Rennäringen i Sverige

Rennäringen i Sverige

Rennäringen i Sverige Rennäringen är en näring som är beroende av stora betesarealer. Den bedrivs genom att renarna strövar eller drivs mellan olika betesmarker. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året och ett område kan inte ersätta ett annat. Variationer i betestillgång och väderlek gör att de marker som kan betas skiftar från år till år. För sina vandringar mellan olika betesmarker utnyttjar renen bestämda vandringsleder som kan vara mycket gamla. I anslutning till lederna finns rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen. Arbetet inom renskötseln påverkas starkt av väderleken och växlar mellan olika årstider. I arbetet ingår också jakt och fiske för egen konsumtion och för försäljning. För att underlätta arbetet används en rad anläggningar som hagar för att samla renarna och stängsel för att skilja olika grupper av renar åt eller underlätta flyttningarna. I anslutning till samlingsplatser och gärden finns det också bostäder. Rennäringen är känslig för störningar från andra markanvändare och rovdjur. Våren när kvalningarna sker är en sådan period då det är mycket viktigt att renarna lämnas ostörda. Renarna är också känsliga för störningar när de ska samlas ihop. Flyttlederna kan innehålla svåra terrängavsnitt där renarna måste gå genom trånga eller svårforcerade passager, t.ex. över älvar, vägar eller järnvägar. Störningar som gör att renhjorden sprids eller att hjorden inte får tillfälle att vila och beta under flyttningarna försvårar också renskötseln. Renskötselrätten är en samisk rättighet och rennäringen spelar en central roll i samiskt liv trots att endast ungefär 3 000 av Sveriges ca 20 000 samer är verksamma i näringen. Samernas historia och språk är förknippad med renar och renskötsel. För den samiska slöjden, som till mycket stor del använder sig av material från renar, är renskötseln betydelsefull. 2

Historia och kultur Samerna levde i Norden långt innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Samernas traditionella levnadssätt präglas av ett liv nära naturen. Redan på 800- talet skrevs om hur samerna drev en ordnad renskötsel som byggde på ett systematiskt utnyttjande av marken. Samerna har av tradition också levt av jakt och fiske. Renen är ett flocklevande hjortdjur som lever i de nordliga delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Renen är en idisslare och både handjuren (sarvarna) och hondjuren (vajorna) har horn. Den är bytesdjur för de stora rovdjuren och genom sitt bete påverkar den förekomsten av olika växter. Under 1500-, 1600- och 1700-talen utvecklades renskötseln så att tamrenen blev grundvalen för särskilt fjällsamernas försörjning. Renarna vaktades dagligen och samerna flyttade tillsammans med hjordarna. Renen användes för transporter och producerade såväl mjölk som kött. Hud, senor m.m. togs tillvara för att tillverka kläder och bruksföremål. I det svenska inlandet utvecklades en mer stationär renskötsel, skogsrenskötseln. Under 1900-talet har renskötseln successivt inriktats på köttproduktion vilket inneburit att hjordarna inte behöver daglig bevakning. Under 1960-talet började renskötseln ta hjälp av tekniska hjälpmedel som kommuniktionsradion och snöskotern. Tidigare bedrevs arbetet enbart till fots eller på skidor. Efterhand har andra maskiner tagits i bruk, t.ex. terränggående motorcyklar och helikoptrar. Utvecklingen i dag går emot att förbättra arbetsmiljön och minska renarnas stress genom att exempelvis använda hästar istället för motorcyklar i renskötseln. Miljöfrågorna blir också alltmer viktiga. Ekonomi och struktur Renskötseln bedrivs i ca 950 rennäringsföretag. För att helt få sin försörjning från renskötsel måste familjeföretaget ha 400 600 renar men kombinationssysselsättningar är vanliga. Den största intäkten i företaget kommer från försäljning av renkött. Andra inkomstkällor är försäljning av fisk, vilt och olika intrångsersättningar. De största utgiftsposterna är kostnaderna för maskiner t.ex. skotrar, helikoptrar och bilar. Renkött är ett magert kött med mild viltsmak. Det pris på renkött som renägaren får ut är avgörande för renskötselns lönsamhet. Under slaktsäsongen 2003/2004 slaktades ungefär 48 000 djur (det högsta antal slaktade renar som noterats uppgick till drygt 112 000 säsongen 1990/1991). Renhjordens sammansättning betyder mycket för hur stor köttproduktion som ett betesområde kan ge. Genom ett rätt avvägt betestryck och ett klokt slakturval kan renhjorden få en bra sammansättning när det gäller kön, ålder och vikt. Statligt stöd till rennäringen Det statliga stödet till rennäringen administreras av Jordbruksverket och består av ett prisstöd per kilo slaktat kött. För budgetåret 2004 är stödet 9 kr för vuxna djur och 14,50 kr för kalv. Pengar från samma anslag får användas t.ex. för riksgränsstängsel, markanvändningsplanering samt för att betala katastrofskadeskydd. 3

Renskötselrätt Genom att utnyttja områden för renskötsel, jakt och fiske har samerna förvärvat en rätt till denna markanvändning genom urminnes hävd. Rätten har alltså inte medgivits genom någon upplåtelse från den svenska staten. Den samiska rätten till mark och vatten (renskötselrätten) är en förutsättning för rennäringen och den samiska kulturen. Både renskötselrätten och kulturen har fått skydd i svensk grundlag. Samerna har också ett folkrättsligt skydd som urbefolkning. Renskötselrättens utövande regleras i rennäringslagen. Vad innebär renskötselrätten? Renskötselrätten beskrivs i lagstiftningen som en rätt för samerna att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske samt rätt att uppföra vissa stugor och anläggningar, rätt att ta skog till bränsle och byggnadsvirke för husbehov samt slöjdvirke. Var och när får renskötseln bedrivas? Renskötsel förekommer i dag på 40 procent av Sveriges yta. Den får bedrivas på såväl enskild som statlig mark inom de områden där det är tillåtet att bedriva renskötsel Det betyder att även privata fastighetsägares mark får tas i anspråk för renbete. Åretruntmarker, dvs, marker där renskötsel får bedrivas hela året, är marker: ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län. nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarksgränsen på mark där skogsrenskötsel av tradition bedrivs under våren, sommaren eller hösten och mark antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten eller är renbetesland. På renbetsfjällen i Jämtlands län och inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna för renbete. Mellan den 1 oktober och den 30 april får renskötsel bedrivas på vinterbetesmarkerna, dvs. på: områden nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarksgränsen som inte är åretruntmarker. Områden nedanför lappmarksgränsen och renbetesfjällen där renskötsel av tradition bedrivs vissa tider på året. Renskötselrätten är starkast på åretruntmarkerna. Där får markens användning inte förändras på ett sådant sätt att det innebär avsevärda olägenheter för renskötseln. Renar som blir kvar på vinterbetesområdena under de tider på året när de inte får vara där kallas strövrenar. Samebyn kan åläggas vite om den inte tar hand om strövrenarna. Nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar kan samer få tillstånd (koncession) av länsstyrelsen för att driva renskötsel året om. Tillståndet innefattar rätt att sköta renar åt dem som äger eller brukar jordbruksfatigheter i området. Förutsättningen för denna typ av renskötsel är att den är till gagn för ortsbefolkningen. De samebyar som finns här kallas koncessionssamebyar. Enligt en konvention mellan sverige och Norge om renbetning får norsk renskötsel bedrivas inom vissa delar av det svenska renskötselområdet. Svensk renskötsel får på motsvarande sätt bedrivas i Norge. Av vem får renskötsel bedrivas? Alla samer har renskötselrätt. För att få utöva renskötsel krävs att man är medlem i en sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ sammanslutning som enligt lag ska leda renskötseln inom ett visst område. Samebyn är också benämningen på detta geografiska område. Länsstyrelsen beslutar om de geografiska gränserna mellan samebyar. På åretruntmarkerna är de geografiska gränserna bestämda men det är inte ovanligt att vinterbetesmarkerna delas mellan olika samebyar. Samebyn utnyttjar kollektiv betesmarkerna. Inom en sameby finns flera renskötselföretag. Ett renskötselföretag består av en eller flera renägare. Varje renägare beslutar själv om sina egna renar, t.ex. om hur många som ska slaktas. Länsstyrelsen beslutar om hur många renar som varje sameby högst får föra på bete. Det högsta renantalet bestäms av det antal renar som samebyns betesmarker långsiktigt kan bära. Hänsyn tas också till andra intressen. Inom denna ram reglerar renskötaren sedan själv renantalet utifrån priset på renkött, slaktvikt och betestillgång. I Sverige fanns det ungefär 237 000 renar 2003. Renantalet varierar mellan goda och dåliga betesår. 4

Renskötselområde 0 50 100 km Åretruntmark Vinterbetesmark Koncessionsrenskötsel Område upplåtet vid konventionen mellan Sverige och Norge Område som nyttjas av flera samebyar Kalfjäll Odlingsgräns Lappmarksgräns Gräns för fjällsameby, fastställd gräns Gräns för fjällsameby, sedvanegräns Gräns för skogssameby, fastställd gräns Gräns för skogssameby, sedvanegräns Gräns för koncessionsby Länsgräns Vägar Järnvägar Karta: Sveriges Nationalatlas, Jordbruket Renskötsel bedrivs för närvarande i 51 samebyar: 33 fjällsamebyar som har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen. 10 skogssamebyar som har sina åretruntmarker ovanför lappmarksgränsen och sina vinterbetesmarker nedanför denna gräns 8 koncessionssamebyar, vars gränser bestäms av länsstyrelsen. Skogssamebyar, fjällsamebyar och koncessionssamebyar kan under olika tider på året använda samma marker. 5

Renskötselåret Renskötselåret kan beskrivas utifrån de åtta årstider som finns i de samiska och finska språken. Syftet är att visa renskötselns praktiska förutsättningar genom att beskriva renen och arbetet i renskötseln samt renens behov av olika betesmarker under året. Renskötseln bedrivs inom ett stort område och det är naturligt att renskötselåret inte ser likadant ut i alla delar av området. De sträckor som renarna flyttar mellan olika betesmarker skiftar också. De är längst i fjällsamebyarna, medan flertalet inom barrskogsområdet. Koncessionsrenskötseln bedrivs i stort sett inom samma område hela året. Vår (april maj) Vajorna kalvar under våren och i regel på samma plats år efter år. Terrängen bör vara småkuperad och skyddad från vind. Kalvningslanden finns ofta i sydsluttningar där snön först smälter undan och ger barmarksfläckar och där tillgången på bete är god. Vajan föder årligen en kalv som väger 4 6 kg. Fjolårskalven stöts bort strax före eller i samband med kvalningen. Under våren består betet av en blandning av lavar, gräs, örter och löv. Sommar Samebyns område Renens vistelse under perioden Hagar Flyttled Lappmarksgräns Odlingsgräns Vistelsegräns Renarna är mycket känsliga för störningar under denna period och behöver också skyddas mot rovdjur. Renskötarna vaktar renarna så att de inte vänder tillbaka ner till skogslanden igen. Det är viktigt att skydda vajan så att hon får den ro som behövs för att hon ska kunna ta hand om sin kalv. Vårsommar (juni) Försommaren är en återhämtnings och uppbyggnadsperiod för renen. Den får beta i lugn och ro fram till den tid då mygg och värme infinner sig. Renen söker sig till björkskog, myrmarker och bäckar där grönskan kommer tidigare än på kalfjället. För skogsrenen är våtmarkerna viktiga. Ett bra försommarbete innebär att de vuxna renarna under några veckor kan börja återhämta vad de har tappat i vikt under vintern. Kalvarnas tillväxt gynnas också eftersom vajornas mjölkproduktion ökar vid ett bra bete. Även fjolårskalvarna växer snabbt under försommaren. För renskötaren är detta en tid för byggnads- och reparationsarbete av t.ex. arbetshagar och byggnader. Renarna vandrar upp mot högfjället där det finns snöfält eller ut på öppna vidder för att undgå värme och insekter. 6

Sommar (juni juli) Renarna vandrar upp mot högfjället där det finns snö eller ut på öppna vidder för att undgå värme och insekter. Skogsrenarna i barrskogsområdet söker sig till torra och skuggrika skogsbackar. Renarna är speciellt känsliga för kormflugan och svalgbromsen. De är två insekter vars larver har renen som värddjur. Tillgången till bete är liten på fjälltopparna och mot kvällen när det blir svalare söker sig renarna ner i dalarna eller upp på myrarna för att beta. När det är svalt kan renarna beta hela dagarna. Svala, blåsiga och regniga somrar gynnar därför renarnas tillväxt. Sommaren är en intensiv och hektisk tid för renskötaren. Nu börjar nämligen kalvmärkningen. Renarna är spridda över olika kalfjällsområden och samlas ihop med helikoptrar och motorcyklar men också till fots. Renkalven följer sin mor tätt och genom att titta på moderns renmärke kan man se vem som äger kalven. Kalven märks sedan med ägarens renmärke. Höstsommar (augusti) Renarna betar i björkskogen och på myrarna. De har fortfarande tillgång till grönbete och äter löv, gräs och örter. Renen är också mycket förtjust i svamp som är rik på protein och fosfor. Renarna bygger nu upp det fettlager som är viktigt för att den ska överleva vintern. Det börjar bli mörkt och svalt och insekterna och värmen är inte längre lika besvärande för renarna. Under sommaren består pälsen endast av kortare täckhår vilket innebär att renen är känslig för kyla och därför i behov av skog för att finna lä och skydd mot oväder. Sarvarna betar för sig själva under sensommaren och renarna är spridda över stora områden. Arbetet med samlingar kan ta flera dagar beroende på väderlek och vindriktning. Samebyarna har flera kalvmärkningsgärden på olika platser och de används vid olika platser och de används vid olika tidpunkter beroende på varifrån renarna samlas. Dessutom kan flyttbara kvalmärkningshagar sättas upp på snöfläckar där renarna samlats för att söka skydd mot värme och insekter. Kalvmärkningen sker oftast under natten då det är svalare. Förutom arbetet med att märka den egna samebyns renar besöks också grannsamebyarnas kalvmärkningar eftersom renaren kan ha sammanblandats. 7

Höst (september oktober) Renarna finns nu i bl.a. lågfjällsregionen. Med frostnätterna under sensommaren försämras näringshalten i betet. Renen gräver gärna upp underjordiska delar t.ex. från vattenklöver som den äter. I oktober påverkar snön renarnas val av betesväxter och de betar främst olika marklavar. Renens brunsttid börjar under den senare hälften av september månad och dessförinnan sker den traditionella sarvslakten. En fullvuxen sarv kan strax före brunsten uppnå en vikt på mellan 100 och 150 kg. Sarvarna förbrukare därefter i stort sett allt kroppsfett och även en betydande del muskelmassa under parningstiden som varar 2 till 3 veckor. Förutom att renägaren kantbevakar hjorden kan tiden ägnas åt jakt och fiske. Höstvinter (november december) När vintern kommer med snö och kyla försämras grönbetet och renen övergår gradvis till lavbete. Betet på frisk skogsamark och på myrar är viktigt eftersom det innehåller växter som fortfarande är gröna som kruståtel, fårsvingel och dyfräken. Eftersom renarna är spridda över ett stort område krävs mycket arbete för att hinna samla ihop renarna till höstslakten. Höst Under höstvintern samlas renarna för slakt och för skiljning i vintergrupper. Huvvuddelen av höstslakten sker i november-december. Kalvarna väger då mellan 30 och 50 kg. Även vajorna når sin högsta vikt i oktobernovember. Fullvuxna vajor väger mellan 60 och 90 kg. Vinter I en del samebyar fortsätter man att samla renar till slakt in i januari och februari. I samband med slakten bestäms vilka renar som ska gallras ut till slakt och vilka som ska användas för avel. Detta bestämmer hjordstrukturen som är viktig för företagens lönsamhet. Normalt består vinterhjorden till 3/4 av hondjur. Anledningen till att renarna skiljs i vintergrupper är att det underlättar flyttningar och utnyttjandet av vinterbetet. Efter skiljningen påbörjas flyttningen ner till vinterlandet. Förr utnyttjades främst älvar och sjösystem för flyttningarna. Vattenregleringar och skogsavverkningar gör att renarna ibland måste transporteras med lastbil. Flyttningen till fots ner till vinterlandet är slitsam. Därför är det viktigt att det finns tillgång till övernattningsbeten efter flyttlederna för att naturligt kunna hålla kvar renarna för bete och vila. Även stödutfodring kan krävas för att komplettera betet. Samebyns område Renens vistelse under perioden Hagar Flyttled Lappmarksgräns Odlingsgräns Vistelsegräns 8

Vinter (december mars) Renarna har delats in i mindre vintergrupper som hålls åtskilda och flyttas mellan olika betesmarker under vintern. Nere på vinterlandet betar de olika vintergrupperna främst i barrskogsområdet. Betet består till största delen av olika lavar och bärris. Tillgången på vinterbete beror inte bara på arealens storlek och lavförekomst utan i första hand på betets tillgänglighet. Till de största problemen för rennäringen hör nedisning av betesmarkerna eller hård skare. Snöförhållandena försämras på grund av stora kalhyggen med ogynnsam snökonsistens och skadat lavtäcke. Bristen på hänglavar gör att näringsbrist hos renen snabbt kan uppkomma när markbetet blir oåtkomligt inom stora områden. I sådana situationer kan stödutfodring behövas för att förhindra en omfattande rendöd. skivorna. Sarvarna fäller sina stora hornkronor direkt efter brunsten. Kalvarna liksom vajor bär hornen hela vintern fram till maj månad. Vajorna står därmed högst i rang under vintern och har företräde till betesplatser. Eftersom vinterlandets betesområden oftast inte är sammanhängande utan sönderstyckade genom diverse ingrepp t.ex. kalhyggen, måste vintergrupperna flytta oftare mellan olika betesmarker. Grupperna måste också göras mindre. Renskötaren kantbevakar hjorden och skyddar den från rovdjur. Renen är väl anpassad till snö och kyla. Vinterpälsen är tät och består av bottenull och långa luftfyllda täckhår. Renen kan spara både vatten och energi när det är kallt. I näshålan finns slemhinneklädda skivor som gör att inandningsluften värms och fuktas innan den kommer ner i luftstrupen. Vid utandningen kondenseras vattenångan på Renen har ett väl utvecklat luktsinne och kan lokalisera lav även under djup snö. De stora skopformade klövarna gör att den inte sjunker så djupt ner i snön samtidigt som den kan gräva sig ner till markvegetationen. Vårvinter (mars april) Beroende på snöläge och betesförhållanden börjar flyttningen tillbaka till vår- och kalvningslandet. Vid denna tid är det oftast mycket snö och områden mot solsidan i exempelvis älvdalar och på sydsluttningar är viktiga eftersom det där blir barmark tidigt så att bete blir tillgängligt. Födan består fortfarande mest av lavar. Precis som på hösten är flyttningarna slitsamma och det är viktigt med tillgång på rastbeten. Tillgången på trädlavar är mycket viktig eftersom markvegetationen inte är tillgänglig p.g.a. vårens skare. 9

Rennäringen och andra markanvändare Rennäringens stora geografiska utbredning leder till kontakt med andra markanvändare och markanvändningsintressen. Intrången under 1900-talet har sammantaget lett till att betesmarker styckats upp, vinterbetet minskat, flyttningarna försvårats och att renarna störts under känsliga perioder. Eftersom tillgången på betesmark är begränsad råder konkurrens mellan renskötseln och annan markanvändning som skogsbruk, jordbruk, turism, vattenkraftsföretag och allmän samhällsutbyggnad om betesmarkerna. Konkurrensen om betesmarkerna finns också inom och mellan samebyarna. Flera av vattenregleringarna som genomfördes under 1940 1960-talet innebar att älvfåror torrlades och att stora arealer betesmark översvämmades. Värdefullt strandbete, naturliga betesgränser och flyttvägar försvann. Betesmarker har ersatts med beteshagar och naturliga flyttningar har ersatts med lastbilstransporter. Rennäringen har fått viss ekonomisk ersättning för skador och intrång och kompensation för skadeförebyggande åtgärder. Skogsbruket har genom slutavverkning, markberedning och anläggning av skogsbilsvägar styckat upp vinterbetesområdena och minskat tillgången på vinterbete. Inom åretruntmarkerna gäller därför numera obligatorisk samrådsplikt med rennäringen före avverkningar enligt skogsvårdslagen. Torvbrytning och täktverksamhet förstör betesmarker. Utbyggnaden av tätorter, vägar och järnvägar medför uppsplittring av betesmarker. Flyttleder kan försämras eller förstöras av exploateringen. Renar dödas också av bilar och tåg. Renägarna får dock ersättning för bil- och tågdödade renar. Turism, jakt, fiske och friluftsliv medför störningar under känsliga perioder i renskötseln och enhetliga betesmarker kan styckas sönder av anläggningarna. Rovdjuren varg, järv, lo, björn och örn orsakar renförluster. Björn gör störst skada om den uppehåller sig i kalvningslandet. Örn dödar främst kalvar. Järv och varg kan förfölja enstaka renar och hela hjordar långa sträckor. Eftersom rovdjuren är fridlysta och samerna därigenom inte har möjlighet att skydda sina renar mot dem lämnar staten viss ersättning för rovdjursrivna renar. 10

Rennäringen och miljön Rennäringen är beroende av orörd natur. Rennäringens intressen sammanfaller därför ofta med naturvårdens. I miljöbalken klassas rennäringens viktigaste områden som riksintressen. Exempel på sådana områden är samlingsplatser och svåra passager med vadställen längs flyttlederna. Laven, renarnas föda vintertid, växer långsamt med ungefär 10 procent per år. Ett för högt renantal i förhållandet till betet leder till att lavtäcket minskar vilket kan leda till att landskap och biotoper förändras och att marken eroderar. Att hushålla med betet på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden bevaras är den stora utmaningen för rennäringen i framtiden. 1986 drabbades delar av renskötselområdet av radioaktivt nedfall från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svårast drabbade områden fanns i södra Västerbotten och norra Jämtland. Cesiumhalterna avklingar naturligt och det är främst lavar och svampar som nu innehåller cesium. Eftersom renarna huvudsakligen äter lavar under vintern ökar cesiumvärdena i renen och sjunker under sommaren. De slaktkroppar som har cesiumvärden över gränsvärdet 1 500 becquerel/kg kasseras. Antalet kasserade renkroppar minskas genom olika typer av förebyggande åtgärder, t.ex. tidigareläggning av slakten på hösten och utfodring av ren under vintern. Staten kompenserar renägarna för merkostnader och förluster p.g.a. Tjernobylolyckan. Myndigheter och organisationer Svenska Samernas riksförbund. Sámiid riikkasearvi, tar tillvara på rennäringens intressen i ekonomiska, juridiska och sociala frågor. I SSR ingår alla samebyar utom koncessionssamebyarna och en fjällsameby. Förbundskansliet finns i Umeå. Sametinget är ett självständigt folkvalt organ, men också en statlig myndighet. Sametinget verkar för en levande samisk kultur. Kulturen ses i ett vidare perspektiv och omfattar också den samiska näringsverksamheten. Länsstyrelsen samordnar rennäringsfrågor på länsnivå. Länsstyrelsen förvaltar statens mark ovan odlingsgränsen, bedriver rådgivning samt administrerar bygge och underhåll av tekniska anläggningar. Jordbruksverket är central förvaltningsmyndighet och regeringens expertmyndighet med ansvar för rennäring och jordbruk. Jordbruksverket är också chefsmyndighet för distriktveterinärorganisationen. Livsmedelsverket är central förvaltningsmyndighet för livsmeldelsfrågor. Livsmedelsverket ansvarar för kontrollen av livsmedlens kvalitet och är chefsmyndighet för besiktningsveterinärorganisationen. Jordbruksdepartementet samordnar alla samefrågor och lagstiftning kring dem samt handlägger de frågor om renskötsel som avgörs på regeringsnivå. Sveriges lantbruksuniversitet har en profesur i renskötsel, Öje Danell. Hans uppgift är att bedriva forskning och utbildning samt samordna den forskning om renskötsel som bedrivs vid Lantbruksuniversitetet och vid andra universitet. Djurskyddsmyndigheten ansvarar för den centrala tillsynen av djurskyddet. Det övergripande målet är att upprätthålla och utveckla ett gott djurskydd i hela Sverige. Naturvårdsverket är regeringens centrala miljömyndighet. Naturvårdsverket är pådrivande och samlande i arbetet för ett stärkt och breddat miljöansvar i samhället. Naturvårdsverkets arbete syftar till att främja hållbar utveckling med utgångspunkt i den ekologiska dimensionen. Jordbruksverket Mars 2005, 5:e upplagan Text: Ann-Marie Karlsson och Tord Constenius, telefon 036-15 50 00 vx. Foto: John-Åke Blind, Per-Olov Wikberg, Torgny A Seger, Ola Ekström. OVR6 11