Utdrag s. 71-81: DET OSYNLIGA MUSEET Noah 13 år Nästa dag hör jag Jude ropa mitt namn i hallen, vilket betyder att hon när som helst kommer att klampa in i mitt rum. Jag bläddrar i mitt block och vill inte att hon ska se vad jag håller på med: den tredje versionen av den kopparögda, stensamlande, stjärnskådande, hysteriskt skrattande nya killen som svävar i luften med sin gröna hatt och resväska full med stjärnor. Jag fick äntligen till färgen på hans kisande ögon perfekt; när jag tittar på bilden får jag samma känsla av att bli kapad som jag fick av ögonen i verkligheten. Jag blev så till mig när jag fick till dem att jag var tvungen att gå femtio varv runt stolen innan jag lugnade mig. Jag tar upp en pastellkrita och låtsas jobba på ett porträtt av den nakna engelska killen från krokikursen, som jag blev klar med i går kväll. Jag gjorde en kubistisk teckning av hans ansikte vilket fick det att ännu mer likna en sprucken spegelbild. Jude vinglar in på höga klackar, klädd i en pytteliten blå klänning. Hon och mamma bråkar hela tiden om vad hon ska ha på sig, vilket inte är särskilt mycket om Jude får bestämma. Hennes hår slänger och slingrar sig ormlikt. När det är blött, som nu, brukar det förta lite av det fluffiga sagoskimret runt henne, det får henne att se mer alldaglig ut, mer som vi andra, men inte idag. Hon har smink över hela ansiktet. Det är också en sådan sak som de bråkar om. Och om att hon inte kommer hem i tid, att hon svarar uppkäftigt, smäller i dörrar, sms:ar med killar som inte
går på vår skola, surfar med de äldre surfmongona, hoppar från Dödsdyket det högsta och läskigaste hoppet på hela klippan att hon vill sova över hos de andra bålgetingarna nästan varje kväll, lägger hela sin veckopeng på ett läppstift som heter Kokpunkten, smiter ut genom sovrumsfönstret. Allt, mer eller mindre. Ingen frågar mig, men jag tror att anledningen till att hon har förvandlats till BelseJude och vill att alla killar i hela Lost Cove ska kyssa henne är att mamma glömde att titta i hennes skissblock den där första dagen på museet. Och för att vi glömde kvar henne. Det var på Jackson Pollockutställningen och mamma och jag hade stått hur länge som helst framför målning Nr 31 för att herrejävlar! och när vi gick ut från museet var vi fortfarande helt uppfyllda av Pollocks färgstarka explosioner, de spillde ut över alla människor på trottoaren, byggnaderna, de upptog samtalet vi hade i bilen om hans teknik och vi insåg inte förrän vi var halvvägs över bron att Jude inte var med. Mamma sa Åherregud, åherregud, åherregud, under hela tiden det tog att i ilfart köra tillbaka. Mina inälvor var ut och in. När vi sladdade upp med skrikande bromsar framför museet satt Jude där på trottoaren, med uppdragna knän och huvudet vilande mot dem. Hon såg ut som ett hopskrynklat papper. Sanningen är den att mamma och jag hade vant oss vid att inte lägga märke till henne när vi tre var tillsammans. Nu har hon en låda i händerna som hon lägger på sängen, sedan ställer hon sig bakom mig där jag sitter vid skrivbordet och kikar över min axel. Ett vått rep av hår landar på min axel och jag sveper bort det. Den nakna engelska killens ansikte stirrar upp från blocket. Jag ville fånga hans splittrade och osammanhängande utseende
innan svårmodet lade sig över honom, så jag valde en mer abstrakt stil än vanligt. Han skulle antagligen inte känna igen sig själv, men den blev bra. Vem är det? frågar hon. Ingen. Kom igen. Vem är det? Någon som jag har hittat på bara. Jag stryker en annan våt hårslinga ur nacken. Den är som en blöt ekorrsvans. Nänä. Han är på riktigt. Jag vet att du ljuger. Nej, jag lovar. Jag vill inte berätta för henne. Jag vill inte att hon ska få för sig saker. Tänk om hon också börjar smyga runt där nere och plankar in på konstkurser? Hon går runt och ställer sig bredvid mig så att hon ska se bättre. Jag önskar att han fanns på riktigt, säger hon. Han ser så sjukt cool ut. Han är så jag vet inte det är något med honom Det här är skumt. Hon brukar aldrig reagera så starkt på något jag gör längre. Hon brukar snarare se ut som om hon har fått en bajskorv i munnen. Hon lägger armarna i kors över bröstet som numera är så sprängfullt med tuttar att det är som giganternas kamp. Kan jag få den? Jag blir helt chockad. Hon har aldrig bett om att få någon teckning förut. Jag är hemskt dålig på att ge bort dem. För solen, stjärnorna, haven och alla träd kan jag överväga saken, säger jag, väl medveten om att hon aldrig kommer att gå med på det. Hon vet hur gärna jag vill ha solen och träden. Vi har delat upp världen mellan oss sedan vi var fem. Och nu är jag överlägsen för första gången har jag världsherravälde inom räckhåll. Skämtar du? säger hon och sträcker på sig. Det stör mig att hon har blivit så lång. Det är som om hon töjs ut på nätterna.
Då har jag ju bara blommorna kvar, Noah. Okej, tänker jag. Hon kommer aldrig att gå med på det. Hon sträcker sig fram och håller upp blocket, betraktar porträttet som om hon trodde att engelsmannen skulle börja prata med henne. Okej, säger hon till slut. Träden, stjärnorna, haven. Och solen, Jude. Okej, okej, säger hon till min stora förvåning. Jag ger dig solen. Nu har jag ju mer eller mindre allt! säger jag. Du är galen! Men jag har honom. Hon river försiktigt loss den nakna engelska killen, hon upptäcker som tur är inte den andra teckningen under den, och bär bort den till sängen där hon försiktigt sätter sig ner. Har du sett den nya killen? Vilket freak han är, säger hon. Jag tittar ner i mitt skissblock där freaket exploderar i en kaskad av färger. Han går omkring med en grön hatt med en fjäder i. Så töntigt. Hon skrattar på sitt nya, hemska, surrande vis. Han är till och med konstigare än du. Hon gör en paus. Jag väntar och hoppas att hon ska bli min syster igen, så där som hon var förut, inte den här bålgetingsvarianten. Nja, kanske inte konstigare än du. Jag vänder mig om. Antennerna svajar fram och tillbaka på hennes huvud. Hon har kommit för att ge mig ett dödligt stick. Ingen är konstigare än du. Jag såg ett tv-program om en art myror i Malaysia som kan förbränna sig själva när de känner sig hotade. De väntar tills fienden (till exempel en bålgeting) är tillräckligt nära, sedan avfyrar de sig själva i form av en giftbomb. Jag vet inte, Noah. Surr. Surr. Surr. Hon har fått upp farten. Jag börjar nedräkningen. Tio, nio, åtta, sju
Måste du vara så, surr, surr, surr, så mycket dig själv? Det är Hon avslutar inte meningen. Det är vad? frågar jag och bryter av kritan, bryter av den som en nacke. Hon slänger upp händerna i luften. Det är pinsamt, fattar du? Jag försöker i alla fall inte någon annan. Och vad ska det betyda? Och hon fortsätter defensivt: Det är inget fel på mig. Det är inte fel att ha vänner. Vänner som inte är du. Jag har också andra vänner, säger jag och tittar ner i skissblocket. Jaså? Vem då? Vem är du vän med? Låtsasvänner gills inte. Inte de du ritar heller. Sex, fem fyra det jag inte vet är om den malaysiska myran dör när den förintar sin fiende. Den nya killen, till exempel, säger jag. Jag stoppar handen i fickan och kramar stenen han gav mig. Och han är inte konstig. Fast det är han ju! Han har en resväska full med meteoriter! Så han är din vän? Säkert, säger hon. Vad heter han, om ni nu är så goda vänner? Det här är ett problem. Det var det jag visste. Jag tål henne inte. Jag är allergisk mot henne. Jag tittar på Chagallaffischen på väggen och försöker att försvinna i dess drömvärld. Verkligheten suger. Jag tål inte den heller. Att skratta med den nya killen kändes inte som verkligheten. Inte ett dugg. Det gjorde det inte att vara med Jude förut heller. Nu känns det som den värsta sortens bajsjobbigaste skitverklighet. När Jude börjar prata igen är hennes röst vass och spänd. Vad trodde du? Jag var tvungen att skaffa vänner. Allt du gör är att sitta och uggla någonstans med dina fåniga teckningar
och det enda du och mamma pratar om är den där skolan. Fåniga teckningar? Nu räcker det. Tre, två, ett: Jag detonerar det enda jag har. Du är bara avundsjuk, säger jag. Hela tiden. Du är avundsjuk. Jag bläddrar i blocket till en ren sida, tar upp en penna och börjar på (PORTRÄTT: Min bålgetingssyster), nej: (POR- TRÄTT: Min spindelsyster), det är bättre, hon kryper omkring i mörkret med sina håriga ben, full med gift. När tystnaden mellan oss har spräckt mina trumhinnor vänder jag mig mot henne. Hennes stora, blå ögon lyser mot mig. Bålgetingen har surrat ut ur henne. Och hon är inte det minsta spindellik. Jag lägger ifrån mig pennan. Så tyst att jag knappt kan urskilja orden säger hon: Hon är min mamma också. Varför kan du inte dela med dig? Skulden träffar mig som en spark i magen. Jag vänder mig mot Chagall igen och ber om att få sugas in i hans värld, snälla. I samma stund dyker pappa upp i dörröppningen. Han har en handduk runt midjan och hans bara överkropp är solbränd. Han är också blöt i håret han och Jude måste ha varit ute och simmat tillsammans. De gör allt tillsammans numera. Han lutar frågande huvudet åt sidan, som om han kunde se alla kroppsdelar och insektsinälvor som ligger utspridda i rummet. Allt bra här inne? Vi nickar båda två. Pappa lägger en hand på vardera dörrkarm och fyller upp hela dörröppningen, fyller upp hela USA. Hur kommer det sig att jag hatar honom samtidigt som jag vill vara som han? Det har inte alltid varit så att jag önskar att ett hus ska rasa ner över honom. När Jude och jag var små brukade vi sitta på
stranden som två ankungar, hans ankungar, och vänta och vänta på att han skulle simma färdigt och stiga upp ur det skummande vattnet som Poseidon. Han brukade ställa sig framför oss, så väldig att han skymde solen, skaka på huvudet så att dropparna stänkte ner på oss som en salt dusch. Han sträckte sig efter mig först, satte mig på sin ena axel, sedan hivade han upp Jude på den andra. Han bar oss på sina axlar hela vägen uppför klinten, och de andra barnen med sina skröpliga pappor var gröna av avund. Men det var innan han insåg att jag var jag. Det hände den dagen han gjorde en U-sväng på stranden och i stället för att bära oss upp mot huset gick ut i vattnet igen, med oss sittande på hans axlar. Sjön var grov och vittoppiga vågor slog emot oss från alla håll medan vi gick allt längre ut. Jag höll mig i hans arm som i sin tur höll mig med ett fast grepp, kände mig trygg eftersom det var han som förde befälet och det var hans händer som drog upp solen varje morgon och ner på kvällen. Han sa åt oss att hoppa. Jag trodde att jag hörde fel, ända tills Jude med ett upphetsat tjut flög i en vid båge genom luften, log som en galning hela vägen ner tills havet svalde henne, hon log lika glatt när hon dök upp igen, när hon guppade på vattenytan som ett lyckligt äpple och trampade vatten precis som vi hade lärt oss i simskolan. Medan jag, när jag kände pappas grepp lossna, grep tag i hans huvud, hans hår, öron, hans hala rygg utan att få något grepp. I den här världen gäller det att simma, Noah, annars sjunker man, sa han allvarligt och hans trygga arm om min kropp blev en gunga som slungade mig ut i vattnet. Jag sjönk. Hela. Vägen.
Ner. (SJÄLVPORTRÄTT: Noah och sjögurkorna) Den första föreläsningen om att vara som ett trasigt paraply kom den kvällen. Du måste vara modig även när du är rädd, det är det som är att vara en man. Fler föreläsningar följde: Du måste tuffa till dig, sitt upp, stå rakt, ge järnet, spela boll, se mig i ögonen, tänk efter före. Om det inte var för att Jude är din tvilling, hade jag trott att det var parteno-någonting. Om det inte var för Jude hade de gjort slarvsylta av dig på fotbollsplanen. Om det inte var för Jude. Om det inte var för Jude. Stör det inte dig att en tjej tar dina fajter? Stör det inte dig att bli vald sist när ni ska välja lag? Stör det inte dig att vara ensam hela tiden? Stör det inte dig, Noah? Va? Stör det inte dig? Jamen sluta då! Håll käften. Jo, det gör det. Måste du alltid vara så mycket dig själv, Noah? Nu är det de som är ett lag, inte Jude och jag. Så jag bara undrar, varför ska jag dela med mig av mamma då? I eftermiddag, pappa, säger Jude till pappa. Han ler mot henne som om hon var en regnbåge, sedan skuttar han tvärs över rummet, klappar mig kärleksfullt på huvudet så att jag får hjärnskakning. Utanför skriker papegojan Prophet: Var fan är Ralph? Var fan är Ralph? Pappa mimar ett stryptag på Prophet med sina bara händer, sedan vänder han sig till mig. Ska du inte ta och klippa håret? Du ser helt pre-rafaelitisk ut med dina långa, mörka lockar. Eftersom mamma är smittsam har till och med pappa, trots att han är en rövhatt, lärt sig en hel del om konst, i alla fall tillräckligt mycket för att förolämpa mig. Jag gillar pre-rafaeliterna, mumlar jag.
Gilla dem är inte samma sak som att se ut som en av deras modeller, eller hur? Han klappar mig på huvudet igen, en ny hjärnskakning. När han har gått säger Jude: Jag gillar ditt hår när det är långt. Och det räcker för att allt äckligt och taskigt mellan oss ska blåsa bort tillsammans med mina elaka, kackerlacksaktiga tankar. Med en trevande röst undrar hon: Ska vi testa en lek? Jag vänder mig om och minns att vi blev till tillsammans, cell för cell. Vi höll varandra sällskap innan vi ens hade ögon eller händer. Innan vi ens fick vår själ. Hon tar fram ett slags bräda som hon hade med sig i lådan. Vad är det där? Var fan är Ralph? Var fan är Ralph? undrar Prophet lika upphetsat. Jude lutar sig ut genom fönstret vid sängen. Ledsen Prophet, men ingen vet! hojtar hon. Jag visste inte att hon också brukar pratar med Prophet. Jag ler. Ett Ouijabräde, säger hon. Jag hittade det i farmors rum. Hon och jag provade det en gång. Man kan fråga saker och få svar. Av vem? undrar jag, fast jag tror att jag har sett det på tv någon gång. Jamen du vet, av andarna. Hon ler och höjer och sänker överdrivet frenetiskt på ögonbrynen. Jag känner munnen dras ut i ett brett flin. Jag vill så gärna att Jude och jag ska vara ett lag igen! Jag vill att saker ska vara som förut mellan oss. Okej, säger jag. Visst. Hon lyser upp. Ja! Och det är som om det där hemska och äckliga samtalet aldrig har ägt rum. Hur kan allt ändras så snabbt? Hon visar mig hur det går till, hur man nätt och jämnt ska
hålla pekaren så att andarnas händer ska kunna röra sig via mina och föra pekaren på bokstäverna eller på ja och nej på brädet. Nu ska jag ställa en fråga, säger hon och blundar. Hon sträcker ut armarna som om hon skulle korsfästas. Jag börjar skratta. Och så säger du att det är jag som är konstig? Va? Hon öppnar ena ögat. Det är så här man ska göra, jag lovar. Farmor visade mig. Hon sluter ögat igen. Okej, andar. Det här är min fråga: Älskar M mig? Vem är M? undrar jag. Bara någon. Michael Stein? Blä, aldrig i livet! Inte Max Fracker? Herregud, nej! Vem är det då? Noah, andarna kan inte svara om du hela tiden avbryter. Jag tänker inte säga vem det är. Nähä, säger jag. Hon sträcker ut armarna och upprepar sin fråga, sedan lägger hon händerna på pekaren. Jag lägger mina på pekaren också. Den glider omedelbart till nej. Jag är ganska säker på att det var jag. Du fuskar! ropar hon. Nästa gång fuskar jag inte och den glider ändå till nej. Jude är ytterst förvirrad. Vi försöker igen. Den här gången märker jag att det är hon som flyttar pekaren till ja. Nu var det du som fuskade, säger jag. Okej, en gång till. Det blir nej.
Sista försöket, säger hon. Det blir nej. Hon suckar. Okej, din tur. Jag blundar och frågar tyst: Kommer jag att komma in på CSA? Högt, säger hon. Varför då? För att andarna inte hör dig inuti ditt huvud. Hur vet du det? Jag bara gör det. Kom igen nu. Och glöm inte armarna. Okej. Jag sträcker ut armarna som om jag hängde på korset och säger: Kommer jag att bli antagen till CSA nästa år? Vilken bortkastad fråga. Klart att du kommer in. Jag vill bara vara säker. Jag tvingar henne att göra om det tio gånger. Varje gång blir svaret nej. Till slut vänder hon på brädet. Det är bara trams, säger hon, men jag vet att hon inte tycker det. M älskar henne inte och jag kommer inte att komma in på CSA. Vi frågar om du kommer in, säger jag. Det är korkat. Jag kommer aldrig in. Jag vet inte ens om jag tänker söka. Jag vill gå på Roosevelt som alla andra. De har ett simmarlag. Kom igen, säger jag. Den går till ja. Igen. Och igen. Och igen.
Jag ger dig solen utkommer november 2014 på Gilla Böcker! 13