4. Den inre alkemin Man blir så jävla förbannad, dom kan väl hålla sin skit för sig själva! Aah, ah - jag ska aldrig dö! Dr Zeke Lund, fredag 30:e mars 2007 Hon såg ut att vara mer goth än punk. Kolsvart hår och blek hy. En stor skillnad var dock att medan gothare mest var ute efter att se spöklika ut var Sussanne mera som en slags porslinsdocka med utsökt mejslade drag. Detta tillsammans med det faktum att hon var mycket begåvad, hon läste andra året på matematikerprogrammet, var de främsta skälen till att hon hade fått Alexander att frångå sin princip att aldrig dejta någon mer än tre gånger. Det blev ju så mycket svårare att vara intressant i längden. Inte för att Alexander hade så stort val. Så fort han såg Sussannes nätta kropp var han förlorad. De hade ätit färdigt och satt nu bekvämt tillbakalutade och drack ännu en flaska av husets röda. I vanliga fall brukade Alexander spela rollen av den spirituelle och fyndige förföraren, med Sussanne var det inte ens lönt att försöka. När de träffades var det hon som förde samtalen. Hon pratade mycket om allt och det var inte alltid helt lätt för Alexander att hänga med. För tillfället berättade hon om en väninna som blivit officer därför att hon ville visa att hon kunde klara av att vara kvinna i denna manlighetens sista bastion. Vad hon inte fattade var att de flesta av oss tvåbeningar inte äger det mått av empati som krävs för att höja sina medmänniskor över kategorin typer. Genom att försöka utnyttja systemet inifrån blev resultatet inget annat än att det utnyttjade henne. Hon omformades och förändrades tills hon passade in. Att ändra ett system inifrån innebär nästan alltid att man blir mer lik det man egentligen vill förändra, eller hur? Vad kan vi lära av detta? Att man inte nog kan underskatta sina medmänniskor, varken moraliskt eller intellektuellt. Sussanne skrattade sitt märkligt bubblande skratt när hon avslutat sin något osammanhängande analys. Nåja, man föds, lever och dör. Ens vänner gråter en skvätt och börjar tänka på sig själva igen.
Apropå att tänka, sade hon sedan. Att tänka själv måste ju vara något av en fiktion om man menar majoriteten av oss tvåbeningar. De allra flesta människor tänker ju inte en egen, unik tanke i hela sina sketna liv. Om hundra billioner flugor äter skit måste det ju vara rätt att äta skit eller hur?! Om människor får välja fritt vad de t ex ska ägna sin semester åt, så gör 90 % som alla andra, bor på campingplatser och sätter upp små staket runt sin husvagn. Hade alla haft råd att bo i slott hade förstås alla gjort det, men de hade likväl satt upp staket runt sitt jävla slott så det där är samma mänskliga kollektiva amöbahjärna, egentligen. Homo Sapiens, kallas vi den tänkande människan, det är mera bara homo för hela slanten om du frågar mig, på Grekiska lär det betyda samma, ungefär som i homofob som väl egentligen borde betyda att alla har ungefär samma sorts fobi, rädslan att inte duga, inte vara rätt till detta kommer rädslan för det ovanliga. Sen finns det ju en och annan stackare som inte är så väl ansluten till den kollektivt mänskliga amöbahjärnan; outsiders och misantroper stackars satar. Hon var en smula berusad nu och Alexander kunde ana hur kvällen skulle sluta. Alexander var tämligen insiktsfull. Han visste att han inte var speciellt intellektuell. Han var smart och lat, lärde sig snabbt men han var inte speciellt intellektuell. Han tog genvägar genom livet, här låg hans begåvning, det hade han tidigt blivit medveten om. Men när det kom till konsten att älska ville han inte ta några genvägar. Eller var det bara så att försynen gjort honom till en extra begåvad fuskare på passionens område. Med Sussanne var det dock litet annorlunda. Han var faktiskt förälskad fast han inte ville kännas vid det. Förälskelse gjorde honom i allmänhet inte bättre som älskare, tvärtom, han blev ofta för försiktig, men åter igen med Sussanne var det annorlunda. * Jag älskar när dina stora varma händer smeker mitt ansikte. Hur kan du veta precis hur mjukt du ska kyssa min hals för att jag ska vilja känna dig pulsera i mig? Hur kommer det sig att just du blivit så begåvad som älskare? Hon har en slags känsla för Alex som om han skulle vara en del av henne själv när de älskar. I andra fall brukar hon känna sig smutsig när hon suger av en man, men med Alex är det bara naturligt, även lemmen blir liksom en del av henne.
Alexander har förlorat medvetandet, det är trance. Han låter sina fingrar lätt, nästan förstrött smeka hennes rygg. Och hon känner att hon har världens vackraste rygg. När hon lägger sig tillrätta, särar på benen för att han ska kunna tränga in, gör han det hon inte förväntat. Han kysser sig från halsen och neråt utan tanke på penetration. Hans tunga ritar våta, varma mönster över hennes kropp. Sussanne har de vackraste brösten i hela världen, han vet, hon känner att han vet. De ligger perfekt i hans händer. Nu är han helt uppfylld av hennes doft, mjukheten i hennes hud. Omslingrade, tunga som möter tunga, inte girigt, med Alexander är allt bara naturligt, bara som det ska vara. Bara som det ska vara! Jag älskar dig, är det hon kämpar med att inte tänka medan hon är på väg att försvinna in i fenyletylaminruset. Hon har läst att det heter så parningshormonet. Hon finner sig stående på alla fyra. Berusad av hennes väsen tränger han in. I detta ögonblick vågar hon släppa all kontroll, blotta sig precis som hon är skapad. Hon är helt tillitsfull, formbar som vatten. Du fyller ut mig så perfekt och när du rör dig i mig dunkar du så varmt. Det här är hans element att få smälta samman, att få känna en kvinna från insidan. Nu rör han sig i sitt element. Här bygger han hela sin självkänsla utan att direkt vara medveten om det. Just nu skulle jag vilja förlora mig i dig, att dö nu skulle vara helt ok, hinner Sussanne försöka låta bli att tänka innan hon kommer. Så slår prolaktinet till, ämnet som bär budskapet nu var det befruktat och klart. Och med Alex är även prolaktintillslaget värre än med andra. Oh gud, din lata halvfigur till man, varför är du så bra på det här, när du i övrigt är så jävla medelmåttig? Det här ska jag aldrig göra igen. Det tar femton minuter. När det senaste hormonpåslaget lagt sig och parningshormonerna åter tar över är de på det igen, igen och igen.
5. NDU Jag har skapat ett schema över grundämnena, ordnade efter stigande atomvikt D. Mendelejev Lund, tisdag 3:e april 2007 Att ladda ned något från nätet var lite riskabelt, det visste han. När Alexander hade varit på Borgs seminarium hade han fått uppgiften att skriva ett paper som skulle rendera 4,5 akademiska Bolognapoäng. Alexander var inte nådig mot denna nyordning; Bolognapoäng någon slags EU-skit som fick saker och ting att verka 50 % mera märkvärdigt än det var. Innan hade detta varit en 3-poängsuppsats, rätt och slätt en studievecka lika med en poäng, men detta system var tydligen alldeles för enkelt för Europeiska akademier, tyskarna t ex med sina tillkrånglat oläsliga filosofer och sin akademiska högfärd. Helmut Kohl hade ju, bara som exempel, vägrat tala med en journalist bara därför att han hade titulerat honom fel och sagt; Doktor Kohl, när den korrekta titulaturen är; Herr Doktor. Nåväl, Alexander hade genast börjat fundera på hur han skulle lösa det hela med ett minimum av ansträngning, uppsatsen var i valfritt ämne bara det anknöt till idéhistorian. Enbart förra terminen hade sju studenter blivit avstängda för att de tagit genvägen över Internet. Märkligt det där hur saker ändras över tid, tänkte han. Innan boktryckarkonstens dagar var det helt okej att bara skriva av andras verk, egentligen utan att alls behöva tänka själv. Alexander var dock inte speciellt orolig, allt sådant här brukade ju lösa sig om man bara tog det lugnt och grep de tillfällen som dök upp i flykten. Precis så blev det. * Lund, onsdag 4:e april 2007 En artikel i tidningen om något så udda som en präst som förlorat sin tro och istället börjat ägna sig åt alkemi fångade Alexanders intresse. Alkemi?! Det verkade lagom coolt och kontroversiellt som ämne för an uppsats, tänkte Alexander och tog fram telefonkatalogen för att hitta den här Stefan Dagéus. Om gubben kunde berätta om sin obskyra hobby för tidningarna var det säkert inga problem att få honom att ställa upp på en intervju för en trevlig
och ambitiös student. Allt Alexander skulle behöva göra var att skriva ned hans historia och slänga in några citat och hänvisningar från kurslitteraturen och vips hade han tillfredsställt CSN med ytterligare några poäng. Sådan var planen, som skulle visa sig gå i lås bara alldeles för bra. ** Jag ser det som en mera andlig form av kemi. Evig ungdom och allt det där ger jag inte mycket för. Men att förvandla bly till guld, det är egentligen bara en kemisk process som borde kunna genomföras. Dagéus visade sig vara väldigt öppenhjärtig med det som uppenbart var en passion för honom. De satt i något som liknade ett vanligt vardagsrum utan några som helst spår av alkemisk verksamhet, förutom att väggarna var täckta med bokhyllor innehållande massor av böcker som såg ålderdomliga ut. Ditt intresse för alkemi verkar en smula otidsenligt, om du ursäktar. Stefan Dagéus tänkte efter ett ögonblick. Jakten på guld har aldrig varit omodern. Som alltid är motivet rikedom. Det är det som skapar mening i livet om än inte mening med det, det kanske är allt vi kan hoppas på. Leva gott och sedan dö. Det är därför alkemin blev min passion. Vad fick dig att bli sådan? frågade Alexander, du var ju präst innan med allt vad det innebär. Så vem eller vad skapade världen, Alexander? Skapades den i en väldig explosion? Eller kan du skönja Guds hand? På något sätt känns det som om du redan har ett svar att ge, sa Alexander och funderade på om Stefan Dagéus spekulationer verkligen kunde vara en del av den hemlighet som fått folk att hacka varandra i bitar genom historien. Dagéus skrattade till. Tvärtom, jag är uppriktigt nyfiken på hur du ser på saken. Var det Herren som med sin helige ande blåste liv i materien eller handlar det helt enkelt om en osmaklig sörja av i sig icke-levande grundämnen som plötsligt en dag krokade i varandra och genom en lycklig slump, eller olycklig om du så vill, skapade små kemiska fabriker med förmåga till reproduktion? Alexander ryckte på axlarna.
Det är rimligt att anta svaret på just den frågeställningen i hög grad påverkar hur man ser på döden, inte sant? Själv har jag kommit till insikt om att när vi dör blir vi inget annat än restprodukter som äts upp av bakterier och andra organismer. Dagéus såg utmanade på Alexander som misslyckades med att stirra tillbaka. Men egentligen undrar du hur jag förlorade min tro? Tja, jag dog. För ett antal år sedan var jag på väg hem från jobbet. En plågad min for som hastigast över Dagéus ansikte, han blundade som för att samla tankarna och sedan började han berätta. Jag var precis på väg över ett övergångsställe när en Mercedes kom farande i alldeles för hög fart. Föraren satt och pratade i mobil så en präst på väg till helgledighet var antagligen det sista han hade i tankarna just då. Vid kollisionen slungades jag ett tiotal meter och landade med huvudet på trottoarkanten. Märk väl att jag inte har några som helst minnesbilder från det här utan det är uteslutande vad jag fått berättat för mig. Hur som helst, mitt ena ben, där själva bilen träffade, var helt avslaget så att vänsterfoten vilade mot min högeraxel. Vad som var värre var att jag slagit i bakhuvudet när jag landade så utöver ett i sig allvarligt benbrott hade jag också drabbats av omfattande skallskador. När räddningsmanskapet dök upp efter en stund hade jag slutat andas och mitt hjärta hade stannat. Men, det är det som hände sedan som är riktigt intressant och till det är jag det enda vittnet. Det surrade som av tusentals bålgetingar och samtidigt så färdades jag genom den här tunneln. Det var som att åka berg- och dalbana i totalt mörker. Efter en stund kunde jag skönja en ljuspunkt framför mig. Med en ofattbar hastighet slungades jag in i det klara ljuset och så med ens var allt stilla. När jag lyfte blicken blev jag medveten om en ljusgestalt framför mig. Jag inser hur konstigt det låter, men på något sätt visste jag att det var någon där trots att det borde vara omöjligt att se en gestalt av ljus när hela världen bestod av ljus. Sedan började vi prata, fast det är inte heller rätt ord. Tankeöverföring skulle passa bättre förmodar jag. Hur som helst, vad den där gestalten hade att säga mig var nog det sista jag hade väntat mig. Alexander skruvade på sig. Nära döden upplevelser var inte vad han kommit för att höra. Du är väldigt nära döden sa den till mig. För att göra en eventuell övergång lättare så har din hjärna fått dig att skapa den här upplevelsen. Se det som ett döendes medvetande sista tjänst till sig själv. Det är möjligt att återupplivningsförsöken kommer att lyckas, när allt kommer omkring är du i ganska god fysisk form och vårdpersonal var snabbt på plats. Om du hämtar dig så känns det säkert bättre om du har lite minnesbilder av hur du svävat ovan din
egen kropp och känt en outsäglig frid se där vad endorfiner kan göra. Här lyckades ljusgestalten på något bisarrt sätt förmedla att den log. Om du nu hämtar dig så kom gärna ihåg att alla släktingar väntar på dig på andra sidan eller vad som nu kan kännas trösterikt, även om jag misstänker att dina minnen blir helt annorlunda Vad säger du om det? Frågade han Alexander med ett underfundigt leende. Alexander visste inte vad han skulle svara.