Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet

Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet Rapport 2006:5 Foto: Mats Pettersson

Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet Växtnäringsenheten 2006-02-22 Referens Magnus Franzén och Mona Strandmark

Innehåll 1 Inledning... 7 1.1 Uppdraget...7 1.2 Arbetet med att minska kväveförluster från jordbruket... 8 2 Nitratdirektivet... 11 2.1 Sammanfattning av bestämmelserna... 11 3 Övervakning... 13 4 Nuvarande förtecknade vatten och känsliga områden... 15 5 Domslut i EG-domstolen... 19 5.1 Sammanfattning... 19 5.1.1 Artikel 3.1: Förteckning av vatten som är eller kan bli eutrofierade... 19 5.1.2 Artikel 3.2: Utpekande av känsliga områden... 19 5.1.3 Artikel 4: God jordbrukarsed... 20 5.1.4 Artikel 5: Åtgärdsprogram... 20 5.1.5 Artikel 6: Övervakning... 21 5.1.6 Artikel 10: Rapportering enligt bilaga 5... 21 5.1.7 Artikel 12: Införande av lagar och andra författningar för att följa direktivet. 21 5.1.8 Jordbrukets andel av föroreningen... 23 5.1.9 Utpekande av hela eller delar av avrinningsområden... 23 6 Tillämpning av nitratdirektivet i andra länder... 25 7 Samordning mellan vattendirektivet och nitratdirektivet... 27 7.1 Inledning... 27 7.2 Samordning inom EU... 27 7.3 Revidering av bedömningsgrunderna för miljökvalitet... 28 7.4 Rapportering enligt ramdirektivet för vatten... 28 8 Underlag som funnits tillgängliga vid denna översyn av känsliga områden... 31 9 Ytvatten för användning som dricksvatten... 33 9.1 Underlag... 33 9.2 Slutsats... 36 10 Grundvatten... 37 10.1 Underlag... 37 10.2 Slutsatser... 39 11 Eutrofiering av ytvatten, kustvatten och havsvatten... 43 11.1 Ytvatten... 43 1

11.1.1 Underlag... 43 11.1.2 Genomgång av mätdata för svenska ytvatten... 43 11.1.3 Slutsatser för ytvatten... 59 11.2 Kustvatten och havsvatten... 60 11.2.1 Underlag... 60 11.2.2 Slutsatser för kustvatten och havsvatten... 66 12 Sammanvägning och förslag... 67 12.1 Förslag till känsliga områden... 67 12.2 Osäkra områden... 70 12.3 Fosforns betydelse... 72 13 Tillvägagångssätt för rapportering... 75 13.1 Arbetsgång vid denna rapportering... 75 13.2 Framtida rapporteringar... 76 14 Litteratur... 78 2

Sammanfattning Jordbruksverkets uppdrag och förslag Jordbruksverket har fått i uppdrag av regeringen att göra en översyn av känsliga områden i enlighet med artikel 3.4 i rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (nitratdirektivet). I samband med översynen ska förslag lämnas på vilka områden som bör anges som känsliga områden i enlighet med artikel 3.2 i direktivet. Jordbruksverket föreslår att inga förändringar i det känsliga områdets omfattning görs i nuläget. Arbetets genomförande Utgångspunkten i arbetet har varit de kriterier som gäller vid förtecknande av vattenområden som anges i bilaga 1 i nitratdirektivet. Enligt dessa ska vattenområden förtecknas om: sött ytvatten som används eller ska användas för utvinning av dricksvatten har eller riskerar att få en nitrathalt som överstiger 50 mg nitrat/l, grundvattnets nitrathalt överstiger 50 mg nitrat/l eller kan komma att göra det om inte åtgärder vidtas, naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, flodmynningar, kustvatten och havsvatten är eutrofierade eller riskerar att bli det om inte åtgärder vidtas. Utifrån de vattenområden som förtecknas ska känsliga landområden anges. I samband med översynen har data av mätningar av kväve och fosfor i sjöar, vattendrag och kustvatten inhämtats från SLU, SMHI, SGU, länsstyrelser, vattenvårdsförbund, m.fl. SLU har även bidragit med modellberäkningar av kväve i det vatten som lämnar rotzonen i jordbruksmark och belastning (netto) av kväve till kust och hav samt en skriftlig sammanställning av inlandsvatten baserat på databaser vid SLU. Det inkomna dataunderlaget har sammanställts och analyserats utifrån de tre kriterier som gäller vid förtecknande av vatten enligt direktivet. Kriteriet för ytvatten för användning som dricksvatten Det finns begränsat med underlag när det gäller mätningar av nitrat i ytvatten som används eller ska användas till dricksvatten. De underlag som utredningen haft till förfogande har dock inte visat på höga nitrathalter. Vår slutsats har därför blivit att inte förteckna några vattenområden och utpeka några känsliga områden utifrån kriteriet för ytvatten för användning som dricksvatten. Kriteriet för grundvatten I dagsläget finns det inte så mycket mätningar av nitrathalter i grundvatten vilket gör vårt underlag begränsat även i detta fall. Utifrån en modellberäknad halt av kväve i det vatten som lämnar rotzonen har dock en bedömning av områden som riskerar höga halter av nitrat i grundvattnet gjorts. Vi har bedömt att områden där medelhalterna i det vatten som lämnar rotzonen överskrider 10 mg kväve/l (motsvarande ca 44 mg NO 3 /l) är områden med risk för nitrat i grundvattnet, och som huvudregel bör de ingå som känsliga områden enligt nitratdirektivet för att skydda grundvattnet. I dessa områden kan grundvattnet få höga halter av nitrat om ingen ytterligare utspädning sker och/eller grundvattenmagasinet ligger grunt. 3

Vår metod för att avgränsa de känsliga områdena är dock för trubbig för att göra denna bedömning generellt gällande då den bygger på landets indelning i församlingar. Metoden innebär att mycket små områden som indikeras av höga modellberäknade halter under rotzonen ger stora känsliga områden när de appliceras till församlingsnivå. Detta kan innebära att jordbrukare inom samma församling, men som befinner sig i områden med låga kvävehalter, onödigt omfattas av nitratdirektivets åtgärder. Detta gör att vi i dessa fall bedömer att ett undantag från huvudregeln bör göras. I sådana situationer bedöms ett lokalt arbete vara mer effektivt och ändamålsenligt än de generella åtgärder som kan vidtas enligt nitratdirektivet för att skydda grundvattnet. Slutsatsen för grundvattenkriteriet blir att inga nya områden föreslås utpekas utifrån detta kriterie. Kriteriet för eutrofiering av sjöar, vattendrag, kust- och havsvatten Sjöar och vattendrag För att få en översikt över hur situationen ser ut för Sveriges ytvatten lades ett uppdrag ut på Institutionen för miljöanalys vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Utgångspunkt för arbetet var att gå igenom befintliga vattenkvalitetsregister för att finna objekt som ska förtecknas enligt direktivets kriterier om ytvatten, sjöar och vattendrag. Att göra väl avvägda generaliseringar utifrån ett begränsat antal mätdata från sjöar och vattendrag, för att i nästa steg bedöma områdets känslighet utifrån nitratdirektivets perspektiv har visat sig vara svårt. Vi har med de underlag vi haft till förfogande, trots dessa svårigheter, försökt att göra en bedömning av känsliga områden. I denna utredning har vi låtit nitrathalterna vara det främsta kriteriet för att ett ytvatten ska förtecknas och leda till utpekande av känsliga områden. Genomgången visade att det är mycket få av sjöarna eller vattendragen som har alamerande höga nitrathalter. Av de vatten där höga nitrathalter uppmätts ingår de allra flesta redan idag i det känsliga området. Ett annat sätt att bedöma vilka områden som ligger i farozonen för att få höga nitrathalter i sjöar och vattendrag är att utgå från modellberäknade halter av nitrat nedanför rotzonen. Tillsammans med andelen åker i området kan detta ge en indikation på var problem kan uppstå. Kartan med modellberäknade nitrathalter i vattnet som lämnar rotzonen indikerar framförallt att områden med höga halter nedanför rotzonen överensstämmer väl med delar av det nuvarande känsliga området. Men det finns också områden (församlingar) med icke försumbar andel åkermark som för närvarande inte ingår i de känsliga områdena och där halter om 10 mg kväve/l överskrids nedanför rotzonen. Dessa senare områden påträffas exempelvis i skogsbygderna i Småland. Även i den riskbedömning som gjorts i samband med rapporteringen enligt ramdirektivet för vatten indikeras riskområden som för närvarande inte ingår i det känsliga området. Vår slutsats när det gäller ytvatten och risk för eutrofiering på grund av höga nitrathalter är att det finns områden där höga halter uppmätts eller indikerats genom modellberäkningar. Dessa områden ingår till stor del redan idag i det utpekade känsliga området. För att kunna göra en grundlig och fullständig bedömning av de enskilda avrinningsområdenas tillstånd krävs dock underlag som vi i dagsläget inte har. Bland annat bör en större kunskap om olika vattendrags eller sjöars delavrinningsområde och källfördelning av olika föroreningars ursprung till dessa vatten finnas för att en väl avvägd bedömning om dessa områdens vara eller inte vara som utpekade känsliga områden enligt nitratdirektivet ska kunna göras. 4

Kust- och havsvatten När det gäller kust- och havsvatten är vår bedömning att kuststräckorna inom nuvarande känsligt område i stort stöds enligt nitratdirektivet. Detta grundas på de kustvattenmätningar av nitrat vi tagit del av, beräkningar av nettobelastningen av kväve till havet och den riskbedömning som gjorts i samband med Sveriges rapportering i mars 2005 i samband med arbetet med ramdirektivet för vatten. Det finns dock delar av östkusten som idag ingår som känsliga områden och som enligt vår bedömning inte är klart motiverade utifrån nitratdirektivet. Det allmänna tillståndet i Egentliga Östersjön indikerar dock att vi bör inta en försiktighet när det gäller att eventuellt utesluta vissa kuststräckor som känsliga områden. I nuläget pågår en debatt om det är kväve eller fosfor som är det mest kritiska ämnet att minska tillförseln till Östersjön av för att förbättra innanhavets tillstånd. Innan detta är utrett anser vi att en viss avvaktan kring att minska det känsliga områdets omfattning i kustområdet bör gälla. Vi föreslår därför att det i nuläget inte sker någon förändring i omfattning av de kustnära känsliga områdena. Slutsats Vår sammanlagda bedömning för de olika kriterierna innebär att vi i samband med denna översyn föreslår att nuvarande känsliga områden ska bibehållas i samma omfattning som de har idag. Arbetet med ramdirektivet för vatten och vattenmyndigheternas arbete kommer de närmaste åren att få en stor omfattning. Detta arbete har större förutsättningar att kunna gå igenom vattenområdena på ett mer detaljerat sätt och ge ett bättre beslutsunderlag för att peka ut påverkade områden än vad vi kunnat göra i denna utredning. Bl.a. förväntas detta arbete kunna ge större kunskap om olika vattendrags eller sjöars delavrinningsområde och källfördelning av olika föroreningars ursprung till dessa. Det underlag vi har i dagsläget anser vi inte räcker för att kunna göra en grundlig och fullständig bedömning av de enskilda avrinningsområdenas tillstånd. För att inte föregripa vattendirektivets framtida arbete avstår vi därför från att i dagsläget utpeka områden där vi inte har underlag som klart visar på påverkan. Vår genomgång visar även på tveksamheter kring de områden som i dagsläget ingår som känsliga områden. Även här förväntas den fördjupade karaktärisering som görs genom vattendirektivet kunna ge bättre underlag för att kunna bedöma dessa områdens vara eller inte vara som känsligt område. Genom arbetet med ramdirektivet för vatten ser vi att det kommer att finnas tillgång till ett gediget underlag av mätvärden och en detaljerad kartläggning av vattenområden. Den förbättring av underlaget som arbetet med ramdirektivet för med sig kommer också att vara av stor betydelse inför framtida rapporteringar enligt nitratdirektivet. 5

1 Inledning 1.1 Uppdraget Enligt regeringsbeslut 25, 2003-06-26 ska Statens jordbruksverk efter samråd med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter samt organisationer genomföra en översyn av känsliga områden i enlighet med artikel 3.4 i rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Förslag ska lämnas på vilka områden som bör anges såsom känsliga områden i enlighet med artikel 3.2 i direktivet. Utgångspunkten för förslaget ska vara en analys av vilka vatten som bör förtecknas med hänsyn till de angivna kriterierna i direktivets bilaga 1. Förslaget till känsliga områden ska utgå från den geografiska indelningsnivå som Jordbruksverket finner lämpligast. Vidare bör erfarenheter från förtecknande av känsliga områden i andra medlemsstater och EG-domstolens praxis beaktas vid översynen. När så är lämpligt bör sådana underlag som tas fram för att uppfylla svenska åtaganden enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område utnyttjas. Vad som framkommit i Naturvårdsverkets uppdrag att arbeta fram förslag till miljökvalitetsnorm i grundvatten, vilket redovisats i rapport NV 5180, kan också utgöra ett underlag i arbetet. Uppdraget innefattar en omprövning av redan förtecknade och angivna områden. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2004. I regeringsbeslut 7, 2004-04- 29 ändrades rapporteringstidpunkten till den 31 oktober 2005. I regeringsbeslut 7, 2005-10-06 förlängdes rapporteringstidpunkten till den 1 mars 2006. Under hösten 2004 har en genomgång av domstolutslag som är relaterade till nitratdirektivet genomförts. Resultatet av detta arbete finns sammanfattat i avsnitt 5. En översikt för hur andra länder hanterar frågan om känsliga områden har också sammanställts. Den redovisas i avsnitt 6. Vidare har information kring hur övergödningsfrågan kan komma att påverkas av arbetet med ramdirektivet för vatten samlats i avsnitt 7. För att få ett utgångsmaterial att diskutera kring har ett projekt lagts ut på SLU för att identifiera och förteckna svenska inlandsvatten enligt artikel 3.1 och bilaga 1 i nitratdirektivet. Detta arbete redovisas i avsnitt 11. Den slutliga bearbetningen av materialet har skett i en arbetsgrupp där följande myndigheter och organisationer deltagit: Lantbrukarnas Riksförbund (Markus Hoffman) Länsstyrelsen i Skåne (Andreas Gustavsson) Länsstyrelsen i Stockholm (Christer Yrjas) Naturvårdsverket (Ingrid Rydberg) Sveriges Geologiska Undersökning (Lena Maxe) Sveriges lantbruksuniversitet (Arne Gustafson) Vattenmyndigheten för Västerhavsdistriktet (Hans Oscarsson) Jordbruksverket (Evert Jonsson ordf., Magnus Franzén sekr., Mona Strandmark sekr., Magnus Bång och Nils Lagerkvist ) 7

1.2 Arbetet med att minska kväveförluster från jordbruket Arbetet med att minska kväveförluster från jordbruket har pågått under lång tid. Det första svenska åtgärdsprogrammet för minskat kväveläckage togs fram redan i slutet av 1980-talet när övergödningsproblemen började uppmärksammas. Programmet har sedan starten också kommit att omfatta åtgärder för att minska fosfor- och ammoniakförlusterna från jordbruket. Arbetet utgår från internationella åtaganden och de av Sverige beslutade miljömålen. De mest långtgående eller omfattade åtgärderna vidtas i de områden som i enlighet med nitratdirektivet är utpekade som känsliga områden (se även karta 2). Åtgärderna i programmet genomförs med hjälp av: lagstiftning ekonomiska styrmedel (miljöersättningar, skatt) rådgivning och information försöks- och utvecklingsverksamhet Under de år som Sverige arbetat med att minska kväveutsläppen från jordbruket har stora minskningar skett. Mellan 1985-1995 minskade utsläppen av kväve från jordbruket med ca 25 % baserat på siffror från Naturvårdsverkets rapport Kväve från land till hav 1. Där anges rotzonsutlakningen från jordbruket i området söder om Dalälven ha minskat från 68 000 ton 1985 till 51 000 ton 1995. På grund av att beräkningsmetoden ändrats i senare beräkningar kan dessa siffror inte jämföras med dem som anges nedan. Beräkningarna för perioden 1985-1995 skulle hamna på en högre nivå än vad som anges här om beräkningarna gjordes om enligt den nya metoden. De angivna siffrorna speglar trots detta förändringen under tidsperioden på ett bra sätt. Nyligen genomförda modellberäkningar av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) visar på minskad kväveutlakning från åkermark med 7 000 ton mellan 1995 och 2003 2. I beräkningen avses det kväve som har transporterats förbi markens rotzon ungefär vid 1 meters djup. Minskningen anses bero på åtgärder som genomförts för att minska kväveutlakningen, ett bättre växtnäringsutnyttjande i odlingen och minskad åkerareal. På grund av ytterligare arealminskningar mellan 2004 och 2005 kan kväveutlakningen komma att minska med ytterligare 2 000 ton till 2005. Kväveutlakningen från åkermark i Sverige beräknades uppgå till ca 53 300 ton 2003. Målsättningen med det åtgärdsprogram som genomförs i jordbruket är bl.a. att kväveutlakningen från åkermark ska minska med 7 500 ton till 2010. Figur 1 visar hur minskningen huvudsakligen förklaras av minskad åkerareal, ökad kväveeffektivitet vid odlingen och miljöersättningen för odling av fånggröda och bearbetning av marken på våren i stället för på hösten. En mindre del förklaras också av ökad vårspridning av stallgödsel och en förändring av vilka grödor som odlas. 1 Kväve från land till hav. Naturvårdsverket, rapport 4735. 1997 2 Redovisning till Jordbruksverket, dnr 23 8051/04 8

Orsaker till minskad kväveutlakning 1995-2003, ton kväve 0-500 a b c d e -1000-1500 -2000-2500 ton Figur 1. Orsaker till minskad kväveutlakning mellan 1995 och 2003, ton N. a. minskad areal, b. ökad kväveeffektivitet, c. odling av fånggrödor och senarelagd jordbearbetning till våren, d.spridning av stallgödsel på våren i stället för på hösten, e. ändrad grödfördelning. Ca två tredjedelar av den minskning som beräknas ha skett mellan 1995-2003 bedöms har skett i områden som förväntas påverka Västerhavet, medan ca en tredjedel av minskningen har skett i områden som påverkar Egentliga Östersjön. En mindre del av minskningen har skett i norra Sverige och beror huvudsakligen på minskad areal. Figur 2 visar fördelningen av den minskade kväveutlakningen i olika områden. Minskad kväveutlakning i olika områden, ton kväve 0-1000 Västra Sverige Östra Sverige Norra Sverige -2000-3000 -4000-5000 ton Figur 2. Minskad kväveutlakning (ton) i olika områden som förväntas påverka Västerhavet (Västra Sverige), Egentliga Östersjön (Östra Sverige) och Bottniska viken (Norra Sverige). 9

2 Nitratdirektivet Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, eller nitratdirektivet som det också kallas, beslutades 1991 och trädde i kraft 1993. Direktivet ställer upp ett antal minimikrav beträffande åtgärder för att minska vattenförorening som orsakas eller framkallas av nitrater som härrör från jordbruket samt för att förhindra ytterligare sådan förorening. 2.1 Sammanfattning av bestämmelserna Några av de viktigaste delarna av direktivet kan sammanfattas enligt följande, medlemsstaterna ska: 1. utifrån vissa kriterierna förteckna de vatten som är förorenade eller som kan förorenas om åtgärder enligt direktivet inte vidtas, 2. ange känsliga områden eller betrakta hela sitt nationella territorium som känsligt område, 3. vid behov eller minst vart fjärde år se över de känsliga områdena som angetts och göra nödvändiga ändringar och tillägg, för att ta hänsyn till förändringar och omständigheter som tidigare inte kunnat förutses, 4. utarbeta riktlinjer för god jordbrukarsed för att åstadkomma en allmän skyddsnivå mot föroreningar inom hela landet, 5. upprätta åtgärdsprogram inom de känsliga områdena, 6. upprätta övervakning för att kunna följa nitrathalten i vattensystem och för att utvärdera åtgärdsprogram i enlighet med direktivet samt 7. vart fjärde år rapportera till kommissionen hur arbetet enligt direktivet fortskrider. De vatten som avses i punkt 1 ska förtecknas med ledning av följande kriterier: Om sött ytvatten som används eller ska användas för utvinning av dricksvatten har eller kan ha, om åtgärder enligt direktivet inte vidtas, en högre nitrathalt än den som fastställts i enlighet med direktiv 75/440/EEG, det vill säga en nitrathalt på 50 mg nitrat per liter. Om grundvattnets nitrathalt överstiger 50 mg/l eller kan komma att göra det om åtgärder enligt direktivet inte vidtas. Om naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, flodmynningar, kustvatten och havsvatten är eutrofierade eller kan bli det om inte åtgärder i enlighet med direktivet vidtas. I nitratdirektivet definieras eutrofiering som berikning av vatten genom tillförsel av kväveföreningar, vilket medför ökad tillväxt av alger och högre former av växtlighet så att balansen mellan organismerna i vattnet störs på ett oönskat sätt och vattenkvaliteten påverkas negativt. Av god jordbrukarsed ska riktlinjer för följande framgå: 1. Tidsperioder när det inte är lämpligt att tillföra jorden gödselmedel. 2. Tillförsel av gödselmedel på starkt sluttande mark. 3. Tillförsel av gödselmedel på vattenmättad, översvämmad, frusen eller snötäckt mark. 4. Tillförsel av gödselmedel i närheten av vattendrag. 11

5. Kapacitet hos och konstruktion av lagringsutrymmen för stallgödsel. 6. Tillvägagångssätt för att sprida handels- och stallgödsel. Ett åtgärdsprogram ska innehålla regler om 1. Tidsperioder när spridning på mark av vissa typer av gödselmedel är förbjuden. 2. Stallgödselbehållarnas lagringskapacitet. 3. Begränsning av spridning på mark av gödselmedel enligt god jordbrukssed och med beaktande av det känsliga områdets egenskaper särskilt i fråga om a. markbeskaffenhet, jordtyp och lutning, b. klimatförhållanden, nederbörd och bevattning, c. markanvändning och jordbruksmetoder, inbegripet växtföljd, och med utgångspunkt från balans mellan i. grödans beräknade kvävebehov, och ii. kvävetillförseln till grödorna från jorden och från gödselmedel motsvarande - den mängd kväve som finns i jorden vid den tidpunkt då grödans kvävebehov ökar väsentligt (återstående mängder vid slutet av vintern) - det kväve som tillförs via nettomineralisering av jordens förråd av organiskt kväve, - tillförsel av kväveföreningar via stallgödsel, - tillförsel av kväveföreningar via handelsgödsel och annat gödselmedel. 4. Begränsa mängden stallgödsel som respektive gård årligen sprider till den mängd som motsvarar 170 kg N per ha. 12

3 Övervakning I Sverige sker, genom framförallt Naturvårdsverkets försorg, övervakning för att följa tillståndet och förändringar i miljön. Bland annat finns det övervakningsprogram för grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Till viss del kan dessa program användas för att ge information om effekter av genomförda åtgärder i jordbruket. Inom miljöövervakningen finns speciella program, så kallade typområden och observationsfält, som är direkt inriktade på att följa jordbrukets inverkan på vattenkvalitén. Typområden för jordbruksmark (22 st) utgörs av jordbruksdominerade mindre avrinningsområden där provtagning sker i det avrinnande vattnet och i ytligt grundvatten (åtta områden). Observationsfält (13 st) består av jordbruksfält som ingår i den normala växtföljden hos enskilda jordbrukare. Provtagning sker av dräneringsvatten och ytligt grundvatten (nio områden). Länsstyrelserna ansvarar för undersökningarna i typområdena medan Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) ansvarar för åtta intensivtypområden och observationsfälten. SLU ansvarar vidare för samordning och sammanställning av resultaten samt datavärdskap. 13

4 Nuvarande förtecknade vatten och känsliga områden Enligt artikel 3 i nitratdirektivet ska medlemsstaterna förteckna de vatten som är förorenade eller kan förorenas om åtgärder i enlighet med artikel 5 i direktivet inte vidtas. Sverige förtecknade den 21 december 1995 följande områden som förorenade vattenområden de svenska kustområdena i egentliga Östersjön, Kattegatt och Skagerack Laholmsbukten med delar av dess tillrinningsområden, och Ringsjön och dess tillrinningsområden. Dessutom angavs kuststräckan från den norska gränsen till och med Stockholms skärgård och Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län samt Öland som känsligt område. En närmare precisering av området fanns angiven i dåvarande förordning (SFS 1979:426) om skötsel av jordbruksmark och Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1991:79) om områden där särskilda bestämmelser gäller för lagring och spridning av stallgödsel. Regeringen beslutade den 22 augusti 2002, Dnr Jo2002/1648 att förteckna de jordbruksdominerade områdena i Göta älvs huvudavrinningsområde söder och sydväst om Vänern med avrinning till Kattegatt och Skagerack, delar av Motala ströms och Söderköpingsåns huvudavrinningsområden, de jordbruksdominerande områdena med tillrinning till Mälaren i Norrströms huvudavrinningsområde, och de jordbruksdominerade områdena väster om Hjälmaren. Enligt regeringsbeslutet förtecknades också sjöarna Hjälmaren och Mälaren enligt direktivets artikel 3.1. Regeringen beslutade den 16 april 2003, Dnr Jo2002/2612 (delvis) att även församlingarna Edsbro, Fastena, Rimbo, Rö, Gottröra och Närtuna i Norrtälje kommun skulle förtecknas enligt artikel 3.2 i direktivet. Regeringen beslutade även den 26 juni 2003 att ytterligare områden i Västra Götalands, Östergötlands och Södermanlands län skulle förtecknas som känsliga enligt artikel 3.2 i direktivet. Av karta 1 framgår de vatten som förtecknats enligt nitratdirektivets artikel 3.1. Karta 2 visar de områden som för närvarande ingår i det känsliga området enligt nitratdirektivets artikel 3.2 i Sverige. 15

Karta 1. De vatten som förtecknats enligt nitratdirektivet. 1) Kustområdena i egentliga Östersjön, 2) Kustområdena i Kattegatt, 3) Kustområdena i Skagerack, 4) Ringsjön, 5) Mälaren, 6) Hjälmaren. 16

Karta 2. Nuvarande utpekade känsliga områden i Sverige. 17

5 Domslut i EG-domstolen 5.1 Sammanfattning EG-domstolen har i ett flertal domar berört nitratdirektivet. Totalt har 13 mål avgjorts, varav 10 direkt gäller brott mot nitratdirektivet och tre gäller andra direktiv (dricksvattendirektivet, avloppsvattendirektivet och avfallsdirektivet) med koppling till nitratdirektivet (se även tabell 1). Flera domar gäller att medlemsstaterna inte har genomfört åtgärder inom den tid som föreskrivs i direktivet. I vissa fall hävdar medlemsstaterna att de vidtagit åtgärder efter att tidsfristen gått ut. Domstolen slår dock fast att åtgärder vidtagna efter att tidsfristerna löpt ut inte kan beaktas. Att förlora ett mål innebär att den förlorande parten ska ersätta rättegångskostnaderna. Dessutom blir den förlorande medlemsstaten skyldig att rätta till de brister som slagits fast i och med domen. Den fördel en medlemsstat kan ha av att införa åtgärder efter att tidsfristen löpt ut (men innan åtal väckts) är att kommissionen i dessa fall kan välja att inte väcka åtal. Domstolen går på kommissionens linje i samtliga tvister mellan medlemsstat och kommissionen. I en dom (Italien 2001) underkänner domstolen delar av en åtalspunkt (av tre åtalspunkter) på grund av oprecisa anklagelser av kommissionen. 5.1.1 Artikel 3.1: Förteckning av vatten som är eller kan bli eutrofierade Av domarna framgår att direktivet avser skydd av alla slags vatten, inte bara vattentäkter, som har eller kan få höga nitrathalter. Frankrike har ursprungligen inte pekat ut vissa eutrofierade vattenområden med motiveringen att åtgärder för att minska kväveutsläppen till dessa områden är verkningslösa på grund av förekomst av kvävefixerande alger. Enligt domslutet (Frankrike 2000) tillåter dock inte direktivet en sådan tolkning, främst för att kunskapsläget är oklart om kvävet respektive fosforns betydelse i olika situationer, men även eftersom vissa växter kan gynnas av kvävetillförseln även om fosfor i huvudsak är den begränsande faktorn. Även Irland har hänvisat till fosforns betydelse för att slippa förteckna inlandsvatten. Enligt kommissionen ska dock alla vatten som är eller riskerar att bli eutrofierade förtecknas, oberoende av kvävet respektive fosforns roll i eutrofieringsprocessen. Irland har inte förtecknat vatten där föroreningen kommer från punktkällor, med motiveringen att utsläpp från punktkällor inom jordbruket kan åtgärdas på annat sätt än genom direktivets åtgärdsprogram. Irland har dessutom låtit bli att förteckna grundvatten med nitrathalter över 50 mg/l, med motiveringen att det bara gäller mindre grundvattenförekomster. Domsluten (Storbritannien 2000 och Irland 2004) visar dock att alla förekomster av yt- och grundvatten (inte bara dricksvatten) som har eller kan få nitrathalter över 50 mg/l ska pekas ut. Det är inte bara de vatten som direkt drabbas av utsläpp som ska förtecknas. Av domen Frankrike 2002 framhåller domstolen att Seinebukten bör förtecknas enligt artikel 3.1, bland annat eftersom detta område bidrar till eutrofieringen av Nordsjön. 5.1.2 Artikel 3.2: Utpekande av känsliga områden För alla vattenområden som förtecknas enligt artikel 3.1 ska avrinningsområden pekas ut som känsliga områden enligt artikel 3.2. Domarna ger inte fullständig klarhet i vilken avgränsning som kan göras i de tillrinningsområden som rinner till de förtecknade vattnen. Domen Italien 2002 (som rör avloppsvattendirektivet) innebär att Italien måste vidta åtgärder långt (30 mil) från det utpekade vattnet, med motiveringen att det vattnet rinner ut i ett känsligt område. 19

Inte heller framgår det hur stort bidrag till nitratföroreningen som jordbruket ska orsaka för att området ska pekas ut som känsligt område. Dessa frågor diskuteras sist i detta avsnitt. Viss vägledning ges även i domarna Lantbrukare (UK) 1999, Italien 2002 och Frankrike 2002. 5.1.3 Artikel 4: God jordbrukarsed Domstolen har slagit fast att Spanien har brutit mot direktivet genom att inte utarbeta riktlinjer för god jordbrukarsed i hela landet (Spanien 1998). Riktlinjer för god jordbrukarsed hade endast tagits fram för 6 av landets 17 autonoma regioner. 5.1.4 Artikel 5: Åtgärdsprogram Storbritannien och Italien har förlorat mål i domstolen på grund av att länderna inte infört åtgärdsprogram för samtliga känsliga områden i landet (Storbritannien 2000 och Italien 2001). För vissa av Italiens regioner har kommissionen hävdat att åtgärdsprogrammen är bristfälliga men inte kunnat framställa tillräckliga bevis, varför klagan har ogillats beträffande dessa regioner. Irland har hävdat att deras åtgärdsprogram gäller hela landet och består av god jordbrukarsed (gäller brukare som söker direktstöd), miljöersättningar, lokala åtgärdsprogram för vissa regioner samt möjlighet för lokala myndigheter att ålägga brukare att upprätta växtnäringsplaner och kartlägga olika läckagekällor. Domstolen har dock slagit fast att nämnda åtgärder inte uppfyller alla krav enligt bilaga 3. Det krävs ett nationellt sammanhållet åtgärdsprogram (de lokala åtgärdsprogrammen är inte tillräckligt). Dessutom är inte en broschyr om god jordbrukarsed och frivilliga miljöersättningar att betrakta som åtgärder enligt artikel 5 (åtgärdsprogrammet). Domstolen slår även fast att de lokala åtgärdsprogrammen innehåller brister och inte berör alla de områden som borde ha pekats ut som känsliga områden. 5.1.4.1 Bilaga 3: Åtgärder som ska ingå i åtgärdsprogrammet Enligt punkt 2 i bilaga 3 ska åtgärderna säkerställa att den mängd stallgödsel som för varje gård eller djurbesättning årligen sprids på marken, inbegripet det som djuren själva tillför, inte överskrider 170 kg N per hektar (i vissa fall 210 kg). Domstolen slår fast att det inte är tillåtet att beakta förluster under spridningsprocessen. Tyskland har brutit mot direktivet genom att tillåta att en viss andel kväve i gödselvatten och gödsel i fast form får avräknas som lagringsförluster (Tyskland 2002). Domstolen har även slagit fast (Luxemburg 2001) att Luxemburgs åtgärdsprogram varit bristfälligt då landet bara antagit regler för organiska gödselmedel, men inte handelsgödsel. Speciellt saknas åtgärder för att uppnå balans mellan olika former av kvävetillförsel samt villkor för spridning av handelsgödsel i närheten av vattendrag (speciellt avståndet). Luxemburg saknar också villkor för spridning på starkt sluttande mark och mark som varit snötäckt i mindre än 24 timmar. Det är inte tillåtet att anta att risken för läckage minskar om snötäcket varar mindre än 24 timmar. Slutligen saknar Luxemburg även övervakningsprogram, enligt artikel 5.6, för att utvärdera effekten av åtgärdsprogrammen. 20

5.1.5 Artikel 6: Övervakning I domen Italien 2001 slås fast att övervakningen inte bara har att göra med att uppfylla artikel 3.1 och 3.2 utan även för att dessa områden ska kunna revideras. Även Irland har brustit i övervakningen genom att ha en låg prioritet på punktutsläpp från jordbruket som inte berör förekomster av dricksvatten (Irland 2004). 5.1.6 Artikel 10: Rapportering enligt bilaga 5 Luxemburgs rapportering har varit otillräcklig eftersom den saknat en bedömning av inom vilken tid vatten som förtecknats enligt artikel 3.1 förväntas uppfylla målsättningarna i åtgärdsprogrammet (Luxemburg 2001). Även Italien har dömts för att inte ha lämnat en rapport enligt artikel 10 (Italien 2001). 5.1.7 Artikel 12: Införande av lagar och andra författningar för att följa direktivet Enligt artikel 12 i direktivet ska respektive medlemsstat, inom två år från anmälan av direktivet (det vill säga senast dec. 1993), sätta ikraft de lagar och andra författningar som krävs för att följa direktivet. Enligt kommissionen krävs inte att införlivande sker i form av en rättsakt av lagstiftningskaraktär, utan det avgörande är att åtgärder vidtas för att säkerställa att direktivets ändamålsenliga verkan genomförs och att de resultat som eftersträvas uppnås. I tvisten Italien 1999 förlorade Italien helt enkelt för att de inte vidtagit åtgärder inom föreskriven tid. 21

Tabell 1: Domar som berör nitratdirektivet. Domslut (totalt 13 st) År Ärende nr Vad gäller domen? Artiklar i nitratdirektivet Spanien 1998 C-71/97 Underlåtenhet att peka ut känsliga områden och utarbeta God jordbrukarsed Italien 1999 C-195/97 Underlåtenhet att införliva direktivet, speciellt utpekande av känsliga områden och nationell lagstiftning Lantbrukare (UK) 1999 C-293/97 Jordbrukets andel av föroreningen, PPP m.fl. principer Spanien 2000 C-274/98 Underlåtenhet att upprätta åtgärdsprogram 5 UK (Storbritannien och Nordirland) 2000 C-69/99 Underlåtenhet att förteckna vatten, peka ut känsliga områden och ta fram åtgärdsprogram Frankrike 2000 C-266/99 Överskridande av gränsvärde för dricksvatten och andra brister i uppfyllandet av dricksvattendirektivet (dricksvattenuttag av undermålig kvalitet och brister i åtgärdsplan). Luxemburg 2001 C-266/00 Avsaknad av övervakningsprogram och brister i nationella regler för handelsgödsel, skyddsavstånd till vattendrag och snötäckt mark. Italien 2001 C-127/99 Rapportering enl. art. 10, åtgärdsprogram och övervakning Italien 2002 C-396/00 Underlåtenhet att införliva åtgärder som indirekt (30 mil från kusten) påverkar det vatten som ska skyddas (avloppsvattendirektivet 91/271/EEG). Tyskland 2002 C-161/00 Fel metod för att beräkna tillförsel av stallgödsel (gränsen 170 kg/ha). Frankrike 2002 C-258/00 Underlåtenhet att förteckna vatten beroende på om det är N eller P som är kontrollfaktor samt områden som påverkar skyddsvärt vatten längre bort (Nordsjön). Avesta Polarit Chrome Oy 2003 C-114/01 Avfallsdirektivet (75/442/EEG), berör hantering av stallgödsel. Irland 2004 C-396/01 Underlåtenhet när det gäller förteckning av förorenade vatten, känsliga områden, åtgärdsprogram och övervakning 3.2 och 4 3.2 och 12 3.2 3.1; 3.2 och 5 3.2 5; 10 och bilaga 3 5; 6 och 10 3.2 5; bilaga 3 3.1 3.1; 3.2; 5 och 6 22

5.1.8 Jordbrukets andel av föroreningen Av domarna kan inte utläsas exakt hur stort bidrag till nitratföroreningen som jordbruket ska orsaka för att området ska pekas ut som känsligt område. Enligt domstolen kan inte gemenskapsrätten tillhandahålla kriterier som gör det möjligt att i varje enskilt fall avgöra om utsläpp från jordbruket väsentligt bidrar till föroreningen. Storbritannien uttrycker det som att sådana områden ska pekas ut där jordbruket på ett avgörande men inte uteslutande sätt bidrar till föroreningen (se domen Lantbrukare, England 1999). Domstolen uttrycker det, i samma dom, som att området kan pekas ut om kväveföreningar från jordbruket väsentligt bidrar (makes a significant contribution) till den totala nitrathalten. Formuleringen significant contribution används även på kommissionens hemsida för nitratdirektivet. Av generalsadvokatens yttrande till nämnda dom framgår att om jordbruket inte alls bidrar till nitratföroreningen behöver området inte pekas ut. Jordbruket behöver dock inte ensamt bidra till eutrofieringen, utan totalhalten (från jordbruket och andra källor) ska beaktas. 5.1.9 Utpekande av hela eller delar av avrinningsområden Artikel 3.2 anger att alla områden från vilka avrinning sker till de vattenområden som förtecknats (enligt artikel 3.1) och som bidrar till förorening ska pekas ut som känsliga områden. Ordet alla kan tolkas som att hela avrinningsområdet ska ingå i det känsliga området. Domen Italien 2002 som rör avloppsvattendirektivet antyder att det inte räcker att peka ut delar av det avrinningsområde som hör till det vatten som pekats ut enligt artikel 3.1. Det framgår inte av domarna vilken avgränsning i delavrinningsområden som är möjlig att göra. Om artikel 3.2 ska tolkas som att hela huvudavrinningsområden ska förtecknas kommer det känsliga området i Sverige att omfatta inlandsområden, bland annat långt upp i norra Värmland, som saknar betydelse för övergödningen i det identifierade vattnet. Direktivet handlar om nitrater från jordbruket. Lydelsen och som bidrar till förorening tyder egentligen på att det endast är jordbruksmark och mark med byggnader och anläggningar som hör till jordbruket som behöver pekas ut enligt artikel 3.2. Dessutom är åtgärderna enligt bilaga 3 (åtgärdsprogrammet) alla inriktade på själva jordbruksmarken och lagring av stallgödsel. Storbritannien har hårda och mjuka känsliga områden, där de hårda områdena utgörs av jordbruksblock och de mjuka områdena av annan mark inom avrinningsområdet. Ingen dom tar dock upp om annat än jordbruksmark behöver pekas ut som känsligt område. Genom att bara peka ut jordbruksmark eller bara delavrinningsområden med viss andel jordbruksmark kan åtgärderna begränsas till var de gör mest nytta. Samtidigt blir det möjligt att utesluta bygder med liten andel jordbruk, kommuner/församlingar med liten andel av ytan inom avrinningsområdet eller delar av avrinningsområdet som ligger långt från recipienten. Ett argument mot att bara peka ut jordbruksmark är att även åtgärder (utanför åkermarken) för att fördröja vattnets väg till recipienten, till exempel våtmarker eller att hindra uträtning av vattendrag, har betydelse för eutrofieringen i det vatten som förtecknas enligt artikel 3.1. När det gäller grundvatten är det också mer komplicerat eftersom grundvattenförekomster har andra förutsättningar när det gäller påverkan av nitrat från jordbruket än ytvatten. För att skydda grundvatten skulle även församlingar eller kommuner med liten andel jordbruk kunna vara aktuella att peka ut som nitratkänsliga områden. 23

6 Tillämpning av nitratdirektivet i andra länder Nedan följer en genomgång av andra länders tillämpning av nitratdirektivet. Sammanställningen är inriktad på utpekandet av känsliga områden (NVZ, Nitrate Vulnerable Zone), med fokus på sådant som är relevant för svenska förhållanden. Från vissa länder har det varit svårt att få tag på underlag, varför sammanställningen inte är fullständig (se även tabell 2). Åtta länder inom EU-15 har valt att definiera hela landet som känsligt område (Finland, Danmark, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Irland). De officiella motiven som nämns för att peka ut hela landet är att medlemsstaterna vill hålla en hög nivå på miljöskyddet, öka brukarnas miljömedvetenhet och undvika olika behandling av brukare. Det sistnämnda argumentet verkar ha varit avgörande för flera länder, eftersom frågan om olika regler för olika brukare är närmast politisk samtidigt som underlagen för bedömning i vissa fall är osäkra. De motiv som framförs för att avgränsa det känsliga området till delar av territoriet är att brukare i mindre känsliga områden ska slippa vidta åtgärder som är betydelselösa för de vatten som förtecknats enligt artikel 3.1. Dessutom överensstämmer denna strategi med principen att förorenaren ska betala (PPP). Av de länder som pekat ut delar av territoriet (Sverige, Belgien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och Grekland) har samtligas tillvägagångssätt kritiserats av kommissionen eller en konsultgrupp (ERM) anlitad av kommissionen. Storbritannien har uppdaterat sina känsliga områden (2002) efter kommissionens anmärkningar och verkar vara den medlemsstat vars tillämpning är mest relevant att studera inför Sveriges revision av känsliga områden 2006. Kanske är även Frankrike av intresse (oklart på grund av bristande information). Flera länder har tillämpat eutrofieringskriteriet (det vill säga andra kriterier än hög nitrathalt) vid förteckning av vattenområden. Dessa länder är Sverige, England och Grekland (oklart för Frankrike, Spanien, Portugal). Vissa länder, till exempel Italien och Portugal, har olika åtgärdsprogram för de olika känsliga områdena. Storbritannien kan lyftas fram som ett exempel på tillvägagångssätt för att peka ut känsliga områden. Storbritannien har gjort en bedömning av om yt-/grundvatten har nitrathalter över 50 mg/l eller om de kan få halter över detta gränsvärde. Storbritannien använder modeller för att förutse nitrathalten fram till 2017 (gäller både grund- och ytvatten). För grundvatten pekas de områden ut som har minst 20 % sannolikhet att överskrida 50 mg/l år 2017. Utöver de vattenområden som förtecknats på grund av hög nitrathalt har Storbritannien även förtecknat fem vattenområden utifrån eutrofieringskriteriet (det vill säga oberoende av nitrathalten). Hela avrinningsområdet till det förtecknade vattnet ingår i Storbritanniens känsliga områden. Detta gäller även om nitrathalten understiger 50 mg/l högre upp i vattensystemet. Bara de jordbruksblock vars yta till minst 50 % ligger inom avrinningsområdet (med hänsyn tagen till kulvertering) ingår i det känsliga området. Vid förorening av grundvatten ingår de jordbruksblock som till 100 % ligger inom grundvattenområdet. 25

Tabell 2: Andel jordbruksmark och andel känsligt område i förhållande till landets totalareal samt motiv för utpekande av känsliga områden. I Sverige ingår ca 65 % av åkermarken i det nuvarande utpekade känsliga området. Land Andel jbrmark 3 Andel känsl. omr. Finland 7 % 100 % Danmark 63 % 100 % Nederländerna 48 % 100 % Luxemburg 49 % 100 % Tyskland 48 % 100 % Motivering m.m. Österrike 40 % 100 % Vill hålla hög nivå på miljöskyddet, öka brukarnas miljömedvetenhet och undvika olika behandling av brukare Irland 63 % 100 % Det är bästa lösningen både för miljön och berörda intressenter. Sverige 7 % 15 % Belgien: Flandern 46 % 5-10 % Enligt KOM bör Flandern överväga att peka ut hela territoriet. Wallonien 15 % Har mycket problem med NO 3 i grundvatten. Planerar att utöka det känsliga området till ca 20 % av landarealen. Bryssel-Capital 0 % Inget känsligt område på grund av liten region med liten andel jordbruk. Storbritannien : England 64 % 55 % Skäl för utpekande är skydd av ytvatten (41 %), grundvatten (16 %) och eutrofierade vatten (2 %). Skottland 13,5 % Främst skydd av grundvatten Wales 3 % Dels skydd av grundvatten och dels ytvatten Nordirland 4 omr. Fyra små områden med syfte att skydda grundvatten. Frankrike 54 % 46 % Utöver de känsliga områdena har F områden (främst i Bretagne) med särskilda regler för minskat näringsläckage, men där det är tillåtet att överskrida gränsvärdet för stallgödsel på 170 kg N/ha och år. Italien 51 % 17 områden De känsliga områdena har pekats ut utifrån kriteriet hög nitrathalt, med undantag för Po-området där skälet varit både hög nitrathalt och eutrofiering. De olika regionerna har olika kriterier. Enligt ERMrapporten saknas delvis underlag för bedömning. ERM anser även att Italien bör överväga att inkludera ytterligare områden i det känsliga området. Spanien 50 % Många mindre omr Portugal 41 % 14-35 områden Spanien kritiseras i ERM-rapporten bl.a. för att det saknas underlag, framför allt för att bedöma diffust läckage. Portugal har pekat ut 14 känsliga områden och överväger ytterligare 21 områden. Har olika åtgärdsprogram för olika områden. Grekland 30 % 4 områden Ett vattenområde (Gulf of Pagasitikos) har pekats ut på grund av eutrofiering (alltså inte på grund av halter som överstiger 50 mg/l). I ERM-rapporten kritiseras Grekland dock för att nästan enbart ha tagit hänsyn till grundvatten vid utpekande av områden. EU-15 40 % ca 50 % 3 Uppgifter beräknade från Jordbruksstatistisk årsbok 2004 (Jordbruksverket 2004) och www.atlapedia.com 26

7 Samordning mellan vattendirektivet och nitratdirektivet 7.1 Inledning Inom både vattendirektivet 4 och nitratdirektivet finns krav på övervakning för att en bedömning av olika vattens eutrofieringsstatus ska kunna ske. För vattendirektivet ska bedömningen av vattnets status omfatta många kvalitetsfaktorer, till exempel försurning, flödesdynamik etc., varav eutrofiering är en faktor. Av vattendirektivet (artikel 6 och bilaga IV) framgår dessutom att det ska upprättas ett register över alla vattenområden där det behövs skydd enligt annan EG-lagstiftning, till exempel nitratdirektivet. Syftet med denna text är att belysa förutsättningarna för samordning mellan de båda direktiven. Det är i nuläget svårt att exakt säga hur de olika pågående arbetena kommer att påverka vår framtida rapportering. 7.2 Samordning inom EU Inom EU pågår ett arbete med att samordna bedömningen av eutrofiering, som ska överensstämma med alla direktiv (vattendirektivet, nitratdirektivet, avloppsvattendirektivet) och konventioner (OSPAR, HELCOM, Barcelona, Svarta havet). Joint Research centre (JRC) som är kopplat till EU-kommissionen, har tillsatt en arbetsgrupp (Ecostat) som arbetar med denna samordning. Enligt en sammanställning från JRC (Cardoso et al. 2001) kommer ytvatten som bedöms som eutrofierade enligt nitratdirektivet och avloppsvattendirektivet att klassas som sämre än god status enligt vattendirektivet. I rapporten Genomförande av rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EU-kommissionen 2002) sammanställs vissa av medlemsstaternas rapporter för år 2000 (nitratdirektivet). Av rapportens slutsatser framgår att Nitratdirektivet fortfarande är ändamålsenligt och inte behöver arbetas om (med anledning av vattendirektivet). Kommissionen konstaterar även att genomförandet av de båda direktiven behöver samordnas, till exempel inom följande områden: Provtagningsplatser, nätverk, parametrar och frekvenser för övervakning. Bedömning av växtnäringsläckage från punktkällor och diffusa källor för att jämföra de olika åtgärdernas effektivitet och fastställa prioriteringar. Modeller för korrelation av miljökonsekvenser och orsaker som gör det möjligt att förutse konsekvenserna av olika scenarier. Beräkning av förebyggande åtgärders kostnadseffektivitet. 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område 27

7.3 Revidering av bedömningsgrunderna för miljökvalitet Naturvårdsverket håller, som en följd av införlivandet av ramdirektivet för vatten, på med en revidering av bedömningsgrunderna för miljökvalitet för Kust och hav 5 och Sjöar och vattendrag 6. Arbetet innebär dels en förändring av de olika biologiska och kemiska parametrarna men också att göra om bedömningsgrunderna så att de blir föreskrifter och därmed får en annan status än de haft fram tills nu. Vattenmyndigheterna kommer att arbeta utifrån föreskrifterna i samband med sitt arbete med vattendirektivet. Arbetet med bedömningsgrunderna beräknas vara klart under slutet av 2006. Sveriges geologiska undersökning (SGU) arbetar för närvarande med att se över bedömningsgrunderna för Grundvatten 7. Denna revidering av bedömningsgrunderna i samband med genomförandet av ramdirektivet för vatten bör även leda till samordningsfördelar inför kommande redovisningar utifrån nitratdirektivet. 7.4 Rapportering enligt ramdirektivet för vatten Sverige gjorde i mars 2005 en sammanfattande rapportering 8 till kommissionen innehållande kartläggning, beskrivning och analys av yt- och grundvatten enligt artikel 5 i ramdirektivet för vatten av riskområden (risk att inte god status uppnås till 2015). Riskbedömningen omfattade påverkan och tillstånd indelad i tre klasser: 1. Tydliga riskområden 2. Osäker bedömning 3. Områden utan risk Påverkans- och riskbedömningarna är gjorda utifrån graden av påverkan och dess effekter på miljön utifrån följande inriktningar: 1. Biologiskt tillstånd 2. Försurning 3. Övergödning 4. Metaller 5. Miljöfarliga organiska ämnen 6. Fysisk påverkan En mer noggrann rapportering av riskområden kommer att ske 2006-2007, kopplat till framtagandet av åtgärdsprogram och förvaltningsplaner till 2009. 5 Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och hav. Naturvårdsverkets rapport nr 4914. 6 Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Sjöar och vattendrag. Naturvårdsverkets rapport nr 4913. 7 Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Grundvatten. Naturvårdsverkets rapport nr 4915. 8 Beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges grundvatten- sammanfattande rapport. Rapportering den 22 mars 2005 enligt ramdirektivet för vatten. SGU. Beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges ytvatten- sammanfattande rapport. Rapportering den 22 mars 2005 enligt ramdirektivet för vatten. Naturvårdsverket. 28

För bedömning av övergödningsrisk har faktorerna fosfor, kväve, makrovegetation, klorofyll och fytoplankton (biovolym) studerats. Kartbilder över riksbedömningen av sötvatten och kustvatten har tagits fram i samband med rapporteringen enligt vattendirektivet. Dessa kartor visas i denna rapport under avsnitt 11. 29

8 Underlag som funnits tillgängliga vid denna översyn av känsliga områden Nedan listas de underlag som vi haft tillgång till vid denna översyn av de känsliga områdena. I listan redovisas både underlag som vi använt oss av i denna rapportering och underlag som vi valt att inte använda av olika skäl. I avsnitten 9-11 framgår närmare skälen till varför vi valt att inte använda en del av underlagsmaterialet. Mätdata från kustvattenmätningar från SMHI:s databas SHARK. Mätdata från vattenmätningar, enkätsvar samt regionalt informationsmaterial från enskilda vattenvårdsförbund, kommuner och länsstyrelser Mätdata från kustvattenmätningar från Stockholm vatten Mätdata från sjöar och vattendrag från Sveriges Lantbruksuniversitet genom Samordnad recipientkontroll (SRK), Typområden på jordbruksmark (JRK), miljöövervakning, Riksinventeringar, Länsinventeringar i Kronobergs och Södermanlands län. SLU har även gjort en sammanställning av den identifiering och förteckning av svenska inlandsvatten, baserat på databaser vid SLU, som institutionen för miljöanalys gavs i uppdrag att genomföra. Beräkningar av rotzonsutlakning från åkermark till och med år 1999. Beräkningar av nettobelastning av kväve till havet. Grundvattenmätningar i miljöövervakningsprogrammet för grundvatten och i Sveriges geologiska undersöknings (SGUs) grundvattennät Rapportering enligt EU:s ramdirektiv för vatten sammanfattande rapporter från mars 2005 för grundvatten och ytvatten. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet för Grundvatten, Sjöar och vattendrag och Kust och hav Sammanställning från 1994 av analysdata med uppgifter över bakteriologisk och kemisk beskaffenhet hos råvatten och dricksvatten i kommunala vattenverk. Vattenanalyser från kommunala grundvattentäkter (analyser som hittills inrapporterats i databasen DGV, databasen är för närvarande under uppbyggnad). 31