VindRen Vindenergi och Rennäring i samverkan

Transkript

1 Vindenergi och Rennäring i samverkan Detta är rennäring Det här kapitlet är en kunskapssammanställning om rennäring och den samiska kulturen. Kapitlet är en bakgrund till riktlinjerna inom projektet VindRen. Kapitlet vänder sig främst till vindkraftsprojektörer Projektstart Samråd Överenskommelse MKB Bygge Drift Vindkraft Rennäring Påverkan Förändring Jobb Konsult: Enetjärn Natur AB, Illustration & Layout Enetjärn Natur AB KAPITEL 7 Version

2 Om detta kapitel När vindkraft planeras och anläggs i norra Sverige berörs ofta mark där samerna har ett särskilt intresse och där det bedrivs renskötsel. Detta är en introduktion till samisk markanvändning, rennäring och samiska rättigheter. Samebyarnas storlek och förutsättningar varierar mycket och detta dokument är en generell beskrivning om rennäring och den samiska kulturen. Detta dokument beskriver även varför samerna ska ges rätt till deltagande och samråd vid projekteringen av vindkraft i Sápmi, Sameland. Längst bak i kapitlet finns förslag på vidare läsning. Foto Sven Skaltje KAPITEL 7 2

3 Innehåll Sápmi, samer och samebyar 4 Hur ser renskötselns årscykel och markanvändning ut? 10 Hur påverkar annan markanvändning och rovdjur rennäringen? 19 Renskötselrätt och folkrätt 21 Historiska aspekter 25 Socioekonomiska frågor 26 Riksintressen 26 Renbruksplaner 29 Om du vill veta mer? 32 Kapitlet är utarbetat av Svenska Samernas Riksförbund och förankrat med branschorganisationen Svensk Vindenergi December

4 Sápmi, samer och samebyar Sápmi är samernas egen benämning på det område där de traditionellt har levt och där många samer lever än idag. Området sträcker sig över landsgränserna i Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland. En person som arbetar med projektet VindRen beskriver den samiska kulturen och rennäringens roll som kulturbärare så här: För oss samer är det helheten som binder oss samman. Helheten består av det omgivande landskapet, historien, renen, språket, vår traditionella kunskap, våra naturresurser och vår egen plats i denna helhet. Detta är grunden och förutsättningen för hela vår kultur och hela vår existens. Denna helhetssyn delar vi med andra urfolk över hela världen och vår syn på naturen som ett levande väsen är också det som skiljer sig från den traditionella svenska synen på natur och naturvård, där naturen är ett orört landskap utan mänsklig påverkan. Genom vår renskötsel, jakt och fiske, fortsätter vi bruka det kulturlandskap som våra förfäder brukat i generationer. Men vi måste göra det varsamt, för det ska finnas kvar långt efter att du och jag är borta. Genom språket förklarar vi landskapets betydelse, hur man enklast gör upp eld, var det bästa slöjdmaterialet finns eller hur köttet ska rökas och genom detta för vi också vidare vår traditionella kunskap till våra barn. Därför är renskötseln inte bara en inkomstkälla. Därför får konsekvenser för renskötseln också konsekvenser för vårt sätt att leva, för vår kunskap och för vår kultur. Det samiska bosättningsområdet är stort och sträcker sig från sjön Femunden i Norge och Idre i Dalarna i söder, till ishavet i norr via norra Finland till Kolahalvön i Öster KAPITEL 7 4

5 Samer/renskötande samer Samerna har levt i Sápmi långt innan statsgränserna drogs upp. Ingen vet exakt hur många samer som finns i Sverige. Ofta används siffran samer, men nyare studier visar att det kan finnas upp till samer. Renen och rennäringen är grundpelaren i den samiska kulturen. Idag bedriver cirka samer renskötsel, men många samer har även genom släktskap kopplingar till samebyarna och renskötseln. Samerna är också Sveriges och Europas enda urfolk. Ett urfolk är ett folk som har en lång sammanhängande historisk anknytning till de områden där de bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur som går tillbaka till tiden före nationalstatens bildande. Duodji omfattar traditionellt samiskt hantverk av skinn och textil, men också björk, ben och horn (foto Sofia Svonni) Renen och rennäringen är en viktig kulturbärare inom den samiska kulturen (foto Sven Skaltje) 5

6 Samebyar Gränser Samebyn är både benämningen Gränser mellan på ett geografiskt begränsat samebyar bestäms område och en organisation där i administrativ ordning medlemmarna gemensamt bedriver renskötsel. För att bedriva Enligt Rennäringslagen är genom myndighetsbeslut. renskötsel måste man vara medlem i en sameby. Sametinget som fattar det fr.o.m. 1 januari 2007 Idag får samebyn enligt lag inte dessa beslut. Gränserna för bedriva någon annan verksamhet än en sameby kan omfatta hela renskötsel. Samebyn består av olika samebyns betesområde, d.v.s. renskötselföretag som ägs av en eller åretruntmarkerna, där renarna flera medlemmar. Ofta ägs renskötselföretagen familjevis. Varje renägare får vistas hela året samt övriga områden som samebyn använder för renskötsel. bedriver renskötseln i sitt eget företag och beslutar själv om sina egna renar, t.ex. hur slaktuttaget ska göras och vilka djur som ska sparas för renhjordens tillväxt. Varje företag har som andra småföretagare krav på sig att vara lönsamma. Inkomsterna kommer huvudsakligen från försäljningen av renkött. Renskötselföretagen har höga kostnader för t.ex. bevakning av renarna eftersom störningarna från andra verksamheter är många och eftersom markerna fragmenterats. Jakten och fisket är viktiga för försörjningen. I jakten och fisket finns också andra viktiga värden, som t.ex. kunskapen om de marker, de vatten och det djurliv som finns runt omkring. Renskötseln bedrivs kollektivt och varje renskötselföretag ingår i en större enhet, samebyn (foto Sven Skaltje) Den praktiska renskötseln bedrivs oftast kollektivt och samebyn har därför gemensamma anläggningar, som till exempel arbetshagar, beteshagar och renvaktarbostäder. Samebyarna är juridiska personer som företräder renskötseln inom sina områden. Varje sameby har en egen styrelse med uppgiften att företräda samt förvalta samebyns inre angelägenheter. Det KAPITEL 7 6

7 Karta över samebyarna i Sverige VindRen Teckenförklaring Odlingsgränsen Lappmarksgränsen Delat betesområde Sedvaneland 1. Lappmarks- och Odlingsgräns Vägar Åretruntland Koncessionsområde Torneträsk Fastställd samebygräns Länsgräns Vinterbetesområde Kiruna Kilometer Bakgrundskartan: Ur GSD-Sverigekartan Lantmäteriet MS2009/08334 ¹ Lulevatten Stora Gällivare Kalixälven Pajala 26. Torneälven Jokkmokk Övertorneå Storsjön Österdalälven Sveg 51. Östersund Siljan 43. Ljusnan Ånge 42. Strömsund Indalsälven Ljungan Ljusdal Bollnäs 14. Hornavan Storuman Vilhelmina Ångermanälven Åsele Sollefteå Sundsvall Hudiksvall Gävle Umeälven 20. Malå Arvidsjaur 24. Lycksele Härnösand Skellefteälven Vindelälven 15. Örnsköldsvik Luleälven Älvsbyn 20. Boden Piteå Skellefteå Robertsfors 28. Luleå 30. Kalix Haparanda 20. Ståkke 21. Maskaure Umeå 22. Östra Kikkejaure 23. Västra Kikkejaure 24. Mausjaur 25. Muonio 26. Sattajärvi 27. Tärendö 28. Kalix 29. Pirttijärvi 30. Liehittäjä 31. Ängeså Samebyar 33. Korju 1. Könkämä 40. Vilhelmina södra 2. Lainiovuoma 41. Vilhelmina norra 3. Saarivuoma 42. Ubmeje 4. Talma 43. Vapsten 5. Gabna 44. Ran 6. Laevas 45. Gran 7. Girjas 46. Malå 8. Baste 50. Frostviken Norra 9. Sörkaitum 51. Ohredahke 10. Sirges 52. Raedtievaerie 11. Jåhkågaska 53. Jiingevaerie 12. Tuorpon 54. Jovnevaerie 13. Luokta-Mávas 55. Njaarke 14. Semisjaur-Njarg 56. Kall 15. Svaipa 57. Handölsdalen 16. Vittangi 58. Tåssåsen 17. Gällivare 59. Mittådalen 18. Sierri 60. Ruvhten 19. Udtja 61. Idre Det finns 51 samebyar i Sverige, av dessa är 33 fjällsamebyar, tio skogssamebyar och åtta koncessionssamebyar Mora 7

8 innebär att enskilda renägare inte ensamma kan företräda rennäringen om de inte har ett särskilt mandat att göra det. I Sverige finns idag 51 samebyar från Karesuando i norr till Idre i söder. Av dessa är 33 fjällsamebyar och 10 skogssamebyar. Skogssamebyarna har till skillnad från fjällsamebyarna sina åretruntmarker i skogslandskapet nedanför fjällområdet. Skogssamebyarna har därför kortare flyttningar av sina renar. De båda grupperna av samebyar representerar olika sätt att bedriva renskötsel. Åtta av Sveriges samebyar är så kalllade koncessionssamebyar och de finns längs Torne och Kalix älvdalar. Där får renskötsel bedrivs med särskilt tillstånd. Renägarna är ofta icke-samiska markägare medan tillståndet att bedriva renskötsel innehas av en same i enlighet med svensk grundlag. Rengärde/ hage Det finns tre olika typer av rengärden eller hagar; arbets-, betes- och övergångshagar. Arbetshagar används för kalvmärkning, skiljning eller slakt. Dessa har ofta en rund form och styrarmar som kan vara kilometerlånga. Beteshagar är oftast mycket stora hagar i kombination med arbetshagar, där man låter renhjorden beta under en viss tid. Övergångshagar är speciella hagar som används vid svåra passager över t.ex. järnväg eller livligt trafikerade vägar. Hagarna används för att kunna genomföra passagen utan tillbud. Samebyarnas storlek och förutsättningar varierar mycket. De minsta samebyarna har endast ett par medlemmar, medan de största har flera hundra medlemmar. De naturliga förutsättningarna varierar mellan samebyarna. Därför är det viktigt att projektörer sätter sig in i den berörda samebyns förutsättningar. Sametinget Sametinget invigdes 1993 och bildades i syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter att som urfolk bevara och utveckla sin kultur. Sametingets huvudkansli finns i Kiruna. Sametinget har lokalkontor i Jokkmokk, Tärnaby och Östersund. Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt parlament. Sametingets organisation liknar kommunernas, med både politiker och tjänstemän. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. KAPITEL 7 8

9 Till Sametingets uppgifter hör bl.a. särskilt att medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten. Det innebär att Sametinget ofta yttrar sig över översiktsplaner och i enskilda tillståndsärenden. Sametinget kan också ge information om förutsättningarna i ett enskilt ärende. Sametinget har sitt huvudkansli i Kiruna (Foto Sametinget) SSR SSR är en sammanslutning av svenska samebyar och sameföreningar med uppgift att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. SSR har sitt förbundskansli i Umeå. 9

10 Hur ser renskötselns årscykel och markanvändning ut? Renskötsel bedrivs i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och norra Dalarna. Renskötsel är en form av nomadiserad betesdrift som bygger på renarnas beteende och de renskötande samernas kunskap om renarna och naturens förutsättningar. Historiskt så har tamrenkötseln bedrivits av samer under mycket lång tid och så småningom har den moderna renskötseln utvecklats. Renarna har successivt avlats så att de kan hanteras av människor. Men förutsättningen för detta är att den som arbetar med renarna vet vilka behov renarna har och hur de reagerar i olika situationer. Renskötarna har en stor kunskap om både renarna och naturen. Denna kunskap förs ofta vidare mellan generationerna. Förutsättningarna för rennäring varierar mycket mellan de olika samebyarna beroende på geografiska och ekonomiska förhållanden. Antalet tillåtna renar i en sameby varierar mellan ca 1500 och ca Renskötseln påverkas av förhållanden i naturen som vegetation, väderlek, temperatur, vind, snö- och isförhållanden etc. Vilka andra verksamheter som finns inom en samebys område påverkar också hur renskötseln bedrivs. De renskötande samernas arbete styrs av renens naturliga vandringar i sökandet efter föda mellan sommar-, höst-, vinter och vårbeteslanden. Därför är rennäringen mycket arealkrävande och cirka 50 procent av Sveriges yta berörs av renskötseln. En sameby måste ha tillgång till olika typer av beten för att renskötseln ska kunna bedrivas. Sommarbetesland Vår- och höstbetesland Vinterbetesland Illustrationen visar exempel på hur de olika årstidslanden kan se ut i en fjällsameby KAPITEL 7 10

11 Årscykel Under olika årstider använder renarna olika delar av landskapet för bete, kalvning och flytt. Renarna har en inneboende drift att under året förflytta sig mellan olika typer av betesområden som ligger inom olika delar av renskötselområdet. Renskötseln bygger på att följa renarnas instinkter att flytta mellan olika områden samtidigt som de renskötande samerna också styr renarna mellan olika områden. Flyttning av renar sker dels genom naturlig strövning genom områden och dels genom samlade förflyttningar av hjordar.när renhjordar ska flyttas sker det antingen genom flytt på marken eller med lastbil. När renarna samlas och flyttas går renskötarna bakom renarna eller så använder renskötarna motorcyklar, skotrar eller helikoptrar. Renskötselåret bedrivs utifrån de åtta årstiderna som finns i det samiska språket 11

12 De stråk i landskapet som används för flyttning av renarna mellan olika årstidsland kallas flyttleder. Dessa är ofta terrängformationer som passar för renens förflyttning, t.ex. sammanhängande myrar, frusna sjöar, dalgångar etc. Ibland utgörs de av vägar och stigar eller röjda stråk genom skogsmark. Vissa flyttleder används regelbundet och andra mer sällan. Utefter flyttlederna finns mindre områden s.k. rastbeten som är nödvändiga för att lederna ska kunna nyttjas. Rastbetet ger föda och vila för renhjorden och underlättar att hålla den samlad så att flyttningen kan fortsätta. Eftersom renbetesmarkerna idag är så fragmenterade genom annan markanvändning används också lastbilar vid flyttning, särskilt när den sträcka man ska flytta är mycket lång. Användningen av hjälpmedel varierar över renskötselområdet beroende på hur naturens förutsättningar ser ut. Det är nödvändigt att också rennäringen kan utvecklas och moderniseras med hjälp av tekniken. När renhjorden ska samlas ihop under olika delar av året används särskilda hagar/rengärden som finns placerade på strategiska platser inom samebyns område. De områden som används under olika årstider brukar kallas årstidsland. Varje årstidsland har sin egen betydelse i samebyns och renskötselns årscykel (se figur föregående sida). Renskötseln utgår från åtta årstider, inom vilka renen har olika betesbehov. KAPITEL 7 12

13 Våren (april - maj) Nu börjar renskötselåret. I maj föds renkalvarna på lågfjällen och för skogssamebyarna inom vissa områden i skogslandet. Vajorna (renkorna) söker sig till platser där tillgången till bete är god och där snön smälter undan tidigt så att ny växtlighet kan komma upp snabbt. Vajorna återkommer varje år Kalvarna föds i mitten av maj månad. Under denna till samma kalvningsland. För tid är vajan mycket känslig för störningar och kan fjällrenen finns kalvningslanden i lågfjällen i småkuperad Jan-Olof Svonni) lämna kalven om det är för mycket störningar (foto och skyddad terräng, för skogsrenen är det områden med tillgång på lavhedar, myrar och bäckdrag. Vajan föder årligen en kalv som väger 4-6 kg. Fjolårskalven stöts bort strax före eller i samband med kalvningen. Under den här tiden består betet av en blandning av lavar, gräs, örter och löv. Kalvningstiden är mycket känslig ur störningssynpunkt eftersom vajan lätt kan lämna den nyfödda kalven om det förekommer störningar. Försommaren (juni) Efter kalvningen kommer en lugn period för såväl renen som renskötarna. Renen söker sig nu till björkskog, myrmarker och bäckdrag där grönskan kommer tidigt. För skogsrenarna är våtmarkerna viktiga. Försommaren är något av en återhämtnings- och uppbyggnadsperiod för renen. Den får beta i lugn och ro fram till den tid då värme, mygg och insikter infinner sig. Ett bra försommarbete innebär att de vuxna renarna snabbt kan återhämta vad de tappat i vikt under vintern. Helikopter används numera för att underlätta olika För renskötaren är detta moment i renskötselarbetet (foto Sven Skaltje) ofta en tid för byggnads- 13

14 och reperationsarbete av arbetshagar, byggnader och andra renskötselanläggningar. Sommaren (juni - juli) Nu drar renarna upp mot högfjället eller ut på vidder där värmen och insekterna är mindre besvärande. Renarna besväras av kormflugor och svalgbromsar. Kalvarna märks med renskötarens renmärke som Det är två insekter vars är en kombination av snitt på höger och vänster larver har renen som värddjur. I slutet av juni börjar öra. Renmärket talar om vem som äger renen (foto Enetjärn Natur AB) renskötarna samla ihop renarna till kalvmärkning. Det är en hektisk tid för renskötaren som under flera sommarveckor får vända på dygnet eftersom kalvmärkningarna i huvudsak sker på kvällen och natten då det är som svalast. Arbetet med samlingar kan ta flera dagar beroende på väder och vind. Renarna är oftast spridda över stora områden och samlas ihop med hjälp av helikoptrar och motorcyklar men också till fots. Samebyarna har flera kalvmärkningshagar på olika platser som används vid olika tidpunkter beroende på varifrån renarna samlas. I rengärdet följer kalven vajan. Det är därför lätt att se vem som äger kalven. Med kastlina eller snarkäpp fångar man kalven och märker den. Märket består av olika kombinationer av snitt i renens öron. Varje ägare Under sarvslakten på hösten fångas och märks de har sitt renmärke. årskalvar som inte blivit märkta under sommaren (foto Sofia Svonni) KAPITEL 7 14

15 Förhösten (augusti) Renarna betar i björkskogen och på myrarna. De har fortfarande god tillgång till grönbete och äter löv, gräs och örter. Renen är också mycket förtjust i svamp som är rik på protein och fosfor. Perioden från slutet på juli och framåt är en viktig uppbyggnadsperiod. Renarna bygger nu upp muskelmassan och det fettlager som är viktigt för att den ska överleva vintern. Det är viktigt att renarna får betesro under den här tillväxtperioden eftersom den är helt avgörande för renens möjlighet att överleva en kärv och hård vinter. I senare delen av augusti, före renarnas brunstperiod, börjar man samla in hanrenarna (sarvarna) för slakt. De är nu stora och feta efter sommarens bete. Renens brunsttid börjar under senare hälften av september månad och sarvslakten måste vara avklarad före dess. Renstängsel Särskilda stängsel har uppförts för att förhindra att renar sammanblandas mellan norsk och svensk renskötsel (konventionsstängsel) och mellan samebyar (byavskiljande stängsel) samt för att styra renhjordens vandringar mellan olika betesområden så att dessa betas av i rationell ordning (spärrstängsel). Dessutom finns uppfört styrarmar i indrivningszonen till arbetshagar samt järnvägsstängsel för att förhindra renarna att vandra över eller utmed järnvägen. Samebyarna investerar ofta stora belopp i renhagar och stängsel. Hösten (september - oktober) Fjällsamebyarnas renar finns nu i huvudsak i lågfjällregionen, medan skogssamebyarnas renar finns i skogsområdet i de västra delarna av samebyarnas betesmarker. Med frostnätterna under sensommaren försämras näringshalten i betet. Renen gräver upp underjordiska delar från vattenklöver och andra örtväxter. I oktober påverkar den första snön renarnas val av betesväx- Under slutet av augusti sker sarvslakten (foto Sofia Svonni) 15

16 ter och de betar främst olika marklavar. I senare delen av september är sarvslakten avslutad. En fullvuxen sarv kan strax före brunsten uppnå en vikt mellan 100 och 150 kg. Sarvarna förbrukar därefter i stort sett all kroppsfett och även en betydande del av muskelmassan under brunsttiden Brunsten infaller normalt mellan den 20 och 25 som varar normalt mellan september. Innan dess måste sarvslakten vara klar 2 och 3 veckor. Under den (foto Sven Skaltje) tiden lämnar renskötarna renarna ifred. Det är en lugnare period för renskötaren, som nu har tid över till husbehovsfiske och annat som behöver göras i rennäringsföretaget. Förvinter (november - december) Den här perioden börjar när frosten och snön kommit för att stanna. Renarna söker sig nu till betesmarker med kvarvarande grönska, gräsrika skogsområden och myrar. Detta bete utnyttjas så länge snötäcket är under 30 cm och innan den starka vinterkylan sätter in. Renarna övergår sedan gradvis till lavbete. Nu börjar renarnas vandring mot vinterbeteslandet. Under förvintern samlar renskötarna renarna för skiljning till vintergrupper och för slakt. Huvuddelen av höstslakten sker i november och december. Kalvarna väger då mellan 30 och 50 kg. Även vajorna når sin högsta vikt i november. Under förvintern samlas samebyns alla renar ihop för att skiljas ut i olika vinterbetesgrupper. (foto Sofia Svonni) Efter slakten består vinterrenhjorden till uppemot 75 % hondjur. Nu är det också dags att dela KAPITEL 7 16

17 upp renarna i vinterbetesgrupper. Byns renar samlas i en skiljningshage. Där skiljer varje familjegrupp ut sina renar och drar dem till sin särskilda hage. De flyttar sen med sina renar till respektive vinterbetesområde. Vintern (december - mars) Utfodring har i vissa delar av renskötselområdet Renarna har nu delats blivit ett återkommande inslag i renskötseln på upp i mindre vintergrupper grund av att vintrarna allt oftare domineras av kraftiga mildväder som låser renens bete (foto Enetjärn (siidor) som hålls åtskilda Natur AB) och flyttar mellan olika betesmarker under vintern. Nere på vinterlandet betar de olika vintergrupperna främst i barrskogsområdet. Betet består till största delen av olika lavar och bärris. Renen är väl anpassad till arktiskt klimat. Vinterpälsen är tät och består av bottenull och långa luftfyllda täckhår. Renen kan spara både vatten och energi när Trivselland det är kallt. Tillgången på (naturligt samlingsställe) Områden som har en utformning som gör att renarna naturligt söker sig dit. Ofta finns bra förutsättningar för bete och renarna stannar där. Trivsellanden är viktiga för att kunna hantera en större renhjord. Idag finns inte så många naturliga samlingsplatser kvar eftersom skogsbruk och annan markanvändning fragmenterat (delat upp) markerna. Uppsamlingsplatser Områden som motsvarar de krav som ställs för att renskötaren ska kunna samla ihop en renhjord. Uppsamlingsplatser finns inom alla årstidsland. Sommartid samlas renarna till kalvmärkning eller flyttning till andra betesmarker, under hösten/vintern inför slakt, skiljning och flyttning till vinterlanden och under våren sker samling inför skiljning och flyttning till vår och kalvningslanden. 17

18 vinterbete beror inte bara på arealens storlek och lavförekomst utan i första hand på betets tillgänglighet. Vinterbetet är en flaskhals för många samebyar. Det kan förekomma stora problem med nedisning av betesmarkerna eller hård skare. Snöförhållandena försämras på grund av stora kalhyggen med ogynnsam snökonsistens och förstört och skadat lavtäcke. Bristen på hänglavar gör att näringsbristen för renen kan bli akut när markbetet blir oåtkomligt. I sådana situationer sätter renägarna in stödutfodring eller i sämsta fall helutfodring för att förhindra en omfattande rendöd. Vinterbetesmarkerna är oftast inte sammanhängande, utan sönderstyckade genom diverse ingrepp som kalhyggen, vägar, järnvägar, flygfält, militäranläggningar, andra samhällsbyggen m.m. Vintergrupperna måste därför flytta mellan olika betesmarker. Renskötarens jobb under vintern är att kantbevaka renhjorden och skydda den från rovdjur. Vårvinter (april) När snötäcket tinar ihop och sedan fryser ihop så att skarsnö bildas börjar flytten mot barmarksbetet igen. Det är viktigt med tillgång till bra flyttvägar. Längre tillbaks var älvarna viktiga flyttstråk, men för många samebyar har vattenregleringarna försvårat flytten. Också andra verksamheter påverkar flyttningarna. För några samebyar är förflyttningarna numera så svåra att genomföra på marken att de sker med lastbil. Renskötselåret går mot sitt slut. Renarna återvänder till sina kalvningsplatser i början på april (foto Sofia Svonni) KAPITEL 7 18

19 Hur påverkar annan markanvändning och rovdjur rennäringen? Samebyarna påverkas av många verksamheter. Det moderna skogsbruket som bedrivs över stora markarealer har på ett genomgripande sätt förändrat förutsättningarna för renskötseln. Järnvägar och vägar bildar barriärer som påverkar renarnas möjlighet att förflytta sig. Gruvor och täkter har tagit stora ytor i anspråk som tidigare användes för bete. Storskalig vattenkraftutbyggnad har undandragit betesmarker i dalgångarna och gjort det svårare att flytta renar utmed älvarna. Turistanläggningar gör att renarna undviker vissa områden. När var och en av dessa exploateringar beaktas, behöver de inte ha så stor negativ påverkan. Men tillsammans samverkar de till att fragmentera landskapet genom att minska samebyns tillgång till olika säsongsbeten och möjligheten att kunna använda betesmarkerna på ett så flexibelt sätt som möjligt. Vid all bedömning av hur rennäringen påverkas av nya verksamheter är det därför viktigt att väga in samebyns hela påverkanssituation. Hoten mot rennäringen är många: gruvnäring, skogsbruk, rovdjur, vattenkraft, turism samt ifrågasatta rättigheter och inte minst klimatförändringar. Därför behövs tydliga strategier för att säkra rennäringens markanvändning (foto Sven Skaltje) 19

20 De sammanvägda effekterna för rennäringen av olika typer av intrång inom en samebys marker brukar kallas kumulativa effekter. För varje tillkommande störningskälla är det viktigt att analysera hur denna påverkar renskötseln tillsammans med de störningskällor som redan finns. Klimatförändringarna och rennäringen Under senare tid har det förändrade klimatet lett till stora problem för rennäringen. Hittills har de största problemen uppstått under vintern, då betet har blivit låst inom stora delar av renskötselområdet. Problemen uppkommer när det först snöar och därefter regnar följt av att det blöta snötäcket fryser. Renarna når då inte det viktiga betet under snön. Detta fenomen har alltid förekommit, men det som är nytt är att dessa situationer förekommer oftare och att stora delar av samebyarnas områden, från fjäll till kust, blir låsta samtidigt. Då begränsas tillgången på alternativa marker. Av det här skälet är det mycket viktigt för samebyarna att ha tillgång till olika typer av betesmarker för att om möjligt hitta områden där betet inte har blivit låst. I vissa situationer återstår dock inget annat än utfodring av renarna med pellets och hö. Detta är en mycket kostsam och krävande process som samebyarna i det längsta vill undvika. Andra möjliga effekter på rennäringen av ett förändrat klimat kan vara större nederbördsmängder, förändrade vattenflöden som försvårar flytt och renarnas strövning samt isar som inte är lika kraftiga som tidigare. Det kan också vara tänkbart att nya sorters parasiter kan angripa renarna. En annan effekt skulle kunna vara att snöperioden i framtiden blir kortare så att renens svåraste betesperiod förkortas och att renarna därmed har tillgång till grönbete en större del av året. Under de senaste åren har flera samebyar upplevt att klimatet förändrats och att milda vinterperioder medfört att en isskorpa bildats på marken och därmed låst renens bete (foto Enetjärn Natur AB) KAPITEL 7 20

21 Renskötselrätt och folkrätt De rättigheter som tillkommer samerna har i rennäringslagen (1971:437) fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten innebär att den som är same och medlem i en sameby får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Vissa marker kan användas hela året (året-runt-marker), andra bara till vinterbete. Tillgången till bete är förutsättningen för att renskötsel ska kunna bedrivas. Många rättigheter till mark, som t.ex. arrende och servitut, uppstår genom avtal. För renskötselrätten finns inte några sådana avtal. Renskötselrätten grundar sig på urminnes hävd. Det innebär att någon använt mark så länge och i sådan omfattning att det uppstått en rättighet att använda den. Renskötselrätten har uppstått genom att samerna använt Åretrunt-markerna mark och vatten för Året-runt-marker får användas till renbete under hela året. renskötsel, För fjällsamebyarna innebär året-runt-markerna området ovanför odlingsgränsen och västerut För skogssamebyarna innebär året-runt-markerna gränsbestämda områden ovanför lappmarksgränsen För samebyarna i Jämtlands och Dalarnas län (här förekommer endast fjällsamebyar) innebär året-runt-markerna områden inom renbetesfjällen i Jämtlands län och de områden i Jämtlands och Dalarnas län som av staten var särskilt upplåtna till renbete. Vinterbetesmarkerna Vinterbetesmarkerna är marker som enbart får användas till renbete under tiden 1 oktober till och med 30 april. Den grundläggande rättigheten är dock inte svagare på vinterbetesmarkerna. För fjäll- och skogssamebyar är vinterbetesmarkerna de delar av renskötselområdet som inte utgörs av året-runt-markerna eller av s.k. konventionsområden (se sid 28). 21

22 jakt och fiske under mycket lång tid. Renskötselrätten gäller under obegränsad tid. En markägare kan inte heller genom uppsägning avsluta förhållandet att renskötselrätt gäller på hans eller hennes mark. Renskötselrätten är liksom äganderätten en civil rättighet som vissa bestämda personer har och som gäller på ett visst markområde. Både renskötselrätten och äganderätten är egendom som skyddas av Sveriges grundlag mot att det allmänna gör ingrepp i rättigheten. Renskötselrätten gäller på obegränsad tid och kan upphävas eller inskränkas endast genom ett förfarande som liknar expropriation. Inom åretruntmarkerna åtnjuter rennäringen ett särskilt starkt skydd genom 30 rennäringslagen, som föreskriver att åtgärder inte får vidtas som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. På kronomark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får nyttjanderätt endast upplåtas om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Detta regleras av 32 rennäringslagen. Frågan om markupplåtelse prövas av länsstyrelsen, även om Statens fastighetsverk i några fall har gjort anspråk på att få pröva upplåtelsen för vindkraftverk. Rennäringen åtnjuter även ett särskilt starkt stöd på året-runt-marker som inte är kro Samebyn har en särskild ställning eftersom den företräder en rätt till marken. Samebyn kan därför inte jämställas med t.ex. intresseföreningar som naturskyddsföreningen, friluftsföreningar samt jakt- eller skoterklubbar. Å andra sidan kan inte renskötselrätten helt jämställas med äganderätten. Renskötselrätten är en bruksrätt till fast egendom. Till skillnad från äganderätten ger inte renskötselrätten rätt att sälja, arrendera ut eller exploatera marken. Det finns fortfarande oklarheter om hur stark samernas rätt till marken är. Högsta domstolen 1 har uttalat att det inte är uteslutet att samerna har äganderätt till mark ovan odlingsgränsen. Från samisk sida görs gällande att samerna har äganderätten till viss mark som staten nu förvaltar, men frågan Renbetesfjällen har hittills inte ställts på sin Renbetesfjällen omfattar i huvudsak av staten hävdade spets. Staten har inte tydligt klargjort sin ställning till detta ägda fastigheter. Samerna har påstående, men mycket talar enligt rennäringslagen vidsträckta rättigheter och skydd för för att samisk äganderätt inte accepteras av staten. Det är staten att kunna bedriva sin näring inom som idag förvaltar mark och vatten renbetesfjällen och i viss mån även ovan odlingsgränsen och på reninom sedvanemarkerna. KAPITEL 7 22

23 betesfjällen. Denna komplicerade rättsliga situation kan påverka bl.a. de vindkraftsprojekt som planeras ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytterst rör det dock mer förhållandet mellan staten och samerna och inte de företag som vill etablera sig där. Det är dock dessa företag som måste välja hur man hanterar situationen. Många internationella certifieringssystem och andra som utvärderar företags verksamhet ställer normalt som krav att företag respekterar urfolks rättigheter, även om staterna inte gör det. Internationellt skydd genom folkrätten Samerna är Sveriges urfolk. Detta uttalades redan 1977 av regering och riksdag (prop. 1976/77:80 2 samt KrU 1976/77:43 3 ). Det innebär att ett särskilt internationellt regelsystem, folkrätten, som gäller urfolk blir tillämpligt för samerna. Det är ett regelsystem som har växt fram och utvecklats särskilt intensivt under de senaste 20 åren. Enligt folkrätten ska urfolken skyddas. Särskilt ska deras förhållande till naturresurser skyddas eftersom naturen ofta utgör grunden för deras kultur. I kulturbegreppet ingår också urfolkens näringar. Genom folkrätten finns ett internationellt erkännande för att den rätt som samerna har till land och vatten ska respekteras. Folkrätten består av principer som stater och andra måste förhålla sig till. Principerna följer antingen av sedvanerätt eller konventioner (överenskommelser mellan stater). En viktig princip är folks rätt till självbestämmande. Den svenska staten har erkänt samernas rätt till självbestämmande, men det är ännu oklart vad detta i praktiken innebär. Det finns ett antal deklarationer och konventioner som bygger upp skyddet för urfolk. I september 2007 antog FN:s generalförsamling en urfolksdeklaration som anger hur stater ska förhålla sig till urfolk. De konventioner som framförallt anger ramen för urfolks rättigheter är: FN:s konvention om ekonomiska, sociala och politiska rättigheter, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, Ramkonventionen om skydd för Lästips: Samerätt en översikt av Bertil Bengtsson Den här boken ger en överblick av reglerna med tonvikt framför allt på fastighetsrätt. Efter en översikt av den historiska bakgrunden behandlas gällande regler om renskötselrätt och sedan en rad särskilt omstridda frågor, bland annat innebörden av samernas urminnes hävd samt lagreglernas förenlighet med grundlagens och Europakonventionens regler om egendomsskydd och diskrimineringsförbud 23

24 nationella minoriteter, FN:s konvention om avskaffandet av all rasdiskriminering, ILO:s konvention nr 169 samt Sverige har ratificerat samtliga konventioner utom ILO:s konvention nr 169. Sverige har även godkänt och undertecknat FN:s urfolksdeklaration. Utöver FN:s konventioner finns det även ett utkast till en Nordisk samekonvention. Den internationella rätten har inte fått genomslag i det svenska rättssystemet. Sverige får återkommande kritik från olika internationella organ, bl.a. FN:s övervakningskommittéer och Europarådet, för att samernas rättigheter när det gäller naturresurser inte stärks. Även om undertecknandet av FN:s urfolksdeklaration innebär ett moraliskt åtagande för Sverige har deklarationen inte inarbetats i svensk lagstiftning. Deklarationen har inte heller sådan status att den står över svensk lagstiftning. Folkrättens internationella genomslag har däremot fått konsekvenser genom att internationella företag och banker ställer krav på hur urfolk ska behandlas. Detta visar sig i utformningen av certifieringssystem, företags etiska riktlinjer m.m. Exempelvis har detta fått stort genomslag inom bankväsendet vilket visar sig i de internationella storbankernas riktlinjer för finansiering av industriprojekt. Här framgår att bankerna uppställer vissa krav på industriprojekt som negativt påverkar urfolk. Det kan t.ex. vara krav på förhandlingar, informerande deltagande och kompensation. Samebyarnas grundprincip vad gäller alla typer av exploatering är baserad på att man ska kunna fatta ett beslut, att samtycka eller avslå, på välinformerad grund. Innebörden i FN:s urfolksdeklaration är att samebyarna ska fatta sina beslut enligt principen fritt, tidigt och informerat samtycke. KAPITEL 7 24

25 Historiska aspekter Samerna har levt under mycket lång tid inom Sápmi och de har därmed en mycket stark relation till området. I Norrland finns rikliga spår efter förhistoriska bosättningar som är flera tusen år gamla. Lämningarna har givit en god bild av de samhällen som under årtusenden avsatt spår i landskapet. Man kan se hur fångstsamhällen baserade på jakt och fiske så småningom övergått till renskötsel och hur kontakterna med omvärlden tett sig. Men det finns fortfarande mycket som vi inte vet om samernas historia. Landskapet inom Sápmi utgör i sig en samisk kulturmiljö där samerna och deras levnadssätt har präglat omgivningen. Hela landskapet är ett arkiv över mänsklig verksamhet. Platser har ofta namn som beskriver vilken betydelse de har haft för samerna i området och hur de har sett på platserna. Samer har bosatt sig och vistats där naturen gett bra förutsättningar för att hitta mat och för trygghet. Visten (boplatser) har byggts där det funnits de bästa naturliga förutsättningarna. Bra fiskevatten och vattendrag där man kan färdas har varit viktigt för samerna. För de renskötande samerna har renens rörelser bestämt var man valt att bo och uppehålla sig. De platser man har föredragit har helt enkelt haft en viss egenskap som varit av betydelse för renen. I vissa områden har den samiska närvaron varit tydligare. Där finns visten och andra viktiga platser. De historiska aspekterna påverkar också förhållningssättet till olika projekt och exploateringar som planeras i området. Den svenska kulturminneslagen innebär att fornlämningar ska skyddas. Fornlämningarna är en del av det kollektiva minnet och historien men tyvärr är en stor mängd samiska fornlämningar inte dokumenterade. För att inte historiskt material ska gå förlorat menar därför samerna att det finns ett stort behov av att genomföra grundligare arkeologiska utredningar inom ramen för olika exploateringar inom renskötselområdet. För att förstå de samiska kulturmiljöerna måste de enskilda objekten sättas in i sitt sammanhang, i sin miljö. Till exempel får lämningen av mjölkgropen sin betydelse först då man förstår hur den hänger ihop med mjölkningsvallen och kåtatomten. För att kunna dokumentera de här sambanden, det här immateriella kulturarvet, behöver man prata med samerna som levt eller flyttat i området. Det samiska kulturlandskapet kan inte 25

26 bara begränsas till enskilda fornlämningar, utan hela landskapets betydelse och sambanden mellan olika områden måste förstås. Bland samerna finns ofta en känslomässig koppling till ett område utifrån hur markerna har använts historiskt och i nutid. Många känner sig Renens rörelser har styrt renskötarnas val av boplatser (foto Sven Skaltje) bundna till platser som ger trygghet och där man lärt känna naturen genom att leva i den. Varje förändring som påverkar dessa förhållanden kommer att påverka samernas situation och levnadssätt. Socioekonomiska frågor Hållbar utveckling förutsätter att ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter beaktas. När förändringar i landskapet görs påverkar detta de människor som lever där. Etableringar av olika verksamheter inom renskötselområdet kan få sociala konsekvenser för samerna och i det samiska samhället. Samernas förutsättningar och välbefinnande kan påverkas. Frågorna om socioekonomiska konsekvenser och förhållningssätt till dessa behandlas i kapitel 3 och 9. Riksintressen Utgångspunkten är att mark- och vattenområden ska användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov, 3 kap 1 miljöbalken. Enligt 3 kap 5 miljöbalken ska mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Områden som är av riksintresse för rennäringen ska skyddas mot sådana åtgärder. Bestämmelserna om områden av riksintresse för rennäringen kom till för att öka skyddet av samisk kultur. I motiven till lagstiftningen sägs att det ska finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom varje sameby, d.v.s. en säker tillgång till både åretruntmarker och vinterbetesmarker som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel (Prop. 1985/86:3 4 s. 57 och 161). KAPITEL 7 26

27 Riksintresse rennäring Riksintresse vindbruk km Kartan visar områden som är av riksintresse för rennäring (brun färg) och riksintresse för vindbruk (blå färg). Ungefär en tredjedel av de områden som är riksintresse för vindbruk inom renskötselområdet överlappas av riksintresse för rennäring. Ungefär en procent av den mark som är av riksintresse för rennäring överlappas av riksintresse för vindbruk 27

28 Bland de typer av områden som kan vara av riksintresse för rennäringens märks bl.a. kärnområden, flyttleder och svåra passager. Kärnområden är de viktigaste områdena där renarna hålls för bete och reproduktion (brunst och kalvning) och där de kan få betesro. Till dessa områden hör också naturliga samlingsområden dit renarna söker sig själva. Inom kärnområdena ligger ofta renskötselanläggningar. Svåra passager är platser där det under flyttning eller samling ofta är svårt att få renarna att passera, t.ex. vadställen, branta sluttningar, landsvägar och järnvägar, bebyggelse eller tät vegetation. För att förflyttningar ska kunna genomföras är det avgörande att flyttningarna inte försvåras för mycket eller omöjliggörs av olika störningsmoment. Samhällets olika typer av riksintressen kan överlappa varandra. Ungefär en tredjedel av den mark som är av riksintresse för vindbruk inom renskötselområdet överlappas av riksintressen för rennäring. Ungefär en procent av den mark som är av riksintresse för rennäring överlappas av riksintresse för vindbruk. Konventionsområde Sedan urminnes tider har samerna fört sina renar över de riksgränser som efterhand fastställts, för att nyttja betestillgångarna. Ännu idag sker norsk renbetning i Sverige vintertid och svensk renbetning i Norge sommartid. Detta reglerades fram till 2005 genom en renbeteskonvention mellan länderna. För närvarande regleras det gränsöverskridande betet av den s.k. Lappkodicillen, ett traktat från år En renbeteskonvention har utarbetats av länderna och kan komma att undertecknas under KAPITEL 7 28

29 Renbruksplaner Ett antal samebyar har tagit fram s.k. renbruksplaner för att beskriva förutsättningarna för sin renskötsel. Renbrukplaner beskriver samebyns markanvändning utifrån hur betet ser ut. I planen beskrivs olika betesområden. Renbrukplaner är samebyarnas egna markanvändningsredovisningar och används som År samebyar har upprättat renbruksplaner Omfattar i areal 10 miljoner hektar 100 renskötande samer introducerade i hantering av renbruksplan Satellitbildstolkning och RenGIS står för ny teknik i en gammal näring 75 datorer installerade med programvaror GPS på ren ytterligare ett komplement för att kvalitetssäkra planerna 270 GPS halsband finns nu på renar i 8 samebyar Ytterligare 30 samebyar har aktivt anmält intresse för att upprätta renbruksplaner leif.jougda@skogsstyrelsen.se Förbättrat samråden med framför allt skogsbruket men även gruvnäring och vindkraftsföretag Renbruksplanernas beteslandsindelning kopplat till bla nytt samrådsprotokoll och databasen irenmark Under 2009 färdigställdes renbruksplaner för 14 samebyar. Under 2013 beräknas alla 51 samebyar ha upprättat och ha tillgång till en grundversion av konceptet Renbruksplan 29

30 ett styrinstrument för den egna verksamheten. Planerna kan också användas i diskussionerna med skogsbolag och andra markanvändare, som t.ex. vindkraftsprojektörer. Planerna innehåller tre delar: beteslandsindelning, renbetestaxering och omvärldsfaktorer och administreras av respektive sameby. Samebyn äger sitt eget material och avgör själv om den vill lämna ut delar av uppgifterna eller inte. Färdiga renbrukplaner under 2009 Första versionen av renbrukplaner är färdiga för följande 14 samebyar: Baste Cearru, Unna Tjerusj, Gällivare skogssameby, Sirges, Tuorpon, Jåhkågasska, Luokta Mavas, Östra Kikkejaure skogssameby, Malå skogssameby, Vilhelmina Norra, Vilhelmina Södra, Tåssåsen, Handölsdalen, Mittådalen. Statusrapport för dessa byar kommer att presenteras under februari månad Renbruksplaner under 2010 Under 2010 kommer följande 12 samebyar upprätta renbrukplaner: Talma, Gabna, Laevas, Girjas, Udtja, Ståkke, Semisjaur Njarg, Voernese, Ohredahke, Raedtievarie, Ruhvten och Idre. Renbruksplaner under 2011 Under 2011 kommer följande 12 samebyar upprätta renbrukplaner: Ran, Gran, Ubmeje, Vapsten, Muonio, Sattajärvi, Tärendö, Korju, Pirttijärvi, Ängeså, Kalix och Liehittäjä. Renbruksplaner under 2012 Under 2012 kommer följande 13 samebyar upprätta renbrukplaner : Jingevarie, Njaarke, Jovnevarie, Kall, Serri, Svaipa, Maskaure, Västra Kikkejaure, Mausjaur, Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Viittangi. Under 2013 beräknas alla 51 samebyar ha upprättat och ha tillgång till en grundversion av konceptet Renbruksplan. KAPITEL 7 30

31 Referenser 1. NJA 1981 sid Prop. 1976/77:80 om insatser för samerna. 3. Kulturutskottets betänkande 1976/77:43 med anledning av propositionen om insatserna för samerna. 4. Prop. 1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m. 31

32 Om du vill veta mer? - Tips på hemsidor Myndigheter Sametingets hemsida Länsstyrelsen Rennaring/ Föreningar Svenska Samernas Riksförbunds hemsida Övriga Samiskt informationscentrum SLU Enheten för Renskötsel KAPITEL 7 32

33 Om du vill veta mer? - Tips på rapporter Myndigheter Jordbruksdepartementet Samerna ett ursprungsfolk i Sverige ISBN Jordbruksverket. Rennäringen i Sverige. Jordbruksverket Rennäringen i siffror. Sametinget Broschyr med statistik om rennäringen i Sverige. Sametinget Informationsblad Tema - Rovdjur. Sametinget Informationsblad Tema Miljö och klimat i Sápmi. Skogstyrelsen Skogsbruk och rennäring. Föreningar SSR Renskötselrätt. SSR Rennäringens intäkter och kostnader. SSR Frågor och svar om vindkraft och rennäring. Övriga Bengtsson B Samerätt: en översikt. ISBN Lundmark L Stulet land : svensk makt på samisk mark. ISBN Sveaskog Program för utveckling av rennäring och skogsbruk i samspel. 33

34