ALLT OM URINBLÅSEPROBLEM Solutions with you in mind www.almirall.com
VILKA ÄR DE? Urinblåseproblem definieras som alla symtom som orsakas av bristande funktion av urinblåsan. Två typer av urologiska problem är de vanligaste hos personer med MS: Problem med att kunna hålla sig. Detta tillstånd kallas överaktiv blåsa och kännetecknas av känslan av att behöva kissa ofta, men att bara kunna göra det i små mängder. Problem med att tömma sig. Detta inträffar när blåsan inte töms helt. Sphincter (ringmuskeln som stänger urinblåsans slut) kontraherar, vilket gör att flödet av urin sjunker och avbryts. Tömningen avslutas ofullständig. Urinen som finns kvar i blåsan kan fortsätta att orsaka nya sammandragningar. VILKA ÄR SYMTOMEN? De vanligaste symtomen för personer med MS är: Brådskande behov att urinera: En mycket stark känsla av att urinering är överhängande och inte kan fördröjas. Inkontinens: Förlorad urinkontroll. Nocturi: Behov av att urinera flera gånger under natten. Tveksam eller fördröjd urinering: Svårt att börja urinering. Överrinningsinkontinens: Förlorad urinkontroll på grund av en överfull blåsa som inte töms helt. Detta brukar beskrivas som droppläckage.
Känsla av ofullständig tömning: Känslan av att en liten mängd urin finns kvar i blåsan efter tömning. Ibland orsakar MS förlorad känsla i urinblåsan och en person kan kanske inte tömma blåsan helt men är inte medveten om detta. Svagt urinflöde: Flödet av urin är tunnflytande och långsamt. VARFÖR UPPSTÅR DE? Normalt när blåsan är full får hjärnan ett varningsmeddelande. Personen reagerar därefter medvetet på känslan och skickar, när han eller hon bestämmer sig för att urinera, ett meddelande via ryggmärgen till: Muskeln som styr funktionen i urinblåsan (detrusormuskeln). Muskeln som styr öppnandet av urinblåsan (sphincter, ringmuskeln). Samordningen mellan dessa två muskler gör att urinen stöts bort från urinblåsan. Som med alla symtom i samband med MS, är urinblåseproblem resultatet av nedbrytningen av myelin (isolerande yttre skikt som omger nervceller och fibrer och gör det möjlighet för dem att fungera korrekt) och nervtrådarna. Detta resulterar i en motsvarande försämring av den signal som sänds av nervcellerna som ansvarar för impulser från hjärnan och ryggmärgen till musklerna, därmed orsakas överaktivering. Bristen på samordning mellan dessa muskler gör att urinen inte stöts bort korrekt från urinblåsan.
HUR OFTA UPPSTÅR DE? Urineringsförändringar (ökat trängande behov, inkontinens, ofullständig tömning...) är bara ett av de vanligaste symtomen som upplevs av MS-patienter under alla stadier av sjukdomen och kan variera genom hela sjukdomen för samma person.. Mellan 30 och 50 % av personer som drabbas av MS kommer att uppleva urineringsförändringar någon gång under sin sjukdom. BEHANDLINGER För att effektivt behandla urinblåseproblem, är det viktigt att hälso- och sjukvårdspersonalen utför en grundlig undersökning och att patienten följer deras rekommendationer. Din läkare kommer att avgöra vilken rekommendation som är lämplig för din situation. Det finns olika behandlingar: 1. Läkemedelsbaserad behandling: Behandling av en hyperaktiv (överdriven aktivitet) urinblåsa. En av de vanligaste behandlingarna innefattar användning av antikolinerga läkemedel. Innan denna behandling är det viktigt att bekräfta den återstående volymen av urinblåsan, eftersom dessa behandlingar kan minska tömningseffektiviteten och öka mängden urin som blir kvar i urinblåsan. 2. Träna urinblåsan: En teknik som används för att ändra vanor, vilket kan vara nyttigt för att förbättra urinblåsans funktion. Patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen måste införa, i förekommande fall, ett fast dagligt program för att urinera, som till exempel, kissa varannan timme. Personen ska stå emot behovet av att tömma blåsan på tider som inte är på urineringsschemat. Specialisten kommer också att ge instruktioner om hur man tränar urinblåsan och kommer att övervaka patienten för att se hur han eller hon fortskrider.
3. Intermittent kateterisering: används som rehabiliteringsteknik för att träna urinblåsan. Det handlar om att införa ett litet rör, en så kallad kateter, in i urinblåsan genom urinröret, så att urinen rinner ut genom röret. Intermittent själv-kateterisering ökar patientens självständighet och självkänsla. Det krävs dock en viss nivå av fingerfärdighet för att undvika förknippade problem som sår och infektioner. Patienten tar kontroll över sin urinering och är mer oberoende. 4. Reglering av vätskeintag: består av att minska mängden vätska som dricks i syfte att minska urineringsfrekvensen och förhindra inkontinens. Det är dock viktigt att patienten inte dricker för lite vätska, eftersom andra problem, som förstoppning, kan uppstå.
www.levmedms.se Solutions with you in mind