ÄLDRE I SAMHÄLLET. En redovisning av SOM-institutets analyser genomförda på uppdrag av Senior 2005. Sören Holmberg Åsa Nilsson Lennart Weibull

ÄLDRE I SAMHÄLLET En redovisning av SOM-institutets analyser genomförda på uppdrag av Senior 2005 Sören Holmberg Åsa Nilsson Lennart Weibull Oktober 2003 SOM-institutet Göteborgs universitet

Bakgrund 3 Politik och samhälle 4 Äldres politiska deltagande 4 Förtroende för institutioner och människor 7 Synen på äldre 8 Kunskaper om äldre människors situation 8 Uppfattningar om äldre och politik 9 Hur förändra äldres livssituation? 11 Medier och livsstilar 12 Äldre i mediesamhället 12 Den nya informationstekniken 15 Livsstil, omvärldshot och hälsa 16 Äldres sociala umgänge 19 Uppmärksamhet för yngre och äldre 21 Ålder och förändring 22 Vuxna och medelålders människor 22 Upplevda förändringar på gott och ont 23 Slutord 25 Referenser 27 2

Bakgrund SOM-institutet vid Göteborgs universitet har av Senior 2005 fått i uppdrag att dels analysera befintliga undersökningsdata från statsvetenskapliga institutionens Valundersökningar 1956 2002 och från SOM-undersökningarna 1986 2002, dels inom ramen för SOM-undersökningarna 2001 2002 ställa frågor om synen på äldres deltagande i samhällslivet. Arbetet har genomförts i form av ett mindre forskningsprojekt med namnet Äldre i samhället. SOM-institutet är en forsknings- och undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet som primärt arbetar med årliga frågeundersökningar riktade till allmänheten, med fokus på samhällsdeltagande, åsiktsbildning och massmedieanvändning, samt med analyser av befintligt datamaterial. De årliga undersökningarna omfattar dels en nationell, tvådelad studie baserad på ett slumpmässigt urval på totalt 6 000 personer, dels en regional undersökning i Västsverige likaledes med totalt 6 000 slumpmässigt utvalda personer. Datainsamlingen sker med hjälp av postenkäter och svarsprocenten varierar normalt mellan 65 och 70 procent. Valundersökningarna har sedan 1956 genomförts vid statsvetenskapliga institutionen, en av de tre institutioner som är huvudintressenterna i SOM-institutet. Undersökningarna initierades av Jörgen Westerståhl med Bo Särlvik som undersökningsansvarig. Sedan 1979 leds de av Sören Holmberg. Undersökningarna omfattar ett urval på 2 900 personer och genomförs i anslutning till riksdagsvalen. Datainsamlingen sker i form av besöksintervjuer och administreras av SCB. Huvudresultaten från de genomförda analyserna presenteras i fem olika avsnitt. Redovisningarna baseras på trenddata på äldres deltagande i samhällslivet samt på fördjupade analyser av synen på äldre och umgängesvanor bland äldre. När det gäller trenddata bygger den första delen på statsvetenskapliga institutionens valundersökningar, den andra på SOM-institutets årliga frågeundersökningar. De särskilda frågorna om synen på ålder och äldre är baserad på data från SOM-undersökningarna 2001 och 2002. Information om varje enskild undersökning finns i en särskild bilaga. 3

Texten i redovisningen är förhållandevis kortfattad men hänvisar till en utförlig figur- och tabellbilaga. Redovisningen av trenddata är upplagd så att det för varje fråga har redovisats hur aktiviteten eller intresset ser ut inom olika åldersintervall. I de fördjupade analyserna finns vid sidan av ålder även analyser efter kön, utbildning, familjeklass och partisympati. För varje redovisning finns även angivet hur frågan varit ställd och vilka bearbetningar som gjorts i övrigt. Politik och samhälle Äldres politiska deltagande För tjugofem år sedan när det svenska valdeltagandet slog rekord och nådde hela 91,8 procent i valet 1976 deltog unga och äldre väljare i samma omfattning. Enligt Valundersökningen röstade 87 procent av förstagångsväljarna och 88 procent av samtliga väljare mellan 71 80 år. De flitigaste röstarna var som oftast medelålders personer med ett deltagande över 95 procent. Idag är valdeltagandesiffrorna inte lika höga för någon åldersgrupp. Röstandet har minskat bland gamla såväl som bland unga. Men nedgången har inte varit störst bland äldre. Valdeltagandeminskningen har tvärtom tenderat att vara minst bland äldre personer. Det är främst bland förstagångsväljare och människor i yngre medelåldern som valdeltagandet gått ned sedan rekordåret 1976. I riksdagsvalet 2002 röstade hela 81 procent bland 71 80-åringar mot endast 70 procent bland förstagångsväljare. Det är inte bara valdeltagandet som har sjunkit i Sverige. Även tron på att röstning betyder något har minskat. Röstnormen har försvagats. Starkast är den bland äldre och medelålders personer samtidigt som nedgången varit tydligast bland de yngsta. Äldre människor kan och vill uppenbarligen fortfarande delta i valdemokratin. Det är mest bland dagens ungdom som viljan och/eller förmågan börjat avta. De relativt sett höga siffrorna för äldre människors deltagande i valen är som framgått ingen nyhet. De var höga också 1976. Valdeltagande bland äldre har i själva verket alltid varit förhållandevis högt så länge som vi har haft mätningar. Medelålders personer har tenderat att ha 4

ett något högre röstdeltagande än äldre, men inte ett mycket högre deltagande. Och det är en viktig informationsbit eftersom den illustrerar ett mönster som går igen i många andra mätningar av politiskt deltagande; mätningar som gäller andra former av deltagande vid sidan om och utöver röstande i allmänna val. Mönstret är att äldre människor inte skiljer sig särskilt mycket från andra människor när det gäller politiskt deltagande och engagemang, och i den mån vi kan spåra några skillnader tenderar äldre att vara mer aktiva, inte mindre aktiva, än yngre åldersgrupper. Ett exempel är självuppskattat politiskt intresse där Valundersökningarna redovisar mätserier ända tillbaka till 1960. Tendensen är uppåtgående som i de flesta andra västdemokratier; det politiska intresset bland allmänheten har inte sjunkit, det har ökat. Och uppgången återfinns i alla åldersgrupper, inte minst bland äldre. Resultaten visar också att skillnader i subjektivt politiskt intresse alltid har varit relativt små mellan olika åldrar, om än med en viss tendens att yngre personer anger ett något lägre intresse. En form av deltagande i samhället är att ta del av debatt och politik via medierna. Valundersökningarnas mätningar visar att äldre tenderar att läsa mer av nyheter och artiklar om politik i dagstidningarna än yngre åldersgrupper. Och det är ett mönster som vi kunnat iaktta ända sedan de första mätningarna 1960. Äldre människor har också alltid åsett och åhört valens avslutande partiledardebatter mer än andra väljare. Kort uttryckt exponerar sig äldre människor mer för politik via medier än yngre människor, och skillnaderna kan ibland vara mycket påtagliga. Äldre människor deltar också mer i politiken via partierna än yngre. Partiidentifikationen känslan av anhängarskap försvagas bland alla väljare i Sverige, men den är fortfarande som tidigare klart starkare hos äldre väljare än hos medelålders och yngre personer. Detsamma gäller formellt partimedlemskap. Siffrorna pekar även här nedåt, men minst så bland de äldsta. Den traditionella partibaserade demokratins mesta utövare är de äldre. Det är främst ungdomen som vänder partierna ryggen. 5

Äldre människors större exponering för politik via eget intresse, massmedier och partier betalar sig i form av ett positivt utslag på ett centralt demokratiskt värde, nämligen kunskap. Valundersökningarna innehåller en rik uppsättning kunskapsfrågor av olika slag. I Valundersökningen 2002 prövades intervjupersonernas kunskaper när det gäller både sakkunskaper i olika politiska sakfrågor och vad partierna stod för, liksom kännedom om ledande politiker. Resultaten påvisar klara kunskapsskillnader mellan olika åldersgrupper. Äldre och medelålders väljare är mycket kunnigare än de yngre. Andelen personer som kvalificerar sig som mest kunniga i toppen på ett samlat kunskapsindex är 25 procent bland 61 70-åringar, 21 procent bland 51 60-åringar, 17 procent bland 71 80-åringar, 12 procent bland 31 40-åringar, 4 procent bland 23 30-åringar och endast 1 procent bland de yngsta förstagångsväljarna. Resultaten kan konkretiseras genom att vi ser på hur kända olika ledande politiker är i olika åldersgrupper. I Valundersökningarna presenteras intervjupersonerna för ett antal politikernamn och tillfrågas sedan vilka partier politikerna tillhör. Om vi jämför andelen rätt svar när det gäller partitillhörighet hos ett antal politiker 2002 bland förstagångsväljare, 23 30-åringar respektive 71 80-åringar blev resultaten som följer: Karin Pilsäter: 18 22 år 1 procent; 23 30 år 9 procent; 71 80 år 28 procent; Bosse Ringholm: 41; 65; 89; Lena Ek: 5; 6; 27; Gunilla Carlsson: 2; 9; 17; Åsa Domeij: 16; 56; 83; Johan Lönnroth: 5; 19; 56; Inger Davidsson: 3; 13; 46; Anna Lindh: 46; 67; 91. Det är klara och tydliga skillnader. Äldre människor är kunnigare än yngre. Det lönar sig uppenbarligen kunskapsmässigt att intressera sig för politik och följa med i medierna, som äldre gör. Det är äldre väljare mer än yngre som bäst lever upp till det demokratiska kravet att vara kunnig om det som valen handlar om. Ett område där det också finns stora åldersskillnader i deltagandet, men denna gång till äldre människors nackdel, är när det gäller själva grundbulten i den på senare tid mycket omdiskuterade deliberativa demokratin. Den grundbult vi tänker på är det politiska samtalet. En mätserie tillbaka till 1960 visar att svenska folket har blivit allt mer benägna att delta i samtal om politik. Det politiska självförtroendet och diskussionsvilligheten har ökat. Intervjufrågan gäller vad människor gör när samtalet kommer in på politik. Andelen som svarar att de då på något sätt brukar delta har ökat från 55 procent 1960 till 78 procent 2002. Debattviljan har hela tiden varit lägst bland de 6

äldsta, men den har ökat även bland dem, från 40 procent 1960 till 60 procent 2002. Den nya samtalsdemokratin är kanske initialt något som i första hand tilltalar ungdomen? Det kan ta lite tid för äldre att vänja sig. Den gamla partibaserade demokratin känner de äldre bättre igen sig i. Förtroende för institutioner och människor Det talas ibland om opinionssamhället. Med detta menas då ett samhälle där det vi kallar image är det centrala och där konkurrensen mellan mångfalden av budskap ofta leder till att den bild som förmedlas får större betydelse än det som ligger bakom. Ett sätt att få en bild av samhället i ett sådant perspektiv har i de årliga SOM-undersökningarna varit att studera det förtroende människor har för ett antal olika samhällsinstitutioner. Vi har studerat tilliten till regering och riksdag, men också till sjukvården, polisen, kungahuset, radio-tv, banker, storföretag med mera. I toppen placerar sig sjukvården, universitet/högskolor, polisen och radio-tv och i botten de politiska partierna, Europaparlamentet och EU-kommissionen. Det har skett vissa förändringar över tid. På 1980-talet befann sig bankerna tillsammans med sjukvården i toppen, men i och med bankkrisen förvisades bankerna till botten i allmänhetens förtroende. De har senare återhämtat sig något. Allmänhetens förtroende för olika samhällsinstitutioner är endast i liten utsträckning åldersskiktat. För vissa samhällsinstitutioner finns dock en klar tendens att de äldre har ett högre förtroende. Detta gäller bland annat riksdagen, Svenska kyrkan, kungahuset och i någon mån polisen. För flera andra samhällsinstitutioner är tendensen tvärtom att de yngre har ett något högre förtroende för samhällets institutioner än vad äldre har. Också förtroendet för andra människor har undersökts. I Sverige ligger detta generellt mycket högt (Rothstein, 2002). På en skala mellan 0 ( det går inte att lita på människor i allmänhet ) och 10 ( det går att lita på människor i allmänhet ) placerar sig ca 60 procent på värdena 7 10 med ett medelvärde på 6,5. Förtroendet ökar med stigande ålder, särskilt höglitarna (värdena 9 10) som bland pensionärerna utgör cirka 20 procent, i jämförelse med drygt 10 procent bland de yngsta. 7

Synen på äldre Kunskaper om äldre människors situation I syfte att kunna koppla allmänhetens föreställningar om äldre till deras faktiska kunskaper ställdes inom ramen för 2001 års SOM-undersökning fyra kunskapsfrågor. Dessa byggde på frågor som förekommit i en tidigare undersökning kring synen på äldre och åldrande, genomförd i början av 1980-talet (Tornstam, 1998). Frågorna gällde kunskaper om äldres bostadsförhållanden, funktionsnedsättningar, trivsel och socialt liv. Det allmänna mönstret är att människor i allmänhet underskattar pensionärers boendesituation och överskattar deras funktionshinder. En majoritet tror inte att så många som en tredjedel av pensionärerna bor i eget hus och en majoritet av allmänheten tror att omkring hälften av pensionärerna har funktionshinder. Däremot gör man generellt en korrekt bedömning i fråga om hur äldre trivs med livet och av deras umgängesvanor. På de punkter där det finns vissa möjligheter till jämförelser med den tidigare undersökningen uppfattning om bostadsförhållanden och funktionshinder är kunskaperna år 2001 bättre än tidigare. I början av 1980-talet var det cirka 70 procent som svarade fel, år 2001 cirka 55 procent (Tornstam, 1998:101ff). Det går dock inte att bortse ifrån att skillnader i undersökningsmetodiken kan förklara en del av skillnaden. Slutsatsen är att det bland allmänheten i flera avseenden råder delvis diffusa föreställningar om pensionärer eller snarast en underskattning av de äldres situation. Det som möjligen är något överraskande är att också pensionärerna har svårt att göra en korrekt bedömning i fråga om boende och funktionshinder; i båda fallen gör de yngre en något mer korrekt bedömning än de äldre. När det gäller livstillfredsställelse och sociala vanor gör pensionärerna däremot i betydligt större utsträckning en rimlig bedömning jämfört med yngre. När det gäller skillnader i kunskap om pensionärernas situation efter svarspersonernas kön, utbildning och familjeklass finns inga enhetliga mönster. 8

Uppfattningar om äldre och politik Verklighetsuppfattningar kan ibland skilja olika politiska läger åt mer än åsikter och målföreställningar. Verklighetsuppfattningar, eller kognitioner som de heter på samhällsvetenskaplig jargong, är dessutom inte så lättpåverkade som man ibland föreställer sig. De kan vara väl så svårändrade som attityder. Tanken att man kan informera bort olika problem genom att påverka människors verklighetsuppfattningar har ofta visat sig alltför enkel. De verklighetsbilder av äldres politiska situation som vi har mätt i SOM-studierna 2001/2002 skall alltså inte ses som några tillfällighetsbilder. De är tvärtom med all sannolikhet mycket stabila föreställningar som inte förändras lättvindigt. De verklighetsuppfattningar som vi haft tillfälle att mäta såväl 2001 som 2002 uppvisar mycket likartade resultat både totalt sett och inom olika undergrupper. Verklighetsuppfattningar är en av tre centrala ingredienser i en ideologi. De båda övriga är målföreställningar och medelbedömningar. Enkelt uttryckt handlar en ideologi om från här till där via en utstakad väg. Den centrala rollen som verklighetsuppfattningar har gör dem viktiga att studera. Det vi i första hand är intresserade av i detta sammanhang är i vad mån kognitioner om äldres politiska situation är socioekonomiskt strukturerade av faktorer som kön, yrkesklass, utbildning och, självfallet, ålder. Förekomsten av eventuella samband mellan social position och verklighetsuppfattningar skulle kunna tyda på olika typer av egenintressekopplingar och kanske också på socialt relaterade vanföreställningar i olika grupper. Människornas partitillhörighet inkluderar vi i analysen för att kunna studera huruvida uppfattningar om äldres politiska situation tenderar att vara partiskiljande. Frågan är om äldres politiska tillstånd håller på att partipolitiseras i opinionen? När det gäller sociala gruppskillnader i synen på äldres politiska situation är resultatet tämligen entydigt. Vid sidan av ett flertal mycket påtagliga skillnader i verklighetsuppfattning mellan unga och äldre återfinns mycket små och osystematiska kognitionsskillnader mellan olika sociala grupper när det gäller synen på äldres politiska situation. Människor gör likartade bedömningar oberoende av kön, utbildningsnivå och klasstillhörighet. 9

Samma slutsats kan i allt väsentligt också dras när det gäller partitillhörigheten. Verklighetsuppfattningarna skiljer sig mycket lite åt mellan väljare som sympatiserar med olika partier. Och de skillnader som ibland uppträder avslöjar inte några enkelt iakttagbara mönster. Det är uppenbart att svenska folkets verklighetsuppfattningar om äldres politiska situation inte är partiskiljande. Den rakt motsatta slutsatsen måste dock dras när det gäller åldersfaktorn. Svarspersonernas ålder har ett klart samband med hur man uppfattar äldre människors politiska situation. Sambanden avslöjar ofta en egenintressekoppling och bedömningar som är färgade av vilken åldersgrupp man tillhör. Vi koncentrerar oss på de största skillnaderna dem mellan 15 29-åringars och 75 85- åringars verklighetsuppfattningar. Det vore fel att säga att bedömningsskillnaderna är himmelsvida, i många fall inskränker de sig till att ungas och äldres uppfattningar i genomsnitt inte skiljer sig åt mer än 5 15 procentenheter. Men i några fall har vi att göra med 25 45 procentenheters differenser mellan hur de yngsta och de äldsta uppfattar den politiska verkligheten för äldre. Och då har vi att göra med reella skillnader och inte några tillfälligheter eller slumpprodukter. Uppfattningen att äldre är underrepresenterade i svensk politik är den som splittrar unga och äldre allra mest. Bland ungdomen är det endast 22 procent som tycker det är en riktig uppfattning att äldre är underrepresenterade mot hela 68 procent bland de äldsta. Sanningen är att de äldre har rätt. Andelen pensionärer i olika valda församlingar är klart lägre än deras andel av valmanskåren. I dagens riksdag finns det färre än tio ledamöter som är äldre än 65 år. Uppfattningen att äldre människors erfarenheter inte tas till vara är ett annat exempel på en verklighetsbild där yngre och äldre skiljer sig åt. En klar majoritet av de äldsta tycker det är en riktig bild (78 procent) medan endast en minoritet bland de yngsta håller med (46 procent). Det är för starkt att tala om några tydliga generationsmotsättningar men vissa tecken finns, till exempel i synen på olika åldersgruppers egenintresse. Det är endast en liten minoritet (15 procent) bland de äldsta som tycker det en riktig verklighetsbeskrivning att påstå att äldre 10

människor som är aktiva i politiken sällan tar hänsyn till frågor som är viktiga för yngre och medelålders människor. Bland de yngsta är det klart fler som uppfattar att äldre politiker sällan uppmärksammar viktiga frågor för yngre generationer (32 procent). På en rak fråga om huruvida motsättningarna mellan äldre och yngre människor håller på att öka i Sverige håller 50 procent av de äldsta med. Bland de yngsta är andelen lägre, men ändå relativt hög. Den är 37 procent. Generationsskillnaderna är något större när det gäller att bedöma om Sverige blir ett bättre land att leva i om äldre människor får mer att säga till om. Bland de äldsta instämmer en majoritet på 58 procent. Bland de yngsta är det en klart mindre minoritet som tror att det blir bättre i Sverige om de äldre får mer inflytande (23 procent). Någon generationskamp är det inte fråga om, men det är tydligt att äldre tror på ett bättre Sverige om äldre får mer makt medan ungdomen är klart skeptisk. Hur förändra äldres livssituation? Resultaten från analysen av verklighetsuppfattningarna känns igen när vi studerar vilka åsikter olika grupper har när det gäller hur äldre människors situation kan ändras. Olika politiska förändringsförslag bedöms förhållandevis lika oberoende av könstillhörighet, klassbakgrund, utbildningsnivå eller partisympati. De åsiktsskillnader som kan noteras mellan olika grupper överstiger sällan 10 15 procentenheter. Opinionen om äldrepolitiken är endast svagt kopplad till människors socioekonomiska omständigheter. Detsamma gäller vänster-högerideologi och partitillhörighet. Äldrefrågorna är i liten grad partipolitiserade bland väljarna. När det gäller ålder finner vi dock något större åsiktsskillnader mellan olika generationer. Och de skillnaderna uppträder främst i frågor som är klart relaterade till olika åldersgruppers egenintresse. Förslaget att öka andelen ålderspensionärer bland politiska beslutsfattare i Sverige får stöd av 58 procent bland de äldsta men endast av 14 procent av de yngsta. Tanken att satsa en större andel av samhällets totala resurser på att tillgodose äldre människors behov tilltalar 87 procent av de äldsta mot 61 procent av de yngsta; en överraskande liten skillnad kan det tyckas, en majoritet av de yngsta vill trots allt satsa mer resurser på de äldre. Som framhållits tidigare, någon generationskamp kan vi knappast tala om. 11

De äldsta svarspersonerna är inte lika generösa när frågan gäller om vi skall satsa en större andel av samhällets totala resurser på att tillgodose yngre människors behov. Endast en minoritet om 36 procent bland de äldsta tycker det är ett bra förslag. Bland de yngsta finns det en majoritet för förslaget, men endast en liten majoritet om 53 procent. Ånyo finner vi alltså åsiktsskillnader som kan förstås utifrån de olika åldersgruppernas egenintresse, men skillnaderna är förhållandevis små. Slutsatsen står sig. Generationsskillnader i bedömningar och värderingar av äldres politiska situation i Sverige är inte stora. Men de finns och de är inte försumbara. Opinionsstödet i hela befolkningen för de studerade förändringsförslagen varierar från en massiv uppslutning bakom idén att skapa fler platser där äldre och yngre människor kan mötas 87 procent tycker det är ett bra förslag och en klar majoritet som vill satsa mer resurser på äldres behov (72 procent), till endast 26 procent som vill öka andelen ålderspensionärer bland politiska beslutsfattare i Sverige. Medier och livsstilar Äldre i mediesamhället Sedan början av 1980-talet har det skett en genomgripande förändring av det svenska mediesystemet. Under 1980-talet expanderade videon och tillkom ett ökande antal satellitkanaler, under första hälften av 1990-talet introducerades reklam-tv och reklamradio och i slutet av samma decennium fick Internet sitt stora genomslag. Det samlade medieutbudet ökade kraftigt och publiken spred sig efter hand över allt fler olika kanaler (Mediebarometern, 2003). De som snabbast sökte upp de nya kanalerna var de yngre och högutbildade. Det är i linje med vad vi vet från tidigare förändringar av motsvarande slag och från teorier om diffusion av nya idéer. Äldre och lågutbildade är normalt så kallade laggards eller eftersläntrare (Rogers, 1962). Ett typiskt exempel är publiken till det från senhösten 1991 marksända TV4. Under de första två 12

åren var de yngre klart överrepresenterade i kanalens publik, men andelen tittare bland personer över 65 år ökade successivt och 1995 var andelen i denna åldersgrupp den högsta. Generellt gäller att äldre människor överlag är flitigare TV-tittare än andra. Över 80 procent tittar regelbundet på Sveriges Televisions program, att jämföra med omkring 60 procent i den näst äldsta åldersgruppen och cirka 30 procent bland ungdomarna. För TV4 är inte skillnaderna lika markerade men går i samma riktning. En viktig förklaring till att TV-tittandet är högre hos äldre är att television är ett tidskrävande medium som dessutom är knutet till bostaden. Personer som i förhållande till andra har större möjligheter att disponera sin tid och som befinner sig en större del av sin tillgängliga tid i bostaden tenderar att se mer TV. Gränsen går härvid inte vid pensionsåldern utan snarast mellan 55 och 60 år. Mönstret förefaller stabilt över tid (Mediebarometern, 2002). Mycket TV-tittande bland äldre innebär inte ett urskiljningslöst tittande. Tvärtom. Det är i hög grad nyhets- och samhällsprogram som dominerar. Andelen regelbundna nyhetstittare bland pensionärerna ligger över 70 procent, i jämförelse med mellan 10 och 15 procent bland ungdomarna. Även här har skillnaderna varit i stort sett desamma under de senaste 15 åren, även om en viss uppgång i de yngres nyhetstittande kan noteras efter tillkomsten av TV4:s Nyheterna år 1991. Mönstret är detsamma även för lokala TV-nyheter, där särskilt andelen regelbundna tittare bland ungdomar är låg. De äldres prioritering av nyheter och information bekräftas även av deras val av radiokanaler. Varannan person (51 procent) över 60 år lyssnande år 2002 dagligen på Sveriges Radios P4-kanal och var fjärde (27 procent) på P1. Bland personer under 25 år var andelarna 4 respektive 1 procent. Det dagliga lyssnandet på privat lokalradio låg i de senare åldersgrupperna på mellan 20 och 30 procent, medan det bland äldre inte kunde uppmätas något statistiskt säkerställt lyssnande (Strid, 2003). Också i fråga om morgontidningsläsning är andelarna högre bland äldre än bland yngre. Här är dock skillnaderna mellan olika åldersgrupper inte lika markanta som i fråga om TV-tittande eller 13

radiolyssnande, utan det är främst personer i åldern 15 30 år som skiljer ut sig genom klart lägre andelar regelbundna läsning 6 7 dagar i veckan tidningsläsare. Den förändring som skett i fråga om morgontidningsläsningen sedan mitten av 1980-talet är att tidningarna tappat terräng bland personer i yngre medelåldern (31 50 år). Tendensen blir ännu tydligare om vi utgår från andelen som har en morgontidningsprenumeration i hushållet (Lithner, 2000). Det finns även en stor skillnad i den tid som ägnas åt morgontidningen. Bland de yngsta uppgår den genomsnittliga tiden bland läsarna till mellan 10 och 15 minuter, bland de äldsta till mellan 40 och 50 minuter. En förklaring till de ökade skillnaderna är lågkonjunkturen i början av 1990-talet, en annan är förändringar i sociala vanor och livsstilar i de yngre generationerna 50- och 60-talisterna. En analys av tidningsläsning inom olika ålderskohorter ger stöd för den senare förklaringen. Den visar också att läsvanorna inom de yngre generationerna är mindre stabila och påverkas mer av olika yttre omständigheter, medan 40-talister och äldre överlag är mycket stabila och engagerade tidningsläsare vars benägenhet att hålla sig med en hushållsprenumeration i relativt liten utsträckning påverkas av exempelvis försämrad hushållsekonomi. För det som vi brukar kalla kvällstidningar alltså de lösnummerförsålda, rikstäckande tidningar som utvecklades på 1940- och 1950-talen i syfte att attrahera unga och rörliga läsare finns inte samma mönster. Det är en tendens som gäller även ett halvsekel senare. Äldre personer som inte i samma utsträckning som andra rör sig ute i samhället är mindre regelbundna kvällstidningsläsare. Skillnaderna är emellertid mindre än de var på exempelvis 1960- och 1970-talen. Kvällstidningsläsarna har genomsnittligt åldrats, framför allt genom att de tappat stora andelar bland de yngre (Mediebarometern, 2003). Också sedan mitten av 1980-talet är det tydligt att åldersskillnaderna minskat och kurvorna för olika åldersgrupper närmat sig varandra. Det som utmärker de äldres medievanor är således att de ägnar medierna längre tid och att de prioriterar nyheter och samhällsmaterial. Ett annat typiskt drag är att äldre ägnar större uppmärksamhet åt traditionella kanaler (SVT, SR och morgontidningen) men också att de inom 14

varje typ av medium ägnar ett relativt större intresse åt det lokala materialet än vad andra åldersgrupper gör. Mönstret, som också framträder internationellt (jfr. Bogart, 1996) har sin bakgrund både i aktuell livssituation och i etablerade vanor. De äldre är socialiserade in i ett mediesystem som dominerades just av det vi numera kallar traditionella medier, men det är också så att mer tillgänglig tid och mindre aktivitet utanför hushållet bestämmer intresseprofilen: för den som inte rör sig så mycket ute i samhället blir mediernas rapportering av vad som händer av mycket stor betydelse. Den nya informationstekniken Vad som brukar gå under beteckningen ny medieteknik varierar över tid. På 1980-talet talades det mycket om video, medan det utmärkande för 1990-talet har varit expansionen i fråga om persondatorer och internet, men också mobiltelefoni. Framväxten har kännetecknats av det typiska diffusionsmönstret: den nya medietekniken fick sitt första genomslag hos högutbildare och yngre, medan spridningen gått långsamt bland äldre och lågutbildade (jfr. ovan). Tillgången till persondator i hushållet är över 80 procent bland personer under 50 år, bland pensionärer är andelen 25 procent. Klyftan i persondatortillgång mellan de yngre och de äldre har snarast ökat under slutet av 1990-talet. Persondator i hushållet är vanligen en förutsättning för internetanslutning och åldersskillnaderna i dator- och internettillgång är i huvudsak desamma. Bland personer under 50 år har närmare fyra av fem internet i hushållet, bland pensionärerna är det en av fem och klyftan ökar fortfarande (jfr. Hedman och Bergström, 2003). Det är svårt att bedöma hur internettillgången kommer att utvecklas bland äldre. Om vi jämför med videoutvecklingen under 1980-talet verkade denna nå en mättnadsnivå redan före det att hälften av pensionärerna hade video; den senare tillväxten bland pensionärer var istället en följd av att videoinnehavare blev pensionärer. Å andra sidan kan vi jämföra med utvecklingen av tillgången till mobiltelefon, där tillväxttakten visserligen gick långsammare, men där klyftan mellan yngre och äldre relativt snabbt började utjämnas och där andelen bland pensionärer år 2002 var 63 procent, alltså betydligt högre än persondatorrespektive internettillgången, låt vara att äldre använder mobiltelefonen mindre än vad yngre gör. 15

Mot bakgrund av de redovisade tendenserna är det rimligt att ställa frågan om vad som ligger bakom skillnaderna att ta till sig olika tekniker. Inom ramen för 2002 års nationella SOMundersökning ställdes därför en fråga till dem som inte använde internet om orsaken till detta. Det genomsnittligt vanligaste svaret var att man inte ville, men ser vi närmare på åldersskillnaderna framgår att tveksamheten bland yngre oftare har att göra med kostnaden, medan det mest frekventa motivet bland äldre är att man inte vet vad man skall ha internet till. Detta anges som motiv av var tredje pensionär. De äldres avvaktande förhållningssätt ger en god belysning av vad som påverkar viljan att ta till sig en ny medieteknik: man måste veta vad den skall användas till och hur den skall användas. Det är så det kan förklaras att både mobiltelefonen och den nya TV4-kanalen relativt snabbt fick ett genomslag bland äldre, medan videon och internet har haft svårare att nå samma spridning. Detta förklarar dessutom varför internetanvändningen bland de pensionärer som faktiskt använder nätet är relativt omfattande: detta är de verkligt intresserade som ofta är högutbildade med en teknisk inriktning (jfr. Christiansen, 1996). Det generella mönstret för användningen av medier och nya informationstekniker innebär en ökad ålderssegregation. För de traditionella medierna ligger förklaringen i att avregleringen skapade en marknadsanpassning där medierna valde att profilera sig åldersmässigt. De nytillkommande medierna sökte ofta en yngre publik. Också public service-radion tillämpade samma princip och valde att profilera sina kanaler efter ålder P3 för yngre och P4 för äldre. För internet förefaller tekniken i sig ha varit en ålderssegregerande faktor, vilken troligen förstärkts av att tekniken för att använda mediet är ny och av att innehållet ofta uppfattas som anpassat för yngre. Konsekvensen är att informationskanalerna i ökande grad skiljer sig mellan yngre och äldre vilket i sin tur bidrar till en allmän ålderssegregation i samhället. Livsstil, omvärldshot och hälsa Som framgått är medievanor i stor utsträckning knutna till människors livsstil. Med livsstil menas här hur människor lever sitt dagliga liv, men också deras intresseprofiler och aktiviteter. Som 16

antytts redan i det föregående går den viktigaste skiljelinjen mellan yngre och äldre i fråga om rörlighet. De äldres umgänge med andra människor är också i högre grad knutet till den egna bostaden och pensionärer umgås i betydligt högre utsträckning med sina grannar än vad andra åldersgrupper gör (jfr. nedan), medan föreningsaktiviteten överlag är lägre, utom när det gäller pensionärsorganisationer: omkring hälften av pensionärerna är medlemmar i pensionärsorganisationer och omkring en fjärdedel är mötesaktiva. Låt oss ta några exempel från SOM-undersökningen 2002 på aktiviteter som uppvisar särskilt stora åldersskillnader. Pensionärer är i mindre utsträckning ute på restaurang, bar eller pub på kvällstid (6 procent någon gång i månaden, i jämförelse 22 procent bland personer mellan 50 och 64 år och 53 procent bland personer mellan 15 och 30 år), går mindre på bio (3 procent någon gång i månaden i jämförelse med 4 respektive 29 procent), sysslar mindre med sport eller idrott (1 procent någon gång i veckan, i jämförelse med 31 respektive 57 procent) och äter snabbmat mindre ofta (12 procent någon gång i veckan, i jämförelse med 42 respektive 81 procent). När det gäller sådant som motion, friluftsliv och teaterbesök är åldersskillnaderna klart mindre. Visserligen är pensionärerna genomsnittligt minst aktiva härvidlag men skillnaden är mycket liten i förhållande till både yngre och äldre medelålders. Deltagande i gudstjänst är något vanligare bland pensionärer än bland yngre. Att pensionärer skiljer sig något i förhållande till andra åldrar i aktivitet är inte kopplat till något missnöje med livet. Tvärtom är ålderspensionärerna de som uppger sig vara mest nöjda med det liv man lever. Omkring 35 procent anger sig vara mycket nöjda med sitt liv, att jämföra med cirka 25 procent bland personer i lägre medelåldern (31 50 år). Mönstret är i stort sett detsamma sedan mitten av 1990-talet, då SOM-institutet började mäta subjektiv livstillfredsställelse hos svenskarna. Mycket talar om att livstillfredsställelse har att göra med de förväntningar man har på livet. Det visar sig att pensionärer också på flera av de frågor som avser bedömningar av vad som är viktigt i livet ligger något lägre än andra åldersgrupper. Särskilt tydligt är det på frågan om betydelsen av ett spännande liv. Bland personer över 65 år ansåg 15 procent att detta är mycket viktigt, medan motsvarande andel bland personer under 30 år var nästan 50 procent. Skillnaden är 17

likartad över tid, men både bland yngre och äldre har den upplevda betydelsen av spänning i livet ökat sedan mitten av 1980-talet. Samtidigt utmärker sig pensionärsgruppen överlag av en större oro både när det gäller det svenska samhället och i fråga om möjliga hot från omvärlden. I 2002 års undersökning fick svarspersonerna ta ställning till tio olika omvärldshot inför framtiden, bland annat terrorism, miljöförstöring, arbetslöshet, nynazism, organiserad brottslighet och klimatförändringar (von Borgstede och Lundqvist, 2003). För samtliga hotbilder gällde att de äldre kände större oro än de yngre. De största skillnaderna fanns för terrorism, där de äldsta på en skala mellan 1 och 4 hade medelvärdet 3,4 och de yngsta medelvärdet 2,6. Också i fråga om organiserad brottslighet det hot som de äldsta främst oroade sig för var skillnaden stor (3,7 i jämförelse med 2,9), medan den var marginell beträffande synen på fattigdomen i tredje världen som ett omvärldshot (3,2 respektive 3,1). Dessa mönster förefaller mycket stabila över längre tid. Också i den nära omgivningen upplever de äldre större hot mot den egna personen än vad yngre gör. Ett av de viktigaste gäller oron för våld och övergrepp, där åldersskillnaderna traditionellt varit relativt stora. Tendensen har dock varit svagt nedåtgående. En specialstudie från SOMinstitutets västsvenska undersökning 2001, där det handlade om konkreta exempel på personliga hot visade sig de yngsta vara lika oroade som pensionärerna, medan de medelålders lågt klart lägre. Alla åldersgrupper framhåller vikten av god hälsa när det gäller vad som är viktigt i livet, men det framhålls något oftare bland de äldsta och de yngsta. Mönstret är i stort detsamma för hela perioden 1986 2002. Drygt 45 procent i åldersgruppen 65 74 år och knappt 40 procent av 75 85 bedömde sig ha mycket god hälsa (2002). Andelarna kan jämföras med drygt 50 procent i åldersgruppen 50 64 år och 64 procent bland dem under 30 år. Inom ramen för 1998 års SOMundersökning specialstuderades olika indikatorer på hälsostatus. Resultatet visade att det bland de äldre fanns högre andelar med olika besvär, särskilt relaterat till bristande mobilitet. Samtidigt framkom att det fanns en betydande variation med hänsyn till social klass och kön, där försämringen i hälsostatus bland äldre är vanligare bland män och arbetare (Ferraz-Nunes, 1999). 18

Äldres sociala umgänge Socialt umgänge människor emellan är ett kitt som främjar förståelse och inlevelseförmåga i andra människors liv och situation. Det sociala livet blir på så vis mer än en privat angelägenhet; umgänge över olika gränser kön, ålder, nationalitet, yrke, socioekonomi ökar insikten om hur samhället och dess olika instanser ser ut och upplevs ur olika perspektiv. På det privata planet vet vi att de som oftast umgås med vänner också är de som säger sig vara mest nöjda med livet. En tredjedel av Sveriges 15 85-åringar umgås med sina vänner flera gånger i veckan, cirka två tredjedelar gör det åtminstone varje vecka. Vidgar vi perspektivet till att inkludera allt umgänge som äger rum minst varje månad kan vi räkna med nio av tio sociala svenskar. Vissa människor är mer sociala än andra; den egna åldern spelar här en mycket viktig roll, särskilt för det mer frekventa umgänget. Tre av fyra 15 19-åringar umgås med vänner flera gånger i veckan; andelen krymper därefter med stigande ålder till dess vi närmar oss de fyrtio då den är mellan 20 och 25 procent. Det finns en liten generell tendens till att kvinnor är mer socialt aktiva än män, men könsskillnaden varierar betydligt i storlek mellan olika åldrar och ibland till och med i riktning. När pensionsåldern är passerad är dock det generella mönstret att kvinnor umgås med vänner i högre utsträckning än män. I samhällsdebatten har ibland framhållits att yngre och äldre umgås i minskande utsträckning. Bakgrunden skulle då vara den att samhällets olika former och funktioner blivit alltmer åldersuppdelade: vi bor isär, vi ägnar oss åt olika fritidsaktiviteter, vi tar del av olika medier, vi närmar oss ny teknologi olika snabbt, vi har olika sätt att utrycka vårt engagemang. Följden blir att de åldersgemensamma referensramarna krymper. I den nationella SOM-undersökningen 2001 undersöktes människors sociala umgänge med personer i olika livsfaser, faser vi väljer att kalla och indela efter tonår (15 19 år), ungdom/unga vuxenår (20 34 år), medelålder (35 64 år), vital pensionsålder (65 79 år) samt ålderdom (80 85 år). 19

Socialt umgänge förekommer i första hand inom ramen för den egna vidare åldersgruppen. Tonåringar umgås i första hand med människor under 20 år, unga vuxna med andra unga vuxna osv. För den äldsta åldersgruppen håller dock inte denna generella regel; 80 85-åringar umgås i större utsträckning med yngre pensionärer än med äldre, dvs. än med sin egen åldersgrupp en rimlig konsekvens med tanke på vad dagens genomsnittliga livslängd på kring 80 år innebär. Men redan i tidigare år ser vi tendenser till hur umgänget utanför den egna åldersgruppen börjar rikta sig under snarare än över den egna generationen. Men vi umgås inte bara med våra egna generationskamrater. Yngre människor, 15 19-åringar, umgås flitigast inom den egna gruppen men också generellt och då med vänner hämtade ur fler åldersgrupper/livsfaser jämfört med äldre. Unga umgås också med äldre. Samtidigt kan konstateras att äldre i något större utsträckning än yngre umgås med människor i åldrar långt från den egna; andelen pensionärer, särskilt de äldsta, som umgås med vänner under 20 år är större än andelen under 20 år som umgås med pensionärer. Yngre kvinnor umgås i större utsträckning än yngre män med människor som uppnått pensionsåldern. Det gäller vidare i något högre grad dem som är samboende, liksom i viss mån dem med egna barn. Det finns också tendenser som pekar mot att unga som bor utanför storstäderna, särskilt ute på landsbygden, i större utsträckning inkluderar äldre i sitt sociala nätverk än vad unga i storstäderna gör. Det går inte att rakt av använda samma förklaringsfaktorer om vi ska beskriva de äldre personer som brukar umgås med yngre. Exempelvis är andelen ålderspensionärer som umgås med vänner under trettiofem i princip densamma bland män som bland kvinnor. Liksom vad gäller för yngre finner vi däremot att egna barn också för äldre främjar ett åldersöverskridande umgänge även om barnens funktion i sammanhanget måste antas se annorlunda ut. Den generellt vanligaste platsen för socialt umgänge utanför familjen är det egna eller den andres hem; här träffas nio av tio svenskar mellan 15 och 85 år minst varje månad. Två tredjedelar umgås lika ofta på krogen, drygt hälften i bostadsområdet, knappt hälften på kultur- 20

/idrottsevenemang och lika många i föreningslivet 1. Hemmet är den vanligaste umgängesplatsen i alla åldrar, men i övrigt skiljer sig bilden något åt. De yngre umgås på kafé/restaurang/bar/pub i betydligt större utsträckning än de äldsta, men det är framför allt kring 60-årsåldern skillnaden börjar bli påtaglig. Umgänge inom ramen för kultur-/idrottsevenemang följer samma åldersmönster, men skillnaden är mindre markant. Vad gäller umgänge i förening/samfund ligger andelen tämligen stabil över åldrarna, vanligast är dock umgänge i sådana sammanhang efter pensionsåldern. De yngsta står tillsammans med de i fyrtioårsåldern för det mest utbredda umgänget i bostadsområdet, men skillnaderna gentemot övriga åldersgrupper är små. Det åldersöverskridande umgänget äger i första hand rum i hemmet. Bland de fyllda 65 år har 43 procent träffat personer under 35 år i sitt eller deras hem senaste månaden. Motsvarande andel som träffats någonstans utanför hemmet är 29 procent. Andelarna krymper när vi ser till de äldre pensionärerna. När äldre och yngre umgås i hemmet är det oftare i den äldres hem. Umgängesmönstren tenderar alltså att i stor utsträckning variera med ålder och utmärkas av ett inte oväsentligt mått av ålderssegregering. Vi umgås inte hur som helst över åldersgränserna och inte heller var som helst. Att yngre, mitt i den socialt mest aktiva fasen av livet, i första hand bygger sitt sociala nätverk på relationer med människor som i ålder inte avviker alltför mycket från dem själva är knappast överraskande. Samtidigt tenderar vi att allteftersom åren går att i högre grad umgås med människor yngre än oss själva. Ungdom attraherar inte bara ungdomar. Frågan som inställer sig är hur länge ungdomsfasen egentligen varar och hur dagens samhälle kan tänkas skilja sig från gårdagens i detta avseende. Uppmärksamhet för yngre och äldre Ett annat sätt att belysa förhållandet mellan yngre och äldre i samhället är att utgå från intresset för uppmärksamhet i medierna. Inom ramen för SOM-undersökningen 2002 ingick i ett avsnitt om attityder till medier ett frågealternativ om vikten av att morgontidningar skriver om ungdomar respektive äldre. Frågan kan sägas fånga upp ett allmänt intresse för att respektive åldersgrupp skall uppmärksammas i samhället. 1 De platser som ingick i frågan i 2002 års nationella SOM-undersökning. 21

Bland den svenska allmänheten ansåg 53 procent det vara mycket eller ganska viktigt att ungdomar uppmärksammas, 54 procent att äldre uppmärksammas. Inte oväntat finns det i båda fallen ett inte obetydligt samband med ålder. Bland ungdomar mellan 15 och 19 år ansåg närmare 80 procent det viktigt att pressen skriver om ungdomar, bland pensionärer är andelen 44 procent. När det gäller vikten av att skriva om äldre är skillnaderna inte lika stora. 56 procent av ungdomarna anser att detta är mycket eller ganska viktigt i jämförelse med 68 procent bland pensionärerna. En närmare granskning av svarsmönstren visar således att ungdomarna är något mer angelägna än pensionärerna att det skrivs om den egna åldersgruppen. Men, och det kanske är minst lika intressant, ungdomarna är lite mer angelägna att det skrivs om äldre än pensionärer att det skrivs om yngre. Bakom detta kan i bästa fall anas en viss samsyn i synen på vikten av ökad uppmärksamhet för äldre. Men samtidigt visar de stora differenserna mellan vikten av att uppmärksamma den egna åldersgruppen och att uppmärksamma den andra att det även kan finnas skäl att tala om ökande intresseklyftor mellan yngre och äldre. Ålder och förändring Vuxna och medelålders människor Det sägs ibland att en människas kön är det första vi registrerar när vi möter en okänd; hennes ålder är något annat de flesta av oss försöker avgöra mer eller mindre automatiskt. Men vilka benämningar rör vi oss med när vi beskriver människor i olika åldrar? För att få en första, enkel bild av detta ställdes inom ramen för de nationella SOM-undersökningarna 2001 och 2002 frågor som gick ut på att svarspersonen skulle fylla i vid vilken ålder man uppfattade att en människa blev vuxen (2002) respektive medelålders (2001). När det gäller uppfattningen om vid vilken ålder vi inträder i vuxenlivet var genomsnittet 23 år (med en standardavvikelse på 6,5 år), ett resultat som drogs upp av ett fåtal svar där respondenten angivit en relativt hög ålder. 84 procent av svaren låg mellan 18 och 25 år, 93 procent mellan 18 22

och 30 (medianen var 20 år). De allra yngsta svarspersonerna svarade generellt med en något lägre ålder än genomsnittet, i övrigt fanns det inget entydigt samband mellan svaret och den egna åldern. Den tämligen likartade synen på när man blir vuxen är troligen en följd av de regelsystem som finns knutna till gränsen för vuxenåldern, t ex möjligheten att ta körkort och göra inköp på systembolaget. Medelåldern är inte knuten till några officiella åldersgränser på samma sätt utan handlar i hög grad om en subjektiv uppfattning. Svaren var i detta fall också mycket spridda allt mellan 15 och 90 år, även om bedömningarna i ytterkanterna hörde till ovanligheterna. När vi tog bort fåtalet svar som låg under 25 och över 80 framkom ett medelvärde på 47 år (med en standardavvikelse på 7,3 år). Nio av tio svar lade sig mellan 40 och 60 år och hälften mellan 45 och 50. Inte helt överraskande skilde sig bedömningen av människans medelålder mellan unga och gamla. Men samstämmigheten tycks ändå ganska god: bland de yngsta där gränsen sattes som lägst blev medelvärdet 43 år; bland de äldsta där gränsen sattes som högst 52 år. I övrigt varierade synen på medelålderns inträde efter svarspersonens egen ålder: ju äldre man själv är, desto högre sätter man gränsen för medelåldern. Vi tenderar alltså att skjuta ålderdomen framför oss. Upplevda förändringar på gott och ont Ett begrepp som förändring kan ges både positiva och negativa förtecken. Att förändras kan på det privata planet innebära att utvecklas som människa, att uppnå uppsatta mål, att inte stelna till. Men ibland upplevs förändringar snarast som hot, eller som en konkret stressfaktor. Bilden av ett samhälle i snabb förändring är tämligen utbredd; de flesta upplever att tempot i dagens samhälle jämfört med för 5 10 år sedan är högre eller till och med mycket högre. En ständigt pågående förändring av annat slag är det mänskliga åldrandet. Åren som går påverkar oss både till kropp och själ. Om vi lämnar det rent kroppsliga, kvarstår fortfarande den viktiga frågan om hur människor upplever att de förändras under åldrandet. Inom ramen för SOM- 23

undersökningen 2002 ställdes frågan om i vilken utsträckning man själv bedömer att man förändrats på en rad olika områden under de senaste fem åren. Svaren gör det möjligt att teckna en bild av var i livet människor tenderar att uppfatta att förändringar sker på olika områden. De områden bland de undersökta där flest människor upplever att de förändrats under den senaste femårsperioden handlar om stress, förhållandet till mat, synen på framtiden, synen på livet och den egna hälsan samt intresset för uteliv och att lära sig nytt. Det är till stor del områden som kan sägas vara kopplade till livskvalitet. Här upplever drygt hälften till två tredjedelar av befolkningen att de förändrats i någon riktning. Omkring hälften upplever att de förändrat sig i fråga om nyhetsvanor, intresset för ny teknik, intresset för sociala kontakter och funderingar kring livets mening. Cirka 40 procent upplever att de förändrat sitt intresse för bokläsning, TV-tittande, radiolyssnande och politik. Något färre, en dryg tredjedel, upplever att de förändrat sin politiska övertygelse och sitt intresse för lokala frågor här är det alltså vanligare att man inte upplever någon förändring alls. Ett genomgående resultat är att åldern spelar en viktig roll då det gäller upplevda förändringar. Yngre framstår som generellt mer förändringsorienterade än äldre, även om de allra äldsta också de i högre utsträckning än genomsnittet bedömer att de förändrats de senaste åren. En könsfaktor kan för övrigt noteras i sammanhanget: kvinnor upplever i högre grad än män att de förändrats. Skillnaden mellan kvinnor och män gäller både unga och gamla. Störst variation mellan äldre och yngre vad gäller graden av upplevd förändring visar sig ifråga om intresset för uteliv ( att gå på pub/bar/dansställe ), stress i vardagen, intresset att lära nya saker, intresset för ny teknik samt intresset för att träffa nya människor. Förutom vad gäller att träffa nya människor anger pensionärerna generellt att deras intresse respektive stress minskat de senaste fem åren. Intresset för att träffa nya människor upplevs i pensionsåldern generellt som relativt stabilt, jämfört med i yngre åldrar där man generellt uppger ett ökat intresse, särskilt bland de yngsta. Vad som hos pensionärerna relativt de yngre tvärtom ökat är intresset för att se på TV; detta gäller särskilt hos dem över 75. 24