EN STUDIE OM BARNS UPPLEVELSER AV RASISM I VARDAGEN

Det måste vara någonting annat EN STUDIE OM BARNS UPPLEVELSER AV RASISM I VARDAGEN Viveca Motsieloa Mångkulturellt centrum, Botkyrka

Det måste vara någonting annat Viveca Motsieloa Mångkulturellt centrum, Botkyrka

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. ISBN 91-7321-038-2 Art no 2782 2003 Rädda Barnen Projektledare: Författare: Grafisk form: Omslagsbild: Tryck: Anna Frenning / Jan Sandberg Viveca Motsieloa Annelie Rehnström Patrick Sheándell O Caroll Partnerprint

Innehåll FÖRORD............................................................... 7 INTRODUKTION....................................................... 11 Metod................................................................ 11 Rasismens kontinuitet.................................................... 12 Men jag är inte rasist.................................................... 14 De oberättade berättelsernas historia....................................... 15 Överkänslighet eller dubbel medvetenhet?................................... 16 DET STORA SPRÅKTESTET............................................ 17 SPEGEL, SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....................................... 19 Var god tag plats........................................................ 20 Vi vet väl alla hur en snattare ser ut........................................ 22 Sexualisering av barn.................................................... 24 FÖRESTÄLLNINGAR OM DOM DÄR BARNEN........................... 25 Vem kan vara terrorist?.................................................. 25 Negerincidenter........................................................ 27 BLAND RASSAR OCH NASSAR......................................... 31 När tjuv och polis blir verklighet........................................... 33 REAKTIONER OCH STRATEGIER....................................... 37 KÄLLFÖRTECKNING................................................... 41 5

Förord Den som aldrig provat på att vara den enda i sitt slag, i en stor samling människor som liknar varandra, kan säkert aldrig riktigt förstå den känsla det väcker. Möjligen går det att få en antydan om den oro som situationen ger upphov till genom att till exempel stiga in som ensam kvinna i en tunnelbanevagn full av huvudsakligen manliga fotbollssupporters. Det ger ändå bara en fingervisning om utgångsläget för ett barn eller en vuxen som upplever sig som avvikande när det gäller utseende och kulturell identitet. Vetskapen om att jag har samma lagliga rätt som andra att till exempel sitta på tunnelbanesoffan är inte det som ger mig trygghet. Det är andra, långt mer subtila signaler från medlemmarna i det stora kollektivet, som talar om för mig om min situation är hotfull eller inte. Igenkännande leenden, nickar, att bli förbisläppt, eller rentav erbjuden en plats, ger helt andra signaler än besvärade muttranden, arga blickar och i värsta fall tillmälen eller knuffar. Det är inte förvånande att flertalet medlemmar av en stor homogen grupp inte ser någon anledning att fundera på djupet över hur de som befinner sig i minoritet känner sig. Det är inte uttryck för ondska att bli irriterad på den som beter sig fel i rulltrappan, biokön eller någon annanstans. Det är inte trevligt, men det är mänskligt. För den som om och om igen möts med irritation av människorna i samhället blir dock bilden av fientlighet i situationen snart mycket övertygande, i synnerhet om upplevelsen av att vara ensam i sitt slag finns redan från början. Vuxna med utländsk bakgrund som diskuterar rasism säger ofta att det är just de många små signalerna om avståndstagande som är värst. Värre än den öppna rasismen, därför att den är som ett smygande gift. Det går inte att bemöta därför att det inte syns eller märks för den som inte är utsatt. Barn är oftast mycket känsliga för kroppsspråk och subtila signaler. Däremot kan de ha svårare att förstå varför de själva drar på sig ovänlighet eller andra negativa signaler. Barnet ser inte med nödvändighet de skiljelinjer som vuxna drar upp mellan likhet och främlingskap, och förstår inte att det enda fel det begått är att ha avvikande namn eller hudfärg. Istället gör barnet kanske ansträngningar att göra rätt, men kan förstås inte lyckas. Som barn drabbas man dessutom från flera håll. Ett barn med avvikande utseende, kultur eller namn upplever sannolikt förr eller senare själv hur det känns att bli illa behandlat. Men det upplever troligen också att dess föräldrar kränks med all den sorg och prövning av självkänslan det innebär. Till detta kommer inte sällan övriga bekymmer som hänger ihop med immigrationsprocessen trauman i samband med krig eller flykt, under asylprocessen, problem med att hitta nya vänner, nya rutiner, nytt arbete/skola osv. Den allmänna debatten handlar sällan om den vardagligaste formen av rasism eller avståndstagande. Det är till och med svårt att få gehör för tanken att detta är ett problem. Vi talar gärna om lagstiftning, rättigheter, diskriminering på arbetsmarknaden, om integration eller segregation. Men när människor med utländsk bakgrund talar om att de blir kränkta varje vecka, i det enskilda mötet med vanliga människor avstannar ofta samtalet. 7

, har vi kallat den här rapporten, med underrubriken rasism i vardagen. Studien är gjord på uppdrag av Rädda Barnen, av Mångkulturellt Centrum i Fittja Viveca Motsieloa. Titeln är ett citat av en av de unga som intervjuats i rapporten. Det speglar en ung flickas försök att förklara bort och sudda ut den rasism hon utsätts för. Under perioden juni 2001 till strax efter valet 2002 bedrev Rädda Barnen en kampanj med namnet Räkna med mig. Det budskap som vi ville föra fram under kampanjen var att barn i Sverige diskrimineras på olika sätt. Barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, åskådning eller ursprung, och att alla barn har samma rätt att ta del av alla de rättigheter som Barnkonventionen föreskriver. Inom Räkna med mig-kampanjen undersökte Rädda Barnens lokalföreningar förekomsten av rasism i skolan. De kunde bland annat rapportera att en tredjedel av rektorerna i de undersökta skolorna ansåg att det fanns rasistiska attityder bland skolans personal. Barn och ungdomar skrev också om sina egna upplevelser av diskriminering på kampanjens webbplats. Det ledde oss vidare i sökande efter mer kunskap om hur barn med utländsk bakgrund upplever att det är att växa upp i Sverige. Den här rapporten bygger på intervjuer med 18-åringar. Avsikten var att ta reda på om dessa unga upplevt rasism eller främlingsfientlighet under sin uppväxt, och att i så fall försöka hitta linjer eller mönster. I rapporten används uttryck som vardagsrasism, dold rasism och smygrasism. Vi har valt att anlita en utomstående forskare för vår undersökning, och hon har hanterat uppdraget inom ramen för sin disciplin. Därför innehåller rapporten också ett begrepp som är hämtat ur den sociologiska vokabulären: rasifiering, som handlar om att tillskriva personer visst beteende utifrån kategoriseringar som grundar sig på kroppsliga skillnader. Ord av detta slag är inte helt lätta att hantera, och de riskerar alltid att tolkas olika. Terminologin är alltså inte den som vanligen används inom Rädda Barnen, men vi har valt att ge ut rapporten med Viveca Motsieloas språkbruk. Vi menar att det ibland kan vara nyttigt och klargörande att använda den terminologi som utvecklats inom modern forskning, för att se nya aspekter av en företeelse. Avsikten här är att försöka ringa in en företeelse som de flesta av oss tror eller hoppas inte gäller oss, men som tyvärr inte försvinner för att vi försöker låtsas som om den inte finns. Vad det beror på får vi inga svar på i den här rapporten, men däremot är det uppenbart att det finns en tendens hos många av oss i samhället, att mer eller mindre omedvetet behandla barn som inte ser typiskt svenska ut, eller som har osvenska namn, olika än andra barn, i situationer där det inte är påkallat. De ungdomar som intervjuats i denna studie har berättat om ren illvilja och öppen rasism, men de har också berättat om integritetskränkande välvilja och okunskap, som kan såra och stigmatisera ett barn lika mycket som den öppna rasismen om den upplevs tillräckligt ofta. Vi gör inte anspråk på att veta utifrån den här rapporten att det behövs generella lagändringar för att få oss alla att hantera våra olikheter bättre. Låt istället rapporten vara en tankeställare, kanske en inspiratör. Rapporten ger i sig en tydlig indikation på att barn diskrimineras på grund av utländsk bakgrund. Ibland utsätts de 8

från renodlade rasister till tydliga och medvetna trakasserier. Det har vi vetat tidigare, och det måste vi försöka motverka på alla sätt. Men vi behöver också träna oss i att se och förstå konsekvensen av oreflekterade uttryck för det som de här ungdomarna kallar smygrasism. Och vi behöver erkänna att vi alla ibland sorterar de barn vi möter efter bakgrund. Gör vi inte det kan vi varken bekämpa den tendensen hos oss själva, eller fullt ut förstå de barn och unga som utsätts för det. Charlotte Petri Gornitzka Generalsekreterare Rädda Barnen 9

Introduktion Även om dom var mina kompisar och vi kom i bråk så kom min hudfärg upp medvetet eller omedvetet... även om man trodde att man skulle bli en i mängden så blev det inte så. I den här rapporten granskas barns upplevelser av rasism under barndomen. Resultaten i undersökningen visar att det knappast handlar om någon ny rasism, som har uppstått i dagens samhälle, utan att det finns en kontinuitet. Nazism och rasistiska åsikterna kommer och går men de uppstår inte ur ett vakuum. De rasistiska föreställningarna är i stort desamma över tid. Däremot uttrycks rasismen på olika sätt beroende på vad som är legitimt att säga och göra under en viss tidsepok och i ett specifikt sammanhang. De intervjuade ungdomarna upplever all rasism som ett problem men menar att de påverkas mer i vardagen av de allmänna föreställningarna om invandrare, än av hotet från skinheads eller andra ideologiskt övertygade rasister. För pojkarna som deltar i studien är det främst polisen som upplevs som ett allvarligt problem och man känner inte något förtroende för det svenska polisväsendet. Även flickorna pekar på pojkarnas utsatthet när det gäller polisen. Ett vanligt kännetecken på vardagsrasism är anklagelser om överkänslighet och inbillning. Att rasifiering verkligen ligger till grund för kategorisering visas tydligt av de erfarenheter som här redovisas av adopterade och personer med en vit biologisk förälder. De upplever att ansiktsdrag, hår och hudfärg är för dem avgörande för hur de bemöts i samhället. Barn är särskilt utsatta för de rasistiska tendenserna i samhället för att de inte har någon egentlig makt i egenskap av barn, men också för att de inte har ord eller referensramar för att uttrycka sina upplevelser. Många barn saknar äldre och mer erfarna personer i sin närhet som tar upp problematiken med dem. En del föräldrar kan ha vuxit upp under politiskt förtryck och ser Sverige som ett fritt och solidariskt land utan de baksidor som deras barn kanske upplever. Metod Studien baseras på intervjuer med 25 ungdomar i 18-årsåldern bosatta i Stockholmstrakten och Uppsala med omnejd. Ungdomarna har vuxit upp i Sverige, några är födda i landet medan andra kom hit i unga år. Föräldrarna kommer från olika delar av världen, Europa, Asien, Afrika och Latinamerika. Två av de intervjuade har en bakgrund som utlandsadopterade med ett utseende som anses vara osvenskt. Fokus för intervjuerna har varit upplevelser av rasism i barndomen, ett ämne som har visat sig vara svårt för ungdomarna att reflektera kring. De flesta har föredragit att uppehålla sig här och nu, det vill säga vid händelser som inträffat nyligen, och 11

har relativt få minnen från småbarnstiden och de första skolåren. Därför har intervjuerna kompletterats med ett annat intervjumaterial där reflektioner kring barndomen har varit ett centralt tema. Inspiration till studien har hämtats ur postkolonial teoribildning där förtryck baserat på rasmässiga drag utgör ett centralt tema. Medvetenheten gällande rasism är avgörande för hur ungdomarna upplever sin barndom. Medan några menar att de har varit förskonade från rasism, menar andra att det utgör en stor del av deras vardag. Själva intervjusituationen blir för flertalet en möjlighet att för första gången bearbeta tidigare oreflekterade upplevelser av rasism. Ordförklaringar Eurocentrisk: Fördomsfull världsbild där europeisk historia och kultur intar en överordnad position Interaktion: Samspel, samverkan. Rasifiering: Att människor skapar eller konstruerar ras som social kategori genom att sprida föreställningar om att människor kan uppdelas efter biologiska och kulturella egenskaper och att dessa egenskaper kan paras samman med egenskaper i beteende. Stigmatisera: Utpeka som avvikande. Socialisation/socialisera: Överförande av rådande samhällsnormer till barn och ungdomar. Rasismens kontinuitet Rasism är ett socialt fenomen som reproduceras genom media och den politiska debatten, men även på en mer informell nivå genom socialisering inom familjen, samtal mellan grannar, vänner och i andra situationer där interaktion sker (Essed 1996). Redan innan den vetenskapliga rasismen befästes under 1800-talet användes begreppet ras på liknande sätt som man idag använder kultur (Gilroy 1993:8) med andra ord betonar man idag kulturella skillnader där man tidigare såg till rasmässiga, när man talar om vi och dom (jfr Essed 1996). I Sverige har det under lång tid varit tabu att tala om ras, till skillnad mot i USA och Storbritannien, där ras har utgjort ett centralt perspektiv. Inom svensk forskning talas det istället om etnicitet. En av de problematiska aspekterna med etnicitetsbegreppet är emellertid svårigheterna att finna avgränsade, homogena etniska grupper. Det blir uppenbart i denna undersökning i och med att ungdomarna ofta har flera olika etniska, alternativt nationella, ursprung samtidigt som de är uppvuxna, och i flertalet fall födda i Sverige. I rapporten kommer rasifiering i stället att vara ett viktigt fokus då ras ständigt samverkar med komplexa kulturella antaganden, och inte enbart biologiska hierarkier, samtidigt som utseendet i sig blir relevant. Begreppet rasifiering innebär att man skapar eller konstruerar ras som en social kategori (jfr Sawyer 2000; 2001) där kulturella och biologiska antaganden ständigt 12

återskapas. Rasifiering är en del av vår tankestruktur och påverkar hur vi bemöter varandra och var människor hamnar i rashierarkin. Att avfärda rasifieringens betydelse vore att bedriva just rasifierad maktutövning gentemot dem som själva har konkreta erfarenheter av rasism. Rasism är ett fenomen som tenderar att ändra skepnad. De öppna explicita formerna av förtryck och rashat tillskrivs extrema nationalistiska grupperingar och organisationer som majoriteten av den svenska befolkningen tar avstånd ifrån. De flesta av oss reagerar med avsky när vi genom media informeras om extremhögerns framgångar runt om i Europa eller om hur kommunalpolitiker uttrycker rasistiska åsikter i våra valstugor. Betyder det att vi i Sverige är färgblinda och att det endast är enstaka individer som gör bort sig i media när de ertappas med att uttrycka främlingsfientliga åsikter? Det är knappast troligt eftersom rasistiska tankar inte uppstått ur ett vakuum. Åsikterna kommer någonstans ifrån. Det har blivit allt vanligare att studier om rasism fokuserar på det som i akademiska kretsar kallas vardagsrasism. Begreppet inbegriper rutinhandlingar som sker upprepat och där man inte tydligt kan urskilja vilken kategori aktörerna tillhör i den givna situationen. Denna inom svensk forskning nya vinkling är ingalunda ny utan har uppmärksammats redan under förra delen av 1900-talet, då främst inom de kretsar som själva upplevde ett rasifierat förtryck. Problemet idag är att det ofta används alltför oreflekterat och därmed riskerar att utvattnas. Uttrycken för vardagsrasism är ofta av subtil karaktär och omfattar gester, tal, tonläge, kroppsspråk och reaktioner (Young 1990). Stefan, en av ungdomarna som har intervjuats för studien, exemplifierar:... när jag går in någonstans, typ om det är någon hemmafest hos någon, så är det typ tre killar som röker på balkongen, så ska man gå ut och röka så är det bara svenskar. Så har dom halva ciggen kvar, då släcker dom och går in. Jag vet inte om dom undviker tjafs eller om dom är rädda eller om dom typ bara inte vill stå bredvid mig, jag fattar inte det. Det går inte att bevisa att Stefans tolkning av situationen är den riktiga, att det är hans och vännernas ursprung som leder till svenskarnas reaktion. När han spekulerar i huruvida de vill undvika tjafs eller om de bara vill hålla distansen refererar han indirekt till stereotypa föreställningar om invandrarkillar som kriminella, ohederliga och bråkiga. Om Stefan konfronterade de svenska killarna så skulle de förmodligen neka till anklagelserna. Skulle han berätta om händelsen för någon som inte har reflekterat kring liknande erfarenheter skulle han antagligen få höra att han inbillade sig eller var överkänslig och att det säkert fanns en annan förklaring till deras agerande. De intervjuade är ofta osäkra på om det de har utsatts för handlar om diskriminering eller rasism. Nu kommer det komma ut fel säger Merani innan han för- 13

siktigt beskriver en typisk situation av vardagsrasism. Den här problematiken gör att det ibland blir svårt att få fram specifika händelser då flertalet av upplevelserna inte har kategoriserats som en form av rasifierat förtryck. Edwin beskriver en situation där några kompisar på gymnasiet satt tillsammans i en av skolans lokaler. En började med en takt och så var det någon som fyllde på, så blev det så här att dom trummade. Då kom en lärare och sa till oss att det här är inget aphus. Jag vet inte om det var för att dom trummade eller för att alla var färgade, det vet jag inte, men alla tog det vad menar du? Är du rasist? Men jag vet inte om det var så hon menade. I exemplet ovan är det inte bevisföringen som sådan som är det viktiga, utan den uppbyggda referensramen mot vilken man prövar händelsen. Erfarenheten av att ha utsatts för liknande situationer tidigare och/eller vetskapen om hur andra med samma bakgrund eller utseende har utsatts för detsamma är tillräcklig för att väcka en känsla av obehag. Men jag är inte rasist En viktig komponent i svenskarnas självbild är att det finns en omfattande kulturell tolerans (jfr Essed 1991). Samtidigt är vi är alla aktörer och delaktiga i den verbala och icke-verbala kommunikation som bär upp vardagsrasismen. Men att tala om vardagsrasism har blivit kontroversiellt på grund av att många menar att man då skiftar fokus från strukturer till specifika händelser. Ett annat skäl till det motstånd som finns, mot detta perspektiv, är att det inte längre är de öppet uttalade rasisterna som utgör problemet utan den vanliga befolkningen som består av du, jag och alla andra. Denna beskrivning strider emot majoritetens upplevelse av sig själv som färgblind (jfr Morrison 1992). Mimi berättar om en diskussion hon hade om just färgblindhet med en kompis som är vit men har invandrarbakgrund. Mimi visar på den osäkerhet som hon känner inför färgblindhetsproblematiken eftersom hon själv alltid är medveten om sin färg i situationer där majoriteten utgörs av vita människor. Alltså, alltid när du ser mig, du kommer att se min färg. Du kan inte låta bli att se min färg. Hon var så arg, hon var så arg på mig. Du är så djävla dum, hur fan kan du... När jag ser dig ser jag dig som Mimi, som Mariam, som den du är. Jag ser inte att du är svart. 14

Hur mycket vi påverkar dom, det vet vi inte men det är klart att dom ser det. Vi hade en diskussion på engelskan, hon va sådär men jag ser det inte, jag ser det inte. Jag ser inte en färg när jag ser på dig. Så det kanske finns. Det kanske är så. För enskilda medlemmar av majoritetsbefolkningen kan framhävandet av den egna färgblindheten vara en strategi att distansera sig från situationer där människor upplever ett rasifierat förtryck. Genom att vara färgblind kan man omöjligt inse att man är medaktör i ett förtryck baserat på rasifiering. Det är jobbigt för svenskar också att bli kallade för rasister, säger Carl, en av de intervjuade ungdomarna. Vissa är inte ens rasister, dom kanske bara haft en kommentar. Det är samtidigt viktigt att inte belägga de enskilda aktörerna med skuld eftersom större delen av de handlingar som ungdomarna har utsatts för inte är baserade på illvilja utan ofta till och med välvilja. Däremot bör vi hålla dem, eller snarare oss själva, ansvariga för hur dessa handlingar påverkar dem som är utsatta (Young 1990). Det är först då som vi har möjlighet att förändra de strukturer som styr vårt handlande. Ungdomarnas egna begrepp för de flesta situationer som beskrivs i studien är smygrasism. Termen visar på den hemlighetsfullhet som fenomenet vardagsrasism inrymmer. Ofta handlar det om företeelser som de varken i barndomen eller vid tiden för intervjun har kunnat sätta fingret på utan beskriver som en känsla. Mimi, som citerades ovan, beskriver fenomenet. Det är inget konkret, det är bara nånting, det är en känsla. Men jag litar på min intuition. Jag tror att det är så. Det är det jag känner, man kanske omedvetet märker det på den andra människans kroppsspråk. En del händelser kan ses som bagatellartade men är knappast det för dem som dagligen utsätts. Varje upplevelse läggs till de tidigare, och förstärks därmed ytterligare. Den kumulativa processen ger så småningom upphov till medvetna eller omedvetna självbilder och strategier som påverkar individen. De oberättade berättelsernas historia Många ungdomar som har blivit tillfrågade om de skulle vilja ställa upp på en intervju har tackat ja till att börja med för att sedan dra sig ur eller inte dyka upp vid intervjutillfället. Det har också hänt vid ett tillfälle att en förfrågan har bemötts med irritation och ilska. I några fall kanske det handlar om att ungdomar, i sin aktivitetsfyllda värld, tenderar att bortprioritera forskare men det finns skäl att tro att det för många personer känns svårt att tala om rasism. Särskilt antas det gälla dem som 15

lever större delen av sitt liv inom majoritetssamhällets sfär och är ekonomiskt och emotionellt beroende av representanter för denna grupp, exempelvis därför att de är adopterade. Att öppet tala om upplevd rasism innebär att man bekräftar sin annorlundahet, vilket för många barn är en svår process (jfr Att se det som inte syns. Konsten att vara svart i Sverige. Sveriges Radio 2001). Överkänslighet eller dubbel medvetenhet? I materialet förekommer åtskilliga berättelser om att man anses vara överkänslig eller att man inte blir trodd när man försöker delge någon sina erfarenheter. I de fall där de intervjuade inte anser sig ha upplevt rasism kan man inte enbart dra slutsatsen att personen i fråga inte har utsatts för rasistisk behandling. Den generella kunskapen och medvetenheten om rasism varierar oerhört och så även toleransen vilket avspeglar sig i ungdomarnas erfarenhetsberättelser. För flertalet av ungdomarna blir intervjusituationen en början till reflektion över upplevelser i barndomen. När Sofia, en av de adopterade ungdomarna, får frågan varför hon valde att ställa upp på en intervju säger hon att det blir en tankeställare och att hon får möjlighet att gå igenom sitt liv. Aha-upplevelser är vanliga där man uttrycker att man inte tidigare har tänkt på de subtila uttrycken för rasifiering. I det sammanhanget blir intervjuaren viktig och det krävs av denne en förförståelse, gällande de sammanhang där vardagsrasism vanligtvis iscensätts, utan att styra den intervjuade. 16

Det stora språktestet Tiffanys pappa är kenyan och hon har vuxit upp med sin svenska mamma och sina äldre systrar. Hennes svenska ursprung har inte haft någon betydelse vad gäller lärarnas förväntningar på språkkunskaper. I första klass kom svenska 2-läraren in i klassen och kallade ut OSS, tänkte inte nämna namn men namnen var inte så svenska. Så dom kallade ut OSS jag, eritreaner, en pakistanier och någon från Mellanöstern. Men det roliga var att de som sedan gick svenska 2 var typ Josefin Svensson. Jag har aldrig haft problem med svenskan. På högstadiet var det många i min klass som hade extrasvenska och det var en kille från Mellanöstern. Det var typ sju i den klassen och resten var svenskar. Tiffany berättar hur de med utländska namn i årskurs ett fick genomgå språktest, men att de svenska eleverna som var i behov av särskilt stöd i svenska uppmärksammades under ordinarie undervisning av svenskläraren. Många elever tvingas också att bevisa sina svenskkunskaper på grund av ett avvikande utseende. I ettan när jag började så gick jag några lektioner i svenska. På A-kurs alltså. Så sa läraren till mig att du ska inte vara här, du ska vara där. Mitt emot. Men va fan är det för nåt? Svenska 2. Så jag liksom, men jag har ju G i svenska, alltså från nian. Då sa han, men vi tycker att du ska gå svenska 2. Så försökte jag med rektorn, han är inte svensk. Han förstod mig. För han sa bara, men gå kvar och kolla hur det går. Om det går dåligt kan du byta sen. Så gick jag kvar där och fick VG i svenska A. Och det var inte många som fick VG i svenska A. Föreställningen att barnen ska vara dåliga i svenska på grund av sitt ursprung blir tydlig när människor blir positivt överraskade över att de har ett så bra språk. Mimi berättar att många tror att hon är adopterad för att hon talar så bra svenska. Andra och adopterade råkar i sin tur ut för situationer där de får beröm för sina språkkunskaper. Anna berättar om ett sådant tillfälle. 17

Det var en gång på ett dop. Det var min kusins barn, hennes mans släkting då, han sa det inte [direkt] till mig men han sa dom där pratar jättebra svenska och är anpassade riktigt bra till det svenska klimatet. Då sa någon men dom är adopterade. Jaha ja, men det var väl bra att dom fick komma hit och slapp svälta. Anna berättar också att hon ofta får frågor från folk om hon kunde koreanska när hon kom till Sverige eller om hon har några minnen från hemlandet. Frågorna ställs även om hon redan har berättat att hon kom till Sverige när hon bara var tre månader gammal. Flera av de som bor i förorten känner sig osäkra i intervjusituationen och inleder med att betona att deras svenska inte är så bra trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Språket blir en symbol för svenskheten och tillhörigheten. Karim, född i Libanon, berättar om hur han som affärsbiträde anpassar sitt språk och hans kompis Habteab från Eritrea bekräftar. Karim: När någon [svensk] ska komma och köpa nåt i affären Tjena! [hurtigt], Så om det kommer en somalier eller nånting Kompis [vänskapligt]. Man ska få dom att trivas så att de kommer tillbaka. Habteab: Det är sant, det kallas falskhet. Man rättar sig efter personen man snackar med. Det är ingenting man går och tänker på. Det är en vana. Det Habteab kallar falskhet är snarare en vanligt förekommande strategi hos personer som har kunskap om hur man hanterar de arenor där svenskhet och det som betraktas som osvenskt möts. De som har kompetens och möjlighet lär sig omedvetet att anpassa sitt språk till situationen och de personer de möter. Det är också de som har förfinat denna kamelontliknande färdighet som har möjlighet att röra sig mellan de två sfärerna (jfr Funderburg 1994). 18

Spegel, spegel på väggen där... Att ha ett avvikande utseende i en grupp innebär att man blir märkbar rent visuellt. Kropp, hårkvalitet, ansiktsdrag och hudfärg utgör de fysiska kännetecken utifrån vilka rasifieringen sker (Grayson 1995). Mimi berättar om en bussfärd med klassen där läraren hade förvarnat chauffören om att det kom en hel skolklass. När bussdörrarna öppnades började eleverna kliva på bussen genom alla tre dörröppningarna. Plötsligt ropade chauffören till sig Mimi och klagade över att hon hade gått på bussen genom fel dörr. När hon frågar varför han bara sade åt henne svarade han att det var henne han hade sett. Mimi sade att det antagligen beror på att hon är svart varvid chauffören blir arg och menar att hon anklagar honom för att vara rasist. Hudfärgen är ett tema som ständigt kommer upp i intervjun med Harnet från Eritrea. Jag kommer ihåg på lågstadiet där man hade sådana där klassfester. Då var det några killar som inte ville dansa med mig på grund av att jag var svart. Men det kom fram senare. Liksom han sa nej, och han sa nej och så sa han ja till en annan tjej. Då frågade jag, varför vill du inte dansa med mig? Och han ville ju inte svara. Och jag frågade och frågade. Ja men du är ju svart, sa han. Det var ingen rolig dag. Det var liksom såna grejer. Jag var mer eller mindre medveten om det, men när det väl händer så blir man ändå väldigt kränkt. Det är dock inte alltid hudfärgen som upplevs som det främsta problemet under barndomen, utan snarare håret. Särskilt för tjejer blir håret en markör för kampen om att nå normalitet. Av alla de rasifierade dragen är det just håret som är lättast att manipulera till att bli mer likt det standardiserade skönhetsidealet (ibid). Det är inte en slump att modet idag för svarta kvinnor består av blonderade peruker eller löshår och svarta flickor frestas allt tidigare att på kemikalisk väg eller genom att ersätta det egna håret med löshår till att skapa frisyrer med rakt eller storlockigt hår som förebild. En svensk undersökning visar att svarta barn tidigt är medvetna om det vita europeiska skönhetsidealet medan svarthet är kopplat till fulhet (Sawyer, 2000). På frågan vilken docka av den svarta, den bruna och den vita som barnen skulle vilja vara svarade de svarta barnen att de ville vara den vita dockan. Dessa extremt tidiga tankegångar kan till stor del härröras till det etnocentriska utbudet av leksaker och annan visuell populärkultur (jfr Motsieloa 1999), exempelvis böcker och tv, men även genom möten med majoritetsbefolkningen. 19

Att ständigt bli föremål för andra människors intresse och kommentarer vad gäller det egna håret hör till vardagen för svarta barn. Gränserna för den personliga integriteten respekteras inte och det finns ett generellt antagande om att man har rätt att känna på hår som anses vara avvikande. Detta gäller framför allt vuxnas förhållningssätt gentemot mot barn men även den vuxna svarta befolkningen utsätts för samma gränsöverträdelser. Vissa frågar inte om lov innan de känner på håret, andra frågar men väntar inte på svaret. De som väljer att fläta håret får vänja sig vid ständig uppmärksamhet. Jag hade ju flätor väldigt mycket när jag var liten. Det var ju typ tio frågor om dan. Hur många flätor har du i håret, hur lång tid tar det? Sånt. Men det var väl snarare nånting dom inte visste, så dom ville ha reda på det. Det var mer ett intresse. Samtidigt roligt i början men väldigt irriterande i längden. Citatet visar på hur ständig positiv uppmärksamhet blir en del av den utsatthetsproblematik som ungdomarna ständigt står inför. Att efter att ha berättat för okända människor, att flätorna kan sitta i tre månader, få frågan om man tvättar håret kan tänkas vara en oskyldig förfrågan men kan uppfattas som om personen som frågar tror att man är orenlig. Var god tag plats Bussen är en klassiker utbrister en av ungdomarna i intervjun och faktum är att kollektivtrafiken utgör en arena där vardagsrasismen på en liten yta blir oerhört tydlig. En av de intervjuade ungdomarna berättar om hur ofta det händer, när han och tre eller fyra kompisar sätter sig längst bak på bussen och det sitter en pensionär framför, att han eller hon reser sig och sätter sig längre fram i bussen. Atta berättar. Jag och en kompis vi var inne i stan. Så vi kommer in då [på tunnelbanan]. En väldigt gammal dam satt där. Hon satt med väskan på stolen. Så kom jag och satte mig där och min kompis sa ursäkta skulle du kunna lyfta på väskan.vi trodde att hon skulle lyfta på väskan. Hon lyfte på väskan och gick iväg. Mitt inne i tåget. Och det var folk som satt där och jag bara va fan håller hon på med. Sådana där grejer tycker jag är onödiga.varför kan hon inte sitta? /.../ man ser på henne direkt, att hon inte gillar svartskallar, på hennes uttryck och sätt att 20

reagera när vi kom. Jag tänkte hon är gammal jag ska inte bry mig om vad hon gör. Det är hennes liv. /.../ Vad har vi gjort? Vi har inte gjort någonting varför kan hon inte sitta? /.../ Pensionärer kan va väldigt iskalla. Både tjejer och killar har upplevt samma känsla av distanstagande. Adiam i Uppsala berättar om sina erfarenheter från bussresor. Jag åker ju väldigt mycket buss. Det kan vara fullproppat på bussen, fullkomligt, men det är ändå tomt bredvid min plats. Och så ser man en kvinna som inte kan stå, hon har käpp, men ändå tvingar sig själv att stå. Det är verkligen så här, men herregud. För mig är det så här att varenda gång jag ställer mig upp, som man inte gör i Stockholm.Varenda gång man ställer sig upp för en äldre dam då, och bara var så god och sitt. Blicken du får av henne. Det är verkligen chockerande. Dom blir chockade. Och när man sitter i bussen så sätter sig en kvinna bredvid en, och så börjar man prata med henne. Och så märker hon att jag pratar svenska.vad konstigt liksom, kan man integreras verkligen? Wow! Intervjuare: Vad är det för samtalsämnen som brukar komma upp? Gud vad fin du är i håret. Hur många flätor har du? Hur lång tid tog det? Och Gud vad roligt, min dotter vill också se ut så där.alltså det är verkligen så. Det är ju framför allt håret då. För Adiam är det stockholmare som är respektlösa och inte reser sig för äldre människor på bussen, medan hon är medveten om att hennes utseende associeras till ett respektlöst beteende. Håret blir ett samtalsämne som hon helst vill undvika men tvingas anpassa sig till. Paradoxen i de situationer som ungdomarna hamnar i består av ett distanstagande från majoritetssamhällets sida, i form av att man undviker att sätta sig bredvid en person som ser allt för osvensk ut, till ett överskridande av den personliga integriteten där man tar i okända människors hår utan att ha fått tillåtelse till det. 21

Vi vet väl alla hur en snattare ser ut Materialet bekräftar att rasifiering, det vill säga att fokus läggs på utseendet, är det absolut primära i situationer där det går att urskilja vardagsrasism. En av de vanligaste situationerna som de allra flesta av de intervjuade har uppmärksammat är hur butiksbiträden följer efter dem för att kontrollera att de inte snattar. Det har hänt några gånger att folk har gått och kollat så där vad ska han göra nu. Jag kommer inte ihåg vilken affär vi var i, jag och mina kompisar, men alla vi var svartskallar.vi gick in i en affär. Då var det någon som gick och kollade runt hela tiden.vad ska dom göra. Och på sånt där kan jag reagera snabbt. Jag blir lätt sur för du känner inte mig, om jag ska gå in i en affär då har jag pengar för att köpa nånting. Atta i citatet ovan berättar om en annan händelse som visar på att det var hans ursprung som var orsaken till misstänksamma blickar. Jag skulle in på Åhléns en dag. Jag hade hip-hopkläder. Jag gick med två svenska killar. De gick före mig. Du vet det finns såna här vakter som kollar om man ska in till cd-skivaffären. Han kollade på mig uppifrån och ned när jag gick in i affären. Han kollade som om jag skulle råna hela affären för att jag klädde mig som hiphopare. Jag garvade jag tyckte det var roligt för att, ok jag ska in i en affär. Mina kompisar ba [till vakten] men vad kollar du för? Han ska in och köpa sig en skiva. Han har inte gjort någonting vad är det med dig?. En av de intervjuade har polskt ursprung och är blond och blåögd. Han berättar att han har märkt en markant skillnad då han ensam går in i en affär och de gånger då han är i sällskap med sina mörka kompisar. En av hans kompisar med arabiskt utseende som deltar i intervjun menar att han själv aldrig har råkat ut för rasism trots att han vet att många andra ständigt utsätts för det. Under samtalets gång, när den blonde kompisen berättar om sina iakttagelser, bekräftar han dock dennes berättelser och säger att han aldrig varit medveten om skillnaden. Den mörke killen har alltid bemötts på samma sätt medan den blonde killen har erfarit hur butikspersonal har ändrat attityd från att vara trevliga till att genom tonfall och blickar uttrycka köp och stick. Trots den blonde killens svårigheter att förmedla de mer subtila iakttagelserna innebar samtalet en första reflektion för den mörkhåriga vännen. Rasifi- 22

eringen blir tydlig i det här exemplet då de båda kamraterna har vuxit upp under liknande levnadsvillkor och att bägge har rötter i östeuropeiska länder men deras skilda utseenden innebär att de bemöts olika. I exemplet ovan kan man se den komplexitet som rasism och kanske särskilt vardagsrasism kännetecknas av. Att ha ett utländskt utseende, namn och en stigmatiserad religiös övertygelse innebär inte nödvändigtvis att man kan upptäcka och avtäcka de händelser som man utsätts för i vardagen. En så vardaglig företeelse som att gå in i en affär leder till att många barn under uppväxttiden lär sig att medvetet eller omedvetet bete sig på ett så riskfritt sätt som möjligt. Dessa strategier kan exempelvis vara att undvika att plocka med varor, ständigt hålla händerna synliga eller bestämma sig för vad man vill köpa redan innan man går in i affären. Harnet berättar om hur hon som liten blev utkastad ur en godisaffär. Hon blev anklagad för att ha plockat på sig något när hon med godispåsen i ena handen stoppat ner den andra handen i fickan för att ta upp sina pengar. Föreställningar om invandrares oärlighet och kriminella läggning utgör ett stort problem redan i barndomen. Nima, vars pappa är togoles, har vuxit upp med sin svenska mamma. Hon berättar om en händelse i en affär i en svensk småstad när hon var i trettonårsåldern. Jag var inne i en liten affär och hon [butiksbiträdet] gick efter mig och kollade hur mycket som helst. Jag skulle köpa en deodorant. Så stod jag och kolla på olika, alltså jag hade ju inte öppnat dom eller nåt. Ursäkta man får inte öppna deodoranten och spruta här inne. Jag ba nä jag hade inte tänkt att göra det heller. Jag tänkte köpa den. Du jag vet nog hur ni håller på, jag vet hur dom där människorna håller på. Jag har sett förut, såna där utlänningar som tar grejer i affären och sprutar på sig när de är här inne. Och jag gick därifrån. Edwin säger att han brukar känna sig skyldig när han går i affärer fastän han inte har stulit något. Tiffany berättar att bland det värsta hon vet är att gå ut ur en mataffär utan att ha köpt någonting särskilt när de är flera kompisar i grupp. Tiffany uppmärksammar ständigt subtila uttryck som hon själv tycker är småsaker många gånger. När hon står i kön i affären för att betala lägger hon märke till att andra kunder får pengarna direkt i handen medan kassabiträdena ofta lägger hennes pengar på disken. Hon skrattar under det att hon berättar men förtydligar att om man skulle föra statistik så skulle det tydligt framgå att det hon säger verkligen är sant. 23

Sexualisering av barn Exotisering och sexualisering är två fenomen som har ett tydligt samband och som samverkar med rasifiering. Anna som är adopterad från Korea berättar hur hon ständigt tvingas förhålla sig till den sexualiserade bilden av unga kvinnor från Sydostasien. Hon menar att hennes mer diskreta klädval gör att hon slipper den negativa uppmärksamhet som andra kvinnor med mer utmanande klädsel utsätts för. Den, i majoritetsbefolkningens ögon, stereotypa bilden av den asiatiska kvinnan beskriver hon i termer av den lättfotade thaihoran eller filippinerludret. Själv upplever hon att hon ses som otänkbar av svenska killar. När Anna som barn lekte ryska posten var hon tjejen som aldrig fick pussa någon och hon tycker att det är konstigt att hon senare blev populär och fick chans på en av de snyggaste killarna i klassen. Harnet, från Eritrea, berättar om hur hon upplevt denna sexualisering, i ögonen på äldre oftast fulla svenska män, redan från fjorton års ålder. /.../ så kan det komma gamla gubbar: åh, du är så vacker och snygg och exotisk. Och var kommer du ifrån? Ni där borta, ni är så duktiga. Alltså det är sexuella begrepp också som kommer in. Ni måste vara så duktiga i sängen och när det gäller dansmässigt att ni kan vicka på era rumpor. Jag var femton år och kopplade nog inte direkt att dom blev extra intresserade för att man kommer, eller ser ut att komma, någon annanstans ifrån utseendemässigt. Och det fascinerar dom. 24

Föreställningar om dom där barnen Monir bor i Stockholmsförorten Fittja och berättar om en episod från årskurs sex då han hamnade i en verbal konflikt med gymnastikläraren och fick höra att han borde åka tillbaka till landet där han föddes. Att vuxna i skolan använder sig av rasistiska uttalanden bekräftas av Carl. Det finns ju lärare som, vad ska man säga, som är smygrasister. Dom går inte ut på stan och skriker men när det kommer till att bedöma och sånt där kan dom vara väldigt kritiska. Och kommer det en konversation där det går lite över, där man borde bli arg på varandra, då ibland kommer det ord som han inte vill säga men dom kommer ut för att han inte kan hålla det inne. Carl som citeras ovan menar att det inte spelar någon roll hur man beter sig inför dessa lärare för om man beter sig som en snäll gosse så ses det bara som ett spel för att få bra betyg. Ibrahim, från Kungsängen, berättar att elever med utländsk bakgrund inte får svara lika ofta som svenska elever när de räcker upp handen. Han berättar också om hur en kompis till honom, som är mycket duktig i skolan men alltid får G eller G- på proven, beslutade sig för att lämna in ett prov utan att skriva sitt namn. På det provet fick hon MVG. När läraren frågade vems prov det var ville han inte tro att det var hennes. Från materialet går det att dra slutsatsen att det pågår en ständig individualisering av barn ur majoritetsbefolkningen medan ungdomarna som har intervjuats i den här studien tillskrivs en kollektiv identitet. Ett exempel på kollektivisering är benämningen av en grupp tjejkompisar i Uppsala som den afrikanska gruppen. Ju fler personer som befinner sig på samma plats desto mer hotfulla eller problematiska anses de vara. Ungdomarna själva upplever däremot att de blir stärkta av att umgås med kamrater som har förståelse för dem genom att ha upplevt liknande situationer. Vem kan vara terrorist? Amon är en öppet praktiserande muslimsk kille och han berättar hur han först nu på gymnasiet har fått en religionslärare som visar på den negativa bild som förmedlas av araber och muslimer, i böcker och i media, där muslimer ständigt associeras till vapen och demonstrationer. Hans skolgång på Tensta gymnasium i Stockholm upplever han som positiv ur ett muslimskt perspektiv, då man har tillgång till böne- 25

rum och dessutom får förståelse från skolpersonalen för att kunna praktisera islam. Trots att han endast har varit muslim i två år så känner han att islamofobin har ökat markant i och med attentaten mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 september 2001. Skolans hantering av religiösa och kulturella traditioner beror på elevgruppens sammansättning. På vissa skolor har man avsatt ett bönerum för muslimer och man har förståelse för fredagsbönen då muslimska elever har rätt att gå ifrån undervisningen. På andra skolor misstänkliggörs de elever som ber om att få ta del av fredagsbönen. En muslimsk kille från Libanon, Karim, menar att historieundervisningen syftar till att romantisera vissa historiska skeenden, som vikingarnas erövringar och korsfararnas expansion, för att på så sätt smutskasta den andra sidan. Själv har han ett intresse för böcker och har läst den andra sidans version av historien och menar att många svenskar är alltför trångsynta för att se den makt som ligger i en eurocentrisk vinkling av historiska händelser. Utseende och religion blandas ofta ihop berättar intervjupersonerna. Det märks tydligt när det gäller islam där personer med arabiskt utseende och ursprung kan stämplas som muslimska fundamentalister. Afrikaner från regionerna söder om Sahara, förväntas däremot inte vara muslimer utan besitter andra fysiska kvaliteter. De anses vara musikaliska, atletiska och sexualiseras tidigt medan flickor från Mellanöstern blir till offer för manligt förtryck. Enligt Karim har det blivit ett relativt vanligt fenomen att muslimska ungdomar undanhåller sin religiösa övertygelse, de senaste åren, då bilden av dem har blivit allt mer negativ. Baksi kom till Sverige från Kurdistan som flykting i fyraårsåldern. Han berättar om hur geografiläraren efter terrordåden poängterade att man nu måste vara särskilt försiktig vad gäller muslimer. Det var första lektionen på morgonen och det hade ingenting med ämnet att göra utan förmedlades helt utanför sitt sammanhang. Det var någonting som bara kom ut, säger Baksi och berättar att läraren snabbt insåg sitt misstag. Han vände sig till honom, trots att han inte är troende muslim, och sade Förlåt Baksi. Karim berättar om hur elfte september blivit en tydlig referenspunkt i människors förhållningssätt gentemot muslimer. Han blev visiterad otaliga gånger på flygplatser när han skulle resa. Karim berättar också om en person som kom fram till honom och sa Det är 11 september i morgon. Kom ihåg jag är inte rasist. Personer med arabiskt utseende associeras till hotfulla ideologier där kvinnoförtryck och fundamentalism tros stå i fokus. Intervjuerna visar att dessa föreställningar även drabbar minderåriga. Det är inte bara muslimer som tar illa vid sig av fördomsfulla åsikter om islam. Tiffany berättar hur hon upplever talet om muslimer. Om någon säger något och jag vill uttrycka mina åsikter så blir det som varför pratar du? Du är ju inte muslim. /.../ Även om det inte är riktat till mig personligen, men pratar ni så här om dom här, för det första är det fel i mitt tycke men ni får tycka vad fan ni vill, men pratar ni så om dom så pratar ni fan likadant om mig. 26

Intervjustudien visar flera exempel hur vuxna såväl som barn med arabiskt utseende förknippas med värderingar som oundvikligen anses leda till kvinnoförtryck och brist på medmänsklighet. Svarta vuxna och barn reduceras däremot till sin kropp. Förutom dessa reduceringar tvingas barnen även att förhålla sig till den generella bilden av invandrarbarnet som ohyfsad, kriminell, högljudd och opålitlig. Tiffany som inte äter kött berättar hur hon ständigt erbjuds muslimmat som man kallar det när hon frågar efter den vegetariska rätten i skolbespisningen. Det är inte enbart mattanterna som antar att hon är muslim och när hon påpekar att hon inte är det så händer det att de ber om ursäkt som om de skulle ha utsatt henne för en kränkning. Merani, som har rötter i Armenien och Grekland, beskriver också de förutfattade meningar om islam som muslimska barn och ungdomar tvingas förhålla sig till oavsett om de är muslimer eller inte. Folk frågar alltid typ, var kommer du ifrån? Så säger man Grekland. Då säger dom okej, då är man kristen. Men om jag säger att jag är turk, till exempel, då blir man avslöjad direkt. Dom fattar var man kommer ifrån, man har ju det där i blodet från början. Negerincidenter Media och skola är informationskällor som ungdomarna kommer i kontakt med dagligen. För barn i stigmatiserade förorter utgör de institutioner genom vilka de upprätthåller kontakten med majoritetssamhället (Puuronen, 2002). De flesta barn har dessutom gått på dagis och sett barnprogram på tv och haft tillgång till barnböcker och serietidningar sedan småbarnsåldern. Tiffany berättar att hennes svenska mamma har varit noggrann med att förse sina barn med positiva gestaltningar av svarta genom bland annat barnböcker och dockor. Hon tror att det har bidragit till den självkänsla som hon upplever att hon alltid har haft. Skolan är en institution vars effekter förväntas visa sig i elevens vuxna liv. Förutsättningen för ett fungerande skolsystem är att alla behandlas lika och att elevernas egenvärde lyfts fram. I skollagen kan man läsa att respekt för demokratin och alla människors lika värde är grundläggande värderingar som ska genomsyra all verksamhet i skolan (kapitel 1, 2, 9). Det uttrycks även att var och en som verkar inom skolan aktivt ska arbeta mot alla former av kränkande behandling såsom mobbing och rasistiska beteenden (Lärarförbundet, 2000-10). I läroplanen (LPO 1994) kan man läsa att Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för mobbing. Tendenser till trakasserier ska aktivt bekämpas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Vidare informeras läsaren om att omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten. Trots att skolan som institution ska förhålla sig till skollagen 27

och läroplanen vittnar ungdomarnas upplevelser om det motsatta. Många berättelser handlar om utsatthet, där även läraren utgör en källa till förtryck. Av de ungdomar som identifierar sig som svarta förekommer historier om lärare som använder sig av begreppet neger i undervisningen när man refererar till svarta människor. Tiffany berättar hur en kamrat till henne uttryckte sitt ogillande över att ordet neger användes i de instuderingsfrågor som hade delats ut av läraren. Hon möttes av en lång förklaring där läraren påstod det inte fanns något som helst problem med att säga neger och hänvisade till uppslagsböcker. Dessutom menade hon att eleven skulle vara stolt över att vara neger. Här utgår läraren från sin personliga uppfattning av ordet neger utan att ta hänsyn till de känslor ordet väcker hos mottagaren. Att bemöta lärarens okunskap med kunskap och öppen diskussion, vilket förespråkas av Läroplanen, var i detta fall ingen lyckad strategi. Mimi berättar hur hennes lärare inför klassen kallade sig en vit neger varvid han refererade till sin barndom som han tillbringade i Afrika. Med tanke på lärarens uppväxtvillkor ansåg hennes klasskamrater att hon var överkänslig eftersom han trots allt borde veta vad som är legitimt att säga då han vuxit upp i Afrika. Själv är Mimi född och uppvuxen i Sverige. Läraren i det här fallet väljer mer eller mindre skämtsamt, ur sitt eget perspektiv, att kalla sig för neger medan den svarta eleven, och i sin förlängning alla svarta människor, tillskrivs denna stigmatiserade benämning. Edwin, vars morfar är svart sydafrikan, minns hur en lärare på skolan tog upp benämningen kaffer, ett mycket grovt skällsord som används mot svarta i Sydafrika. Läraren menade att det var helt i sin ordning att använda begreppet. När Edwin tog upp lärarens påstående med sin morfar, som personligen har upplevt apartheidregimen, blev han mycket upprörd och berättade för sitt barnbarn att det är det värsta man kan säga till en svart sydafrikan. Exemplen ovan visar att skollagens lagtext, om att alla som verkar inom skolan aktivt ska motverka alla former av kränkande behandling, i praktiken tycks utgå från hur de som har tolkningsföreträde upplever situationen. Tiffany menar att lärare generellt går i försvarsställning när de försöker diskutera språkbruket i undervisningen, särskilt om de är flera elever som tillsammans protesterar. Många äldre lärare tenderar dessutom att värna om sin auktoritet gentemot ungdomarna, menar hon. Adiam, som har rötter i Afrika, berättar hur man i historieundervisningen hoppade över hela den afrikanska kontinenten och när hon påpekade detta, och andra eurocentriska antaganden, så upplevde man henne som stökig och högljudd. Harnet berättar om hur hon hamnade i fokus på historielektionerna om Afrika i sjunde klass. Jag kommer ihåg att vi kom in på Afrika, och han [läraren] pratade om Afrika som ett land, och inte en kontinent. Och så kom han fram till mig men var kommer du ifrån? Jag sa att jag kommer ifrån Eritrea. Och så 28

skulle jag få berätta om min kultur och Eritrea i allmänhet. Det var väl små kommentarer som jag inte heller kanske uppfattade då men uppfattade senare. Att han kunde liksom ställa alla frågor till mig, att jag skulle veta allt om Afrika för att det var mitt land. Men mitt land är Eritrea, det är inte liksom Nigeria eller Kenya eller Moçambique. Så för mig blev det såhär att jag kan inget mer, och då kände jag mig dum för att jag kanske skulle ha vetat mer. Tiffany går i en gymnasieklass där det finns andra svarta elever och hon märker att det förväntas att alla svarta ska ha samma åsikt vad gäller svart historia eller rasism. Hon märker också att de andra vita eleverna blir osäkra när de själva ska säga någonting som berör svarta människor och att de då försiktigt tittar på henne. Rädslan upplever hon som ett stort problem. När läraren uttrycker sig med begrepp som exempelvis svarttaxi eller svartjobb väljer hon själv att säga illegal taxi och betala under bordet. Hon har uppmärksammat att hennes ordval resulterar i att andra inte vågar säga ordet svart. Det är synd tycker jag för då har man inte nått fram. Det är bättre att föra en dialog och inte komma överens, men åtminstone höra varandra istället för att bara böja sig för att man är rädd. Hon är också mycket kritisk till undervisningsmaterialet som hon många gånger anser vara obrukbart. Varje gång hon får en ny historiebok bläddrar hon till avsnitten om slavhandeln och Columbus för att se vad författarna har skrivit. Hon låter sig inte nedslås av de felaktiga beskrivningarna utan använder sig istället av dem för att ta upp den eurocentriska tolkningen av historiska händelser. Hon menar att hon efter diskussionerna i klassrummet kan vara sur i tre veckor men att det ändå ger henne en känsla av att hon bidragit till någonting positivt. 29

Bland rassar och nassar Även om ungdomarna i studien upplever att det är den smygande intoleransen som påverkar dem mest i vardagen, så har många också haft direkta konfrontationer med rasister och nynazister. Carlos och Mimi berättar om två tidiga möten med rasister. Carlos minns en händelse då han var ute med sin mamma. Jag kommer ihåg vid en kiosk en gång, så var det två äldre män som började skrika skällsord. Det var strax efter min pappa dog, så jag var runt åtta. Och min mamma kunde inte så bra svenska, hon förstod inte vad de sa. Jag förstod va de sa, men vad skulle jag göra? /.../ jag kände mig hjälplös. Jag ville försvara min mamma men jag kunde inte göra speciellt mycket. Mimi berättar om hur hon i sjuårsåldern råkade ut för några killar, som hon tror kan ha varit runt tjugo, som skrek åk hem, åk hem till henne. Hon var trots sin ålder medveten om vad de menade men svarade dem att hon var på väg hem till sitt hus. När barnen växer upp blir konfrontationerna med rasister allt mer våldsamma, framför allt för pojkarna. Så här berättar Edwin. Ja, jag har blivit jagad några gånger. I en park här i närheten [på Söder i Stockholm]. Jag har gått igenom den några gånger så har det suttit nån där och druckit, så börjar dom skrika och kasta stenar /.../. En gång så blev jag träffad i huvudet det var inget allvarligt. Nån gång [i sällskap med några kamrater] såg jag en kille gå på andra sidan gatan, ja en rasist, då började man skrika och sådär djävla rasist sen typ när jag gick nån vecka efter [ensam] så kände han tydligen igen mig. Att inte känna rädsla utan snarare obehag är ett återkommande tema i intervjuerna. Tiffany har vuxit upp på en gård där det bodde en nynazist och hon upplever det som om han var rädd för henne när han inte var i sällskap med sina vänner. Hon berättar att när hon är ute med sina svenska vänner så blir de räddast när det kommer nynazister gående på andra sidan gatan. Hon vet att hon kan bli fysiskt skadad eller till och med ihjälslagen av en nazist, men vet åtminstone vad de har för åsik- 31

ter. Hon hyser större misstro mot dem som hyser rasistiska åsikter men inte vågar stå för dem. De kan såra henne emotionellt på ett sätt som inte nynazister och skinheads gör. Mimi beskriver tvåbarnspappan med radhus och Volvo som den farligaste smygrasisten. En adopterad tjej från Korea berättar om sin rädsla för fulla svenskar. En av dom saker jag är rädd för är fyllisar. Dom som är fulla. Det spelar ingen roll vilken ålder dom är för dom ger sig ofta på dom som inte ser svenska ut. Jag kan börja gråta om det är en fullgubbe nära. Ett exempel, vi satt på Stockholms tunnelbana [på perrongen], på blå linjen, och det är fullt med invandrare där. Och så sitter några som är från Östasien, och så kommer två gubbar, eller medelålders män, och dom är jättefulla och dom skriker, och skriker, och skriker åt varandra liksom, öööh!. Och så ger dom sig på dom där tjejerna som sitter där, och skriker hörru ditt lilla filippinerluder, här ska inte du sitta, du ska åka hem, och så där. Och dom sitter kvar liksom, varför ska vi flytta på oss säger dom. Och så kommer tunnelbanan och jag skulle gå på. Och då så sätter sig dom där tjejerna nästan bredvid oss. Och så kommer dom där fullgubbarna på precis efter och så börjar de skrika åt dom och kalla dom fula saker. Och då blev jag så himla rädd för att dom skulle ge sig på mig. För adopterade kan situationen te sig än mer hotfull då de oftast inte har en umgängeskrets bestående av personer som upplevt liknande situationer. Anna, som citeras ovan, valde att gå av tunnelbanan. Hon hade svårare att säga ifrån än de andra östasiatiska tjejerna som inte var adopterade. Anna har varit med om en annan situation, när hon gick i nionde klass, då hennes kamrat utsatte henne för nynazister. Kompisen hade en pojkvän i Gävle och de åkte tillsammans dit för att hälsa på honom. När de kom fram till killens hem vägrade han att släppa in dem utan skickade ett sms till kompisen där det stod Ta din guling till kompis och be henne paddla hem på sin flotte till Riskina där hon hör hemma. Anna blev mycket illa berörd men kompisen tog med henne till pojkvännens kompis som även han var rasist. Där blev hon lämnad ensam en stund tillsammans med två nynazistiska killar som hade dekorerat väggen med svenska flaggan och spelade vit maktmusik på stereon. 32

När hon kommenterade för sin vän att hon kände ett enormt obehag inför hela situationen fick hon till svar att det inte var någon fara och att det enda speciella med dem är att de inte gillar blattar. Kompisen reflekterade inte över sammanhanget de befann sig i och verkade inte heller medveten om den kränkning som Anna utsatts för. Sofia som är adopterad från Mellanöstern, och ofta passerar som vit, berättar hur hon länge har umgåtts med rasister. Två killar, som från början inte visste att hon var adopterad, blev dessutom kära i henne och hon inledde ett förhållande med den ena av dem. Den andra killen blev upprörd över förhållandet och började kalla henne för judedjävel. När förhållandet tog slut fick hon återigen kontakt med honom. Sofia tycker själv att killarna är osäkra och att de inte riktigt reflekterar när de pratar om att gå ut och spöa svartskallar samtidigt som de umgås med henne. Sofia berättar också att hennes föräldrar tycker att hon är lite rasistisk eftersom hon anser att man inte ska släppa in vem som helst i landet. Hon grundar sitt uttalande på de erfarenheter hon har gjort på gymnasieskolan där killar med utländsk bakgrund tycker att hon har fel umgängeskrets, det vill säga vita svenskar, och klär sig för utmanande. Några killar brukar dessutom dra in henne på toaletten och skrika åt henne för att hon inte vill ha sex med dem. Att Anna och Sofia har totalt skilda erfarenheter av den öppet uttalade rasismen kan förklaras utifrån rasifiering där Annas asiatiska utseende blir en tydlig markör för kategorisering medan Sofia kan passera. Däremot förefaller det som om Sofias identifikation som vit utgör ett problem i kontakten med en del tjejer och killar med utländsk bakgrund. Det går inte enbart att förklara skillnaden mellan dessa två ståndpunkter utifrån rasifiering, då det även handlar om uppväxtvillkor, föräldrars inställning och en rad andra sociala fenomen, men det går inte att bortse från att den sociala kategoriseringen utifrån rasifieringen av de två tjejerna har stor betydelse. När tjuv och polis blir verklighet Tjuv och polis är för majoriteten av alla svenska barn en rolig och uppskattad lek men för många unga killar blir det snart en verklighet att bli tagen av polisen. Carl, som är uppvuxen i stockholmsförorten Husby men har gått grundskolan i stan, beskriver skillnaden mellan att växa upp i innerstan och en stigmatiserad förort. Han menar att svenska ungdomar kan bli tagna av polisen och lämnade hemma för att de har druckit för mycket medan det för honom själv och hans kompisar räcker med att någon i närheten har blivit rånad och att de råkar befinna sig i området. Vissa gånger får man smäll för någonting man inte har gjort. Polisen tar dig och stoppar in dig i bilen och frågar vad gjorde du här?. Ingenting jag satt ute.ska man berätta för dom [svenska ungdomar], dom skrattar och blir chockade, dom tror inte att det här kan hända, för det händer ju inte. Det händer ju inte för dom därborta liksom. 33

Det är inte enbart i konfrontationer med ideologiskt övertygade rasister som barn faller offer för våld eller hot om våld. De flesta av killarna som deltar i studien berättar om hur de har blivit stoppade och visiterade av polisen utan att de har förstått varför. I en intervjustudie som denna står dock ungdomarnas ord mot polisens och det finns ingen möjlighet att verifiera riktigheten i polishistorierna. En av ungdomarna berättar om en händelse för några år sedan då polisen tog hans mobiltelefon och stängde av den. Polismannen antog att han hade stulit den och menade att han inte skulle kunna pinkoden för att öppna telefonen igen. I gruppen av ungdomar var det endast de med utländskt påbrå som fick bevisa att det var deras telefoner. I materialet kan man tydligt se att poliser behandlar personer med svenskt och osvenskt utseende olika. I en situation när polisen ingriper släpps, enligt ungdomarna, ofta de med helsvenskt påbrå först och får dessutom ett mjukare bemötande än de med icke-västerländsk bakgrund som ofta får höra rasistiska uttalanden. En kille berättar om när han och två andra killar blev stoppade av polisen. De släppte den vita killen medan den intervjuade och en annan svart kille blev kvarhållna. Han har varit med om situationer där poliser med utländsk bakgrund har betett sig minst lika illa som sina kollegor. En av de intervjuade, som bor i en stockholmsförort, kritiserar starkt polisens förfarande. Vissa poliser kan vara skitsnälla.vissa, dom kör ut dig på Gärdet och slår sönder dig och sen hör man det där, Djävla svartskalle, du kom till vårt land för att ta våra tjejer, ta våra jobb, ta våra bostäder. Åk hem till ditt krigsdrabbade land. Där har du själva orsaken, vi är krigsdrabbade, det är därför vi bor här. /.../ Jag har blivit utkörd till Gärdet, dom släppte av mig i skogen sen kör dom därifrån. Flera gånger. För vaddå. Jo för att det är bråk. Det är klart det är bråk men liksom att de kör ut mig till Gärdet klockan tre på natten när man inte har några pengar. Och på vintern är det kallt. /.../ Dom kör ut dig och släpper av dig och säger försök att ta dig hem med din svenska. Killen i citatet ovan menar att man mognar snabbare när man får åka polisbil redan i fyran till sexan. Det är inte säkert att man blir trodd hemma, menar han, då föräldrarna som kanske har flytt från fascistiska regimer gärna vill tro det bästa om Sverige. Även i skolan upplever han att lärare pekar ut vissa klasser och personer när något har hänt. Han berättar om hur han som liten blev förhörd på polisstationen när en ruta hade krossats på skolan då han och några andra elever genast blev misstänkta. Han säger att man blir en annan person när man inser att alla människor inte vill en väl. 34

En kille, som bor i innerstan, hävdar att det var värre när han tidigare bodde i förorten och åkte med sina kompisar till stan. De blev filmade och fick ofta uppge sina personnummer för poliser. Monir som bor i Fittja berättar om att de strategiskt delar upp sig två och två eller tre och tre om de är flera kompisar som ska åka in till stan. På så sätt upplever han att de slipper negativ uppmärksamhet från omgivningen. Killarnas berättelser om erfarenheter av polisen i unga år är genomgående mycket grova. En kille i Uppsala berättar hur hans kompisar, när de var sexton, sjutton år arresterats misstänkta för att ha stulit en plånbok av en alkoholist. Under förhöret blev de slagna med batonger. En polisman sa till den ena killen att om han satt ner skulle han bli slagen, varvid den andra polisen sade att om han stod upp så skulle han bli slagen. I brist på bevis släpptes ungdomarna som inte tyckte att det var någon idé att anmäla poliserna. En av de intervjuade har personliga erfarenheter från häktet. Han visar på upplevelsen av maktlöshet i förhållande till dem som förväntas upprätthålla lag och ordning. Om man sitter i häktet dom retar en, dom driver med dig. Hur känns det att sitta i en bur, hur känns det att vara tillbaka i hemlandet, var det så här du upplevde ditt land och såna här saker. Man blir arg men kan inte göra nånting, dom kan säga vad dom vill.två, tre på natten, vem är där utom personerna som jobbar? Då säger dom vad dom vill. Dom kan gå in, dom kan slå dig.vad ska du säga när du kommer ut? Jo, Dom slog mig, dom svor åt mig, dom sa en massa saker till mig. Vad gjorde du? Varför satt du i häktet över huvud taget? Det har inte med saken att göra. Jo det har med saken att göra. Det känns som man inte kan påverka systemet, men systemet påverkar dig. 35

Reaktioner och strategier Barn tycks ofta vara omedvetna om den rasism de utsätts för. De som förmedlar berättelser från småbarnstiden och den tidiga skolåldern har ofta varit med om händelser som har väckt obehag hos dem men analysen av varför man känner sig kränkt sker ofta långt senare, när personen har nått tonåren. Artonåriga Harnet berättar: När någon kallade mig neger, till exempel, när jag var åtta nio år gammal. Jag visste ju inte vad det betydde, men jag reagerade väldigt hårt. Det var liksom skrika och tjura, men jag fattade inte varför. Men jag visste att det var nåt fel /.../. Sen på senare år fick jag ju veta. De ungdomar som berättar om att de tidigt var medvetna om rasism har antingen medvetandegjorts inom den egna familjen eller genom jämnåriga kompisars äldre syskon. Harnets äldre bror utgjorde en sådan frontsoldat inte enbart vad gäller henne själv och hennes tvillingsyster utan även för hennes vänner. När hon kom hem gråtande och berättade om vad hon varit med om tolkade han in rasistiska övertoner utifrån sina egna erfarenheter. Själv berättar Harnet att hon inte ville tro att det var hennes hudfärg som var orsaken utan tänkte att det måste vara nånting annat. Adiam blev tidigt uppmärksammad om förekomsten av rasism genom en kamrats äldre syskon och föräldrar. Som exempel kan nämnas att Adiam och hennes svarta vänner redan på mellanstadiet kritiserade lärares användande av ordet negress. Adiam minns också att hon tyckte mycket om att titta på amerikanska slavfilmer. Vi var mycket för kommentarer. /.../ Vi nötte till och med ut det där och vi använde det på fel sätt.vi kände inte till någon känd konstnär som var svart.vi gjorde ju inte det. Men vi kan inte rita sa vi, vi kan inte måla. Nej men vadå, vi är svarta, säg en enda svart konstnär. Det är väl inte så konstigt att vi inte kan. Och vi sa det med humor och sarkasm. Samtidigt som det var lite av en strategisk och medveten lek med stereotypa föreställningar om svarta så var det också ett anammande av tanken att det med svarthet följer en rad biologiskt överförbara talanger och brister. Nu i efterhand kan Adiam se att deras strategiska förhållningssätt knappast gagnade dem. I många fall har de intervjuade inte alls reflekterat över förekomsten av vardagsrasism utan talar endast om situationer där uttalade rasister har begått fysiska eller 37

mentala övergrepp. Rasism anses vara något som andra råkar ut för och man menar att man själv har varit förskonad. Att inte reflektera över rasism betyder inte att ungdomarna mår bättre än de som känner sig utsatta för ett rasifierat förtryck dagligen. I en tidigare intervju med en ung man i 25-årsåldern uttrycks medvetenheten om rasism som en positiv upplevelse. Om man innan kanske har problem med sig själv så fick man [nu] problem med rasismen. Man fick problem med det som är emot en, det är en positiv kick. Citatet ovan är taget från en tidigare studie om den under tidiga 1990-talets svarta populärkulturens betydelse för identitetsbygget hos svarta ungdomar i Stockholm (Motsieloa, 1999). Orden från den unge mannen beskriver den politiska rapmusiken och litteraturens betydelse i hans liv. Inspirerad av populärkulturen bearbetade han den inre känslan av att inte duga och omvandlade den till en strategisk förståelse av de osynliga strukturer och handlingar som upprätthålles genom en ständigt pågående rasifiering. Upptäckten av rasism gav honom en positiv känsla och en medvetenhet om att han inte var ensam. För att klara av att bemöta de subtila uttrycken för rasism krävs ett omgivande nätverk som kan ge stöd och förståelse för vad man upplever (Catomeris, 1998). För de flesta utgörs detta nätverk av andra personer som delar utsattheten men för adopterade och andra personer som har vuxit upp bland vita svenskar ersätts detta nätverk av representanter för majoritetsbefolkningen. Av dessa barn krävs en större förmåga till reflektion för att se de subtila uttryck inom vilka vardagsrasismen gestaltas. Antingen bryts du ner eller så blir du starkare säger Adiam angående den mobbing hon utsattes för under skoltiden av några äldre elever på skolan och det är ett tema som återkommer i intervjuerna. Vissa är rädda för att nedslås om de reflekterar allt för mycket kring rasism, andra menar att de aldrig skulle försvagas på grund av sin utsatthet och vägrar se sig som offer. Bristen på förståelse utgör ett stort problem för ungdomarna i denna studie. Ofta när en person bemöter vad man upplever vara ett förtryck så uppmanas man att inte bry sig om det och en del menar att rasism alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Jag menar rasism och sånt finns överallt, men vissa gånger kan man ta det med en klackspark.vissa gånger måste man ta det mer seriöst. /.../ man ska ta det seriöst och börja tänka efter hur man ska bemöta nästa person som kommer och säger samma sak till dig. Jag tycker att folk runt omkring en, dom tycker att man överdriver eller att man är för känslig eller att man ska titta åt andra hållet. Jag tittar åt andra hållet, det händer samma sak. Åt vilket håll ska jag titta? 38

Rasism finns också mellan olika invandrargrupper i samhället, vilket även avspeglar sig hos ungdomarna i studien. Dessa konflikter påverkar barnen negativt men får inte samma sociala, materiella och ekonomiska konsekvenser. Ju större gapet är mellan olika grupper i rasifieringshierarkin desto större konsekvenser får rasistiskt färgade handlingar. I citatet nedan sammanfattar Harnet de intervjuades tankar kring barns utsatthet för rasism i Sverige. Så där allmänt kommer jag lätt undan när det gäller rasism konstigt nog. Sen är det väl olika hur du ser komma undan och komma undan.var jag inte medveten om det så vet jag inte vad jag har gått igenom, om man säger så. Jag har haft det bra för att komma från landet. Frågar du brorsan får du en helt annan grej. För att kunna bekämpa rasism gentemot barn i Sverige krävs det att vi alla håller oss ansvariga för de ekonomiska, materiella och sociala konsekvenser som rasifiering leder till. Vi måste också medvetandegöra oss själva om att vi alla är aktörer i denna process. Så länge vi inte reflekterar kring de normer som är rådande i det svenska samhället utan ser dem som neutrala aspekter av sunt förnuft så kommer vi inte kunna lösa problemet med rasism. 39

Källförteckning Arai, M., Regner, H & Schröder, L. 2000. En svartvit arbetsmarknad: en ESO-rapport om vägen från skola till arbete, Ds 2000:47. Att motarbeta nazism och rasism i skolan. 2000-10. Lärarförbundet. Att se det som inte syns. Om konsten att vara svart i Sverige. Sveriges Radio, P1, Dokumentärredaktionen. 2001-09-01, kl 14.03. Bakshi, Ann-Sofie 2002. Bilder formar barnens värld. Insikt s. 18-19. Om hiv sex & sånt. 4/2002. Landstinget förebygger aids. Brune, Ylva 1998. Tårögda flickor och kusliga män. I: Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons. Catomeris, Christian 1998. Som att förflytta sig tjugo år tillbaka i tiden om etnisk enfald på redaktionerna. I: Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons. Douglass, Frederick 1991 [1845]. En amerikansk slavs liv. Stockholm: Carlssons. Du Bois, W E B 1969 [1903]. The souls of black folk. New York: New American Library. Ehn, Billy 1991.Ungdom och tradition i det multietniska Sverige. I: Ungdom och tradition. En etnologisk syn på mångkulturell uppväxt. Sjögren, Annick (red). Botkyrka: Mångkulturellt centrum. Eriksson, Catharina, Maria Eriksson Baaz & Håkan Thörn (red) 1999. Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa. Essed, Philomena 1996. Diversity: gender, color & culture. Amherst: University of Massachusetts Press. Essed, Philomena 1991. Understanding everyday racism. An interdisciplinary theory. Newbury Park: SAGE publications, Inc. Fanon, Frantz 1967 [1952]. Black skin white masks. New York: Grove Press. Funderburg, Lise 1994. Black, white, other. Biracial Americans talk about race and identity. New York: William Morrow & Company, Inc. Gilroy, Paul 1993. The Black Atlantic. Modernity and double consciousness. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Grayson, R. Deborah 1995. Is it fake? Black women s hair as spectacle and spec(tac)ular. I Camera Obscura feminism, culture and media studies/36. Black women, spectatorship and visual culture. Grayson, R. Deborah (red). Indiana University Press. Hvitfelt, Håkan 1998. Den muslimska faran. Om mediebilden av Islam. I: Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons. Kirton, Derek 2000. Race ethnicity and adoption. Buckingham: Open University Press. 41

Lahdenperä, Pirjo 1997. Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter: en textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. Stockholm: HLS. Lindblom, Gerhard 1926. Afrikanska strövtåg. Två års folklivsstudier i engelska och tyska Ost-Afrika. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag. Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo-94) 1994. Stockholm: Skolverket. Morrison, Toni 1992. Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin. Stockholm: Bokförlaget Trevi AB. Motsieloa, Viveca (1999). Kodad svarthet. En studie om svart diasporaidentitet i populärkultur. Uppsats för påbyggnadskurs i etnologi, ht 1999. Södertörns högskola. Palmberg, Mai 2000. Afrikabild för partnerskap? Afrika i de svenska skolböckerna. Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet. Palmberg, Mai (red) 2001. Encounter Images. In the meetings between Africa and Europe. Uppsala. Nordiska Afrikainstitutet. Puuronen, Vesa 2002. Everyday racism in Finland. University of Joensuu, Karelian Institute. Paper presenterat på 12th Nordic Migration Conference. Sawyer, Lena 2000. Black and Swedish: racialization and the cultural politics of belonging in Stockholm, Sweden. Ann Arbor: Bell & Howell. Sawyer, Lena 2001. Första gången jag såg en neger. En svensk självbild. I: Törnroslandet. Om tillhörighet och utanförskap. Norrköping: Integrationsverket. Skollagen 1985:1100. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Skovdahl, Bernt 1996. Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter. Botkyrka: Mångkulturellt centrum. Young, Iris Marion 1990. Justice and the politics of difference. New Jersey: Princeton University Press. Författarpresentation: Viveca Motsieloa är fil.kand i etnologi och knuten till Mångkulturellt centrum i Botkyrka som forskare. Centret är en stiftelse och kunskapsorganisation som studerar social och kulturell mångfald i samhället. Viveca Motsieloa har tidigare givit ut rapporten Kultur i Storstad (2002), bedrivit forskning kring svart identitetsbildning i diaspora samt medverkat i radioproduktioner för Sveriges Radio om dessa frågor. 42

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. 107 88 Stockholm Telefon: 08-698 90 00 Fax: 08-698 90 10 info@rb.se www.rb.se/bokhandel Post/bankgiro 90 2003-3