att förebygga frakturer. Undantaget är om kvinnan har hög risk för benbrott och inte tål andra läkemedel mot osteoporos. Nackdelar med östrogenbehandling innefattar bland annat en måttligt ökad risk för bröstcancer och ökad risk för blodproppsbildning. Raloxifen Läkemedlet raloxifen verkar på liknande sätt som östrogen på benvävnad, men har ingen effekt på brösten eller livmodern. Risken för blodpropp vid medicinering med raloxifen är av motsvarande storlek som vid östrogenbehandling. Tibolon Tibolon har östrogenliknande effekt på benvävnad och lindrar typiska klimakteriesymtom. Det finns endast begränsad information om övriga effekter av tibolon, men en studie har visat en ökad risk för bröstcancer, som dock var lägre än vid behandling med östrogen och gestagen (annat kvinnligt könshormon) i kombination. Rekommendationer angående förebyggande medicinering med östrogenliknande läkemedel mot osteoporos Östrogen rekommenderas inte som förstahandsval till kvinnor i klimakteriet som saknar klimakteriebesvär, även om de har en hög risk för fraktur. Kvinnor som har klimakteriebesvär, och som bedöms ha skäl att använda frakturförebyggande läkemedel kan behandlas med östrogenläkemedel under cirka tre till fem år.

6 6(7) Kvinnor som genomgår för tidigt klimakterium bör erbjudas ersättningsbehandling med könshormoner till normal klimakterieålder. Yngre kvinnor, med långvarig utebliven menstruation, kan använda vanliga kombinerade lågdos p-piller eller östrogenersättningsmedel (som även används vid klimakteriebesvär). Bisköldkörtelhormon (paratyreoideahormon, PTH) Paratyreoideahormon (PTH) är ett naturligt hormon som är viktigt för omsättningen av ben i kroppen. PTH stimulerar benbildande celler (osteoblaster) till ökad benbildning. Läkemedlet teriparatid är en bioteknologiskt framställd del av naturligt PTH, som används för behandling av etablerad osteoporos hos kvinnor som har passerat klimakteriet. I dagsläget finns mycket begränsad erfarenhet av läkemedlet. Det bör därför endast ordineras av specialistläkare med stor erfarenhet av osteoporosbehandling. Män med osteoporos Även män drabbas av osteoporos och frakturer, om än i mindre utsträckning än kvinnor. Vanliga orsaker till osteoporos hos män är brist på könshormon, alkoholism och behandling med glukokortikoider (kortisonliknande läkemedel). Även allmän skröplighet och undernäring till följd av hög ålder och kroniska sjukdomar (till exempel glutenallergi) kan leda till osteoporos. Behandling av män med osteoporos Tillskott med kalcium och vitamin D ges till alla män med osteoporos. Bisfosfonater används i vissa fall till män som drabbats av lågenergifraktur. Sekundär osteoporos Det finns både sjukdomar och läkemedel som kan ge upphov till osteoporos. Osteoporos som uppstått till följd av sjukdomar eller läkemedelsbehandling kallas för sekundär osteoporos. Sjukdomar som leder till ökad risk för osteoporos och benbrott är exempelvis reumatiska sjukdomar, inflammatorisk tarmsjukdom, glutenallergi, kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) och brist på könshormoner på grund av sjukdom (ej orsakad av klimakterium).

7 7(7) När en annan sjukdom ger upphov till osteoporos är den viktigaste åtgärden att fastställa och behandla grundsjukdomen. Detta kan i vissa fall räcka för att bentätheten skall normaliseras. När behandling av grundsjukdomen inte räcker för att motverka osteoporosen kan läkemedel mot osteoporos sättas in. Läkemedel som medför ökad risk för osteoporos är exempelvis glukokortikoider (kortisonliknande läkemedel), vissa läkemedel mot epilepsi, långtidsbehandling med heparin (medel mot blodproppar) och läkemedel som hämmar immunförsvaret. För att motverka osteoporos som uppstått till följd av läkemedelsbehandling bör man, om möjligt, överväga att byta till ett annat läkemedel eller till lägre doser av läkemedlet. Den vanligaste orsaken till sekundär osteoporos är tablettbehandling med glukokortikoider (kortisonliknande läkemedel). Glukokortikoider hämmar benbildningen, ökar nedbrytningen av ben, minskar upptaget av kalcium i tarmen och ökar risken för brist på könshormon. Astmabehandling med glukokortikoider för inandning utsätter kroppen för mycket lägre doser än vid tablettbehandling. Risken för osteoporos ökar därför troligen inte vid denna typ av medicinering.