Vad gör du? Jontes röst låter trött i telefonen. Har tråkigt, svarar jag uttråkad. Det är bara en vecka kvar av sommarlovet och solen vilar bakom några feta moln. Jag trummar lite på köksbordet med handen jag inte håller mobilen i. Jonte och jag brukar alltid kunna hitta på saker. Speciellt på somrarna. När det är varmt brukar vi cykla ner till badet, köpa glass, eller ligga och sola. Om det är tråkigt väder som nu brukar vi antingen spionera på grannar eller skrika på dem. Vad vi skriker om är jag inte helt säker på. Vi bara kör järnet tills vi båda ligger på marken och skrattar så att vi inte kan andas. Men idag har vi ingen lust. Ska jag komma över? frågar han. Egentligen fattar jag inte riktigt varför vi över huvud taget pratar i telefon, han bor ju i huset mitt emot mitt. En smal liten bilväg emellan oss, inget mer. Visst. Ungefär två minuter senare knackar det på dörren. Jag öppnar och där står han. Ett halvt huvud kortare än mig med världens krulligaste hår. Ända sen jag hörde låten Popcornfrisyr har jag retat honom med små popcornskämt jag kommit på. Hej, säger jag. Han går in och stänger dörren efter sig. Hans hår ser fuktigt ut och han har vattendroppar på ögonfransarna. Regnar det? Lite. Precis efter att han har svarat hör jag åskan mullra uppe på himlen och därefter kan jag höra molnens tårar som slår mot marken och taket. Eller mycket, rättar jag honom och han skiner upp i ett leende. Jag kan inte låta bli att le tillbaka. Man kan bara inte låta bli att le när han ler sådär med fuktig popcornfrisyr och kinder röda av kylan. Kyla på sommarlovet! Det ska ju vara varmt! Jag och Jonte ska ju springa runt i shorts och t-shirt och bada med kläderna på för att värmen gör oss för utmattade för att ta av oss dem! Så brukar det vara varje sommar! Även den sista. Någon dag den sista veckan brukar vi bada spritt språngande nakna. Nu kanske det inte går. Åh gud! De här sista veckorna har varit så tråkiga! stönar jag. För att vara tolv år brukar våra så kallade tråkiga vardagsliv vara rätt spännande. Vi brukar utforska världen och låtsas att vi är två människor som hamnat på en annan planet där allt levande vill se oss döda! När vi spionerar på grannar låtsas vi att kungen har gett oss något superhemligt uppdrag som bara vi kan lösa. En gång gick det lite bara lite överstyr
Kungen sa åt oss att ta reda på vem som mördat hans nyfödda son. Så vi smög omkring på gatorna, gömde oss i skuggorna, lyssnade på grannarna. Efter ett tag började vi tröttna. Vi hittade inget misstänkt. Då blev vi en aning desperata efter att hitta den skyldiga. Maria en frisör som alltid klär sig i svart klev ut och gjorde sig synlig. Hon gick bort mot sophuset med en stor svart sopsäck! Den hade inte formen av en människobebis, men hon kunde lika gärna ha lagt i massa andra saker så att det inte skulle verka misstänkt. Och som sagt, vi var desperata. Jonte, väste jag och kämpade för att hålla min röst dämpad, ser du? Maria! Hon släpar på kungens son i sopsäcken! Jonte följde min blick och spärrade upp ögonen. Jäklar! Tänker hon bara dumpa liket i sophuset!? Verkar som det, kom! Vi struntade i att vara tysta och osynliga. Vi bara sprang för att hinna innan hon skulle dumpa säcken i sopporna. Stopp! hojtar jag och Maria vänder sig förvirrat om. Anna, vad tusan börjar hon men blir avbruten av Jonte. Öppna säcken och visa oss innehållet! I vanliga fall brukar vi nöja oss med att de erkänner och håller händerna uppe i några sekunder, men ännu en gång, vi var desperata. Förhoppningsvis hade vi sovit dåligt också, för nu i efterhand skäms jag för det. När hon vägrade att öppna den ryckte jag säcken ifrån henne och gjorde det själv. Sen hällde jag ut innehållet på marken. Spån, halm och kaninavföring. Just det, hon hade ju kaniner, och hon som alla andra måste självklart rengöra deras bur. Trots att jag önskar att jag kunde få det ogjort, är det ändå ett fint minne att skratta till nu. Minns du Maria och kungens mördade son? frågar jag. Det är så vi kallar historien. Varje gång det händer något spännande i våra tråkiga vardagsliv döper vi händelsen till något. Hur ska jag kunna glömma det? Jag trodde pappa skulle ge mig en örfil eller något, han har aldrig varit så arg som då. Det finns något ledset i hans blick nu. Något ledset som alltid hamnar där när han nämner sin pappa, som dog förra året i en hjärtattack. Jag hatar när Jonte är ledsen, för jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra då. Med andra klarar jag det. Då säger jag något tröstande. Men med Jonte är det annorlunda. Med honom är allt annorlunda.
*** När vi suttit i soffan och sett på Svampbob utan intresse ett tag vet vi fortfarande inte vad vi ska göra. Det åskar inte längre och regndropparna är få och små. Då vet jag! En tanke så självklar att det är konstigt att jag inte hittat den tidigare. Jag vet! Jag vet! tjuter jag och Jonte kollar på mig som om jag just sagt att jag tänker spränga hela vida världen. Du vet? Vad vi ska göra! Ett leende större en vintergatan sprider sig på hans ansikte. Äntligen! Okej, vad ska vi göra? Jag sänker rösten, som om vi gör upp lömska planer. Vi ska cykla med ögonbindel. Den som slutar cykla först, förlorar. Enkelt, eller hur? Leendet försvinner sakta och jag kollar frågande på honom. Vad? Anna, av alla galna idéer du har haft, måste det här vara den galnaste. Och farligaste! Tänk om vi kör in i någon, vi båda kan hamna på sjukhus, eller värre. Tänk om vi dör, eller får en spricka i hjärnan eller något. Tänk om vi cyklar utför ett stup! Tänk om allt slutar med två lyckliga skratt, varför kan du aldrig tänka positivt? Han suckade. Okej, det låter rätt kul, och spännande eftersom ingen av oss har den blekaste aning om vad som kommer att hända. Vi provar en gång, men om jag dör får du förklara för morsan vad som hände, säger han surt. Men jag känner Jonte, och kan se att det finns en gnutta entusiasm i det där ansiktet. Sen börjar han flina som en tok. Vi ställer oss på gatan med cyklarna. Han med sin svarta BMX och jag med min röda Crescent. Jag har alltid velat ha en BMX, inte en svart kanske, men en BMX åtminstone. Jag vill inte ha en sån här tråkig liten röd sak som bara klarar små turer till stranden. Jag vill hellre ha en cykel med stötdämpare som man kan trixa med och använda på terräng. Ända sen jag var åtta har jag tjatat på mina föräldrar om en BMX men dem bara suckar och skrattar åt mig. Är du säker på att det är en bra idé att cykla nerför backen? frågar Jonte och sätter på sig ögonbindeln. Jag tar upp min ur väskan som jag sedan sätter tillbaks på pakethållaren. Ja, det blir kul! Vi börjar härifrån, så vet vi inte när backen börjar. Jonte trummar med fingrarna på styret en stund, sen har jag ingen aning om vad han gör för då ser jag ingenting. Är du beredd? frågar han tvekande och jag börjar inse att det kanske inte är så smart att utföra det här. Fast nu är det försent att ångra sig! Nu gör vi det!
Jag har varit beredd sen jag tog mitt första andetag! ropar jag formellt och dramatiskt. Klara färdiga Cykla! Jag försöker ta det ganska lugnt. När jag nu bestämt mig för att göra det här tänker jag inte förlora. Men Jonte kör med samma taktik. Jag kan höra honom snett bakom mig. Men cykla då! fräser jag och saktar ner ännu mer. Varför ska jag? Det var du som i första hand ville göra det här! Men herregud Jonte! stönar jag och börjar öka farten. Benen trampar automatiskt och jag hör att även Jonte ökar. Nu kör vi åtminstone inte en kilometer i timmen. Vinden tar tag i mina långa flätor. Solens ljus tar sig in bakom ögonbindeln. Marken börjar slutta neråt. Är jag redan framme vid backen? Redan!? Jag börjar ångra det här nu, väldigt mycket. Tänk om det sitter ett litet barn därnere? Som sitter och leker? Och här kommer jag som en kanonkula och bara kör över det. Stanna! tjuter jag åt cykeln, eller åt mig själv, eller åt någon som kan få mig att stanna för jag har glömt bort hur man gör. Paniken kommer som en tsunami och jag försöker febrilt få av mig ögonbindeln. Sedan sluttar marken ännu mer, och asfalten försvinner för att istället bli jord och gräs. Då förstår jag. Jag är på väg nerför diket. Åh gud jag kommer att bli dyngsur. Det brukar alltid vara fullt med vatten där nere och nu har det ju precis regnat. Jag välter och faller ner med cykeln den sista biten. Jag rycker bort ögonbindeln och knäpper av mig hjälmen. Tur att jag hade den för har jag inte helt fel så gjorde jag en liten kullerbytta. Därefter kan jag höra Jonte komma farandes och någon sekund efter har jag båda han och hans cykel över mig. Oj, är det enda jag får ur mig. Oj, upprepar han. När jag äntligen kommer upp i sittande ställning är hans ögonbindel och hjälm redan av. Oj, säger jag ännu en gång och känner att jag börjar tröttna på ordet. Han ser på mig, rakt på mig, som om jag är den enda som finns. Som om jag är den enda som betyder något, och jag inser vad jag har ställt till med. Jag hade kunnat få både honom och mig dödade. Det hade varit värre om Jonte dog. Då hade jag varit ensam, utan någon att vara galen med. Jag tror vi har haft nog med spänning för idag, säger jag utan någon som helst känsla i rösten. Lite väl mycket kanske, muttrar han och jag förstår att han är arg. Det har han rätt att vara. Då inte för att få hans förlåtelse, utan för att jag vill kysser jag honom. Och han kysser tillbaka. Han lindrar min smärta. Jag känner ingenting, förutom hans läppar mot mina. Hans händer på min midja. Hans nacke mot mina handflator. Han, överallt. Vi glider isär, och först då märker jag att både han och jag är dyngsura.
Oj, säger han, och nu känns det som om ordet aldrig kan bli sagt för många gånger. Det där hade varit tillräckligt med spänning. Han nickar. Ja, varför ska man försöka ta självmord när man kan kyssas? Jag mumlar instämmande. Vad ska vi döpa den här händelsen till då? Vilken av dem? Det misslyckade självmordsförsöket eller kyssen som tog mig till himlen? Jag skrattar. Båda två. Anna och självmordstankarna och Ojigt skojigt. Jag skrattar igen, för skämtet är så där dåligt så att man inte kan låta bli. Jag undrar vart han får allt ifrån. Vad pågår egentligen i hans hjärna? Vad tänker han på just nu? Jag älskar ditt skratt, säger han. Jaså, så just nu tänker han på mitt skratt. Det kan jag väl godkänna. Bara för att han säger så där, och jag försöker läsa hans tankar, kan jag inte låta bli att skratta igen. Då börjar även han skratta. Sen kysser vi varandra igen, och den här gången är det han som böjer sig fram för att börja. Nu förstår jag vad han menar med ojigt skojigt, för ojigt skojigt, det är precis vad det är. Men jag kan inte sluta tänka på att jag kunde ha tagit livet av honom idag, eller åtminstone skadat honom. Så mycket spänning behöver jag inte. Det räcker med att spionera på kungens order, bara jag gör det med Jonte, för det är det som betyder något. Mimmi Jacobsson 13 år