EN STUDIE OM BARNS UPPLEVELSER AV RASISM I VARDAGEN

Det måste vara någonting annat EN STUDIE OM BARNS UPPLEVELSER AV RASISM I VARDAGEN Viveca Motsieloa Mångkulturellt centrum, Botkyrka

Det måste vara någonting annat Viveca Motsieloa Mångkulturellt centrum, Botkyrka

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. ISBN 91-7321-038-2 Art no 2782 2003 Rädda Barnen Projektledare: Författare: Grafisk form: Omslagsbild: Tryck: Anna Frenning / Jan Sandberg Viveca Motsieloa Annelie Rehnström Patrick Sheándell O Caroll Partnerprint

Innehåll FÖRORD............................................................... 7 INTRODUKTION....................................................... 11 Metod................................................................ 11 Rasismens kontinuitet.................................................... 12 Men jag är inte rasist.................................................... 14 De oberättade berättelsernas historia....................................... 15 Överkänslighet eller dubbel medvetenhet?................................... 16 DET STORA SPRÅKTESTET............................................ 17 SPEGEL, SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....................................... 19 Var god tag plats........................................................ 20 Vi vet väl alla hur en snattare ser ut........................................ 22 Sexualisering av barn.................................................... 24 FÖRESTÄLLNINGAR OM DOM DÄR BARNEN........................... 25 Vem kan vara terrorist?.................................................. 25 Negerincidenter........................................................ 27 BLAND RASSAR OCH NASSAR......................................... 31 När tjuv och polis blir verklighet........................................... 33 REAKTIONER OCH STRATEGIER....................................... 37 KÄLLFÖRTECKNING................................................... 41 5

Förord Den som aldrig provat på att vara den enda i sitt slag, i en stor samling människor som liknar varandra, kan säkert aldrig riktigt förstå den känsla det väcker. Möjligen går det att få en antydan om den oro som situationen ger upphov till genom att till exempel stiga in som ensam kvinna i en tunnelbanevagn full av huvudsakligen manliga fotbollssupporters. Det ger ändå bara en fingervisning om utgångsläget för ett barn eller en vuxen som upplever sig som avvikande när det gäller utseende och kulturell identitet. Vetskapen om att jag har samma lagliga rätt som andra att till exempel sitta på tunnelbanesoffan är inte det som ger mig trygghet. Det är andra, långt mer subtila signaler från medlemmarna i det stora kollektivet, som talar om för mig om min situation är hotfull eller inte. Igenkännande leenden, nickar, att bli förbisläppt, eller rentav erbjuden en plats, ger helt andra signaler än besvärade muttranden, arga blickar och i värsta fall tillmälen eller knuffar. Det är inte förvånande att flertalet medlemmar av en stor homogen grupp inte ser någon anledning att fundera på djupet över hur de som befinner sig i minoritet känner sig. Det är inte uttryck för ondska att bli irriterad på den som beter sig fel i rulltrappan, biokön eller någon annanstans. Det är inte trevligt, men det är mänskligt. För den som om och om igen möts med irritation av människorna i samhället blir dock bilden av fientlighet i situationen snart mycket övertygande, i synnerhet om upplevelsen av att vara ensam i sitt slag finns redan från början. Vuxna med utländsk bakgrund som diskuterar rasism säger ofta att det är just de många små signalerna om avståndstagande som är värst. Värre än den öppna rasismen, därför att den är som ett smygande gift. Det går inte att bemöta därför att det inte syns eller märks för den som inte är utsatt. Barn är oftast mycket känsliga för kroppsspråk och subtila signaler. Däremot kan de ha svårare att förstå varför de själva drar på sig ovänlighet eller andra negativa signaler. Barnet ser inte med nödvändighet de skiljelinjer som vuxna drar upp mellan likhet och främlingskap, och förstår inte att det enda fel det begått är att ha avvikande namn eller hudfärg. Istället gör barnet kanske ansträngningar att göra rätt, men kan förstås inte lyckas. Som barn drabbas man dessutom från flera håll. Ett barn med avvikande utseende, kultur eller namn upplever sannolikt förr eller senare själv hur det känns att bli illa behandlat. Men det upplever troligen också att dess föräldrar kränks med all den sorg och prövning av självkänslan det innebär. Till detta kommer inte sällan övriga bekymmer som hänger ihop med immigrationsprocessen trauman i samband med krig eller flykt, under asylprocessen, problem med att hitta nya vänner, nya rutiner, nytt arbete/skola osv. Den allmänna debatten handlar sällan om den vardagligaste formen av rasism eller avståndstagande. Det är till och med svårt att få gehör för tanken att detta är ett problem. Vi talar gärna om lagstiftning, rättigheter, diskriminering på arbetsmarknaden, om integration eller segregation. Men när människor med utländsk bakgrund talar om att de blir kränkta varje vecka, i det enskilda mötet med vanliga människor avstannar ofta samtalet. 7

, har vi kallat den här rapporten, med underrubriken rasism i vardagen. Studien är gjord på uppdrag av Rädda Barnen, av Mångkulturellt Centrum i Fittja Viveca Motsieloa. Titeln är ett citat av en av de unga som intervjuats i rapporten. Det speglar en ung flickas försök att förklara bort och sudda ut den rasism hon utsätts för. Under perioden juni 2001 till strax efter valet 2002 bedrev Rädda Barnen en kampanj med namnet Räkna med mig. Det budskap som vi ville föra fram under kampanjen var att barn i Sverige diskrimineras på olika sätt. Barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, åskådning eller ursprung, och att alla barn har samma rätt att ta del av alla de rättigheter som Barnkonventionen föreskriver. Inom Räkna med mig-kampanjen undersökte Rädda Barnens lokalföreningar förekomsten av rasism i skolan. De kunde bland annat rapportera att en tredjedel av rektorerna i de undersökta skolorna ansåg att det fanns rasistiska attityder bland skolans personal. Barn och ungdomar skrev också om sina egna upplevelser av diskriminering på kampanjens webbplats. Det ledde oss vidare i sökande efter mer kunskap om hur barn med utländsk bakgrund upplever att det är att växa upp i Sverige. Den här rapporten bygger på intervjuer med 18-åringar. Avsikten var att ta reda på om dessa unga upplevt rasism eller främlingsfientlighet under sin uppväxt, och att i så fall försöka hitta linjer eller mönster. I rapporten används uttryck som vardagsrasism, dold rasism och smygrasism. Vi har valt att anlita en utomstående forskare för vår undersökning, och hon har hanterat uppdraget inom ramen för sin disciplin. Därför innehåller rapporten också ett begrepp som är hämtat ur den sociologiska vokabulären: rasifiering, som handlar om att tillskriva personer visst beteende utifrån kategoriseringar som grundar sig på kroppsliga skillnader. Ord av detta slag är inte helt lätta att hantera, och de riskerar alltid att tolkas olika. Terminologin är alltså inte den som vanligen används inom Rädda Barnen, men vi har valt att ge ut rapporten med Viveca Motsieloas språkbruk. Vi menar att det ibland kan vara nyttigt och klargörande att använda den terminologi som utvecklats inom modern forskning, för att se nya aspekter av en företeelse. Avsikten här är att försöka ringa in en företeelse som de flesta av oss tror eller hoppas inte gäller oss, men som tyvärr inte försvinner för att vi försöker låtsas som om den inte finns. Vad det beror på får vi inga svar på i den här rapporten, men däremot är det uppenbart att det finns en tendens hos många av oss i samhället, att mer eller mindre omedvetet behandla barn som inte ser typiskt svenska ut, eller som har osvenska namn, olika än andra barn, i situationer där det inte är påkallat. De ungdomar som intervjuats i denna studie har berättat om ren illvilja och öppen rasism, men de har också berättat om integritetskränkande välvilja och okunskap, som kan såra och stigmatisera ett barn lika mycket som den öppna rasismen om den upplevs tillräckligt ofta. Vi gör inte anspråk på att veta utifrån den här rapporten att det behövs generella lagändringar för att få oss alla att hantera våra olikheter bättre. Låt istället rapporten vara en tankeställare, kanske en inspiratör. Rapporten ger i sig en tydlig indikation på att barn diskrimineras på grund av utländsk bakgrund. Ibland utsätts de 8

från renodlade rasister till tydliga och medvetna trakasserier. Det har vi vetat tidigare, och det måste vi försöka motverka på alla sätt. Men vi behöver också träna oss i att se och förstå konsekvensen av oreflekterade uttryck för det som de här ungdomarna kallar smygrasism. Och vi behöver erkänna att vi alla ibland sorterar de barn vi möter efter bakgrund. Gör vi inte det kan vi varken bekämpa den tendensen hos oss själva, eller fullt ut förstå de barn och unga som utsätts för det. Charlotte Petri Gornitzka Generalsekreterare Rädda Barnen 9

Introduktion Även om dom var mina kompisar och vi kom i bråk så kom min hudfärg upp medvetet eller omedvetet... även om man trodde att man skulle bli en i mängden så blev det inte så. I den här rapporten granskas barns upplevelser av rasism under barndomen. Resultaten i undersökningen visar att det knappast handlar om någon ny rasism, som har uppstått i dagens samhälle, utan att det finns en kontinuitet. Nazism och rasistiska åsikterna kommer och går men de uppstår inte ur ett vakuum. De rasistiska föreställningarna är i stort desamma över tid. Däremot uttrycks rasismen på olika sätt beroende på vad som är legitimt att säga och göra under en viss tidsepok och i ett specifikt sammanhang. De intervjuade ungdomarna upplever all rasism som ett problem men menar att de påverkas mer i vardagen av de allmänna föreställningarna om invandrare, än av hotet från skinheads eller andra ideologiskt övertygade rasister. För pojkarna som deltar i studien är det främst polisen som upplevs som ett allvarligt problem och man känner inte något förtroende för det svenska polisväsendet. Även flickorna pekar på pojkarnas utsatthet när det gäller polisen. Ett vanligt kännetecken på vardagsrasism är anklagelser om överkänslighet och inbillning. Att rasifiering verkligen ligger till grund för kategorisering visas tydligt av de erfarenheter som här redovisas av adopterade och personer med en vit biologisk förälder. De upplever att ansiktsdrag, hår och hudfärg är för dem avgörande för hur de bemöts i samhället. Barn är särskilt utsatta för de rasistiska tendenserna i samhället för att de inte har någon egentlig makt i egenskap av barn, men också för att de inte har ord eller referensramar för att uttrycka sina upplevelser. Många barn saknar äldre och mer erfarna personer i sin närhet som tar upp problematiken med dem. En del föräldrar kan ha vuxit upp under politiskt förtryck och ser Sverige som ett fritt och solidariskt land utan de baksidor som deras barn kanske upplever. Metod Studien baseras på intervjuer med 25 ungdomar i 18-årsåldern bosatta i Stockholmstrakten och Uppsala med omnejd. Ungdomarna har vuxit upp i Sverige, några är födda i landet medan andra kom hit i unga år. Föräldrarna kommer från olika delar av världen, Europa, Asien, Afrika och Latinamerika. Två av de intervjuade har en bakgrund som utlandsadopterade med ett utseende som anses vara osvenskt. Fokus för intervjuerna har varit upplevelser av rasism i barndomen, ett ämne som har visat sig vara svårt för ungdomarna att reflektera kring. De flesta har föredragit att uppehålla sig här och nu, det vill säga vid händelser som inträffat nyligen, och 11

har relativt få minnen från småbarnstiden och de första skolåren. Därför har intervjuerna kompletterats med ett annat intervjumaterial där reflektioner kring barndomen har varit ett centralt tema. Inspiration till studien har hämtats ur postkolonial teoribildning där förtryck baserat på rasmässiga drag utgör ett centralt tema. Medvetenheten gällande rasism är avgörande för hur ungdomarna upplever sin barndom. Medan några menar att de har varit förskonade från rasism, menar andra att det utgör en stor del av deras vardag. Själva intervjusituationen blir för flertalet en möjlighet att för första gången bearbeta tidigare oreflekterade upplevelser av rasism. Ordförklaringar Eurocentrisk: Fördomsfull världsbild där europeisk historia och kultur intar en överordnad position Interaktion: Samspel, samverkan. Rasifiering: Att människor skapar eller konstruerar ras som social kategori genom att sprida föreställningar om att människor kan uppdelas efter biologiska och kulturella egenskaper och att dessa egenskaper kan paras samman med egenskaper i beteende. Stigmatisera: Utpeka som avvikande. Socialisation/socialisera: Överförande av rådande samhällsnormer till barn och ungdomar. Rasismens kontinuitet Rasism är ett socialt fenomen som reproduceras genom media och den politiska debatten, men även på en mer informell nivå genom socialisering inom familjen, samtal mellan grannar, vänner och i andra situationer där interaktion sker (Essed 1996). Redan innan den vetenskapliga rasismen befästes under 1800-talet användes begreppet ras på liknande sätt som man idag använder kultur (Gilroy 1993:8) med andra ord betonar man idag kulturella skillnader där man tidigare såg till rasmässiga, när man talar om vi och dom (jfr Essed 1996). I Sverige har det under lång tid varit tabu att tala om ras, till skillnad mot i USA och Storbritannien, där ras har utgjort ett centralt perspektiv. Inom svensk forskning talas det istället om etnicitet. En av de problematiska aspekterna med etnicitetsbegreppet är emellertid svårigheterna att finna avgränsade, homogena etniska grupper. Det blir uppenbart i denna undersökning i och med att ungdomarna ofta har flera olika etniska, alternativt nationella, ursprung samtidigt som de är uppvuxna, och i flertalet fall födda i Sverige. I rapporten kommer rasifiering i stället att vara ett viktigt fokus då ras ständigt samverkar med komplexa kulturella antaganden, och inte enbart biologiska hierarkier, samtidigt som utseendet i sig blir relevant. Begreppet rasifiering innebär att man skapar eller konstruerar ras som en social kategori (jfr Sawyer 2000; 2001) där kulturella och biologiska antaganden ständigt 12

återskapas. Rasifiering är en del av vår tankestruktur och påverkar hur vi bemöter varandra och var människor hamnar i rashierarkin. Att avfärda rasifieringens betydelse vore att bedriva just rasifierad maktutövning gentemot dem som själva har konkreta erfarenheter av rasism. Rasism är ett fenomen som tenderar att ändra skepnad. De öppna explicita formerna av förtryck och rashat tillskrivs extrema nationalistiska grupperingar och organisationer som majoriteten av den svenska befolkningen tar avstånd ifrån. De flesta av oss reagerar med avsky när vi genom media informeras om extremhögerns framgångar runt om i Europa eller om hur kommunalpolitiker uttrycker rasistiska åsikter i våra valstugor. Betyder det att vi i Sverige är färgblinda och att det endast är enstaka individer som gör bort sig i media när de ertappas med att uttrycka främlingsfientliga åsikter? Det är knappast troligt eftersom rasistiska tankar inte uppstått ur ett vakuum. Åsikterna kommer någonstans ifrån. Det har blivit allt vanligare att studier om rasism fokuserar på det som i akademiska kretsar kallas vardagsrasism. Begreppet inbegriper rutinhandlingar som sker upprepat och där man inte tydligt kan urskilja vilken kategori aktörerna tillhör i den givna situationen. Denna inom svensk forskning nya vinkling är ingalunda ny utan har uppmärksammats redan under förra delen av 1900-talet, då främst inom de kretsar som själva upplevde ett rasifierat förtryck. Problemet idag är att det ofta används alltför oreflekterat och därmed riskerar att utvattnas. Uttrycken för vardagsrasism är ofta av subtil karaktär och omfattar gester, tal, tonläge, kroppsspråk och reaktioner (Young 1990). Stefan, en av ungdomarna som har intervjuats för studien, exemplifierar:... när jag går in någonstans, typ om det är någon hemmafest hos någon, så är det typ tre killar som röker på balkongen, så ska man gå ut och röka så är det bara svenskar. Så har dom halva ciggen kvar, då släcker dom och går in. Jag vet inte om dom undviker tjafs eller om dom är rädda eller om dom typ bara inte vill stå bredvid mig, jag fattar inte det. Det går inte att bevisa att Stefans tolkning av situationen är den riktiga, att det är hans och vännernas ursprung som leder till svenskarnas reaktion. När han spekulerar i huruvida de vill undvika tjafs eller om de bara vill hålla distansen refererar han indirekt till stereotypa föreställningar om invandrarkillar som kriminella, ohederliga och bråkiga. Om Stefan konfronterade de svenska killarna så skulle de förmodligen neka till anklagelserna. Skulle han berätta om händelsen för någon som inte har reflekterat kring liknande erfarenheter skulle han antagligen få höra att han inbillade sig eller var överkänslig och att det säkert fanns en annan förklaring till deras agerande. De intervjuade är ofta osäkra på om det de har utsatts för handlar om diskriminering eller rasism. Nu kommer det komma ut fel säger Merani innan han för- 13

siktigt beskriver en typisk situation av vardagsrasism. Den här problematiken gör att det ibland blir svårt att få fram specifika händelser då flertalet av upplevelserna inte har kategoriserats som en form av rasifierat förtryck. Edwin beskriver en situation där några kompisar på gymnasiet satt tillsammans i en av skolans lokaler. En började med en takt och så var det någon som fyllde på, så blev det så här att dom trummade. Då kom en lärare och sa till oss att det här är inget aphus. Jag vet inte om det var för att dom trummade eller för att alla var färgade, det vet jag inte, men alla tog det vad menar du? Är du rasist? Men jag vet inte om det var så hon menade. I exemplet ovan är det inte bevisföringen som sådan som är det viktiga, utan den uppbyggda referensramen mot vilken man prövar händelsen. Erfarenheten av att ha utsatts för liknande situationer tidigare och/eller vetskapen om hur andra med samma bakgrund eller utseende har utsatts för detsamma är tillräcklig för att väcka en känsla av obehag. Men jag är inte rasist En viktig komponent i svenskarnas självbild är att det finns en omfattande kulturell tolerans (jfr Essed 1991). Samtidigt är vi är alla aktörer och delaktiga i den verbala och icke-verbala kommunikation som bär upp vardagsrasismen. Men att tala om vardagsrasism har blivit kontroversiellt på grund av att många menar att man då skiftar fokus från strukturer till specifika händelser. Ett annat skäl till det motstånd som finns, mot detta perspektiv, är att det inte längre är de öppet uttalade rasisterna som utgör problemet utan den vanliga befolkningen som består av du, jag och alla andra. Denna beskrivning strider emot majoritetens upplevelse av sig själv som färgblind (jfr Morrison 1992). Mimi berättar om en diskussion hon hade om just färgblindhet med en kompis som är vit men har invandrarbakgrund. Mimi visar på den osäkerhet som hon känner inför färgblindhetsproblematiken eftersom hon själv alltid är medveten om sin färg i situationer där majoriteten utgörs av vita människor. Alltså, alltid när du ser mig, du kommer att se min färg. Du kan inte låta bli att se min färg. Hon var så arg, hon var så arg på mig. Du är så djävla dum, hur fan kan du... När jag ser dig ser jag dig som Mimi, som Mariam, som den du är. Jag ser inte att du är svart. 14

Hur mycket vi påverkar dom, det vet vi inte men det är klart att dom ser det. Vi hade en diskussion på engelskan, hon va sådär men jag ser det inte, jag ser det inte. Jag ser inte en färg när jag ser på dig. Så det kanske finns. Det kanske är så. För enskilda medlemmar av majoritetsbefolkningen kan framhävandet av den egna färgblindheten vara en strategi att distansera sig från situationer där människor upplever ett rasifierat förtryck. Genom att vara färgblind kan man omöjligt inse att man är medaktör i ett förtryck baserat på rasifiering. Det är jobbigt för svenskar också att bli kallade för rasister, säger Carl, en av de intervjuade ungdomarna. Vissa är inte ens rasister, dom kanske bara haft en kommentar. Det är samtidigt viktigt att inte belägga de enskilda aktörerna med skuld eftersom större delen av de handlingar som ungdomarna har utsatts för inte är baserade på illvilja utan ofta till och med välvilja. Däremot bör vi hålla dem, eller snarare oss själva, ansvariga för hur dessa handlingar påverkar dem som är utsatta (Young 1990). Det är först då som vi har möjlighet att förändra de strukturer som styr vårt handlande. Ungdomarnas egna begrepp för de flesta situationer som beskrivs i studien är smygrasism. Termen visar på den hemlighetsfullhet som fenomenet vardagsrasism inrymmer. Ofta handlar det om företeelser som de varken i barndomen eller vid tiden för intervjun har kunnat sätta fingret på utan beskriver som en känsla. Mimi, som citerades ovan, beskriver fenomenet. Det är inget konkret, det är bara nånting, det är en känsla. Men jag litar på min intuition. Jag tror att det är så. Det är det jag känner, man kanske omedvetet märker det på den andra människans kroppsspråk. En del händelser kan ses som bagatellartade men är knappast det för dem som dagligen utsätts. Varje upplevelse läggs till de tidigare, och förstärks därmed ytterligare. Den kumulativa processen ger så småningom upphov till medvetna eller omedvetna självbilder och strategier som påverkar individen. De oberättade berättelsernas historia Många ungdomar som har blivit tillfrågade om de skulle vilja ställa upp på en intervju har tackat ja till att börja med för att sedan dra sig ur eller inte dyka upp vid intervjutillfället. Det har också hänt vid ett tillfälle att en förfrågan har bemötts med irritation och ilska. I några fall kanske det handlar om att ungdomar, i sin aktivitetsfyllda värld, tenderar att bortprioritera forskare men det finns skäl att tro att det för många personer känns svårt att tala om rasism. Särskilt antas det gälla dem som 15

lever större delen av sitt liv inom majoritetssamhällets sfär och är ekonomiskt och emotionellt beroende av representanter för denna grupp, exempelvis därför att de är adopterade. Att öppet tala om upplevd rasism innebär att man bekräftar sin annorlundahet, vilket för många barn är en svår process (jfr Att se det som inte syns. Konsten att vara svart i Sverige. Sveriges Radio 2001). Överkänslighet eller dubbel medvetenhet? I materialet förekommer åtskilliga berättelser om att man anses vara överkänslig eller att man inte blir trodd när man försöker delge någon sina erfarenheter. I de fall där de intervjuade inte anser sig ha upplevt rasism kan man inte enbart dra slutsatsen att personen i fråga inte har utsatts för rasistisk behandling. Den generella kunskapen och medvetenheten om rasism varierar oerhört och så även toleransen vilket avspeglar sig i ungdomarnas erfarenhetsberättelser. För flertalet av ungdomarna blir intervjusituationen en början till reflektion över upplevelser i barndomen. När Sofia, en av de adopterade ungdomarna, får frågan varför hon valde att ställa upp på en intervju säger hon att det blir en tankeställare och att hon får möjlighet att gå igenom sitt liv. Aha-upplevelser är vanliga där man uttrycker att man inte tidigare har tänkt på de subtila uttrycken för rasifiering. I det sammanhanget blir intervjuaren viktig och det krävs av denne en förförståelse, gällande de sammanhang där vardagsrasism vanligtvis iscensätts, utan att styra den intervjuade. 16

Det stora språktestet Tiffanys pappa är kenyan och hon har vuxit upp med sin svenska mamma och sina äldre systrar. Hennes svenska ursprung har inte haft någon betydelse vad gäller lärarnas förväntningar på språkkunskaper. I första klass kom svenska 2-läraren in i klassen och kallade ut OSS, tänkte inte nämna namn men namnen var inte så svenska. Så dom kallade ut OSS jag, eritreaner, en pakistanier och någon från Mellanöstern. Men det roliga var att de som sedan gick svenska 2 var typ Josefin Svensson. Jag har aldrig haft problem med svenskan. På högstadiet var det många i min klass som hade extrasvenska och det var en kille från Mellanöstern. Det var typ sju i den klassen och resten var svenskar. Tiffany berättar hur de med utländska namn i årskurs ett fick genomgå språktest, men att de svenska eleverna som var i behov av särskilt stöd i svenska uppmärksammades under ordinarie undervisning av svenskläraren. Många elever tvingas också att bevisa sina svenskkunskaper på grund av ett avvikande utseende. I ettan när jag började så gick jag några lektioner i svenska. På A-kurs alltså. Så sa läraren till mig att du ska inte vara här, du ska vara där. Mitt emot. Men va fan är det för nåt? Svenska 2. Så jag liksom, men jag har ju G i svenska, alltså från nian. Då sa han, men vi tycker att du ska gå svenska 2. Så försökte jag med rektorn, han är inte svensk. Han förstod mig. För han sa bara, men gå kvar och kolla hur det går. Om det går dåligt kan du byta sen. Så gick jag kvar där och fick VG i svenska A. Och det var inte många som fick VG i svenska A. Föreställningen att barnen ska vara dåliga i svenska på grund av sitt ursprung blir tydlig när människor blir positivt överraskade över att de har ett så bra språk. Mimi berättar att många tror att hon är adopterad för att hon talar så bra svenska. Andra och adopterade råkar i sin tur ut för situationer där de får beröm för sina språkkunskaper. Anna berättar om ett sådant tillfälle. 17

Det var en gång på ett dop. Det var min kusins barn, hennes mans släkting då, han sa det inte [direkt] till mig men han sa dom där pratar jättebra svenska och är anpassade riktigt bra till det svenska klimatet. Då sa någon men dom är adopterade. Jaha ja, men det var väl bra att dom fick komma hit och slapp svälta. Anna berättar också att hon ofta får frågor från folk om hon kunde koreanska när hon kom till Sverige eller om hon har några minnen från hemlandet. Frågorna ställs även om hon redan har berättat att hon kom till Sverige när hon bara var tre månader gammal. Flera av de som bor i förorten känner sig osäkra i intervjusituationen och inleder med att betona att deras svenska inte är så bra trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Språket blir en symbol för svenskheten och tillhörigheten. Karim, född i Libanon, berättar om hur han som affärsbiträde anpassar sitt språk och hans kompis Habteab från Eritrea bekräftar. Karim: När någon [svensk] ska komma och köpa nåt i affären Tjena! [hurtigt], Så om det kommer en somalier eller nånting Kompis [vänskapligt]. Man ska få dom att trivas så att de kommer tillbaka. Habteab: Det är sant, det kallas falskhet. Man rättar sig efter personen man snackar med. Det är ingenting man går och tänker på. Det är en vana. Det Habteab kallar falskhet är snarare en vanligt förekommande strategi hos personer som har kunskap om hur man hanterar de arenor där svenskhet och det som betraktas som osvenskt möts. De som har kompetens och möjlighet lär sig omedvetet att anpassa sitt språk till situationen och de personer de möter. Det är också de som har förfinat denna kamelontliknande färdighet som har möjlighet att röra sig mellan de två sfärerna (jfr Funderburg 1994). 18

Spegel, spegel på väggen där... Att ha ett avvikande utseende i en grupp innebär att man blir märkbar rent visuellt. Kropp, hårkvalitet, ansiktsdrag och hudfärg utgör de fysiska kännetecken utifrån vilka rasifieringen sker (Grayson 1995). Mimi berättar om en bussfärd med klassen där läraren hade förvarnat chauffören om att det kom en hel skolklass. När bussdörrarna öppnades började eleverna kliva på bussen genom alla tre dörröppningarna. Plötsligt ropade chauffören till sig Mimi och klagade över att hon hade gått på bussen genom fel dörr. När hon frågar varför han bara sade åt henne svarade han att det var henne han hade sett. Mimi sade att det antagligen beror på att hon är svart varvid chauffören blir arg och menar att hon anklagar honom för att vara rasist. Hudfärgen är ett tema som ständigt kommer upp i intervjun med Harnet från Eritrea. Jag kommer ihåg på lågstadiet där man hade sådana där klassfester. Då var det några killar som inte ville dansa med mig på grund av att jag var svart. Men det kom fram senare. Liksom han sa nej, och han sa nej och så sa han ja till en annan tjej. Då frågade jag, varför vill du inte dansa med mig? Och han ville ju inte svara. Och jag frågade och frågade. Ja men du är ju svart, sa han. Det var ingen rolig dag. Det var liksom såna grejer. Jag var mer eller mindre medveten om det, men när det väl händer så blir man ändå väldigt kränkt. Det är dock inte alltid hudfärgen som upplevs som det främsta problemet under barndomen, utan snarare håret. Särskilt för tjejer blir håret en markör för kampen om att nå normalitet. Av alla de rasifierade dragen är det just håret som är lättast att manipulera till att bli mer likt det standardiserade skönhetsidealet (ibid). Det är inte en slump att modet idag för svarta kvinnor består av blonderade peruker eller löshår och svarta flickor frestas allt tidigare att på kemikalisk väg eller genom att ersätta det egna håret med löshår till att skapa frisyrer med rakt eller storlockigt hår som förebild. En svensk undersökning visar att svarta barn tidigt är medvetna om det vita europeiska skönhetsidealet medan svarthet är kopplat till fulhet (Sawyer, 2000). På frågan vilken docka av den svarta, den bruna och den vita som barnen skulle vilja vara svarade de svarta barnen att de ville vara den vita dockan. Dessa extremt tidiga tankegångar kan till stor del härröras till det etnocentriska utbudet av leksaker och annan visuell populärkultur (jfr Motsieloa 1999), exempelvis böcker och tv, men även genom möten med majoritetsbefolkningen. 19

Att ständigt bli föremål för andra människors intresse och kommentarer vad gäller det egna håret hör till vardagen för svarta barn. Gränserna för den personliga integriteten respekteras inte och det finns ett generellt antagande om att man har rätt att känna på hår som anses vara avvikande. Detta gäller framför allt vuxnas förhållningssätt gentemot mot barn men även den vuxna svarta befolkningen utsätts för samma gränsöverträdelser. Vissa frågar inte om lov innan de känner på håret, andra frågar men väntar inte på svaret. De som väljer att fläta håret får vänja sig vid ständig uppmärksamhet. Jag hade ju flätor väldigt mycket när jag var liten. Det var ju typ tio frågor om dan. Hur många flätor har du i håret, hur lång tid tar det? Sånt. Men det var väl snarare nånting dom inte visste, så dom ville ha reda på det. Det var mer ett intresse. Samtidigt roligt i början men väldigt irriterande i längden. Citatet visar på hur ständig positiv uppmärksamhet blir en del av den utsatthetsproblematik som ungdomarna ständigt står inför. Att efter att ha berättat för okända människor, att flätorna kan sitta i tre månader, få frågan om man tvättar håret kan tänkas vara en oskyldig förfrågan men kan uppfattas som om personen som frågar tror att man är orenlig. Var god tag plats Bussen är en klassiker utbrister en av ungdomarna i intervjun och faktum är att kollektivtrafiken utgör en arena där vardagsrasismen på en liten yta blir oerhört tydlig. En av de intervjuade ungdomarna berättar om hur ofta det händer, när han och tre eller fyra kompisar sätter sig längst bak på bussen och det sitter en pensionär framför, att han eller hon reser sig och sätter sig längre fram i bussen. Atta berättar. Jag och en kompis vi var inne i stan. Så vi kommer in då [på tunnelbanan]. En väldigt gammal dam satt där. Hon satt med väskan på stolen. Så kom jag och satte mig där och min kompis sa ursäkta skulle du kunna lyfta på väskan.vi trodde att hon skulle lyfta på väskan. Hon lyfte på väskan och gick iväg. Mitt inne i tåget. Och det var folk som satt där och jag bara va fan håller hon på med. Sådana där grejer tycker jag är onödiga.varför kan hon inte sitta? /.../ man ser på henne direkt, att hon inte gillar svartskallar, på hennes uttryck och sätt att 20