r o g e r s c h e d e r i n

r o g e r s c h e d e r i n Det vilda landet Det är varken lätt eller billigt att ta sig med motorcykel till kommer man inte åt det inre av landet, där hojåkningen är Island. Och utan rätt utrustning och noggrann planering bäst. Vi hängde med på en svenskguidad femdagarstur. 230 231

Isafjordur Siglufjordur Askja Langjökull Vatnajökull Höfn Reykjavik Keflavik Mellan vulkaner och glaciärer Väl framme väntade en bubblande jätte-pina Colada på oss Bertil Marcusson är optimist. Nej, fel. Berra är superoptimist. Det påstås att optimister lever längre och har ett rikare och roligare liv än skeptiska tråkmånsar, och i så fall kommer gotlänningen skrattande att överleva oss alla. Troligen är den genompositiva grundhållningen en förutsättning för att klara av att orka genomlida ett tre veckor långt Paris- Dakar-rally på motorcykel. Det gäller att intala sig om att det blir bättre och lättare bortom närmaste krön, säger Berra. Annars orkar man inte. Han tillämpar samma metoder som färdledare på sina offroadresor, vilket kan ha sina sidor. Vi befinner oss just mitt inne i Islands höglänta inland, strax norr om gigantiska glaciären Vatnajökull, på en led som är markerad med gula käppar genom ett lavafält. Under en vägskylt märkt Nyidalur 95 km har han precis slagigt igång sitt fältkök för att underhålla den lilla gruppen motorcyklister med koffein och värme. Framför oss sträcker Sprengisandur ut, Europas största ökenområde som till och med kan matcha Bonneville Salt Flats i Utah i storslagenhet. Vi ligger efter i Bertils schema. Som vanligt. Reseledaren har någonstans förträngt det faktum att gruppen består av ett dussin motorcykelåkare med en synnerligen varierad erfarenhet av körning på lösa underlag. Några är riktigt duktiga, men ingen naturligtvis ens i närheten av Berras eget lågflygande Dakar-tempo som kräver stålfysik. Redan vid lunchtid lämnade vi följebilen tillsammans med fyra man efter oss vid ett vattendrag som var så djupt och strömt att det inte ens gick att stå upprätt i det. Ännu mindre köra motorcykel. Visserligen lyckades Mr. Dakar ta sig över, men det var med nöd och näppe och försynens hjälp. Jag var nummer två i raden och plöjde friskt ner i strömmen, tills framhjulet träffade en rejäl knota och strömmen tog tag i cykeln och drog med sig den en bit medströms. Själv blev jag kvar, simmande till hakan i vattnet. Det kunde ha blivit en dyrköpt lektion i glaciärsmältningens natur; att man skall passera dessa nyckfulla vattendrag på morgnarna innan avsmältningen har kommit igång på allvar. Nu gick allt väl, jag lyckades hitta dödarknappen innan cykeln lämnade mig och finske trolleriskräddaren Pekka Teamleader Bertil Marcusson i färd med att byta däck överst. Punkteringar var relativt ovanliga trots alla Islands vassa stenar. Ovan debriefing efter en välmatad dag i sadeln, och briefing inför nästa. Nedan har artikelförfattaren just tagit sig ett ofrivilligt bad, med cykel och allt. Strömmarna från glaciärernas smältvatten är stark. Bertil Marcusson arrangerar offroadresor till Marocko och Island, samt kortare turer hemma på Gotland. (www.mcraft.se) Islandsresan omfattar en femdagars motorcykeltur på 150 mil på grus och i terräng som startar och slutar i Reykavik och kostar ca 20 000 kronor. Då ingår allt du och hojen behöver under de fem dagarna, samt två övernattningar på enklare härbärge i Reykavik. Du har möjlighet att skeppa din egen motorcykel (och dig själv också om du vill åka båt) med Bertil och följebil på färja från Bergen via Färöarna, det ingår i priset. Annars kan du hyra cykel på plats av arrangören, för ca 5 000 kronor för en kapabel Honda 450. Flyget är förstås bekvämast, och du kan komma undan med ca 2 000 kronor t o r från Arlanda om du kan flyga på obekväma tider. Fördelen med att åka motorcykel i grupp på Island är stora, eftersom det är mycket glest med service och bensin i inlandet och inte helt riskfritt att köra på egen hand ute i vildmarken. Om du ändå bestämmer dig för det skall du se till att skaffa den enda guideboken som gäller för motorcyklister: Iceland Overland av Jakob Gudbjartsson. Läser du den behöver du inte komma oförberedd till äventyret. (www.utivera.is) 232 233

Den isländska naturen saknar förmodligen sin motsvarighet på jorden Rukka hade levererat ett ställ som verkade dugligt till djuphavsdykning. Efter simturen var jag bara blöt om fötterna och en bit upp i högerarmen, där det iskalla glaciärvattnet hade sipprat in. (En parentes om skovalet på Island kan vara värt i sammanhanget: vattentäta stövlar är värdelösa. Vattnet kommer alltid in ändå, men rinner aldrig ur ). Här splittrades gruppen i två delar; dom som kunde tänka sig mer av samma sort, och dom som kände på sig att beteckningen lättåkt hade helt olika betydelse för Dakar-åkare och oss vanliga dödliga. Nu hade färdledaren uppgraderat den närmaste etappen till lite mer avancerad, vilket fick somliga att dra öronen åt sig. I synnerhet som följebilen inte kunde hänga med längre och vi fick lasta reservdunkar och matransoner för det närmaste dygnet i vår packning. Vi var på väg mot Askja, i det absoluta inre av Islands storslagna vildmark. Sex man till tog sig med förenade krafter över på ett något mer gynnsamt ställe av floden och vi fortsatte med vår decimerade styrka mot nordost på tvåspåriga stigar som snart svartnade av pulvriserad lava. Det härligt uppskruvade tempot fick fokus att hamna bort mot närmaste kurva som allra längst, men efter hand kunde jag inte längre bortse från det faktum att vi befann oss i en helt främmande, nästan ofattbar miljö. Vi körde slalom genom ett gigantiskt lavafält som sträckte sig till synes oändligt omkring, omväxlande med pulvriserad sand, vassa formationer och stora dyningar där lavan har flutit fram för ett 40-tal år sedan. Det som från början hade varit fokuserad attackkörning övergick alltmer i en tranceartad hänförelse över en natur som troligen saknar sin motsvarighet på denna jord. Inte ett liv kunde skönjas, inte en insekt surrade eller ens en liten växt spirade någonstans. Det är svårt att tänka sig något ställe på jorden där man kan känna sig mer ensam än detta. Någon annan människa än vi åtta edsvurna hade vi heller inte kunnat se sedan tidigare på förmiddagen, då vi mötte ett av dessa Islands verkliga prestigefordon, en Toyota Landcruiser försedd med monsterdäck och en skog av antenner på taket. Kommunikation är A och O i Islands inland, där det varken finns täckning för mobiltelefonerna, bensin eller annan hjälp att få längs vägarna eftersom det knappt finns några vägar. Satellittelefon är ett måste, liksom GPSnavigering för att kunna ange sin position om man skulle behöva hjälp snabbt. Genom att ansluta sig till en organiserad Islandresa med en kille som har rutinen från navigering i Afrikas öknar under pressade tävlingsförhållanden kan man känna sig ganska lugn. Men inte helt. När vi stod där och pustade ut med kåsan i handen och en bit kaka i munnen för att dämpa det värsta blodsockerraset så pekar Bertil åt höger och meddelar att detta är en alternativväg till den vi skall köra morgonen därpå. Vi skall istället ta en rutt alldeles intill Vatnajökull som är oerhört läcker, säger Berra entusiastiskt. Det är ju nära glaciären och sanden brukar stå under vatten, det är en märklig känsla att köra där, nästan som i kvicksand. Spännande, hann jag tänka precis innan färdledaren med ett skratt konstaterade att de isländska kartorna har märkt ut rutten med dödskallar. Vi tittade på varandra och sedan frågande på Bertil, som bekräftade vad han just sade. Jo, det kunde visst vara lite farligt. Men inte för oss, och framför allt inte i morgon. Troligen var det särskilt farligt för rutinerade inhemska offroadare med gigantiska däck som kunde flyta på vatten. För oss, på två små smala däck som skar ner i den vattensjuka sanden, var det tydligen ofarligt. Alla skrattade, några lite mer nervöst än andra. Bertil Marcussons och MCrafts första organiserade tur på Island hade dragit tolv man ur huse. Flera av dem hade åkt med Berra på andra äventyr, till Marocko eller hemma på Gotland. Nästa höst är det för en ny Islandsresa igen. 234 235

Askja ligger mitt uppe i höglandet och det är en utmaning att ta sig dit från sydväst. Eder utsände med lavadamm i skägg och panna, samt med sportdryck i handen i en av de ljuvliga varma källorna som naturen bjuder på Island. De varma källorna erbjuder min slitna lekamen lite lindring Vi lättade från fikaplatsen och nådde snart fram till de storslagna vidder som kallas Sprengisandur; ett formidabelt paradis för alla dem som älskar kombinationen löst underlag och hög fart. Glaciären reser sig som ett iskallt tak på ena sidan och svarta berg inramar den gamla glaciärbottnen på den andra. I mitten sand så lös att man har svårt att hålla sig på hjulen under 50 km/h. I 100 börjar det stabilisera sig och i 150 går det som på räls. Hur det är att åka ännu fortare får man nog bara veta ombord en BMW HP2 som orkar dra i tillräckligt hög fart på det tunga underlaget. Efter denna högfartsorgie når vi framåt sextiden, efter tio timmars nästan oavbruten och extremt aktiv motorcykelkörning vårt dagsmål, turisthyttan vid Askja. Det är det enda natthärberget av de fyra i fält som inte har en intilliggande varm källa för den slitna lekamen att finna lite ro och återhämtning i. Istället har Bertil ett alternativ att erbjuda; några kilometer upp i bergen, den sista till fots (med full mundering ) väntar en jättelik pina colada på oss; en vulkankrater fylld med svavelfärgat, vitt vatten, eller vad man nu kan kalla det. Hin håle tycks lura under ytan att döma av de små eruptioner som då och då skjuter upp ur vattnet i bubblor, och den som kommer för långt ut i vattnet i sitt sökande efter mer värme riskerar brännblåsor på fötter och ändalykta. Fullt chokade av mjölksyra och storslagna scenerier lyckas vi precis trycka i oss den medhavda torrfödan innan kroppen svimmar av på loftet i stugan. Vi är i början av september men det är ändå frost på sadlarna på morgonen. Handskar och skor är fortfarande våta, men strumpor och handskar i undermaterialet neopren värms snabbt upp av kroppsvärmen. Trots att jag ständigt hade en vattenpöl i kängorna var jag aldrig riktigt kall någon gång under de fem dagarna på Island Hans Hedman och Thomas Visfalk käkade den isländska lavan ett par gånger, vilket de också bär spår av. Men det var faktiskt inte därför de såg så här bistra ut. Det var därför att fotografen plågade dom med kameran stup i ett. Till höger rätt typisk vegetation och representativa vägar i sydvästra delarna av Island. 236 237

Vi inledde dagen med blandade känslor: Dödens Dal väntade inte ens i minusgrader. Bertil ville ge sig iväg tidigt på morgonen för att vattennivån skulle vara lägre genom Dödens dal, som vi unisont hade döpt den till. Vi rullade iväg med skräckblandad upphetsning. Kanske var det ödet, eller någon högre makt, som ingrep den morgonen och såg till att vår fotograf kom på efterkälken och valde fel kurs vid en vägdelare mitt ute i lavaöknen. En ensam motorcyklist med några få liter kvar i tanken och utan kontakt med yttervärlden kan snabbt hamna i en farlig situation på Island. Det kan ta flera dagar innan något fordon råkar passera just den plats man får bensinstopp på. Det var bara att vända om och spåra upp vår vän Rogge, som någon timme senare återfanns lugnt tuggande på sin sista chokladkaka vid ännu en osannolik lavaformation. Vi hade inte bensin nog till att återvända till Dödens dal, vilket kändes som en besvikelse ända tills avslutningskvällen i Reykavik, då jag hamnade till bords med Jakob Gudbjartsson. Jakob har skrivit en riktigt initierad guidebok om motorcykelkörning på Island i allmänhet, och körning på vägar och spår med offroadmaskin i inlandet i synnerhet. En av hans rutter i boken har siffran 26, en 54,5 kilometer lång sträcka som anses som en av de mest riskabla över huvud ta- Scenerierna tar fullkomligt musten ur en, och ibland tappar man faktiskt fokus på körningen. Lavaformationerna är varierande till formen, och den sand som bildas har ett mjukt, men mycket gott grepp. En vanlig roadbook på papper kompletterar GPS-utrustningen. 238 239

Det finns inget bättre offroad-land norr om Afrika Ishavet för våra fötter! Lite beachracing är obligatoriskt och ofarligt; saltvatttnet sköljs bort i de otaliga vattendragen man passerar under resan. Spindeln i servicenätet; Patrik Jerpa Jerstedt, sköter glatt tankningen. get på Island. När Per hörde talas om att vi var på väg över den gamla glaciärbottnen skakade han bara på huvudet och suckade Berra. I boken kan man läsa att sträckan är en NO-GO för de flesta motorcyklister. Kvicksand under långa sträckor, ibland helt omöjliga att forcera. Kilometervis med jättelika stenblock och farliga passager med ras som har svept iväg jorden ner i gigantiska kratrar. Några erfarna islänningar med riktiga endurocyklar har gjort denna rutt, men de tillhör undantagen. Sträckan markeras av just det, dödskallar. Ett litet smakprov på den vattensjuka sanden fick vi ändå uppleva, samt den infernaliska stenkrossen som borde ha lossat varje bult på cykeln, och de lömska branterna utmed denna underbart vilda tur. Som extra krydda hotades vi ständigt av att tvingas lämna en eller flera maskiner ute i ödemarken på grund av bensinbrist. När vi till slut nådde tillbaka till resten av gruppen och bensinen, så gick de flesta maskinerna på luft. Island kom som en brutal överraskning för mig, i positiv bemärkelse. För en hojåkare som gillar offroadkörning åt rally raid-hållet finns sannolikt inget bättre att uppbringa norr om Afrika. Visserligen är naturen mycket ömtålig och körning utanför de markerade lederna är inte tillåten alls. Men vad gör det när skillnaden mellan led och natur i stort sett är obefintlig och man nästan ständigt befinner sig off road, eller allra sämst på utmanande grusvägar? Jag skulle kunna skriva lika mycket om de fantastiska matjordsvägarna kring vackra Landmannalaugur och Hekla, eller beachracingen utmed Ishavet, eller de heta källorna vid Kjölur, eller de hårda inhemska hojåkarna från Akureyri vi stötte på under våra fem dagar genom Islands vildmark. Men det finns det inte plats för, och jag har heller inte tillräckligt med adjektiv kvar att beskriva Island som det hojparadis det nu verkligen är. Du får helt enkelt åka dit själv och fylla på. Valur -båtarna står beredda för att gå ut och hämta de gigantiska, fridlysta valarna. Islänningarna går sin egen väg. Enkel förläggning på sovloft i turistföreningens hytter längs rutten. 240 241